Förslag till avgörande av generaladvokat Verica Trstenjak föredraget den 28 juni 2007

1 Originalspråk: tyska.

2 Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i ändrad och uppdaterad lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1).

3 Schuler, R., Europäisches Sozialrecht (utgiven av Maximilian Fuchs), fjärde upplagan, artikel 10, punkt 13, har påpekat att bilaga VI till förordning nr 1408/71 innehåller undantag från principen om export av förmåner.

4 Enligt artikel 10.1 i förordning nr 1408/71 är all minskning av förmåner på grundval av hemvist i en annan medlemsstat utesluten. I artikeln anges i princip alla förbjudna möjligheter till inskränkningar genom nationella bestämmelser i vilka ett bosättningskrav i respektive medlemsstat fastställs. Se dom av den 20 juni 1991 i mål C-356/89, Newton (REG 1991, s. I-3017), punkt 23, av den 24 februari 1987 i de förenade målen 379/85, 380/85, 381/85 och 93/86, Giletti m.fl. (REG 1987, s. 955), punkt 17, och av den 10 juni 1982 i mål 92/81, Camera (REG 1982, s. 2213), punkt 16. Genom bortseendet från kravet på bosättning i nationell lagstiftning uppnås att medlemsstaternas territorier jämställs i fråga om rätten till förmåner. Positivt formulerat innebär detta att medlemsstaterna enligt denna bestämmelse har en skyldighet att överföra alla förmåner som nämns i artikel 10.1 till andra medlemsstater som faller inom det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71. Enligt vissa författare innebär detta att den traditionella territorialitetsprincipen inte är tillämplig inom sociallagstiftningen. Se Schuier, R. (ovan fotnot 3), Europäisches Sozialrecht (utgiven av Maximilian Fuchs), fjärde upplagan, artikel 10, punkt 3, Louven, K., och Louven, C., Das Territorialitätsprinzip im Internationalen Sozialrecht, Neue Zeitschrift für Arbeitsrecht, 1991, nummer 13, s. 497, och Eichenhofer, E., Export von Sozialleistungen nach Gemeinschaftsrecht, Die Sozialgerichtsbarkeit, 1999, s. 57.

5 Utan sammanläggning av försäkringsperioder och möjligheten att kunna medföra kontantförmåner utomlands skulle en arbetstagare som utövar sin rätt till fri rörlighet förlora sociala trygghetsförmåner om och i den mån de förvärvats enligt lagstiftningen i den medlemsstat där han tidigare varit anställd. Domstolen slog därför fast följande i domen av den 7 november 1973 i mål 51/73, Smieja (REG 1973, s. 1213), punkterna 14-17: Artikel 10.1 tillförsäkrar förmånstagaren full rätt till vissa pensioner och kontantförmåner, vilka har förvärvats enligt en eller flera medlemsstaters lagstiftning, även om han är bosatt i en annan medlemsstat än den där institutionen med ansvar för betalningen finns. Syftet med artikeln är att tillförsäkra vederbörande rätt till sådana förmåner även när han har bosatt sig i en annan medlemsstat, till exempel i ursprungslandet. Domstolen har i dom av den 10 juni 1980 i mål 92/81, Caracciolo (REG 1982, s. 2213), punkt 14, slagit fast att syftet med den obegränsade möjligheten att medföra kontantförmåner utomlands inte endast är att vederbörande bibehåller sin rätt att uppbära pensioner och dödsfallsersättningar som han har förvärvat rätt till enligt lagstiftningen i en eller flera medlemsstater även efter bosättning i en annan medlemsstat utan också att han inte kan förvägras en sådan rätt, endast på grund av att han inte är bosatt inom den medlemsstat, där institutionen med ansvar för betalningen finns. Artikel 10.1 skall tolkas på så sätt att försäkringsinstitutionen i ursprungslandet inte får tillämpa den territorialitetsprincip som nämnts av de nationella domstolarna på förmåner vid ålderdom. Enligt Borchardt, Handbuch des EU-Wirtschaftsrechts (utgiven av Dauses, M. A.), München, 2004, band 1, D. II., punkt 64, utgör bestämmelserna om social trygghet för arbetstagare därför ett nödvändigt komplement till rätten till fri rörlighet. Ruland, F., Rentenversicherung, i: Schulze, B., och Zacher, H. (utg.), Wechselwirkungen zwischen dem Europäischen Sozialrecht und dem Sozialrecht der Bundesrepublik Deutschland, Schriftenreihe für Internationales und Vergleichendes Sozialrecht, band 12, Berlin, 1991, s. 75, har därför beskrivit gemenskapslagstiftningen om social trygghet som ett komplement till rätten till fri rörlighet. Gemenskapslagstiftningen om social trygghet innehåller kopplingsbestämmelser som är nödvändiga för att kunna sammanfatta alla perioder då migrerande arbetstagare uppehållit sig i någon av medlemsstaterna för att erhålla en enhetlig social biografi.

