Förslag till avgörande av generaladvokat Dámaso Ruiz-Jarabo Colomer föredraget den 12 september 2006
1 Originalspråk: spanska.
2 Montesquieu, L'esprit des lois, tolfte boken, kapitel II, Gallimard förlag, La Pléiade, Œuvres complètes, Paris. 1951, band II, s. 432.
3 Belgien har godtagit att domstolen har denna behörighet att meddela förhandsavgöranden, vilken innebär att samtliga domstolar har rätt att hänskjuta tolkningsfrågor (EGT C 120, 1999, s. 24).
4 EGT L 190, s. 1
5 Dom av den 16 juni 2005 i mål C-105/03 (REG 2005, s. I-5285).
6 EGT C 364, 2000, s. 1.
7 P 1/05. Angående denna dom, se Komárek, J., Pluralismo constitucional europeo tras la ampliación -Un análisis de la jurisprudencia comunitaria del Tribunal Constitucional polaco-, i Revista Española de Derecho Europeo, nr 16, 2005, s. 627-657.
8 Bestämmelsen lyder: Polska medborgare kan inte utlämnas till annan stat.
9 Enligt artikel 16.2 i Grundgesetz für die Bundesrepublik (den i Bonn antagna grundlagen) förbjöds utlämning av tyska medborgare. Bestämmelsen ändrades den 29 december 2000 så att rätten begränsades i vissa i lag fastställda fall.
10 I dom av den 18 juli 2005 (2 BvR 2236/04), där det konstateras att kärnan i den grundläggande rättighet som följer av artikel 16.2 i grundlagen från Bonn undermineras.
11 Europäisches Haftbefehlgesetz — EuHbG. Den polska konstitutionsdomstolen senarelade med stöd av artikel 190 i konstitutionen verkningarna av förklaringen om grundlagsstridighet med 18 månader, med hänvisning till att: Den europeiska arresteringsordern spelar en avgörande roll för rättskipningens funktion, i huvudsak — såsom ett medel i samarbetet mellan medlemsstaterna för att stärka kampen mot brottslighet — för att främja säkerheten. Den federala konstitutionsdomstolens avgörande gavs däremot omedelbar verkan. Sålunda betraktar Sala de lo Penal de la Audiencia Nacional, den behöriga spanska domstolen på området (artikel 6.3 i rambeslutet, jämförd med lag 2/2003 (Ley orgánica 2/2003) av den 14 mars, som kompletterar lagen om den europeiska arresteringsordern och överlämnande — Boletín Oficial del Estado (nedan kallad BOE) nr 65 av den 17 mars 2003, s. 10244), förfaranden avseende överlämnande som initierats genom order från Tyskland som ogiltiga, och omvandlar dem till förfaranden om utlämning (beslut av den 20 september 2005). En liknande reaktion ses i dom från Areios Pagos (grekisk kassationsdomstol) av den 20 december 2005 (mål 2483/2005).
12 Dom av den 7 november 2005 (mål 294/2005).
13 Mål 66/04.
14 Alonso García, R., Justicia constitucional y Unión Europea, Thomson-Civitas förlag, Madrid, 2005, s. 41, ger uttryck för detta krav.
15 Detta enligt slutsatserna från Europeiska rådet i Tammerfors den 15 och den 16 oktober 1999 (punkt 35 i ordförandeskapets slutsatser).
16 De är följande: a) Europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957, med tilläggsprotokoll av den 15 oktober 1975 och den 17 mars 1978, samt Europakonventionen om bekämpande av terrorism av den 27 januari 1977, b) kapitel IV i avdelning III i tillämpningskonventionen till Schengenavtalet om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna av den 19 juni 1990 (EGT L 239, 2000, s. 19), c) avtalet mellan Europeiska gemenskapernas tolv medlemsstater av den 26 maj 1989 om förenkling och modernisering av förfarandena för översändande av utlämningsansökningar, d) konvention om ett förenklat förfarande för utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater av den 10 mars 1995 och e) konventionen om utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater av den 27 september 1996. De två senare avtalades med stöd av artikel K 3.2 c i Fördraget om Europeiska unionen, den omedelbara föregångaren till artikel 34.2 d EU.
17 [Motsvarande fotnot i originalversionen saknar relevans för den svenska versionen. Övers, anm.]
18 Punkt 24 i detta förslag till avgörande.
19 Moniteur belge av den 22 december 2003, andra upplagan, s. 60075.
20 Jag hoppas att exemplet skall mana till efterföljd och att andra konstitutionsdomstolar, som är föga benägna att ta sig an sina uppgifter som gemenskapsdomstolar, inleder den dialog med EG-domstolen som är nödvändig för att skapa ett enat Europa. Jag kritiserade de förbehåll som har gjorts av den spanska konstitutionsdomstolen, som har ställt sig vid sidan av gemenskapsdebatten i Reflexiones sobre el Tribunal Constitucional español como juez comunitario, ett inlägg i rundabordssamtalet Los tribunales constitucionales ante el derecho comunitario vid en debatt i Murcia i november 2005 organiserad av Consejo General del Poder Judicial español under rubriken La articulación entre el derecho comunitario y los derechos nacionales: algunas zonas de fricción.
21 Den europeiska arresteringsordern erbjuder en lösning på de föresatser som uttrycks i artiklarna 2 första stycket fjärde strecksatsen EU, 29 andra stycket andra strecksatsen EU och 31.1 a och b EU. Det kännetecknas av att domstolarna i en medlemsstat betraktar beslut som utfärdats av domstolar i andra medlemsstater som giltiga, vilket underlättar och påskyndar det rättsliga samarbetet (artikel 31.1 a EU). Om den ses som en form av utlämning (en uppfattning som jag inte delar, vilket jag kommer att förklara nedan), omfattas den av behörigheten enligt artikel 31.1 b EU. Förteckningen i nämnda artikel 31 är i alla händelser inte uttömmande (den inleds med uttrycket skall omfatta), vilket innebär att ett förfarande som underlättar gripande och överlämnande av personer för lagföring eller för verkställighet av ett straff ökar säkerheten för unionens medborgare och överensstämmer helt med artikel 29 EU.
