Avfallsfri framtid

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

my m

Statens offentliga utredningar WW 1994:114

w Miljö-

och naturresursdepartementet

Avfallsfri framtid

Betänkande

av Avfallsskatteutredningen

Stockholm 1994

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 90 90

utlånad Elmia AB,

Omslagsbild av Jönköping

Foto: C.C.J. HuskvarnaHåkan Målbäck

ii Elmia

NORSTEDTS TRYCKERI AB ISBN 91-38-13770-4 Stockholm 1994 ISSN 0375-250X

Till Statsrådet och chefen för Miljö- och

Naturresursdepartementet

Den 13 juli 1993 bemyndigade regeringen chefen för Miljö- och naturresursdepartementet, statsrådet Johansson, att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda vissa frågor rörande beskattning avfall. Med m.m. av stöd av bemyndigandet tillsattes professor Karl Lidgren särskild utredare som och ordförande samma dag. Sakkuniga i utredningen har fr.o.m. den 14 september varit hovrättsassessor Marianne Svanberg och kammarrättsassessor Gunilla Näsman från finansdepartementet entledigade 1994-06-28, departementssekreterare Claes Åkesson entledigad 1994-04-30 och departementssekreterare Ethel Forsberg fr.o.m 1994-05-01 från miljö- och naturresursdepartementet. Till sekreterare i utredningen utsågs den l augusti civ.ing. Mikael Backman, civ.ing., civ.ek. Thomas Lindhqvist och docent Lars Pelin fr.o.m. 1994-02-15 samt till biträdande sekreterare Kristina Magnell. Utredningen har antagit namnet Avfallsskatteutredningen. Utredningen har haft flertal möten med organisationer och enskilda experter inom avfallsområdet. Vidare har fyra hearings avhållits med företrädare från företag, avfallsbolag, återvinningsbolag och branschorganisationer. Utredningen har uppdragit fem särskilda experter att utarbeta speciella underlagsrapporter. Vissa av rapporterna har direkt utnyttjats i utredningens arbete, medan andra använts som kompletterande material. Fyra dessa av rapporter redovisas som bilagor. För slutsatser och rekommendationer i bilagorna författarna själva. svarar Utredningen överlämnar härmed sitt betänkande och har därmed slutfört uppdraget.

Lund i juni 1994

Karl Lidgren

Mikael Backman Thomas Lindhqvist Lars Pelin

SUMMARY IN ENGLlSH

The Directive The Government Bill 199293:180 concerning guidelines for societal development based on ecological cycles states that source separation of waste of central importance in efforts to make waste management sustainable and

that levying a tax on waste should be considered with the purpose of expediting developments in this direction. On the 27th of May 1993 the government

empowered the Minister for the Environment and Natural Resources to appoint

a special investigator with the task of investigating certain questions

concerning the taxation of waste and other matters pertaining to waste. The directive to the special investigator states that the present situation within waste management not in agreement with the goals and level of ambition that the Parliament has formulated. Unsorted household and industrial waste incinerated and placed in landfills despite that the Parliament in connection with the Government Budget Bill of 1990 has stated that incineration and landfill deposition of unsorted household and industrial waste should cease.

The task of this investigation has been to propose which will

measures

accelerate developments toward diminished waste quantities, diminished of

use dangerous substances in products and goods, well improved as as an

management of waste and residues. The directive especially emphasizes that

the overarching goal for waste management that the volume and hazardousness of waste be limited and that the treatment of the waste be

improved. In principle reuse should be given higher priority than material recycling, energy extraction and, as a last resort, placement in landfills. Furthermore, even composting and putrefaction with controlled collection of landfill gas were to be considered material recycling.

The basis for considerations in this investigation

With regard to the main issues, concerning the quantity of waste generation,

there an almost complete agreement that the amount of waste must diminish.

The same consensus exists concerning reducing the quantities of environmentally hazardous substances in goods. There appears to be no conflict of goals between different groups in our society nor between Sweden

and other nearby countries. The goals appear to be given and interest be can directed towards the measures to reach these goals.

Furthermore, there widespread agreement that the costs for waste

producers to leave unsorted waste increase then this will lead to first an

increase in source separation and second diminished production of waste.

a

There general agreement that the changes toward reduced waste generation, including fewer dangerous substances in goods, will take time since many

adjustments must be accomplished and coordinated in the activities of industry.

There general in two additional areas. First, there a stated

consensus

political desire that society, in various give recycled material an

ways, increased market potential. Second, there the opinion that breaches of laws dealing with waste management are seldom uncovered and when this occurs the punishment too light.

An additional point of departure that the investigation has not found

meaningful to advance unñnanced proposals. By this not meant any

requirement that accruing the state, the result of the proposals of

revenue as

this investigation, should be equivalent to the costs of the proposals. Instead

this means that the revenue must be at least equivalent to the expenses. Environmental taxes, which have the stated of moving society in a purpose certain direction, to be considered equivalent to all other forms of state are income and must not necessarily be linked to any environmental expense. Finally, has been the ambition of this investigation to present proposals which do not lead to bureaucracy either by those directly effected unnecessary

by the proposals those who, in some way, are to administer these proposals.

or

Proposal for a so-called green waste tax or a so-called green waste fee

The proposal for waste tax builds upon the following ideas: a green

A tax waste leads to diminished waste production as well as an

0 on increased sorting of the waste which arises.

The effects of waste tax which steer waste production and composition

0 a should be possible to avoid through reduced waste production. Time required to adjust production systems and behavior so that both 0 lead to less waste generation. 0 The transformation of already produced waste to waste resources, which

can be used in processes and products, shall be rewarded.

With the idea of making this tax easy to administer, this investigation proposes

that the tax be levied as a weight-based tax in connection with the final

deposition of waste in landfills. With few exceptions this tax will be levied on all landfills regulated by the Swedish Environmental Protection Agency regardless they managed by municipalities or privately and regardless of

are the types of waste that are placed in landfills.

The principle criteria for the exemptions to this tax the waste fractions to

are

be deposited in landñll inert, such fractions do not contain organic

a are

matter, that such fractions stored in separate landfill reserved for this are a type of waste, and that the generation of this waste be prevented cannot because of the natural composition of the materials.

raw Exemptions may also

be possible there are particular economic reasons.

Dry granite and ore enrichment residues from the mining industry will be exempted from the law. Even this investigation that these

aware

exemptions will not fulfill completely the environmental demands previously mentioned, the opinion of this investigation that there

are strong economic reasons for these exemptions. An exemption will also be made for clean sand,

slag, earth, or other inert masses for filling material.

- use as cover or

In the proposal from this investigation, the tax will be indexed corresponding to an amount 0.6% of the current base amount presently 211 SEK of

per ton waste. Furthermore, in this proposal, the tax which on waste goes to waste incineration and from there to landfill would be taxed 2,4% a of the current base amount ton of waste. This should that

per mean two essentially identical waste producers ought to experience the increase of disposal

same waste costs

when they get rid of unsorted waste, regardless of the

one waste producers

leaves his waste to incineration facility and the other leaves his

an waste

directly to a landfill.

This investigation would like the proposed tax incentive for

to create an waste producers as well incineration and landfill during as owners to, a seven year

period, remove waste from the landfill facility and such

use waste as an approved waste raw material in product,

some process or according to guidelines established by the Swedish Environmental Protection Agency.

Further, the proposal that amount equivalent the an to tax be placed in an environmental account, free of interest, connected each landfill

to facility, at

the Swedish National Bank, where established a new account each calendar

year. The owner of the landfill must always from the oldest

remove money landfill account when waste removed from the landfill for approve usage as above. The remaining in accounts that than money are more seven years old become the property of the state. An of landfill

owner a facility will not be

able to obtain from the Swedish National Bank more money than he has

deposited. However, this investigation of the opinion that should

repayment be made when the landfill waste for approved regardless owner removes uses,

the waste has been weighed and received by the landfill before after

or the

taxation system described in this investigation has been established.

The design of this tax reasonable period of time for

ensures a industrial

adjustment and product and development which, process according to this investigation, should be by the environmentally active industries

seen as a

possibility rather than a threat.

ll

Depending whether the government grants additional exemptions from

on inclusion in this tax well the immediate reactions to this tax, an amount as as

of will be deposited during the first of taxation into the landfill

money year

owners’ environmental accounts. The results of this investigation suggest that

extensive exemptions granted then the deposited amount will exceed no are billion Swedish The interest which the Swedish state from two crowns. accrues this deposited be used to the costs for the additional money can cover

proposals which are put forward later in this investigation.

The directive to this investigation states that taxation of waste must be

considered in relation to other economic instruments. This investigation finds

acceptable to, alternative to the so-called green waste tax, propose a soas an called waste fee. The construction of this economic steering instrument green

identical to the proposed taxation with important exception. This

one exception what happens when the in the environmental concerns money repaid and then transformed to the state in the form of a accounts are not are

tax. The waste fee proposal transfers this money to an

pure green environmental fund.

the opinion of this investigation that the so—called green waste fee has

advantages so-called waste tax. First, the fee alternative generates over a green solve future waste problems. Second, the fee alternative contains an money to inherent mechanism which creates the possibilities for successive and

corrections of exactly which exemptions should be in place at any

necessary given point in time.

Proposal for landfill tax or a net landfill tax a

Landfill tax

If the should find that for fiscal other simpler way of government or reasons a

taxing waste production to be preferred, then pure landfill tax may be of

a

interest. In principle such landfill tax be based on the previously

a can described and fee suggestions with the exception that instead of deposits tax

being made in environmental account that this directly to the

an money go

in the form of tax. This that repayment not possible and

treasury a means

that the amount paid for the weighed waste the same as the amount of tax.

important emphasize that landfill tax of this kind gives neither waste

to a

producers incineration landfill facility period of time to

nor or owners any

modify already existing and weighed waste so that the tax could be reduced.

Net landfill tax

An incentive towards waste reduction could be achieved the landfill tax was based the weight of waste during period of time. This the case in, on net a

for example, Denmark, where the tax based on the waste received and

weighed in for deposition in landñll for incineration during a quarter year, a or minus the waste quantities that removed and weighed out during the same are period. This could be modified to be based yearly waste quantities. system on However, this form of taxation would not fulfill the conditions which this

investigation based the previous proposals for a green waste tax or a green fee. Perhaps the most important shortcoming of net landfill tax that waste a lacks the dynamism which the waste tax or fee proposals have where green repayment for the removed waste possible during a long period of time.

The difference between landfill tax and net landfill tax lies in that the latter a a the growth of landfill. There clear similarity between net landfill taxes a a taxation and so—called waste tax fee in the that removed waste a green or sense taxed charged with fee. In the of net landfill taxation this not or a case that total reduction of waste in landfill during a given year does not means a a lead the repayment of already paid tax. This disadvantage becomes even to clearer when waste long placed in given landfill. At this point there no a incentive for removing waste from the landfill for use as a waste raw no

material in production. This disadvantage especially great for certain

industrial landfills which function some form of interim storage. as

The landfill taxes described above have their greatest advantages when

to their simplicity to establish taxable waste quantities and this can mean comes possibilities for the state to forecast from this taxation. greater revenues However, this advantage for the state finances be seen to be as much a can disadvantage for those who must the tax since causes economic problems pay for the A landfill tax opposed to waste tax or fee tax payer. as a green clearly economic problem for the tax especially since landfill a greater payer taxes entail immediate and irreversible economic burden. a more

likely producers of so-called branch specific waste] branchspecifikt

Most could be the of producers who will feel the greatest impact

avfall type waste

of taxation and experience greater economic burdens. Some form of precautions undesirable restructuration and unemployment effects to prevent within industrial branches with large quantities of waste production could be:

In Sweden distinction made between branch specific waste and non-branch specific a Both forms of originate within industry, however the difference that the waste. waste non-branch specific usually heterogenous, of small quantities, and often waste collected household waste. The expresssion branch specific waste then refers as were the larger producers of industrial waste whose waste frequently be largely to can homogenous.

That the level of taxation during initial period low but then an

successively raised to a level where more noticeable steering effects can

be expected.

2. That a more period of time exists between when the generous tax decided upon and when becomes law.

That a general exemption be made for branch specific waste made.

This investigation of the opinion that fairness does not support of

a system

taxation which primarily places economic burdens households

on and does not

tax the really large producers of waste. would difficult to achieve the

appear

stated political goals about waste and the environment society unwilling to

use economic instruments to influence the largest part of waste flows. Taxation

of just household waste and similar waste for industry would also be

an

unmotivated and unsatisfactory concentration this type of waste.

on The Danish experiences of excluding industrial landfills for taxation should indicate that general exemptions from taxation for branch specific waste are not desirable. A transfer of branch specific waste from municipal landfills and incineration facilities to industrial landfills lead to widening of the tax base to a all landfills.

For the reasons given above, this investigation recommends that possible

a landfill tax or net landfill tax be based the taxation basis which on same was described in the proposals for waste tax waste fee. To a green or green prevent the generation of undesirable effects within industrial branches which account for the production of large quantities of branch specific this waste, investigation proposes that the level of tax during the beginning be set at 0.15% of the current base amount ton of For

per waste. reasons already

discussed the tax rate for waste to be incinerated should be set at 0.6% of the current base amount per ton of waste.

In addition to the raising of the absolute tax rate, through the connection to the

base amount, this system of taxation permits the tax to increase even

relatively, through the increase of the tax rate percentages. This investigation wishes to emphasize the importance that such increases in the

tax rate are announced with a generous time margin that the effected parties have so

sufficient time to adapt their technology and behavior the be

to soon to changed relative prices.

Proposal for a resource savings committee

To assist in the changes in product systems which emphasize necessary

preventive measures leading to diminished waste production, vital to

appears

increase the general level of and knowledge in primarily small and

awareness

medium-sized companies. This investigation has found necessary for a strong effort to be undertaken to raise both the awareness and the level of knowledge of these companies. In addition to the concentrated and one time character of this effort to be carried out during clearly limited period of time, a this investigation has found clear advantages this effort could be conducted in close cooperation with, among others, the various industrial branch organizations and associations. This investigation would like to recommend an organizational form suited for this concerted effort to be carried out during a limited period of time: a socalled savings committee. This committee should work for the resource conservation of material and thus contribute to the increased raw resources

efficiency and decreased waste production of primarily small and medium-

sized companies. The work of this resource savings committee should be limited to five and the committee should have a very small secretariat. years Proposal for a product stewartship guarantee

This investigation wishes to call attention to the possibility that for some

producers of goods the total costs to realize an already determined producer

responsibility for products after number of years can come to exceed the

a

producer’s total yearly turnover. Therefore, essential that the authorities concerned require those producers or importers covered by legal requirements for extended producer responsibility that acceptable financial solutions can

an

be demonstrated. The market based product stewartship guarantee which thus

becomes necessary, will result in an increased certainty for the ‘concerned authorities that hitherto agreements or legal requirements for an extended

producer responsibility are actually met.

According to this investigation, should be the government which actively works for this proposal for a product stewartship guarantee to reach a more

operational state.

Proposal for mandatory environmental product declaration

a

With the idea of diminishing the of dangerous substances in goods and to

usage stimulate environmentally-oriented product development, this investigation

proposes a mandatory environmental product declaration for importers and

manufacturers of goods for the Swedish market. An environmental product

declaration a written account of the most important environmentally relevant

characteristics of good. The detailed formulation of the declaration should be a

the responsibility of the Swedish Environmental Protection Agency and

contain:

0 A listing of all environmentally relevant substances contained in a good

and those which have been used in the production of the good. Initially those substances contained in various Swedish sunset chemical lists should be included in the mandatory environmental product declaration. 0 Advice concerning proper disposal for the good. Environmental product declarations shall be made available by the manufacturers and importers, upon request, to any interested parties. This

system of mandatory environmental product declaration should start

on

January 1997.

Proposal for consultations concerning differentiated waste collection fees

To make possible for households to experience economic incentive to an diminish the amount of waste which collected for traditional forms of waste management or treatment, this investigation would like to recommend an increased use of differentiated waste collection fees for household and similar waste. This investigation emphasizes that this a question which must be decided upon at the municipal level but, nevertheless, proposes that the government with a minimum of delay call for consultations with the municipal governments

to discuss a plan for when all Swedish municipalities will have differentiated

a

waste collection fee for household waste. According to this investigation, the

goal ought to be for a system with differentiated fees to be in place in all

municipalities before January 1998. Further, this investigation proposes that

the fixed part of the total waste collection and management cost not exceed more than 50%, yearly basis, of normal househo1d’s total waste costs. on a a Additional comments and recommendations

This investigation agrees with the proposal for stringent fines and

more sentences for breaches of environmental law recommended in the proposed as Environmental Code presently under consideration.

This investigation has found examples where great demands have been placed on the individual consumer that he should know which recycling and waste

management alternatives are environmentally correct. This investigation would like to draw the attention of especially the Eco—Cycle Delegation of the Swedish Ministry for the Environment and Natural Resources to the need for

simple and clear messages for the individual consumer.

This investigation has found of great importance for concerned authorities to

establish norms and recommendations for the use of waste raw materials.

this does not occur then unnecessary barriers are created for the market developments of these waste raw materials. In addition to all waste incineration facilities, the so-called green waste tax

only landfill facilities with permits to receive more than 50 tons of

covers waste per year. This investigation therefore proposes that the Swedish Environmental Protection Agency be charged with the tasks of establishing an

inventory of small 50 tons landfills and follow the developments of these

facilities. If a significant redirection of waste occurs toward new or already established small landfills, then fixed yearly fee or tax on these facilities a could become necessary. Alternatively a tax or fee free provision for the first 50 tons of waste for all taxable waste management facilities could be required. If this alternative chosen then the strong effect on the margin can be avoided which otherwise occurs between 50 and 51 tons of waste.

The consequences of the proposals

This investigation has found necessary to present a package of economic and other steering mechanisms. There one variable dimension in this package,

namely which form of tax or fee system chosen from the several alternatives. Regardless of which alternative chosen, the entire package of steering mechanisms supports already completed and planned measures in the

are of waste, especially the development of an extended producer

responsibility and differentiated waste management fees. The consequences of this package can be described in many ways but should be beyond doubt that

the consequences will include a clear reduction in waste production and in

some sectors, for example construction and demolition waste, that a very

appreciable reduction will occur. The amount of waste which placed in landfills will be reduced by 50% during the first ten years when compared with

the present situation the decision made to accept the proposals of this

investigation including a green waste tax or fee. This statement based on

direct contacts with a number of waste producers in Sweden as well as the results achieved in similar efforts in both Sweden and in other countries. The requirement of a scale to manage the registration of the weight of waste subject to taxation or a fee will have the result that some smaller landfills may be forced to close.

The green waste tax or green waste fee, together with the use of differentiated

waste collection fees can, at best, lead to a large reduction of the incineration residues which result when waste incinerated. The proposals made in this investigation will, in several ways, strengthen the

market for separated fractions of waste raw material. First, the proposed taxfee will create a better economic position for recycling and reuse since the

costs for alternative waste management will increase. Second, the establishment of norms and recommendations for the of waste use raw

materials will open new markets for these materials. Third, the mandatory

environmental product declaration will lead to less hazardous and cleaner waste. This will be strengthened with the proposed increased of use differentiated waste management fees as well as the increased effort to give advice to small and medium-sized companies. Fourth, the proposed product stewartship guarantee will create economic guarantees for the take back and recycling of worn out products.

A reasonable conclusion concerning the economic for different consequences

companies that the more environmentally aware and active companies will

not incur any costs. However, the environmentally passive companies will experience higher costs. In an analogous environmentally way, aware households may be able to lower their waste disposal costs whereas households

which do not interest themselves for waste problems will have higher costs.

With regard to the tax authorities and the administration of the proposed

taxfee should be noted that in Denmark, which has complicated

a more system of waste fees than that recommended in this investigation, the administrative costs have been small. For the environmental authorities, the imposition of a mandatory environmental product declaration will lead to higher administrative costs at the time that reduction in the number of same a landfills ought to result in lower costs for permit granting and similar activities. For all government authorities taken together, this investigation foresees no significant economic effects.

In sum, the size of the proposed taxfee, based on some politically acceptable price model correct, then this proposed package of steering mechanisms will most probably lead total economic gain for society.

to a

However, important to emphasize that this investigation has proposed

a

number of steering instruments. If only, for example, the waste tax

green chosen, then this will lead lower degree of fulfillment of the political to a environmental goals in the area of waste.

instead the alternative of waste taxfee replaced with net landfill a green a

tax then the initial amount of tax paid will decrease from 2 billion Swedish crowns to approximately 500 million Swedish crowns the tax begins on January 1996. the tax begins at a later date by the conscious choice of a longer period for adjustment, then the amount of taxes paid in will decrease.

Through the system of waste raw material recovery the amount of tax paid in may decrease still further. As opposed to the system of waste taxes green or

fees, the taxes paid go directly to the state and do not remain in

seven years an

environment account to thereafter be possibly repaid partially in full.

or

According to the findings of this investigation doubtful whether a package

of steering instruments containing a net landfill tax will result in the previously mentioned goal of a 50% reduction of waste quantities sent to landfills. If we consider the final tax payer, i.e. households and those who produce waste similar to household waste, such a net landfill tax will be mild in comparison

to present waste disposal fees. However, for some companies who today use their own landfills, a net landfill tax may initially be quite noticeable.

In total this will mean a relatively heavy burden on the branch specific waste

including construction and demolition waste. In other respects, a steering mechanism package including a net landfill tax will have similar consequences to those described previously for a green waste tax or fee.

Finally, a package of steering mechanisms containing a pure landfill tax will generate higher tax revenues compared with the previously described taxation alternatives because there no possibility for the repayment of this tax. For

some companies, especially those which produce branch specific waste, this form of taxation could lead to clearly negative economic consequences. This would be even more difficult for those companies which require long period a of adjustment to change production technology and routines because of the new prices involved for waste disposal. A landfill tax thus be good pure can a

steering mechanism for producers of large quantities of waste with regard to

the actual production of waste. However, a landfill tax provides no incentive to transform already deposited waste into material. waste raw A package of steering instruments containing a pure landfill tax has a pattern

of consequences similar to those previously described with the exception that

all consequences stemming from the establishment of environmental accounts

are not applicable in this form of taxation. This investigation doubtful whether this kind of package of steering instruments achieve 50%

can a reduction in waste.

SAMMANFATTNING

Utredningens direktiv I regeringens proposition om riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling, anförs att källsortering avfall är av central betydelse i arbetet av med att kretsloppsanpassa avfallshanteringen, och att avfallsbeskattning bör en övervägas i syfte att påskynda utvecklingen dithän. I utredningens direktiv dir. 1993:68 att den rådande situationen inom anges avfallsområdet inte står i överensstämmelse med riksdagens formulerade målsättning och ambitionsnivå. Såväl hushålls- industriavfall förbränns som och deponeras i osorterat skick, trots att riksdagen i samband med behandlingen 1990 års budgetproposition uttalat att förbränning och av deponering osorterat hushålls- och industriavfall i allt väsentligt bör ha av upphört vid 1993 års utgång. Utredningens uppdrag har varit att föreslå åtgärder som påskyndar utvecklingen mot minskade avfallsmängder, minskad användning av skadliga ämnen i produkter och samt ett förbättrat omhändertagande avfall och varor av restprodukter. I direktiven betonas särskilt övergripande målsättning för att en avfallshanteringen är att avfallets volym och farlighet skall begränsas och att behandlingen det avfall ändå uppkommer skall förbättras. I princip bör av som återanvändning prioriteras före materialåtervinning, energiutvinning och i sista hand deponering. I materialåtervinning skall även inräknas kompostering och utvinning av biogas.

Miliöavgifter och miliöskatter Distinktionen mellan vad skall betraktas avgift respektive skatt är inte som som helt klar. I allmänhet brukar dock avgifter erläggas då en motprestation i någon form önskas vilken till värdet kan anses motsvara avgiftsbeloppet. För erlagda skatter förväntas i allmänhet inte någon lika tydligt defmierbar motprestation. I särskild bilaga till 1994 års fmansplan redogör regeringen utförligt för en sambanden mellan miljö och ekonomi, liksom de hittills goda erfarenheterna skatter och avgifter inom miljöområdet. Särskilt hänvisas till ekonomiav kommissionens slutsats, att den effektivaste metoden för att undvika konflikter mellan ekonomisk tillväxt och miljöhänsyn, är att använda ekonomiska styrmedel. Vidare noteras att det finns många områden där sådana konflikter föreligger och i detta sammanhang pekas på det grundläggande problemet att resursanvändningen i samhället till övervägande del är en linjär process. I propositionen understryks det uthållig ekonomisk tillväxt förutsätter att att en

resurs- och energianvändningen effektiviseras och att avfallet återförs i naturliga kretslopp eller återanvänds i produktionen.

Propositionen pekar vidare på de ekonomiska styrmedlens fördelar gentemot traditionella regleringar. Främst gäller detta möjligheten stimulera till att

kontinuerligt miljöförbättrande åtgärder, liksom hushållning med tidigare

en icke prissatta naturresurser. I propositionen följande

anges förutsättningar för att miljöskatter och andra ekonomiska styrmedel skall utgöra fungerande och framgångsrika inslag i miljöpolitiken; lämplig skattskyldiga skall

en grupp

kunna preciseras, skatteunderlaget skall kunna preciseras på entydigt och

ett

ändamålsenligt sätt, skatteunderlaget skall kunna redovisas och kontrolleras på ett godtagbart sätt samt uppbördsregler skall kunna precisera när och hur

skatterna skall betalas.

Differentierade avfallstaxor

Differentiering av avfallstaxoma innebär konkret att avgifterna, inom

ramen

för självkostnadsprincipen, omfördelas så att intäkterna från vissa fraktioner

subventionerar andra fraktioner. På detta sätt konsumenterna uppmuntras ekonomiskt att undvika vissa avfallsfraktioner.

Utformningen av de differentierade taxesystemen skiljer sig mellan industri-

och hushållsavfall. För de privata hushållen är det oftast fråga om en viktbaserad taxa för det blandade hushållsavfall hämtas vid bostaden, i som kombination med att det i hemmet, i närområdet eller centralt i kommunen

finns möjlighet att gratis avlämna t.ex. materialåtervinningsfraktioner.

Vissa svenska kommuner har under år genomfört eller senare mer mindre omfattande försök med differentierade taxor för industriavfall. Skillnaderna i

taxenivåerna har dock inledningsvis varit måttliga. Det har dröjt till de senaste

åren innan ett större antal kommuner infört system med differentierade taxor

samtidigt som skillnaderna mellan de olika taxenivåema blivit större.

Problemet med att hitta avsättning för material har varit

utsorterat ett av de argument som förts fram varför differentierade taxor inte införts. Dessa problem förefaller dock vid genomgång ett större antal kommuner en av att vara begränsade. Det skall dock observeras att eftersom hushållsavfall hittills i

mycket liten grad har ingått i system för differentierade så bidrar

taxor, erfarenheterna från system med differentierade taxor mycket lite till insiktema om hur marknaden för utsorterat material från hushållen ut. ser

Illegal deponering, okontrollerad förbränning avfall och av nedskräpning av

naturområden m.m. är problem diskuterats i samband med de

som högre avgiftsnivåer som introducerats de differentierade Problemet

genom taxorna.

med illegal dumpning har uppmärksammats under det året, speciellt i

senaste

ett Skånekommuner, omfattningen av denna verksamhet är inte par men klarlagd. Det skall noteras att de ansvariga i avfallsbolagen som kontaktats under utredningen har delade meningar om i vilken grad detta är ett större problem eller ej. Majoriteten de avfallsansvariga i de kommuner som infört av differentierade avgifter och som kontaktats under utredningen anser dock att varken transporter till andra kommuner eller illegal dumpning är något

signifikant problem med dagens taxor. En möjlig förklaringar till detta kan

att de relativt höga personal- och transportkostnadema gör transporter vara över längre avstånd olönsam. En viktrelaterad differentiering taxorna för hushållsavfall har endast införts av i två svenska kommuner. Det finns däremot ett flertal internationella erfarenheter av differentierade taxor för hushållsavfall. Dessa pekar alla mot att differentierade taxor kunnat bidra till en ökad sortering av avfallsströmmama. Det finns goda svenska erfarenheter differentierade taxor för industriavfall. av Det är dock svårt att exakt avgöra storleken på de effekter som differentieringen medfört bl.a. beroende på den inverkan konjunkturnedgången haft på avfallsmängdema. Det är dock en allmän uppfattning bland avfallsbolagen att sorteringen bland företagen ökat kraftigt under de senaste åren och att differentieringen varit bidragande till detta.

De flesta avfallsbolagen har uppfattningen att det tills dags dato inom industrin

inte är tal avfallsminimering i någon större utsträckning utan huvudsakligen om har det skett ökad sortering mot förbränning, återvinning och kompostering. en På längre sikt dock att avfallsminimering kan bli en bestående följd anser man av differentieringen.

Förlängt producentansvar

Genom framför allt Kretsloppspropositionen har Sverige introducerat en

praktisk tillämpning av ekonomiskt och fysiskt producentansvar för en rad varor. Efter en introduktionsperiod kommer en inte obetydlig del av de varor

konsumeras allmänheten att omfattas av mer eller mindre utvecklade som av

producentansvarssystem. Detta gäller med stor sannolikhet hela förpackningsområdet, tidningar, journaler, trycksaker, vissa batterityper, däck, bilar och ett

flertal elektriska och elektroniska produkter. För samtliga dessa kommer mer eller mindre explicita återvinningsmål finnas fastställda i förordningar eller som punkter i frivilliga åtaganden. Genom det förlängda producentansvaret fastställs spelregler som skapar en stimulans för konsumenten att välja de mer miljöanpassade alternativen. Genom att binda tillverkaren med ett fullständigt ekonomiskt ansvar så tillses

att priset på återspeglar totala kostnader prissatta av marknaden.

varan varans

Härigenom ges konsumenten en signal om de kostnader som är förknippade med betydande delar av t.ex. avfallshantering och återvinning.

De samhälleliga kostnader vilka tilldelats ett marknadspris kommer inte med nödvändighet att avspeglas i ett system med förlängt producentansvar även om detta bygger på ett fullständigt ekonomiskt ansvar. Den potentiella möjligheten finns dock alltid att genom avgifter och andra åtgärder justera marknadspriserna och därmed fler kända samhälleliga kostnader inkorporerade i modellen. Samhällets totala kostnader för deponering och avfallsförbränning kan t.ex. genom en avfallsavgift bättre återspeglas i pris. varornas Det förlängda producentansvaret, i den form det har tagit för t.ex. försom packningar i Sverige och Tyskland, någon direkt stimulans för berörda ger parter att överträffa de i förordningar eller frivilliga åtaganden fastställda insamlings- eller återvinningsmålen. En avfallsavgift kan på sätt samma som miljöavgifter på punktutsläpp skapa ett incitament för kontinuerlig förbättring mot de av samhället uppställda målen, eftersom de restprodukter avlänkas som till återvinning inom för det förlängda producentansvaret kommer att ramen beröras av en avfallsavgift-skatt.

En styrande avfallsavgift kan också ett alternativ eller ett komplement till vara detaljreglering av hur mycket av varje enskild avfallsström skall t.ex. som materialåtervinnas. Detaljreglering leder lätt till komplicerade planekonomiska lösningar och suboptimeringar blir ofrånkomliga. Ekonomiska styrmedel har i detta sammanhanget större förutsättningar att styra mot marknadsekonomiskt effektiva lösningar.

Avfallsavgiften i Tyskland

I dagsläget finns det avfallsavgifter i tre tyska delstater, Baden-Württemberg, Hessen och Niedersachsen, dock bara på specialavfall. Den federala regeringen presenterade i mars 1991 ett förslag till federal avfallsavgift. en Lagen som var avsedd att träda i kraft 1 januari 1992, har dock ännu inte kunnat genomföras. Skälen till detta har varit flera. En grundläggande fråga var om den tyska grundlagen tillåter att en avgift tas ut i delstat för att sedan en användas specifikt i en annan, så som var tänkt med de 40% avgiften av som skulle utnyttjas för sanering av gamla avfallsupplag i östra Tyskland.

Avfallsavgiften mötte också ett betydande motstånd från de delar industrin av som producerar stora mängder avfall. Detta i kombination med det försämrade ekonomiska läget som allt mer började ge sig till känna i Tyskland medförde att det inte gick att finna intern konsensus inom regeringen för avfallsavgift. en

Inom den tyska regeringen finns nu en task force från miljöministeriet och

ekonomiministeriet som utarbetat ett förslag för reviderad avfallsavgift.

en Man diskuterar avgifter för deponering av inledningsvis 100 DM ton. ca per

Avfallsavgiften i Frankrike

Den franska nationalförsamlingen antog i juli 1992 en lag om avfallsavgift.

Avgiften är tidsbegränsad i tio år till den 30 juni 2002, då man beräknar att

deponering enbart skall vara aktuell för avfall som är slutbehandlat och där det efter sådan behandling inte föreligger några alternativ till deponering. Lagen

fastställer en avgift om 20 FF per ton avfall som förs till en deponerings-

anläggning som mottager, vad man med svensk terminologi skulle kalla

hushållsavfall, icke-branschspecifikt industriavfall, icke-inert bygg- och rivningsavfall eller slam från reningsanläggningar. Dessa anläggningar blir då

också avgiftsskyldiga för avfall som faller utanför de uppräknade kategorierna.

De från avgiften insamlade medlen förvaltas i en fond för modernisering av

avfallshanteringen. Fondens medel syftar till att; stödja utvecklingen av ny teknologi för behandlingen av sådant avfall som omfattas av avfallsavgiften, stödja etableringen av nya allmänna avfallsbehandlingsanläggningar, delñnansiera sanering av allmänna deponier om extern finansiering är nödvändig samt stödja kommuner i etableringen av nya anläggningar för gemensam

behandling av avfall från flera kommuner, genom ett finansiellt stöd om 5 FF

per ton avfall som mottags från annan kommun.

Avfallsskatt i Nederländerna

I Nederländerna lades ett förslag om skatt på deponering av avfall fram för

parlamentet i september 1992. Avsikten var att skatten skulle införas den 1

januari 1993. Parlamentets första kammare har godkänt skatteförslaget, med

mindre förändringar, medan andra kammaren kommit med invändningar som

fördröjt införandet. Den allmänna bedömningen är att skatten kommer att

införas den l januari 1995. Skattesatsen är i föreliggande förslag 28,50 NLG

per ton avfall för deponering och nolltaxa för förbränning.

Avfallsskatt i Danmark Som en indirekt finansieringskälla för den danska satsningen på renare

teknologi och återvinning, introducerades i Danmark den 1 januari 1987 en miljöavgift på avfall, 40 Dkr per ton, som tillförs förbränningsanläggningar och deponier. Från den 1 januari 1990 höjdes avgiftsnivån till 130 Dkr per ton. Ytterligare en höjning och samtidigt en differentiering av avfallsavgiften

gjordes den 1 januari 1993. Avgiftsnivån uppgår från detta datum till 195 respektive 160 Dkr per ton avfall som deponeras respektive förbränns.

Samtidigt har Miljøministeriet tillkännagivit att avgiftsnivån fr.o.m. 1 januari

1997 kommer att höjas till 285 Dkr ton avfall levereras till per som

deponering. För förbränning kommer avgiften att differentieras ytterligare, så

att anläggningar för produktion av elektricitet minst 10% av samlade

energiproduktionen får behålla den gamla avgiften, 160 Dkr per ton. För

övriga förbränningsanläggningar höjs avgiften till 210 Dkr per ton.

Invägningen av avfall till registreringspliktiga anläggningar, har sedan 1987

haft ett stegvis fallande förlopp. Mängden avfall frånförs för återvinning som från de registreringspliktiga anläggningarna har, med undantag för 1991-1992, varit markant stigande. Sammantaget har detta inneburit att nettotilltörseln sjunkit med 12% respektive 15% under de perioder då skattebasen varit konstant, dvs. 1987-1990 och 1990-1993.

Avfallsavgiftens direkt styrande effekter har främst gjort sig gällande på slagger från förbränningsanläggningar, bygg- och rivningsavfall samt på visst

branschspecifikt avfall från t.ex. gjuteriindustrin. Till exempel uppger Miljøstyrelsen att återvinningen av bygg- och rivningsavfall ökat från ca 10% 1986 1987 till 60% 1992. Förutom de signifikanta effekterna på branschca specifikt industriavfall, anses avfallsavgiften ha haft en allmänt avfallsbegränsande effekt, genom att peka ut avfallsproduktion ett icke som önskvärt beteende. Inom hushållsavfallsområdet anses avfallsavgiften ha medverkat till att upprätthålla återvinningen av papper, trots fallande marknadspriser. En i övrigt ökande återvinning och kompostering av hushållsavfall, tillskrivs dock andra finansiella åtgärder än avgiften i sig, t.ex. differentierade och viktrelaterade taxor. Effekterna av dessa åtgärder, i kombination med allmänt en utbyggd källsorteringsmöjlighet, har dock förstärkts avfallsavgiften. Det av

konstateras att avgiften i sig inte har någon påtaglig styreffekt på de enskilda

hushållen, så länge den inte kombineras med andra åtgärder hushållen som ger realistiska möjligheter att undgå avgiften.

Bland avgiftens effekter i övrigt kan nämnas att många mindre deponier,

som inte kunnat bära en engångsinvestering i vågutrustning, har stängts. Vidare att

importen av avfall från Tyskland i stort sett har upphört.

Avfallsskatter i Belgien

I Flandern infördes 1987 en avfallsskatt för deponering och förbränning. De medel som skatten inbringar är öronmärkta för kostnader förknippade med miljöskyddet i regionen. Avfallsskatten omfattar i stort sett allt avfall som förs till deponerings- och förbränningsanläggningar. Skatten är vidare differentierad

med avseende på avfallets farlighet och behandlingsanläggningamas miljö-

egenskaper. Skattesatsen vid deponering är som högst 2 050 BEF per ton och

vid förbränning högst 1 025 BEF ton. Skatten uppräknas automatiskt efter

per

konsumentprisindex.

Alternativa styrmedelsutformningar

Specifikt inom avfallsområdet finns det flera sätt på vilka producenten kan fås att ta ett större ansvar för de miljökostnader avfallsproduktionen som ger upphov till. I de fall det finns direkt koppling mellan miljöbelastningen och en dess orsaker, kan alltid administrativa åtgärder tillgripas. Traditionellt sker detta när tillstånd ges för viss produktion under villkor att vissa skyddsen åtgärder vidtages. Producenten får i dessa fall själv för de kostnader svara som skyddsåtgärderna medför. Det förlängda producentansvaret är en annan administrativ åtgärd syftar till ökad intemalisering kostnaderna för som en av avfallets omhändertagande.

Ekonomiska styrmedel tillämpas också redan inom avfallsområdet, i samtliga fall som producenten debiteras kostnad för avfallets en omhändertagande. Möjligheten finns att differentiera denna avgift för att uppnå ökad styren effekt. Den kommunala självkostnadsprincipen begränsar dock möjligheterna att även ta betalt för externa miljökostnader.

I syfte att komplettera nämnda åtgärder på ett sätt ytterligare stimulans som ger till avfallsminimering och miljöanpassat omhändertagande avfall, liksom av en ökad intemalisering av externa miljökostnader, kan olika typer pålagor av vara tänkbara. En möjlighet är självfallet att belasta producent eller importör en av en vara med de miljökostnader kan tänkas åsamka samhället som varan som avfall. Avgränsnings- och uppbördsproblem talar dock för metoden m.m. att används med urskiljning.

För inverkan på avfallsgenerering och avfallshantering generellt krävs också generella styrmedel. En möjlighet i detta sammanhang belasta de vore att fakturerade avfallsbehandlingskostnaderna med särskild pålaga. Fördelen en med denna metod skulle vara att transport och hanteringskostnaderna, vilka utgör en mycket betydande del de totala kostnaderna för avfallets av omhändertagande, skulle komma att omfattas. Härigenom kunde pålagan tänkas få en styrande effekt, även mot ökad rationalisering i insamlingsskedet. Till metodens nackdel talar emellertid ett stort antal uppbördsställen, liksom svårigheterna att stimulera effektiv källsortering. Även vid längre gående en källsortering drabbas hushållen av en avfallshanteringskostnad. I många fall är denna t.o.m. högre än i de kommuner där avfallet körs till osorterat deponering eller förbränning. En procentuell eller fast pålaga skulle inte på något sätt missgynna det förfarandet. senare

Den självklara slutsatsen det sagda är att pålaga inom av ovan en avfallsområdet bör tas ut på ett sätt önskvärt beteende och som gynnar ett missgynnar ett oönskat. Vad regering och riksdag pekat oönskat och ut som som ligger till grund for denna utredning, är att avfall uppstår och deponeras

eller förbränns i Osorterat skick. Sålunda borde förbränning och deponering av Osorterat avfall beläggas med pålaga, vilken ger berörda parter ekonomiska en incitament till ett ändrat beteende.

