Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 30 maj 2017

1 Originalspråk: franska.

2 T‑48/11, ej publicerad, EU:T:2015:988.

3 Kommissionens beslut K(2010) 7694 slutlig av den 9 november 2010 om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF, artikel 53 i EES-avtalet och artikel 8 i avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om luftfart (ärende COMP/39258 – Luftfrakt).

4 Ansökan om immunitet ingavs med stöd av kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 45, 2002, s. 3).

5 De åtgärder som kommissionen kritiserade utgjordes av konkurrensbegränsande kontakter som rörde en tilläggsavgift för bränsle och en tilläggsavgift för säkerhet samt betalning av provision på tilläggsavgifterna (se punkt 5 i den överklagade domen).

6 Närmare bestämt yrkade BA inom ramen för sin talan vid tribunalen att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras till den del som det i detta fastställdes dels att BA hade medverkat till underlåtenheten att betala provision, dels att BA hade medverkat till överträdelsen av konkurrensreglerna mellan den 22 januari 2001 och den 1 oktober 2001, dels att överträdelsen hade avsett Hongkong, Japan, Indien, Thailand, Singapore, Sydkorea och Brasilien samt till den del som BA genom nämnda beslut ålades att betala böter.

7 Samma dag som den överklagade domen meddelade tribunalen även dom i de mål där de övriga kritiserade transportföretagen hade bestritt det omtvistade beslutet. I samtliga dessa övriga domar ogiltigförklarade tribunalen det omtvistade beslutet i dess helhet till den del som det avsåg det flygbolag som hade väckt talan (se, exempelvis, dom av den 16 december 2015, Air Kanada/kommissionen, T‑9/11, ej publicerad, EU:T:2015:994).

8 Punkt 29 i den överklagade domen.

9 Se punkterna 41–70 i den överklagade domen. Närmare bestämt framhöll tribunalen att det i skälen i det omtvistade beslutet beskrevs en enda, fortlöpande överträdelse avseende samtliga av kartellen omfattade flyglinjer som samtliga kritiserade transportföretag skulle ha deltagit i, medan slutet i nämnda beslut kunde tolkas på två olika sätt (se, för utförligare upplysningar, punkt 61 i den överklagade domen).

10 Punkterna 71–74 i den överklagade domen.

11 Punkterna 76–85 i den överklagade domen.

12 Punkterna 87 och 88 i den överklagade domen.

13 Punkt 92 i domskälen och punkt 1 i domslutet i den överklagade domen.

14 I artikel 168.2 i rättegångsreglerna föreskrivs bland annat att artikel 122.1 i dessa regler ska tillämpas på överklaganden. I artikel 122.1 anges att [a]nsökan … i förekommande fall [ska] åtföljas av de handlingar som anges i artikel 21 andra stycket i stadgan [för Europeiska unionens domstol]. I artikel 21 andra stycket i stadgan föreskrivs att ansökan i förekommande fall [ska] åtföljas av den rättsakt som begärs ogiltigförklarad.

15 Se artikel 112.2 i domstolens rättegångsregler av den 19 juni 1991, som var i kraft till och med den 31 oktober 2012.

16 Artiklarna 190.1 och 127.1 i domstolens rättegångsregler.

17 Se punkterna 72–75 i detta förslag till avgörande.

18 Några exempel, utan anspråk på fullständighet: I vissa språkversioner finns det liksom på franska en terminologisk koppling mellan artikel 56 andra stycket i domstolens stadga och de relevanta artiklarna i domstolens rättegångsregler. I samtliga dessa bestämmelser används exempelvis termen Anträgen på tyska, termen conclusioni på italienska, termen pretensiones på spanska, termen nõue på estniska och termen prasījumi på lettiska. I andra språkversioner finns det däremot ingen sådan språklig koppling, utan lydelsen av artikel 56 andra stycket i stadgan saknar uttrycklig hänvisning till den i rättegångsreglerna använda motsvarigheten till den franska termen conclusions. För att ange att en part inte ska ha vunnit bifall till talan används exempelvis i den nederländska versionen av artikel 56 andra stycket i stadgan inte termen conclusies, i den danska versionen inte termen påstande, i den grekiska versionen inte termen αιτήματα, i den svenska versionen inte termen yrkanden och i den portugisiska versionen inte termen pedidos.