22 Rodríguez-Iglesias, G.C., har betonat EG-domstolens roll som konstitutionsdomstol i El poder judicial en la Unión Europea, i La Unión Europea tras la Reforma, Universidad de Cantabria, 1998, s. 22 och följande sidor. Jag har själv bekräftat den tesen (Ruiz-Jarabo, D., La vinculación a la jurisprudencia del Tribunal de Justicia de las Comunidades Europeas (I), i Estudios de Derecho Judicial, nr 34, Consejo General del Poder Judicial, 2001, s. 287-291).
23 Begäran om förhandsavgörande angående giltighet erbjuder en möjlighet att indirekt kontrollera sekundärrättens kon-stitutionalitet i samband med dess tillämpning.
24 Beslut av den 8 juli 1998 i mål C-9/98, Agostini (REG 1998, s. I-4261), punkt 5, och av den 2 mars 1999 i mål C-422/98, Colonia Versicherung m.fl. (REG 1999, s. I-1279), punkt 5.
25 Det ankommer inte på EG-domstolen att erbjuda en lösning på frågan hur rambeslutets olämplighet leder till att införlivandelagen blir grundlagsstridig, även om det är möjligt att artikel 36 jämförd med artiklarna 167 och 168 i Grondwet åsidosätts om ett internationellt fördrag ges företräde.
26 Tomuschat C., Ungereimtes — Zum Urteil des Bundesverfassungsgerichts vom 18. Juli 2005 über den Europäischen Haftbefehl, i Europäische Zeitschrift für Grundrechte, 2005, s. 456.
27 Flore, D., L'accueil de la Décision cadre relative au mandat d'arrêt européen en Belgique, i Le mandat d'arrêt européen, Bruylant, Bryssel, 2005, s. 137. Conway, G., Judicial Interpretation and the Third Pillar, i European Journal of Crime, Criminal Law and Criminal Justice, 2005, s. 255, anser att de är likvärdiga.
28 Keijzer, N., The double criminality requirement, i Handbook on the European arrest warrant, Tob Blekxtoon, Wouter van Ballegooij (editors), Haag, 2005, s. 139.
29 Plachta, M., European Arrest Warrant: Revolution in Extradition, i Journal of Crime, Criminal Law and Criminal Justice, 2003, s. 193.
30 Rättslig grund 3 i den ovan i punkt 7 nämnda domen.
31 Se den ovan i fotnot 10 nämnda domen.
32 1 motiven till den spanska lagen 3/2003 av den 14 mars om den europeiska arresteringsordern och överlämnande (Ley sobre la orden europea de detención y entrega, BOE nr 65, av den 17 mars 2003, s. 10244), betonas att den innebär så betydande ändringar av det klassiska förfarandet för utlämning att det utan vidare kan konstateras att detta har upphört att existera i det rättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna i Europeiska unionen (sista stycket).
33 Även Plachta, M., pekar i a.a. fotnot 29, s. 191, på olikheterna. Łagodny, O., Extradition without a granting procedure: the concept of surrender, i Handbook on the European arrest warrant, Tob Blekxtoon, Wouter van Ballegooij (editors), Haag, 2005, s. 41 och 42, pekar på den europeiska arresteringsorderns rättsliga karaktär. Jégouzo, I., Le mandat d'arrêt européen ou la première concrétisation de l'espace judiciaire européen, i Gazette du Palais — Recueil, juli-augusti 2004, s. 2311, hävdar för sin del att rambeslutet innebär en nyordning och ersätter den politiska maktens företräde med en rent processuell mekanism.
34 Bundesverfassungsgericht framhöll i nämnda dom i förbigående skillnaderna, genom att konstatera att rambeslutet har omvandlat ett politiskt beslut, undantaget rättslig kontroll, till ett rättsligt beslut (grund 88, infine).
35 Sedan dom av den 5 februari 1963 i mål 26/62, Van Gend en Loos (REG 1963, s. 1; svensk specialutgåva, volym 1, s. 161), och av den 15 juli 1964 i mål 6/64, Costa mot ENEL (REG 1964, s. 1141), är det ingen som förnekar att gemenskapsrätten utgör en särskild rättsordning som inom de speciella områden som den omfattar har företräde framför medlemsstaternas lagstiftningar.
36 Enligt punkt 36 i domen i målet Pupino anges att oberoende av vilken grad av integration som avsetts i Amsterdamfördraget, i processen för att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken, i den mening som avses i artikel 1 andra stycket EU, är det fullt förståeligt att upphovsmännen till fördraget om Europeiska unionen fann det ändamålsenligt att, inom ramen för avdelning VI i detta fördrag, införa bestämmelser om rättsliga instrument med motsvarande verkan som dem som föreskrivs i EG-fördraget, i syfte att effektivt bidra till att unionens mål uppnås. Sarmiento, D., Un paso más en la constitucionalización del tercer pilar de la Unión Europea. La sentencia María Pupino y el efecto directo de la decisiones marco, i Revista Electrónica de Estudios Internacionales, nr 10, 2005 (http://www.reei.org), hävdar att detta avgörande från domstolen öppnar portarna för en successivt starkare gemenskapsprägel hos de mellanstatliga områdena i EU-fördraget. Alonso García, R., visar i a.a., fotnot 14 ovan, s. 36-38, att den tredje pelaren är ett tertium genus, av starkt mellanstatlig karaktär, som samtidigt har överstatliga inslag i instrumenten för intervention och mekanismerna för rättslig kontroll.
37 Principerna om enhetlig tolkning (punkterna 34, 43 och 47) och lojalt samarbete (punkt 42).
38 Weigend, Th., Grundsätze und Probleme des deutschen Auslieferungsrechts, i Juristische Schulung, 2000, s. 110, anser att kampen mot den internationella brottsligheten aktualiserar frågan om det är lämpligt att hålla fast vid nedärvda idéer som grundas på en orubblig preferens för den statliga suveräniteten och en misstro mot den utländska straffrätten. Författaren tillägger att många länder skulle vara beredda att avstå från detta traditionella synsätt i fråga om de stater som de upplever släktskap med därför att man delar en gemensam rättslig kultur och respekten för mänskliga rättigheter.
