Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek föredraget den 25 juli 2018

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (EGT L 303, 2000, s. 16, och rättelse i EGT L 2, 2001, s. 42).

3 Avseende frågan huruvida en bestämmelse i nationell rätt med vissa egenskaper, generellt och i huvudsak oberoende av på vilken typ av rättsförhållande den har tillämpats på nationell nivå, är förenlig med unionsrätten – se till exempel nylig dom av den 19 juli 2017, Abercrombie & Fitch Italia ( C‑143/16, EU:C:2017:566).

4 Dom av den 17 april 2018, Egenberger ( C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 58).

5 Förslag till avgörande av generaladvokaten Tanchev i målet Egenberger, EU: C‑414/16, EU:C:2017:851, punkt 93, se även punkt 88).

6 Dom av den 17 april 2018, Egenberger ( C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 58).

7 Förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i G4S Secure Solutions ( C‑157/15, EU:C:2016:382, punkt 32); förslag till avgörande av generaladvokaten Tanchev i målet Egenberger ( C‑414/16, EU:C:2017:851, punkt 95).

8 Dom av den 27 juni 2017, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania ( C‑74/16, EU:C:2017:496).

9 Se dock förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i det målet (C‑74/16, EU:C:2017:135, punkterna 29 till 33).

10 Se exempelvis, dom av den 5 juli 2017, Fries ( C‑190/16, EU:C:2017:513, punkterna 29–31), och dom av den 12 december 2013, Hay ( C‑267/12, EU:C:2013:823, punkt 31), självfallet med den skillnaden att inom ramen för stadgan ska varje sådan motivering följa artikel 52.1 i denna, medan det inom ramen för direktiv 2000/78 är artikel 2.5 i det direktivet som ska uppfyllas.

11 Jag diskuterar skillnaden mellan dessa två förmåner i punkterna 40–44 och 82–86 nedan.

12 Se exempelvis dom av den 19 juli 2017, Abercrombie & Fitch Italia ( C‑143/16, EU:C:2017:566, punkterna 16–18 och 47).

13 Se närmare detaljer i mitt förslag till avgörande i målet Abercrombie & Fitch Italia (C‑143/16, EU:C:2017:235, punkterna 20–36).

14 Dom av den 19 juli 2017, Abercrombie & Fitch Italia ( C‑143/16, EU:C:2017:566, punkt 25). Se även dom av den 1 oktober 2015, O ( C‑432/14, EU:C:2015:643, punkt 32).

15 I den mening som avses i (i) i det diskrimineringstest som beskrivs ovan i punkt 32.

16 I punkterna 82–86 nedan.

17 I punkterna 37 och 38 ovan i detta förslag till avgörande.

18 Se, för ett liknande resonemang, Feryn, där diskrimineringen hade sitt ursprung i arbetsgivarens anställningspolitik mot immigranter och det inte ansågs nödvändigt att identifiera ett offer för att fastställa förekomsten av diskriminering (dom av den 10 juli 2008, ( C‑54/07, EU:C:2008:397, punkt 40)).

19 Se exempelvis dom av den 8 april 1976, Defrenne ( 43/75, EU:C:1976:56, punkt 40), och dom av den 17 september 2002, Lawrence m.fl. ( C‑320/00, EU:C:2002:498, punkt 17).

20 Dom av den 22 november 2005, Mangold ( C‑144/04, EU:C:2005:709), och dom av den 19 januari 2010, Kükükdeveci ( C‑555/07, EU:C:2010:21).

21 I både domen Mangold och domen Kükükdeveci (och i det aktuella målet) tillhörde käranden den mindre gynnade gruppen. För ett liknande synsätt, men där det är mindre säkert om åtgärden i fråga faktiskt (endast) gynnar eller (endast) missgynnar en viss grupp, se dom av den 19 juli 2017, Abercrombie & Fitch Italia ( C‑143/16, EU:C:2017:566).

22 Detta kontrasterar mot synsättet i mål där diskrimineringen har sitt ursprung hos arbetsgivaren, där i många fall särskilda grupper av kollegor måste identifieras som får förmånlig behandling för att det över huvud taget ska gå att göra en jämförelse. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 2002, Lawrence m.fl. ( C‑320/00, EU:C:2002:498), och dom av den 13 januari 2004, Allonby ( C‑256/01, EU:C:2004:18).