6 Eichenhofer, E., Export von Sozialleistungen nach Gemeinschaftsrecht, Die Sozialgerichtsbarkeit, 1999, s. 58, har påpekat att det i artikel 10 i förordning nr 1408/71 inte föreskrivs någon allmän skyldighet att samtliga förmåner skall kunna medföras utomlands, vilket artikel 42 EG egentligen verkar kräva.

7 Domstolen har i dom av den 5 mars 1998 i mål C-194/96, Kulzer (REG 1998, s. I-895), punkt 24, och av den 31 maj 1979 i mål 182/78, Pierik (REG 1979, s. 1977; svensk specialutgåva, häfte 4), punkt 4, slagit fast att begreppet arbetstagare i den mening som avses i artikel 2.1 i förordning nr 1408/71 har allmän räckvidd och därför omfattar alla personer, oavsett om de är yrkesverksamma eller inte, som är försäkrade i enlighet med en eller flera medlemsstaters lagstiftning om social trygghet. Av detta följer att personer som i enlighet med en eller flera medlemsstaters lagstiftning uppbär pension genom att vara anslutna till ett system för social trygghet, oavsett om de är yrkesverksamma eller inte, omfattas av förordningens bestämmelser om anställda, under förutsättning att de inte omfattas av särskilda bestämmelser.

8 Domstolen har upprepade gånger fastställt att skillnaden mellan de förmåner som omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71 och de som inte omfattas av detta i huvudsak beror på varje förmåns grundläggande beståndsdelar, i synnerhet dess syfte och förutsättningarna för att förmånen skall beviljas, och inte på den omständigheten att förmånen i nationell lagstiftning betecknas som en social trygghetsförmån. I domen av den 5 juli 1983 i mål 171/82, Valentini (REG 1983, s. 2157; svensk specialutgåva, volym 7, s. 189), punkt 13, fastställde domstolen att förmåner inte kan anses som förmåner vid ålderdom i den mening som avses i artikel 4.1c i förordning nr 4108/71, eftersom en avgift uppfyller ett sysselsättningspolitiskt ändamål genom att den bidrar till att arbetsplatser som innehas av anställda som är nära pensionsåldern blir fria till förmån för yngre arbetslösa personer. Se även dom av den 27 mars 1985 i mål 249/83, Hoeckx (REG 1985, s. 973), punkt 11, av den 4 juni 1987 i mål 375/85, Campana (REG 1987, s. 2387), av den 16 juli 1992 i mål C-78/91, Hughes (REG 1992, s. I-4839), punkt 14, och av den 10 oktober 1996 i de förenade målen C-245/94 och C-312/94, Hoever och Zachów (REG 1996, s. I-4895), punkt 17.

9 Fuchs, M., Europäisches Sozialrecht (ovan fotnot 3), artikel 4, punkterna 13 och 14. Domen i målet Valentini (ovan fotnot 8), punkt 13.

10 Dom av den 31 mars 1977 i mål 79/76, Fossi (REG 1977, s. 667).

11 Dom av den 22 februari 1979 i mål 144/78, Tinelli (REG 1979, s. 757).

12 Dom av den 4 november 1997 i mål C-20/96, Snares (REG 1997, s. I-6057), punkterna 33, 42 och 43, av den 11 juni 1998 i mål C-297/96, Partridge (REG 1998, s. I-3467), punkt 34, av den 31 maj 2001 i mål C-43/99, Leclere och Deaconescu (REG 2001, s. I-4265), punkt 32, och av den 29 april 2004 i mål C-160/02, Skalka (REG 2004, s. I-5613), punkt 25.

13 Dom av den 8 mars 2001 i mål C-215/99, Jauch (REG 2001, s. I-1901), punkterna 32 och 33, domen i målet Skalka (ovan fotnot 12), punkt 28, och av den 16 januari 2007 i mål C-265/05, Pérez Naranjo (REG 2007, s. I-347), punkt 36, avsåg utbetalning av vårdbidrag (avgiftsfinansierat) och tillläggsersättning till pension (icke avgiftsfinansierad) i Österrike samt utbetalning av en tilläggsförmån från en solidaritetsfond (det fastställdes i princip att tilläggsförmånen är icke avgiftsfinansierad, det ankommer på de nationella domstolarna att göra en grundligare bedömning) i Frankrike.