39 Redan år 1880 ansåg Institute of International Law i Oxford att även om en utlämning kan kräva ömsesidighet på det politiska planet, är detta inte ett rättsligt krav (artikel 5 i resolution av den 9 september 1880 (institutets årsbok, ny förkortad upplaga, volym I, 1875-1883, s. 733)). Jag har hämtat citatet från Schultz, H., Rapport general provisoire sur la question IV pour le Xe Congrès international de droit pénal du 29 septembre au 5 octobre 1969 à Rome, i Revue Internationale de Droit Pénal, 1968, nr 3-4, s. 795.
40 Ingen skulle beteckna rättsligt bistånd vid överlämnandet av en tilltalad mellan en domstol i delstaten Bayern och en annan i delstaten Niedersachsen eller mellan en domstol i den autonoma regionen Katalonien och en annan i Andalusien som en utlämning, och den beteckningen skall således inte heller användas om samarbetet äger rum inom Europeiska unionen. Mot detta kan invändas att medan domstolarna inom ett land (Tyskland eller Spanien) tillämpar samma strafflagstiftning, oberoende av var de är belägna, så tillämpar domstolarna i olika medlemsstater olika strafflagstiftning, även om de delar gemensamma principer och värderingar. Detta påstående är dock inte helt korrekt: å ena sidan finns det harmoniserade områden inom unionen, och å andra sidan förekommer blankettstraffbud (exempelvis de enligt vilka miljöbrotten i artikel 2.2 i rambeslutet kriminaliseras) som inlemmas i bestämmelser av teknisk karaktär som antas av tyska Länder eller spanska Comunidades Autónomas, vilket medför vissa olikheter i fråga om straffbarheten inom en och samma medlemsstat.
41 Europarådet i Tammerfors upphöjde principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden till en hörnsten i det rättsliga samarbetet i unionen (punkt 33 i ordförandeskapets slutsatser). Principen analyseras av Sanz Morán, A.J., La orden europea de detención y entrega: algunas consideraciones de carácter jurídico-material, i Cooperación Judicial Penal en la Unión Europea: la orden europea de detención y entrega, Ed. Lex Nova, Valladolid, 2005, s. 81-90, där kritikernas argument redovisas.
42 Rambeslutet utgör ett led i en utvecklingsprocess som inleddes med den europeiska konventionen av 1957 om utlämning (artikel 28.3) och fortsatte med motsvarande konvention av år 1996 (artikel 1.2), vilka banade väg för bestämmelser som gav större utrymme för samarbete i enhetlig och ömsesidig lagstiftning om organisering av verkställigheten i en stats territorium av arresteringsorder som utfärdats i en annan. Ett exempel på denna typ av instrument är fördraget mellan Konungariket Spanien och Republiken Italien om lagföring av allvarliga brott genom avskaffning av utlämning inom ett gemensamt rättsligt område (Tratado entre el Reino de España y la República Italiana para la persecución de delitos graves mediante la superación de la extradición en un espacio de justicia común), upprättat i Rom den 28 november 2000, vilket aldrig trädde i kraft, eftersom man påbörjat arbetet med att anta rambeslutet, vilket rådet betecknade som enhetlig lagstiftning i den mening som avses i sagda artikel 28.3 i 1957 års konvention (Slutsatser om tillämpningen av den europeiska arresteringsordern och dess förhållande till Europeiska unionen rättsliga instrument, Bryssel den 11 september 2003 — dok. 12413/03).
43 1 exempelvis Spanien berörs artiklarna 273-278 i lag 6/1985 av den 1 juli om den dömande makten (Ley Orgánica 6/1985, de 1 de julio, del Poder Judicial), och artiklarna 183-196 i straffprocesslagen av den 14 september 1882 (Ley de Enjuiciamiento criminal).
44 Som påpekats av Förenade kungariket och Spanien (punkterna 28-32 och 10-13 i deras respektive inlagor), skall, enligt artiklarna 94 EG, 95 EG och 308 EG, alla nyskapelser stödjas på den sistnämnda av dessa bestämmelser, medan harmoniseringen av redan befintliga strukturer och samordningen av grundläggande bestämmelser om framtida rättigheter kräver stöd i de två andra artiklarna. Således angavs i Yttrande 1/94 från domstolen av den 15 november 1994 (REG 1994, s. 5267; svensk specialutgåva, volym 15, s. I-233) att gemenskapen, på det immaterialrättsliga området, är behörig att harmonisera de nationella lagstiftningarna med stöd av artiklarna 94 EG och 95 EG, och bör använda artikel 308 som grund för att skapa nya rättigheter som har företräde framför nationella rättigheter (punkt 59), vilket var fallet i fråga om tilläggsskyddet för läkemedel (rådets förordning (EEG) nr 1768/92 av den 18 juni 1992 (EGT L 182, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 23, s. 78)), något som framhölls i dom av den 13 juli 1995 i mål C-350/92, Spanien mot rådet (REG 1995, s. I-1985), punkt 23. I dom av den 9 oktober 2001 i mål C-377/98, Nederländerna mot parlamentet och rådet (REG 2001, s. 1-7079), konstaterade domstolen att Europaparlamentets och rådets direktiv 98/44/EG av den 6 juli 1998 om rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar (EGT L 213, s. 13) hör till den första kategorin, den harmoniserande, eftersom det inte skapar en ny på gemenskapsrätten grundad rättighet, utan stöder sig på nationella institutioner, som patent, som meddelas i enlighet med gällande förfaranden i medlemsstaterna, vilket inte påverkas av att de ifrågavarande uppfinningarna dittills inte var patenterbara i vissa medlemsstater eller av att det i direktivet görs vissa klarlägganden av och föreskrivs vissa undantag från patentskyddets omfattning (punkt 25).
45 Simon, D., Le système juridique communautaire, Presses Universitaires de France, 2 uppl, november 1998, s. 238, kallar dem atypiska rättsakter. Som visas av den gemensamma ståndpunkten av den 31 januari 2000 om förslaget till protokoll mot olaglig tillverkning av och handel med skjutvapen, delar av och komponenter till dessa samt ammunition, vilket kompletterar Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (EGT L 37, s. 1), eller rådets gemensamma åtgärd 96/443/RIF av den 15 juli 1996 på grundval av artikel K.3 i Fördraget om Europeiska unionen om åtgärder mot rasism och främlingsfientlighet (EGT L 185, s. 5).