23 Dom av den 17 september 2002, Lawrence m.fl. ( C‑320/00, EU:C:2002:498, punkterna 17 och 18) och dom av den 13 januari 2004, Allonby ( C‑256/01, EU:C:2004:18, punkterna 45 och 46). Denna åtskillnad har en tydlig inverkan på frågan om tillgängliga rättsmedel som diskuteras i detalj i punkterna 172–196 nedan.

24 Dom av den 8 november 1990, Dekker ( C‑177/88, EU:C:1990:383, punkterna 12 och 17), dom av den 8 november 1990, Handels- og Kontorfunktionærernes Forbund ( C‑179/88, EU:C:1990:384, punkt 13), dom av den 27 februari 2003, Busch ( C‑320/01, EU:C:2003:114, punkt 39) och dom av den 1 april 2008, Maruko ( C‑267/06, EU:C:2008:179, punkt 72). Detta är utan tvekan fallet när särbehandlingen uttryckligen bygger på den otillåtna grunden (exempelvis dom av den 5 juli 2017, Fries ( C‑190/16, EU:C:2017:513, punkterna 32–34)). Enbart att en åtgärd hänvisar till en otillåten grund räcker dock inte för att dra slutsatsen att direkt diskriminering föreligger (se dom av den 14 mars 2017, Bougnaoui och ADDH ( C‑188/15, EU:C:2017:204, punkt 32) och dom av den 14 mars 2017, G4S Secure Solutions ( C‑157/15, EU:C:2017:203, punkt 30)). Domstolen har tillämpat ett liknande synsätt när den otillåtna grunden utgör motiveringen till särbehandlingen (se exempelvis dom av den 16 juli 2015, CHEZ Razpredelenie Bulgaria ( C‑83/14, EU:C:2015:480, punkt 91)) eller i praktiken enbart påverkar en grupp som går att identifiera genom den otillåtna grunden (exempelvis dom av den 20 september 2007, Kiiski ( C‑116/06, EU:C:2007:536, punkt 55)).

25 Se exempelvis dom av den 19 juli 2017, Abercrombie & Fitch Italia ( C‑143/16, EU:C:2017:566, punkterna 25–28). Se dock ett exempel där jämförbarhet förnekades, dom av den 1 oktober 2015, O ( C‑432/14, EU:C:2015:643).

26 För ett annat synsätt, se förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i Bressol m.fl. ( C‑73/08, EU:C:2009:396, punkt 55).

27 Dom av den 1 oktober 2015, O ( C‑432/14, EU:C:2015:643, punkt 40).

28 Dom av den 1 oktober 2015, O ( C‑432/14, EU:C:2015:643, punkt 31).

29 Dom av den 1 oktober 2015, O ( C‑432/14, EU:C:2015:643, punkt 33).

30 Dom av den 1 april 2008, Maruko ( C‑267/06, EU:C:2008:179, punkt 42); dom av den 10 maj 2011, Römer ( C‑147/08, EU:C:2011:286, punkt 42); dom av den 12 december 2013, Hay ( C‑267/12, EU:C:2013:823, punkt 33); och dom av den 1 oktober 2015, O ( C‑432/14, EU:C:2015:643, punkt 32).

31 I punkterna 40–43 ovan.

32 Dom av den 19 juli 2017, Abercrombie & Fitch Italia ( C‑143/16, EU:C:2017:566, punkt 25).

33 Se mitt förslag till avgörande i MB ( C‑451/16, EU:C:2017:937, punkt 47).

34 Det har förklarats i den österrikiska regeringens skriftliga och muntliga yttranden att medlemmarna i de fyra kyrkorna har varit en minoritet i Österrike som till skillnad från den katolska majoriteten inte har haft en allmän helgdag på sin viktigaste religiösa dag. När 7.3 § infördes i lagen kan det ha berott på att medlemmar i de fyra kyrkorna utgjorde större delen av den icke-katolska befolkningen. Såsom har bekräftats i begäran om förhandsavgörande, utgör de inte hela den icke-katolska befolkningen i Österrike, som omfattar andra religioner.

35 För ett exempel på samma behandling av situationer som ändå går att särskilja av religiösa skäl, se dom från Europadomstolen (stora avdelningen) av den 6 april 2000, Thlimmenos mot Grekland (CE:ECHR:2000:0406JUD003436997).