Genast inställer sig emellertid frågan om vad som är Osorterat resp. sorterat avfall. Konstitutionella krav bjuder att begreppen i fråga, om de skall kunna

läggas till grund för skattedebitering, måste definieras på ett entydigt,

en mätbart och kontrollerbart sätt. Bl.a. mot bakgrund av rådande förhållanden är det osannolikt att dessa krav skulle kunna säkerställas. Inte minst svårigheten att för varje sändning levereras till behandlingsanläggning, kunna som en avgöra avfallets renhet uppfyller på förhand fastställda och objektiva krav, om talar emot förfarandet.

En pålaga måste således utformas så att den, utan att kräva direkt mätning av avfallets försorteringsgrad och renhet, ändå stimulerar till ökad källsortering. Som tidigare angivits är emellertid ekonomiska pålagor inte det enda sätt på

vilket ekonomiska styrmedel kan utnyttjas för att stimulera ett önskvärt

beteende. En förstärkt effekt kan uppnås Om de medel som pålagan inbringar,

används på ett för det aktuella problemområdet ändamålsenligt sätt. Inom

avfallsområdet skulle detta kunna innebära Olika former av insatser riktade mot

avfallsproducentema, i syfte att underlätta omställning i linje med de av

en regering och riksdag uppsatta målen.

Utgångspunkten för överväganden

Avfallsproduktion uppfattas många som ett slöseri med naturresurser och

av ett oacceptabelt sätt att påverka vår yttre miljö. En process som börjar som med att mödosamt letar bearbetar, transporterar och Omformar man upp,

råvaror till färdiga produkter och slutar med att man under en kort period

som

använder den förädlade råvaran i form produkter för att sedan lägga den på

av

deponi, kan självfallet, för många människor, verka stå i strid med en

en

allmänt accepterad hushållningsprincip. Att gräva oförädlade råvaror och

upp gräva förädlade förefaller inte del strategin mot en hållbar ner vara en av utveckling.

När det gäller huvudfrågan rörande avfallsproduktionens storlek är det tveklöst

så att det råder i det närmaste total enighet att mängden avfall skall en om

minskas. I t.ex. EU:s avfallspolitik ingår detta som ett övergripande mål. Samma konsensus råder vad avser minskningen av mängden, för miljön,

skadliga ämnen i Utredningen befinner sig således i den fördelaktiga varor. situationen att det inte råder någon övergripande målkonflikt mellan olika inom vårt samhälle och heller mellan vårt land och andra oss grupper

närstående länder. Målen givna och intresset kan därför riktas mot

synes vara medlen att nå dessa mål.

Hinder att nå dessa mål är bl.a. bristen på information, utbildning, demonstrationsanläggningar och forskning främst inriktade mot små och medelstora företags avfallsproblem. Det finns mycket stor samstämmighet en även inom EU om nödvändigheten av att dessa hinder måste åtgärdas om

man önskar en snabb måluppfyllelse.

Vidare är det så att det råder stor enighet att ifall kostnaderna för att lämna om osorterat avfall ökar kommer detta att leda till dels en ökad källsortering och dels en minskad avfallsproduktion. Däremot är enigheten mindre huruvida det

är lämpligt att åstadkomma denna kostnadsökning genom en avfallsskatt eller ej. Denna självklara oenighet har naturligtvis sin grund i att de flesta

som skulle drabbas av en kostnadsökning, genom en avfallsskatt, är motståndare till denna kostnadsökning på samma sätt som man är motståndare till de flesta

andra kostnadsökningar. Däremot råder det stor enighet att omställning

om en mot en kraftigt minskad avfallsproduktion, som dessutom innehåller en minskad mängd farliga ämnen, tar tid då många omställningsmoment måste fasas in i den dagliga verksamheten inom bl.a. industrin.

Inom ytterligare två områden föreligger bred enighet. För det första finns

en

ett uttalat önskemål att samhället, på skilda sätt, genom bl.a. ändringar av

normer och riktlinjer ger återvunnet material en ökad marknadsmöjlighet. För det andra anses att brott mot lagar, som omgärdar avfallshanteringen, i alltför liten grad upptäcks och när så sker är straffet för lindrigt.

Som utgångspunkt för utredningens överväganden och förslag ligger också det faktum att utredningen funnit det föga meningsfullt att framlägga ofinansierade förslag. Detta innebär inte något krav på att intäkterna till statskassan, till följd

av utredningens förslag, bör vara lika med utgifterna för dessa förslag. Det bör istället tolkas så att intäkterna minst måste motsvara utgifterna. Miljöskatter,

vars syfte är att föra utvecklingen i en bestämd riktning, är om och när de

inkommer till statskassan att betrakta vilken inkomst helst och måste som som självfallet inte på förhand kopplas till någon bestämd miljöutgift.

Slutligen har det varit utredningens ambition att framlägga förslag som inte

leder till en onödig byråkrati sig hos de vilka direkt omfattas förslagen vare av eller de vilka på något sätt ska administrera dessa förslag.

Förslag om s.k. grön avfallsskatt alternativt s.k. grön avfallsavgift

Förslaget om en grön avfallsskatt bygger på följande utgångspunkter:

0 En skatt på avfall leder till minskad avfallsproduktion samt en ökad källsortering av det avfall som ändå uppkommer.

0 En styrande avfallskatt skall vara möjlig att komma undan genom att

minska avfallsproduktionen. 0 Det tar tid att anpassa olika system och beteenden så att dessa ger upphov till en mindre avfallsproduktion.

0 Omvandling av redan producerat avfall till avfallsråvara, som kan

användas i processer och produkter, skall premieras. Vid konstruktion av skatten har utredningen försökt följa de krav på miljöskatter framförts i budgetpropositionen 19931994. som

I syfte att göra skatten enkel att administrera föreslås att denna endast tas ut

som en viktrelaterad skatt i samband med slutgiltig deponering. Skatten tas ut vid alla tillståndspliktiga deponier oavsett om dessa drivs i kommunal eller privat regi och, med få undantag, oavsett vilken typ av avfall som deponeras. Riktmärket för nämnda undantag är att avfallsfraktionerna är inerta, att de innehåller organiskt material, att de deponeras på ett separat upplag för enbart

denna materialfraktion samt att deras uppkomst kan förebyggas p. g.a.

råvarornas naturliga sammansättning. Med inert menas här material som när det deponeras i ett upplag inte undergår någon signifikant fysisk, kemisk eller biologisk omvandling och som är lakningsbenäget. Undantag kan också vara

aktuellt om det föreligger synnerliga ekonomiska skäl.

I lagen undantages gråberg och anrikningssand från gruvindustrin. Även torrt om utredningen är medveten om att dessa undantag inte uppfyller tidigare

nämnda miljökrav fullt ut så är det utredningens uppfattning att det föreligger

synnerliga ekonomiska skäl för undantagen.

Undantag görs även för sand, grus, jord eller inerta massor som tillförs skattskyldig i rena självständiga mängder för utfyllnad eller täckning, under förutsättning att det mottags utan att betalning krävs. Detta kan t.ex. vara sand från gjuteriindustrin som inte är lakningsbenäget.

Skatten, är indexreglerad, föreslås motsvara ett belopp om 0,6% av som

aktuellt basbelopp i dagsläget 211 kr per ton avfall. Skatten för avfall som

går från avfallsförbränningsanläggning till deponering, föreslås vara 2,4% av aktuellt basbelopp per ton avfall. Detta innebär att två, i övrigt lika, avfallsproducenter bör möta ungefär samma höjning av avfallsavgiften då

dessa lämnar osorterat avfall oavsett om den ena av avfallsproducentema lämnar sitt avfall till förbränningsanläggning och den andre lämnar sitt en direkt till en deponi.

Då målet är att, via förebyggande åtgärder, påverka själva avfallsproduktionen måste det således anses som rimligt att avfallsproducenten erhåller samma styrsignal i form av avgiftshöjning oavsett i vilken kommun man är

lokaliserad. I syfte att ytterligare likställa alla avfallsproducenter såsom hushåll, företag med olika företagsformer föreslås skatten inte

osv. vara en

avdragsgill kostnad vid inkomsttaxering.

Utredningen vill låta skatten skapa incitament hos avfallsproducentema samt hos förbrännings- och deponiägama inbetalt belopp motsvarande

genom att skatten skall återbetalas avfallet inom sjuårsperiod utförs från om en

deponeringsanläggningen och används som godkänd avfallsråvara i någon

process eller produkt, enligt riktlinjer angivna Naturvårdsverket. Rent

av tekniskt föreslår utredningen att ett belopp motsvarande skatten inbetalas till ett

för varje deponeringsanläggning kopplat räntelöst miljökonto hos riksbanken,

där ett konto upprättas för varje kalenderår. Deponiägaren måste alltid lyfta pengar från det äldsta kontot när avfall utförs från deponi till godkänd användning. Innestående medel på konto är än sju år gamla som mer tillkommer via ett deklarations- eller ansökningsförfarande statskassan. En

deponeringsanläggning skall inte kunna erhålla återbetalning med än

mer inbetalt belopp. Däremot utredningen att restitutionen bör ske när anser

deponiägaren utför avfall, oavsett om detta är invägt före eller efter skattens

ikraftträdande. Återbetalning sker alltid med 0,6% aktuellt basbelopp

av per ton avfall.

Skattens konstruktion innehåller tidsmässigt rimlig omställning- och

en

utvecklingsperiod vilket, enligt utredningen, av den miljöaktiva delen

av industrin bör kunna uppfattas möjlighet än ett hot. som en snarare

Beroende på regeringen beviljar ytterligare undantag från skatteplikt när om skatten införs samt den omedelbara reaktionen på denna kommer visst ett belopp att insättas, det första beskattningsåret, på de olika deponiägarnas

miljökonto. Utredningen finner skäl att tro inga omfattande att om undantag från skatteplikten införs kommer det inbetalda beloppet 2 att överstiga miljarder kronor. Statens alternativränta på inbetalda medel kan användas för

att täcka kostnaderna för de övriga förslag utredningen lägger.

som

I kommittédirektiven till utredningen att avfallsbeskattning även

anges en

måste bedömas i förhållande till andra ekonomiska styrmedel inom avfalls-

området. Utredningen finner det därför angeläget att ett alternativ till den som

s.k. gröna avfallsskatten föreslå s.k. grön avfallsavgift. Denna

en

avgiftskonstruktion är identisk med skatteförslaget med ett väsentligt undantag.

Detta undantag gäller vad händer med de medel inte återbetalas och som som

som i skattelösningen överförs till statskassan i form skatt. I

av en ren

förslaget till grön avfallsavgift överförs dessa medel i stället till rniljöfond.

en

Det är utredningens mening s.k. grön avfallsavgift har den fördelen

att en

jämfört med en s.k. grön avfallsskatt att avgiftsaltemativet, dels skapar medel

för att lösa uppkomna avfallsproblem, dels har inbyggd mekanism som

en skapar förutsättningar att i efterhand göra de nödvändiga korrigeringar av exakt vilka undantag som vid varje tidpunkt bör gälla.

Förslag om deponiskatt alternativt nettodeponiskatt

Deponiskatt

Självfallet är det så regeringen finner att skattetekniska eller andra skäl att om

talar för ett enklare sätt att ålägga avfallsproduktion en pålaga, än de ovan nämnda skatte- och avgiftskonstruktionema kan erbjuda, så kan detta åstad-

kommas genom en renodlad deponiskatt. I princip kan en sådan konstrueras

med utgångspunkt från de tidigare beskrivna skatte- och avgiftsförslagen att inbetalda medel, istället för att sättas på ett miljökonto, går direkt till genom statskassan i form skatt. Detta innebär att någon återbetalning inte av en medges, utan att inbetalt belopp vid invägning av avfall tillika är skattebeloppet. Det är angeläget att påpeka att en deponiskatt av detta slag, inte ger avfallsproducenten samt förbrännings- och deponiägare några tidsramar för att bearbeta redan uppkommet och invägt avfall, så att skatten skulle kunna reduceras.

Nettodeponiskatt

Ett ökat incitament i den nämnda riktningen skulle kunna uppnås, om skatten

baseras på de under viss tidsperiod nettoinvägda avfallsmängdema. Detta är

en t.ex. fallet i Danmark, där skatt utgår kvartalsvis för de avfallsmängder som vägts in för deponering eller förbränning, minskat med de mängder som vägts

ut under tidsperiod. Rent skattetekniskt möter det inget hinder att denna

samma tidsram utsträcks till t.ex. ett år. Detta till trots skulle emellertid skatte-

konstruktionen inte tillfredsställa de utgångspunkter på vilka utredningen baserat de tidigare förslagen. I synnerhet gäller detta den kontinuerliga

drivkraft och dynamik dessa förslag tillför, genom att den tidsperiod som

under vilken kompensation för utvägda mängder medges, är så mycket längre.

Skillnaden mellan deponiskatt och nettodeponiskatt är den att vid en nettodeponibeskattning beskattas endast deponins tillväxt. Detta innebär att

en

det finns klar likhet mellan nettodeponibeskattning och en s.k. grön

en avfallsskatt-avgift i den meningen att utvägt avfall inte beläggs med skatt

respektive avgift. För nettodeponibeskattning gäller dock att en absolut

minskning deponi ett visst år inte leder till att redan inbetald skatt av en

återbetalas till deponiägaren. Denna nackdel med nettodeponibeskattningen blir

ännu tydligare i det fall slutar tillföra avfall till en deponi. Något incita-

man

ment, tidigare beskattning, föreligger då inte vad avser att omvandla

p.g.a.

redan invägt avfall till avfallsråvaror. Inte minst för industrideponier, där viss deponering har karaktären av mellanlagring, är detta en klar nackdel.

De beskrivna deponiskattemas största fördel är deras enkelhet vad gäller att fastslå skattpliktiga mängder och härmed även de ökade möjligheterna att

förutsäga statens skatteintäkter. Denna i huvudsak finanspolitiska fördel för

staten kan emellertid i motsvarande omfattning sägas utgöra ett ekonomiskt problem för den eller de tvingas betala. I högre utsträckning än för som tidigare redovisade förslag kan så fallet, eftersom deponiskattema medför vara en mera omedelbar och oåterkallelig ekonomisk belastning.

Det sagda torde i första hand kunna problem inom det branschgenerera

specifika avfallsområdet. Möjliga försiktighetsmått, i syfte förebygga

att

oönskade strukturomvandlings- och arbetsmarknadspolitiska effekter inom branscher med hög avfallsproduktion, skulle kunna

vara: Att skattenivån sättes på inledningsvis låg nivå för att successivt höjas en till en nivå där påtagliga styreffekter kan förväntas. mera

2. Att väl tilltagen tidsmarginal införs mellan beslutstidpunkt för skatten

en och dess ikraftträdande.

Att ett generellt undantag görs för branschspecifikt avfall.

Det kan konstateras att de nämnda punkterna delvis är substituerbara så att punkt eventuellt i kombination med punkt kan ersättas med punkt 3.

Enligt utredningens mening talar grundläggande rättviseaspekter

emot ett

skattesystem som i huvudsak drabbar hushåll och de verkligt stora

som ger

avfallsproducenterna en generell skattebefrielse. De miljöpolitiska målen inom avfallsområdet torde svårligen kunna uppnås samhället avsäger sig

om

möjligheten att utnyttja ekonomiska styrmedel för att påverka de dominerande

avfallsflödena. En beskattning av enbart hushållsavfall och därmed jämförbart

industriavfall skulle också enligt utredningens mening, innebära

en otillfredsställande fokusering på denna avfall. typ av

Mot mera generella undantag för branschspecifikt avfall talar även de danska erfarenheterna att icke skattebelägga industrideponier. En överföring

av av industri- och byggavfall från kommunala deponier och

förbränningsanläggningar till dessa industrideponier, medförde att skattebasen utvidgades

till samtliga deponier.

Av ovan anförda skäl vill utredningen förorda att eventuell deponiskatt en alternativt nettodeponiskatt, utgår från skattebas redovisats för samma som

tidigare föreslagna gröna avfallsskatt-avgift. För att förebygga uppkomsten

av oönskade följder inom de industrigrenar står för produktionen stora som av

mängder branschspecifikt avfall, föreslås att skattesatsen inledningsvis sättes

2 14-1075 33

till 0,15% aktuellt basbelopp ton avfall. Av skäl tidigare anförts av per som föreslås skattesatsen för avfall från förbränning inledningsvis fastställs till att 0,6% av aktuellt basbelopp per ton avfall. Utöver att det absoluta skattebeloppet höjs, genom kopplingen till basbeloppet, medger skattekonstruktionen givetvis att skatten kan ökas även i relativa tal, att de angivna procentsatsema höjs. Utredningen vill i detta genom sammanhang understryka vikten att sådana höjningar i god tid aviseras för av berörda parter nödvändig tid för att teknik och beteende till de att ge anpassa ändrade relativprisema.

Förslag om resurssparkommitté

För att underlätta ett nödvändigt systemskifte, orienterat mot förebyggande åtgärder med minskad avfallsproduktion som följd, är det angeläget att höja

den allmänna kunskapsnivån inom främst små och medelstora företag. Utredningen har funnit det nödvändigt med kraftig engångsinsats för att en därigenom göra ett större kunskapslyft. Utöver att denna insats skall vara i tiden klart begränsad har utredningen även funnit det vara en klar fördel om

denna insats kan ske i nära samråd med bl.a. aktuella branschorganisationer.

Utredningen har fastnat för att organisatorisk föreslå inrättandet av en

som ram

kommitté, den s.k. resurssparkommittén, med bl.a. energisparkommittén som förebild. På motsvarande sätt som energisparkommittén genom bl.a. rådgivning uppmuntrade hushållning med energiresurser, bör resursspar-

kommittén verka för hushållning med råvaruresurser och därmed bidra till

ökad effektivitet och minskad avfallsproduktion inom framför allt små och

medelstora företag. I analogi med de energisparanalyser som genomfördes på

uppdrag av energisparkommittén, bör resurssparkommittén stödja genom-

förandet av avfallsrnimineringsanalyser.

Avfallsminimeringsanalyser inbegriper upprättandet materialbalanser, vilket

av

regeringen i såväl 1990 års avfallsproposition som i kretsloppspropositionen

förordat. Verktyget kan också med fördel läggas till grund för införandet av

formaliserade styrsystem för miljöarbetet, inklusive policy, handlings-

mer

och revisioner, för säkerställande långsiktig målinriktad avfalls-

program av en minimerande insats.

Resurssparkommitténs arbete bör begränsas till fem år och kommittén bör ha ett mycket begränsat sekretariat. När det gäller resursåtgången för kommitténs

arbete har utredningen funnit det mest ändamålsenligt att den tillsatta

kommittén själv lägger ett budgetförslag som i vanlig ordning måste prövas. Utredningen vill emellertid redan nu avisera att, sett över en femårsperiod, bör

det inte uteslutas att ett sådant förslag hamnar på ett flertal hundra miljoner.

Förslag om kretsloppsgaranti

Utredningen vill påpeka att det inte är orimligt att varuproducentens

ackumulerade kostnader för att genomföra producentansvaret med tiden, kan komma att överstiga företagets årsomsättning. Det är därför väsentligt att

berörd myndighet avkräver aktuell producent eller importör denne visar på

att

en acceptabel fmansieringslösning. Denna marknadsanpassade kretsloppsgaranti som härigenom framtvingas, innebär ökad säkerhet för myndigheten

en

att överenskommelsen om förlängt producentansvar hålles.

Det bör enligt utredningen ankomma på regeringen att driva förslaget ovan om

kretsloppsgaranti in i en mer operativ fas.

Förslag om miliövarudeklarationsplikt

I syfte att minska användningen av skadliga ämnen i samt för att varorna stimulera miljöanpassad produktutveckling föreslår utredningen införandet en

av en obligatorisk miljövarudeklarationsplikt för tillverkare och importörer

av varor på den svenska marknaden.

Miljövarudeklarationen MVD är skriftlig redogörelse för de miljö-

en ur

synvinkel väsentliga karakteristika är förknippade med

som en vara.

Deklarationens detaljerade utformning bör utformas Naturvårdsverket och

av innehålla:

0 En förteckning över alla miljörelevanta ämnen innehåller och

som varan

som har använts vid dess tillverkning. Initialt föreslås att ämnen finns

som

nämnda i någon av 40-listan, lO-listan eller begränsningsuppdraget skall

deklareras. Om något av dessa ämnen har använts skall ett exemplar av miljövarudeklarationen insändas till Naturvårdsverket.

0 Avfallshanteringsanvisningar.

Miljövarudeklarationen MVD skall för intresserade finnas tillgänglig för distribution hos tillverkare och importörer. Miljövarudeklarationsplikten skall

gälla från 1 januari 1997.

Förslag till samråd om differentierade taxor

För att möjliggöra för hushållen att erhålla ett ekonomiskt incitament till att minska den mängd avfall omhändertas och skickas vidare till ordinarie som

avfallsbehandlingsaltemativ förordar utredningen ett utökat användande

av

differentierade avfallstaxor för hushålls- och därmed jämförligt avfall.

I Sverige är ännu så länge användningen differentierade vad

av taxor avser

hushållsavfall inte särskilt utbredd. Utredningen understryker att detta är

en

fråga som måste beslutas på kommunal nivå, föreslår regeringen

men

i samråd med för landets kommuner diskutera

skyndsamt representanter en

plan för när samtliga Sveriges kommuner infört en differentierad avfallstaxa för hushåll. I de fall kommunerna anlitar entreprenörer för att handha avfallshanteringen bör kommunerna ta på sig ansvaret för att dessa entreprenörer fullföljer den uppgjorda planen. Enligt utredningen bör målsättningen vara att taxesystemet med differentierade taxor skall vara genomfört i samtliga

kommuner före l januari 1998. Utredningen föreslår vidare att den fasta delen

inte överstiger 50% år ett normalhushålls totala avfallsavgift.

av taxan per av

Övriga kommentarer och rekommendationer

En höjning avfallskostnadema avfallsskatt kan, enligt fleras

av genom en

mening, leda till ökad lagstridig avfallshantering. Detta kan självfallet inte

en uteslutas, utredningen finner inte att några särskilda skäl föreligger för att men utredningen skall lämna något förslag förändrat för miljöbrott eller om ansvar förändrade sanktioner till följd sådant brott. Utredningen ställer sig däremot av

bakom de förslag till skärpning sanktionerna för miljööverträdelser som

av

föreslås i lagrådsremissen gällande miljöbalken, bl.a. genom att straffskalorna

för miljöbrott höjs.

För nå kraftig avfallsreduktion krävs att alla deltager. En viktig grupp är att en

härvid hushållen. Denna är i sig mycket heterogen och därför är det

grupp

nödvändigt de styrsignaler används för att påverka denna grupp är

att som

enkla och entydiga. Utredningen har funnit flera exempel där stora krav ställs

på den enskilda konsumenten för att denna skall kunna veta vilka alternativ

är riktiga. Utredningen vill i första hand rikta Kretsloppsdelegationens

som

uppmärksamhet på behovet enkla och raka budskap till den enskilde

av konsumenten.

har funnit det angeläget berörda myndigheter fastställer Utredningen att och anvisningar för utnyttjandet avfallsråvaror. Om så sker

normer av

skapas onödiga hinder för marknadsutveckling vad gäller dessa

en avfallsråvaror. Så har utredningen konstaterat att några normer för t.ex.

kompost inte föreligger. Detsamma gäller slagg och flygaska vilket troligen förhindrar dess användning i samband med bygg- och anläggningsarbeten. Det

bör, enligt utredningen, ankomma på regeringen att driva ovan nämnda krav.

Avfallsskatten-avgiften omfattar endast deponeringsanläggningar med en tillåten mottagningskapacitet överstigande 50 ton per år. Skatteavgiftskonstruktionen kan naturligtvis leda till viss överflyttning av avfall till

en

sådana mindre icke skatte-avgiftspliktiga deponier. Utredningen föreslår

därför Statens Naturvårdsverk i uppdrag att kartlägga dessa mindre att ges

deponier samt följa utvecklingen av dessa. Om en klar överströmning sker av avfall till etablerade eller små deponier bör fast årsavgift för dessa

nya en

aktualiseras, alternativt kan ett fribelopp 50 ton införas för samtliga om

skattskyldiga. Om sistnämnda sker försvinner den kraftiga marginaleffekt som

annars inträder mellan 50 och 51 ton.

Förslagens konsekvenser

Utredningen har funnit det nödvändigt att presentera ett styrmedelspaket. Detta paket innehåller en variabel, nämligen den vilken slutligen väljs skatte- och ur avgiftsmenyn. Oaktat vilket alternativ som väljs står styrmedelspaketet i samklang med och stärker redan genomförda och planerade åtgärder inom avfallsområdet, speciellt utvecklingen av det förlängda producentansvaret och differentierade avfallstaxor. Konsekvenserna detta paket kan beskrivas på av många sätt men det torde vara ställt utom allt tvivel att det kommer leda till en generellt märkbar avfallsreduktion och inom vissa sektorer t.ex. byggavfall kan en högst väsentlig reduktion aktuell. Det är utredningens uppfattning vara att mängden avfall som går till deponering kommer att minska med 50% inom en tioårsperiod jämfört med dagens om man beslutar sig för utredningens

förslag inbegripande en grön avfallsskattl-avgift. Detta påstående grundas på

direkta kontakter med aktuella avfallsproducenter men även på gjorda undersökningar och faktiska resultat uppnådda i såväl Sverige utomlands. som

Utredningen tror att skattensavgiftens belöningsdel kommer att leda till att de olika avfallsslagen i ökad utsträckning kommer att hållas åtskilda. Vidare

kommer skattenavgiften att medverka till en ökad fokusering på förebyggande åtgärder samtidigt som alternativen, återvinning och återanvändning, ges en

mer ekonomiskt gynnad ställning jämfört med alternativet deponering och i varierande grad även förbränning. Vad gäller det förlängda producentansvaret kommer inom upprättade återtagningssystem dessa te sig mer attraktiva för

dem vilka kan återlämna uttjänta produkter den vägen. Beträffande differentierade taxor kommer skattenavgiften att medverka till en större spännvidd mellan avfallsavgifter för önskvärd och inte önskvärd källsortering. Kravet på våg för att kunna hantera registrering skatte-avgiftspliktigt avfall av

kommer att leda till att vissa mindre deponier stängs. Detta är ett önskvärt led i

att minska antalet deponier samtidigt som krav och tillsyn kan ökas på de

kvarvarande. Den gröna avfallsskatten-avgiften tillsammans med tillämpning av differentierade taxor kan i bästa fall leda till att förbränningsm.m. anläggningar kraftigt reducerar den procentuella rest som uppkommer vid

förbränning. Vidare kan i bästa fall denna rest ingå som en avfallsråvara i nya

processer och produkter vilket sammantaget innebär att när avfalls-

förbränningsanläggningarna fungerar som biobränsleanläggningar kommer skattenavgiften vara noll eller mycket låg.

Utredningen har fäst stor uppmärksamhet vid och föreslagit åtgärder för att

lyfta kunskapsnivån i små och medelstora företag. Man måste komma ihåg att

minskad avfallsproduktion inte enbart leder till minskade avfallshanteringskostnader utan även till andra kostnadsbesparingar. Produktionsavfall är ofta

inget annat än med fel teknik dyrt bearbetade råvaror. Den traditionella

uppfattningen är att en sådan process enbart leder till ökade kostnader medan

det är utredningens uppfattning, baserad på åtskilliga exempel, att sådana

åtgärder på sikt är klart företagsekonomiskt lönsamma. När det gäller marknaden för utsorterade avfallsråvaror kommer de här föreslagna åtgärderna på flera punkter att stärka dessa marknader. För det första innebär den föreslagna skattenavgiften att återvinnings- och återanvändningsaktiviteter ges en mer gynnad ekonomisk ställning eftersom de

alternativa avfallshanteringskostnadema ökar. För det andra kommer fastställandet av normer och anvisningar för utnyttjandet av avfallsråvaror att öppna nya marknader för dessa. För det tredje kommer miljövaru-

deklarationsplikten att leda till mindre skadligt och renare avfall. Detta

förstärks ytterligare av den föreslagna ökade användningen av differentierade

avfallstaxor samt den ökade satsningen på rådgivning riktad mot små och medelstora företag. För det fjärde kommer den föreslagna kretsloppsgarantin att skapa ekonomisk garanti för återtagning och återvinning av uttjänta produkter. Sammantaget innebär detta att marknadsförutsättningarna för avfallsråvaror på

olika sätt stärks. Dock vill utredningen ånyo påpeka att det yttersta målet är att

sikta mot en avfallsfri framtid. Visserligen finns i en sådan framtid även varor som blir uttjänta men när så sker är dessa på förhand så designade och tillverkade att de direkt återgår i anpassade kretsloppssystem.

När det gäller de ekonomiska konsekvenserna av utredningens förslag för olika företag kommer den s.k. gröna skattenavgiften att inledningsvis leda till vissa

ränteförluster. Efter sju år är det högst sannolikt att en viss del av de till konton inbetalda beloppen övergår till statskassan i form av skatt alternativt

överförs till den föreslagna miljöfonden. Emellertid talar mycket för att de olika aktiviteterna, som startas bland företag i syfte att minska avfallsproduktionen, återutnyttja avfall, göra produkterna mer återvinningsbara,

minska förekomsten av skadliga ämnen bland produkterna osv., i många fall

kommer att snabbt vara företagsekonomiskt lönsamma. En inte alltför djärv

slutsats vad gäller de ekonomiska konsekvenserna för olika företag är att de miljöaktiva företagen inte drabbas av någon kostnadshöjning vilket däremot de miljöpassiva företagen kommer att få vidkännas.

För hushållen gäller, analogt med företagen, att det miljömedvetna hushållet t.o.m. kan sänka sina avfallskostnader medan det hushåll inte på något sätt som

intresserar sig för sina avfallsfrågor kommer att få högre kostnader.

För vissa deponiägare uppstår det initialt kostnad för installation vågar. en av För alla deponiägare gäller att dessa kommer att tvingas till extra en administrativ rutin i samband med uppbörd och inbetalningar till miljökonto.

Utredningen bedömer emellertid detta som ett marginellt merarbete i synnerhet

för de deponier som i dag drivs på ett rationellt företagsekonomiskt sätt. Alternativet deponering kommer att bli ett dyrare alternativ jämfört med dagsläget. Då konkurrens till alternativet deponering finns i form att inte av

producera avfall resp. utnyttja andra behandlingsaltemativ kommer deponering att efterfrågas i minskad utsträckning.

För förbränningsanläggningar behöver inte styrmedelspaketet på sikt, innebära

några större negativa kostnadskonsekvenser utan tvärtom positiva sådana.

För ägare till reningsanläggningar vilka i dag producerar slam, läggs på som

deponier, kommer miljövarudeklarationsplikten och rådgivning till mindre och

medelstora företag att leda till ett renare slam. Genom utarbetandet av normer för användning av avfallsråvaran slam kan i flera fall deponi som

avfallsbehandlingsaltemativ undvikas och en produkt med klart negativt värde, i dagsläget, omvandlas till en produkt med positivt värde.

På myndighetssidan berör förslaget främst skattemyndigheterna och de

naturvårdande myndigheterna. När det gäller skattesidan finns det anledning

att notera att i Danmark, som har ett mer invecklat avgiftssystem, de

anges administrativa kostnaderna härför mycket små. För de naturvårdande som

myndigheterna innebär systemet med miljövarudeklarationsplikt ökad

en

administrativ kostnad medan en minskning antalet deponier torde innebära

av

lägre tillsynskostnader. För myndigheterna sammantaget bedömer utredningen

att det inte uppkommer några väsentliga ekonomiska effekter.

För samhällskonomin som helhet innebär förslaget att små administrativa kostnader uppkommer på skilda håll till följd den s.k. gröna avfallskatten-

av

avgiften, miljövarudeklarationsplikten, kretsloppsgarantin, fastställandet

av normer samt införandet av differentierade taxor. Vidare uppstår direkta

kostnader för att genomföra det femårsprogam den föreslagna

som resurs-

sparkommittén kan komma att framlägga.

De åtgärder som företag, hushåll, deponi- och förbränningsanläggningar vidtager, till följd av skattenavgiften är samhällsekonomiskt motiverade och ger i de flesta fall en samhällsekonomisk vinst. Sammantaget innebär detta att om den föreslagna skattensavgiftens storlek, i någon politisk pris-

sättningsmodell, är riktig kommer det här föreslagna styrmedelspaketet med

mycket stor sannolikhet att även en samhällsekonomisk vinst. Men det är

ge

viktigt att understryka att utredningen föreslagit en bukett av styrmedel. Att av

denna enbart välja t.ex. den gröna avfallsskatten-avgiften leder ofelbart till en

lägre måluppfyllelse.

Om istället alternativen grön avfallsskattavgift ersätts med en nettodeponiskatt kommer de skattskyldiga att inledningsvis minska sina inbetalningar från

2 miljarder kronor till 500 miljoner kronor. Detta förutsatt att skatten ca

införes l januari 1996. Om skatten införs vid en senare tidpunkt, genom att en

längre omställningsperiod medvetet väljs, kommer inbetalningarna att minska. Genom kvittmöjlighetema kommer efter ikraftträdandet den inbetalda skatten att ytterligare minska. Till skillnad från systemet med gröna avfallsskatteravgifter, går inbetalda skatter direkt till statskassan utan att stanna sju år i ett

miljökontosystem och därifrån eventuellt återbetalas.

Som tidigare angivits måste deponiskatt, man inte önskar undanta eller

en om

använda en lägre skattesats för det branschspecifika avfallet, hållas relativt låg.

En hög skatt skulle i annat fall för enstaka företag eller branscher kunna leda till samhället oönskade konsekvenser, vilka p.g.a. ofullständig statistik av

har kunnat identifieras under utredningens genomförande.

Enligt utredningen är det mycket tveksamt om ett styrmedelspaket innehållande

nettodeponiskatt kommer att leda till den tidigare aviserade 50-procentiga en minskningen deponerade avfallsmängder. Räknat på den slutliga skatteav betalaren, i form hushåll och avfallsproducenter i huvudsak producerar av som avfall är jämförligt med hushållsavfall, kommer skatten vara mycket som måttlig i förhållande till de avfallskostnader idag betalas. För vissa företag som

idag använder egna industrideponier kan dock en nettodeponiskatt

som

inledningsvis vara mycket kännbar.

Totalt innebär detta ett relativt sett hårdare tryck på det branschspecifika avfallet inkl. bygg- och rivningsavfall. I övrigt följer ett styrmedelspaket med

nettodeponiskatt det konsekvensmönster tidigare redovisats för den en som gröna avfallsskatten-avgiften.

Vad slutligen gäller ett styrmedelspaket innehållande en ren deponiskatt

kommer detta leda till högre skatteintäkter jämfört med tidigare redovisade skattealternativ det enkla skälet att någon återbetalning alternativt kvittning av inte längre är aktuell. För vissa företag, särskilt de som producerar

branschspecifikt avfall, kommer skattekonstruktionen att kunna få klara negativa ekonomiska konsekvenser. I synnerhet gäller detta företag för vilka

lång omställningsperiod är behövlig, i syfte att anpassa teknik och rutiner

en till den prisbilden för avfallets omhändertagande. En ren deponiskatt nya

kommer således ha en bra styreffekt hos stora avfallsproducenter vad avser

produktion av avfall. Däremot deponiskatten inga helst incitament till ger som

att omvandla redan invägt avfall till avfallsråvara.

Ett styrmedelspaket med en ren deponiskatt följer även den i övrigt det tidigare

redovisade konsekvensmönstret, undantaget allt berör miljökonto inte

att som

längre är aktuellt. Också avseende detta styrmedelspaket är utredningen tveksam till att SO-procentig avfallsreduktion sker.

en

1 INLEDNING

1.1 Utredningens direktiv

I regeringens proposition prop. 199293:180, riktlinjer för om en kretsloppsanpassad samhällsutveckling, anförs att källsortering avfall är av av central betydelse i arbetet med att kretsloppsanpassa avfallshanteringen, och att en avfallsbeskattning bör övervägas i syfte att påskynda utvecklingen dithän. Som följd härav bemyndigade regeringen den 27 maj 1993 chefen för en Miljö- och Naturresursdepartementet, att tillkalla särskild utredare med en uppdrag att utreda vissa frågor rörande beskattning avfall. m.m. av

Som bakgrund till uppdraget i utredningens direktiv dir. 1993:681

anges att den rådande situationen inom avfallsområdet inte står i överensstämmelse med riksdagens formulerade målsättning och ambitionsnivå. Såväl hushållssom industriavfall förbränns och deponeras i skick, osorterat trots att riksdagen i samband med behandlingen 1990 års budgetproposition prop. l98990:10O av bil. 16, bet. 198990: JoU 16, rskr 198990:241 uttalat förbränning och att deponering av osorterat hushålls- och industriavfall i allt väsentligt bör upphöra.

Utredningens uppdrag har varit att föreslå åtgärder påskyndar som utvecklingen mot minskade avfallsmängder, minskar användningen skadliga av ämnen i produkter och samt leder till ett förbättrat omhändertagande varor av avfall och restprodukter. Detta innebär att utredaren skall:

0 Analysera möjligheterna till ett ändamålsenligt nyttiggörande av källsorterat avfall, t.ex. återanvändning, återvinning eller energigenom utvinning.

0 Utvärdera hur kommunernas tillämpning differentierade avfallstaxor av påverkat källsorteringen av avfall.

0 Utreda förutsättningarna och effekterna olika sätt beskatta avfall. av att

0 Lämna förslag till den lagstiftning behövs. som Av direktiven framgår det vidare att utredningen även bör klarlägga myndigheternas möjligheter att i praktiken tillämpa föreslagna regler, samt utöva erforderlig tillsyn och kontroll. I utredningsarbetet skall även ingå att redovisa vilka konsekvenser, bl.a. kostnadssynpunkt, förslagen medför ur som för hushåll, näringsliv, kommuner och berörda myndigheter.

se bilaga 1

direktiven betonas särskilt att övergripande målsättning för

I en avfallshanteringen avfallets volym och farlighet skall begränsas och att är att

behandlingen det avfall ändå uppkommer skall förbättras. I princip bör

av som

återanvändning prioriteras före materialåtervinning, energiutvinning och i sista

hand I materialåtervinning skall även inräknas kompostering och

deponering.

utvinning av biogas.

Vidare i direktiven källsortering är ett viktigt medel, för att åstadanges att komma ökad återanvändning och återvinning eller ett förbättrat omhändertagande restavfallet. Samtidigt påpekas att det finns omständigheter som av motverkar sådan utveckling. En sådan omständighet är att kostnaderna för en lämna avfall till behandling är låga, och därmed även de att osorterat besparingar kan göras resurssnål hantering av avfallet. som genom en mera En avfallsskatt kan, enligt direktiven, incitament till ökat producentansvar ge för driva på det fortsatta utvecklings- och forskningsarbetet för att

produktutveckling skall främja avfallssnål och miljöanpassad som ny,

skatt också kunna leda till ökat intresse för

miljöanpassad teknik. En anses

källsortering kan driva på utvecklingen lösningar för att som av nya återanvända och återvinna material från avfalls- och resursflödet samt att utveckla resurshushållande behandlingsmetoder.

1.2 Utredningsarbetet

Tidigt i utredningsarbetet, och efter samråd med berörda departement, beslutades till utredningen inte knyta några särskilda expert-, styr- eller att

referensgrupper. Den enda formella gruppering kring utredningen har utgjorts sakkunniga från Miljö- och Naturresursdepartementet respektive

av Finansdepartementet.

led i informationsinsamlingen har ett flertal möten avhållits med Som ett enskilda inom avfallsområdet från bl.a. Statens Naturvårdsverk experter SNV, Svenska Renhållningsverksföreningen RVF, Stiftelsen Reforsk, Kommunförbundet och Industriförbundet.

Utredningens insamling information från de intressenter som kan komma att av

beröras avfallsskatt, har i övrigt ombesörjts via fyra hearings, till vilka

av en

företrädare från företag, avfallsbolag, återvinningsbolag och bransch-

organisationer varit kallade.

har flertal enskilda möten avhållits med företrädare för Dessutom ett avfallsbolag, i samband med studiebesök vid bl.a. Kemiavfall i Skåne AB,

Nordvästra Skånes Renållnings AB, Varbergs kommun och Göteborgs-

regionens Avfalls AB.

Ytterligare bidrag till bakgrundsinformationen, samt till bedömningen av en

avfallskatts konsekvenser m.m., har erhållits via de uppvaktningar som gjorts

av företrädare för olika parts- och branschintressen.

I följande frågor har utredningen uppdragit åt särskilda experter att utarbeta

underlagsrapporter:

Avfallsskatter i USA, Sveriges Tekniska Attachéer, Weine Wiqvist.

0 Differentierade taxor, Stiftelsen för forskning inom Industriell 0

Miljöekonomi, Peter Kisch.

Waste Disposal Taxes in the Flemish Region of Belgium, Vrije

Universitetet, Bryssel, Prof. Alfons Beukens.

Restprodukter från svenska avfallsförbränningsanläggningar, Svenska

Renhållningsverksföreningen, Helena Bredin.

Förlängt producentansvar med kretsloppsgaranti, Nationalekonomiska 0 Institutionen vid Lunds Universitet, Docent Göran Skogh.