14 Denna bestämmelse reglerar statens ekonomiska bidrag till den allmänna pensionsförsäkringens utgifter. För att genomföra principen om välfärdsstaten har staten skapat ett pensionsförsäkringssystem som till övervägande del är tvingande. Den skall därmed på ett lämpligt sätt utforma de kostnader som detta system medför. Genom det statliga bidraget skall pensionsförsäkringens förmåner garanteras och försäkringstagarna skyddas mot överdrivet höga kostnader. Det har därmed en garanti- och säkerhetsfunktion. (Diel, U., Sozialgesetzbuch VI (utgiven av Hauck, K., och Noftz, W., band 2, Berlin, 2006, K 213 §, punkterna 8 och 9, s. 4).

15 Fördelningssystemet är en metod för finansiering av social-försäkringar, särskilt ålderspension, men även sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring. De avgifter som betalas in används direkt för att finansiera de förmåner som tillhandahålls, varvid en viss begränsad andel medel kan avsättas av försäkringsorganet för framtida kostnader (till exempel den lagstadgade pensionsförsäkringens reserver). För de avgifter som betalats in erhåller försäkringstagaren en rätt till förmån vid behov (arbetslöshet, sjukdom, ålderdom). Detta system bygger på det så kallade generationsavtalet. Genom detta begrepp beskrivs det förhållandet att försäkringstagare under en viss period försörjer den aktuella generationen pensionstagare och i gengäld kan ha rätt till, eller bättre, kan ha berättigade förväntningar att på motsvarande sätt erhålla stöd från den nuvarande generationen barn (Finke, H., Sozialgesetzbuch VI (ovan fotnot 14), band 2, Berlin, 2006, K 153 §, punkt 20, s. 7).

16 Se dom av den 22 oktober 1978 i mål 10/78, Belbouab (REG 1978, s. 1915), punkt 5.

17 Dom av den 21 oktober 1975 i mål 24/75, Petroni (REG 1975, s. 1149; svensk specialutgåva, volym 2, s. 477), punkt 13, dom av den 3 februari 1977 i mål 62/76, Strehi (REG 1977, s. 211; svensk specialutgåva, volym 3, s. 291), av den 10 januari 1980 i mål 69/79, Jordan-Vosters (REG 1980, s. 75), av den 12 juni 1980 i mål 733/79, CCAF mot Laterza (REG 1980, s. 1915), av den 23 februari 1986 i mål 254/84, De Jong (REG 1986, s. 671), punkt 15, och av den 14 december 1989 i mål 168/88, Dammer (REG 1989, s. 4553), punkt 21.

18 Domen i målet Jauch (ovan fotnot 13), punkt 20, och dom av den 25 februari 1986 i mål 284/84, Sprayt (REG 1986, s. 685), punkt 18 och följande punkt.

19 Domen i målet Jauch (ovan fotnot 13), punkt 21, och dom av den 21 februari 2006 i mål C-286/03, Hosse (REG 2006, s. I-1771), punkterna 24 och 25.

20 Domen i målet Fossi (ovan fotnot 10), s. 667.

21 Domen i målet Tinelli (ovan fotnot 11), s. 757.

22 Dom av den 6 juli 1978 i mål 9/78, Gillard (REG 1978, s. 1661).

23 Dom av den 16 september 2004 i mål C-386/02, Baldinger (REG 2004, s. I-8411).

24 Reichsversicherungsanstalt für Angestellte upprättades 1912 i Berlin som ansvarig för statlig obligatorisk försäkring för anställda. I egenskap av offentligrättsligt organ med en myndighets egenskaper stod den först under rikskanslerns tillsyn, från och med år 1919 var den en institution vid det därefter behöriga riksarbetsministeriet. 1934 underordnades Reichsversicherungsanstalt Reichsversicherungsamt och övertog utöver dess tidigare uppgifter även tillsynen över ersättningskassorna för sjukförsäkring för anställda. Offentligrättsliga organ är offentligrättsliga sammanslutningar bestående av individer som sköter sin egen verksamhet och därmed samtidigt skall avlasta statsförvaltningen. De anknyter inte till det allmänna kriteriet hemvist eller etablering inom ett visst område utan klassificerar sina medlemmar enligt specifika kriterier, nämligen yrkesmässiga, ekonomiska, sociala, kulturella och övriga kriterier. Av det skälet betecknas de som lokala enheter i motsats till offentligrättsligt organ. Inom området för socialförsäkring hör därtill även de allmänna lokala sjukkassorna och ersättningskassorna som skall likställas med dessa, fackföreningar, regionala försäkringsinstitutioner och förbundsförsäkringsanstalten för tjänstemän (Maurer, H., Allgemeines Verwaltungsrecht, tolfte upplagan, München 1999, 23 §, punkt 30). Koja, F., Allgemeines Verwaltungsrecht, tredje upplagan, Wien 1996, s. 322, har påpekat att socialförsäkringsorgan befinner sig i en ställning mellan ett offentligrättsligt organ och en intresseorganisation, men även har element av en institution. Liksom institutioner utgör de en organisatorisk sammanslutning av administrativ personal och material (byggnader, anläggningar, teknisk utrustning) som bildar en självständig administrativ enhet.