36 Se exempelvis dom av den 1 oktober 2015, O ( C‑432/14, EU:C:2015:643, punkt 38). I det målet bedömde domstolen jämförbarheten mellan ungdomar som studerade vid ett universitet eller en skola och andra arbetstagare. Domstolen ansåg att grupperna inte var jämförbara. Den hade tagit hänsyn till målen för den nationella lagstiftningen men beaktade uppenbarligen argumentets samstämmighet och behandlingen av övriga grupper.

37 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i G4S Secure Solutions ( C‑157/15, EU:C:2016:382, punkt 43).

38 I punkterna 40–43 och 73 ovan.

39 Särskilt för de arbetstagare som av ekonomiska skäl har svårt att ta en extra dag ledigt utan lön.

40 Följaktligen går jag inte ens in på de långt ifrån lättlösta problemen med tolkning av den mellanliggande jämförelsegruppen som skulle behöva tacklas: vad utmärker en särskild dag? Finns det ett lagstadgat tröskelvärde för andlig eller religiös betydelse? Vilka religioner skulle vara berättigande och är aspekten överförbar till andra trossystem som har flera dagar av stor betydelse? Vad skulle gälla exempelvis för ateister som också har dagar som är av stor vikt för dem? Skulle katoliker nekas en extra dag av historiska skäl eftersom ett antal av deras särskilda dagar redan omfattas av övriga 13 allmänna helgdagar? Vid förhandlingen diskuterades även att arbetstagare kan behöva avslöja känslig information om sina (religiösa) övertygelse för en arbetsgivare – en logisk följd av att tillämpa den mellanliggande jämförelsegruppen.

41 Se punkterna 76–79 ovan.

42 Se dom av den 13 september 2011, Prigge m.fl. ( C‑447/09, EU:C:2011:573, punkterna 55 och 56), och dom av den 12 december 2013, Hay ( C‑267/12, EU:C:2013:823, punkt 46).

43 Se lydelsen av artikel 21.1 i stadgan och skäl 23 i direktivet. Se även dom av den 5 juli 2017, Fries ( C‑190/16, EU:C:2017:513, punkt 44).

44 Se exempelvis Ellis, E., och Watson, P., EU Anti-discrimination law, 2nd ed., Oxford EU Law Library, 2012, s. 403.

45 Förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Bougnaoui och ADDH, EU: C‑188/15, EU:C:2016:553, fotnot 99.

46 Dom av den 5 juli 2017, Fries ( C‑190/16, EU:C:2017:513, punkt 48).

47 Ingår i 8 § i lagen om vila och ledighet.

48 Analogt med punkterna 76–79 och 97–98 ovan.

49 Dom av den 17 april 2018, Egenberger ( C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 68).

50 Se, för ett liknande resonemang, exempelvis dom av den 11 november 1997, Marschall ( C‑409/95, EU:C:1997:533, punkt 31).

51 Se punkt 100 ovan.

52 Dom av den 14 juli 1994, Faccini Dori ( C‑91/92, EU:C:1994:292, punkt 20), dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl. ( C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 108), och dom av den 19 januari 2010, Kükükdeveci ( C‑555/07, EU:C:2010:21, punkt 46).

53 Dom av den 19 november 1991, Francovich ( C‑6/90 och C‑9/90, EU:C:1991:428). Inom ramen för artikel 21.1 i stadgan jämförd med direktiv 2000/78, se dom av den 15 januari 2014, Association de médiation sociale ( C‑176/12, EU:C:2014:2, punkt 50).

54 Domar av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl. ( C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584) och dom av den 17 april 2018, Egenberger ( C‑414/16, EU:C:2018:257).

55 Dom av den 22 november 2005, Mangold ( C‑144/04, EU:C:2005:709), och dom av den 19 januari 2010, Kükükdeveci ( C‑555/07, EU:C:2010:21).

56 Dom av den 17 april 2018, Egenberger ( C‑414/16, EU:C:2018:257).

57 Dom av den 22 november 2005, Mangold ( C‑144/04, EU:C:2005:709, punkterna 77 och 78), dom av den 19 januari 2010, Kükükdeveci ( C‑555/07, EU:C:2010:21, punkterna 43 och 51) och dom av den 19 april 2016, DI ( C‑441/14, EU:C:2016:278, punkterna 27 och 35).