0 Information, utbildning och rådgivning som stöd för avfallspolitiken,

Sören Norrby. Härtill har Naturvårdsverket bistått utredningen med information och underlagsmaterial.

1.3 Definitioner och avgränsningar

1.3.1 Avfall

Avfall är inget entydigt begrepp. Frågan om vad som skall betraktas som avfall

är nämligen direkt knuten till ett beslut innehavaren, användaren, brukaren av eller ägaren i varje enskilt fall. Rent generellt kan dock avfallsbegreppet sägas omfatta allt överblivet material från produktion eller konsumtion, vilket

innehavaren inte finner det motiverat att själv utnyttja, sälja eller avskilja för

återanvändning alternativt återvinning.

Avfallsbegreppet är således kopplat till aktivitet från innehavarens sida, som

en klart visar att denne önskar kvittgöra sig från något, som vederbörande bedömt sakna värde. Regeringsrätten har i ett mål uttryckt detta på följande sätt: Avfall är sådana rester eller efter mänsklig aktivitet av olika slag som av

ägaren funnit onyttiga för honom och varifrån han därför vill befria sig. Ett föremål är sålunda icke i sig avfall utan blir avfall först genom en viljeakt av

något slag av ägaren eller besittningsinnehavaren.

2 RÅ 1976:5

Ett vidare begrepp är restprodukter, vilket definieras allt överblivet som material från produktion eller konsumtion. Restprodukter behöver alltså inte

lika definitivt som avfall, ha bedömts sakna bruks- eller nyttovärde.

Restproduktbegreppet innefattar därmed såväl avfall och olika föroreningar, som returprodukter alt. returråvaror, vilka tagits tillvara för återanvändning

alternativt återvinning. Med föroreningar avses restprodukter som spritts så

mycket i ett annat ämne att användbarheten förändrats i oönskad riktning

Av det ovan sagda förstås att de restprodukter som av ägaren betraktas som avfall vid själva uppkomsten, kan av någon annan ocheller vid en annan tidpunkt, betraktas som t.ex. en returprodukt, vilken då tas tillvara för

återanvändning eller återvinning. Härigenom reduceras det ursprungliga

avfallsflödet, för att eventuellt bli föremål för återkommande återvinnings-

aktiviteter i senare skeden, varigenom avfallsmängdema reduceras ytterligare

osv. Vid varje tillfälle som restprodukter och avfall behandlasupparbetas, kan det naturligtvis förutom olika typer returprodukter och restavfall, även av uppstå föroreningar av olika slag. Detta illustreras i figur 1.1.

Returprodukter Returprodukter

Produktio

Returprodukter .

pr§::fer

Avfall Avfall Avfall ;

Konsumflojq

§

3 Föroreningar

$ F5°r°iga Föroreningar

Fig. 1.1 Avfall och andra restprodukter

Utgångspunkten för föreliggande utredning är primärt att föreslå åtgärder

som påskyndar utvecklingen mot minskade avfallsmängder. Enligt ovanstående definitioner kan detta också uttryckas som att andelen restprodukter som av

innehavaren betraktas som avfall skall minskas. Detta kan i princip endast ske på två olika sätt. Antingen förebyggs uppkomsten sådana restprodukter

av som inte kan betraktas som något annat än avfall. Alternativt innehavaren ges incitament att betrakta uppkomna restprodukter som möjliga att själv utnyttja, sälja eller avskilja för återanvändning alternativt återvinning. Eftersom omvandlingen av restprodukter till returprodukter sällan är förlustfri, har de

förebyggande åtgärderna högsta prioritet.

3 Tekniska Nomenklaturcentralen Avfallsordlista TNC 62, 1977

Utredningen behandlar således sådana restprodukter som i dag bedömts vara

avfall. Av det sagda förstås emellertid att detta inte låter sig göras med någon objektiv precision, utan att innehavaren restprodukten i varje enskilt fall av tillfrågats sina intentioner. Av detta följer att redovisad avfallsstatistik, vad om t.ex. gäller det branschspecifrka avfallet från industrin, i somliga fall kan inrymma även restprodukter som medvetet hålles avskilt för att möjliggöra senare upparbetning ocheller återvinning. Utredningen har emellertid i dessa fall inte gjort några omfattande ansatser för att införa nya gränsdragningar i befintlig statistik. Gränsdragningen mellan vilka restprodukter som är att betrakta som avfall resp. föroreningar är heller helt klar. Rent tekniskt är det i många fall

möjligt att omvandla avfall till föroreningar och vice versa. Av detta följer att vissa mängder avfall som uppkommer då gas- och vätskebundna föroreningar koncentreras, också kan elimineras genom en ökad utspädning i nämnda media. Det sistnämnda kan naturligtvis inte betraktas som ett försvarbart sätt

att minska avfallsmängdema. Detta till trots kommer utredningen i huvudsak att behandla avfall i den traditionella betydelsen, dvs. utesluta föroreningar i den mån dessa inte koncentrerats till filterkakor, slam eller andra kondensat som bedömts vara avfall. För att möjliggöra ett förbättrat omhändertagande av restprodukter och avfall,

som trots förebyggande åtgärder ändå uppstår, ingår det i utredningens

uppdrag att även föreslå åtgärder för att påskynda utvecklingen mot en

minskad användning av skadliga ämnen i produkter och varor. I denna mening föreligger en viss koppling mellan föreliggande utredning och hanteringen av

miljöfarligt avfall. Utredningen har emellertid inte funnit att det faller på dess

lott att behandla detta problem mer än från förebyggande utgångspunkter, enligt ovan. För detta talar också att frågan har behandlats utförligt i en

nyligen framlagd utredning om miljöfarligt avfall SOU 1992:45, SOU

1992:141, samt i regeringens proposition 199394:l0 om bättre kontroll

över miljöfarligt avfall.

1.3.2 Avgifter och skatter

Distinktionen mellan vad skall betraktas som avgift resp. skatt är inte helt som klar. I allmänhet brukar dock avgifter erläggas för erhållande av en motprestation i någon form, som till värdet kan anses motsvara avgiftsbeloppet. För erlagda skatter förväntas i allmänhet inte någon lika

tydligt defmierbar motprestation.

Inom miljöområdet har avgiftsbegreppet givits en bredare tolkning, genom att man ofta betraktar återföring till betalningskollektivet i sin helhet som en

tillräcklig. Varje enskild inbetalning behöver alltså inte motsvaras av någon

bestämd motprestation, fysisk ocheller monetär. Bilskrotningsavgiften och kväveoxidavgiften utgör här belysande exempel. Som skatt betecknas endast sådana ekonomiska pålagor, vars intäkter tillfaller statsbudgeten för allmänna ändamål. Den nedlagda förpackningsskatten, liksom svavelskatten är exempel härpå. I regeringsformen görs skillnad mellan skatter och avgifter, samt mellan tvångsavgifter och frivilliga avgifter. Skatter får bara bestämmas genom lag, medan avgifter får föreskrivas av regeringen eller kommunen efter bemyndigande från riksdagen. Med skatt menas inte bara det som kallas skatt, t.ex. mervärdesskatt eller inkomstskatt, utan också det som kallas avgift men som utgår för ett allmänt ändamål och inte har karaktär av en bötesliknande pålaga, t.ex. arbetsgivaravgiften. En avgift i regeringsformens mening är således en betalning av offentligrättslig karaktär, för vilken det allmänna tillhandahåller en specifik motprestation. Syftar avgiften till en intäkt som inte motsvaras av någon specifik motprestation, eller om det allmännas kostnader för att tillhandahålla denna motprestation klart understiger avgiften, skall denna betraktas som en skatt till staten. I analogi härmed torde ekonomiska pålagor inom miljöområdet att vara betrakta som skatter, om enbart delar av intäkterna återförs till betalningskollektivet i någon form. Om däremot intäkterna i sin helhet återförs till betalningskollektivet betecknas pålagan inom för denna utredning som ramen

en avgift. Återföring kan ske direkt som en återbetalning, eller indirekt t.ex.

genom att kostnaden täcks för åtgärder som betalningskollektivet givit upphov till eller som gynnar dem.

2 BAKGRUND

2.1 Den moderna avfallshanteringens framväxt

I forna tider utgjordes det fasta avfallet i huvudsak av biologiskt material som kunde cirkulera i de naturliga kretsloppen. Matavfall gavs till boskap och husdjur, allt från kläder och skor till fordon och redskap tillverkades av naturmaterial trä, ull och läder. Mera beständiga avfallsprodukter såsom som hushållskeramik, tillverkades bränd lera. Glas och olika metaller var länge av exklusiva material, i huvudsak användes i prydnadsföremål, smycken och som vapen. I de under 1800-talet växande städerna utgjorde människornas eget avfall det största problemet. Tillsammans med djurens gödsel bidrog latrinet till undermåliga hygieniska villkor. Detta gjorde på många håll, i de lokala att man ordningsstadgarna, tog bestämmelser renhållning. Genom lokala upp om initiativ började således ett samhälleligt renhållningsansvar att ta form. Gemensamma renhållningsbestämmelser för hela landet infördes 1869, då en ordningsstadga för rikets städer antogs. Några år senare antogs även en hälsovårdsstadga och vid sekelskiftet bedrevs en organiserad avfallshanteringsverksamhet i alla större städer. Fekalier samlades i så kallade renhållningsverk, där det blandades med torvströ och komposterades till ett säljbart gödningsämne. Även gatusmuts, askor och stallgödsel komposterades och såldes till lantbrukare. Matresterna användes efter ångkokning till svinfoder. Från det övriga hushållsavfallet utsorterades allt användbart material som papper och lump, varefter det som blev över användes som utfyllnad eller eldades upp. Avfallet ingick således, ännu vid 1900-talets början, i de naturliga kretsloppen. Industrialismens genombrott, följt av en höjd levnadsstandard, ökad

varukonsumtion och en växande förpackningsanvändning m.m. kom emellertid

snabbt att leda till alltmer enkelriktade flöden av ett alltmer komplext avfall. Sophämtning infördes successivt även på landsbygden och avfallet dumpades på bristfälligt anlagda tippar där öppen förbränning var vanligt förekommande.

Återvinning av någon större omfattning bedrevs endast under krigsåren, och då

av beredskapsskäl. Det alltjämt ökande avfallsflödet under 1900-talets senare hälft möttes med förstärkta insatser för insamling, transport och behandling. Det växande deponeringsbehovet begränsades genom förbränning, vilket efter hand, som

följd höjda energipriser, kombinerades med energiutvinning.

av

Oljekriserna och den s.k. Rom-klubbens arbete kom under 1970-talets inledning att innebära ett uppvaknande inför hoten om jordens sinande råvaruoch energitillgångar. Tillväxtens gränser började diskuteras, liksom den dåvarande avfallshanteringsstrategins oförmåga att trygga en långsiktig tillgång på miljö- och naturresurser. En kraftfull statlig satsning på storskalig återvinningsteknik inleddes så under 1970-talets senare hälft, för att överbrygga dessa problem. Den högt teknologiserade återvinningstekniken förmådde emellertid inte leverera säljbara returråvaror. Anläggningarna fick stängas, eller ges en betydligt mer blygsam roll i avfallshanteringssystemet. I deras avsaknad sågs länge den storskaliga förbränningstekniken som en tilltalande behandlingslösning för blandat avfall. Bränslets heterogena sammansättning, samt förekomsten av bl.a. tungmetaller och kemikalier, har emellertid givit upphov till besvärande miljöbelastningseffekter. Efter en häftigt uppblossande dioxindebatt under 1980-talets mitt, vilken under en period medförde ett stopp mot vidare utbyggnad, ifrågasätts alltjämt förbränningsteknikens lämplighet för blandat avfall. Ett gemensamt drag för de åtgärder som vidtagits enligt ovan, är att de alla tagit sikte på att effektivisera hanteringen och behandlingen av avfallet, utan att egentligen ifrågasätta dess uppkomst och sammansättning. De problem som åtföljt dessa strategier, har under senare tid resulterat i ett ökat intresse för att vid källan förebygga uppkomsten av avfall, samt för att kretsloppsanpassa de varor som tillverkas. En utmaning för den moderna avfallshanteringen är således att anpassa resurshushållning, källsortering och slutna kretslopp som förelåg vid seklets början, till det moderna samhällets behov av varor samt krav på bekvämlighet och hygien.

2.2 Avfallet i miljöpolitiken

2.2.1 Avfallet som tillgång Moderna avfallshanteringsfrågor, inbegripet såväl förebyggande frågor som återvinning och producentansvar, har på allvar förekommit i den miljöpolitiska debatten alltsedan arbetet med regeringens proposition 1975:32 om återvinning och omhändertagande av avfall. Redan i förarbetena till propositionen DsJo 1974:10 och DsJo 1974:11 fastslogs att hushållsavfall skall ses som en mtillgång och resurs, vars innehåll i största möjliga utsträckning skall återanvändas. Med undantag för

pappersavfall, ansågs det lämpligt att dessa tillgångar skulle urskiljas i

samband med behandlingen av avfallet. För att åstadkomma detta föreslogs att

statsbidrag med upp till 50% av anläggningskostnaden skulle kunna utgå till försöksanläggningar för central avfallsseparering. Vidare föreslogs att statsbidrag med upp till 50% av anläggningskostnaden skulle kunna utgå till anläggningar för återvinning av avfall. Under perioden 1975-1980 beviljades 256 miljoner kronor i statliga bidrag till uppförandet av ett dussintal kommunala avfallsseparerings- och återvinningsanläggningar. Avsättningsmöjlighetema för de utsorterade återvinningsfraktionerna var dock i allmänhet mycket begränsade. Härtill var fraktionema alltför förorenade, och heller prismässigt konkurrenskraftiga, i förhållande till jungfruliga råvaror. Många av anläggningarna fick stängas, och andra gavs en mer begränsad inriktning. Vid sidan om de nämnda förslagen, med syfte att tillvarata de tillgångar man tyckte sig se i hushållsavfallet, är propositionen främst känd för den principiella grundsyn rörande producentens ansvar, som kom till uttryck redan i utredningsdirektiven. Häri angavs att ansvaret för att det avfall som uppkommer vid produktionen skall kunna tas om hand på ett ur miljö- och resurssynpunkt riktigt sätt, i första hand måste åvila producenten. Vidare att det innan produktionen av en vara påbörjas, bör vara känt hur det avfall som är en följd av själva produktionsprocessen skall behandlas, liksom hur den färdiga varan skall omhändertas sedan den använts. I själva propositionen framlades emellertid inga konkreta förslag till hur detta tidigt formulerade producentansvar skulle kunna operationaliseras. I huvudsak avfärdades frågan med hänvisning till att hantering och omhändertagande av industriavfall reglerades av befintlig lagstiftning. Omhändertagandet av uttjänta produkter ansågs uteslutande vara en kommunal angelägenhet och förslag lades även för att stärka det kommunala renhållningsmonopolet. Den principiella grundsynen rörande producentens ansvar fastslogs under riksdagens behandling av propositionen bet. 1975:JoU 10, rskr. 1975:161, dock utan att någon lagstiftning eller andra styrmedel infördes i syfte att föra principen till konkret tillämpning.

2.2.2 Avfallet belastning som Till skillnad från i ovan nämnda proposition, slogs det i nästföljande avfallsproposition prop. 198990:100, bil. 16 fast att ...avfallet utgör en allt större belastning på miljön. Den ändrade hållning som detta citat ger uttryck för, var inte enbart ett resultat av vunna erfarenheter, utan också av att den förebyggande strategin generellt sett hade uppvärderats genom riksdagens beslut våren 1988, med anledning av regeringens proposition om miljöpolitiken inför 1990-talet prop. 198788:85, bet. l98788:JoU 23, rskr. 373. I detta

beslut, liksom i 1990 års avfallsproposition, betonades att miljöpolitiken syftar till att förebygga ntiliöstömingar och där sådana uppkommer begränsa dem samt återställa skadad miljö. Samtliga samhällssektorer utpekades som ansvariga för att förhindra uppkomsten av nya miljöproblem, samt för att lösa de redan existerande. Riksdagens beslut innebar också en anslutning till principen om förorenarens

betalningsansvar Polluter Pays Principle, PPP. Det fastslogs att kostnaderna

för att minska miljöskadoma och åtgärda redan uppkomma skador, skall bäras av den som orsakar eller har orsakat skadorna. Vidare att den som bedriver miljöfarlig verksamhet skall svara för kostnaderna för sådana åtgärder som föreskrivs av miljömyndighetema. Vad beträffar producentens ansvar för att förebygga uppkomsten av avfallsproblem, noterades i 1990 års avfallsproposition att den principiella grundsyn som formulerades i 1975 års proposition inte omsatts i praktisk handling. Avfallshanteringen hade därmed fått anpassas till avfallets faktiska karaktär och snarare kommit att förknippats med valet av slutbehandlingsmetod, än med frågan om hur man förebygger produktionsavfall och tar fram renare produkter. Propositionen fastslog med anledning härav, att producentansvaret måste hävdas starkare, genom ökad kontroll av kemikalieanvändningen, krav på utbyte av miljöskadliga ämnen, uppgiftsskyldighet till kommunen och konsumenten samt utveckling av företagsinterna materialbalanser och miljövarudeklarationer. Propositionens utfall, vad gäller ovannämnda frågor, blev en skärpning av kemikalielagstiftningen, däribland av substitutionsprincipen. Uppdrag gavs Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen att utarbeta förslag till åtgärder för att begränsa användningen av de mest hälso- och miljöskadliga ämnen. I renhållningslagen infördes en regel om uppgiftsskyldighet rörande produktionsavfall. I övrigt resulterade propositionen i vissa åtgärder inom förpackningsområdet och ett ökat kommunalt ansvar för avfallshanteringen, inbegripande bl.a. upprättandet av kommunala avfallsplaner. I linje med hållningen att avfall är en belastning, underströks det i propositionen att högsta prioritet måste ges till sådana produkt- och processändringar som gör det möjligt att dels minimera uppkomsten av avfall, och dels minska avfallets innehåll av skadliga ämnen. Det noterades att det främst är inom industrin som förändringarna måste ske. För de förslag rörande materialbalanser och miljövarudeklarationer, som framlades för att stimulera dessa förändringar, aviserade dåvarande miljöministern att återkomma till regeringen med förslag om uppdrag att närmare utreda utformningen.

I propositionen fastslogs vidare att producentansvaret för det avfall som

uppstår till följd verksamhet, också inkluderar ett kostnadsansvar. Som av en

ett led i utkrävandet detta föreslogs att ekonomiska styrmedel

av ansvar

utvecklades. Som skäl att tillståndsprövning och tillsyn enligt

angavs

Miljöskyddslagen inte företagen några incitament att kontinuerligt minska

ger

mängdema eller farligheten hos avfallet. Ekonomiska styrmedel ansågs därför

kunna utgöra effektiva komplement till den administrativa regleringen, genom att driva fram och avfallssnål teknik. För den direkta utformningen av

ny, ren

sådan avfallsavgift, hänvisades till Miljöavgiftsutredningen ME en styrande 1988:03, förslag i ämnet behandlas utförligt i avsnitt 2.4.3.

vars mera

Under riksdagens behandling propositionen bet. 198990:JoU 16, rskr.

av 198990:241 delmål för arbetet på avfallsområdet, att angavs som källsortering bör utvecklas med sikte på att allt avfall som går till slutbehandling sorteras i kategorier möjliggör ett från resurshållningssom

synpunkt lämpligt omhändertagande. En sådan ökad satsning på källsortering borde enligt riksdagsbeslutet leda till att förbränning och deponering av hushålls- och industriavfall i allt väsentligt skulle upphöra fr.o.m.

osorterat 1994.

2.2.3 Avfallet i kretslopp

Regeringens proposition 199293:180 om riktlinjer för ett kretsloppsanpassad

samhällsutveckling, tar utgångspunkt i miljöproblemens ändrade karaktär, från lokala miljöproblem orsakade enskilda punktutsläpp till regionala och av globala problem orsakade diffusa utsläpp knutna till bl.a. olika varors av

grundläggande problem i anslutning till det livscykler. Ett som anges

sistnämnda är, att samhällets materialhantering är enkelriktad, från utvinning

råvaror till deponering avfall. För en mera hållbar utveckling krävs

av av

enligt propositionen cyklisk materialhantering, dvs. en övergång till

en mera

ett kretsloppssamhälle.

Ett kretsloppssamhälle är enligt propositionen ett samhälle som tillämpar kretsloppsprincipen, vilken säger att allt utvinns ur naturen på ett uthålligt

som sätt skall kunna användas, återanvändas, återvinnas eller slutligt omhändertas med minsta möjliga resursförbrukning och utan att naturen skadas.

Kretsloppspropositionen att det riktlinje för miljöpolitiken skall

anger som gälla alla beslut skall inriktade mot att effektivisera resursatt vara

hushållningen och främja kretsloppssamhället.

Det förlängda producentansvaret är ett bärande element i den strategi som i

propositionen utstakas för att främja kretsloppssamhället. Det föreslås att ett lagstadgat producentansvar införs, bl.a. för att stadfästa den principiella hållning tidigare antagits riksdagen prop. 1975:32, bet 1975:JoU 161

som av

och prop 198990:1OO bil. 16, bet. 198990:J0U 16, rskr. 198990:241.

Genom att införa ett fysiskt och ekonomiskt för producenten återta

ansvar att uttjänta produkter, skapas det, enligt propositionen, incitament för en

miljöanpassad produktutveckling. Ansvaret också ligga i linje med

anses

principen om förorenarens betalningsansvar.

I propositionen föreslås att producentansvaret successivt införs inom olika

produktgrupper och varuområden. I första hand skall detta ske frivilliga

genom

överenskommelser, möjligheten att införa bindande föreskrifter

men anges även.

Förutom det förpackningsutredningen SOU 1991:76 föreslagna producent-

av

ansvaret för förpackningar, aviseras i propositionen att producentansvar till

att börja med också kommer att införas för skrotdäck, bilar, plaster, och byggnadsmaterial, samt på elektroniska och elektriska produkter. Denna

utveckling, liksom dess interferenser med eventuell avfallsskatt behandlas

en mera utförligt i kapitel

Vad gäller metoderna för avfallets omhändertagande, det i propositionen anges

att återanvändning i princip skall prioriteras före materialåtervinning, energiutvinning och i sista hand deponering. Med materialåtervinning

avses

också kompostering, förutsatt att materialet sedan går använda till

att

exempelvis jordförbättrande ändamål. I valet mellan de olika metoderna bör enligt propositionen den användas bäst hushållar med Detta

som resurser.

antas i de allra flesta fall innebära att återanvändning väljs före materialåtervinning, energiutvinning och deponering.

För att ytterligare stimulera utvecklingen mot ett kretsloppssamhälle, föreslås i propositionen bl.a.:

0 Att kretsloppsprincipen får stort genomslag i kommunernas arbete för

att

omsätta och konkretisera Rio-konferensens handlingsprogram 21 Agenda i lokala program för hållbar utveckling. Frågan behandlas i

även betänkandet av utredningen kommunernas arbete för god livsmiljö om en

SOU 1993:19.

0 Att plan- och bygglagen SFS 1987:10 ändras så att det klart framgår

att

den syftar till att främja en god och långsiktig hållbar livsmiljö. För detta

ändamål har regeringen tillkallat särskild utredare dir. 1992:104,

en vilken också presenterat ett delbetänkanden SOU 1993:94 par och SOU

1994:36.

0 Att miljökrav i ökad utsträckning ställs vid offentlig upphandling. Ett ökat samarbete mellan Naturvårdsverket, Kemikalieinspektionen och nämnden för offentlig upphandling, föreslås i denna fråga.

Att informationen miljöanpassade produkter till konsumenterna är klar 0 om

och entydig, samt baserad på väl genomarbetade kriterier. Regeringen har

tillsatt kommitté dir. 1992:04 med uppgift att göra en konsumenten politisk översyn, inbegripande bl.a. ett uppdrag att undersöka om

ytterligare åtgärder kan vidtagas i miljörelaterade frågor.

Att kretsloppsprincipen bör vägledande även för kemikalie-

0 vara

kontrollen, så att flödena och användningen hälso- och miljöskadliga

av ämnen minskas, och resterande flöden sluts. Förslag rörande hur tillverkare, importörer och andra hanterar kemikalier kan åläggas att som ansvarsförsäkrade för sin produkt har presenterats i ett betänkande vara

Miljöskadeförsäkringsutredningen SOU 1993:78.

av

Att olika åtgärder inom jord- och skogsbruket, i transportsektorn, inom

energiförsörjningen och i industrin skall inriktas mot ett resurssnålt

kretsloppssamhälle. Här hänvisas bl.a. till riksdagens beslut att, i enlighet

med förslag från Biobränslekommissionens slutbetänkande SOU 1992:90, satsa 625 miljoner kronor på främjande av ökad användning av

biobränslen, däribland avfallsbränslen som är miljömässigt jämförbara

med biobränslen. Biogas från avfall utpekas även viktig som en energikälla, från vilken restprodukter kan återföras till marken.

Att miljöpolitiken skall underlätta industrins anpassning till

kretsloppssamhället. Detta behandlas mer utförligt i nästföljande kapitel.

2.3 Den industriella utvecklingen

2.3.1 Förebyggande miljöskydd

Genom de förslagna åtgärderna skapas, enligt kretsloppspropositionen,

förutsättningarna för effektiv resurshushållning inom alla samhällsen mer områden. Särskilt viktigt det att det inom industrin sker en anser man vara övergång till förnybara och användning av energisnåla processer samt resurser

återanvändning och återvinning.

Detta är naturligtvis inte första gången industrins unika möjlighet att

som

förebygga miljöproblemens uppkomst vid källan understryks. I avfallspropositionen från 1975 prop. 1975:32 betonades vikten av att

produktionsmetoderna utvecklas med inriktning mot sparsamhet med råvaror

och återvinning gång använt material. I propositionen 198788:85 om

av en

miljöpolitiken inför 90-talet liksom i l990-års avfallsproposition prop. 198990:100, bil.16, hävdades industrins förebyggande ansvar ännu tydligare,

vilket tidigare framgått av denna sammanställning.

På motsvarande sätt betonades i propositionen 199091:90 god om en livsmiljö, att industrins miljöarbete måste inriktas mot att redan från början använda insatsvaror och produktionsmetoder inte skadliga effekter på som ger hälsa och miljö i något led. Utredningen noterade att det krävs att produktionen sker på ett resurshushållande sätt, kommande generationers tillgång till om naturresurser skall tryggas, och en bärkraftig utveckling skall kunna komma hela jordens befolkning till del. En utveckling mot resurssnål teknik mer ansågs därför angelägen.

Signalerna från regering och riksdag har således sedan länge varit både klara och entydiga; skador på hälsa och miljö måste i första hand förebyggas vid källan. Detta ställer särskilda krav på industrin och inbegriper ett ansvar att försöka förebygga uppkomsten avfall, från såväl tillverkning av som produkter.

I kretsloppspropositionen noteras att många företag uppfattat de nämnda signalerna, liksom marknadens i övrigt ökade krav på miljöanpassad en verksamhet, och därför börjat utveckla miljöpolitik. På vissa håll har en egen detta resulterat i ett systematiskt arbete för att effektivisera resursutnyttjandet och kretsloppsanpassa Det konstateras dock att detta förebyggande varoma. och strategiska miljöarbete år koncentrerat till några få storföretag. Den stora majoriteten av tillverkande företag behöver, enligt propositionen, ytterligare stimulans för att sätta i gång ett framåtsyftande miljöarbete.

2.3.2 Materialbalanser och miliövarudeklarationer

Vid sidan de åtgärdsförslag redan nämnts, dvs. producentansvar, om som ekonomiska styrmedel,

intensifierad kemikaliekontroll, utökad information till

konsumenter och miljöanpassad upphandling, föreslås i kretsloppspropositionen att företag skall upprätta materialbalanser och miljövarudeklarationer. Den direkta stimulans förebyggande miljöskydd och av kretsloppsanpassning som dessa åtgärder antas medföra, konstaterades också i 1990 års avfallsproposition.

I de nämnda propositionema framkommer med materialbalanser att man avser en redovisning över vilka råvaror och andra kemiska produkter går in i som en produktion, hur mycket släpps ut, hamnar i produkter eller blir som restprodukter och avfall, inkluderat dessas kemiska sammansättning och vad man gör med dem. Syftet är att få fram bättre kunskaper hur och om var man kan begränsa materialflöden och uppkomsten avfall samt innehåll av varomas av miljöstörande ämnen.

Miljövarudeklaratoner beskrivs som en modell för att i skriftlig form sammanfatta de miljörelaterade egenskaperna hos Genom miljöen vara. en

varudeklaration antas de tillverkar kunna incitament att minska som varan ges dess innehåll av miljöskadliga ämnen, liksom de som använder varan att vidta åtgärder för att undvika miljöstömingar när den kasseras. Inte i någon de nämnda propositionerna görs emellertid några reella av

ansatser att försöka föra materialbalanser och miljövarudeklarationer närmare praktisk tillämpning. I avfallspropositionen antyds emellertid att den

en dåvarande miljöministem hade för avsikt att återkomma till regeringen med

förslag uppdrag att närmare utreda åtgärderna, något som uppenbarligen

om inte skett. Frågan materialbalanser och miljövarudeklarationer har i själva verket en om längre historia än vad antytts. Redan under det uppdrag att utvärdera som ovan erfarenheterna inom avfalls- och återvinningsområdet, som Naturvårdsverket avrapporterade i juni 1988, framkom ett stöd för dessa åtgärder. Det kan också nämnas att utredningen SOU 1993:14 om kommunernas arbete för en god livsmiljö, rekommenderar miljövarudeklarationerna som ett verktyg i en

strategi för miljömedveten upphandling. I huvudbetänkandet av Miljöskyddskommittén SOU 1993:27 rörande en ny miljöbalk, rekom-

menderas likaså att miljövarudeklarationer införs.

2.3.3 Standardisering

I kretsloppspropositionen hänvisas till den standardiseringsutveckling som för

närvarande pågår inom miljöområdet, såväl inom nationella som internationella standardiseringsorgan. Denna utveckling ger enligt propositionen upphov till

en rad frågor, om möjligheterna att garantera miljöhänsyn, om miljömyndighetemas roll, om arbetets organisation och finansiering m.m. Miljöministem aviserar i sammanhanget att återkomma till regeringen med

förslag om uppdrag till berörda myndigheter, for att få dessa frågor närmare

belysta.

Med koppling till det område som här behandlas utvecklas för närvarande olika

standarder för miljöledningssystem och olika miljöledningsverktyg, däribland

för miljörevisioner och livscykelanalyser. En brittisk standard för

miljöledningssystem är redan i funktion sedan något år, och för ett antal utländska företag har det redan utfärdats certifikat på att miljöarbetet uppfyller

standardens krav. Liknande krav föreligger i den av EG antagna förordningen

om miljöledning och miljörevision i företag. Från och med 13 april 1995 kommer det att möjligt för företag att bli godkända i enlighet med

vara

förordningens krav, dvs. att erhålla ett bevis på att man uppfyller den angivna

standarden när det gäller miljöledning, intemrevision och offentlig upphandling.

Mycket talar för att godkännanden eller certifikat av det slag som ovan nämnts, utfärdade av någon ackrediterad och oberoende tredje part, kommer att bli betydelsefulla dokument för verksamhet i alla kontakter med kunder, en långivare, försäkringsbolag och andra intressenter fäster värde på att som verksamheten hanteras på miljösynpunkt godtagbart sätt. ett ur Det finns emellertid inte så mycket i den angivna standardiseringsutvecklingen, pekar direkt avfallsminimering och kretsloppsanpassning. Å andra som mot sidan torde ett systematiserat miljöarbete av det som föreskrivs i standardema, utgöra en grundförutsättning för att ett offensivt förebyggande miljöarbete skall bli långsiktigt och effektivt integrerat i företagens övergripande styrfunktioner.

2.4 Ekonomiska styrmedel

2.4.1 Bakgrund Den samhällsekonomiska teori ligger till grund för införandet som av miljöavgifter och -skatter, finns utförligt redovisad bl.a. i de slutbetänkanden som avgivits av två statliga utredningar i ämnet, utredningen SOU 1978:43 om kostnaderna för miljövården MIKO, samt Miljöavgiftsutredningen MIASOU 1990:59. Föreliggande framställning koncentreras därför till en redovisning av de avfallsrelaterade produktavgifter som införts. Vidare genomgås de olika förslag som lagts fram rörande generella miljöavgifter för avfall. Slutligen speglas även delar den tidens diskussion omkring av senare en utvidgad användning av ekonomiska styrmedel, också för att kunna sänka andra skatter, s.k. skatteväxling.

2.4.2 Miliörelaterade avgifter och skatter

De ekonomiska pålagor som införts i svensk miljöpolitik, med eller mer mindre direkt hänvisning till olika avfallsproblem, är förpackningsavgiften, bilskrotningsavgiften samt två olika avgiftssystem för batterier.

Förpackningsavgiften Förpackningsavgiften infördes den 1 mars 1973, med det primära syftet att bidra till finansieringen av ett prisstopp på vissa livsmedel. Avgiften sattes till 10 öre på förpackningar för konsumtionsfärdig dryck utom mjölk med en volym som översteg 0,2 inte 3,0 liter. Dessförinnan hade dock men förpackningsrelaterade miljöproblem redan hunnit behandlas i två statliga utredningar. I 1964-års naturresursutredning behandlades förpackningars miljöpåverkan främst från nedskräpningssynpunkt. Särskilt pekade utredningen på de problem

som var förknippade med nedbrytbara glas- och plastförpackningar. Förutom åtgärder mot nedskräpning föreslogs därför att ökad forskning och utveckling borde inriktas mot framtagandet biologiskt nedbrytbara av förpackningsmaterial

En bredare styrmedelsdiskussion förde kommittén för ett samhälle, renare som i sitt slutbetänkande SOU 1969:18 övervägde både förbud och miljöavgifter. Utredningen fann emellertid att övervägande skäl talade emot bruket av dessa styrmedel inom förpackningsområdet. Utredningens mest bestående resultat blev därför 1970 års renhållningslag, med bestämmelser kommunalt om renhållningsmonopol, samt informationskampanjen Håll Sverige Rent.

Riksdagens skatteutskott, som 1973 hade att behandla frågan om en förpackningsavgift, noterade att miljöpolitiska strävanden utgjorde en förutsättning för dess införande. Genom att avgiftsbelägga såväl engångssom returförpackningar skulle man uppnå dels en förstärkning statsinkomsterna, av dels en höjning nyglaspriset och därmed skapa förutsättningar för höjda av pantbelopp på returglas. Det senare förväntades i sin tur leda till ökad återlämningsfrekvens, vilket från såväl resurshushållnings- nedskräpningssom och avfallsynpunkt ansågs önskvärt.

Skatteutskottet underströk att förpackningsavgiften borde betraktas ett som provisorium som borde omprövas så snart den fyllt sin uppgift att finansiera prisstoppet för vissa livsmedel. Om avgiften därefter skulle bestå, borde enligt utskottets mening mera vara en fråga av miljöpolitisk natur än skattefråga. en Som följd det sagda fick utredningen kostnaderna för miljövården av om MIKO till uppgift att utreda verkningarna förpackningsavgiften, samt av överväga det framtida behovet och utformningen särskild av en emballageavgift. I ett särskilt delbetänkande om dryckesförpackningar och miljö SOU 1976:35 föreslog utredningen en höjning miljöavgiften från 10 av till 15 öre förpackning, samt införandet pant på samtliga förpackningar per av för vin och sprit. Härtill föreslogs en avgift om 5 öre på dryckesförpackningar med en volym mellan 10 och 20 cl.

I utredningen DsJo 1980:13 återvinning dryckesförpackningar, om av behandlades frågan om en ny differentierad förpackningsavgift skulle ersätta den tidigare avgiften. Följden blev också ökad differentiering, samtidigt en som utredningen konstaterade att pålagan enbart var av fiskal natur och rätteligen därmed borde betecknas som skatt. Skatten på förpackningar en avsedda för konsumtionsfärdig dryck sattes till: 8 öre för pantbelagda

l Detta kan vara värt att notera, inte minst med anledning av att regeringen tillsatt en särskild utredning med uppgift bl.a. att belysa förutsättningarna för ökad en användning av biologiska råvaror inom förpackningsområdet dir. 1993: 124.

förpackningar, 10 öre för förpackningar med volym under 0,3 liter, 15 öre om volymen översteg 0,3 0,7 liter, och 25 öre volymen översteg 0,7

men om

liter. Förpackningar tillverkade eller dvs. huvudsakligen

av papp papper, mjölkkartonger, befriades liksom tidigare från skatt.

Förpackningsskattens införande i första hand ñnanspolitiskt betingat, och var

dess effekter miljöpolitiskt styrmedel har flera gånger bedömts som

som

obetydliga. Senast i Förpackningsutredningens slutbetänkande SOU 1990:85

föreslogs därför att skatten skulle tas bort och ersättas med ett allmänt producentansvar för återtagning uttjänta förpackningar. Detta blev också av

regeringens linje och i finanspolitisk proposition 199293:66 aviserades att

en

skatten skulle komma att slopas vid utgången april månad 1993.

av

Förutom skattens miljöpolitiskt ringa effekter, motiverades slopandet även av hänsyn mot återtagningssystemet för aluminiumburkar. Det faktum att skatten

drabbade returburkarna lika hårt engångsförpackningar, ansågs kunna

som leda till att återtagningssystemet äventyrades. Statens inkomstbortfall vid skattens avveckling beräknades till ca 150 miljoner kronor.

Bilskrotningsavgiften

Bilskotningsavgiften infördes i oktober 1975, med det primära målet att förhindra att skrotbilar lämnades i naturen. Avgiften uppgick inledningsvis till

250 kronor bil, vilket fördes till särskild bilskrotningsfond. Fondmedlen per en

användes fr.o.m. 1 januari 1976 för utbetalning av en särskild

skrotningspremie 300 kronor till den som kunde uppvisa ett skrotningsintyg

om från auktoriserad bilskrotningsñrma. Fondmedlen användes även för att en bl.a. finansiera kommunal insamling av övergivna bilar.

År 1988 beslöts höjning bilskrotningsavgiften till 300 kronor.

om en av

Skrotningspremien höjdes samtidigt till 500 kronor.

Ytterligare höjning avgiften, till 850 kronor infördes 1992. Samtidigt

en av differentierades skrotningspremien, så att den tidigare nivån på 500 kronor

endast kom att omfatta bilar godkänts vid kontrollbesiktning inom 14

som

månader före skrotningen. För bilar godkänts höjdes premien till

som senare

1 500 kronor. Syftet med denna differentiering var att åstadkomma en snabbare utskrotning av bilar med relativt sett sämre avgasrening.

Bilskrotningsfondens saldo steg kraftigt under de år som bilförsäljningen ökade. Som mest uppgick fondmedlen till 230 miljoner kronor år 1990. De

årens avtagande bilförsäljning, i kombination med den höjda premien,

senare

har emellertid kraftigt urholkat fondens tillgångar. Den höjning avgiften till

av 1 300 kronor infördes från 1 november 1993, har inte kunnat förhindra att som fonden idag står i det närmaste utan medel. Dessutom minskades tiden inom

vilken bilen måste godkänd i kontrollbesiktning innan skrotning, till nio vara månader. Bilskrotningsavgiften har i huvudsak haft avsedd effekt, i och med att antalet skrotbilar i naturen minskat. Systemet har vidare bidragit till att upprätthålla bilskrotningsbranschens lönsamhet, genom att premiehöjningarna delvis kommit att tillfalla skrotama och inte bilägarna. Härav följer också att premiehöjningarna endast i mindre utsträckning kunnat påverka bilägama till

att skrota sina bilar i ökad takt. Det kan också konstateras att bilskrotningsavgiften i dess nuvarande utformning inte ger någon drivkraft till bilproducentema att försöka miljöanpassa bilarna, så att det mesta möjliga av

ingående material kan återanvändas eller återvinnas.

Sistnämnda förhållande noterades i kretsloppspropositionen och ledde till att

förlängt producentansvar för bilar föreslogs. Genom att nuvarande avgiftssystem avvecklas till förmån för ett system där biltillverkare och

bilimportörer får såväl det fysiska det ekonomiska ansvaret för att ta som tillbaka uttjänta bilar, antas det att mängden material inte kan återvinnas som kommer att minska.

Miliöavgift på blybatterier

Insamlingen blybatterier organiseras sedan slutet av 1980-talet av företaget

av

Returbatt AB. Insamlingen byggdes upp och bekostades under en inledande försöksperiod med medel från bilskrotningsfonden. Den 1 januari 1991 infördes emellertid miljöavgift för ändamålet. Avgiftsbeloppet sattes

en

inledningsvis till 32 kronor, för att fr.0.m. 1993 höjas till 40 kronor per

blybatteri med en vikt över 3 kg.

Miljöavgiften på blybatterier inbringar i runda tal 40 miljoner kronor per år,

vilket fonderas på ett räntebärande konto hos Riksgäldskontoret. Beslut om

utdelning fondmedlen, till berörda parter i insamlings- och slutbehandlings-

av

leden, fattades inledningsvis Miljödepartementet. En hög utdelning i kombi-

av

nation med mycket goda insamlingsresultat resulterade under dessa år i ett

kraftigt underskott i fonden.