19 Se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 25 mars 2010, Helmut Müller ( C‑451/08, EU:C:2010:168, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

20 Enligt fast rättspraxis ska yrkandena i den ansökan varigenom talan väcks vara tydligt utformade, så att det kan förhindras att unionsdomstolen dömer utöver vad som har yrkats eller att en anmärkning inte blir prövad. Se, bland annat, dom av den 26 januari 2017, Mamoli Robinetteria/kommissionen ( C‑619/13 P, EU:C:2017:50, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

21 Det följer således av fast rättspraxis att en part i princip inte kan ändra själva saken i målet under rättegången och att prövningen av huruvida en talan är välgrundad i princip ska göras med hänsyn tagen endast till yrkandena i den ansökan varigenom talan väcktes. Se, bland annat, dom av den 11 november 2010, kommissionen/Portugal ( C‑543/08, EU:C:2010:669, punkt 20 och där angiven rättspraxis). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 18 oktober 1979, GEMA/kommissionen ( 125/78, EU:C:1979:237, punkt 26).

22 Se punkt 98 i detta förslag till avgörande.

23 Se dom av den 3 mars 1982, Alpha Steel/kommissionen ( 14/81, EU:C:1982:76, punkt 8), dom av den 8 juli 1965, Krawczynski/kommissionen ( 83/63, EU:C:1965:70, punkt 2), och dom av den 14 juli 1988, Stahlwerke Peine-Salzgitter/kommissionen ( 103/85, EU:C:1988:398, punkt 11). Att domstolen meddelar en dom kan utgöra en sådan ny omständighet (se dom av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen, C‑580/12 P, EU:C:2014:2363, punkterna 15–20).

24 En rättsakt som hade antagits efter väckandet av talan och som rörde samma sak som den angripna rättsakten ansågs enligt denna praxis utgöra en ny omständighet som gav sökanden rätt att anpassa sina yrkanden och grunder (se dom av den 3 mars 1982, Alpha Steel/kommissionen, 14/81, EU:C:1982:76, punkt 8, och dom av den 14 juli 1988, Stahlwerke Peine-Salzgitter/kommissionen, 103/85, EU:C:1988:398, punkt 11).

25 Exempelvis godtog domstolen i dom av den 2 juni 1976, Kampffmeyer m.fl./EEG ( 56/74 till 60/74, EU:C:1976:78, punkterna 6–9), att yrkanden framställdes vid en senare tidpunkt så att omfattningen av den aktuella skadan kunde fastställas.

26 Se dom av den 14 december 1962, Compagnie des hauts fourneaux de Chasse/Höga myndigheten ( 33/59, EU:C:1962:43, s. 736), och dom av den 14 december 1962, Meroni/Höga myndigheten ( 46/59 och 47/59, EU:C:1962:44, s. 803). Se även punkt 90 i den överklagade domen.

27 Se, exempelvis, dom av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen ( C‑580/12 P, EU:C:2014:2363, punkterna 15–20).

28 Se punkt 40 och fotnot 18 i detta förslag till avgörande.

29 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2012, Al‑Aqsa/rådet och Nederländerna/Al‑Aqsa ( C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkterna 43–45).

30 Dessa bedömningar redovisas i punkterna 87, 88, 90 respektive 91 i den överklagade domen. I detta sammanhang är det odiskutabelt att tribunalen, med tanke på att det omtvistade beslutet i sin helhet var bristfälligt motiverat (något som framgår av att tribunalen såvitt avsåg de övriga flygbolag som hade bestritt det omtvistade beslutet ogiltigförklarade detta beslut i dess helhet med hänvisning till samma bristfälliga motivering som den konstaterade såvitt avsåg BA), skulle ha ogiltigförklarat detta beslut i dess helhet om den inte hade ansett sig vara bunden av principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats och inte hade avslagit BA:s begäran om ändring av yrkanden, och detta skulle ha påverkat punkt 1 i domslutet i den överklagade domen.

31 Se dom av den 1 juni 2006, P & O European Ferries (Vizcaya) och Diputación Foral de Vizcaya/kommissionen ( C‑442/03 P och C‑471/03 P, EU:C:2006:356, punkt 44), och dom av den 15 november 2012, Al‑Aqsa/rådet och Nederländerna/Al‑Aqsa ( C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 mars 1978, Bosch ( 135/77, EU:C:1978:75, punkt 4), och dom av den 26 april 1988, Asteris m.fl./kommissionen ( 97/86, 99/86, 193/86 och 215/86, EU:C:1988:199, punkt 27).