58 Dom av den 19 april 2016, DI ( C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 43).

59 Dom av den 17 april 2018, Egenberger ( C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 76).

60 Dom av den 17 april 2018, Egenberger ( C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 81).

61 Dom av den 17 april 2018, Egenberger ( C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 79).

62 Dom av den 1 januari 2014, Association de médiation sociale ( C‑176/12, EU:C:2014:2).

63 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/14/EG av den 11 mars 2002 om inrättande av en allmän ram för information till och samråd med arbetstagare i Europeiska gemenskapen (EGT L 80, 2002, s. 29).

64 Dom av den 15 januari 2014, Association de médiation sociale ( C‑176/12, EU:C:2014:2, punkt 47). Min kursivering.

65 Dom av den 15 januari 2014, Association de médiation sociale ( C‑176/12, EU:C:2014:2, punkt 49).

66 Dom av den 19 april 2016, DI ( C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 29 eller 35).

67 Dom av den 19 januari 2010, Kükükdeveci ( C‑555/07, EU:C:2010:21, punkt 56), och dom av den 19 april 2016, DI ( C‑441/14, EU:C:2016:278, punkterna 35–37).

68 Dom av den 19 april 2016, DI ( C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 41).

69 Vilket således tillåter att även bestämmelser som är formulerade på en relativt hög abstraktionsnivå (såsom bestämmelsen att kostnaderna för prövning av lagenligheten av vissa beslut som fattas inom ramen för direktivet om miljökonsekvensbedömningar (Rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (EGT L 175, 1985, s. 40; svensk specialutgåva: område 15 volym 6 s. 226)) inte ska vara avskräckande höga) har direkt verkan, förutsatt att de genom strukturen hos den sekundärrättsakt de utgör en del av är klart avgränsade till sin omfattning och sitt tillämpningsområde, liksom när det gäller de praktiska följder som ska uppnås – se mitt nyligen utarbetade förslag till avgörande av den 5 juni 2018 i Klohn ( C‑167/17, EU:C:2018:387, punkterna 33–55).

70 Punkterna 125–129 i föregående avsnitt av detta förslag till avgörande.

71 Det var också därför som Hans Kelsen, som ofta kallas den moderna konstitutionella rättens fader, men som sannolikt skulle ha blivit mycket förvånad om han hade sett dess nuvarande tillämpningsområde, redan 1929 ville utesluta direkt tillämplighet för überpositiver Normen, till vilka han även räknade grundläggande rättigheter, och varnade för att detta skulle ge en konstitutionell domstol ett maktmonopol inom statsstrukturen – Kelsen, H., Wesen und Entwicklung der Staatsgerichtsbaarkeit. Veröffentlichungen der Vereinigung der Deutschen Staatsrechtslehrer, Heft 5. Berlin und Leipzig, de Guyter, 1929, ss. 69–70.

72 Dom av den 17 april 2018, Egenberger ( C‑414/16, EU:C:2018:257), som diskuteras i detta sammanhang i punkt 122 ovan. Se även dom av den 19 januari 2010, Kükükdeveci ( C‑555/07, EU:C:2010:21) avseende principen om icke-diskriminering på grund av ålder som ges uttryck i direktiv 2000/78.

73 Senast exempelvis av min kollega generaladvokaten Bot som föreslog att domstolen skulle importera relevant innehåll i direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, s. 9) till artikel 31.2 i stadgan. Denna slutsats motiverades med hänvisning till förklaringarna till stadgan, enligt vilka artikel 31.2 baserades på direktiv 93/104/EG (kodifierat genom direktiv 2003/88) – se förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i de förenade målen Bauer och Broßonn ( C‑569/16 och C‑570/16, EU:C:2018:337, i punkt 86).

74 För ett exempel på en sådan omsorgsfull och balanserad analys, se dom av den 15 oktober 2009, Audiolux m.fl. ( C‑101/08, EU:C:2009:626).

75 För en ingående diskussion om detta ämne, se förslaget till avgörande av generaladvokaten Trstenjak i målet Dominguez ( C‑282/10, EU:C:2011:559).