25 Förklaring från Förbundsrepubliken Tyskland enligt artikel 5 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT C 210, 2003, s. 1) i punkt I.3a. Därav framgår att bestämmelserna om lagstadgad pensionsförsäkring i [s] ociallagen, sjätte bandet av den 18 december 1989 utgör en del av den lagstiftning och de system som avses i artikel 4.1 och 4.2 i förordningen.

26 Dom av den 29 november 1977 i mål 35/77, Beerens (REG 1977, s. 2249), punkterna 9 och 10.

27 Brechmann, W., Kommentar zum EUV/EGV, första upplagan, 1999, artikel 42, s. 647, punkt 11, har påpekat att lagstiftning och system i sin helhet nödvändigtvis omfattas av förordningens tillämpningsområde när förklaring har lämnats. Domstolen har vidare i dom av den 5 maj 1977 i mål 104/76, Jansen (REG 1977, s. 829), punkt 7, av den 27 januari 1981 i mål 70/80, Vigier (REG 1981, s. 229), punkt 12 och följande punkter, och av den 18 maj 1995 i mål C-327/92, Rheinhold och Mahla NV (REG 1995, s. I-1235), punkt 15 och följande punkter, slagit fast att tillämpningsområdet för artikel 4.1 i förordning nr 1408/71 fastställs på ett sätt som får det att verka som om de nationella systemen för social trygghet i sin helhet är underkastade tillämpningen av de gemenskapsrättsliga bestämmelserna.

28 Se domen i målet Partridge (ovan fotnot 12), punkt 35, dom av den 22 februari 1990 i mål C-228/88, Bronzino (REG 1990, s. I-531; svensk specialutgåva, volym 10, s. 339), punkt 11, och domen i målet C-12/89, Gatto (REG 1990, s. 557). Fuchs, M., Europäisches Sozialrecht (ovan fotnot 3), artikel 5, punkt 5, Brall, N., Der Export von Leistungen der sozialen Sicherheit in der Europäischen Union, Baden-Baden, 2003, s. 153.

29 Domen i målet Snares (ovan fotnot 12), punkt 39.

30 Brall, N. (ovan fotnot 28), s. 28. Enligt Kahil, B., Europäisches Sozialrecht und Subsidiarität, Baden-Baden, 1996, s. 252, framgår utöver ordalydelsen i artikel 42 EG särskilt av en teleologisk tolkning av denna bestämmelse och dess ändamålsenliga samband med artikel 39 EG att det ankommer på gemenskapslagstiftaren att anta samordningsregler.

31 Langer, R., Europäisches Sozialrecht (ovan fotnot 3), artikel 39, punkt 1.

32 Se generaladvokaten Saggios förslag till avgörande av den 13 april 2000 i mål C-135/99, Elsen (REG 2000, s. I-10409), punkt 25. Dom av den 26 januari 1999 i mål C-18/95, Terhoeve (REG 1999, s. I-345), punkt 36.

33 Dom av den 23 november 2000 i mål C-135/99, Elsen (ovan fotnot 32), punkt 33. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 1998 i mål C-120/95, Decker (REG 1998, s. I-1831), punkt 23, och domen i målet C-158/96, Kohll (REG 1998, s. I-1931), punkt 19, dom av den 12 maj 1998 i mål C-85/96, Martínez Sala (REG 1998, s. I-2708), punkt 33, och av den 7 februari 2002 i mål C-28/00, Kauer (REG 2002, s. I-1343), punkt 45.

34 Domen i målet Snares (ovan fotnot 12), punkt 45.

35 I sitt förslag till avgörande av den 30 mars 2006 i mål C-192/05, Tas-Hagen (REG 2006, s. I-10451), punkterna 61 och 62, fastställde generaladvokaten Kokott att eftersom det generellt står en medlemsstat fritt att fastslå villkoren för beviljande av sådana sociala förmåner som inte regleras i gemenskapsrätten, har medlemsstaten också stort utrymme för skönsmässig bedömning vid uppskattningen och utformningen vad gäller vilken grad av integrering som den berörda personen måste visa. Som kriterium för samhörigheten med samhället i den medlemsstat som beviljar förmånen kan man i princip utgå från den berörda personens hemvist. Hans integrering i samhället i fråga kan alltså anses bevisad genom att han har vistats i medlemsstaten en viss tid. Se i detta avseende dom av den 15 mars 2005 i mål C-209/03, Bidar (REG 2005, s. I-2119), punkt 57. Se även dom av den 11 juli 2002 i mål C-224/98, D'Hoop (REG 2002, s. I-6191), punkt 38, av den 23 mars 2004 i målet Collins (REG 2004, s. I-2703), punkt 67, och dom av den 15 september 2005 i mål C-258/04, Ioannidis (REG 2005, s. I-8275), punkt 30. Se även generaladvokaten Kokötts förslag till avgörande av den 29 mars 2007 i mål C-287/05, Hendrix, punkt 72.