46 Brechmann, W., Kommentar zu EU-Vertrag und EG-Vertrag, Calliess/Ruffert editores. 2 uppl., 2002, artikel 34, punkt 6, s. 267.
47 Lärarna Garcia de Enterria, E., och Fernández, T.R., förklarar denna princip i Curso de Derecho Administrativo, volym I, Civitas förlag, 10 uppl, Madrid, 2000, s. 247 och 248.
48 Jag ser mig föranledd att kommentera det påstådda demokratiska underskottet vid reglering genom rambeslut, som diskuterats av käranden i målet vid den nationella domstolen. Den har hävdat att dessa, till skillnad från internationella konventioner, inte förutsätter de nationella lagstiftande församlingarnas delaktighet. För det första behandlas denna typ av normer och det sätt på vilket de utarbetas i ett fördrag som medlemsstaterna fritt anslutit sig till, och i den processen har deras respektive folkrepresentationer spelat en framträdande roll. Vidare har jag just nämnt att Europaparlamentet yttrar sig under handläggningen inför antagandet av rambeslut och deras nationella motsvarigheter kan då reservera sig. Dessa är behöriga att anta nationella tillämpnings- och genomförandebestämmelser, om landets konstitutionella system kräver att de har rang av lag.
49 EGT 1972, L 299, s. 32. Konsoliderad text i EGT C 27, 1998, s. 1.
50 EGT L 12, 2001, s. 1. Andra exempel som kan nämnas är rådets förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 (EGT L 174, s. 1), (artikel 21), rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (EGT L 160, s. 1), (artikel 44) och rådets förordning (EG) nr 1348/2000 av den 29 maj 2000 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (EGT L 160, s. 37), (artikel 20).
51 Det nära sambandet mellan de två principerna framgår av nämnda artikel 5 EG, enligt vilken gemenskapen endast skall vidta en åtgärd om målen för den planerade åtgärden inte kan uppnås av medlemsstaterna ensamma (subsidiaritet) och åtgärderna inte skall gå utöver vad som är nödvändigt (proportionalitet).
52 Kommissionen framhöll (i punkt 22 i sin skrivelse) att de konventioner som ingåtts enligt Maastricht-fördraget inte trädde i kraft före Amsterdamfördraget, därför att de inte fått tillräckligt antal ratifikationer. Vid den tidpunkt då rambeslutet antogs hade tolv av de dåvarande femton medlemsstaterna biträtt dem.
53 Rådet rekommenderar bara att de skall antas (artikel 34.2 d EU).
54 Inledningen till ordförandeskapets slutsatser, Europeiska rådet i Tammerfors den 15 och den 16 oktober 1999.
55 KOM(2001) 522 slutlig/2, s. 4, punkt 4.3.
56 Effektivitetsprincipen begränsar vidare medlemsstaternas behörighet på det processrättsliga området genom kravet att deras regelverk inte får vara sådana att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att göra de rättigheter som följer av gemenskapsrätten gällande. Dom av den 16 december 1976 i mål 33/76, Rewe (REG 1976, s. 1989; svensk specialutgåva, volym 3, s. 261), är den första i en lång rad avgöranden med denna innebörd, där dom av den 24 september 2002 i mål C-255/00, Grundig Italiana (REG 2002, s. I-8003), och av den 17 juni 2004 i mål C-30/02, Recheio-Cash & Carry (REG 2004, s. I-6051), hör till de senare.
57 Jag har tidigare i detta förslag till avgörande nämnt att effektivitetsprincipen ligger till grund för domen i målet Pupino, vilket uttrycks i punkterna 38 och 42 i den domen.
58 Förenade kungarikets regering anser att rambeslutet är oundgängligt (punkt 37, in fine, i interventionsinlagan).
59 Omsorgen om ändamålsenligheten ligger bakom artikel 31.2 i rambeslutet, enligt vilken medlemsstaterna får tillämpa de bilaterala eller multilaterala avtal som gör det möjligt att fördjupa eller vidga rambeslutets målsättningar och bidrar till att förenkla eller underlätta förfarandena för överlämnande.
60 Vennemann, N., The European Arrest Warrant and its Human Rights Implications, i Zeitschrift für ausländisches öffentliches Recht und Völkerrecht, 2003, s. 113 och 114.
61 I den flera gånger ovan nämnda domen i målet Pupino erinrades om att rambeslut skall tolkas mot bakgrund av den konventionen (punkt 59).
62 Gabrielle Defrenne-fallet är belysande. Dom av den 25 maj 1971 i mål 80/70, Defrenne I (REG 1971, s. 445; svensk specialutgåva, volym 1, s. 569), av den 8 april 1976 i mål 43/75, Defrenne II (REG 1976, s. 455; svensk specialutgåva, volym 3, s. 59) och av den 15 juni 1978 i mål 149/77, Defrenne III (REG 1987, s. 1365; svensk specialutgåva, volym 3, s. 59), visar på utvecklingen i domstolens rättspraxis.
63 Dom av den 14 april 1960 i mål 31/59, Acciaieria e tubificio di Brescia mot Höga myndigheten (REG 1960, s. 151), av den 26 juni 1980 i mål 136/79, National Panasonic mot kommissionen (REG 1980, s. 2033; svensk specialutgåva, volym 5, s. 253), av den 21 september 1989 i de förenade målen 46/87 och 227/88, Hoechst (REG 1989, s. 2859; svensk specialutgåva, volym 10, s. 133), och av den 22 oktober 2002 i mål C-94/00, Roquette Frères (REG 2002, s. I-9011).
64 Dom av den 18 juni 1991 i mål C-260/89, ERT (REG 1991, s. I-2925), av den 12 juni 2003 i mål C-112/00, Schmidberger (REG 2003, s. I-5659), och av den 6 november 2003 i mål C-101/01, Lindqvist (REG 2003, s. I-12971). Angående yttrandefriheten för gemenskapstjänstemän, se dom av den 6 mars 2001 i mål C-274/99 P, Connolly mot kommissionen (REG 2001, s. I-1611).