Från 1992 flyttades beslutanderätten över fondmedlen till Naturvårdsverket,

vilka i sin tur från 1993 överlåtit till Returbatt AB att fördela de kvartalsvis inbetalda medlen till berörda parter. Naturvårdsverket kommer emellertid att fr.0.m. den 1 juli 1994 innehålla del av medlen, för att amortera det en underskott man övertog tillsammans med beslutanderätten.

Målsättningen är att minst 95% av den till Naturvårdsverket deklarerade försäljningen av blybatterier skall insamlas för återvinning. Inledningsvis

uppnåddes denna målsättning med god marginal. Under 1991 insamlades som

exempel närmare 1,4 miljoner batterier medan den deklarerade miljöavgiftsbelagda försäljningen uppgick till ungefär 1 miljon. Förhållandet förklaras av att blybatterier funnits upplagrade ute i samhället, liksom av att återtagningsprerniema var höga och nybilsförsäljningen låg. Under år senare

har insamlingsresultatet försämrats något, som följd sjunkande blypriser,

av liksom fondens underskott och den därmed sammanhängande osäkerheten om

insamlingssystemets kostnadstäckning. Effekterna av upplagringen torde också

efter hand ha avtagit. Fortfarande uppnås emellertid den fastlagda målsättningen och miljöavgiften anses allmänt ha fungerat tillfredsställande och haft en starkt styrande effekt på insamling och återvinning.

Miljöavgift på småbatterier

Även för småbatterier och knappceller huvudsakligen för hemkonsumtion,

startades insamling under 1980-talet. Naturvårdsverkets första handlingsprogram SNV PM 1688 för hanteringen batteriproblemet framlades 1983

av och i regeringens proposition 198485:118 om kemikaliekontroll behandlades frågan vidare. Resultatet blev att den berörda branschen gavs möjlighet att

själva välja de medel och metoder som man ansåg mest ändamålsenliga för att

uppnå det fastlagda målet om 75% reduktion av tungmetallspridningen från batterier.

När det blev uppenbart att det fastlagda målet inte skulle komma att nås, föreslog regeringen i en proposition 198687:55 om åtgärder mot miljöfarliga batterier, att en miljöavgift skulle uttagas för att täcka kostnaderna förknippade med insamling baserad på information styrmedel. Jordbruksutskottet och

som

riksdagen tillstyrkte förslaget, men rekommenderade samtidigt en komplettering med pant som styrmedel bet. JoU l98687:8. I ljuset av

sjunkande kvicksilverhalter i batterierna, avskrev emellertid Naturvårdsverket det omedelbara behovet av en pantlösning.

Batteriavgifter kan enligt lagen 1990:1332 om avgifter för miljöfarliga

batterier tas ut för att täcka samhällets kostnader för att samla in och

oskadliggöra batterier som är förbrukade eller som inte längre används. Med

miljöfarliga batterier avses slutna torrbatterier med mer än sammanlagt 0,025 viktprocent kvicksilver och kadmium SFS 1989:74. På basis av deklarerade uppgifter debiteras tillverkare och importörer avgift på 23 kronor kg för

en per

alkaliska batterier och kvicksilveroxidbatterier, och 25 kronor kg för

per nickel-kadmiumbatterier. För den typen fördubblades och utvidgades senare

avgiften i april 1992, då även fast monterade batterier i varor inkluderades.

Ytterligare höjningar är begärda för såväl avgiften på kvicksilverhaltiga som

nickel-kadmiumbatterier.

Under slutet av 1980-talet inbringade avgiften betydande medel från import och försäljning kvicksilverhaltiga alkaliska batterier, som mest 17 miljoner av kronor ett år. Medlen är placerade på räntebärande konto hos

Riksgäldskontoret, och fördelas Naturvårdsverket. Till skillnad från i fallet

av blybatterier har medlen inte kunnat användas till att täcka transportkostnader, utan endast information och slutligt omhändertagandelagring. I takt med att

kvicksilverhalten i merparten alkaliska batterier sjunkit under det fastlagda

gränsvärden, har behovet medel förskjutits från informations- till av slutbehandlingsområdet. För närvarande finns ca 15 000 ton kvicksilverhaltiga batterier i lager hos SAKAB, och vid den nuvarande avgiftsnivån kommer sannolikt inbetalda avgifter och befintliga medel i småbatterifonden inte att kunna täcka de kostnader som genom upplagringen skjutits på framtiden. En följd av utvecklingen mot mindre kvicksilverhaltiga batterier är också att nickel-kadrniumbatterier i dag står för merparten av småbatterifondens intäkter. I takt med en ökad konsumtion av varor med inneslutna fast monterade nickel-kadmiumbatterier och en allt effektivare identifiering av

berörda tillverkare och importörer, har avgifterna från denna sektor ökat från 1,5 miljoner kronor år 1991 till 7,7 miljoner kronor 1993. De ytterligare

intäkterna från försäljningen kvicksilverhaltiga batterier är numera av marginella, omkring 200 000 kronor per är. Det statsmakterna angivna insamlingsmålet är för nickel-kadmiumbatterier av

90% prop. 199091:90, bet 199091:JoU 30, rskr. 199091:73. Uppskatt-

ningar gjorda pekar emellertid på en betydligt lägre insamlingsgrad, eller omkring 20%. Detta problem noterades under regeringens arbete med kretsloppspropositionen och en lagstiftning om återlämningspremier m.m. förbereddes. Under beredningen av propositionen åtog sig emellertid handelns organisationer att, som ett alternativ upprätta en gemensam organisation med syfte att inom två år, dvs. före juli 1995, uppfylla regeringens insamlingsmål. Organisationen, tagit namnet Stiftelsen för insamling av miljöfarliga

som batterier SIMBA, har också åtagit sig att under innevarande budgetårsperiod insamla 60% av de uttjänta nickel-kadmiumbatteriema. De medel som

miljöavgiften på dessa batterier för närvarande inbringar, överförs från

Naturvårdsverket till SIMBA för täckande av informations- och

slutbehandlingskostnader.

2.4.3 Avfallsavgiñens historik

Redan under den utredning rörande kostnaderna för miljövården MIKO, som tillsattes 1971, konstaterades att de kostnader som drabbar samhället till följd av att restprodukter bildas, inte till fullo belastar dem ger upphov till

restprodukterna. I utredningens slutbetänkande SOU 1978:43 förordades

generellt en ökad tillämpning av miljöavgifter, vilkas huvuduppgift skulle vara att få förorenaren att ta hänsyn till de verkliga samhälleliga kostnader som en verksamhet medför, för att därigenom också tvingas ta ett större ansvar för sina utsläpp. I den särskilda utredning om avfallet och miljön, som regeringen 1987 gav Naturvårdsverket i uppdrag att genomföra, behandlades åter frågan om avfallsavgifter. För att finansiera främst forskning och utveckling föreslog Naturvårdsverket i sin slutrapport att det tas ut en avgift på avfall som går till deponering. En avgift på ca 10 kronor per ton hushållsavfall och icke branschspeciñkt avfall beräknades kunna inbringa ca 70 miljoner kronor per år, vilket av Naturvårdsverket ansågs utgöra behovet. I 1990 års avfallsproposition 1989902100, bil. 16 uttalade sig den dåvarande miljöministem mycket starkt för ekonomiska styrmedel i syfte att minska avfallets volym och farlighet. Riksdagens beslut med anledning av propositionen bet. 198990 JoU 16, rskr. 198990:241 innebar också en tillslutning till denna hållning. Ett detaljerat förslag rörande avgiftskonstruktion, uppbörd och avgiftens storlek, lämnades i slutbetänkandet SOU 1990:59 av Miljöavgiftsutredningen. Förslaget baserades dels på ovan nämnda rapport från Naturvårdsverket och

dels på en konsultrapport som utredningen låtit göra

Miljöavgiftsutredningens förslag innebar i korthet att en avgift om 50 kronor per ton, fr.o.m. 1992 skulle påföras avfall som deponeras och 25 kronor per ton på det som förbränns. Den lägre avgiftssatsen vid förbränning motiverades med att förbränningsaskoma skulle bli avgiftspliktiga vid senare deponering. En höjning av avgiften förutskickades, två år efter ikraftträdandet. Undantag från avgiftsplikten föreslogs för miljöfarligt avfall, med hänvisning till de små kvantiteterna och de redan höga behandlingskostnaderna inom detta område. Betydande administrationskostnader ansågs inte vara motiverade med hänsyn till de ringa effekter som en avgift kunde tänkas få. Undantag från avgiftssystemet föreslogs även inledningsvis göras för avfall från gruvbrytning, pappers- och pappersmassatillverkning, metallurgiska processer, svavelsyretillverkning, tillverkning av mineralull samt tillverkning av porslin och keramik. Vidare föreslog utredningen att avdrag med hela avgiftsbeloppet skulle medges för följande avfallsfraktioner: 0 avfall som går till materialåtervinning, 0 ren flisfraktion för förbränning,

Lidgren K, Lindhqvist Avfall Ekonomiska styrmedel. Förslag avseende ekonomiska styrmedel inom avfallsområdet, 1989.

0 rena oorganiska massor, 0 kompost, rötrester, avloppsslam och liknande organiskt avfall med godtagbar renhet, som återgår till ett ekologiskt kretslopp, 0 avfall som i övrigt används på miljöriktigt sätt.

Riktmärket för nämnda avdrag borde enligt utredningen att avfalls-

vara fraktionemas renhet och miljöpåverkan är jämförbar med de motsvarande naturmaterialens. Det föreslogs att avgiftsmedlen skulle tillföras en särskild fond, avfallsfonden, och att medlen i sin helhet skulle användas inom avfallsområdet. I första hand

ansågs medlen behövas för att stärka marknadsförutsättningarna inom återvinningsbranschen, samt för att understödja utvecklingen mot ökad källsortering. Vidare ansågs medlen också kunna användas för att initialt stödja

uppbyggnaden av nationella pant- och insamlingssystem.

För att inte skapa en stor administrativ överbyggnad, föreslogs att fond-

förvaltningen skulle knytas till exempelvis den sektorsansvariga myndigheten,

Naturvårdsverket. Utredningen ansåg dock att förvaltningen borde hållas tydligt skild från verkets myndighetsutövande funktion. Beslut medels-

om

tilldelning borde därför, enligt utredning, fattas av en särskilt tillkallad

delegation med bred och allsidig representation.

I regeringens proposition 199091:90 god livsmiljö konstaterades att

om en

Miljöavgiftsutredningens förslag till avfallsavgift mött praktiska och

principiella invändningar. Främst hänvisades till att många remissinstanser inte

ansett utredningens förslag tillräckligt underbyggt, för att kunna utgöra underlag till ett konkret förslag. Regeringen stannade därför vid att föreslå att

kommunerna skulle få utökade möjligheter att differentiera avfallstaxoma, för

att stimulera källsorteringen. Samtidigt noterades att dessa åtgärder skulle kunna komma att behöva kompletteras med ytterligare styrmedel, och

regeringen aviserade i sammanhanget att fortsätta sina överväganden, om ekonomiska styrmedel inom avfallsområdet skulle kunna utformas så, att de

invändningar som anförts mot Miljöavgiftsutredningens förslag kunde undanröjas.

Frågan om avfallsavgiftemas införande togs utredningen SOU senare upp av

1991:76 miljön och förpackningarna. Utredningen hade i sin analys funnit

om

att avfallsavgifterna i Sverige är låga, om man jämför med andra nordeuropeiska länder och med stora delar av USA. Enligt utredningen stod det också helt klart att även relativt måttliga höjningar, med hjälp

av en

särskild avfallsavgift, skulle kunna ha styrande effekt.

en

3 14-1075 65

För att uppnå bestämda krav och mål för förpackningsanvändning och återvinning, förordade förpackningsutredningen ett införande av producentför uttjänta förpackningar. För den fysiska delen av detta ansvar

ansvar

föreslogs ett upphävande av det kommunala ansvaret för insamling och bortforsling förpackningsavfallet. Förpackningsproducentema föreslogs

av även få överta det ekonomiska ansvaret för återtagning och återvinning. För

den del förpackningsavfallet inte sorterades ut, föreslogs ett bibehållet

av som kommunalt ansvar.

I syfte att komplettera de nämnda åtgärdsförslagen, förordade förpackningsutredningen även en statlig avfallsavgift. Man pekade här på sådan avgifts

möjligheter att ytterligare stimulera materialreduktion, återanvändning och

materialåtervinning. Vad enligt förpackningsutredningen skulle kunna tala emot en statlig som avfallsavgift, att kommunerna själva fått möjligheter att differentiera var avfallsavgiftema, samt att täcka in samtliga relevanta kostnader. Alltjämt, konstaterades dock, är kommunernas agerande beskuret av självkostnads-

principens tillämpning. Som ett ekonomiskt styrmedel, för ökad miljöeffekt förordade således utredningen ett införande miljöavgift på avfall. Det

av en

ansågs att den närmare utformningen av en sådan avgift borde övervägas i

särskild ordning. I samband med 1992 års kompletteringsproposition prop. 199192:150, bil.

1:12, bet. 199192:JoU 24, rskr. 199192:355 bereddes frågan om ekonomiska styrmedel inom avfallsområdet vidare. I propositionen angavs att

en särskild arbetsgrupp skulle ges i uppgift att klarlägga effekterna av en

avfallsskatt och pröva dess lämplighet som kostnadseffektivt styrmedel för att öka källsorteringen. För att bedöma detta, liksom hur man på ett ändamålsenligt sätt kan nyttiggöra sig de källsorterade avfallsfraktionema,

förordade arbetsgruppen en särskild kartläggning. Man menade även att en

avfallsbeskattning måste bedömas utifrån andra ekonomiska styrmedel inom

avfallsområdet, däribland differentierade avfallstaxor. Vidare krävdes en

analys effekterna för svenskt vidkommande av EG:s arbete inom

av avfallsområdet.

I regeringens proposition 199293:180 om riktlinjer för en kretslopps-

anpassad samhällsutveckling, fastlades slutligen underlaget för föreliggande

utredning. Miljöministem redogjorde här för avfallskattegruppens förslag,

enligt ovan, liksom för de andra övervägandena som legat till grund för att tillsätta särskild utredare i frågan. Bland annat diskuterades två alternativa en

möjligheter att uppnå det av riksdagen angivna målet, att såväl industri- som

huhållsavfall skall källsorteras prop. l98990:10O bil. 16, bet. 198990:JoU16, rskr. 198990:241.

Den första möjligheten som angavs i propositionen är att låta Naturvårdsverket utarbeta bindande föreskrifter rörande källsortering. I praktiken skulle detta innebära att kommunerna inte längre själva skulle ha möjlighet att föreskriva

om källsortering. I stället skulle det överlåtas till Naturvårdsverket att centralt

föreskriva om obligatorisk källsortering allt avfall i landets samtliga av kommuner. Genom ett sådant tillvägagångssätt antogs, åtminstone teoretiskt sett, den av riksdagen angivna målsättningen och ambitionsnivån kunna uppnås inom relativt kort tid. en I propositionen noterades emellertid att centralt fattade beslut obligatorisk om

källsortering, kanske inte är det mest ändamålsenliga tillvägagångssättet för att

genomdriva det av riksdagen beslutade avfallsprogrammet. Det huvudskäl som angavs härför, var att Sveriges kommuner är alldeles för olika, bl.a. vad avser det uppkomna avfallets mängd och sammansättning. Vidare varierar möjligheterna till behandling och återvinning mellan olika delar landet. Som av exempel angavs de stora skillnaderna mellan storstad och landsbygd, när det gäller att ta hand avfall kompostering. om genom Anförda skäl talade enligt propositionen för att källsorteringens utformning måste vara flexibel och kunna efter lokala förhållanden. En centralt anpassas föreskriven källsorteringsmodell har inte denna flexibilitet, noterades det. Därför förordades, andra möjlighet för att uppnå målen inom avfallssom en området, att ekonomiska styrmedel, och i synnerhet avfallsbeskattning, en borde övervägas.

På basis av den förda diskussionen, klargjorde slutligen miljöministern sin avsikt att begära regeringens bemyndigande att tillsätta särskild utredare för en att belysa lämpligheten av olika beskattningsaltemativ och att lämna förslag till den lagstiftning som erfordras.

2.4.4 Den fortsatta användningen ekonomiska styrmedel av I en särskild bilaga till 1994 års finansplan prop. 199394:100, bil. 1.4 redogör regeringen för sambanden mellan miljö och ekonomi, de goda erfarenheterna miljörelaterade skatter och avgifter, den utvidgade av samt användningen av ekonomiska styrmedel detta tillsammans bör föranleda. som

Inledningsvis pekas på ekonomikommissionens slutsats, att den effektivaste metoden för att undvika konflikter mellan ekonomisk tillväxt och miljöhänsyn,

är att använda ekonomiska styrmedel SOU 1993:16. Det noteras att det finns många områden där sådana konflikter föreligger och i detta sammanhang påpekas det grundläggande problemet att resursanvändningen i samhället till

övervägande del är en linjär Under tillverkningsprocessen

process. uppkommer olika avfallsprodukter, och när slutligen använts blir även varorna

de avfall oftast förbränns eller deponeras. I propositionen påpekas det att

som uthållig ekonomisk tillväxt förutsätter att resurs- och energianvändningen en effektiviseras och att avfallet återförs i naturliga kretslopp eller återanvänds i

produktionen.

Vad gäller erfarenheterna de miljörelaterade skatter och avgifter som redan

av

införts, hänvisar propositionen till utvärdering Ds 1994:33 som visar att

en

styreffektema generellt sett varit goda och de administrativa kostnaderna för

insamling och kontroll låga. Det konstateras att vissa pålagor är av en rent ñskal natur, dvs. beskattningen sker primärt för att staten skall erhålla

skatteintäkter. I andra fall är syftet att styra utvecklingen i en

mera

miljöanpassad riktning. De flesta miljöskatter innehåller såväl den styrande

den ñskala komponenten i olika omfattning. som

Propositionen pekar vidare på de ekonomiska styrmedlens fördelar gentemot traditionella regleringar. Främst gäller detta möjligheten att stimulera till

kontinuerligt miljöförbättrande åtgärder, liksom hushållning med tidigare

en

icke prissatta naturresurser. Genom att eventuellt kvarstående pålagor

inkluderas i varupriset, skapas även incitament för köparen att välja mer

miljöanpassade alternativ. Sammantaget anses regleringar alltmer ha förlorat

sin självklara plats när det gäller att begränsa de miljöproblem som är förknippade med det moderna samhällets livsstil och varuflöden. I propositionen följande förutsättningar för att miljöskatter och andra anges

ekonomiska styrmedel skall utgöra fungerande och framgångsrika inslag i

miljöpolitiken:

En lämplig grupp skatteskyldiga skall kunna preciseras.

skatteunderlaget skall kunna preciseras på ett entydigt och ändamålsenligt

sätt. skatteunderlaget skall kunna redovisas och kontrolleras på ett godtagbart sätt.

4. Uppbördsregler skall kunna precisera när och hur skatterna skall betalas.

Vad gäller den fortsatta tillämpningen av miljörelaterade pålagor, pekar propositionen på den principiella skillnaden mellan dels sådana som i första hand är avsedda att ha styrande effekt och dels sådana som även på sikt kan

en ett statsfinansiellt bidrag gör det möjligt att sänka andra skatter. Den ge som

andra typen åtgärd kallas i propositionen för skatteväxling.

av

Oavsett ekonomiskt styrmedel, understryker propositionen vikten att

typ av av

skattetrycket inte höjs totalt sett. Som ett lyckat exempel framhålls här avgiften på utsläpp kväveoxider. Denna har åstadkommit en hög grad av

av

miljöstyming, samtidigt skattetrycket för betalningskollektivet som helhet

som

behållits oförändrat att inbetalade medel återförts till de mest effektiva genom producentema. I synnerhet när risk för konkurrenssnedvridning föreligger, rekommenderas det i propositionen att denna typ av system med återföring till

betalningskollektivet övervägs.

När det gäller skatteväxling uttrycker propositionen en viss tveksamhet inför

det långsiktigt hållbara i en sådan utveckling. Skatteväxlingens grundtanke är att uppnå flera mål samtidigt, nämligen en dämpning av miljöskadlig verksamhet och en skattesänkning på andra områden, vilket sammantaget

skulle kunna öka sysselsättningen. I propositionen påpekas emellertid att dessa

mål kanske inte går att uppfylla samtidigt. En miljöskatt med stark styreffekt urholkar snabbt skattebasen, med följd att statens intäkter minskar. En miljöskatt utan styreffekt leder å andra sidan inte till några positiva miljöeffekter. Slutsatsen är att det är svårt att med hjälp av miljöskatter uppnå en förbättrad miljö och samtidigt säkerställa den

finansiering som krävs för att kunna sänka skatten på arbete. I propositionen

fastslås sammanfattningsvis att en eventuell skatteväxlings konsekvenser för

ekonomi och sysselsättning som helhet är oklara. En parlamentarisk utredning har därför tillkallats för att belysa dessa och andra frågeställningar

dir. 1994:11.

3 AVFALL

3.1 Avfallsmängder och behandlingsformer

3.1.1 Inledning

Riksdagen antog 1990 nya miljöpolitiska mål med det övergripande syftet att

minska avfallsmängderna. Samma år gavs kommunerna ökat för ansvar avfallshanteringen och skall numera arbeta fram obligatoriska avfallsplaner med uppgifter om åtgärder för att minska avfallets mängd och farlighet. Enligt

en lägesrapportl för juni 1992 konstaterade Naturvårdsverket att endast 10

planer hade inkommit till verket, men att samtliga kommuner skulle vara klara före utgången av 1993.

Detta till trots är det mycket svårt att få en rättvisande bild av avfallsmängdema i Sverige. Det är enbart för den del avfallet av som omhändertas i kommunal regi det går att med någon nämnvärd som noggrannhet att bestämma de riktiga mängderna. Den mest aktuella samlade

statistiken över hushålls- och industriavfall som omhändertages av

kommunerna är från 1990. Ny statistik utkommer från SCB först under våren 1995. Samtidigt vet vi att de metoder och system, ständigt utvecklas nya som

för att förebygga och behandla avfall, bör ha inneburit att mängderna går

som

till deponi minskat. Av detta skäl och för att få med uppgifter det

om

branschspeciñka avfall som behandlas och deponeras internt av industrin

kommer SCB-statistiken från 1990 i vissa delar kompletteras med statistik från olika utredningar och branscher.

3.1.2 Avfallsmängder

Statistiken över de svenska avfallsmängdema är mycket skiftande kvalitet. av

Uppgifter om den del av avfallet som insamlas ocheller omhändertages i kommunal regi har sedan ett antal år insamlats Renhållningsverks-

av

föreningen och under de senaste åren av Statistiska Centralbyrån. Kvaliteten

på dessa uppgifter får bedömas som i stort sett god. Denna statistik, som också

inkluderar del avfall läggs på privatägda tippar, omfattar följande

en som

avfallsslag:

0 hushållsavfall, dvs. sopor, köksavfall, grovavfall, pappersavfall

m.m. från hushållen eller kontor, handel och industrier,

Naturvårdsverket, Kommunal avfallsplanering Lägesrapport juni 1992, SNV - Rapport 4140-1.

0 icke-branschspecifikt industriavfall inklusive bygg- och rivningsavfall samt schaktmassor, 0 slam från kommunala reningsverk och från enskilda brunnar, 0 parkavfall, 0 latrin, 0 avfall från energiutvinning slagg, askor och rökgasreningsprodukter. 1990 insamlades i kommunal regi 3,2 miljoner ton hushållsavfall. Av detta lämnades 0,4 miljoner ton till återvinning. Utslaget på befolkningen innebär detta att det uppkom 329 kg per invånare om man exkluderar återvinningen. De enligt Statistiska Centralbyrån registrerade avfallsmängderna var 1985 och

1990 enligt följande tabell

Tabell 3.1 Avfallsmängder i Sverige 1990 hushållsavfall, icke-branschspeciñkt industri- avfall m.m.

Industrins avfall delas ofta in i branschspeciñkt industriavfall respektive ickebranschspecifikt industriavfall. Det i ovanstående tabell redovisade industriavfallet är i huvudsak icke-branschspecifikt avfall. Det branschspecifika avfallet uppkommer i stora mängder med någorlunda likartad sammansättning i industrins processer. I siffror sammanställda under 1988

följande mängder branschspecifikt industriavfall

anges

2 Statistiska Centralbyrån Avfall och återvinning i kommunal regi 1990, Statistiska meddelanden Na 28 SM 9201. 3 SNV Avfallet och miljön, 1988, citerad i Prop. 199293: 100 Bilaga 15.

Bransch Avfallsmängd Deponering eller annnat Återanvändning

1000 tonår omhändertagande 1000 tonår % 1000 tonår

Tabell 3.2 Branschspeciñkt industriavfall enligt Avfallet och miljön, 1988

Naturvårdsverket i Miljö 93 följande mängder för det branschspeciñka anger

industriavfallet.4 Samma uppgifter har också översänts till utredningen från

Naturvårdsverket.

Tabell 3.3 Branschspeciñkt industriavfall enligt Miljö 93.

En något mera indelad uppställning olika former branschspecifikt

av av industriavfall som i stor utsträckning deponeras återfinns i internt arbetsmaterial på Naturvårdsverket. Några huvudgrupper, i betydelsen avfallsslag med stora avfallsmängder branschspecifikt industriavfall, återges i tabell 3.4. I tabellen upptas endast sådana avfallsslag totala årliga mängd överstiger vars 10 000 ton. Dessutom finns i materialet ett antal mindre mängder skilda av

avfallsslag från olika branscher som tillsammans utgör ca 45 000 ton.

SNV Ett miljöanpassat samhälle, Rapport 4234, 1993.

Bransch Avfallslag Total mängd Deponerat 1000 tonår 1000 tonår Byggmaterialindustri Bypassdamm 46 46 Ferrolegeringgerk Filterstoft 15 10 Gjuterier Sand 20 20 Glasindustri Glasmaterial 71 8 Gruvindustri Gråberg 18 000 18 000 Sand 21 500 21 500

Tabell 3.4 Branschspeciñkt industriavfall som i stor utsträckning deponeras. Avfallsslag med mer än 10 000 tonår.

Det måste dock konstateras att tabell 3.4 är en mycket osäker källa för att bedöma hur mycket braschspecifikt avfall som deponeras. Utredningen har

därför försökt att komplettera uppgifterna enligt tabellerna 3.2-3.4 med information från de berörda branscherna. Gruvindustrin i form av Boliden

5 Fosforsyratillverlcningen har upphört i Sverige sedan avfallsmängdema uppskattades.

Mineral AB och LKAB har till utredningen inkommit med detaljerade redogörelser för restproduktmängderna och deras hantering. I tabell 3.5 redovisas en översikt av detta material.

Företag Avfallsslag Restproduktmängd 1000 tonår Boliden Mineral AB Gråberg 10 000 15 000 - Anrikningssand 15 000 16 000 -

Tabell 3.5 Restprodukter från gruvindustrin.

Även gjuteribranschen har tillställt

utredningen speciell information om restprodukthanteringen inom branschen. De i detta material angivna

restproduktmängdema återges i tabell 3.6.

25 Tabell 3.6 Biprodukter och avfall från gjuteriindustrin.

Jernkontoret redovisar uppgifter från utredning utförd Naturvårdsverket.

en av

Enligt denna producerades 1991 totalt inom stâlindustrin 1700 000 ton

restprodukter. Jernkontoret påpekar dock att i detta material är mängden

stålugnsslagg och masugnsslagg troligen baserad på uppgifter

som avser

mängden slagg innan den normalt förekommande efterbehandlingen. Denna

innebär metalliskt material i slaggen avskiljs för direkt återföring till att stålugnen. Det sägs hänsyn till detta tas så blir totala mängden att om 1 400 000 stålugnsslagg 550 000 ton och masugnsslagg 450 000 ton. ton varav

Man påpekar enligt Naturvårdsverkets utredningen för 1991 deponerades

att 875 000 eller 50%, medan Jernkontorets utredning för år 1985 angav ton ca

att 36% restproduktmängden deponerades.

av

Skogsindustriema påpekar i ett brev till utredningen att merparten av massaoch pappersindustrins restprodukter återanvänds, huvudsakligen för energi-

produktion lutar, bark, slam etc.. Den deponerade mängden restprodukter

uppgå till mindre än 10% den totala volymen. Det

avfall uppges av

konstateras ansträngningama för att minska mängden avfall till deponi har att

ökat väsentligt inom skogsindustrin under år. Bland annat påpekas att i

senare

princip all bark utnyttjas för generering energi. Visst undantag sker dock av

av barkspill från hanteringen inom fabriksområdet framför allt vintertid eftersom det innehåller allt för mängder och is. Fiberslam tas ofta tillbaka i stora grus

alternativt säljs till annat bruk. Barkpannoma nyttjas även för

processen förbränning slam. Hur framgångsrik förbränningen är beror på vilken typ av ska förbrännas på utformning. Askrikt av slam som samt pannans och kemslam kan dock orsaka problem. Vid de fristående

pappersbruksslam

pappersbruken finns oftast inte några fastbränslepannor. Mindre mängder

biologiskt slam komposteras och används jordförbättringsmedel eller som

som

täckningsmaterial. Det förekommer också att komposterat material utvinns ur

gamla tippar vilket utökar tippens livslängd.

Askor och svartslam deponeras vanligtvis i dag. Diskussioner och försök pågår möjligheten använda barkaska för att motverka skogsmarkens om att försurning och för ersätta de näringsämnen bortförs t.ex. i samband att som

Ett tvåårigt försök där barkaska och svartslam ska spridas

med sur urlakning.

på skogsmark har initierats länsstyrelserna i Gävleborg och Kopparbergs

ut av län. Naturvårdsverket har ännu inte tagit slutlig ställning till sådan återföring.

Det pågår också försök att använda slamaska som bärlager vid vägbyggnad.

ovanstående sammanfattas så kan konstateras att tabell 3.1 god bild Om ger en mängdema avfall i Sverige det branschspeciñka industriavfallet skall av om

beaktas. En konjunkturberoende minskning det icke-branschspecifika

av

industriavfallet och speciellt bygg- och rivningsavfallet kan ha skett under

av år, denna effekt kan av övergående natur. senare men vara till återvinning, förbränning och kompostering sker vid Om hänsyn tas som mängdema i tabell 3.1 deponeras sammanfattas i

anläggningarna kan som

tabell 3.7.

Avfallsslag Deponerad andel Deponerad mängd % 1000 ton Hushållsavfall deponering 100% 1400 deponering från förbränning 25% 300 -

Tabell 3.7 Utredningens uppskattning av deponerade mängder hushållsavfall, icke- branschspeciñkt avfall m.m.

För det branschspecifika industriavfallet finns det anledning att försöka

sammanjämka de olika uppgifterna från statistik och branschföreträdare. Det

måste dock konstateras att flera uppgifter är osäkra. I tabell 3.8 återges de

sannolika mängdema branschspecifikt industriavfall för de branscher som

deponerar betydande mängder avfall:

Tabell 3.8 Utredningens uppskattning deponerade mängder branschspeciñkt industriav avfall.

3.1.3 Behandlingsformer

Bakgrund Kommunerna omhändertog ca 3,2 miljoner ton hushållsavfall under 1990, varav 1,4 miljoner ton fördes till deponering, 1,3 miljoner ton till förbränning,

0,4 miljoner ton återvanns papper och glas och 0,07 miljoner ton

komposterades. Fördelningen i procent visas i figur 3.1.

44 %

I Återvinning

13 % I Kompostering 2 % D Förbränning Deponering

41%

Fig. 3.1 Hushållens avfallsmängder fördelade efter behandlingsformer i procent°

Det är betydligt svårare att kartlägga industriavfallet går till

som

återanvändning, återvinning eller deponering eftersom det är oklart hur stor

mängd som tas om hand av företagen själva. Bilden nedan visar det industriavfall 1990 omhändertogs i kommunal regi, dvs. bygg- och som

rivningsavfall, jord- och schaktmassor och ickebranschspecifikt avfall.

58%

I Återvinning 6% I Kompostering 0% I Förbränning 89% deponering

Fig. 3.2 Industrins avfallsmängder fördelade efter behandlingsformer i procent7

SCB, Na 28 SM 9201. SCB, Na 28 SM 9201.

Förutom det hushålls- och industriavfall som redovisats ovan, insamlas även

miljöfarligt avfall. Enligt MFA-utredningens insamlades under 1990 ca

280 000 ton miljöfarligt avfall för behandling. Någon närmare beskrivning om hur detta omhändertas kommer dock inte att göras utan det hänvisas till nämnda utredning.

Kompostering

Kompostering som behandlingsmetod används i relativt liten omfattning. Av

hushållsavfallet komposterades 1990 endast 2%. Procentsatsen skulle vara högre om det avfall som komposterades i hemmen räknats in. Eftersom intresset för kompostering har ökat och fortsätter öka under senare år kan det beräknas allt högre andel avfall kommer att komposteras. Det är främst att en hushållens trädgårdsavfall som komposteras och verksamheten är mest utbredd i enfamiljsfastigheter.

Vid kompostering av det organiska avfallet från hushåll och industrier utnyttjar

komposten luftens och det organiska avfallet bryts ned till koldioxid, syre vatten och humus.

Rötning

Rötning är en annan metod för att behandla det organiska avfallet. Denna

metod lämpar sig framförallt för avfall från större industrier som t.ex. slakterier och slam från kommunala reningsanläggningar, då metoden kräver ett konstant tillflöde av stora mängder avfall. Genom rötningen utvinns

metangas som kan användas för värme- och elproduktion. Kvar blir det s.k.

rötslammet, vilket kan användas som jordförbättringsmedel.

Avfallsförbränning

Idag finns det 21 stycken avfallsvärmeverk i Sverige under 1992

som

producerade ca 4,4 TWh energi, vilket i allt väsentligt går ut i fjärrvärmenäten

och där täcker ungefär 15% av det totala värmebehovet.

År 1992 tillfördes totalt l 775 704 bränsle till anläggningarna, vilket

ton av l 556 661 ton var avfall. 219 043 ton bränsle var annat än avfall, främst torv,

flis, träkross och spannmål Det råder dock stor skillnad mellan anlägg-

ningarna vad gäller fördelningen mellan användandet av avfall respektive annat

bränsle. Man skiljer på s.k. FB-anläggningar och rosteranläggningar.

Miljöfarligt avfall ansvar och riktlinjer, SOU 1992:45. - Mångdema i det här avsnittet är hämtat från den konsultrapport som utredningen beställt från Renhållningsverksföreningen, Restprodukter från svenska förbränningsanläggningar, se bilaga

De sex FB-anläggningama tekniken fluidiserad bädd finns i landet,

som förbrände 1992 tillsammans 74 008 ton avfall. Detta motsvarar 32% de av 231 271 ton bränsle som användes i anläggningarna. Det avfall förbränns som i FB-anläggningama är sorterat och har högre värmevärde än det avfall som används vid rosteranläggningama.

De betydligt större rosteranläggningama förbrände sammantaget 1 482 652 ton

osorterat avfall, vilket är 96% av den sammanlagda tillförseln på 1 544 430 ton bränsle per år. Endast 4% är annat bränsle.

En betydande skillnad mellan de två typerna är att en större mängd restprodukter uppkommer vid rosteranläggningama 382 673 tonår än vid

FB-anläggningama 21 218 tonår. Restproduktema delas in 0 bottenaska rostergenomfall, slagg, sand och oförbränt, -

0 flygaska inkluderar förutom flygaska även olika kemikalier t.ex. kalk,

fällningsmedel m.m., 0 övrigt utsorterat skrot, cement, sand och vatten. - En liten del skrot utsorteras och återvinns, men det mesta av resterna går på deponi. Genom olika nya tekniker och försöksverksamhet på området undersöks möjligheterna att, i större utsträckning än vad görs idag, som använda askorna för t.ex. vägbyggen.

Avfallsdeponering

Totalt finns det ca 4000 äldre avfallsupplag av varierande storlek i Sverige.

Många av upplagen är stängda och dåligt kontrollerade, vilket innebär att utsläpp till mark, vatten och luft kommer att fortsätta under en lång tid framöver. Eftersom ingen kontrollerar upplagen finns det risk för otillåten användning, varför det finns all anledning att öka insatserna för att förbättra de gamla upplagen. Enligt Naturvårdsverket bör man främst inrikta insatserna på

urlakningen av miljöfarliga ämnen från de gamla upplagen.

1990 farms det ca 400 deponianläggningar i drift, 200 större upplag, i

varav ca

kommunal regi. De omhändertog 7 251 100 ton avfall. Någon exakt siffra

ca

för hur många andra deponier finns och hur mycket deponeras på

som som dessa anläggningar saknas. Vid de anläggningar som tar emot organiskt avfall skulle avfallet kunna

sorteras ut för bl.a. metangasutvinning genom t.ex. rötning. Den totala

1° vidare Se Metangas från avfallsupplag åtgärder för att minska utsläppen, SNV rapport nr 4271.

mängden metangas uppkommer vid anläggningarna uppskattas till som 100 000 ton år. Vid beräkningar 1990 det endast 27 avfallsupplag som per var utvann metangasen ur den deponigas som bildades. Deponigasen innehåller förutom metangas även koldioxid och vissa spårämnen. I regeringens proposition prop. 199293:179 om åtgärder mot klimatpåverkan målet att metangasutläppen bör minska med 30% till år angavs 2000.

3.2 Källsortering

3.2.1 Inledning

Källsortering har länge framhävts som ett mycket viktigt medel för att bättre kunna ta hand avfallet på ett från miljö- och naturresurssynpunkt

om försvarbart sätt.

I riksdagens beslut med anledning av 1990 års avfallsproposition, underströks

behovet att det snarast upprättades ändamålsenlig :källsortering i så av en många kommuner möjligt. Som målsättning att förbränning och som angavs deponering osorterat hushålls- och industriavfall i allt väsentligt skulle ha av upphört vid slutet år 1993. För att underlätta uppnåelsen av detta mål gavs av kommunerna ökade befogenheter att föreskriva källsortering. I kretsloppspropositionen konstaterades emellertid, att den då rådande situationen inte stod i överensstämmelse med vad som borde gälla utifrån

riksdagens beslut. Det pekades på en omfattande förbränning av osorterat hushållsavfall och likaså omfattande deponering osorterat industriavfall.

en av

I propositionen noterades att även om osorterat hushållsavfall visat sig gå att förbränna på ett acceptabelt sätt i stora anläggningar med avancerad

reningsutrustning, så ger källsortering möjlighet till ökad återanvändning och

återvinning samt differentierad och kretsloppsanpassad avfallsen mera

behandling både miljömässigt och ekonomiskt borde vara att föredra.

som

Exempelvis pekades på möjligheterna att i ökad utsträckning utnyttja det

biologiska avfallet för kompostering eller för utvinning av biogas genom rötning. I det senare fallet förutsätts att rötrestema går att utnyttja som t.ex.

jordförbättringsmedel.

För industriavfallet noterades den outnyttjade möjligheten att vid källan sortera

ut brännbart material med högt energivärde. Ett sådant rent brännbart industriavfall skulle bl.a. kunna ersätta bortfallet av en biologisk fraktion, med lågt energivärde, i den mån denna komposteras eller förgasas, enligt ovan.

Det kan konstateras att propositionens förslag följer prioritetsordningen i den hierarki för avfallsbehandlingsmetoderna angivits, dvs. att återvinning

som

skall prioriteras före förbränning och i sista hand deponering. Som

återvinningsmetod räknas då även kompostering, eventuellt i kombination med

utvinning av biogas.

Det är självklart att denna hierarki inte är generellt tillämpbar. Som exempel

förefaller det lika svårt att bränna jord och schaktmassor, att återvinna allt som brännbart bygg- och rivningsavfall. Detta till trots har källsorteringen ett värde i sig, genom att möjliggöra att den metod bäst hushållar med kan som resurser prioriteras för varje utsorterad avfallsfraktion. Bortsett från rent självklara undantag torde detta i de allra flesta fall leda till att den angivna behandlingshierarkin tillämpas.

I anslutning till den diskuterade behandlingshierarkin, skall det inte

förglömmas att förebyggande insatser har ännu högre prioritet. Härmed

avses

åtgärder för att vid källan förebygga avfallets uppkomst, med hjälp

av rena resurshushållande och avfallsminimerande produktionsmetoder. Genom att

avfall i tillverkningsleden representerar förlust råvaror och energi, samt

en av

maskin- och arbetstid, så är förebyggande insatser ofta effektivitets- och

produktivitetshöjande, och därmed även till fördel för lönsamhet och konkurrenskraft. Att angripa symptomen på ineffektiv produktionsapparat en med hjälp av olika behandlingsmetoder, är därför principiellt felaktigt så länge

inte alla möjligheter till förebyggande insatser är uttömda.