36 Se generaladvokaten Kokötts förslag till avgörande i mål C-287/05, Hendrix, (ovan fotnot 34), punkt 72.

37 Se domen i målet Leclere och Deaconescu (ovan fotnot 12), punkt 32, domen i målet Snares (ovan fotnot 12), punkt 42, och dom av den 27 september 1988 i mål 313/86, Lenoir (REG 1988, s. 5391), punkt 16, där domstolen vad beträffar särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner påpekade att gemenskapslagstiftaren, vid genomförandet av artikel 42 EG, kan anta bestämmelser som utgör undantag från principen att sociala trygghetsförmåner kan medföras utomlands. Såsom domstolen redan har fastslagit kan det i synnerhet vara berättigat att uppställa ett krav på bosättning i den stat där den institution som svarar för förmånerna är belägen vid beviljande av förmåner som är nära knutna till sociala förhållanden. Enligt artikel 10a i förordning nr 1408/71 är det möjligt att låta förmåner av blandad typ som numera definieras i artikel 4.2a omfattas av samordningen, utan att dessa därmed samtidigt omfattas av skyldigheten att exportera förmåner. Dessa förmåner beviljas endast i hemvistmedlemsstaten enligt dess lagstiftning och bekostas av denna. Enligt domstolens rättspraxis rör det sig om förmåner som i vissa delar har likheter med socialt bistånd i det att ett behov utgör ett väsentligt kriterium för dess beviljande och att de inte grundas på sammanläggning av anställnings- eller avgiftsperioder, medan den i andra delar är nära social trygghet i det att det inte rör sig om ett skönsmässigt avgörande och att förmånstagarna ges en rättsligt definierad ställning och samtidigt faller in under både social trygghet och socialt bistånd. Se Schuier, R. (ovan fotnot 3), artikel 10a, punkterna 1 och 2, och Van Raepenbusch, S., La sécurité sociale des travailleurs européens — Principes directeurs et grands arrêts de la Cour de justice des Communautés européennes, Bryssel, 2001, sidan 28 och följande sidor).

38 Brall, N. (ovan fotnot 27), sidan 30 och följande sidor.

39 Domen i målet Martínez Sala (ovan fotnot 33).

40 Domen i målet Elsen (ovan fotnot 32), punkt 35.

41 Borchardt (ovan fotnot 5), punkterna 81 och 82.

42 1 artikel 4.1 i den tysk-österrikiska konventionen av den 22 december 1966 om social trygghet föreskrevs att om ingenting annat föreskrivs i denna konvention gäller rättsliga bestämmelser i en konventionsstat, enligt vilka uppkomsten av rätt till förmåner eller beviljande av förmåner eller utbetalning av penningförmåner endast kan ske vid vistelse i konventionsstaten i fråga, inte för de i artikel 3 nämnda personerna som vistas på den andra konventionsstatens territorium. I artikel 3a föreskrevs att vid tillämpningen av rättsliga bestämmelser i en konventionsstat dess medborgare skulle likställas med medborgare i den andra konventionsstaten. Artikel 4.1 jämförd med artikel 3a i konventionen skall därför uppfattas som ett bortseende från krav på bosättning till förmån för medborgare i båda konventionsstater. Faktiskt skulle Tyskland och Österrike genom dessa bestämmelser betraktas som ett enhetligt område (likställande av territorium) i fråga om socialförsäkringsrättslig behandling av förmånsrättigheter.

43 I artikel 14.2 b i konventionen mellan Förbundsrepubliken Tyskland och Republiken Österrike om social trygghet (tyska BGBL 1998 II, s. 313; österrikiska BGBl. III nr 138/1998) föreskrivs följande: 2. Följande bestämmelser fortsätter att gälla: [...] b Artikel 4.1 i den konvention som nämns i första stycket såvitt avser tysk lagstiftning, enligt vilken olycksfall (och arbetssjukdomar) som inträffar utanför Tysklands territorium, liksom perioder vilka har fullgjorts utanför detta territorium, inte ger rätt till utbetalning av förmåner eller endast ger rätt till utbetalning av förmåner på vissa villkor när de förmånsberättigade är bosatta utanför Tysklands territorium, i de fall då i) förmån redan är beviljad eller kunde beviljas den dag då förordningen träder i kraft i förhållande till de båda konventionsstaterna, ii) personen i fråga har stadigvarande bosatt sig i Republiken Österrike innan förordningen trädde i kraft i förhållande till de båda konventionsstaterna och utbetalning av pension från en pensions- eller olycksfallsförsäkring börjar inom ett år från och med den dag förordningen trädde i kraft i förhållande till de båda konventionsstaterna. Detta gäller även för perioder under vilka en annan pension, inklusive efterlevandepension, har utbetalats när perioderna följer på varandra utan avbrott.