65 Dom av den 11 juni 1987 i mål 14/86, Pretore di Salò (REG 1987, s. 2545; svensk specialutgåva, volym 9, s. 111), av den 8 oktober 1987 i mål 80/86, Kolpinghuis Nijmegen (REG 1987, s. 3969), av den 26 september 1996 i mål C-168/95, Arcaro (REG 1996, s. I-4705), och av den 12 december 1996 i de förenade målen C-74/95 och C-129/95, brottmål mot X (REG 1996, s. I-6609).
66 Detta formuleras första gången i dom av den 14 maj 1974 i mål 4/73, Nold (REG 1974, s. 491; svensk specialutgåva, volym 2, s. 291), punkt 13.
67 Rubio Llorente, F., har ingående analyserat denna process i Mostrar los derechos sin destruir la Unión, i La estructura constitucional de la Unión Europea, Civitas förlag, Madrid, 2002, s. 113-150.
68 Pescatore P., Los principios generales del derecho como fuentes del derecho comunitario, i Noticias C.E.E.,
69 I domen i målet Nold KG mot kommissionen, till vilken jag hänvisat ovan, konstaterades att [n]är den säkerställer skyddet av dessa rättigheter (här avses de grundläggande rättigheterna) är domstolen skyldig att utgå från medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och den får således inte tillåta åtgärder som är oförenliga med de grundläggande rättigheter som är erkända och som garanteras genom dessa staters grundlagar (punkt 13). Senare preciserades i dom av den 17 december 1970 i mål 11/70, Internationale Handelsgesellschaft mbH (REG 1970, s. 1125; svensk specialutgåva, volym 1, s. 503), att [r]espekten för dessa rättigheter ... visserligen [är] grundad på medlemsstaternas gemensamma författningsmässiga traditioner, men skall säkerställas inom ramen för gemenskapens struktur och mål (punkt 4).
70 1 domen i målet Nold KG mot kommissionen behandlades de internationella avtalen rörande skyddet av de mänskliga rättigheterna som en avlägsen fond som bara kunde innehålla anvisningar som man bör ta hänsyn till inom ramen för gemenskapsrätten (punkt 13). Några få år senare hänvisades dock uttryckligen till dessa konventioner (dom av den 28 oktober 1975 i mål C-36/75, Rutili (REG 1975, s. 1219; svensk specialutgåva, volym 2, s. 485), punkt 32) och visade sig avgörande (dom av den 15 maj 1986 i mål 222/84, Johnston (REG 1986, s. 1651), punkt 18 och följande punkter).
71 Domen i det ovannämnda målet brottmål mot X, punkt 25. Se även domen i det likaså ovannämnda målet ERT, punkt 41 och där angiven rättspraxis. Se i det avseendet även Yttrande 2/94 av den 28 mars 1996, som inhämtats med stöd av artikel 228 i EG-fördraget — nu artikel 300 EG i ändrad lydelse (REG 1996, s. I-1759), punkt 33.
72 Situationen skulle förändras om Fördraget om inrättande av en konstitution för Europa, där stadgan ingår i del II, ratificerades och trädde i kraft.
73 Diez-Picazo, J.M., Carta de derechos fundamentales de la Unión Europea, i Constitucionalismo de la Unión Europea, Civitas förlag, Madrid, 2002, s. 21-42, särskilt s. 39.
74 ... bekräftas i denna stadga de rättigheter som har sin grund särskilt i medlemsstaternas gemensamma författningstraditioner och internationella förpliktelser, Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, unionens och Europarådets sociala stadgor samt rättspraxis vid Europeiska unionens domstol och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.
75 Även om det inte tas upp i begäran om förhandsavgörande, bör det framhållas att det inte finns någon universellt erkänd rätt att inte utlämnas. Vissa stater som Tyskland, Cypern, Finland och Polen tillerkänner sina medborgare en sådan rätt, men i rättsordningarna i många andra medlemsstater tillerkänns inte denna garanti grundläggande karaktär, och står således vid sidan av de gemensamma konstitutionella traditionerna. Österrike, Portugal och Slovenien ändrade sina konstitutioner för att tillåta överlämnande av sina medborgare.
76 Alonso García, R., Las cláusulas horizontales de la Carta de los derechos fundamentales de la Unión Europea, i Encrucijada constitucional de la Unión Europea, Civitas förlag, Madrid, 2002, s. 151, förklarar att det faktum att stadgan saknar bindande kraft inte innebär att den skall frånkännas alla verkningar. Detta framgår av den roll som spelats av Europakonventionen, som även om den inte är rättsligt bindande för gemenskapen har tjänat som en central inspirationskälla vid domstolens tolkning av de grundläggande rättigheterna. Carrillo Salcedo, J.A., Notas sobre el significado político y jurídico de la Carta de derechos fundamentales de la Unión Europea, i Revista de derecho comunitario, 2001, s. 7, gör gällande att dokumentet gör det lättare att fastställa kriterier för att bedöma legitimiteten i unionens offentliga myndigheters handlande. Rodríguez Bereijo, A., El valor jurídico de la Carta de los derechos fundamentales de la Unión Europea después del Tratado de Niza, i Encrucijada..., s. 220, har för sin del, i en parafras på ett uttalande av förre detta kommissionsledamoten Antonio Vittorino, förutspått att stadgan kommer att få normativ kraft genom domstolens tolkning, då den utgör en syntes av och ett uttryck för gemenskapsrättens allmänna principer.
77 I förslag till avgörande av den 8 februari 2001 i mål C-173/99, BECTU (REG 2001, s. I-4881), ansåg generaladvokaten Tizzano att man, trots avsaknaden av bindande kraft, inte kan bortse från de relevanta uttalandena i stadgan ... [och] inte heller ... från stadgans uppenbara syfte att, när det är möjligt enligt dess bestämmelser, fungera som en väsentlig bedömningsgrund för samtliga aktörer inom gemenskapen (punkt 28). Några månader senare, den 10 juli samma år, förklarade generaladvokaten Léger i sitt förslag till avgörande i mål C-353/99 P, rådet mot Hautala (dom av den 6 december 2001, REG 2001, s. I-9565), att stadgan utgör ett privilegierat dokument som tjänar till att identifiera de grundläggande rättigheterna (punkt 83), därför att det gemensamma för dessa värden är att de enhälligt delas av medlemsstaterna ... Genom stadgan har onekligen de rättigheter som anges däri fått högsta rang bland medlemsstaternas gemensamma värden (punkt 80). Även jag har i mitt förslag till avgörande av den 4 december 2001 i mål C-208/00, Überseering (dom av den 5 november 2002, REG 2001, s. I-9919), förklarat att stadgan utan att utgöra ius cogens i ordets rätta bemärkelse ..., innebär en mycket värdefull källa som gemensam nämnare för de i medlemsstaterna rådande rättsliga värderingarna, från vilka i sin tur de allmänna gemenskapsrättsliga principerna härrör (punkt 59). Andra generaladvokater har anslutit sig till denna linje.