Även nollavfall kan uppnås vid produktionen, så återstår emellertid om ett potentiellt avfallsproblem i de produkter tillverkas. Även här skall den som

förebyggande strategin äga företräde framför slutlig behandling. Genom ett förutseende val av råvaror, vilka inte är miljöskadliga utan in i de

passar

naturliga kretsloppen, kan många avfallsproblem förebyggas. Detsamma gäller

om produkterna redan på ritbordet utformas så att de håller längre och är lätta att ta i sår i delar kan återanvändas eller återvinnas. Det sistnämnda är som inte minst viktigt med tanke på att många i dag är sammansatta och varor

utformade så effektiv källsortering omöjliggörs.

att en

I anslutning till det ovan sagda finns det kanske anledning att återknyta till de lärdomar som drogs under 1970-talets massiva satsning på central sortering för återvinning. Under denna tid myntades bl.a. den s.k. Gi-Go-regeln Garbage in-Garbage-out. Även förekommande om avfallssortering i modern tappning sker närmare källan, i hushåll samt på fabriksgolv och byggarbetsplatser m.m., så är den nämnda regeln alltjämt relevant. De utsorterade återvinningsfraktionema blir aldrig renare än vad det inkommande avfallet tillåter och vill

man verkligen försäkra sig problem- och förlustfri källsortering är det om en bäst att inte producera avfallet från första början.

3.2.2 Pågående källsortering Med varierande effektivitet pågår i de flesta av Sveriges kommuner någon form av källsortering, genom vilken material och fraktioner frånskiljs

hushållsavfallet för återvinnas. En undersökning gjord 1993 visar att

att man i endast 22 av landets 286 kommuner inte infört något slags käll-sorteringssystem. I de flesta kommuner omfattar utsorteringen tidningar, glas och hushållens miljöfarliga avfall, många gånger genom att containrar och igloos utplacerats på för ändamålet lämpliga platser. Effektiviteten i dessa insamlingssystem är självfallet en funktion av bl.a. insamlingsplatsemas tillgänglighet och förekomsten av andra åtgärder som stimulerar konsumenterna att uppsöka dessa platser. Högst återvinningsgrad uppnås för tidningar och tidskrifter, vilka i stort sett allt sedan seklets början har insamlats som råvara för papperstillverkning.

Återvinningsgraden har under senare decennier ökat kontinuerligt, för att för

närvarande uppgå till ca 65%. En förklaring till den höga effektiviteten är att tidningarna ofta insamlas direkt vid hushållen, eventuellt även i kombination med mera central uppsamling via uppsatta containers. För glas, utöver sådana förpackningar som ingår i pantsystem, uppgår insamlingsgraden enligt officiell statistik till ca 45%. Hur mycket av hushållens miljöfarliga avfall som i övrigt insamlas är okänt. Givet är dock att insamlingseffektiviteten i detta fall, liksom för de andra typerna av restprodukter, i första hand är en funktion av insamlingsförfarande, servicegrad och ambitionsnivå. Nämnda undersökning visar att det i ett 20-tal av landets kommuner har införts mera långtgående system för källsortering. Härmed avses system där man förutom ovan nämnda fraktioner även försöker avskilja komposterbart köksoch trädgårdsavfall, grovavfall, brännbart avfall samt en deponerbar restfraktion. Till viss del sker utsorteringen av dess fraktioner redan i hemmen med hjälp av flerfacksindelade avfallsbehållare och fordon. skrymmande trädgårdsavfall och grovavfall insamlas härtill ofta vid centrala återvinningsstationer, där även en vidare uppdelning i vitvaror, elektronikskrot, Wellpapp, textilier och avfallsbränsle m.m. kan ske.

3.2.3 Erfarenheter och resultat En omfattande utvärdering av olika källsorteringssystem har under 1991 och 1992 genomförts med stöd från Statens Naturvårdsverk samt AB Borlänge Energi, Borås Gatukontor, Mellanskånes Renhållnings AB, Stockholms Kommuns Avfallsförädlings AB, Sydvästra Skånes Avfallsaktiebolag och Södertörns Renhållningsverk AB. Utvärderingen har särskilt koncentrerats till

Miljö-Eko, nr 2 1993

att studera möjligheterna att ur avfallet utvinna rena fraktioner för korn-

postering resp. förbränning.

Svenska Renhållningsverksföreningen har ansvarat för projektets ledning samt

för samordning med delprojektledare från Institutionen för Konsumentteknik vid Chalmers tekniska högskola, AB Borlänge Energi, Miljökonsultema i

Studsvik AB och Sydvästra Skånes Avfallsaktiebolag.

Utvärderingens resultat finns redovisade i en rapportserie, innehållande

huvudrapport och fem delrapporter, vilka utgivits av såväl Naturvårdsverket som Svenska Renhållningsverksföreningen. Det finns här inte anledning att mer än kortfattat sammanfatta de bedömningar gjorts.

som Utvärderingen har i huvudsak omfattat sex olika system för längre gående källsortering, vilka anses ha stått modell även för flertalet andra kommuner där sådan sortering införts. De sex studerade systemen är införda Borlänge,

Borås, Eslöv, Stockholm, Sydvästra Skåne och Södertörn.

Med utgångspunkt från de resultat redovisats i projektets olika som

delrapporter görs bedömningen att det källsorteringssystem åstadkommer

som

de mest lämpliga fraktionerna för både förbränning och biologisk behandling,

återfinns i Borlänge. Det system som här tillämpas innehåller följande

element:

0 Glas och papper lämnas vid någon kommunens mindre återvinnings-

av stationer. 0 Komposterbart resp. brännbart avfall förvaras i separata behållare, vilka

hämtas var fjortonde dag med hjälp tvåfacksfordon.

av 0 Grovavfall lämnas sorterat vid någon kommunens sorteringscentraler. av

Särskild hämtning kan också beställas.

0 Trädgårdsavfallet komposteras i första hand av hushållen själva, men kan

också avlämnas vid sorteringscentraler.

0 För miljöfarligt avfall och annat skadligt avfall finns avlämnings-

möjligheter vid såväl återvinningsstationer och sorteringscentraler som

vid separata lokala s.k. miljöstationer. Kommunen anger härtill i avfallsplanen beredskap att bygga ut de lokala en

återvinningsstationerna med kärl för tömda förpackningar.

I Borås tillämpas en något annorlunda modell, att hushållen sorterar ut genom komposterbart resp. övrigt avfall i olikfärgade påsar, vilka centralsepareras på

optisk väg. Härigenom kan befintliga sopnedkast i stor utsträckning behållas,

samtidigt som systemet är flexibelt anpassningsbart till olika önskemål för källsortering. Exempelvis kan fler fraktioner frånsorteras för återvinning

påsar i någon färg används. Beräkningar gjorda visar att

genom att ny i nuvarande uformning, teoretiskt sett kan reducera den mängd avfall systemet,

går återvinna med 85%. Med utbyggda möjligheter till separat

som inte att ca

bl.a. förpackningar, är föremål för förlängt producent-

insamling av som

torde detta gå att reducera ytterligare.

ansvar, källsorteringssystem det nämnda slaget, har inte visat sig gå Långtgående av kostnadsökningar. Många de i systemen utsorterade att införa utan av

dessutom ytterligare efterbehandling. Genom att tillåta 14

fraktionema kräver hämtningama kan emellertid kostnadsökningarna i dagars intervall mellan insamlingen begränsas. Kostnadsökningama kan också hållas nere genom att

konsumenterna att aktivt deltaga i insamlingsarbetet,

uppmuntras mer

inbegripande ökad hemkompostering köks- och trädgårdsavfall.

en av

3.2.4 En systemlösning för återvinning och kretslopp

De ovanstående exemplen kan tjäna illustrationer till hur långtgående

som källsorteringssystem kan byggas dock utan några som helst anspråk på att upp,

tillämpbara. Självfallet måste alla lösningar till lokala

vara generellt anpassas

förhållanden, vad gäller såväl boende- näringslivsstruktur, liksom till

som

förekommande avsättnings- och behandlingsmöjligheter för utsorterade

fraktioner.

också skälet till att Naturvårdsverket tvekat inför Det ovan sagda är utfärda allmänna råd rörande källsortering. I samband med möjligheten att

framtagandet underlag till Biobränslekommissionens ställningstaganden,

av förbränning avfallsbränsle, utarbetades emellertid en s.k. rörande av utsorterat

for återvinning och kretslopp. Denna har uppenbarligen delvis systemlösning kommit tjäna vägledning för kommuner i färd med att bygga upp

att som

källsorteringssystem.

för hushållsavfall, icke-branschspeciñkt industriavfall

Ett källsorteringssystem

rivningsavfall, bör enligt förslaget i nämnda underlag vara samt bygg- och

uppbyggt enligt figur 3.3.

HUSHÅLL INDUSTRIER

l l l BATE ANNAT MFA SPECIAL HER AVFALL

l l l l l l

PAPPER GLAS TRÄDG. TRÄ METALL ANDRA RENA PAPP AVFALL FRAKTIONER

VÅT ORG. BRÃNNBAR FRAKTION FRAKTION

DEPONI- REST

Fig.3.3 avfall

Modell för sortering av

Avfallssorteringen kan enligt denna

modell indelas efter tre huvudsyftenn :

Att åstadkomma avfallströmmar till

renare återvinning resp. behandling. De komponenter eller fraktioner är som miljöfarliga eller innehåller miljöskadliga ämnen skall så långt möjligt Detta

som sorteras ut.

miljöskadliga avfall kan sedan i sin tur, beroende på

sammansättning, behöva sorteras i ytterligare fraktioner, för möjliggöra att ett effektivt

slutligt omhändertagande, vilket i vissa fall kan vara en återvinning av de miljöskadliga ämnena.

Att minska avfallsmängdema. Detta innebär en utsortering av de rena

material i avfallet vilka enkelt och effektivt kan tillvara tas för

återvinning eller annan form utnyttjande. I första hand gäller detta

av fraktioner som kan återföras materialråvara

som papper, glas, etc., men

hit hör också rena bränslefraktioner från framför allt industrisamt bygg-

och rivningsavfall. Till denna hör dessutom fraktioner

grupp som direkt

eller efter viss behandling kan återföras till naturligt ett kretslopp, t.ex. massor från byggnation och rivning för utfyllnadsändamål

samt park- och

trädgårdsavfall efter kompostering. Den sistnämnda fraktionen

kan med

fördel många gånger komposteras på fastigheten.

Det bör särskilt

framhållas att utsorteringen materialfraktioner förutsätter

av rena att en

Naturvårdsverkets underlag till Biobränslekommissionen, 1992-05-15. Naturvårdsverkets underlag till Biobränslekommissionen, Sorterat avfallsbränsle, 1992-05- 15, citerat från sidorna 4-6.

meningsfull återanvändning kan ske och att det finns en marknad för

dessa material. Omfattningen denna sortering kan därför förväntas öka av

med tiden, inte minst beroende på ändrad produktutveckling, genomslag andra förebyggande åtgärder samt införande av olika styrmedel.

av

Särskilt kan detta förväntas gälla för plastprodukter.

Att rätt omhändertagande. Detta innebär i förhållande till styra mot en dagsläget längre gående sorteringsgrad än vad är normalt i våra som hushåll och bland företag och andra verksamheter. Avfallet ska därvid

sorteras i fraktioner utifrån dess egenskaper från behandlingssynpunkt.

Lämplig behandling bedöms därvid både utifrån miljöskydds- och resurshushållningsaspekter. För många avfallsfraktionema finns flera, av

åtminstone utifrån dagens kunskaper och sett i ett kort tidsperspektiv,

acceptabla metoder. Vid uppbyggnaden ett framtida sorteringssystem av måste dock de långsiktiga naturressursaspektema väga tungt, liksom strävan minska utsläppen från avfallsbehandlingen så långt det är att tekniskt och ekonomiskt möjligt. Att återföra material till naturliga

kretslopp måste därför ha högre prioritet än att utnyttja deras energiinnehåll, det förstnämnda kan ske på ett från miljösynpunkt och

om

samhällsekonomisk synpunkt lämpligt sätt.

Av nämnda skäl Naturvårdsverket att avfallet från behandlings-

ovan anser synpunkt bör delas i tre fraktioner; organisk fraktion gäller framför upp en

allt hushållsavfallet, bränslefraktion och en deponirest.

en

Den organiska alltid bör sorteras ut i hushållen och vid andra

som verksamheter där liknande avfall uppkommer, bör behandlas så att det organiska innehållet, i form mullbildande ämnen, samt näringsämnena kan av

återföras till marken, i första hand metoder som också medger

genom

energiutnyttjande. Hemkompostering den organiska fraktionen är en metod

av och stödjas, den kan aldrig förväntas ersätta centrala som bör uppmuntras men

behandlingsmetoder. Även förbränning den organiska fraktionen idag

om av

från miljösynpunkt acceptabelt sätt, denna fraktion upphov till

sker på ett ger önskvärd ökad klorlast i förbränningsprocessen samt ökad risk för en försämrade förbränningsegenskaper vatteninnehåll och lågt energivärde. p. g.a. Framför allt utgör dock den organiska fraktionen så stor andel av en

hushållsavfallet den resurshushållningsskäl bör materialutnyttjas i stället

att av för att deponeras eller brännas.

Vidare bör det hushållsavfallet, framför allt ur industri- samt bygg-

ur men

och rivningsavfallet, ut bränslefraktion. Denna bör innehålla det

sorteras en

brännbara avfall inte redan sorterats ut ren bränslefraktion. Detta

som som

innebär förutom pappersavfall inte är lämpat för materialåtervinning,

att, som

hamnar här olika plastmaterial. De brännbara materialen bör förbrännas i högre grad än vad som idag sker. De ersätter andra bränslen, olja och kol, typ

vilket är positivt såväl miljöskydds- resurssynpunkt.

ur som

Läggs organiskt material, t.ex. plaster, i avfallsdeponi bryts dessa

en successivt ned och bildar metangas. Metangas är växthusgas är en som

betydligt mer potent än koldioxid. Metangas bildas i deponier kan bara

som

delvis uppsamlas för förbränning.

Förekomst av deponigas och organiskt material i deponier är den främsta anledningen till de deponibränder ibland uppstår även i välskötta

som -

deponier. Utsläppen luftföroreningar deponibränder är massiva. Det

av genom

underlag som för närvarande föreligger pekar på de samlade att föroreningsutsläppen räknade på årsbasis för flera viktiga föroreningar sannolikt är

- betydligt större genom dessa spontana deponibränder än reguljär genom

avfallsförbränning.

Av såväl resurs- som miljöskyddsskäl bör därför varken den organiska eller

brännbara fraktionen deponeras. Genom att inte föra dessa organiska fraktioner till deponi också mark för deponier. I regioner där avfallsen sparas

förbränning inte är ett realistiskt alternativ tvingas ändå deponera

man bränslefraktionema.

Deponiresten utgörs av material inte är lämpade för återvinning har

som samt

sådana egenskaper att de från behandlingssynpunkt inte bör belasta den

organiska fraktionen eller den brännbara fraktionen. De flesta avfalls-

förbränningsanläggningarna förbränner idag huvuddelen av deponiresten inom

ramen för givna miljötillstånd. På sätt för den organiska samma som fraktionen, riskerar dock denna fraktion negativt påverka

att förbränningsbetingelserna samt tillföra föroreningar i utsträckning kan förmodas

en som

vara större än med de andra fraktionerna. Dessa föroreningar kan i hög grad förväntas hamna i slaggen från förbränningen. Detta försämrar möjligheterna att utnyttja denna som t.ex. fyllnadsmaterial, vilket är olyckligt från resurshushållningssynpunkt.

Vid sorteringen avfallet i olika behandlingsfraktioner kan av gränsdragningen

mellan fraktionerna diffus och svår att avgöra. Detta problem minskas vara genom införandet av en s.k. deponirest, framför allt vid osäkerhet mellan vad som är brännbart eller ej. Däremot bör deponiresten i möjligaste mån inte

tillföras lättnedbrytbart organiskt material, eftersom detta försvårar behandlingen på deponin.

3.3 Lagstiftning

3.3.1 Inledning

Lagar och förordningar på miljöområdet syftar i regel till att i ett eller annat

avseende skydda människor och miljö från störningar orsakade av olika mänskliga aktiviteter, och i det sammanhanget berör dem direkt eller indirekt avfall och avfallshantering, dvs. störningar i avfallsledet. Den följande framställningen har begränsats till sådan lagstiftning som ligger inom ramen för utredningsarbetet.

Vissa lagar har karaktären av skyddslagstiftning såsom renhållningslagen 1979:596, hälsoskyddslagen 1982:1080, lagen 1985:426 om kemiska

produkter och förordningen om miljöfarligt avfall 1985:841, och andra reglerar markanvändningen såsom lagen om hushållning med naturresurser 1987:12, naturvårdslagen 1964:822 och plan- och bygglagen l987:l0.

Miljöskyddslagen 1969:387 har framförallt karaktären av skyddslagstiftning

men har också karaktären av markanvändningslag.

l vissa lagar och förordningar finns uttryckliga regler om att bestämmelserna

inte omfattar frågor som behandlas i andra lagar och förordningar. I andra fall saknas sådana regler. Ibland stadgas att bestämmelserna i viss lag skall

tillämpas också vid prövning enligt annan lagl eller att ett tillstånd meddelat

med stöd av en lag inte får strida mot ett beslut som fattats med stöd av en annan.

I en nyligen framlagd lagrådsremiss daterad den 3 mars 1994 föreslås att den

grundläggande lagstiftningen på hälsoskydds- och miljöområdet samordnas till

en miljöbalk, bland annat for att få ett enhetligt och överskådligt system. Till

grund för förslaget ligger Miljöskyddskommitténs huvudbetéinkande.’

Följande större lagar skall sålunda inordnas i balken: naturvårdslagen, miljöskyddslagen, renhållningslagen, hälsoskyddslagen, lagen om kemiska

produkter och lagen om hushållning med naturresurser. Dessutom skall bland 1986:225 Även förslaget

annat miljöskadelagen gå upp i balken. om

innehåller en del nyheter har de nuvarande lagarna överförs till balken i huvudsak oförändrade.

Den föreslagna miljöbalken består av sju avdelningar. I den första finns allmänna bestämmelser med portalparagraferna om balkens syfte, ändamål,

inriktning och grundläggande principer och bestämmelser om balkens

tillämpningsområde samt definitioner av centrala begrepp. Andra avdelningen

Exempelvis beträffande tillsynsfrågor. SOU 1993:27.

består i huvudsak nuvarande naturresurslagen. Tredje avdelningen av innehåller balkens bestämmelser naturvård. I den Gärde finns bestämmelser om

om tillåtligheten av miljöfarlig verksamhet, hälsoskydd, avfall m.m. Allmänna aktsamhetsregler med förebild i lagen om kemiska produkter föreslås för hela tillämpningsområdet. Avfallsbestämmelsema har utformats med iakttagande av de ändringar i renhållningslagen producentansvaret har medfört. Ansvaret

som

för producenter och planerare att förebygga miljöskador förtydligas, miljökvalitetsnormer finns med i förslaget och miljökonsekvensbeskrivningar skall ligga till grund för all tillståndsprövning enligt miljöbalken. Av sådan

en

beskrivning skall det framgå vilka alternativ som finns till det sökta projektet och vilka konsekvenserna blir projektet inte genomförs. En miljö-

om ombudsman får befogenhet att föra allmänhetens talan på miljöområdet.

Balkens femte avdelning innehåller bestämmelser tillsyn och avgifter om m.m. I den sjätte avdelningen finns bestämmelserna straffansvar, förverkande om

och miljöskyddsavgift. Föreskrifterna om miljöskyddsavgift skärps och föreskrifter tillsyn och för brott blir för

om om ansvar gemensamma

miljöbalkens tillämpningsområde. Den sjunde och sista avdelningen innehåller bestämmelser om ersättning och skadestånd samt miljöskadeförsäkring.

om Följande grundläggande principer skall enligt förslaget miljögenomsyra

arbetet: Skador skall i första hand förebyggas. Därvid skall redan risken för

skador beaktas. Vad som utvinns ur naturen skall kunna användas och slutligt tas om hand utan att denna skadas. Den kan orsaka eller som som

orsakar skador och olägenheter skall betala kostnaden för att förebygga eller

avhjälpa dem.

Miljöbalken skall ha karaktären av en ramlag, dvs. att regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer, bemyndigas att meddela de närmare

föreskrifter som behövs för att uppfylla balkens syften

3.3.2 Miljöskyddslagen

Miljöskyddslagen 1969:387 syftar till att skydda människor och miljö från

störningar av olika slag som kan vara skadliga. Bestämmelserna omfattar

endast sådana icke tillfälliga störningar eller föroreningar miljöfarlig

verksamhet som hänför sig till användning av fast egendom. För dylik

miljöfarlig verksamhet krävs i allmänhet såväl tillstånd enligt miljöskyddslagen

3 Miljöskyddskommittén har den 2 juni 1993 lämnat betänkandet Lag införande av om miljöbalken SOU 1993:66. Regeringen avser att återkomma med förslag gäller som ikraftträdandet av miljöbalken och därtill hörande övergångsförfattningar och de ändringar son1 behöver göras i annan lagstiftning.

som bygglov enligt plan- och bygglagen.4 En fråga som är föremål för sådan

dubbelprövning är lokaliseringen av miljöfarlig verksamhet. Enligt miljöskyddslagen får tillstånd i princip inte meddelas i strid med en detaljplan eller områdesbestämmelser. När miljöskyddslagen kom till inrättades särskild myndighet, en

Koncessionsnämnden för miljöskydd, för att pröva tillståndsfrågons

Verksamhet som definieras som miljöfarligt i lagen omfattas de s.k. av tillåtlighetsreglema. Med utgångspunkt från dessa regler prövar tillståndsmyndigheten vilka åtgärder m.m. som sökanden måste vidtaga för att få bedriva verksamheten. Miljöskyddskraven fastställs individuellt för varje

anläggning och det är omständigheterna i det enskilda fallet som bestämmer

kravnivån. Tillstånd kan också krävas såsom framgår i det följande enligt bestämmelser - i annan lagstiftning, t.ex. hälsoskydds-, byggnads- och naturvårdslagstiftning. Tillståndsprövning av miljöfarlig verksamhet leder till att sådana villkor fastställs som behövs för att miljön skall skyddas i görligaste mån. Ansökan om tillstånd skall skriftlig och bland annat innehålla miljökonsekvensvara en

beskrivning mer därom nedan.

Koncessionsnämnden för miljöskydd är tillståndsmyndighet avseende de verksamheter som medför eller kan medföra mest allvarliga miljöstörningar. Länsstyrelsen svarar för tillståndsprövningen av övrig verksamhet. I vissa fall är anmälan till kommunal nämnd tillräcklig. Tillstånds- och anmälningspliktens omfattning regleras närmare i miljöskyddsförordningen 1989:364. Upplag eller anläggning för behandling avfall från av hushåll, sjukhus, industri, reningsanläggning eller därmed jämförlig inrättning kräver tillstånd från koncessionsnämnden om den avfallsmängd tillförs som

upplaget eller anläggningen överstiger 75 000 ton per år. Överstiger

avfallsmängden 50 ton men 75 000 ton per år skall tillstånd sökas hos länsstyrelsen och uppgår avfallsmängden till högst 50 ton per år skall anmälan

göras till kommunal nämnd

Miljöskyddslagen ger myndigheterna möjlighet att vid tillståndsprövning eller tillsyn föreskriva om begränsning av avfallsmängden och ge regler om hur avfallet skall tas om hand. Lagen saknar föreskrifter direkt tar sikte på att som

4 Plan- och bygglagen dock i första hand inriktad på byggnadstekniska är och planmässiga frågor. Regeringen har i sin lagrådsremiss om miljöbalk även lämnat ett förslag till lag om koncessionsnämnden för miljöskydd. ° Bilaga till miljöskyddsförordningen p. 92. 03.

reglera avfallsfrågor för andra verksamheter än där det är fråga om att pröva avfallshanteringen sådan, exempelvis i fråga avfallsanläggningar. som om

Tillåtlighetsreglerna i miljöskyddslagen inleds med en bestämmelse av innebörden att för miljöfarlig verksamhet i princip skall väljas lämpligaste plats. Miljöskyddslagens karaktär markanvändningslag omfattar sålunda av endast lokalisering miljöfarlig verksamhet. Tillståndsmyndigheten prövar av platsvalet kan accepteras med hänsyn till de olägenheter som kvarstår om sedan skyddsåtgärder m.m. har vidtagits.

Därefter följer bestämmelse skyldighet att vidta skyddsåtgärder och

en om

andra försiktighetsmått. Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet är skyldig att vidtaga de skyddsåtgärder, tåla begränsning av

verksamheten och iakttaga försiktighetsmått i övrigt skäligen kan fordras som för att förebygga eller avhjälpa olägenhet från verksamheten. Denna skyldigheten kvarstår i princip även efter det att verksamheten har upphört.

Omfattningen av åliggandena skall bedömas med utgångspunkt i vad som är

tekniskt möjligt vid verksamhet det slag som är i fråga och med beaktande av såväl allmänna enskilda intressen. Vid avvägning av olika intressen av som skall särskild hänsyn tas till å sidan beskaffenheten av det område som kan ena bli utsatt för störning och betydelsen störningens verkningar, å andra sidan av

nyttan verksamheten samt kostnaden för skyddsåtgärd och den ekonomiska

av verkan i övrigt försiktighetsmått som kommer i fråga. av Sedan kommer bestämmelse förbud mot åtgärd kan medföra en om som

olägenhet av väsentlig betydelse även om skyddsåtgärd vidtagits. Det finns två

störningsnivåer inte får överskridas om inte särskilda skäl föreligger. som

Dispens från den första vid olägenhet av väsentlig betydelse kan meddelas

- -

tillståndsmyndigheten särskilda skäl föreligger. Dispens från den andra

av om -

att stömingarna leder till att ett stort antal människor får sina levnads-

förhållanden avsevärt försämrade m.m. kan efter underställning lämnas av regeringen, verksamheten har synnerlig betydelse för näringslivet eller för om

orten eller eljest från allmän synpunkt. Bestämmelserna gäller såväl

nyanläggningar tillstånd som befintliga anläggningar tillsyn.

För att skyddsåtgärder skall få avsedd effekt krävs någon form av tillsyn

m.m.

och kontroll. Definition begreppet tillsyn och kontroll saknas egentligen. I

av

förarbetena till miljöskyddslagen att myndigheternas tillsyn omfattade

angavs

övervakning och kontroll stömingskällor och att skyddsföreskrifter

av

efterlevdes. I princip förbehålls begreppet tillsyn myndigheternas arbete med

att tillse att gällande lagar, förordningar, föreskrifter och villkor efterlevs.

Sålunda regleras myndigheternas skyldigheter och befogenheter inom

ansvar,

tillsynsområdet.

Regeringen föreslår i miljöbalksförslaget att tillstånd till miljöfarlig verksamhet helt skall bygga på villkor. Den verksamhet som omfattas av ett tillstånd skall alltså i alla delar framgå av villkoren. Villkoren skall också kunna avse skyldighet att ställa säkerhet verksamheten. I balken skall anges särskilda av grunder för upphävande av tillstånd och omprövning av tillstånd. Länsstyrelsen, Statens Naturvårdsverk och miljöombudsmannen

tillsynsmyndigheter skall ha rätt att begära upphävande av tillstånd och

omprövning av tillstånd.

Tillsynsmyndigheterna enligt miljöskyddslagen är Naturvårdsverket, läns-

styrelserna och miljö- och hälsoskyddsnämndema. Naturvårdsverket svarar för samordningen på central nivå av

tillsynsverksamheten enligt lagen och har möjlighet att ingripa i alla enskilda ärenden. Länsstyrelsen utövar tillsyn över verksamhet som kräver tillstånd

eller som utövas av försvarsmakten. Miljö- och hälsoskyddsnämnden eller

annan kommunal nämnd utövar den lokala tillsynen över övrig verksamhet. Efter vissa åtaganden får länsstyrelsen överlåta tillsyn av tillståndspliktig verksamhet till miljö- och hälsoskyddsnämnden, dock inte Försvarsmaktens verksamheter. Att meddela råd och anvisningar är ett väsentligt led i

tillsynsverksamheten. Kontrollverksamhet omfattar i huvudsak anläggningssyn och inspektion besök. Tillsynsmyndighetema skall verka för att överträdelser av lagen beivras. Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som

behövs för utövande av tillsynen.

Den som utövar den miljöfarliga verksamheten i fråga är skyldig att utöva

kontroll över verksamheten. Ofta används för att särskilja sådan kontroll- verksamhet som utövare av miljöfarlig verksamhet från den tillsyn som

myndigheterna har begreppet egenkontroll. Med detta begrepp har man velat

klargöra att det primära ansvaret för att miljöfarlig verksamhet bedrivs i enlighet med miljöskyddslagens bestämmelser åvilar den som utövar

verksamheten i fråga. Det är den som bedriver verksamheten som har den bästa kunskapen om förhållandena. Det är hans skyldighet att se till att han iakttar miljöskyddslagens tillåtlighetsregler och övriga gällande villkor för

verksamheten.

Egenkontroll utgör grunden för tillsynen och kontrollen, vilket inte står i

motsatstörhållande till en aktiv myndighetstillsyn.7 Tillståndsmyndigheten får

besluta föreskrifter i fråga om kontrollen.

Anläggningssynen omfattar i första hand övervakning och kontroll av företagets egna kontrollverksamhet. Redan i ansökan skall de företag som

söker tillstånd ange hur kontrollen är avsedd att utformas. En effektiv egen-

7 Prop 1987 88:85 256. s.

kontroll förutsätter att det finns ett kontrollprogram närmare hur som anger kontrollen skall utövas.

Den som utövar tillståndspliktig verksamhet skall årligen inge särskild

en

miljörapport till tillsynsmyndighet. Rapporten skall innehålla en redogörelse för vidtagna miljöskyddsåtgärder och resultaten dessa åtgärder samt i

av

förekommande fall resultatet den kontroll företaget är skyldigt att

av som genomföra. Naturvårdsverket har meddelat föreskrifter och allmänna råd om

miljörapportens generella utformning För de fall verksamheten inte fullgör

sin skyldighet har tillsynsmyndigheten möjlighet att vid vite inkräva en rapport.

Regeringen föreslår att miljökvalitetsnormer införs i den tänkta miljöbalken. I sådana normer skall kunna föreskrivas vad som kan lägsta anses vara godtagbara miljökvalitet för mark, vatten, luft eller naturen i övrigt. Normerna skall sålunda ge uttryck för de krav bör ställas på miljön med som

utgångspunkt från vad människan och naturen tål. Miljöskyddsnormema skall i

första hand läggas till grund för samhällsplanering och omsättas till åtgärdsplaner. Dessa kan i sin tur uttryckas i föreskrifter, realiseras genom

prövning i enskilda tillstånds och tillsynsärenden osv. I de fall det kan antas

att sådana föreskrifter kan komma att överskridas skall mätningar göras. I

vissa fall bör enligt förslaget göras direkt rättsligt bindande. Om

normerna en verksamhet, hantering eller en åtgärd kan befaras leda till att människors hälsa skadas eller leda till påtagliga skador på miljön skall den inte få utövas eller vidtagas, trots användning av olika tillgängliga försiktighetsmått.

Regler om miljöskadeförsäkring finns intagna dels i miljöskyddslagen dels i förordningen 1989:365 om miljöskadeförsäkring. Enligt dessa bestämmelser skall det för ersättning i vissa fall till den har lidit skada enligt

som

miljöskyddslagen finnas en miljöskadeförsäkring med villkor som godkänts av

regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Den utövar som miljöfarlig verksamhet enligt miljöskyddslagen kräver tillstånd eller som

anmälan skall bidra till försäkringen med belopp som framgår av tabeller som har godkänts regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.

av som

Beloppen skall betalas i förskott för kalenderår.

Miljöskadeförsäkringsutredningen menar i sitt slutbetänkande att de nuvarande formerna för miljöskadeförsäkring bör bibeh5l1as.9 Dock föreslås

att

försäkringsvillkoren ändras för att stärka de enskildas rätt till ersättning på så sätt att sakförsäkringsvillkoren i likhet med personskadevillkoren bör omfatta rätt till ersättning även för skada orsak står att finna i miljöpåverkan eller

vars

° SNFS 1990:4 MS:24 resp. Allmänna råd 90:7. ° SOU 1993:78 dir. 1992:13.

annan störning som har inträffat efter det att miljöskadelagen trädde i kraft den 1 juli 1986. Dessutom föreslås att villkoren ändras så att de enskildas möjligheter att få ersättning för kostnader för rättegång eller utredning annan förbättras. Miljöskadeförsäkringen omfattar i sin nuvarande form inte kostnader för omhändertagande och sanering. I stället har vissa sådana åtgärder finansierats ur ett anslag Statens Naturvårdsverk har för att som finansiera återställnings- och saneringsåtgärder i alla former. I betänkandet föreslås en utvidgning miljöskadeförsäkringssystemet särskild av genom en saneringsförsäkring.

3.3.3 Lag om hushållning med naturresurser

Naturresurslagen l987:l2 är markanvändningslag övergripande en av karaktär med paraplybestämmelsef. Den skiljer sig från andra lagar på området genom att bestämmelserna i huvudsak blir tillämpliga vid prövning enligt andra lagar och innehåller bland annat bestämmelser, vilka skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i plan- och bygglagen, vattenlagen, miljöskyddslagen, naturvårdslagen, lagen om vissa torvfyndigheter, väglagen, lagen innefattande vissa bestämmelser elektriska anläggningar m.fl. lagar. om Lagen är med hänsyn till sin karaktär särskilt nära knuten till plan- och bygglagen.

Till stöd för tillämpningen naturresurslagen finns förordningen av om tillämpning av lagen l987:12 om hushållning med naturresurser m.m. och förordningen 1991:738 om miljökonsekvensbeskrivning.

Lagen syftar till att bevara god natur- och kulturmiljö, att i ett långsiktigt en perspektiv trygga landets försörjning med naturresurser samt att främja en ändamålsenlig samhällsutbyggnad.

Det finns inga tvingande bestämmelser eller tillsynsregler i lagen. Förutom vissa grundläggande hushållningsbestämmelser innehåller den särskilda hushållningsbestämmelser för vissa områden i landet, regler regeringsom prövning av vissa större industrianläggningar och regler miljökonsekvensom beskrivning.

Hushållningsbestämmelsema kan sägas ge de anvisningar avvägningar om som skall göras vid planläggning och tillståndsprövning i fråga den framtida om användningen av marken och vattnet. I särskilda bestämmelser har denna avvägning redan gjorts av lagstiftaren, genom bestämmelserna tagit som

ställning till hur vissa områden i landet skall användas.

Exempelvis att vissa älvar undantagits från vattenutbyggnad.

Miljökonsekvensbeskrivningen skall möjliggöra en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser. Den skall sålunda fungera som beslutsunderlag och skall bland annat innehålla en beskrivning av ändamål och miljöeffekter samt i vissa fall redovisa alternativa lokaliseringar och utformningar samt uppgifter om konsekvenser av att den sökta åtgärden inte vidtas, det s.k. nollaltemativet. Regeringen eller myndighet regeringen bestämmer kan föreskriva att det i som ärenden enligt någon av de lagar som inledningsvis anges i naturresurslagen skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning. Miljökonsekvensbeskrivning skall fogas till bland annat sådan tillståndsansökan som enligt ifrågavarande lag skall prövas av regeringen, tillståndsansökan enligt vattenlagen, miljöskyddslagen och lagen om kommunal energiplanering. Miljökonsekvensbeskrivning skall bekostas av den som söker tillstånd för verksamhet som kräver sådan beskrivning. I miljöbalksförslaget skall det finnas miljökonsekvensbeskrivningar till grund för all tillståndsprövning enligt miljöbalken.

3.3.4 Plan- och bygglagen Plan- och bygglagen 1987 :10 är nära kopplad till naturresurslagen och innehåller bestämmelser om planläggning av mark, vatten och byggnad. Lagen skall bland annat syfta till god och långsiktigt hållbar livsmiljö för en människor i dagens samhälle och för kommande generationer. För miljöfarlig verksamhet krävs i allmänhet såväl tillstånd enligt miljöskyddslagen som bygglov enligt plan- och bygglagen. Miljöskyddslagen

kan i större utsträckning användas för att komma till rätta med rådande

miljöproblem. I första hand är plan- och bygglagen ett instrument för kommunerna att styra bebyggelseutvecklingen i vid mening. Detta sker genom Översiktsplaner, detaljplan, områdesbestämmelser samt vid prövning av bygglov. Vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked skall naturresurslagen tillämpas. Markanvändningsfrågoma regleras i huvudsak genom detaljplaner och områdesbestämmelser, genom vilka kommunerna har givits stora möjligheter att påverka framtida markanvändning och därigenom förhindra att t.ex. bostadsområden utsätts för störningar från olika miljöfarliga verksamheter.

Förordning om miljökonsekvensbeskrivning.

I detaljplanen får meddelas bestämmelser om bland annat skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och, om det finns särskilda skäl,

högsta tillåtna värden för störningar luftförorening, buller, skakning, genom ljus eller annat sådant prövas enligt miljöskyddslagen. Kommunerna kan som förordna strängare krav än vad tillståndsmyndigheten kräver enligt

miljöskyddslagen, enär tillstånd enligt miljöskyddslagen i princip inte får

meddelas i strid detaljplan eller områdesbestämmelser. mot en

Plan- och bygglagen är föremål för särskild översyn, vilket bl.a. syftar till

en

ökat genomslag för miljöfrågoma i planeringsarbetet. I betänkandet

12 behandlas frågor bygglov och

Anpassad kontroll av byggandet om byggnadsteknisk kontroll och förslag lämnas på lagändringar på en rad olika

punkter. Utredningen föreslår bl.a. en uppdelning mellan lokaliseringsprövning och byggkontrollen med motiveringen att en sådan är nödvändig för att uppnå

bättre anpassning samhällets kontroll rörande fysisk planering och

en av byggande till de verkliga behoven i enskilda fall.

Den nuvarande tillståndsprövningen bygglovet inskränks till att avse endast prövning lokaliseringen och den närmare placeringen och utformningen

en av

av byggnader m.m. En kontroll att de tekniska egenskapskraven på byggnader och andra anläggningar skall ske i ett fristående förfarande. Enligt utredaren bör byggkontrollen utformas så gör klar skillnad mellan de statliga

att man en egenskapskraven på byggnader och ansvaret för att uppfylla dessa krav. Det är

producentemasbyggherrarnas skyldighet att styrka att deras produkter-

byggnader uppfyller egenskapskraven. Samhället skall besluta om på vilket sätt sådana bestyrkanden skall ske.

Den tredjepartskontroll som kan erfordras bör enligt utredaren utövas av fristående organ som har en kompetens och ett oberoende som gör dem lämpliga för sådan uppgift. Ett från tillståndsprövningen fristående tillsynsen och kontrollförfarande föreslås införas rörande de tekniska egenskapskraven på byggnader och andra anläggningar. Byggherren ges det fulla ansvaret för att

byggnaden uppfyller samhällets krav, medan byggnadsnämnden får ett renodlat tillsynsansvar. Den efterföljande kontrollen skall anpassas bland annat till det

enskilda projektets art och komplexitet, annan myndighetskontroll samt byggherrens kontrollsystem. Byggnadsnämnden skall om det inte är

egna obehövligt godkänna kvalitetsplan för arbetena, som anger vilken kontroll - en m.m. som skall utföras. Kontrollen skall i huvudsak utövas genom

dokumenterad egenkontroll eller av fristående sakkunnig. Övergångsvis bör

även byggnadsnämndsbesiktningar kunna användas enligt utredaren.

12 Delbetänkande Plan- och byggutredningen, SOU 1993:94. av 4 14-1075 97

I betänkandet Miljö och 13

fysisk planering lämnas förslag som rör bland annat miljöhänsyn i fysisk planering och byggande, reglering i detaljplan och detaljplaneprocessen och medborgarinflytandet i fysisk planering. För uppnående av en systematisk förenkling och enhetlighet och bättre

en

integrering av NRL i PBL:s prövningssystem föreslås att kravet på miljökonsekvensbeskrivningar skall utvidgas till att gälla mer generellt. En sådan beskrivning skall enligt utredningen upprättas så snart detaljplan

en medger åtgärder som innebär betydande inverkan på miljön, hälsan och säkerheten eller hushållningen med naturresurser. Nuvarande PBL innehåller inte några bestämmelser direkt tar sikte på materialåtervinning i som en

byggandet som främjar återanvändning och återvinning vid rivning eller

ombyggnader. För de fall rivningslov krävs inte något krav avseende anges omhändertagande av rivningsmassor som förutsättning för bifall till en ansökan. Dock skall enligt 20 § PBL material kan skador å som ge människor, djur eller växter hand 4

tas om på ett betrygagnde sätt. Utredningen föreslår att kommunen skall få möjlighet att säkerställa att rivning

av byggnader sker på ett sätt förutsättningar för återanvändning och som ger återvinning samt omhändertagande miljöfarligt avfall. PBL bör enligt av

utredaren ge de kommuner som önskar möjligheter till källsortering

av rivningsavfallet. Kommunerna skall kunna kräva rivningsplan en som

beskriver hur arbetet skall utföras med avseende på omhändertagandet

av

rivningsavfall. Boverket skall utfärda närmare föreskrifter om rivningsplanens

innehåll.