44 Domstolen talar i domen av den 7 februari 1991 i mål C-227/89, Rönfeldt (REG 1991, s. I-323; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-9), punkt 29, om konventioner som gäller mellan två eller flera medlemsstater. Költzsch, M., Eine Entscheidung des EuGH und ihre Folgen für das internationale Sozialrecht — Zum Rönfeldt-Urteil des EuGH, Die Sozialgerichtsbarkeit, 1992, s. 593, har av denna sammanfattning i domen i målet Rönfeldt dragit slutsatsen att konventioner om social trygghet enligt domstolen omfattas av den nationella lagstiftningen i den berörda medlemsstaten. Detta är också riktigt enligt tysk rättsuppfattning, eftersom den dualistiska teorin avseende förhållandet mellan folkrätt och nationell lagstiftning ligger till grund för den tyska grundlagen.

45 Eichenhoffer, E., Europäisches Sozialrecht (ovan fotnot 3), artikel 2, punkt 6, har påpekat att ett ytterligare villkor för att kunna tillämpa förordning nr 1408/71 är att det föreligger en gränsöverskridande situation. Detta krav kommer till uttryck i formuleringen i artikel 2.2 enligt vilken detta villkor gäller för personer som har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater. Detta villkor skall tolkas på så sätt att bestämmelserna om samordning av sociala trygghetsförmåner endast är tillämpliga på gränsöverskridande situationer.

46 Dom av den 11 oktober 2001 i mål C-95/99, Khalil (REG 2001, s. I-7413), punkterna 68 och 69.

47 I domen av den 10 maj 2001 i mål C-389/99, Rundgren (REG 2001, s. I-3731), punkt 35, slog domstolen fast att en person som var bosatt i en medlemsstat utan att vara yrkesverksam där utan i stället uppbar pension från en annan medlemsstat i egenskap av pensionerad statligt anställd omfattas av tilllämpningsområdet för förordning nr 1408/71.

48 EGT L 1, 1994, s. 3; svensk specialutgåva, område 2, volym 11, s. 37.

49 Se domen i målet Kauer (ovan fotnot 33), punkt 3.

50 Domen i målet Sprayt (ovan fotnot 18), punkt 18 och följande punkt, domen i målet Jauch (ovan fotnot 13), punkt 21, och domen i målet Hosse (ovan fotnot 19), punkterna 24 och 25.

51 Domen i målet Tinelli (ovan fotnot 11), punkt 7.

52 Den tyska lagstiftningen om utländska pensioner gäller för pensions- och olycksfallsförsäkring. Den har i dag sin rättsliga grund i FRG. Denna ersatte Fremdrenten- und Auslandsrentengesetz (nedan kallad FAG). Eichenhoffer, E., Handbuch des Sozialversicherungsrechts (utgiven av Schulin, B.), band 3, München, 1999, 76 §, punkt 51, har påpekat att medan FAG syftade till att utge ersättning till personer som tvingats fly för socialförsäkringsrättslig förlust i den stat från vilken de tvingats fly i form av tyska perioder och framtida rättigheter strävar FRG enligt den tyska lagstiftarens vilja att underlätta integrationen för personer som tvingats fly. Personer som tvingats fly skall oberoende av deras personliga och socialförsäkringsrättsliga ställning, som är beroende av de socialpolitiska omständigheterna i deras ursprungsland, inte i första hand erhålla ersättning för de nackdelar som följer av att de tvingats fly utan i Tyskland i socialförsäkringsrättsligt avseende behandlas som om de hade varit försäkrade i Tyskland och inte i den stat från vilken de tvingats fly. Av det skälet skall perioder som fullgjorts av personer i områden från vilka de tvingats fly enligt 15 § FRG inlemmas i det lagstadgade pensionsförsäkringssystemet som avgiftsperioder. Författaren har därav dragit slutsatsen att FRG visserligen fortfarande bygger på tanken om ersättning men att den kompletteras av tanken om inlemning och behärskas av denna.