33 Dom av den 11 december 2008, kommissionen/Département du Loiret ( C‑295/07 P, EU:C:2008:707, punkterna 97 och 98).

34 Såsom ett nytt skadeståndskrav (se, exempelvis, dom av den 18 mars 1993, parlamentet/Frederiksen, C‑35/92 P, EU:C:1993:104, punkterna 34–36) eller ett krav på ogiltigförklaring av andra rättsakter än den angripna rättsakten (se, exempelvis, dom av den 6 mars 2001, Connolly/kommissionen, C‑273/99 P, EU:C:2001:126, punkterna 18–20).

35 Se fotnot 30 i detta förslag till avgörande.

36 Dom av den 14 september 1999, kommissionen/AssiDomän Kraft Products m.fl. ( C‑310/97 P, EU:C:1999:407).

37 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet Galp Energía España m.fl./kommissionen ( C‑603/13 P, EU:C:2015:482, punkt 35).

38 Se, bland många andra, dom av den 19 januari 2006, Comunità montana della Valnerina/kommissionen ( C‑240/03 P, EU:C:2006:44, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

39 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet kommissionen/Alrosa ( C‑441/07 P, EU:C:2009:555, punkt 146) och förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Total/kommissionen ( C‑597/13 P, EU:C:2015:207, punkterna 58 och 59). Dispositionsprincipen kommer till uttryck i olika bestämmelser som reglerar förfarandet vid unionsdomstolarna, bland annat i artikel 21 i domstolens stadga, artikel 120 c i domstolens rättegångsregler och artikel 76 d i tribunalens rättegångsregler, där det i samtliga fall slås fast att en ansökan (inbegripet ett överklagande) bland annat ska innehålla uppgifter om saken och yrkandena samt en kortfattad framställning av de grunder som åberopas.

40 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer i målet Vedial/harmoniseringsbyrån ( C‑106/03 P, EU:C:2004:457, punkt 28). Se även dom av den 14 december 1995, van Schijndel och van Veen ( C‑430/93 och C‑431/93, EU:C:1995:441, punkterna 20 och 21). Det har också framhållits att dispositionsprincipen även är avsedd att skydda rätten till försvar och säkerställa förfarandets riktiga förlopp, i synnerhet genom att den hindrar att förfarandet försenas till följd av att nya grunder ska bedömas (se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Duarte Hueros, C‑32/12, EU:C:2013:128, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

41 Det har redan tidigare påpekats att dispositionsprincipen och regeln att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats kan ha olika tillämpningsområde i civilrättsliga och offentligrättsliga processer. Se förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet Galp Energía España m.fl./kommissionen ( C‑603/13 P, EU:C:2015:482, punkt 36).

42 Unionsdomstolen får förvisso även granska lagenligheten av en unionsrättsakt inom ramen för prövningen av en begäran om förhandsavgörande som avser den rättsaktens giltighet eller prövningen av en invändning om rättsstridighet, men detta är inte förfaranden som unionsdomstolen kan inleda ex officio.

43 I linje med detta synsätt är det vedertaget i rättspraxis att unionsrättsakter i princip ska presumeras vara lagenliga och således har rättsverkan även om de är felaktiga, så länge de inte har återkallats eller förklarats vara ogiltiga till följd av att en talan om ogiltigförklaring har vunnit bifall eller till följd av en begäran om förhandsavgörande eller en invändning om rättsstridighet. Se, bland annat, dom av den 6 oktober 2015, Schrems ( C‑362/14, EU:C:2015:650, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

44 Se artikel 13.2 FEU. Se även dom av den 28 juli 2016, rådet/kommissionen ( C‑660/13, EU:C:2016:616, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

45 Se dom av den 10 december 2013, kommissionen/Irland m.fl. ( C‑272/12 P, EU:C:2013:812, punkterna 27 och 28 samt där angiven rättspraxis).

46 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Jacobs i målet Salzgitter/kommissionen ( C‑210/98 P, EU:C:2000:172, punkt 150).

47 Dom av den 14 september 1999, kommissionen/AssiDomän Kraft Products m.fl. ( C‑310/97 P, EU:C:1999:407, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

48 Se, bland många andra, dom av den 8 november 2012, Evropaïki Dynamiki/kommissionen ( C‑469/11 P, EU:C:2012:705, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

49 Dom av den 14 september 1999, kommissionen/AssiDomän Kraft Products m.fl. ( C‑310/97 P, EU:C:1999:407, punkt 61).

50 Delvis ogiltigförklaring avseende delar av en rättsakt som inte kan avskiljas från återstoden av rättsakten är en omöjlighet, varför ett yrkande med den innebörden inte kan tas upp till prövning i sak. Se dom av den 24 maj 2005, Frankrike/parlamentet och rådet ( C‑244/03, EU:C:2005:299, punkterna 20 och 21).