78 I förstainstansrättens dom av den 30 januari 2002 i mål T-54/99, max.mobil mot kommissionen (REG 2002, s. II-313), tillämpades artikel 47 i stadgan indirekt. Förstainstansrätten slog nämligen fast att den rättsliga kontrollen av kommissionens verksamhet, och därmed rätten till effektiv domstolskontroll utgör en av de grundläggande rättsstatsprinciper som är gemensamma för medlemsstaternas författningstraditioner (punkt 57). Samma linje följdes i dom av den 3 maj 2002 i mål T-177/01, Jégo-Quéré mot kommissionen (REG 2002, s. II-2365), punkterna 42 och 47, av den 15 januari 2003 i de förenade målen T-377/00, T-379/00, T-380/00, T-260/01 och T-272/01, Philip Morris m.fl. mot kommissionen (REG 2003, s. II-1), punkt 122, och av den 5 augusti 2003 i de förenade målen T-116/01 och T-118/01, P 6 O European Ferries (Vizcaya) m.fl. mot kommissionen (REG 2003, s. II-2957).
79 I dom av den 23 oktober 2003 i mål C-245/01, RTL Televisión (REG 2003, s. I-12489), hänvisades retoriskt till artikel 11.2 i stadgan, som behandlar yttrandefriheten (punkt 38). Dom av den 12 maj 2005 i mål C-347/03, Regione autonoma Friuli-Venezia Giulia och ERSA (REG 2005, s. I-3785) innehöll en likartad hänvisning till artikel 17 i stadgan (punkt 118).
80 Dom av den 27 juni 2006 i mål C-540/03 (REG 2006, s. I-5769).
81 Bundesverfassungsgericht ifrågasatte i domen i målet Solange I av den 29 maj 1974 (2 BvL 52/71) gemenskapsinstitutionernas lämplighet att skydda de grundläggande rättigheterna och bekräftade sin behörighet om skyddet inte var likvärdigt med det nationella. Den domen blev en veritabel väckarklocka, som snart speglades i gemenskapens rättspraxis. Nämnda konstitutionsdomstol fastslog dock år 1986, i domen i målet Solange II av den 22 oktober samma år (2 BvR 197/83), att gemenskaperna hade ett skyddssystem som var jämförbart med det i Bonns grundlag och förklarade att den i framtiden skulle avstå från att pröva rättsakter i gemenskapens sekundärrätt, även om det gjordes gällande att de stred mot de grundläggande rättigheterna (Rodríguez Iglesias, G.C., och Woelker, U., Derecho comunitario, derechos fundamentales y control de constitucionalidad (La decisión del Tribunal Constitucional Federal alemán de 22 de octubre de 1986), i Revista de Instituciones Europeas, 1987, volym 14/1987, nr 3, s. 667-685)). Samma anda som i avgörandet Solange II speglas i dom av den 11 maj 2005 från Trybunał Konstytucyjny, om Polens anslutningsfördrag (mål K 18/04), och senast i det ovannämnda avgörandet från tjeckiska Ústavní soud av den 8 mars 2006. Jag befarar dock att domen från Bundesverfassungsgericht angående den tyska lagen om införlivande av rambeslutet hämtar sin näring ur den gamla misstron, och innebär en reaktion mot begränsningarna i den rättsliga kontrollen inom den tredje pelaren (den dispositiva karaktären hos begäran om förhandsavgörande, avgränsningen av rätten att väcka talan om ogiltigförklaring och frånvaron av talan om fördragsbrott). Det är onekligen paradoxalt att där unionens inflytande i den okränkbara personliga sfären är mest påtagligt tillämpas en viss rättslig restriktivitet för att citera Alonso García, R., och Sarmiento Ramírez-Escudero, D., Los efectos colaterales de la Convención sobre el futuro de Europa en la arquitectura judicial de la Unión: ¿hacia una jurisdicción auténticamente constitucional europea?, i Revista de Estudios Políticos, nr 119, januari-mars 2003, s. 136.
82 Capotesti, P.A., Quelles perspectives pour les rapports entre la Cour constitutionnelle et la Cour de Justice des Communautés européennes?, rapport till Coloquio sobre la cooperación entre el Tribunal de Justicia y los órganos jurisdiccionales, som hölls i Luxemburg den 3 december 2002, med anledning av domstolens 50-årsjubileum, pekar på en konstitutionalism på flera nivåer (s. 6).
83 Enligt artikel 2.3 får rådet enhälligt utvidga förteckningen.
84 Detta är fallet i Belgien, där den ovan nämnda artikel 5.1 i lag av den 19 december 2003 innehåller ett förbud mot verkställighet av den europeiska arresteringsordern om gärningarna inte är straffbara enligt belgisk rätt.
85 Den spanska lagen 3/2003 av den 14 mars, till vilken hänvisas i fotnot 32, har valt detta alternativ och överlämnar beslutet till domstolen (artikel 12.2 a, jämförd med artikel 9.2).