53 Domen i målet Jauch (ovan fotnot 13), punkterna 32 och 33.

54 291 § b SGB VI (ersättning för förmåner som inte täcks av avgifter) har följande lydelse: Staten skall ersätta institutionerna för pensionsförsäkring för arbetare och anställda för utgifter för förmåner enligt utländska pensionsbestämmelser. Denna bestämmelse avser förmåner som skall utges av pensionsförsäkringen enligt utländska pensionsbestämmelser och därmed en viss del av de förmåner som inte täcks av avgifter eller som är försäkringsfrämmande och vars kostnader bärs av pensionsförsäkringen (se i detta sammanhang Finke, H., SGB VI — Gesetzliche Rentenversicherung einschließlich Übergangsrecht für das Beitrittsgebiet, band 3, nr 4/06, 291 § b, punkt 1).

55 Domen i målet Snares (ovan fotnot 12), punkterna 33, 42 och 43, domen i målet Partridge (ovan fotnot 12), punkt 34, domen i målet Leclere och Deaconescu (ovan fotnot 12), punkt 32, och domen i målet Skalka (ovan fotnot 12), punkt 25.

56 Domstolen har ansett att beviljande av en förmån som föreskrivits i lag, oberoende av om perioder av förvärvsarbete har fullgjorts, av anslutning eller av avgiftsbetalningar, är kännetecknande för socialt bistånd. Jämför domen i målet Newton (ovan fotnot 4), punkt 13.

57 I sitt förslag till avgörande av den 20 oktober 2005 i mål C-286/03, Hosse (ovan fotnot 19), punkt 30, anförde generaladvokaten Kokott med hänvisning till domstolens rättspraxis att undantagsbestämmelser till principen om att sociala trygghetsförmåner får medföras utomlands skall tolkas restriktivt. Denna tolkningsmaxim gäller i än högre grad om en undantagsbestämmelse som den i artikel 4.2b i förordning nr 1408/71 till och med får till resultat att förordningen i dess helhet sätts ur tillämpning. Förutom att förmånen måste nämnas i bilaga II avsnitt III i förordningen måste alltså följande materiella förutsättningar föreligga kumulativt för att en förmån enligt artikel 4.2b skall undantas från förordningens tillämpningsområde: Förmånen framgår av lagstiftning vars tillämpningsområde är begränsat till en del av en medlemsstats territorium. Förmånen är icke avgiftsfinansierad. Förmånen är av särskild art. Se domen i målet Jauch (ovan fotnot 13), punkt 21, och domen i målet Hosse (ovan fotnot 19), punkt 25. Fuchs, M. (ovan fotnot 9), artikel 4, punkt 27, har påpekat att de särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner som avses i artikel 4.2a, uteslutande beviljas inom bosättningsstaten i enlighet med lagstiftningen i den staten, under förutsättning att förmånerna är förtecknade i bilaga II a.

58 Det framgår såväl av artiklarna 6, 7 och 8 i förordning nr 1408/71 som av domstolens rättspraxis att artikel 8 endast avser konventioner som sluts mellan medlemsstater efter ikraftträdandet av förordningen. Se i detta avseende dom av den 28 april 1994 i mål C-305/92, Hoorn (REG 1994, s. I-1525), punkt 19, och av den 2 augusti 1993 i mål C-23/92, Grana-Novoa (REG 1993, s. I-4505; svensk specialutgåva, volym 14, s. 329), punkt 22.

59 Se domen i målet Rönfeldt (ovan fotnot 43), punkt 23. Denna dom utgör en vidareutveckling av tidigare rättspraxis (särskilt den som utvecklats i domen i målet Petroni (ovan fotnot 17), punkt 13, domen i målet De Jong (ovan fotnot 17), punkt 15, och domen i målet Dammer (ovan fotnot 17), punkt 21, enligt vilken syftet med artiklarna 48-51 i fördraget inte kan uppnås om arbetstagarna, som en följd av att de utövat rätten till fri rörlighet, går miste om sociala trygghetsförmåner som de tillförsäkras genom lagstiftningen i en medlemsstat. Domstolen drog vidare konsekvensen av domen av den 9 juli 1980 i mål 807/79, Gravina (REG 1980, s. 2205), punkt 7, i vilken den mot bakgrund av detta resonemang drog slutsatsen att tillämpningen av gemenskapsbestämmelser inte kan medföra en försämring av de förmåner som tillförsäkras genom lagstiftningen i en medlemsstat. Kessler, F., Pensions d'invalidité de droit communautaire et conventions bilatérales de sécurité sociales — des précisions, Revue de droit sanitaire social, januari-mars 1996, s. 148, anser att domstolen här har tillämpat en princip enligt vilken den mest förmånliga bestämmelsen skall tillämpas vid konflikt mellan en bestämmelse i förordning nr 1408/71 och en bilateral konvention om social trygghet.

60 Domen i målet Rönfeldt (ovan fotnot 44).

61 Dom av den 9 november 1995 i mål C-475/93, Thévenon (REG 1995, s. I-3813), punkt 26.

62 Dom av den 9 oktober 1997 i de förenade målen C-31/96, C-32/96 och C-33/96, Naranjo Arjona m.fl. (REG 1997, s. I-5501), punkt 27.