51 Dessa principer kan emellertid inte i det aktuella fallet föranleda slutsatsen att det inte skulle vara möjligt att till sakprövning uppta det yrkande som BA har framställt för det fall domstolen bifaller dess överklagande, ett yrkande som motsvarar den begäran om ändring av yrkanden som tribunalen uttryckligen avslog i den överklagade domen och som avser en nödvändig rättslig konsekvens av ett eventuellt bifall för BA:s överklagande (se punkterna 66–70 i detta förslag till avgörande).

52 Exempelvis – i enlighet med artikel 45 andra stycket i domstolens stadga – i fall av oförutsebara omständigheter eller force majeure. Se, bland många andra, beslut av den 12 juli 2016, Vichy Catalán/EUIPO ( C‑399/15 P, ej publicerat, EU:C:2016:546, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

53 Till exempel får domstolen enligt artikel 53.2 i sina rättegångsregler ex officio slå fast att det är uppenbart att den inte är behörig att pröva ett mål eller uppenbart att en talan inte kan tas upp till prövning i sak (se även artikel 181 i rättegångsreglerna), och enligt artikel 150 i rättegångsreglerna får domstolen ex officio pröva huruvida det föreligger rättegångshinder som inte kan avhjälpas.

54 Enligt domstolens praxis får unionsdomstolen bland annat pröva ex officio huruvida den som har antagit en rättsakt saknade befogenhet att göra detta (se dom av den 13 juli 2000, Salzgitter/kommissionen, C‑210/98 P, EU:C:2000:397, punkt 56), huruvida en väsentlig formföreskrift har åsidosatts, det vill säga huruvida det föreligger fel som dels påverkar rättsaktens form eller det förfarande som har tillämpats, dels undergräver rättigheter tillhörande tredje man eller personer som rättsakten riktar sig till eller kan påverka innehållet i nämnda rättsakt, exempelvis underlåtenhet att ombesörja ett korrekt bestyrkande (dom av den 6 april 2000, kommissionen/Solvay ( C‑287/95 P och C‑288/95 P, EU:C:2000:189, punkt 55)), huruvida en rättsakt har delgetts (dom av den 8 juli 1999, Hoechst/kommissionen, C‑227/92 P, EU:C:1999:360, punkt 72) och huruvida en rättsakt är bristfälligt motiverad (se, bland många andra, dom av den 2 december 2009, kommissionen/Irland m.fl., C‑89/08 P, EU:C:2009:742, punkterna 34 och 35).

55 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet kommissionen/Irland m.fl. ( C‑89/08 P, EU:C:2009:298, punkt 64). Härvidlag ska det emellertid påpekas att generaladvokaten Bot några punkter dessförinnan, med hänvisning till att det är parterna som bestämmer och avgränsar saken i målet, klargör att unionsdomstolen inte [får] gå utöver parternas yrkanden (se punkt 59).

56 Se mitt förslag till avgörande i målet Bensada Benallal ( C‑161/15, EU:C:2016:3, punkt 67 och följande punkter samt där angiven rättspraxis).

57 Se punkterna 141 och 142.

58 I en dom i ett personalmål fann domstolen, på tal om huruvida en talan om delvis ogiltigförklaring kunde tas upp till prövning i sak, att domstolen genom att ogiltigförklara rättsakten i dess helhet skulle döma utöver vad som har yrkats (ultra petita) trots att den grund som har åberopats till stöd för talan mot det angripna beslutet inte avser tvingande rätt (dom av den 28 juni 1972, Jamet/kommissionen, 37/71, EU:C:1972:57, punkt 12). Generaladvokaten Tesauro utgick från den domen i sitt förslag till avgörande i målet TWD/kommissionen ( C‑355/95 P, EU:C:1996:483, punkt 24) och gjorde därvid bedömningen att om domstolen i målet TWD/kommissionen ex officio prövade en grund avseende tvingande rätt, nämligen att de omtvistade besluten var otillräckligt motiverade, skulle den kunna ogiltigförklara dessa beslut trots att detta skulle gå utöver det yrkande om delvis ogiltigförklaring som klaganden hade framställt.

59 Dom av den 2 december 2009, kommissionen/Irland m.fl. ( C‑89/08 P, EU:C:2009:742, punkterna 50–62).

60 Se, bland annat, punkterna 52–62 i dom av den 14 september 1999, kommissionen/AssiDomän Kraft Products m.fl. ( C‑310/97 P, EU:C:1999:407).