86 1 själva verket avskaffas inte den dubbla straffbarheten, utan kontrollen av densamma, då de gärningstyper som räknas upp till sin karaktär är straffbara i samtliga medlemsstater (mord, grov misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, tagande av gisslan, organiserad stöld och väpnat rån och våldtäkt). En annan fråga, som jag kommer att behandla längre fram, är det innehåll som dessa figurer har i vart och ett av de nationella systemen (punkt 96 och följande punkter). Förteckningen i artikel 2.2 i rambeslutet beskriver i alla händelser handlanden som harmoniserats som brottsliga gärningar eller som är på väg att harmoniseras som sådana, och andra som odiskutabelt är universellt straffbara. Se således rådets resolution av den 21 december 1998 om att förebygga organiserad brottslighet inför fastställandet av en övergripande strategi för dess bekämpning (EGT C 408, s. 1) och Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet av den 15 november 2000, med kompletterande protokoll. Angående terrorism, se rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 (EGT L 164, s. 3), och om kampen mot människohandel, rambeslut 2002/629/RIF av den 19 juli 2002 (EGT L 203, s. 1). Kampen mot sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi behandlas i rådets rambeslut 2004/68/RIF av den 22 december 2003 (EGT L 13, 2004, s. 44). Olaglig handel med narkotika och psyko tropa ämnen behandlas i Förenta nationernas konvention av den 20 december 1988. I fråga om ekonomisk brottslighet kan man nämna rambeslut 2000/383/RIF av den 29 maj 2000 om förstärkning av skyddet mot förfalskning i samband med införandet av euron genom straffrättsliga och andra påföljder (EGT L 140, s. 1), ändrat genom rambeslut 2001/888/RIF av den 6 december 2001 (EGT L 329, s. 3), rambeslut 2001/413/RIF av den 28 maj 2001 om bekämpning av bedrägeri och förfalskning som rör andra betalningsmedel än kontanter (EGT L 149, s. 1) och rambeslut 2001/500/RIF av den 26 juni 2001 om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av brott (EGT L 182, s. 1). I fråga om korruption, se konventionen utarbetad på grundval av artikel K 3.2 c i Fördraget om Europeiska unionen om kamp mot korruption som tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller Europeiska unionens medlemsstater är delaktiga i (EGT C 195, s. 2) och rambeslut 2003/568/RIF av den 22 juli 2003 genom vilket den nationella lagstiftningen harmoniseras i fråga om straffrättsliga åtgärder till följd av korruption inom den privata sektorn (EGT L 192, s. 54). Angående IT-brott, se rådets rambeslut 2005/222/RIF av den 24 februari 2005 om angrepp mot informationssystem (EGT L 69, s. 67). Angående skyddet för miljön inom Europeiska unionen genom straffrättsliga bestämmelser, se rådets rambeslut 2003/80/RIF av den 27 januari 2003 (EGT L 29, s. 55), som ogiltigförklarades av domstolen genom dom av den 13 september 2005 i mål C-176/03, kommissionen mot rådet (REG 2005, s. I-7879), vari domstolen fann att ämnet skulle regleras inom gemenskapspelaren genom ett direktiv. Skyddet för de drabbade i fall av illegal invandring behandlas i rambeslut 2002/946/RIF av den 28 november 2002 om förstärkning av den straffrättsliga ramen för att förhindra hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse (EGT L 328, s. 1). Se slutligen, angående åtgärder mot rasism och främlingsfientlighet, den gemensamma åtgärden av den 15 juli 1996, som nämndes i fotnot 45.
87 Den relevanta bestämmelsen i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna skulle vara artikel 20, enligt vilken [a]lla människor är lika inför lagen. Genom artikel 14 i Europakonventionen tillförsäkras likhet i fråga om åtnjutande av fri- och rättigheter, medan protokoll nr 12 av den 4 november 2000, som trädde i kraft den 1 april 2005, innehåller ett allmänt förbud mot diskriminering.
88 Domstolens dom av den 19 oktober 1977 i de förenade målen 117/76 och 16/77, Ruckdeschel m.fl. (REG 1977, s. 1753; svensk specialutgåva, volym 3, s. 421), punkt 7, av den 13 juni 1978 i mål 139/77, Denkavit (REG 1978, s. 1317), punkt 15, av den 14 april 2005 i mål C-110/03, Belgien mot kommissionen (REG 2005, s. I-2801). Europadomstolens dom av den 26 februari 2002 i mål Fretté mot Frankrike (Recueil des arrêts et décisions 2002-1), § 34, och av den 13 juli 2004 i mål Pla och Puncernau mot Andorra (Recueil des arrêts et décisions 2004-VIII), § 61. Den spanska konstitutionsdomstolens dom 75/1983 (tillägg till BOE nr 197 av den 18 augusti 1983), rättslig grund 3, 46/1999 (tillägg till BOE nr 100 av den 27 april 1999), rättslig grund 2, och 39/2002 (tillägg till BOE nr 63 av den 14 mars 2002), rättslig grund 4.
89 Hit hör de brott som uttryckligen anges i artikel 29 EU, som Europol kan behandla enligt bilagan till rådets akt av den 26 juli 1995 om upprättande av konventionen om upprättandet av en europeisk polisbyrå (EGT C 316, 1995, s. 2), samt sådana om omfattas av en allmän lagföringsskyldighet enligt internationell rätt.
90 Vissa författare anser att artikel 2.2 i rambeslutet speglar medlemsstaternas konsensus på det straffrättsliga området (Von Bubnoff, E., Institutionelle Kriminalitätsbekämpfung in der EU — Schritte auf dem Weg zu einem europäischen Ermittlungs- und Verfolgungsraum, i Zeitschrift für europarechtliche Studien, 2002, s. 226, Combeaud, S., Premier bilan du mandat d'arrêt européen, i Revue du Marché commun et de l'Union européenne, nr 495, 2006, s. 116, och Hecker, B., Europäisches Strafrecht, Berlin, 2005, s. 433).
91 Dessa fall är exceptionella, därför att det dubbla kriterium som tillämpas (överträdelsens art och straffets stränghet) vanligen hindrar att en medlemsstat åläggs att verkställa en arresteringsorder avseende en gärning som inte lagfors i den egna rättsordningen. Jag har svårt att tänka mig att ett handlande där maxstraffet i ett land i unionen är fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år är tillåtet i en annan medlemsstat.
92 Den finska regeringen har (i punkt 49 i sitt yttrande) erinrat om att territorialitetsprincipen gäller på det straffrättsliga området, vilket innebär att en utländsk medborgare som gör sig skyldig till ett brott som begåtts i Finland inte kan undgå ansvar med hänvisning till att handlandet inte är straffbart i hans ursprungsland. I fråga om det extraterritoriella utövandet av straffrätten är det enligt rambeslutet (artikel 4.7) tillåtet för en medlemsstat att neka att verkställa en arresteringsorder som gäller brott som helt eller delvis begåtts på dess territorium.