63 Dom av den 17 december 1998 i mål C-153/97, Grajera Rodriguez (REG 1998, s. I-8645).

64 Domen i målet Thévenon (ovan fotnot 61), punkt 26.

65 Dom av den 9 oktober 1997 i de förenade målen C-31/96, C-32/96 och C-33/96, Naranjo Arjona (REG 1997, s. I-5501), punkt 29, och domen i målet Grajera Rodriguez (ovan fotnot 63), punkt 29.

66 Dom av den 7 juni 1973 i mål 82/72, Walder (REG 1973, s. 599), punkterna 6 och 7, och domen i målet Thévenon (ovan fotnot 61), punkt 15.

67 Syftet med denna rättspraxis kan däremot inte vara att säkerställa arbetstagare samtliga förmåner som följer av konventionen om social trygghet och nationell lagstiftning. Van Raepenbusch, S., Les rapports entre le règlement (CE. E.) N° 1408/71 et les conventions internationales dans le domaine de la sécurité sociales des travailleurs circulant à 1 intérieur de la Communauté, Cahiers de droit européen, 1991, s. 466, har trots den omständigheten att det har fastställts att rådet enligt artikel 42 EG inom ramen för sin lagstiftande verksamhet inte får beröva arbetstagare rättigheter som de redan har tilldelats bland annat påpekat att det främsta syftet med artikel 42 EG är att ersätta de traditionella systemen med en mekanism för samordning av nationella socialförsäkringssystem för att säkerställa fri rörlighet för arbetstagare inom gemenskapen. Ottevaere, A., Le règlement 1408/71 et les conventions de sécurité sociale: suite et fin des incertitudes — l'arrêt Thévenon, Revue belge de sécurité sociale, 1996, s. 849, har insett faran i att arbetstagaren kan välja mellan en tillämpning av förordning nr 1408/71 och den bilaterala konventionen om social trygghet för att göra gällande de förmåner som önskas. Författaren välkomnar därför den precisering av domstolens rättspraxis i domen i målet Rönfeldt som gjorts i domen i målet Thévenon.

68 Dom av den 30 april 1996, i mål C-214/94, Boukhalfa (REG 1996, s. I-2253), punkt 15. Denna rättspraxis avsåg en belgisk medborgare som var lokalt anställd vid passenheten vid Tysklands ambassad i Alger och som redan var verksam i Algeriet innan hennes anställningsavtal slöts. Klaganden begärde att få omfattas av samma förmåner som de lokalt anställda av tysk nationalitet. Förbundsrepubliken Tyskland vägrade att efterkomma denna begäran med motiveringen att gemenskapsrätten inte kan tillämpas av territoriella skäl. Domstolen erinrade emellertid härvid om att gemenskapsrättsliga bestämmelser enligt domstolens rättspraxis kan tilllämpas på yrkesverksamhet utanför gemenskapens territorium under förutsättning att arbetsförhållandet har ett tillräckligt nära samband med gemenskapens territorium. Denna princip skall tolkas så, att den även omfattar de fall i vilka arbetsförhållandet har ett tillräckligt samband med en medlemsstats lagstiftning och följaktligen med de relevanta gemenskapsrättsliga reglerna. Domstolen fastställde följaktligen att gemenskapsrätten, och således förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet i de ovannämnda bestämmelserna, i fall som sökandens är tillämplig på arbetsförhållandet i alla avseenden som regleras av en medlemsstats lagstiftning.

69 Domen i målet Rundgren (ovan fotnot 47), punkt 35. Detta mål avsåg en pensionerad statligt anställd som uppbar pension såsom statligt anställd från Sverige och som bosatt sig i Finland innan förordning nr 1408/71 trätt i kraft i denna medlemsstat. Domstolen fastställde att den omständigheten att Sulo Rundgren upphörde att vara yrkesverksam och flyttade från Sverige till Finland innan förordning nr 1408/71 trädde i kraft i Finland inte innebar att den berörda inte skulle kunna omfattas av tillämpningsområdet — tidsmässigt, med avseende på person samt materiellt — för denna förordning i Finland. Avgörande var därvid uppenbarligen att den berörda uppbar pension såsom statligt anställd från en annan medlemsstat. Domstolen slog följaktligen fast att förordning nr 1408/71 var tillämplig på detta fall.

70 Domen i målet Elsen (ovan fotnot 32), punkt 33. Se även, för ett liknande resonemang, domen i målet Decker (ovan fotnot 33), punkt 23, domen i målet Kohll (ovan fotnot 33), punkt 19, domen i målet Martínez Sala (ovan fotnot 33), punkt 33, och domen i målet Kauer (ovan fotnot 32), punkt 45.