76 7.3 § i lagen har för närvarande följande lydelse: För personer som tillhör de protestantiska kyrkorna med augsburgisk eller schweizisk trosbekännelse, den gammalkatolska kyrkan och den protestantisk-metodistiska kyrkan utgör även långfredagen en helgdag. Att inte tillämpa på nivån enskilda ord i den bestämmelsen kunde då exempelvis innebära att objektet i meningen raderas, dvs. hänvisningen till medlemmar i de fyra kyrkorna (vilket innebär att alla får ledigt eller en gottgörelse på långfredagen) eller att hänvisningarna till medlemmar i de fyra kyrkorna och långfredagen stryks (vilket innebär att det finns en allmän helgdag på ett obestämt datum – i praktiken kommissionens förslag). Det bör emellertid kanske kvarstå en skillnad mellan att inte tillämpa rättsstridig nationell lagstiftning och ett rättsligt parti Alfapet som gör det möjligt att skapa valfri bestämmelse enbart genom att kombinera utvalda ord som dras ur den befintliga lagstiftningen på nya sätt.

77 Se de förenade målen Pfeiffer m.fl. ( C‑397/01 till C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 111). Se även dom av den 15 april 2008, Impact ( C‑268/06, EU:C:2008:223, punkt 42).

78 Dom av den 13 mars 2007, Unibet ( C‑432/05, EU:C:2007:163, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

79 Se särskilt dom av den 9 juli 1985, Bozzetti ( 179/84, EU:C:1985:306, punkt 17), dom av den 18 januari 1996, SEIM ( C‑446/93, EU:C:1996:10, punkt 32) och dom av den 17 september 1997, Dorsch Consult ( C‑54/96, EU:C:1997:413, punkt 40).

80 Se särskilt dom av den 16 december 1976, Rewe-Zentralfinanz and Rewe-Zentral, ( 33/76, EU:C:1976:188, punkt 5), dom av den 16 december 1976, Comet ( 45/76, EU:C:1976:191, punkterna 13–16), dom av den 14 december 1995, Peterbroeck, ( C‑312/93, EU:C:1995:437, punkt 12), dom av den 13 mars 2007, Unibet ( C‑432/05, EU:C:2007:163, punkt 43) och dom av den 7 juni 2007, de förenade målen van der Weerd m.fl. ( C‑222/05–C‑225/05, EU:C:2007:318, punkt 28).

81 Dom av den 22 juni 2011, Landtová ( C‑399/09, EU:C:2011:415, av den 19 juni 2014, Specht m.fl. ( C‑501/12–C‑506/12, C‑540/12 och C‑541/12, EU:C:2014:2005) och dom av den 9 mars 2017, Milkova ( C‑406/15, EU:C:2017:198).

82 Dom av den 22 juni 2011, Landtova ( C‑399/09, EU:C:2011:415, punkt 51), dom av den 19 juni 2014, Specht m.fl. ( C‑501/12–C‑506/12, C‑540/12 och C‑541/12, EU:C:2014:2005, punkt 95) och dom av den 9 mars 2017, Milkova ( C‑406/15, EU:C:2017:198, punkt 67). Min kursivering.

83 Se dom av den 9 februari 1999, Seymour-Smith och Perez ( C‑167/97, EU:C:1999:60).

84 Se fotnot 81 ovan.

85 Den fungibla förmånen i första hand, till skillnad från rätten till ledighet eller rätten att bli anställd.

86 Även i andra domar som upprepar Lantová-, Specht- och Milkova-varianten av principen om utjämning uppåt är motparten staten – se dom av den 12 december 2002, Caballero ( C‑442/00, EU:C:2002:752, punkt 42), dom av den 21 juni 2007, Jonkman m.fl. ( C‑231/06–C‑233/06, EU:C:2007:373, punkt 39), dom av den 28 januari 2015, Starjakob ( C‑417/13, EU:C:2015:38, punkt 46); och dom av den 14 mars 2018, Stollwitzer ( C‑482/16, EU:C:2018:180, punkt 30). Se även snävare formulerade varianter som exempelvis hänvisar till diskriminering i förhållande till lön, domar av den 7 februari 1991, Nimz ( C‑184/89, EU:C:1991:50, punkt 18) och dom av den 17 april 1997, Evrenopoulos ( C‑147/95, EU:C:1997:201, punkt 42). Diskriminering som har sin grund i kollektivavtal är också vanlig. Det kan i praktiken likställas med diskriminering på grund av lagstiftningen, och domstolen har använt en mer öppet formulerad variant av principen om utjämning uppåt – se exempelvis dom av den 20 mars 2003, Kutz-Bauer ( C‑187/00, EU:C:2003:168, punkt 72).