3.3.5 Naturvårdslagen

Naturvårdslagen 1964:822 innehåller bestämmelser om hänsyn och varsamhet

i umgänget med naturen. Den är markanvändningslag och utgör ett en instrument i det statliga arbetet att bevara för naturvärden eller friluftslivet värdefulla områden, även om kommunernas också inom detta område ansvar

påtagligt ökat under senare år. I de inledande bestämmelserna i lagen fastläggs

att naturvärden är såväl en statlig som kommunal angelägenhet.

Det finns flera beröringspunkter mellan naturvårdslagen och plan- och

bygglagen. Båda lagarna är utpräglade markanvändningslagar. Syftena med

3 Delbetänkande av Plan- och byggutredningen SOU 1994:36. slutbetänkande förväntas föreligga senast den l oktober 1994. Angående medborgarinflytande se SOU 1993:90, Lokal Demokrati, s. 60. 1‘ Boverket har med stöd av ett bemyndigande avseende nämnda aktsamhetsregel utfärdat föreskrifter om rivningsarbeten. I vissa fall skall efter inventering - rivningsplan upprättas. Vidare har byggnadsnämnden vissa möjligheter att ingripa om ett rivningsarbete utgör fara för liv och hälsa.

lagarna är också delvis sammanfallande. Enligt naturvårdslagen får sålunda ett beslut som kan påverka markanvändningen inte strida mot detaljplaner och områdesbestämmelser. Naturvårdslagen innehåller huvudsakligen bestämmelser om avsättandet av värdefulla områden som nationalpark, naturreservat eller naturvårdsområde, skyddet för växt- och djurarter, strandskydd samt prövning vissa arbetsav företag. Under rubriken särskilda bestämmelser till skydd för naturmiljön stadgas att täkt av sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter för annat ändamål än markinnehavarens husbehov inte får ske utan länsstyrelsens tillstånd med vissa undantag. Det finns särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning. Envar skall tillse att han skräpar ned utomhus, sig i naturen eller inom bebyggda vare områden, med plåt, plast, glas, papper, avfall eller annat. Den som skräpat ned kan föreläggas att iordningställa platsen samt genomföra de förebyggande åtgärder som behövs för framtiden. Lagen innehåller också ersättningsbestämmelser, ansvars- och sanktionsregler. Naturvårdstörordningen 1976:484 och nationalparksförordningen 1987:398 har beslutats med stöd av naturvårdslagen. Naturvårdslagens regler om skydd för naturområden skall föras över till miljöbalken enligt regeringens förslag.

3.3.6 Hälsoskyddslagen Bestämmelserna i hälsoskyddslagen 1982:1080 har till syfte att skydda människors hälsa och omfattar störningar från användning såväl fast av som lös egendom. Sanitär olägenhet är ett centralt begrepp i lagen. Med sanitär olägenhet avses en störning som kan vara skadlig för människors hälsa och som inte är ringa eller helt tillfällig. Lagen syftar till att förhindra att sådan olägenhet uppkommer och att undanröja

densamma. Ägaren eller nyttjanderättshavaren av berörd egendom skall därför

vidta de åtgärder som skäligen kan krävas och i lagen närmare ges bestämmelser för vissa fall då sådana åtgärder kan komma i fråga. Liksom i renhållningslagen läggs i hälsoskyddslagen huvudansvaret på

kommunerna. Inom varje kommun skall det finnas eller flera nämnder

en som skall fullgöra kommunens uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. Nämnden skall inom kommunen bland annat utöva tillsyn över lagens efterlevnad. Länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet och Socialstyrelsen och Naturvårdsverket utgör de centrala tillsynsmyndighetema. Tillsynen fördelas

U Mer renhållningslagen i kap 3.3.7. om

närmare i hälsoskyddsförordningen 1983:616. För tillsyn äger tillsyns-

myndighet tillträde till byggnader, lokaler, anläggningar och områden och får

där göra undersökningar och ta prover. Lagen innehåller också bestämmelser om föreläggande, förbud och ansvar. Kommunal nämnd får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att

hälsoskyddslagen eller bestämmelser meddelats med stöd av denna lag

som skall efterlevas. Enligt hälsoskyddsförordningen skall den som avser att anordna en gödselstad eller annan upplagsplats för djurspillning inom område med detaljplan anmäla detta till den kommunala nämnd fullgör uppgifter inom miljö- och som hälsoskyddsområdet. Om det behövs för att hindra uppkomsten av sanitär olägenhet i en kommun, får kommunen meddela föreskrift om bland annat spridande av naturlig gödsel, slam och annan orenlighet inom detaljplanerat område eller intill sådant område.

I regeringens miljöbalksförslag inordnas hälsoskyddslagstiftningen i ett särskilt

kapitel i miljöbalken. Uttrycket sanitär olägenhet ersätts med begreppet

olägenhet för människors hälsa. Miljökvalitetsnormer skall kunna läggas till grund för bedömningen av vilka åtgärder som behövs.

3.3.7 Renhållningslagen

Avfallsomrâdet berörs sålunda av ett flertal lagar och förordningar. Speciellt

viktig för avfallshanteringen är renhållningslagen 1979: 596 med tillhörande

förordning 1990:984. Den innebär att avfallshanteringen skall ske på ett

sådant sätt att åtgärder som underlättar återanvändning och återvinning av avfallet skall främjas om det behövs för att spara råvaror eller energi eller med

hänsyn till naturvärden. Under renhållningslagen finns, förutom nyss nämnda

förordning, förordningen 1993:1154 om producentansvar för vissa förpackningar.

Bestämmelserna i renhållningslagen syftar till att förhindra olägenheter från hälso- och miljösynpunkt i samband med hantering av hushållsavfall. Med hantering avses i lagen uppsamling, förvaring, bortforsling och slutligt

omhändertagande. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att hushållsavfall och annat avfall får införas till eller utföras ur

landet endast efter särskilt tillstånd.

w Möjligheten föreskriva tillståndsplikt har föranletts ratiñceringen 1989 års att av av Baselkonvention om kontroll av gränsöverskridande transporter och slutligt omhändertagande av riskavfall, vilken ratiñcerades av Sverige år 1991 SÖ 1991: 22.

Med hushållsavfall i lagen avfall och orenlighet härrör från hushåll avses som och därmed jämförligt avfall. Enligt lagen skall avfallshantering ske på sådant sätt åtgärder underlättar återanvändning och återvinning av avfallet att som främjas, det behövs för råvaror eller energi eller med hänsyn till om att spara

miljövården.

Enligt allmän aktsamhetsregel, vilken är riktad mot såväl enskilda som

en kommuner, skall avfallet hanteras på sådant sätt att det inte uppkommer

olägenhet från hälsoskydds- och miljövårdsynpunkt.

Renhållningslagen innehåller i övrigt bestämmelser om den kommunala

renhållningsskyldigheten, producentansvar, avgifter, avfallsplan, tillsyn och

ansvarsbestämmelser m.m.

Kommunerna för hanteringen hushållsavfall, såvida inte ansvarar av bestämmelserna producentansvar är tillämpliga vilka beslutades av om

riksdagen under våren 1993 på grundval av förslag i kretsloppspropositionen.

Det kommunala ansvaret kan således i vissa fall ersättas av ett producent- Kommunens innebär skyldighet att tillse att behandlingsansvar. ansvar en anläggningar för hushållsavfallet finns att tillgå, antingen genom kommunens

anläggningar, flera kommuner regionalt ägd anläggning

egna genom en av eller avtal med kommun eller entreprenör om behandling av genom annan

hushållsavfall. Genom bemyndigande i renhållningslagen har kommunerna i renhållningsförordningen givits rätt att föreskriva att även annat avfall än

hushållsavfall industriavfall skall insamlas och forslas bort genom

kommunens försorg. I speciell förordning kommunerna ansvar för en ges

insamling det miljöfarliga avfallet.

och transport av

Producentansvaret innebär att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva skyldighet för producenterna att till att avfallet

om se

de eller de förpackningar de tillverkar, importerar eller säljer

av varor av som eller avfallet från sådan verksamhet de bedriver bortforslas, återanvänds, som återvinns eller omhändertas på sådant sätt kan krävas för miljömässigt som en

godtagbar avfallshantering. Det kan föreskrivas är av såväl fysisk

ansvar som ekonomisk Föreskrifterna kan innebära hur stor del av det som natur. insamlade och bortforslade avfallet skall återanvändas, återvinnas eller som

omhändertas på annat sätt, t.ex. genom kompostering.

Med begreppet producent dvs. den krets som kan omfattas av ifrågavarande skyldigheter yrkesmässigt tillverkar, importerar eller försäljer

avses den som

eller förpackning och den som i sin yrkesmässiga verksamhet

en vara en frambringar avfall fordrar särskilda åtgärder från renhållnings- eller som

miljövårdsynpunkt.

Mer därom i kapitel 3.3.9.

När avfall skall bortforslas producents eller kommunens genom en genom försorg, får avfallet inte grävas komposteras eller slutligt omhändertas på ner, annat sätt av fastighetsägaren och någon än den producenten eller annan som kommunen anlitar för ändamålet får inte ta befattning med bortforslingen.

Föreskrifterna får även skyldighet att lämna uppgifter insamling, återavse om användningsgrad, återvinningsgrad eller andra förhållanden skyldighet samt att märka en vara eller förpackning. Det sistnämnda torde ofta föruten vara en sättning för ett fungerande system med återtagning eller förav varor

packningar.

Regeringen eller myndighet regeringen bestämmer får enligt renhållningssom lagen föreskriva att avgift för bortforsling och slutligt omhändertagande av avfall av en vara eller förpackning eller någon egendom en annan genom kommunens försorg får tas ut producenten. Avgiften skall betalas till den av myndighet regeringen bestämmer. som

För varje kommun skall det finnas renhållningsordning skall innehålla en som kommunens föreskrifter avfallshantering och avfallsplan. Avfallsplanen om en skall bland annat innehålla kommunens åtgärder för att minska avfallets mängd

och farlighet. Kommunen har rätt att kräva källsortering bestämt avfallsav slag. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får som föreskriva att den som yrkesmässigt bedriver verksamhet upphov till som ger avfall skall lämna kommunen de uppgifter behövs för kommunens som renhållningsordning.

Tillsynen av renhållningsföreskrifterna åligger miljö- och hälsoskyddsnämnden

i kommunen. Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar

och handlingar behövs för tillsynen. som

I miljöbalksförslag förs de föreskrifter finns i renhållningslagen i

som huvudsak in oförändrade i miljöbalken. Enligt regeringens bedömning bör

miljöbalken inte innehålla särskilda föreskrifter vad med avfall om som menas och miljöfarligt avfall, framförallt på grund problemet med gränsen går av var

Enligt förordningen om producentansvar för glasförpackningar och förpackningar av Wellpapp 1993: l 154 skall beroende på förpackningsslag viss procent återanvändas - eller materialåtervinnas senast den 1 januari 1997. Exempelvis skall 65% av förpackningar av Wellpapp återanvändas eller materialåtervinnas senast nämnda

datum. Med begreppet förpackning avses alla konstruktioner glas eller Wellpapp av som används till att innehålla, skydda, hantera eller leverera en vara. Producentsansvaret omfattar alla slags förpackningar utom förpackningar är som miljöfarligt avfall. Använda eller utsorterade förpackningar skall förvaras avskilda

från hushållsavfall och annat avfall i avvaktan på bortforsling. Enligt plan skall under

år 1994 motsvarande ansvar införas för övriga förpackningsslag: papper, kartong,

plast, stålplåt, aluminium samt trä.

för vad som är att avfall eller inte. Ett införande sådana skulle anse som av

enligt regeringen vidare försvåra Sveriges anpassning till regleringen inom

EG.

3.3.8 Lagen om kemiska produkter Kemikalielagstiftningen syftar till att skydda människor och miljö från störningar orsakade av hantering m.m. av kemiska produkter. Bestämmelserna

är inte såsom miljöskyddslagen och hälsoskyddslagen knutna till

- egendomsbegreppet.

Lag 1985:426 om kemiska produkter är en s.k. ramlag och syftar till att förebygga att skador på människors hälsa eller i miljön förorsakas av kemiska

ämnes inneboende egenskaper. Med stöd av lagen har meddelats flera

förordningar, såsom förordningen 1985:841 om miljöfarligt avfall. Den är tillämplig på import och kemiska ämnen och beredningar

hantering,

export av

kemiska produkter.2

Med hantering avses tillverkning, bearbetning, behandling, förpackning, förvaring, transport, användning, omhändertagande, destruktion, konvertering, saluförande, överlåtelse och därmed jämförligt förfarande. Enligt förordningen

1985:835 kemiska produkter omfattar begreppet tillverkare också den om som

för vidare överlåtelse i eget namn förpackar, packar om eller ändrar namn på

kemisk produkt utan att ha importerat eller tillverkat produkten.

Om det är påkallat från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, kan myndighet

föreskriva att lagens bestämmelser om kemiska produkter också skall tillämpas på varor som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt. Vidare kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriva om undantag från lagens tillämpning i fråga om visst produktslag eller viss

hantering eller import av kemiska produkter.

Den som hanterar eller importerar en kemisk produkt skall vidta de åtgärder

och iakttaga de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra eller

motverka skada på människor eller i miljön, genom att öka kunskapen om

produkterna, förbättra informationen, byta ut farliga produkter mot mindre

9 därom i 3.3.12. Mer avsnitt 2° kemiska Dock är lagen år inte tillämplig på sådana produkter som omfattas av livsmedelslagen 1971:511, läkemedelsförordningen 1962:701 eller lagen 1985:295 om foder. 21 gäller inte kemiska produkter omfattas lagen 1983: Lagen sådan hantering av som av 428 om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark. Avseende transport av sådana kemiska produkter som är farligt gods enligt lagen 1982:821 om transport av farligt gods gäller lagen endast i den utsträckning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.

farliga utbytesprincipen och genom att se till att hanteringen inte leder till en

exponering som kan skada hälsa eller miljö för de produkter som inte kan

bytas ut. Kemiska produkter som yrkesmässigt tillverkas eller importeras till

Sverige skall registreras i produktregistret.

Lagen innehåller i övrigt regler om förhandsanmälan, tillstånd, tillsyn,

avgifter, ansvar, sekretess m.m.

Enligt kemikalieforordningen, där hälsofarliga produkter indelas i olika

farlighetsklasser, krävs tillstånd bland annat för yrkesmässig överlåtelse av

livsfarliga eller mycket farliga kemiska produkter. Tillsynsmyndigheten får

meddela de förelägganden och förbud som behövs i det enskilda fallet för att lagen skall efterlevas.

Ett tillstånd enligt miljöskyddslagen påverkar inte kemikaliemyndighetemas

möjligheter att med stöd av lagen om kemiska produkter meddela förbud mot användning av sådan produkt som vid hantering kan leda till skador trots att produktionen vid prövning enligt miljöskyddslagens regler befunnits godtagbar. För att hantera risker som kan uppkomma i samband med användningen av kemikalier bedrivs kemikaliekontroll. Ansvaret för att kemikaliekontrollens mål uppnås ligger i första hand hos de företag som tillverkar, importerar,

överlåter och använder kemiska ämnen och produkter. Alla som på något sätt

hanterar kemikalier har dock skyldighet att ta sitt ansvar för att minimera

riskema.

Tillsynsmyndigheter är inom olika områden Kemikalieinspektionen,

Naturvårdsverket, Arbetarskyddsstyrelsen, Läkemedelsverket och Boverket.

3.3.9 Förordningen om miljöfarligt avfall

Förordningen 1985:841 om miljöfarligt avfall reglerar uppgiftsskyldighet, transport, slutligt omhändertagande samt utförsel och införsel av miljöfarligt

avfall. Den gäller utöver nyss nämnda förordningen om kemiska produkter.

Miljöfarligt avfall är sådant avfall som på grund sina egenskaper inte får

av

hanteras eller behandlas på sätt som vanligt hushålls- och industriavfall.

samma

22 Mer kemikalietillsyn, RRV 1994:8 Stödet till kommunernas kemikalietillsyn. om se 23 fråga batterier finns särskilda bestämmelser i förordningen 1986:1236 I om om miljöfarliga batterier.

Förordningen är tillämplig på tolv olika huvudgrupper av fast respektive flytande avfall.

Förordningen om miljöfarligt avfall gäller inte när miljöfarligt avfall ingår som beståndsdel i hushållsavfall enligt renhâllningslagen eller när slutligt omhändertagande av miljöfarligt avfall sker i anslutning till den anläggning där avfallet uppkommer, inte annat föreskrivs Naturvårdsverket. om av Den som yrkesmässigt utövar verksamhet där miljöfarligt avfall uppkommer är skyldig att till myndighet lämna uppgifter avfallens art, sammansättning, om mängd och hantering. Miljöfarligt avfall får yrkesmässigt transporteras på väg endast av kommun eller sådan inrättning eller sådant företag drivs som av

kommun eller av den som av länsstyrelsen erhållit särskilt tillstånd därtill.

Miljöfarligt avfall får slutligt omhändertas yrkesmässigt endast Svensk

av

Avfallskonvertering AB SAKAB eller av den som har särskilt tillstånd av Naturvårdsverket. Reglerna om tillsyn i kemikalielagen skall gälla också vid tillämpning av förordningen om miljöfarligt avfall. Dock är inte Kemikalieinspektionen utan Naturvårdsverket tillsynsmyndighet.

3.3.10 Sanktioner

Vid sidan föreläggande rättelse förenat med vite och direkta åtgärder för av om att vidta rättelse, finns det olika former av sanktioner på miljöområdet, såväl straffsanktioner ekonomiska sanktioner olika slag. som av Inte sällan bedrivs miljöfarlig verksamhet av juridiska En juridisk personer. person kan enligt svensk rätt inte begå brott. Straffansvaret läggs på den

fysiska person som inom företaget bär ansvaret för brottet. Det finns dock vissa sanktioner kan riktas också mot juridiska såsom

som personer,

förverkande, företagsbot och sanktionsavgift.

Bestämmelser om straff för olika typer miljöbrott finns såväl i brottsbalken av

som i ett stort antal författningar med miljöanknytning specialstraffrätten. De senare är subsidiera, dvs. att först måste prövas det är möjligt att väcka

om

24 Huvudgruppema är: oljeavfall, lösningsmedelsavfall, färg- och lackavfall, limavfall, 5. starkt surt eller starkt alkaliskt avfall, avfall innehåller kadmium, som avfall som innehåller kvicksilver, avfall som innehåller antimon, arsenik, beryllium, bly, kobolt, koppar, krom, nickel, selen, silver, tallium, tenn, vanadin eller zink, avfall som innehåller cyanid, 10. avfall innehåller PCB, ll. som bekämpningsmedelsavfall och 12. laboratorieavfall. Huvudgruppema exemplifieras i en förteckning som utges av Naturvårdsverket. För det fall det är påkallat från hälsoeller miljöskyddssynpunkt får Naturvårdsverket föreskriva att förordningen också får tillämpas på annat kemiskt avfall. Exempelvis miljöskyddsavgift och vattenföroreningsavgift.

åtal enligt brottsbalken. Om sålunda ansvar kan ådömas enligt brottsbalken skall ansvar ådömas enligt specialstraffrätten. I regeringens miljöbalksförslag är föreskrifter om ansvar för brott gemensamma för miljöbalkens tillämpningsområde.

Vad gäller det subjektiva rekvisitet är i brottsbalken ett uppsåtsrekvisit

underförstått i brottsbeskrivningarna. Gärningsmannen måste alltså förstå

vad han gör vett och vilja. Dock behöver han inte förstå att det han gör är otillåtet.

Om oaktsamhet ett beteende som avviker från ett aktsamt sådant och att det kunnat begäras av gärningsmannen att han iakttagit erforderlig varsamhet skall vara tillräcklig för straffbarhet måste detta däremot uttryckligen anges i

straffbudet. Detta gäller inte för specialstraffrätten. Om inget sägs i straffbudet kan i allmänhet utgå ifrån att det för man

straffbarhet är tillräckligt med oaktsamhet. Ibland krävs grov oaktsamhet i

specialstraffrätten. I begreppet grov oaktsamhet läggs ofta att oaktsamheten

varit medveten, dvs. att gärningsmannen handlat med insikt om risken, men detta moment kan inte i alla situationer anses vare sig nödvändigt eller tillräckligt. De allvarligaste är reglerade i brottsbalken under rubriken

miljöbrotten

allmänfarliga brott.2 Enligt reglerna miljöbrott och vållande till

om miljöstöming kan straffansvar inträda bland annat när någon förvarar avfall eller annat ämne på sätt genom förorening medför hälsorisker, skador som eller betydande olägenhet i miljön. Straffpåföljden för miljöbrott är böter eller fängelse i högst två år. Är brottet grovt skall gärningsmannen dömas till

fängelse i lägst månader och högst år. Kan gärningen med hänsyn till

sex sex

omständigheterna anses försvarlig skall inget ansvar utdömas.

Vid oaktsamhetsbrottet vållande till miljöstöming är straffpåföljden böter eller fängelse i högst två Ar.

Vid miljöbrott kan också brottsbalkens regler förverkande av egendom och

om

företagsbot bli tillämpliga.

Förverkande är inte någon brottspåföljd i brottsbalkens mening, utan hänförs

till den kategori straffrättsliga sanktioner som brukar benämnas särskild

26 BrB 1:2 27 Såsom enligt 20 kemikaliska produkter. § lagen om 2‘ BrB 13 kap. 9 13 8a BrB °° BrB 13:9 3 kap 36. BrB

rättsverkan brott. Att egendom förklaras förverkad innebär

av att ägaren eller innehavaren förlorar sin rätt till egendomen och att denna skall

överlämnas till staten. Regler förverkande förekommer också inom om

specialstraffrätten. BrB innehåller också bestämmelser äger generell

som

tillämpning vid alla slags förverkande, vare sig det sker enligt brottsbalken

eller enligt bestämmelser inom specialstraffrätten. En sådan är 36:4 § som gäller förverkande vid brott i utövning näringsverksamhet. Vad kan av som förverkas är värdet de ekonomiska fördelar uppkommit för av som näringsidkaren till följd brott begånget i utövningen näringsverkav av samheten.

Företagsbot skall åläggas näringsidkare för brott har begåtts i utövning som av

näringsverksamhet, om brottsligheten har inneburit ett grovt åsidosättande

av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten eller är annars av

allvarligt slag och näringsidkaren inte har gjort vad skäligen kunnat

som

krävas för att förebygga brottsligheten.

För att företagsbot skall kunna ådömas måste det sålunda kunna styrkas att brott föreligger. Företagsbot skall fastställas till lägst 10 000 kr och högst

3 000 000 kr. Vid bestämmandet företagsbotens storlek skall särskild

av

hänsyn tas till brottslighetens art, omfattning och förhållande till näringsverksamheten. Företagsboten kan

gämkas

eller efterges, bl.a. om brottet

medför betalningsskyldighets eller särskild rättsverkan för näringsånnan

idkaren.

Vid en genomgång de specialstraffrättsliga bestämmelserna på miljöområdet

av

kan vissa grundtyper bestämmelser urskiljas. I flera författningar, såsom i

av

miljöskyddslagen, hälsoskyddslagen och lagen kemiska produkter, finns

om

sålunda bestämmelser stadgar straff för underlåtenhet som att iakttaga förprövnings- eller anmälningsplikt. Ofta föreskrivs, såsom i nämnda

nyss lagar, straff för den åsidosätter regeringen eller

som av myndigheter

meddelade särskilda bestämmelser eller föreskrifter. Vidare stadgas i flera fall

också straff för den som bryter mot villkor i tillstånds- eller dispensbeslut.

Något mera sällan förekommer bestämmelser brott mot direkt i lag

om

stadgade förbud. Sådana bestämmelser finns exempelvis i renhållnings- och

naturvårdslagen. Detsamma gäller för bestämmelser stadgar straff för som

underlåtenhet att iakttaga direkt i lagen föreskriven skyldighet, såsom i lagen

3’ BrB 36:1-6 §§. 33 Såsom i naturvårdslagen. 3‘ BrB 36:7-10 §§. T.ex. miljéskyddsavgift. T.ex. förverkande.

kemiska produkter. I några författningar föreskrivs att det är straffbart att

om

lämna oriktiga uppgifter i frågor rör tillstånd och tillsyn, såsom i

som miljöskyddslagen och i lagen om kemiska produkter.

I miljöskyddslagen aktualiseras i allmänhet ansvarsbestämmelsema vid brott förprövningsplikten, villkorsöverträdelser, försummelser olika slag och

mot av

för det fall oriktiga uppgifter lämnas till tillsynsmyndighet kan ha

som

betydelse för tillståndet och tillsynen. För de fall ansvar föreligger enligt brottsbalken, skall straffansvar inte ådömas enligt miljöskyddslagen.

Straffsatsen är densamma för normalgraden miljöbrott och vållande till som av miljöstöming, dvs. böter eller fängelse i högst två år. Den sålunda med som uppsåt eller oaktsamhet exempelvis inte avger en miljörapport eller lämnar av

sådan rapport med oriktiga uppgifter kan dömas till böter eller fängelse.

en

Vid sidan dessa straffrättsliga sanktioner skall en särskild sanktionsavgift

av -

miljöskyddsavgift påföras den fysiska eller juridiska person som utövade den

verksamhet i vilken överträdelsen koncessionsvillkor skedde, om av överträdelsen medfört ekonomisk vinning för personen i fråga.

sålunda till straffsanktioncrna.

Miljöskyddsavgiften utgör ett komplement Till skillnad från straffansvar kan miljöskyddsavgiften användas sanktion

som

även överträdelsen inte skett med uppsåt eller av oaktsamhet. Avgiften

om skall bestämmas till ett belopp motsvarar de ekonomiska fördelarna av en som överträdelse. Kan full bevisning de ekonomiska fördelarna inte alls eller om

endast med svårighet läggas fram, får fördelarna uppskattas till ett skäligt

belopp. För de fall det föreligger särskilda skäl får avgiften jämkas eller

efterges.

Frågor miljöskyddsavgift prövas Koncessionsnämnden på talan av

om av

Naturvårdsverket. Beslut i mål om miljöskyddsavgift överklagas hos

Vattendomstolen, avgörande kan överklagas till Högsta domstolen. vars

i regeringens förslag till miljöbalk. Miljöskyddsavgiften har en ny utformning

Den nuvarande förutsättningen att överträdelse måste ha medfört en

ekonomiska fördelar för att avgift skall kunna utdömas skall enligt förslaget tas

bort. Institutet skall utgöra schabloniserad sanktion för överträdelser av en

miljöregler. För det fall särskilda skäl föreligger får avgiften jämkas eller efterges. Miljöavgift skall betalas även överträdelsen inte skett med uppsåt

om

eller oaktsamhet. Avgiften skall kunna påföras såväl juridisk som fysisk

av

Regeringen att miljöskyddsavgift enbart bör inträda vid

person. anser

överträdelser miljöbalken eller vid överträdelser föreskrifter eller villkor

av av

meddelade med stöd balken. Miljöskyddsavgiften skall således inte kunna

av

‘7 MSL 45 3 MSL 52-63 §§.

inträda vid överträdelser av brottsbalken. Mål om miljöskyddsavgifter skall

prövas av förvaltningsdomstolama.

Regeringen föreslår vidare att miljöombudsman inrättas. Denne skall

en företräda allmänheten för att främja miljö- och naturvårdens intressen och skall

föra talan miljöavgift och ha rätt att överklaga beslut enligt miljöbalken.

om Naturvårdslagen innehåller särskilda bestämmelser till skydd mot

nedskräpning, ersättningsbestämmelser, och sanktionsregler. Den som

ansvarsexempelvis driver täktverksamhet avseende sten eller grus utan tillstånd eller bryter villkor eller föreskrift har meddelats i samband med sådant mot som

till böter eller fängelse i högst månader.

tillstånd kan dömas sex

Enligt hälsoskyddslagen kan den med uppsåt eller av oaktsamhet bryter som

vissa bestämmelser i lagen dömas till böterfw

mot

Enligt renhållningslagen kan den med uppsåt eller av oaktsamhet bryter

som vissa bestämmelser med stöd lagen föreskrivet

mot inklusive av dömas till böter eller fängelse i högst månaderf Till

producentansvar sex böter kan den dömas med uppsåt eller oaktsamhet lämnar oriktig som av

uppgift förhållande betydelse i någon handling skall anges enligt

om av som

lagen eller någon föreskrift meddelats med stöd renhållningslagen.

som av

Enligt lagen kemiska produkter kan den som med uppsåt eller grov om oaktsamhet bryter mot vissa bestämmelser i lagen dömas till böter eller

fängelse i högst år. Den med uppsåt eller oaktsamhet lämnar

ett som av

oriktig uppgift förhållande betydelse i ansökan eller annan handling som

om av skall enligt lagen eller föreskrift meddelats med stöd av lagen kan anges som

dömas till böter.44 Dessutom innehåller kemikalielagen förverkanderegel.

en

I förordningen miljöfarligt avfall hänvisas till kemikalielagstiftningens

om bestämmelser om ansvar och förverkande.

Regeringen föreslår att de straffrättsliga bestämmelserna skall ingå i nu som miljöbalken samlas i ett kapitel. Straffbestämmelserna skall fördelas mellan

brottsbalken och miljöbalken så att de brott idag står i brottsbalken får stå

som

kvar där, medan de övriga med specialstraffrättslig anknytning samlas i det

särskilda kapitlet i miljöbalken.

3° NVL 37 ° HSL 23 ‘ RHL 24 ‘2 RHL 24a ‘3 LKP 20 LKP 21 5 LKP 22

Straffbestämmelsema i miljöbalken skall i stor utsträckning utformas med

brottsbeskrivningar och egna brottsbenämningar, nämligen oförsiktig kemikaliehantering, otillåten miljöverksamhet, försvårande miljökontroll,

av

bristfällig miljöinformation, nedskräpning.

Det förstnämnda brottet motsvarar den försiktighetsmåttsprincip idag finns

som

i lagen om kemiska produkter. Otillåten miljöverksamhet skall enligt

förslaget gälla situationer när någon har vidtagit åtgärd kan befaras

en som

påverka miljön utan att sig ha erforderligt tillstånd eller medgivande eller

vare

ha gjort sådan anmälan krävs. Försvårande miljökontroll skall enligt

som av

förslaget avse brott mot sanningsplikt och informationsskyldighet. Bristfällig miljöinformation skall avse överträdelser föreskrifter uppgifts- och

av om

informationsskyldighet. Brottet nedskräpning skall karaktären

ges av en särskild ansvarsregel.

Regeringen föreslår vidare skärpta maximistraff. För brott regleras grova som

i miljöbalken skall straffet fängelse i lägst månader och högst år.

vara sex sex

3.3.11 Skadestånd

Om någon orsakar en skada för kan han bli skadeståndsskyldig enligt

annan

den allmänna skadeståndslagen 1975:404. En förutsättning för att ersättning skall utgå enligt skadeståndslagen är att skadan vållats uppsåtligen eller

av grov vårdslöshet. Så kallad ren förmögenhetsskada ersätts bara den vållats om genom brott.

Reglerna om ersättning för miljöskada finns i miljöskadelagen 1986: 225. Miljöskadelagen är tillämplig när verksamhet på fastighet orsakar skador i

en

omgivningen genom olika former av mark och luftföroreningar, buller, skakningar eller andra liknade störningar.

För att skadeståndsskyldighet skall föreligga krävs att skadan härrör från verksamheten på fastigheten. Med verksamhet förstås dels själva marken

att används på ett visst sätt, dels att byggnad eller anläggning finns eller en som

uppförs på marken används på ett visst sätt, t.ex. för industriell drift. En skada

skall anses ha orsakats genom störning det med hänsyn till

en om

omständigheterna föreligger övervägande sannolikhet för ett sådant orsakssammanhang.

Skadestånd utges för personskada, sakskada och förmögenhetsskada. Den

ren skadelidande kan också får ersättning för framtida skador. Till skillnad från

den allmänna skadeståndslagen bygger miljöskadelagen på principen strikt

om skadeståndsansvar, dvs att den orsakar skada skall ersätta denna även som om

46 5 § första stycket första meningen.

det inte skett uppsåtligen eller vårdslöshet. Den ger därför ett starkare genom skydd för en skadelidande än allmänna skadeståndslagen. Tillstånd för en

miljöfarlig verksamhet enligt miljöskyddslagen utgör sålunda ingen

ansvarsfrihetsgrund, även om tillståndsvillkoren inte överskridits. Ren förmögenhetsskada som inte har orsakats genom brott ersätts bara om den

störning som orsakat skadan är någon betydelse. Skada inte har

av som orsakats uppsåtligen eller genom vårdslöshet ersätts bara om den störning som har orsakat skadan inte skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden. Det är inte enbart fastighetsägare och tomträttsinnehavare som kan bli

skadeståndsskyldiga, utan också andra som brukar fastigheten i sin

näringsverksamhet eller i offentlig verksamhet.

3.3.12 EG Avtalet om det europeiska samarbetsområdet EES och ett eventuellt svenskt

framtida medlemskap gör EG-rätten intressant i sammanhanget. Ett

medlemskap innebär att det materiella innehållet i skattelagstiftningen i

väsentlig omfattning kommer att styras av gemensamma EG-regler, inte minst på de indirekta skatternas område där vi vid ett medlemskap kommer att bli

delaktiga i för, EG gemensamma beskattningssystem, som skapats inför förverkligandet av den inre marknaden.

Det rör sig om gemensamma regler för beskattningsunderlaget,

beskattningsordningen och den gränsöverskridande handeln. Ett stort antal

rättsakter skall implementeras. Det har från svensk sida framställts önskemål om att behålla vissa interna regler som inte är helt i överensstämmelse med

EG-systemet. Det gäller bland annat vissa miljöbetingade inslag i vår energibeskattning.

Med direktiv förstås att besluten är bindande för medlemsländerna, men att det ankommer på respektive land att anpassa sin lagstiftning till direktiven för det

fall landets nuvarande lagstiftning inte uppfyller direktivens krav.

47 Bland annat kan den som tillverkat en skadegörande produkt lösa saker bli skadeståndsskyldig enligt produktansvarslagen l992:18. Denna lag reglerar skadestånd för person- eller sakskada som orsakats på grund av en säkerhetsbrist. En produkt har en säkerhetsbrist om den inte är så säker som skäligen kan förväntas. Säkerheten skall bedömas med hänsyn till hur produkten kunnat förutses bli använd och hur den har marknadsförts samt med hänsyn till bruksanvisning, tidpunkt då produkten satts i omlopp och övriga omständigheter. I det följande används beteckningen EG även om beteckningen EU är den relevanta i vissa sammanhang.

EG har utfärdat direktiv bland annat beträffande harmonisering vissa av

punktskatter.49 Direktiven definierar de skattepliktiga varorna, tidpunkten för

skattepliktens inträdande och tidpunkten då skatten skall debiteras. Däremot definieras inte skattskyldigheten och deklarationsskyldigheten. Detta överlåtes

åt de enskilda medlemsstaterna. För att bland annat tillgodose kontrollen skall de punktskattepliktiga varorna åtföljas av ett s.k. ledsagardokument, i vilket

varje vara skall kunna identifieras och skatten skall kunna beräknas. Dokumentet skall utfärdas i minst fyra exemplar, ett behålls varav av avsändaren, ett lämnas till och behålls av mottagaren, ett returneras underskrivet av mottagaren till avsändaren varigenom ansvaret för skatten övergår från

avsändaren till mottagaren och ett ställs till beskattningsmyndighetens förfogande.

Vidare innehåller EG-direktiven krav på att register skall läggas över upp näringsidkare som sysslar med punktskattepliktiga Registret skall föras varor.

med ADB och uppgifterna skall utväxlas mellan medlemsstaterna. Direktiven

innehåller också flera särskilda begrepp, såsom suspension, upplagshavare,

skatteupplag.

Suspension innebär att varan visserligen är skattepliktig skatteplikten inträder när varan tillverkas eller införs i ett EG-land betalningen skatt är - men av uppskjuten till dess varan levereras för konsumtion. Upplagshavare är en

fysisk eller juridisk person som har fått myndigheternas tillstånd att som i ett

led i sin näringsutövning tillverka, bearbeta, lagra, ta emot och leverera punkskattepliktiga varor under suspension.

Med skatteupplag varje plats där upplagshavare utövar sin verksamhet

avses en

med de punktskattepliktiga varorna under suspension. Defmitionema

av

begreppen upplagshavare och skatteupplag slår endast fast att någon kan få

tillstånd att hantera punktskattepliktiga utan att skatt behöver erläggas varor förrän varorna överlämnats till någon som inte själv är godkänd upplagshavare och att skatteupplag är det utrymme där upplagshavaren utövar sin verksamhet

under suspension skattebetalningen uppskjuten.

Den som skall erlägga punktskatten skall acceptera den kontroll som

beskattningsmyndigheten i det aktuella landet kan kräva för att fastställa att

verkligen kommit fram och att det korrekta skattebeloppet betalats.51

varorna

‘9 212, 9278-84 och 92108. I direktiven slås fast att det skall finnas harmoniserade regler för punktbeskattning av mineraloljor, alkohol etanol och alkoholhaltiga drycker samt förädlade tobaksvaror. EG har fastställt minimi- och maximiskattesatser för de olika varuslagen. 5° 9212. 5‘ 9212.

Riksskatteverket har i samråd med Tullverket lagt fram förslag till åtgärder

betingas de administrativa förändringar som krävs vid ett medlemskap som av

när det gäller punktskattema. Motsvarande rapport har lämnats avseende

mervärdeskatten.

När det gäller lagstiftningsarbetet inför medlemskapet görs huvuddelen av

förberedelsearbetet inom för utredningen om en teknisk anpassning av

ramen EG. mervärdeskatten och punktskatterna till

I EES-avtalet ingår väsentliga delar EG:s miljöregelsystem. I avtalet sägs av sålunda att parternas åtgärder i fråga miljön skall syfta till att bevara, om skydda och förbättra miljön, att bidra till skyddet av människors hälsa och att

säkerställa ett varsamt och rationellt utnyttjande av naturresurser. Såsom grundläggande principer att förebyggande åtgärder bör vidtagas, att

anges

miljöförstöring företrädesvis bör hejdas vid källan och att den som förorenar

miljön skall betala.

Artikel 100 A i Romfördraget behandlar harmonisering på miljöområdet. De

första konkreta miljöreglema infördes den s.k. enhetsakten år 1987. genom

52 Punktskatter i ett EG-perspektiv RSV Rapport 1993:9. Enligt rapporten måste - Sverige sin lagstiftning och införa bland annat följande begrepp: anpassa upplagshavare, skatteupplag, suspension och registrerad varumottagare. Det sistnämnda person som utan att vara upplagshavare har rätt att ta emot avser en punktskattepliktiga från andra medlemsstater under suspension. Mot bakgrund varor att EG:s föreskrifter inte reglerar vem som är skattskyldig, anses att man bör knyta av skattskyldigheten och därmed deklarationsskyldigheten till den som äger varan. Mervärdebeskattningen i ett EG-perspektiv RSV Rapport 1993:8. Rapporten överlämnades till regeringen i slutet år 1993, då även den särskilda rapporten av Försäljningsskatt på motorfordon i ett EG-perspektiv togs fram av Riksskatteverket

RSV Rapport 1993: 10. 54 Dir 1991:113. Utredningen teknisk översyn energibeskattningen tar om av upp energiskattefrågor dir 1992:89. Avtalets miljöbilaga innehåller de särskilda bestämmelser om skyddsåtgärder som skall tillämpas enligt art 73. Som följd av EES-avtalet har regeringen utfärdat en förordningen 1993:1268 spillolja. Den trädde i kraft den l januari 1994. om 56 Artikel 100 A p.3 lyder: The Commission, in its proposals ..conceming health,

safety, environmental protection and consumer protection, will take as a base a high level of protection. Det är närmast artiklarna 130 130 s och 130 t Title Vll.

Environment som behandlar miljöfrågor.

Den gemensamma miljöpolitiken syftar till att bevara, beskydda och förbättra

kvaliteten på miljön, att bidra till skyddet människors hälsa av samt att

säkerställa att naturens utnyttjas försiktigt och förnuftigt artikel 130

resurser r

p.1.57 Försiktighetsprincipen ingår sålunda del miljöpolitiken.

som en av

Åtgärder på miljöområdet skall bygga på principerna att förebyggande åtgärder

skall vidtas, att miljöstörande verksamhet skall vid

angripas

källan och att förorenaren skall betala kostnaderna 8

artikel 130 r p.2.