93 1 artikel 8 i rambeslutet redovisas ingående de uppgifter som skall anges i arresteringsordern, och en punkt i det föreskrivna formuläret e) skall innehålla en beskrivning av omständigheterna, samt en rättslig kvalificering av dessa. Alla uppgifter som intresserar domstolen i den verkställande medlemsstaten kan inhämtas direkt från den utfärdande domstolen.
94 Rolland, P., La Convention européenne des droits de l'homme (commentaire article par article), Economica förlag, 2 uppl., Paris. 1999, s. 293, har betecknat den som den europeiska rättsliga civilisationens grund.
95 Dom 42/1987 (tillägg till BOE nr 107 av den 5 maj 1987), rättslig grund 2, 22/1990 (tillägg till BOE nr 53 av den 2 mars 1990), rättslig grund 7, och 276/2000 (tillägg till BOE nr 299 av den 14 december 2000), rättslig grund 6.
96 Legalitetsprincipen utvecklades inom straff- och skatterätten under senmedeltiden som en gräns för överhetens privilegier. I Spanien villkorade samhällen, byar och städer voteringen av understöd till kronan och straff för vissa handlande av ett godkännande från representativa församlingar (cortes). Framväxten av en samrådsanda mellan monarkin och det politiska samhället, som befäste den politiska statliga organisationen och hindrade en förstärkning av den kungliga auktoriteten, är om än med betydande olikheter och variationer, ett ständigt återkommande inslag i de medeltida spanska kungarikenas utveckling. I Aragonien och Navarra tillskansade sig hoven kontrollen över lagstiftning och beskattning under senare delen av 1200-talet och mitten av 1300-talet (Ladero Quesada, M.A., España: reinos y señoríos medievales, i España. Reflexiones sobre el ser de España, Real Academia de la Historia, 2 uppl, Madrid, 1998, s. 95-129). I Kastilien hade denna institution, som upplevde sin höjdpunkt under 1300- och 1400-talen, alltid en lägre profil och dess behörighet var, även när den spelade en ledande roll i det politiska livet, alltid mer begränsad (Valdeón, J., Los reinos cristianos a fines de la Edad Media, i Historia de España, Historia förlag 16, Madrid, 1986, s. 391-455, särskilt s. 414-423).
97 Generaladvokaten Kokott uttryckte sig på ett liknande sätt i punkt 41, infine, i förslaget till avgörande inför domen i det ovannämnda målet Pupino.
98 Enligt dom av den 12 december 1996, i det ovannämnda målet Brottmål mot X, slås fast att legalitetsprincipen utgör hinder för att väcka åtal med anledning av en handling vars åtalsgrundande karaktär inte klart framgår av lagen (punkt 25). I förslaget till avgörande i det målet förklarade jag att den principen för personer medför ... rättssäkerhet för var och en genom att garantera att åtal endast kommer att väckas mot deras handlingar om de har överträtt en nationell bestämmelse i vilken denna handling tidigare har definierats som utgörande en överträdelse (punkt 53).
99 Även i form av kvalificerad rättslig rådgivning (dom av den 28 juni 2005 i de förenade målen C-189/02 P, C-202/02 P, C-205/02 P-C-208/02 P och C-213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. (REG 2005, s. I-5425), punkt 219).
100 I Europadomstolens dom av den 25 maj 1993 i mål 14307/77, Kokkinakis mot Grekland, serie A nr 260-A, § 52, av den 22 november 1995 i mål 20166/92, S.W. mot Förenade kungariket, serie A nr 335-B, § 35, och av den 22 mars 2001 i målen 34044/96, 35532/97 och 44801/98 (Recueil des arrêts et décisions 2001-II), § 50, behandlas den dimensionen av den straffrättsliga legalitetsprincipen. Se även den spanska konstitutionsdomstolen (exempelvis, dom 75/1984 (tillägg till BOE nr 181 av den 30 juli 1984), rättslig grund 5 och 95/1992 (tillägg till BOE 169 av den 15 juli 1992), rättslig grund 3).
101 Den spanska konstitutionsdomstolen konstaterade att denna medborgerliga garanti utgör hinder för domstolsskapad rätt och oförutsägbara avgöranden som är oförenliga med bestämmelsernas lydelse eller som inte överensstämmer med de värderingar som skall skyddas (dom 25/1999 (tillägg till BOE nr 89, av den 14 april 1989), rättslig grund 3). Detta innebär att tolkningen av ett brottsligt handlande skall ske med respekt för bestämmelsens lydelse, de värdemodeller som den konstitutionella rättsordningen består av och de minimikrav som följer av rättslig logik, samt de argumentationsmodeller som samhället godtagit (dom 42/1999 (tillägg till BOE nr 100, av den 27 april 1999), rättslig grund 4).
102 Det har i doktrinen ansetts att artikel 2.2 inte innehåller brottsrubriceringar, eftersom brottsrekvisiten för det straffbara handlandet inte redovisas i förteckningen (Flore, D., Le mandat d'arrêt européen: première mise en oeuvre d'un nouveau paradigme de la Justice pénale européenne, i Journal des Tribunaux, 2002, s. 276, och Unger, E.M., Schutzlos ausgeliefert? — Der Europäische Haftbefehl, Frankfurt am Main, 2005, s. 100). Även om motsatsen skulle göras gällande måste man erinra sig att rambesluten inte har direkt effekt (artikel 32.2. b EU), vilket inte påverkar principen att den nationella rätten i den mån det är möjligt skall tolkas så att gemenskapsrättens effektivitet främjas, se domen i det ovannämnda målet Pupino (punkterna 43-47). Således bör kravet på respekt för legalitetsprincipen riktas mot de nationella bestämmelser genom vilka rambeslutet införlivas.
103 Avgörande av den 6 juli 1976, X mot Nederländerna (mål 7512/76, D.R. 6, s. 184), av den 6 mars 1991, Polley mot Belgien (mål 12192/86), och av den 18 januari 1996, Bakhtiar mot Schweiz (mål 27292/95). Den spanska konstitutionsdomstolen tillämpar samma kriterium (dom 102/1997 (tillägg till BOE nr 137, av den 9 juni 1997), rättslig grund 6, och 32/2003 (tillägg till BOE nr 55, av den 5 mars 2003), rättslig grund 2).