87 Se dom av den 28 september 1994, van den Akker ( C‑28/93, EU:C:1994:351), dom av den 28 september 1994, Coloroll Pensions Trustees( C‑200/91, EU:C:1994:348) och dom av den 28 september 1994, Avdel Systems ( C‑408/92, EU:C:1994:349), som även tekniskt gällde ett icke-statligt pensionssystem men var en pension som hade lämnats ut på entreprenad i den meningen att bidragen till det gjordes i stället för bidragen till det statliga pensionssystemet.

88 Dom av den 8 april 1976, Defrenne ( 43/75, EU:C:1976:56).

89 Dom av den 10 april 1984, Harz ( 79/83, EU:C:1984:155) och dom av den 8 november 1990, Dekker, ( C‑177/88, EU:C:1990:383).

90 Jag har noterat att kommissionen i sina skriftliga inlägg har förespråkat att den ledighet/gottgörelse som medlemmar i de fyra kyrkorna (ca 2 procent av befolkningen) åtnjuter i samband med långfredagen ska utökas till alla österrikiska arbetstagare och att detsamma ska göras för jom kippur.

91 Vid förhandlingen beräknades kostnaden för att utöka gottgörelsen för långfredagen till samtliga arbetstagare till 600 miljoner euro per år (troligen skulle en liknande siffra gälla vad gäller yom kippur).

92 Förslag till avgörande i Association de médiation sociale (C‑176/12, EU:C:2013:491, punkt 79).

93 Dom av den 19 april 2016, Dansk Industri ( C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 42).

94 Exempelvis i dom av den 8 november 1990, Dekker ( C‑177/88, EU:C:1990:383), avslogs kärandens jobbansökan på grund av att hon var gravid i tredje månaden. Hennes välsignade tillstånd klassificerades ändå som sjukdom i nationell lagstiftning. Eftersom den eventuella arbetsgivaren var fullt medveten om hennes sjukdom skulle denna ha varit skyldig att bekosta hennes föräldraledighet utan stöd från staten, vilket arbetsgivaren inte önskade göra. Den nationella lagstiftningen innehöll därmed ett betydande (ekonomiskt) hinder för anställning av gravida kvinnor. Det stod dock också klart att det slutliga beslutet om hur och huruvida denna diskriminerande nationella lagstiftning skulle tillämpas i det enskilda fallet var arbetsgivarens.

95 Dom av den 10 april 1984, Von Colson och Kamann ( 14/83, EU:C:1984:153). Där domstolen har fastslagit att unionsrätten kräver att det i nationell rätt finns skadeståndstalan mot enskilda för överträdelse av unionsrätten har den krävt att ett sådant rättsmedel ska ha ett kompensatoriskt och ett avskräckande syfte. Se dom av den 20 september 2001, Courage och Crehan ( C‑453/99, EU:C:2001:465, punkt 27).

96 Det går inte att utgå ifrån att alla eller ens de flesta arbetsgivare kommer att driva ett framgångsrikt mål om skadestånd mot staten. Således är det rimligt att medge att valet av vem som ska vara motpart i ett fall som det förevarande i själva verket är ett beslut om vem som ska stå för kostnaderna.

97 Punkterna 50–52 ovan.

98 Såsom har sammanfattats i förhandlingsrapporten. Se Ward, A., Judicial Review and the Rights of Private Parties in EU Law, 2nd ed., Oxford University Press, Oxford, 2007, s. 57.

99 Punkt 180 ovan.

100 Dom av den 19 november 1991, Francovich m.fl. ( C‑6/90 och C‑9/90, EU:C:1991:428, punkt 45) och dom av den 15 januari 2014, Association de médiation sociale ( C‑176/12, EU:C:2014:2, punkt 50).

101 Se punkterna 45–54 ovan.

102 Jag misstänker att denna huvudpunkt delvis låg bakom förvirringen när det gällde frågan om jämförbarhet (se punkterna 46–48 ovan).

103 Vilket statistiskt sett förefaller tämligen sannolikt, inte bara för Cresco Investigation, utan även för ett antal andra österrikiska arbetsgivare. Det har bekräftats att medlemmar i de fyra kyrkorna utgör omkring 2 procent av den österrikiska arbetskraften.