Miljöreglerna kan antas av Rådet genom kvalificerad majoritet, dvs att

besluten inte längre behöver vara enhälliga artikel 130 s.59 De enskilda

medlemsstaterna kan, inom för Romfördraget, införa långtgående ramen mera

skyddsåtgärder artikel 130 t.60

EG har för närvarande inte några regler i fråga miljöavgifter gemensamma om eller miljöskatter. Dock har frågan användning ekonomiska styrmedel om av inklusive skatter och avgifter aktualiserats inom EG. Diskussionen har rört frågan harmonisering skall ske på EG-nivå eller varje medlemsstat om en om med stöd av nämnda artikel kan införa ekonomiska styrmedel.

Vad gäller en närmare genomgång olika EG-regler specifikt inom av avfallsområdet hänvisas till avsnitt 6.1.

3.3.l3 Tillsyn och kontroll

För att skyddsåtgärder skall avsedd effekt krävs någon form tillsyn m.m. av och kontroll. Även det saknas om en klar definition av begreppen tillsyn och

kontroll i miljöskyddslagstiftningen, begreppet tillsyn vidare

synes vara än begreppet kontroll. Tillsyn förbehålls i princip myndigheternas arbete med att

57 Action by the Community relating to the environment shall have following objectives: to preserve, protect and improve the quality of the environment; to contribute towards protecting human health; — to ensure a prudent and rational utilization of natural resources. — 58 Action by the Community relating to the environment shall be based the principle on that preventive action should be taken, that environmental damage should as a priority be rectified at source, and that the polluter should Environmental protection pay. requirements shall be a component of the Community s other policies. 59 The Council, acting unanimously on a proposal from the Commission and after consulting the European Parliament and the Economic and Social Committee, shall decide what action to be taken by the Community. The Council shall, under the conditions laid down in the preceding subparagraph, define those matters on which decisions are to be taken by a qualified majority. 60 The protective measures adopted in pursuant to Article 130 shall not common s prevent any Member State from maintaining or introducing more stingent protective measures compatible with this Treaty.

tillse att gällande lagar, förordningar, föreskrifter och villkor efterlevs och omfattar således övervakning av lagamas efterlevnad, meddelande av tillsståndsbeslut, handläggning anmälningsärenden, meddelande av av

föreskrifter, förelägganden och förbud, lämna råd och upplysningar och att

information och liknande verka för att driftsansvariga iakttar genom aktsamhetsregler Tillsynen skall enligt vissa lagar finansieras med m.m. avgifter medan tillsyn finansieras med skattemedel. Enligt annan

miljöskyddslagen är den utövar den miljöfarliga verksamheten i fråga

som

skyldig att utöva kontroll över densamma. Man talar om egenkontroll för att

särskilja sådan kontrollverksamhet från den som åvilar myndigheterna.

Sålunda ligger det primära ansvaret för att miljöfarlig verksamhet bedrivs i enlighet med lagbestämmelserna på den som utövar verksamheten i fråga.

Tillsynen anses i allmänhet vara den del av miljöskyddslagstiftningens

tillämpning där de största bristerna finns. Den främsta orsaken är de stora

skillnaderna mellan de uttalade ambitionsnivåema i lagstiftningen och de

faktiska resurserna och möjligheterna hos myndigheterna. Vad gäller tillsyn

och kontroll på miljöområdet är det således många gånger väldigt svårt att

uppnå önskad effektivitet. Effektiviteten bromsas också av att villkorsregler för

miljöfarlig verksamhet i vissa fall är utformade på sätt som gör det svårt för myndigheterna att kontrollera efterlevnaden. Det finns därför behov av utvecklingsarbete angående utformningen av föreskrifter och villkor så att möjligheterna att lätt kontrollera efterlevnaden ökar. Ett annat problem är att det ofta har visat sig föga framgångsrikt att vidta rättsliga åtgärder mot dem

som bryter mot lagstiftningen. Antalet tillsynsobjekt är totalt sett mycket stort,

vilket naturligtvis också försvagar effektiviteten.

Tillsynens omfattning varierar mellan kommuner. Miljö- och

hälsoskyddsnämnden har det lokala tillsynsansvaret och skall kontrollera efterlevnaden de författningar som reglerar skyddet människors hälsa

av av

och miljöskydd Tillsynen skall ge medborgarna ett grundläggande skydd, i

. princip oberoende av den enskildes egen förmåga att inse risker för hälsan

eller miljön och utan att denne skall behöva påkalla myndigheternas uppmärksamhet eller själva driva en process. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna har möjlighet att ta ut avgifter för tillstånd och tillsyn enligt

miljöskyddslagen. Livsmedelsavgifter är avsedda att täcka kostnader för

provtagning och undersökningar. En mindre del av den årliga tillsynsavgiften

Dessa brister har behandlats i flera olika sammanhang, såsom i Miljöskyddsutredningens betänkande SOU 1978:86 om bättre miljöskydd, i regeringens proposition 198081:92 om ändringar i miljöskyddslagen och i betänkandet SOU 1993: 19 Kommunerna och miljöarbetet. 62 Exempelvis enligt hâlsoskyddslagen, renhållningslagen och naturvårdslagen.

är avsedd att täcka kostnader för godkännande av kontrollprogram. Enligt hälsoskyddslagen kan avgifter tas ut för olika tillstånd men inte för tillsynsuppgifter. Staten styr kommunernas verksamhet till innehåll och omfattning främst genom lagar och förordningar, genom utbildning, föreskrifter gränsvärden om m.m. och genom utformning av avgiftssystem och andra ekonomiska styrmedel. Ett stort antal statliga myndigheter har ett centralt tillsynsansvar inom miljöoch hälsoskyddsområdet, varvid Naturvårdsverket har särställning. I en

utredningen om Naturvårdsverkets uppgifter och organisation framhölls bl.a.

att en av verkets viktigaste uppgifter i tillsynen borde att underlag för vara ge att stärka de övriga tillsynsmyndighetemas planering, genomförande och uppföljning av tillsynen genom att ta fram allmänna råd samt förmedla kunskap och erfarenheter. Kemikalieinspektionen skall enligt sin instruktion uppmärksamt följa utvecklingen i fråga förekomsten kemiska produkter och de risker om av användningen av dessa kan medföra, utreda, sammanställa och dokumentera verksamheten avseende kemiska produkter och de hälso- och miljörisker de kan medföra, samt stödja regionala och lokala tillsynsmyndigheter. För tillsyn enligt lagen om kemiska produkter kan inga avgifter tas ut. Socialstyrelsen utövar tillsammans med Naturvårdsverket den centrala tillsynen enligt hälsoskyddslagen. Livsmedelsverket är central tillsynsmyndighet när det gäller livsmedelskontrollen samt bevakar konsumentintressen på området. Länsstyrelsen har på regional nivå huvudansvaret för miljö- och hälsoskyddsfrågoma, inkl. den lagreglerade tillsynen. Länsstyrelsen svarar bl.a. för frågor inom hälsoskyddet och hushållningen med naturresurser. I 1993 års budgetproposition framhåller regeringen att aktuella uppgifter för länsstyrelsen inom miljöskyddet kan vara att överlåta tillsynsansvaret för anläggningar på miljöskyddsförordningens B-lista till kommunerna och att upprätta tillsynsprogram för de samlade tillsynsaktivitetema i léinet . Uppdraget för utredningen om kommuners arbete för en god livsmiljö var att göra en samlad utredning av vad den av riksdagen fastlagda miljöpolitiken inneburit för kommunernas vidkommande och på vilket sätt det kommunala

tillsyns- och miljöarbetet kan förstärkas Enligt utredningen kan tillsynen

. förbättras genom bl.a. ett enhetligt avgiftssystem, ökade möjligheter till tjänsteutbyte mellan kommunerna och bättre samverkan mellan centrala

sou 1991:32. Prop. 199293: 100 bilaga 14. Dir. 1991:20.

kommunal tillsyn bör i framtiden bekostas av dem

myndigheter. All lagbunden enlighet med principen förorenaren betalar.

driver verksamheten i som

föreslår utredningen att bl.a. lagen om kemiska produkter,

Därför

renhållningslagen, naturvårdslagen, miljöskyddslagen och hälsoskyddslagen

avgift för tillsyn olika objekt på ett ändras så att kommunerna får ta ut av

enligt beslutas kommunfullmäktige. Kommunens enhetligt sätt taxa som av

bör enligt utredningen göras tydligare. Därför föreslås att

informationsansvar

§ i hälsoskyddslagen ändras så att det framgår att det är

den nuvarande 4

informera den lokala miljön och de faktorer som kommunens uppgift att om liksom miljöfaktorer påverkar hälsan. Det saknas ett

påverkar den, om som

för samråd och samverkan mellan myndigheterna på

centralt nationellt organ

Utredningen föreslår att ett sådant organ inrättas.

de olika tillsynsområdena.

också enligt utredningen ett forum för dialog mellan Därmed skapas - -

tillsynsområdena. De formella hinder som idag finns

företrädare för de olika

för de lokala miljö- och hälsoskyddsnämndema att låta personal från annan utföra inspektioner, provtagning etc. skall därför

kommuns förvaltning

undanröjas.

kommunerna har ansvaret för

Enligt utredningen skall grundprincipen vara att verksamhet, att länsstyrelsen enligt en strikt tillsyn av miljöfarlig men för tillsyn antal anläggningar med särskilt

ansvarsfördelning skall svara av ett -

Tillsynen inom miljö- och hälsoskyddsområdet skall omfattande miljöpåverkan. hand bedrivas myndigheter på lokal nivå och enligt

sålunda i första av

normalt utbildade miljö- och hälsoskyddsinspektörer den

utredningen har

för miljöeffektiv tillsyn. Utredningen anser att den

kompetens som fordras en

Naturvårdsverket och andra centrala myndigheter fått, som bl.a.

roll som

sig utvärdering och uppföljning lokalt och

innebär att de skall ägna mer av

regionalt bedriven verksamhet, skall utvecklas och förstärkas.

.swqxzâsizwseä$§biärääo$wám;äaáfáêéáxxgâüiâfTTT

. V .

’%ifm.§C§:‘’vii1rm,s§ va .sno zwgaf uid t£::ggn;7nw13.x1 itxfi

:n:

::;s;mi ‘ L

:iÄEWMüâYM7 ‘ ‘e

saz si1a£§:::§i.3n§hh:§{sezaga§%£t

1-aimétf am

V Y

i % gggçågaéagéiá; ;gsm 5g‘::s¢:x4f.2fa s;;;::‘m,:,, fiki‘.%§v,5 :f

::rr:s,,.22.;2 W gen- . v

i%1.:3§i. ;iâêäf Affâfâä

31%

‘ix;

% .j

.é£s;‘x2;:fi’§‘§s¢§Va%if¢

i

;âxásâtámámmhäáwwsøwásâêâeøw

Säâøwåøsá

aiifiifka-:S:...:fi‘.ir§¥wi$.;§fiEi;¥1;fiGi. 4%tgim¥¢ajz§§ms§2a~:

§3:

,:ri,.~.~ m- 595 V 91: vA . . . ..

:m

4 DIFFERENTIERADE TAXOR

4.1 Bakgrund

Med differentierade taxor här ett ekonomiskt styrmedel vars syfte är att

avses ändra företagens och hushållens beteende vad gäller deras sätt att generera avfall och deras sätt att behandla avfallet. Det har bland verksamma inom avfallsområdet sedan längre tid funnits ett uttalat intresse av att använda en

differentierade taxor som ett aktivt styrmedel.

En differentiering taxor innebär konkret att avgifterna, inom ramen för av

självkostnadsprincipen, omfördelas så att intäkterna från vissa fraktioner

subventionerar andra fraktioner. På detta sätt uppmuntras konsumenterna ekonomiskt att undvika vissa avfallsfraktioner.

Utformningen differentierade taxesystem skiljer sig mellan industri- och

av

hushållsavfall beroende bl.a. på skillnaderna vad gäller mängder, samman-

sättning och karaktär. För det blandade hushållsavfallet hämtas vid som hemmen är det oftast fråga viktsbaserad taxa, medan materialom en

återvinningsfraktionema kan avlämnas gratis i anslutning till hemmet, i

närområdet eller centralt i kommunen.

Inom avfallsbranschen är det allmänt uttalad vilja att minska mängden en osorterat avfall. De kostnader, fasta och rörliga, existerar vid som avfallshanteringen avgör vad måste finansieras genom de taxor som som avfallsbolagen och kommunerna skall erlägga. Ofta är dock inte kostnader i

form framtida lakvattenbehandling, inköp av nytt deponiutrymme m.m.

av

inkluderat i dessa kostnader. Sådana kostnader är genomgående väldigt svåra att uppskatta trots att de kan betydande storlek. Om det osorterade

vara av avfallet minskar, kan del dessa kostnader undvikas. Den ökade viljan att en av minska mängden osorterat avfall uttrycks sålunda genom en differentiering av

taxoma. Differentieringen innebär omfördelning kostnaderna där

en av överpriset för osorterat avfall subventionerar kostnaderna för de rena

fraktionerna. Taxenivån för osorterat avfall blir följaktligen högre medan den

för sorterat avfall blir lägre.

Differentieringen kan sägas uttrycka viljan att uppnå vissa bestämda miljömål.

När allmänt diskuterat användningen av differentierade taxor inom man

avfallshanteringen har syftet varit att styra samhället mot de miljömål som riksdag, regering och kommuner uttryckt i formella och informella

sammanhang.

Miljömålen, vilka är aktuella i sammanhanget, har uttryckts i termer av ett ökat förebyggande avfallstänkande, reduktion av avfallets miljöfarlighet,

minskning av avfallsmängdema samt förbättrad materialåtervinning och energiutvinning genom ökad källsortering. Källsortering och avfallsminimering

stimuleras genom lång rad åtgärder vilka differentierade bara är en av taxor en. De differentierade taxorna medför dock att verkan källsorterings- och av

avfallsminimeringsinitiativ kan förstärkas betydligt de klara ekonomiska

genom

incitament avfallsproducentema får.

som

Den gällande riktlinjen för kommunal avfallshantering har varit

självkostnadsprincipen. Genom de ändringar i Renhâllningslagen trädde i

som kraft den l januari 1991 har kommunernas möjlighet använda att

differentierade taxor för att styra olika avfallsslag till miljöriktigt

ett

omhändertagande blivit fastställd i lag och åtgärder av detta slag kan motiveras

av behovet att styra avfallsströmmarna mot det eftersträvade behandlingssättet.

Vissa svenska kommuner har under år genomfört eller mindre senare mer omfattande försök med differentierade taxor för industriavfall. Skillnaderna i taxenivåerna har dock inledningsvis varit måttliga. Inte förrän de allra senaste åren har ett större antal kommuner infört system med differentierade taxor.

Samtidigt har skillnaderna mellan de olika taxenivåema blivit större.

Vad gäller hushållsavfall har utvecklingen inte gått lika snabbt. Intresset för

differentiering av taxorna även för hushållsavfall har dock tilltagit på

senare tid.

Efterhand de differentierade taxorna påverkar avfallshanteringen, måste

som givetvis justeringar taxorna göras så att de totala kostnaderna för av verksamheten hela tiden täcks. Ett exempel på detta kan allt fler vara om börjar sortera sitt avfall och intäkterna från fraktionen osorterat avfall därmed

minskar. Detta kommer, det sorterade avfallet är förknippat med kostnader

om

som är högre än avgiften, att kräva generell höjning för

en av taxorna att kompensera bortfallet intäkterna från osorterat avfall. av

4.2 Internationella erfarenheter

4.2.1 Introduktion

De internationella erfarenheterna differentierade är i många fall av taxor

betydligt mer omfattande än de svenska, speciellt när det gäller hushållsavfall.

Några väsentliga erfarenheter från europeiska länder och USA återges i detta

avsnitt. Tonvikten läggs på de system omfattar hushållsavfall. som

4.2.2 Schweiz Schweiz är ett föregångsland vad avser differentierade taxor. Främst gäller detta den tysktalande delen Schweiz, där idag ca 1 000 kommuner använder av en form av differentierad taxa som skulle kunna kallas en sopsäcksavgift Kehrrichtsackgebühr. I praktiken ftmgerar sopsäckssystemet så att kimdema köper speciella sopsäckar i t.ex. livsmedelsaffärema. Säckama säljs till ett förutbestämt överpris och intäkterna från avfallssäckama finansierar avfallshanteringen. I vissa kommuner är sopsäcksavgiñen även kompletterad med en årlig abonnemangsavgifi. Det är även vanligt att delar av avfallshanteringen betalas skattevägen. Systemet används såväl i små som stora städer. Av de större städerna infördes Sopsäckstaxan först i Bem 1976, medan Zürich och Basel följde efter under 1993. Introduktionen under 1970-talet gick trögt men idag fungerar taxan mycket bra och mycket talar for att man kommer att introducera sopsäcksavgifter i hela Schweiz. Sopsacksavgifien gör att taxan är volymsberoende och gynnar därför de kunder som lämnar liten volym avfall ifrån sig. De förutsättningar som man i Schweiz

anser krävs för att systemet ska fungera kan sammanfattas i följande punkten

0 De speciella sopsäckar som säljs i handeln är de enda som får användas. I Det måste finnas ett utbyggt system för återvinning. Man anser att en optimal täthet för återvinningsstationer är en per 2000-3000 invånare. 0 Det måste finnas en infonnations- och rådgivningsverksamhet parallellt till sopsäckssystemet. 0 Inledningsvis måste resurser avsättas till kontroll och uppföljning för att undvika transport av avfall till grannkommuner, illegal deponering, privat förbränning och ökad belastning i kloaksystem och reningsverk. Priset för sopsäcken är ca 4-5 kr för 35 liters säck. Sopsäckstaxan har, där den en introducerats på rätt sätt, bidragit till en minskning av det osorterade avfallet med 15-30% beroende på vilken kommun som studeras. Den totala mängden avfall har inte minskat nämnvärt medan fraktionema av rena utsorterade material givetvis ökat.

I juli 1991 påbörjades i kommunen Kirschbergz i kantonen Bern, ett försök med

, mobila vågar. Kommunen som infört något sopsäcksavgiftssystem sökte en alternativ lösning. Hushållen utrustades med avfallskärl om 1401 eller vid

Bundesamt fiir Umwelt, Wald und Landschaft Evaluation Kehrichtsackgebühr, Bem, 1990. Gewässerschutzamt des Kantons Bem Pilotversuch mit der Containergewichts- Gebühr in Kirschberg, Bern, 1992.

flerfamiljsbostäder med containrar 770 Avgiften fastställdes till 0,35 SFR om

per kg. Systemet kombinerades med ökade källsorteringsmöjligheter. Mängden

osorterat hushållsavfall minskade under det första året med 25-30%.

4.2.3 Tyskland I Tyskland har ett mycket betydande antal försök med vikts- och volymsbaserade differentierade taxor genomförts. Ett flertal olika systern för utformningar av differentierade taxor prövas; den schweiziska sopsäcksavgiften, mobila vågsystem, självhäftande etiketter eller Banderolle. remsor Försök sker sedan en tid tillbaks i bl.a. orterna Fussgönheirn, Neuhofen,

Hassbloch, Rarnsen, Landau Centrum, Offenbach SUW Baden-Württemberg,

Eschbom Hessen, Billigheim, Berkheim och Pledesheirn Rheinland-Pfalz.

I Landkreis Esslingens deltar sedan januari 1990 ca 380 000 invånare i ett

försök med volymsbaserade differentierade taxor. Konsumenterna har

möjlighet att använda behållare av olika storlek 120 alt. 240 l beroende på

behov. Vanligtvis tilldelas ett hushåll med 1-3 120-liters behållare personer en och hushåll med fler än tre personer en 240-liters behållare. När kunden anser att kärlet behöver tömmas ställs det ut och han fäster en speciell remsa på kärlet. Grundtaxan för avfallshanteringen är för ett enpersonershushåll 100 DM, för tvåpersonershushåll 160 DM och för hushåll med tre eller fyra personer 220 DM. Ett fempersonershushåll betalar 265 DM och för varje person därutöver stiger taxan med 44 DM. När grundtaxan för avfallshanteringen betalats erhåller kunden 12 avfallsremsor. Om ytterligare remsor krävs kan dessa köpas på bl.a. postkontor och bankerna till ett styckepris av 3,75 DM 120-liters kärl alternativt 7,50 DM 240-liters kärl. Om man vill lämna ytterligare avfall, t.ex. trädgårdsavfall, finns det speciella avfallssäckar om 701 till försäljning för 4 DM per styck. I det nya differentierade taxesystemet har man ökat förutsättningarna för källsortering genom att l 600 återvinningscontainrar papper, glas, plåt och sju återvinningscentraler placerats ut på 486 olika platser. Egenkompostering uppmuntras och ca 48% av hushållen komposterar avfallet själva. Man pekar i Esslingen på följande resultat: 0 Mängden osorterat avfall minskade under de första åren 1990-1991 från 300 kgperson och år till 155 kgperson och år.

Scheffold Zusammenfassende Bewertung der Erfahrung mit dem Banderollensystem im Landkreis Esslingen nach 6 Monaten Erprobung, Müll und Abfall, Nr 1992.

0 Mängden utsorterat och återvinningsbart material papper, glas, plåt m.m. ökade från 65,2 kgperson och år till 98,4 kgperson och år.

0 42,9% av invånarna ansåg att det taxesystemet ökat deras nya

medvetenhet vid t.ex. inköp så att de försökte förebygga att avfall

mer uppstod.

0 Den totala körsträckan för avfallsbolagen minskades från 3 013 kmvecka till 2 664 kmvecka. Detta medförde att totala insamlingstiden kunde minskas från 723 timvecka till 408 timvecka.

Den tyska staden Baesweiler4 har 25 000 invånare. I staden påbörjades

ca 1991 ett försök med volymsbaserad differentierad taxa. Systemet innebär att kunderna förses med 120-liters eller 240-liters behållare. Man har valt inte att använda etiketter eller remsor utan förser varje behållare med en

identifieringsbricka och en liten radiosändare med information om ägaren.

Kunden sätter ut behållaren när den behöver tömmas. När tunnan töms registreras detta genom antenn på lastbilen till datorenhet inuti en en förarhytten. Taxesystemet fungerar så att kunden betalar årsavgift för en

avfallshanteringen 104,4O DM. Veckovis avfallstömning erbjuds precis

som tidigare, men i det nya taxesystemet erhåller hushållen premie 2 DM för en

varje hämtningstillfälle behållaren inte ställs ut till tömning. Förbättrade

som

möjligheter till källsortering erbjuds att ökad mängd

genom en

återvinningscontainrar har ställts ut.

Försöket följdes även upp med en intervju kunderna där 45% att

av ca uppgav det nya taxesystemet hade påverkat deras beteende så att de i större

utsträckning förebyggde uppkomsten av det egna avfallet.

Resultaten i Baesweiler kan sammanfattas i följande punkter:

0 Den totala tiden för insamling avfallet kunde minskas med 50%,

av ca

eftersom de flesta kunderna gick över till tömning vecka.

varannan 0 Mängden osorterat avfall minskade i genomsnitt från 276 till 237 kgår, dvs. med ca 14%.

0 Mängden utsorterade fraktioner ökade enligt följande: metaller 0,58 t 18%, glas 7,64 t 20% och 13,34 t 60%.

papper

4 Oeko Systeme Maschinen und Anlagenbau GmbH OEKO-HEUREKA TEST; Volumenbezogene Abrechnung von Hausmüll in der Stadt Baesweiler, Breitscheid, 1992.

I samhällena Billingheim, Berkheim och Pledesheim delstaten Rheinland-

Pfalz genomförs försök med mobila vågsystem.5 Försöken har gett bra

resultat i form minskad mängd osorterat avfall, ca 20%. Detta trots att av tekniken inte alltid fungerat tänkt. I Billingheim betalar konsumenterna 84 som DMår i grundtaxa och betalar utöver detta variabel taxa 0,15 DMkg en om avfall. I Berkheim har konstruerat taxa, där 13 av kostnaderna täcks man en och 23 variabel vikttaxa. Grundtaxan baseras på antalet av en fast taxa av en individer hushåll. Genom sådan taxekonstruktion hoppas man kunna per en minska den ekonomiska belastningen på bl.a. barnfamiljer. Taxan i Berkheim är konstruerad enligt följande tabell:

Antalet personer Avgift

1 59 DM Den här angivna grundtaxan kombineras

2 46 DM med en viktsberoende taxa på:

3 42 DM 0,44 DM per kg avfall

4 36 DM

5 32 DM

Tabell 4. l Taxan i Berkheim

I Esslingen varierar för fyrapersonersfamilj mellan 395 DM och 695

taxan en DM beroende på avfallet lämnas gång i månaden eller en gång i veckan. om en De olika taxenivåerna har inneburit del problem för avfallsbolagen då en inkomster och utgifter ska balanseras. Detta har lett till att i flertalet man kommuner valt dela taxan i fast och rörlig del. Alla hushåll att upp en en

betalar abonnemangsavgift och därutöver betalar man en variabel

samma Abonnemangsavgiften täcker ofta mellan 30-70% av de totala taxa. kostnaderna.

I Tyskland har gjort ett flertal studier hur invånarna uppfattar de man om differentierade taxorna. En betydande majoritet invånarna har i samtliga av studier ställt sig positiva till differentierade taxor för hushållsavfall.

Undersökningar har även gjorts vilken nivå taxorna måste ligga på för att av påverka konsumenterna. Vid studie i Stadt Berkheim fick konsumenterna en frågan hur mycket får avfallshanteringen kosta. I genomsnitt ansåg man att

5 Scheffold Neue Gebührenmodelle in der kommunalen Abfallentsorgung, Fachhochschule Bingen, 1992.

abonnemangsavgiften borde 80 DMår och den variabla delen ca 0,25 vara ca

DMkg avfall.6

Från flera håll i Tyskland finns ett uttalat intresse av att använda differentierade taxesystem för att bättre kunna styra och i förlängningen minska avfallsmängdema. Bl.a. överväger ett flertal delstater att ändra lagstiftningen för att kunna genomföra differentierade taxesystem i större skala. Det finns dock ett antal hinder som måste undanröjas innan en sådan introduktion i full skala kan ske. Exempelvis är tillförlitligheten till de tekniska lösningarna inte tillräckligt stor eftersom en del systern fortfarande lider av barnsjukdomar.

4.2.4 Övriga länder

Den danska kommunen Tinglev på södra Själland har ca 10 000 invånare. Befolkningen bor i huvudsak i villor. 1984 introducerades ett nytt taxesystem som bygger på att kundens avfall vägs med mobil våg. Mängden avfall registreras i en en datorenhet i sopbilen varefter kunden får betala efter mängd lämnat avfall enligt en taxa som består av ett fast abonnemang 275 krår och en vikttaxa på 1,90 krkg avfall. Investeringskostnaden för våg och datorenhet var ca 200 000 kr. Dessutom har kompostering uppmuntrats. Genom dessa åtgärder har

man kunnat minska mängden avfall med ca 30%. Åtgärderna har medfört att man

kunnat gå över till tömning varannan vecka och därigenom kunnat spara avsevärt på bränslekosmadema vid ändringen. Vidare har systemet kompletterats med en

återvinningsstation investeiingskostnad 1,2 milj kr där sortering kan ske i

ca upp till 15 olika fraktioner. Man har även diskuterat möjligheten att i framtiden använda sig av en mobil sorteringsanläggning för att underlätta sorteringen för ktmderna. Några orter i USA, främst Perkasie, Ilion och Seattle påbörjade under 1980-

talet försök i större skala med differentierade taxor för hushållsavfall.7 I

Philadelphiaförorten Perkasie infördes 1988 en volymsbaserad differentierad taxa för hushållsavfallet. Differentieringen fungerar på motsvarande sätt i som Schweiz. Kunden köper en speciell sopsäck i livsmedelsaffären och intäkterna från försäljningen säckar finansierar avfallshanteringen. När systemet av infördes var priset $ 1,50 för säck kan fyllas med 18 kg och $ 0,80 för en som en säck som kan fyllas med 9 kg avfall. De differentierade taxorna i Perkasie resulterade i att den totala mängden avfall minskade med ca 10%. Samtidigt minskade mängden osorterat avfall med 30%.

6 Scheffold Gebührenmodelle in Abfallentsorgung, Neue der kommunalen Fachhochschule Bingen, 1992. US EPA The Effects of Weight or Volume-Based Pricing on Solid Waste Management, Washington D.C., 1990.

Ett halvår efter det att de differentierade taxorna införts i Perkasie gjordes en undersökning bland 3 240 hushåll och affársrörelser, av vilka 42% svarade. Resultaten visade att ca en fjärdedel av hushållen hade minskat sina

avfallskostnader från $ 120 till $ 75 per år. Övergången till ett differentierat

taxesystem medförde i Perkasie en kostnadsminskning av 10% av de totala kostnaderna för hushållsavfallet. I kommunen Illion, som infört ungefär samma differentierade taxesystem, erhölls liknande resultat. Det bör dessutom tilläggas att den generella taxan i Perkasie var planerad att höjas från de $ 120 den årliga genomsnittliga kostnaden 1987 till $ 145 innan den som var differentierade taxan infördes. Det differentierade taxesystem som infördes i Seattle bygger på att kunden väljer ett antal kärl ett, två, tre osv. efter behov. Kärl finns i tre storlekar; 114 761 och 38 Abonnemanget av kärl kombineras med ett återvinningssystem. I Seattle gav de differentierade taxorna inledningsvis inte samma resultat som på andra orter eftersom återvinningssystemet inte var tillräckligt utbyggt. När återvinningsprogrammet väl startats uppnådde man en minskning om 24% av mängden deponerat avfall samt en markant ökning av rena utsorterade fraktioner. I Seattle, som i många andra städer, hade avfallet från hushållen tidigare ökat starkt. En ekonomisk analys gjordes i syfte att jämföra det differentierade taxesystemet med ett konventionellt taxesystem. Om man hade valt att nå samma mål, dvs. åtgärda den ökande mängden osorterat avfall, med konventionella taxor hade detta blivit dyrare eftersom detta krävt investeringar i bl.a. sorterings- och behandlingsanläggningar och nya deponiplatser. De goda resultat taxeförändringen gett har medfört att andra kommuner i USA överväger att påbörja liknande försök. Utvecklingen har även följts noga av myndigheterna på olika nivåer bl.a. det federala naturvårdsverket, US EPA. EPA har också publicerat en handbok för hur differentierade taxor bör

introduceras

Internationella erfarenheter betonar samstämmigt vikten av att komplettera de differentierade taxorna med införandet av väl utarbetade återvinningsprogram. Även information och rådgivning till hushållen ansågs spela central roll i ett en väl fungerande system med differentierade taxor.

8 Skumatz A. Variable Rates for Solid Waste Officials, NTIS Document et Number EPA 9lO9-90-012a, 1990.

4.3 Svenska försök och resultat

4.3.1 Industriavfall

I några större svenska kommuner infördes under 1990 och 1991 differentierade avgifts- och taxesystem för industriavfall ett medel för att framför allt som

styra behandlingsbara avfallsfraktioner till återvinning ocheller förbränning, men också för att minska de totala avfallsmängdema genererades i

som

kommunerna. Från försiktig start har systemen efter hand utvecklats allt

en mer.

För industriavfall har det fram till idag varit behandlingskostnadema varit

som

föremål för differentiering. Introduktionen differentierade för

av taxor

avfallsbehandlingen har i en del fall föregåtts försök i mindre skala för att

av härigenom generera lokala erfarenheter och kunskap. Det har dock inte varit

möjligt för alla kommuner att utföra pilotprojekt och därför har den differentierade taxan ofta införts moderat höjning 50 100 krton för

som en det osorterade avfallet. Om resultatet inte varit tillfredsställande har man

följande år gjort höjning. De taxoma har oftast introducerats i

en ny nya

kombination med ökad information från kommunens sida i syfte betona

att

företagens möjlighet att i framtiden kunna tjäna på att sortera sitt avfall.

pengar

Taxesystemen består inte sällan ett flertal avfallsklasser för sorterat material

av och även det osorterade avfallet indelas i vissa fall i och totalt grovsorterat osorterat avfall. I de aktuella kommunerna finns i många fall

behandlingsanläggningar för sortering, flisning och förbränning tillgängliga och avsättning finns för det utsorterade materialet. Avfallsbolagen med

ett

flertal olika taxor är i allmänhet stora regionala sammanslutningar med eget monopol vad beträffar deponikapacitet. Information i form personlig

av

rådgivning och genom speciella broschyrer bedrivs inte sällan

av heltidsanställda avfallsinformatörer.

När avfallstaxorna skall differentieras arbetar i de flesta områden med man följande fraktioner och typiska avgiftsnivåer.

0 Osorterat avfall till sortering eller deponering 300-600

krton

0 Sorterat brännbart avfall till förbränning O krton

0 Sorterade materialfraktioner för återvinning 0

rena krton

Vad avser fraktionen osorterat avfall till sortering eller deponering så har avsikten varit att deponiavgiften ska avspegla driftskostnaderna därutöver

samt

en kommunal miljöavgift återspeglar värdering avfallets

som en av

miljöpåverkan. I detta värde kan läggas bl.a. framtida lakvattenbehandling och lokalisering av nya deponier. Självkostnadsprincipen för det totala avfallsflödet

uppfylls för osorterat material har lagts på en nivå som

genom att taxan kompenserar underpriset för återvinningsbartbrännbart material.

Inom Nordvästra Skånes Renhållnings AB NSR och i Uppsala har man dessutom tillämpat modell med godkända och icke-godkända sorterare. De en

godkända sorterama styrs avtal och sorteringskontroll och får i gengäld

genom lägre för sitt utsorterade restavfall än vad icke-godkända sorterare får en taxa för avfall. Inom NSR nöjd med denna modell eftersom osorterat var man avfallet från godkända sorterare i många fall blandades med avfall från ickegodkända sorterare i samband med transporterna.

Taxan för fraktionen utsorterat brännbart avfall beror på vilket sätt förbränningsanläggningen är ekonomiskt knuten till den övriga avfalls-

hanteringen. I vissa fall är renhållningsfunktionen och avfallsförbränningsfunktionen skilda ekonomiska enheter där renhållningsenheten måste betala för att få det insamlade avfallet bränt. I Göteborg och Uppsala uppges

självkostnaden för förbränning 339 respektive 63 krton.9 Man har då

vara valt att lägga taxan för brännbart i närheten av denna nivå. I en del fall har en nolltaxa införts, för det mesta beroende på att avsättningen i dessa fall är kostnadsfri. En behandlingsavgift kan dock tillkomma om avfallet måste

behandlas för att kunna förbrännas. I Linköping tas brännbart material emot gratis såvida inte längden på det brännbara föremålet överskrider 0,5 meter. I dessa fall behandlingsavgift ut. Behandlingsavgiften är beräknad på basis

tas en fasta och rörliga kostnader för den inköpta krossen. Liknande resonemang av har förts i Uppsala.

Fraktionen utsorterat återvinningsbart material får i de flesta fall avlämnas gratis eftersom marknader för de aktuella materialen existerar och avsättningen

är relativt god. En variant Sydvästra Skånes Avfalls AB SYSAV

som

använder sig är att företagen lämnar återvinningsmaterial direkt till

av rena

etablerade återvinningsföretag. I t.ex. Uppsala och hos Göteborgsregionens

Avfalls AB GRAAB tillämpar dock viss lägre taxa eftersom man man en att renheten det utsorterade avfallet ändå måste kontrolleras. anser av

Några exempel på storleken de differentierade taxorna från olika svenska

av kommuner och avfallsbolag redovisas i tabell 4.2.

9 Differentierade taxor, RVF Rapport 92: 16, 1992. Kisch P. et

Tabell 4.2 Exempel differentierade taxor för industriavfall krton

I några kommuner finns en fraktion benämnd sorterat icke-

återvinningsbarticke-brännbart avfall. I praktiken kommer den utgöras av den

restfraktion av inert material som blir över när det återvinningsbara och brännbara materialet har sorterats ut. Taxenivån har åtminstone inledningsvis satts något lägre än för osorterat avfall. Denna fraktion separat del med som en egen taxenivå har dock försvunnit i många kommuner. Ett exempel där den finns kvar är i Västra Mälardalens, där taxan för fraktionen är 25 krm3. Detta kan jämföras med taxa 170 krm3 för avfall till deponering. en av osorterat

Mindre avfallsbolagkommuner och regionala sammanslutningar har ofta infört

differentierade taxesystem med färre fraktioner. Man har i dessa områden genomfört någon typ av höjning för osorterat material men avsaknaden av

sorteringsanläggning gör att den övervägande delen av det osorterade avfallet går till deponering. Rena material till återvinning eller förbränning beläggs

ofta med nolltaxa även om avsättning inte alltid existerar. Avsaknaden av egna

behandlingsanläggningar kompenseras i vissa fall av entreprenadverksamhet mobila krossar och flismaskiner. Information och rådgivning sköts

huvudsakligen via besök på företagen för att skapa ett förhållande med personligt förtroende. Den genomförda differentieringen i dessa mindre kommuner består ofta av en uppdelning i två grupper: 0 Osorterat industriavfall till sortering ocheller deponering

5 14-1075 129

0 Brännbartåtervinningsbart avfall Flertalet Sveriges kommuner har ännu inte introducerat differentierade av avfallstaxor. Skälen till detta är flera. Kommunerna använder sig ofta av en

generell taxa som är volymsbaserad och i vissa fall viktsbaserad. Vanligtvis

anses problemet med att få avsättning för det utsorterade materialet som den viktigaste orsaken till att differentierade taxor inte införts och man anger att vill avvakta utvecklingen av en sund återvinningsmarknad för de aktuella man materialen. Små kommuners knappa resurser kan i flera olika sammanhang utgöra begränsande faktor när det gäller att finna nya lösningar för en avfallshanteringens problem. I de fall hela avfallshanteringen är utlagd på entreprenad saknas generellt sett all form av differentierade taxor. På samma sätt finner man att de privatägda deponiema genomgående inte har infört någon form av differentierade taxesystem. Tekniska Verken i Linköping har presenterat nedanstående diagram över avfallsmängdema i Linköpings kommun som en illustration över hur

sorteringen av avfallet till olika fraktioner har utvecklat sig.

40000--

30000--

E11990 ton 20000 I 1994 --

10000--

0 i :u: :m ‘-- -c 1: 5, .c

ååg älg s-

gs ge -ê-g-å s E:

C D J C ...C N V ‘° l I ° 3 O 2 2 C‘: c

gå 55155355

ä

s

så gå m: §2 §2 姰å§

s s I --5 m5 g

Tabell 4.3 Avfallsmängdema i Linköping 1990 och 1994

Som framgår av diagrammet har fraktionen med blandat avfall till deponering

reducerats kraftigt under fyraårsperioden. Samtidigt har de sorterade

fraktionema till framför allt förbränning, även materialåtervinning och

men

kompostering ökat kraftigt.

Göteborg rapporterar att då 1991 gick över från volymstaxa till viktstaxa man och samtidigt differentierade taxoma så att industrin fick betala 600 krton för blandat avfall som fördes till behandling så skedde omedelbart stor en

förändring av avfallsmängderna. En total mängd 80-85 000 ton blandat

av avfall per år reducerades med 25% till 60-65 000 ton år. Av utsorterade ca per 20 000 ton beräknades 15 000 ton ha gått till den brännbara fraktionen och 5 000 ton till deponering i form i huvudsak inert fraktion. av en

Man kan idag inte avgöra hur stor faktisk inverkan just de differentierade

som taxorna haft. Förändringarna kan bero på kombination ökad sortering en av från företagens sida och dålig kontroll över avfallsströmmama från en avfallsbolagen. I Göteborg vidare att antalet entreprenörer uppger man som kör avfall har ökat sedan den högre avfallstaxan infördes och inte har att man någon riktig kontroll över vart dessa kör sitt avfall.

Ytterligare en orsak till den minskade mängden avfall kan den vara lågkonjunktur som råder, framför allt inom byggsektorn.

Den höga taxan i Göteborg har medfört att kranskommunema följt efter med taxehöjningar, men dock inte i samma takt.

I Borås källsorterades 40% avfallet och denna siffra höjdes till 70-80% efter av införandet av differentierade taxor 250 krton för osorterat material. När

Linköping införde differentierade taxor 225 krton för osorterat material fick detta till följd att 62% av företagen började källsortera sitt material. Däremot medförde en höjning till 250 krton för osorterat avfall ingen märkbar förändring i MERAB-regionen, varför en ny höjning genomfördes vid

årsskiftet 9192. Responsnivån från företagens sida förefaller alltså olika vara från kommun till kommun.

SYSAV rapporterar följande utveckling sedan taxedifferentieringen infördes:

År 1990 1991 1992 1993

Taxa för blandat avfall 190 krton 190 kr ton 300 krton 400 krton

Mängd blandat avfall 169 000 ton 168 000 ton 122 000 ton 68 00 ton

Tabell 4.4 Taxor för blandat avfall och avfallsmängder 1990-1993 inom SYSAV:s område

Taxorna är ofta kombinerade med någon straffavgift eller omklassning

typ av

av avfallet det inte uppfyller kraven för den aktuella avfallsklassen. Om

om

t.ex. sorterat icke-brännbarticke-återvinningsbart avfall innehåller någon form

brännbart material så måste straffavgift minst motsvarar taxan för

av en som osorterat avfall betalas.