61 Att det beslut av kommissionen som var i fråga i målet AssiDomän ogiltigförklarades berodde på ett flertal åsidosättanden av rätten till försvar och på underlåtenhet att styrka vissa konkurrensbegränsande handlingar (se dom av den 31 mars 1993, Ahlström Osakeyhtiö m.fl./kommissionen ( C‑89/85, C‑104/85, C‑114/85, C‑116/85, C‑117/85 och C‑125/85–C‑129/85, EU:C:1993:120, punkterna 52, 127, 138, 147, 154 och 167). På tal om varför iakttagandet av rätten till försvar inte är en fråga som avser tvingande rätt, se mitt förslag till avgörande i målet Bensada Benallal ( C‑161/15, EU:C:2016:3, punkt 60 och följande punkter, särskilt punkt 93).

62 Annorlunda uttryckt, i de mer livfulla ordalag som generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer lånade av Goethe i sitt förslag till avgörande av den 28 januari 1999 i målet kommissionen/AssiDomän Kraft Products m.fl. ( C‑310/97 P, EU:C:1999:36), föredrog domstolen orättvisa framför oordning (se punkt 1 i nämnda förslag).

63 Se dom av den 26 februari 1987, Consorzio Cooperative d’Abruzzo/kommissionen ( 15/85, EU:C:1987:111, punkt 10), och dom av den 15 juni 1994, kommissionen/BASF m.fl. ( C‑137/92 P, EU:C:1994:247, punkt 49). För en konkret tillämpning av dessa principer, se dom av den 10 december 1969, kommissionen/Frankrike ( 6/69 och 11/69, ej offentliggjord, EU:C:1969:68, punkterna 11–13), där domstolen prövade huruvida den angripna rättsakten kunde anses utgöra en nullitet trots att fristen för väckande av talan hade löpt ut.

64 Dom av den 15 juni 1994, kommissionen/BASF m.fl. ( C‑137/92 P, EU:C:1994:247, punkt 50).

65 Se, bland annat, dom av den 11 oktober 2016, kommissionen/Italien ( C‑601/14, EU:C:2016:759, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

66 Vad som närmare bestämt inte är uppfyllt i det aktuella fallet är uppenbarhetsrekvisitet, något som framgår av att BA inte lade märke till att motiveringen var bristfällig och inte tog upp detta i sin talan vid tribunalen. Situationen skulle ha varit en annan om rättsakten helt hade saknat motivering; se dom av den 10 december 1957, Société des usines à tubes de la Sarre/Höga myndigheten ( 1/57 och 14/57, EU:C:1957:13, s. 220).

67 Se punkt 45 i detta förslag till avgörande och där angiven rättspraxis.

68 Europadomstolen, 27 september 2011, Menarini Diagnostics Srl mot Italien, nr 43509/08.

69 Dom av den 8 december 2011, Chalkor/kommissionen ( C‑386/10 P, EU:C:2011:815), och dom av den 8 december 2011, KME Germany m.fl./kommissionen ( C‑389/10 P, EU:C:2011:816).

70 Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 och 102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1).

71 Dom av den 8 december 2011, Chalkor/kommissionen ( C‑386/10 P, EU:C:2011:815, punkt 67), och dom av den 6 november 2012, Otis m.fl. ( C‑199/11, EU:C:2012:684, punkt 63).

72 Dom av den 8 december 2011, Chalkor/kommissionen ( C‑386/10 P, EU:C:2011:815, punkt 67), och dom av den 8 december 2011, KME Germany m.fl./kommissionen ( C‑389/10 P, EU:C:2011:816, punkterna 133 och 136).

73 Dom av den 8 december 2011, Chalkor/kommissionen ( C‑386/10 P, EU:C:2011:815, punkt 64), och dom av den 8 december 2011, KME Germany m.fl./kommissionen ( C‑389/10 P, EU:C:2011:816, punkt 131). Se även dom av den 6 november 2012, Otis m.fl. ( C‑199/11, EU:C:2012:684, punkt 61).

74 Dom av den 8 december 2011, Chalkor/kommissionen ( C‑386/10 P, EU:C:2011:815, punkt 66).

75 Beslut av den 22 oktober 2010, Seacid/parlamentet och rådet ( C‑266/10 P, EU:C:2010:629, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

76 Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 12 september 2013, Ellinika Nafpigeia och 2. Hoern/kommissionen ( C‑616/12, ej publicerat, EU:C:2013:884, punkt 31).

77 Se ovan punkterna 43 och 98.