För att underlätta beskrivningen differentierade taxor ovan har en bestämd av del de totala kostnaderna för avfallshanteringen studerats, nämligen av behandlingskostnaderna. Det finns anledning att göra uppdelning i en kostnader för insamlingtransport och kostnader för behandling eftersom insamlingtransport och behandling industriavfall i många fall är funktioner av sköts olika företag. Genomgående befinner sig företag med som av

behandlingsanläggningar i monopolställning medan företag som sysslar med

en insamlingtransport ofta är utsatta för hård konkurrens.

En uppdelning dessutom bild hur stor del av de totala kostnaderna

ger en av utgörs insamlingtransport respektive behandling. Härmed kan man som av bedöma vilket ekonomiskt utrymme det finns inom insamlingtransport som kan bidra till en differentiering.

Det är svårt att exakt bild av kostnadsförhållandet mellan ge en insamlingtransport och behandling för osorterat avfall eftersom avfallets sammansättning, transportavstånd etc. kan skilja sig markant från fall till fall.

Några exempel på kostnadsförhållanden kan dock ge en ungefärlig bild av

läget.

I Göteborg, har hög taxa för osorterat industriavfall 600 krton, som en

utgjorde behandlingskostnaden i snitt 44% av den totala kostnaden kostnaden

innefattar då containerhyra, insamlingtransport och tömning. I Helsingborg räknade överslagsmässigt med att behandlingskostnadema utgör 50%

man ca

av de totala kostnaderna. I Västerås utgjorde behandlingskostnadema mellan

24% och 46% beroende på vilken tömningsätt användes.

typ av som , Den allmänna trenden, som också återfinns i exempelkommunema, är att behandlingskostnadema börjat utgöra allt större del av de totala kostnaderna en

för osorterat avfall p.g.a. differentieringen. I de fall där differentiering inte

genomförts, utgör behandlingskostnadema en betydligt lägre del av totalkostnadema för osorterat avfall.

Efter vad kunnat utrönas har inte någon differentiering av taxorna med som avseende på insamlingtransport införts. Det stora antal entreprenörer som inom varje region kan vara en bidragande orsak. Från entreprenörer agerar och kommuner framhålls farhågor om att man skulle tvingas göra stora investeringar och att skulle kunna förlora industriella kunder om en sådan man

differentiering skulle genomföras.

° Kisch al, Differentierade taxor, RVF Rapport 92: 16, 1992. P. et

Det grundläggande problemet för många entreprenörer är att det ekonomiska

handlingsutrymmet är mindre än för avfallsbolag som kontrollerar hela kedjan

från kund till behandling. Kortsiktigt kan det därför vara ekonomiskt komplicerat för entreprenörer att införa differentiering utöver den en

differentiering redan finns för behandling av avfallet. Den uppfattning

som som allmänt råder är att differentieringen behandlingsavgiftema kommer att av vara den styrande faktorn även i framtida differentierade taxesystem. Ett problem som uppmärksammats är då entreprenören erbjuder en taxa utan att upplysa kunden hur mycket behandlingskostnaden är och hur mycket om kunden kan tjäna på att själv börja sortera. Detta uppmuntrar inte till källsortering eftersom kunden inte kan avgöra vilken ekonomisk skillnad sortering medför. Vid Lunds Renhållningsverk har man utökat sin kundservice genom att man använder sig mobila vågar på frontlastama för att kunna få en bättre av kontroll över avfallsströmmama samt att kunna erbjuda kunderna exakt information hur mycket avfall hämtas. För att öka förutsättningarna om som för sortering erbjuder man kunderna en möjlighet att abonnera två smärre

containrar till samma volympris som en större container.

Idéer om att skapa utrymme for differentiering även inom insamlingtransport

finns, det är ännu så länge för tidigt att säga i vilken omfattning dessa men

kommer att kunna genomföras. Det finns uppenbarligen en stor potential för

att effektivisera insamlings- och transportmomenten och en del bedömare tror att ett differentierat taxesystem skulle kunna bidra till att uppnå dessa effektiviseringar snabbare.

4.3.2 Hushållsavfall Hushållsavfallet består av ett antal väl kända fraktioner som utgör en stor del avfallet. Genom att underlätta källsortering av papper, glas m.fl. fraktioner av

samt erbjuda utrustning och kunskap om kompostering kan den osorterade

avfallsmängden minskas högst väsentligt.

Man har runt i landet under längre tid testat kompostering och

om en källsortering åtgärder för att minska mängden osorterat avfall. Problemet som är dock att dagens taxor är satta på ett sådant sätt att de inte stimulerar till

sortering och kompostering. Motsvarande situation rådde även för

industriavfall innan differentierade taxor började användas för att minska mängden osorterat avfall. Det mest kostnadskrävande momentet vid hanteringen av hushållsavfall är

insamlingen och transporterna. Behandlingsavgiftema utgör idag endast

ca 20% av de totala kostnaderna för hantering hushållsavfallet. Detta till av skillnad från industriavfall där behandlingsavgiften i vissa fall uppgår till 50%.

Insamlingtransport är fortfarande monopoliserad, dvs avfallshanteringen sköts i kommunal regi eller av ett privatbolag på entreprenad kommunen.

av

Insamling och transport av hushållsavfall saknar alltså den kontinuerliga konkurrens som existerar vid insamling och transport industriavfall.

av Konkurrenssituationen uppstår enbart när beslut Organisationsform skall om göras och när en eventuell entreprenör skall utses, dvs. långt ifrån varje år.

Redan en översiktlig granskning av hanteringen hushållsavfallet i av kommunerna visar att det finns en intressant teoretisk potential för differentierade taxor. Detta bekräftas också internationella erfarenheter. av

Den generella trenden bland Sveriges kommuner är att öka möjligheterna till egenkompostering för kommuninvånarna, förbättra möjligheterna till

källsortering samt att införa tvåveckors insamlingsintervall. Ett flertal kommuner umgås också med tanken att introducera viktsbaserade taxor för hushållsavfallet. Användningen av differentierade taxor för hushållsavfall är emellertid begränsad till ett fåtal platser i Sverige idag.

Erfarenheter från försök med mobil våg finns i Sverige enbart från två

kommuner Varberg och Eda. - Tvååkersprojektet i Varberg har pågått sedan början februari 1993. Totalt av berörs 725 hushåll i kommunen. Fr.o.m. januari 1995 kommer hela Varbergs kommun att omfattas av systemet med viktsbaserad taxa. Taxan består av en

fast avgift om l kr per liter kärlvolym. Kärl finns i storlekarna 190 respektive

300 liter. Minimitaxan är dock 300 kr år. Den rörliga avgiften är 1 krkg per avfall.

Under 1992 genomfördes ett antal referensmätningar i Varberg

av avfallsmängdema per kärl. Jämförelse med mätningar efter att systemet införts visade på en markant reduktion mängden avfall. Mängden utsorterat av material har ökat och hemkompostering har blivit naturlig del vardagen en av för hushållen. Några typresultat visas i nedanstående tabell.

kghushållvecka avfallsmängd pappersåtervinning glasåtervinning

1992 12,9 2,5 0,7

1993 8,5 3,3 1,5

Tabell 4.5 Avfallsmängder per hushåll och vecka i Varberg 1992 och 1993.

Eda kommun har 10 000 invånare tillsammans 2 000 ton ca som genererar hushållsavfall år. Från 1 juli 1993 har i Eda kommun använt ett per man

mobilt vågsystem i kombination med ett 14-dagars insamlingsintervall. Det mobila vågsystemet har dock inte fungerat tillfredsställande på grund del

av en tekniska problem. För närvarande finns det inga data visar vilka effekter som

det nya systemet har medfört. Uppfattningen är dock att avfallsmängden har

minskat.

Taxan består av en fast avgift 345 kr år för l90-liters kärl och 394 kr om per

per år för 370-liters kärl. Till detta kommer rörlig avgift på 1,25 krkg.

en

Den fasta avgiften används för att finansiera återvinnings- och miljöstationema i kommunen, sorteringsanläggning, etc. Dessa verksamheter har under

senare

tid byggts ut till att omfatta insamling främst glas, batterier,

av papper, metaller och miljöfarligt avfall.

Avfallshanteringen är utlagd på entreprenad. I samband med upphandlingen så ställde man från Edas kommunledning krav på entreprenören att viktsbaserade taxor skulle användas i kommunen. Kommuninvånarnas reaktioner har överlag

varit positiva vad gäller det systemet. nya Lund har en längre tid planerat att införa viktstaxa byggd på ett system med en mobila vågar på sopbilama. Denna verksamhet har dock ännu inte kommit

igång men planen är att mobila vågar snart ska kunna användas. Man har dock beslutat att gå över från veckotömning till tömning vecka samtidigt

varannan

som man uppmuntrar kompostering.

Försöksverksamhet bedrevs under 1992 och mycket goda

sommaren gav

resultat. Man beräknade att den minskade kostnaden för insamlingtransport skulle kunna finansiera bl.a. inköpet tvåfacksbilar för avhämtning

av av papper

och glas hos kunderna. En intressant detalj var att nettovinsten det

av papper

och glas som kunden sorterar ut tillföll kunden.

14-dagars tömning har nu införts generellt i Lund. Taxan är 692 krår för ett

l90-liters kärl 1 358 krår för två och 1 042 krår för ett 370-liters kärl. En jämförelse mellan de inledande veckorna 1993 respektive 1994 återges i nedanstående tabell.

Tabell 4.6 Avfallsmängdema i Lund under veckorna 4-7 1993 och 1994.

Den reduktion avfallsmängderna framgår tabellen återspeglar sig i av som av bl.a. ökade utsorterade mängder 13,45 kgperson 1993 och 16,13 papper: kgperson 1994.

På försöksnivå genomförs i Uppsala sedan flera år tillbaka tester med differentierade taxor för hushållsavfall. Systemen bygger på frivillighet och istället för att tidigare ha en behållare går man över till flera för att kunna som källsortera vid hemmet. Möjligheten att dela på behållare betonas genom att detta ger en ekonomiskt fördel.

Eftersom den allmänna taxan fick höjas blev finansieringen ett problem. Taxan för sorterat avfall har nämligen sänkts och efterhand som antalet hushåll sorterar ökat blir det ekonomiska utfallet allt snävare. En generell höjning som avfallstaxan kan i sådana fall krävas för att kostnaderna ska kunna av balanseras. Politikerna i Uppsala motsatte sig dock höjning av taxan, varför en möjligheterna att genomföra förändringarna blev beroende av om man lyckades rationalisera verksamheten inom gällande ramar.

4.4 Erfarenheter från system med differentierade taxor

4.4.1 Generella erfarenheter

Differentierade taxesystem inom avfallsbehandlingen leder till förändringar i såväl industriernas, hushållens de avfallshanteringsansvarigas verksamhet. som Att på förhand i detalj kunna förutsäga vilka förändringar som de differentierade taxorna kommer att medföra är svårt för den kommun eller avfallsbolag vill införa ett sådant system. Utifrån de erfarenheter av som differentierade taxor varit tillgängliga är det dock möjligt att skönja ett som antal typiska mönster för kommuner med differentierade taxor och ett antal generella effekter uppkommer från system med differentierade taxor. som Det skall konstateras att bidragande orsak till utvecklingen av en differentierade taxesystem är beroende av eldsjälar inom kommuner och avfallsbolag. Faktorer deponins livslängd, tillståndsvillkor för deponi och som förbränningsanläggningar kan påskynda introduktionen av differentierade taxor. Däremot har ett generellt politiskt motstånd mot att höja taxor i en del fall försvårat introduktionen differentierade taxor inom avfallsområdet. av Storleken på kommunen kan spela viktig roll. I mindre kommuner med små en finns det risk att avfallshanteringen får en undanskymd roll i resurser en kommunens organisation och därmed försvåras alla nya former av åtgärder inom denna sektor och följaktligen också introduktionen av differentierade taxor. Storleken på avfallsbolagen spelar naturligtvis också en viktig roll. De

stora bolagen förfogar över större resurser för att kunna införa nya

systemlösningar, t.ex. investeringar i återvinningsanläggningar.

Privatisering av avfallshanteringen har i vissa fall medfört att kommunerna fått

problem med översikt och kontroll av avfallshanteringen. Detta försvårar även introduktionen av differentierade taxor.

I de fall där flera aktörer haft tillgång till deponier inom samma region har

introduktionen av differentierade taxor hämmats. Stockholmsregionen är ett exempel där ett antal kommunala och privata avfallsbolag har tillgång till egna deponier, vilket pressar deponiprisema och inte ger utrymme till införandet av differentierade taxor. En differentierad taxa bedöms därför inte kunna bli aktuell i Stockholm förrän någon typ av koordinerad aktionsplan fastställts. När differentierade taxor införs kommer det, liksom vid införandet av andra typer av nya systern, i högre eller lägre grad att finnas ett motstånd mot förändringar bland en del kunder som inte vill ändra sitt beteende. Dessutom kommer det att uppstå en viss förvirring bland kunderna hur det om nya systemet fungerar. Detta leder till att en större mängd personal kan komma att krävas för kundinformation, kontroll och uppföljning av de differentierade taxoma. Karaktäristiskt för de flesta problemen, exempelvis bristande information till

kunderna och svårighet att balansera taxoma, är att de huvudsakligen existerar

vid introduktionen av det differentierade taxesystemet. I ett längre perspektiv

har de inte påverkat utfallet av de differentierade taxoma nämnvärt. Allt eftersom de differentierade taxesystemen fått verka har dessa problem minskat ibetydelse.

Behandlingskostnaden har uteslutande varit styrande för differentieringen av taxoma. Monopolsituationen i behandlingssteget har i de flesta regioner

underlättat introduktionen av differentierade taxor. Det stora antalet entreprenörer och den utbredda konkurrensen har varit bidragande orsak till en

att initiativ till differentiering inom insamling och transport inte tagits.

De ovan nämnda effekterna de differentierade taxoma kommer att avspeglas av

i ett antal förändringar av kostnader och intäkter för avfallshanteringen. Dessa förändringar påverkar ekonomin inom avfallsbolagetkommunen och hur taxan

sätts. De differentierade taxoma ska ett ekonomiskt incitament motiverar ge som

kunderna till källsortering och i ett längre perspektiv till avfallsminimering.

Genom att introducera differentierade taxor undviker i kommunen, man om

systemet får rätt effekt, nyinvesteringar som kan komma att krävas för att hantera de framtida avfallsmängderna. En mindre mängd avfall leder till lägre

hanteringskostnader i form av bl.a. minskade transport- och personal-

kostnader. Kostnadsbesparingar kan uppstå även p.g.a. minskade investeringar i konventionell avfallshantering, dvs. i sorterings- eller förbränningsanläggningar och för nya deponier. Om en marknad finns kan det vidare uppstå ökade intäkter från försäljningen av utsorterat material. Å andra sidan uppstår kostnader i form investeringar i utrustning och av ny materiel, t.ex. återvinningsstationer, liksom ökade kostnader för planering, kontroll och uppföljning av de differentierade taxesystemen. Inledningsvis uppstår kostnader för utformning av och investering i det nya differentierade systemet. Man får även räkna med ökade kostnader för information och rådgivning till kunderna samt eventuellt ökade kostnader för renhållning på gator, i parker och i naturen. Ofta uppstår ett initialt problem med att balansera inkomster och utgifter i verksamheten i och med differentieringen. I Uppsala fattades det dessutom ett politiskt beslut att inte tillåta generella höjningar av avfallstaxoma. Detta kan i förlängningen leda till att intäkterna från vissa avfallsfraktioner inte kommer att kunna subventionera andra, vilket är en förutsättning för att ett differentierat taxesystem ska kunna fungera. Sådana beslut kommer, när potentialen för rationaliseringar uttömts, att sätta de differentierade taxorna ur spel och i förlängningen minska de positiva effekter som kunnat uppnås med differentierade taxor. Om man förutsätter att systemskiftet till ökad sortering och återvinning kräver en övergångsperiod innan det ekonomiskt optimeras, kan principbeslut som i Uppsala omöjliggöra en förändring som är motiverad på andra grunder.

4.4.2 Industrins reaktion och åtgärder Det har funnits en del företrädare från avfallshanteringssidan som hävdat att nivåer för taxedifferensema på ca 300 krton inte räcker och att nivåer kring 500 kr måste nås för att det ska börja bli ekonomiskt intressant för företagen att sortera. Det hävdas också att även om informativa styrmedel är viktiga så är det i slutändan ändå pengar som styr företagen. Eftersom differentierade taxor inte funnits någon längre tid är antalet uppföljningar och utvärderingar få. Två studier av differentierade taxor och deras inflytande på företagen har varit tillgängliga. Studierna är utförda av GfK Marknadsföring för SYSAVs räkning samt av Gothenburg Research Institute GRI, Handelshögskolan i

Göteborg, åt Tekniska Verken i Linköping. Det ska konstateras att båda

SYSAV GfK Marknadsundersökning avseende avfallshantering inom olika delsegment, Malmö 1991, samt Schwartz B. Utvärdering av differentierade taxor för industriavfall vid Tekniska Verken i Linköping, GRI Handelshögskolan i Göteborg, 1991.

studierna är från 1991 och att de därför bygger på företagens subjektiva mer

uppfattning än en analys av hur man i praktiken reagerat på införda system.

GRI:s studie är baserad på enkätförfrågan till 400 företag 100

en ca varav ca svarat. slutsatserna baseras på de 25% företagen valt att utan att av som svara det i rapporten diskuterats vad bortfallet kan ha för konsekvenser för den sammanfattande bedömningen.

GfKzs undersökning är också enkätundersökning betydligt grundligare

en men genomförd. I GRI:s rapport diskuteras dock tendensema och problematiken utförligare och slutsatserna är klarare formulerade.

Att ekonomiska incitament skulle kunna användas inom avfallshanteringen för att leda till en förbättring avfallssituationen är åsikt framkommit vid

av en som

samtal med industrirepresentanter. När GfK belyser detta att ställa

genom

frågan Skulle ni kunna tänka er att källsortera deponeringsavgiften

om var 200, 400 alternativt 600 krton fick 50% ja, 90% ja, 97% ja. man svaren

Vidare anser 54% företagen att avfall är ett väsentligt miljöproblem och

av en

nästan lika stor del 52% accepterar att avfallshanteringen får kosta än

mer självkostnaden.

Införandet av differentierade taxor är dock inte den allena rådande orsaken till

att källsorteringåtervinning ökat. I flera telefonintervjuer genomförda i samband med utredningen det från kommunerna att viljan hos

uppgavs

företagen redan fanns att källsortera. En industrirepresentant kommenterade detta med följande yttrande, Om viljan att källsortera finns i ett företag, är

detta en resurs bör utnyttjas avfallsbolagen istället för investera i som av att

dyra sorteringsanläggningar.

Den genomgående uppfattningen är att taxorna styr de mindre och medelstora företagen till sortering. De stora företagen anses inte påverkas i

samma

utsträckning eftersom de snarare styrs av företagets miljöpolicy. I GRI:s undersökning ställdes frågan hur stor del av de totala kostnaderna kunde

som

relateras till avfallskostnader. Detta uppskattades företagen till intervallet

av

0,001 till 2%, där procentsatsen inte beroende företagets storlek eller

var av

branschtillhörighet. En stor del av företagen hade dock ingen aning hur

om

stor kostnaden var. Detta förhållande framträder även i GfK:s undersökning, där 43% av företagen är omedvetna den totala avfallskostnaden. Det är i

om

detta sammanhang viktigt att påpeka företagens interna personalkostnader

att

för avfallshanteringen inte sällan beräknas vida överskrida de avgifter

externa man betalar.

Perstorp AB har genom kommande förmodade höjningar deponiavgiftema

av

insett att framtidens kostnader för avfallshanteringen kommer öka markant.

att

Sedan några år har därför form intern taxedifferentiering

man en av av

avfallshanteringen, samtidigt källsortering introducerats inom alla som divisioner. Osorterat avfall debiteras med höga taxor medan sorterat debiteras med låga. Perstorp AB hade förut 9 000 ton avfallår av vilket 40% brändes ca internt och 60% gick till deponering. Mängden deponerat avfall hade efter en kort tid minskat med 25-75% beroende på vilken del av företaget som

studeras. En divisionerna lyckades t.ex. sänka avfallshanteringskostnadema

av från 3 600 krvecka till knappt 1 000 krvecka.

Att företagen på de aktuella nivåerna på avfallstaxoma förefaller reagerar nu uppenbart de uppgifter avfallsmängdemas storlek och fördelning på av om sorterat och osorterat avfall rapporteras från de områden som har infört som differentierade taxor och har god överblick över hur avfallsströmmama som en har sett ut före och efter taxeförändringama. Ovan redovisat statistiskt material

från bl.a. SYSAV och Linköping pekar i denna riktning.

Vid införandet differentierade taxor har samtliga avfallsbolag gått ut med

av information i någon form. I vissa fall har lagt vikt vid att inte enbart man informera införandet taxor utan att även försöka ge en förklaring ur om av nya

samhällsekonomisk synvinkel, med betoning på miljöfaktorer, varför företagen

måste börja sortera sitt avfall. Det har även poängterats att det

företagsekonomiskt lönar sig att sortera avfallet från den verksamheten. I

egna vissa kommuner har informationsbladen kompletterats eller ersatts med

personliga besök miljöinformatörer. Det är dock en krävande uppgift att

av inom verksamhetsområde besöka alla företag. På SYSAV arbetar två ett stort

heltid med informationsverksamheten, har under fyra år

personer men man endast hunnit besöka 1 300 de totalt 13 000 verksamma företagen i av regionen. Informationen koncentreras därför till branscher och företag som är

särskilt viktiga ur avfallssynpunkt.

Även de små kommunerna kan sakna verksamhet i form av aktiv om

konsultation från heltidsanställda avfallsinformatörer måste det påpekas att

nödvändigheten dylika åtgärder ofta minskar mindre kommunen blir av eftersom närheten till företagen är större, antalet industrier är lägre och ofta av sådan karaktär att de inte behöver informeras i samma utsträckning som företag i storstadsregioner. I små kommuner kan informationsverksamheten

följaktligen bedrivas av en person med andra huvudarbetsuppgifter.

En allmän uppfattning är att den ökade sorteringen som följt införandet av differentierade taxor inte uteslutande har berott på taxorna utan i hög grad är

resultat den informationsverksamhet bedrivits. I både GfKzs och ett av som GRI:s undersökning påpekas det att behovet ökad information och av rådgivning är stort.

4.4.3 Hushållsavfall erfarenheter och reaktioner - Vid taxekonstruktionen för hushållsavfall väljs antingen en volyms- eller viktsbaserad differentierad taxa. Båda metoderna har för- och nackdelar.

I huvudsak finns det två principiellt skilda metoder att tillämpa volymsbaserade

differentierade taxor på.

Abonnemang valfritt antal kärl innebär att kunden väljer det antal kärl han

av

sig behöva och betalar avgift i förhållande till antal kärl. Möjligheten

anser en

att bestämma volymen på kärlet och törrmingsfrekvensen varierar från fall till

fall. Källsortering sker direkt sortering i flera kärl eller med hjälp av

genom återvinningsstationer. Denna metod medför flexibilitet vid prissättningen och möjlighet att exakt förutsäga intäkterna genom de abonnemang som mer tecknats. Metoden kräver dock investering i utrustning, t.ex. nya kärl. ny

Den andra metoden för volymsbaserad differentiering fungerar så att kunden erbjuds något av alternativen: speciella sopsäckar, självhäftande etiketter eller

kan köpas i förväg i t.ex. livsmedelsaffárer. Kunden köper det remsor som

antal speciella sopsäckar eller etiketter han anser sig behöva. Används

som etiketter eller fästs dessa på sopkärl av bestämd storlek. Systemet remsor kompletteras med utbyggda sorteringsmöjligheter för kunden i form av

återvinningsstationer o.dyl. Dessa metoder är enkla i sin uppbyggnad, billiga och relativt lätta att introducera. De ger dessutom kunden en direkt prissignal

vid köpet säcken, etiketten eller remsan. Svårigheter kan finnas att prissätta av

sopsäckarna, etiketterna och remsoma så att intäkterna från försäljningen täcker utgifterna. Vidare upplevs dessa taxesystem betungande av de

som anställda hämtar avfallet eftersom avfallet ska kontrolleras, remsor ska som skäras bort från behållarna Man vill helst slippa detta ansvar som m.m. innebär kontroll och extra arbete. En möjlighet att komma ifrån sådana problem är att använda det system, beskrivet ovan, tillämpas i Baesweiler som iTyskland.

De viktsbaserade systemen bygger Vägning av avfallet vid hämtningen.

Hushållsavfallet vägs hos kunden med mobil våg som är monterad på en

sopbilen. Sopornas vikt registreras i datorenhet i förarhytten. Varje sopkärl

en är försett med någon typ märkning innehåller information om vem av som kärlet tillhör Denna märkning kan streckkod eller en liten m.m. vara en

sändare signaler registreras antenn på sopbilen. Fördelarna med

vars av en

detta system är att kunden exakt kan hur mycket avfall som lämnats,

se

samtidigt det bättre statistik över avfallsmängdema för avfallsbolagets

som ger del. Detta medför i sin tur att taxekonstruktionen underlättas. Vidare innebär

det mobila vågsystemet hel del förbättringar för de anställda. Arbetsmiljön

en

förbättras avsevärt att kärlen körs fram till sopbilen och töms

genom

maskinellt. Man slipper även den kontroll avfallet skulle krävas av som om man t.ex. valt en volymstaxa med etiketter eller speciella sopsäckar. Det mobila vågsystemet innebär även ett antal problem. Investeringarna i ny teknisk utrustning och materiell blir höga. Dagens krav på de mobila vågamas noggrannhet medför att priset på utrustningen blir hög. Dessutom tillkommer

extra kostnader för speciella avfallskärl och märkning och identifiering

av

dessa. Vägningen av avfall hos varje kund kommer dessutom att innebära längre tömningstid av kärlen. Man har i försök som gjorts med mobila vågsystem registrerat att systemen är ganska känsliga för störningar.

I Eda har man haft en hel del problem med den viktsbaserade taxan genom tekniska brister. Däremot är erfarenheterna från Varberg positiva och man

anser där att vågarnas noggrannhet och tillförlitlighet är godtagbar.

Förutom faktorer kopplade till generella kostnadsbesparingarintäkter och kostnadsökningar finns det ett antal omständigheter som kommer att styra detaljutformningen i varje kommun. De faktorer som styr utformningen det

av differentierade taxesystemet är bl.a.: Hur uppsamlingsområdet ut ser

Tätbebyggelse, glesbebyggelse etc. Korta eller långa transportavstånd Vilken typ av boende Höghus, villor, radhus etc. Vad är specifikt för varje område

Vilka problem kan uppstå i olika typer boende tekniska, sociala etc. I hur av många fraktioner ska konsumenterna sortera hushållsavfallet Var ska

konsumenterna lämna det utsorterade avfallet Till återvinningsstationer eller i

anslutning till fastigheten Hur ofta ska avfallet hämtas

Alla dessa faktorer bidrar till att taxornas utformning kommer att skilja sig

från kommun till kommun. Det är därför svårt att på förhand avgöra hur en generell taxa kan se ut eftersom taxekonstruktionen beror på hur de ovan

nämnda specifika faktorerna ser ut. Framförhållning bör finnas rörande olika responsnivåer från konsumenternas sida och på hur kostnaderna för systemet

förändras beroende på storleken avfallsströmmarna. av De differentierade taxoma innebär ett mer rättvist utformat taxesystem.

Kunden betalar i förhållande till mängd avfall lämnas. De producerar

som som lite avfall betalar mindre och subventionerar därigenom inte kunder med hög

avfallsproduktion. Genom att använda differentierade taxor blir kunderna dessutom mer medvetna de verkliga kostnaderna för avfallshanteringen.

om

De differentierade taxoma kompletterar och förbättrar återvinningssystemens

verkan. I de fall återvinningssystem utvecklats tillsammans med differentierade taxor har detta visat sig ge mycket bra resultat.

Många kommuner tvekar att införa differentierade taxor för hushållsavfall eftersom man anser att det leder till avsevärda kostnader för övergången från

säck till kärl. System med identifikationsbrickor och mobila vågar i

anses

många fall vara för dyra. En del kommuner anser också att de ekonomiska incitamenten blir för små för att stimulera till ökad sortering. Det senare en

argumentet verkar dock mindre övertygande efter en granskning av de svenska

och de internationella erfarenheterna.

4.4.4 Avsättning utsorterat material

av Avsättningen för utsorterat material återvinning ocheller förbränning kan vara ett problem och hindra införandet av differentierade taxor. Långa transportavstånd för utsorterat material är ytterligare en bidragande orsak. Problemet med att hitta avsättning för utsorterat material gäller i huvudsak

brännbara fraktioner har varit ett av de argument som förts fram som

förklaring till att differentierade taxor inte införts. Dessa problem förefaller dock vid en genomgång av ett större antal kommuner att vara begränsad av och lokal art. I Borås t.ex. betalar en inhyrd entreprenör som har tillgång till mobil flisningsanläggning för det brännbara avfallet.

Det skall observeras att eftersom hushållsavfall hittills i mycket liten grad har

ingått i system för differentierade taxor, så bidrar erfarenheterna från system med differentierade taxor mycket lite till insikterna om hur marknaden för utsorterat material från hushållen ser ut.

4.4.5 Avfall på villovägar

Illegal deponering, okontrollerad förbränning av avfall och nedskräpning av naturområden m.m. är problem som diskuterats i samband med de högre avgiftsnivåer som introducerats genom de differentierade taxoma.

Det har funnits farhågor om att höga deponeringsavgifter skulle medföra ett

markant utflöde av avfall från kommunen till grannkommuner med lägre avgift

eller till illegal dumpning. Inga egentliga uppföljningar eller kontroller har

genomförts men från ett par Skånekommuner har det under det senaste året

rapporterats om problem med avfall som dumpas på icke-tillåtna platser.

Majoriteten av de ansvariga i de kommuner som infört differentierade avgifter

anser emellertid att varken transporter till andra kommuner eller illegal dumpning är något signifikant problem med dagens taxor. En möjlig förklaring

till detta kan vara att de relativt höga personal- o-ch transportkostnadema gör

transporter över längre avstånd olönsam. Utförsel av industri- och byggavfall

till gramikommuner som inte genomfört differentierade taxor blir följaktligen inte så intressant även om grannkommunen skulle ha infört differentierade taxor.

4.5 Sammanfattande slutsatser

De flesta av de större kommunerna och avfallsbolagen har under de senaste åren infört differentierade taxor för industriavfall. Erfarenheter om verkningarna är dock begränsade och i dagens läge kan inte helt definitiva slutsatser dras hur systemen bäst utformas. Differentiering av taxorna för om hushållsavfall har i Sverige endast införts i en handfull svenska kommuner. Det finns emellerid ett flertal internationella erfarenheter av differentierade taxor för hushållsavfall. Dessa pekar alla mot att differentierade taxor kunnat bidra till en ökad sortering av avfallsströmmama. Det finns goda erfarenheter angående effekterna av differentierade taxor för industriavfall. Det är dock svårt att exakt avgöra vikten av de effekter som differentieringen medfört. Detta beror bl.a. på att avfallsstatistiken i många fall är bristfällig, att det finns flera aktörer inom avfallsområdet som gör att mängden osorterat avfall kanske har minskat på behandlingsanläggningen, men det går inte att följa upp t.ex. hur mycket utsorterat avfall som går till återvinning eftersom återvinningsbolagen ofta hämtar sitt material direkt hos

företagen. Det är dessutom svårt att avgöra vilken effekt konjunktumedgången

har haft för avfallsmängdema inom industrin. Det är dock en allmän uppfattning bland avfallsbolagen att sorteringen bland företagen ökat kraftigt under de senaste åren och att differentieringen varit bidragande till detta. Många ser att det finns en trend, framför allt hos mindre och medelstora företag, som visar att de differentierade taxorna i framtiden kommer att påverka företagens hantering av avfallet. De taxedifferenser i

behandlingsledet som allmänt anses behövas för att stimulera till ökad sortering

i företagen 300-500 kr, har uppnåtts först under den senaste tiden och det finns fortfarande enbart begränsade erfarenheter av dessa taxenivåer. Det kan konstateras att majoriteten av kommunerna anger att införandet av

differentierade taxor har bemötts positivt.

De flesta avfallsbolagen har uppfattningen att det till dags datum inom industrin inte är tal om avfallsminimering i någon större utsträckning utan

huvudsakligen en fråga om en ökad sortering till förbränning, återvinning och

kompostering. På längre sikt anser man dock att avfallsminimering kan bli en bestående följd av differentieringen.

Vad gäller hushållsavfall kan man i dagens läge inte avgöra vilka taxenivåer

som är nödvändiga för att få ett önskat resultat. För hushållsavfall är det dock inte bara taxenivåer som måste diskuteras utan även om taxan ska vara viktseller volymsbaserad. I de flesta fall betonas vikten av att de differentierade taxorna införs

välkoordinerat med andra åtgärder. Exempelvis måste möjligheterna till

källsortering och kompostering väl utbyggda för att differentieringen ska

vara fungera för hushållsavfall.

Genomgående betonas även att den informationsverksamhet som bedrivs i

samband med införandet de differentierade taxorna i sig är lika viktig för

av resultatet differentieringen taxoma. Företagen och hushållen kommer i som av

framtiden i allt större utsträckning att efterfråga rådgivning och samarbete med

avfallsbolagen när det gäller avfallsfrågor.

Sorteringsguider, komposteringsinformation, informationsblad etc. är alla viktiga ingredienser för nå lyckat resultat. Uppföljning och feed-back

att ett

till kunderna är viktigt för att i förlängningen motivera till ökad sortering. Differentierade taxor kräver kompletterande tekniska, administrativa och

ekonomiska åtgärder för att fungera effektivt.

Det tyder på monopolet inom behandlingsledet underlättat

mesta att introduktionen differentierade taxor. Hur differentierade taxesystemen av

påverkas förändringar i dagens situation vad gäller monopol och konkurrens

av är svårt att definitivt bedöma.

Många företag har börjat avfallsfrågoma allt högre prioritet. I första

ge en hand gäller detta de större företagen med uttalad miljöpolicy. Företagen har en

i ökad utsträckning upptäckt att ökad styrning den interna hanteringen

en av

kan upphov till betydande vinster, vilka kan adderas till de vinster en

ge anpassning till de differentierade taxorna medför.

I vilken grad de höjda taxorna har lett till ökad illegal dumpning är i en

dagsläget inte helt lätt att utröna. Problemet har i huvudsak noterats under det

senaste året och omfattningen denna verksamhet är inte klarlagd. De av

i avfallsbolagen kontaktats under utredningen har delade ansvariga som meningar i vilken grad detta är ett större problem eller ej.

om

5 FÖRLÄNGT PRODUCENTANSVAR

5.1 Bakgrund

De diffusa källorna för föroreningar och avfall har, i takt med att åtgärder vidtagits mot de signifikanta punktkällorna, blivit ansedda vara ett allt

väsentligare inslag i den totala miljöproblematiken. Som en av de diffusa

källorna, har allt större uppmärksamhet kommit att riktas mot varorna som konsumeras i samhället. Någon tillförlitlig kvantifiering av miljöpåverkan, absolut såväl relativ, existerar ej. Däremot råder en samstämmighet vad som beträffar behovet att utveckla miljövårdsstrategier för de tillverkade av nya varorna.

En för alla direkt påtaglig effekt varukonsumtionen är avfallet. Genom att

av

flera aspekter avfallets negativa miljöeffekter är direkt påtagliga för alla,

av bidraget problemen med att skapa en varaktigt hållbar avfallshantering till att fokusera uppmärksamheten kring miljöpåverkan från de konsumerade varorna.

I allmänhet är inte kostnaderna för slutliga omhändertagande inräknade varans

i pris. Härigenom inte konsumenten en korrekt signal om de totala

varans ges

samhälliga kostnaderna kopplade till denna del livscykel och riskerar

av varans att styra sin konsumtion mot varumix som inte motsvarar det val som skulle en

ha gjorts i situation med priser bättre återspeglade varornas totala

en som miljökostnader.

Genom att redan i tillverkningsledet miljöanpassa varans design, har

tillverkaren en unik möjlighet att förändra varans totala av en vara miljöpåverkan. I de flesta fall finns det dock inte något reellt incitament för tillverkaren att ägna intresse och att avdela resurser för arbete med denna

inriktning. Tvärtom är det en risk för en företagare att de ansträngningar han

gör inte kommer att bli kända på marknaden eller att de undervärderas på

grund de allmänna svårigheterna att värdera miljösambanden på ett korrekt

av

sätt. I enstaka fall kan det naturligtvis finns så stora publicitetsvinster att dessa

dominerar över aktuella kostnader och i vissa fall t.o.m. överskattar de

miljöfördelar speciell produkt representerar. I de flesta fall kan man

som en

dock förutsätta att informationen är bristfällig och att de positiva skillnaderna

avseende miljöpåverkan mellan olika produkter negligeras eller underskattas.

För att komma tillrätta med dessa problem har nya miljövårdsstrategier

utvecklats under år. Att betona producentens ansvar är som framgått av senare

tidigare kapitel idé uttrycktes redan i regeringens proposition 1975:32.

en som

Omsättningen i praktiska och mer omfattande åtgärder är däremot något som hör 1990-talet till. I denna utveckling har Tyskland spelat alldeles särskild

en

roll vilket motiverar att den tyska utvecklingen granskas närmare.

5.2 Förlängt producentansvar i Tyskland

5.2.1 Lagstiftning

Den legala grunden för de åtgärder inom varuområdet under 1990-talet som

införts och diskuterats i Tyskland är främst avfallslagen Gesetz über die

Vermeidung und Entsorgung Abfállen Abfallgesetz från augusti 1986 von och speciellt dess paragraf 14.

Genom 14§ ges förbundsregeringen vittgående möjligheter att tillgripa olika

styrmedel för att: eliminera eller minska mängden skadliga ämnen i avfallet eller säkra en miljöriktig behandling avfall innehållande skadliga ämnen, eller av eliminera eller minska avfallsmängdema.

Åtgärder enligt inbegriper:

0 märkning, som speciellt pekar på nödvändigheten att lämna tillbaka av varan efter dess användning, 0 plikt att separat insamla, transportera och behandla varan, 0 återtagnings- och pantplikt, samt

0 föreskrifter om beskaffenhet, inskränkningar i användningsområdet och

förbud.

Innan åtgärder enligt vidtages skall de berörda parterna möjlighet att

ges en

på frivillig väg uppnå av förbundsregeringen fastlagda mål vad beträffar

eliminering, reducering eller återvinning avfall från bestämda av varor. Bedöms målen kunna uppnås på frivillig väg kan förordning utfärdad genom

av förbundsregeringen fastställas att bestämda produkter, speciellt förpackningar och behållare:

0 märkes på bestämt sätt,

0 bara får säljas på ett avfallsavlastande sätt, speciellt i flergångsförpackningar eller på ett sätt som underlättar återvinning,

0 tages tillbaka av berörda parter för återanvändning, återvinning eller annan behandling, samt att återlämningen säkerställes genom lämpliga

återtagnings- och pantsystem,

0 efter förbrukningen av konsumenten skall återlämnas på ett bestämt sätt,

speciellt separat från övrigt avfall, 0 bara får användas för bestämda ändamål.

avfallskris, beroende flertal faktorer kopplade till de Tyskland har en ett avfallsanläggningar såväl deponier begränsade möjligheterna att öppna nya förbränningsanläggningar. En lagstiftning som ger myndigheterna som enligt funnits i Tyskland ända sedan 1986. långtgående befogenheter har ovan efter fem år kom till omfattande tillämpning har flera Att lagen först ca mer förknippade med bristande deponerings- och förklaringar. Problemen har blivit än akuta efter återföreningen då avfall inte behandlingskapacitet mer

på sätt kan transporteras utomlands till Östtyskland. Samtidigt finns ett

samma motstånd tyskt avfall i Frankrike och andra grannländer. I Tyskland ökat mot miljörörelse och allmänhet betraktar avfallsfrågan finns sedan länge en som de viktigare miljöfrågoma. som en av Avfallslagen förutsätter att den berörda industrin skall ges en möjlighet att införa frivilliga lösningar. Att söka sådana lösningar kräver naturligtvis en viss industrin har dock inte svarat med nödvändiga lösningar tid. Den tyska upp flesta fall har myndigheternas perspektiv tillräckligt långtgående och i de ur frivilliga åtaganden presenterats. Erfarenheterna av frivilliga överensserie brutna åtaganden. Detta till kommelser är i Tyskland dessutom en av industrin ha tagit risken för lagstiftning på helt allvar trots förefaller inte att

förrän den i princip ett faktum. Speciellt gäller detta förpackningsindustrin.

var mellan olika sätt att angripa avfallsfrågoma. Att Avfallslagen anger en prioritet och minimera avfallsmängderna har den högsta förebygga avfallsproblemen Därefter kommer återanvändning produkter och komponenter. prioriteten. av återvinning, vilket i detta sammanhang omfattar såväl Som nästa steg ses materialåtervinning energiutvinning. Som det lägsta steget i strategin ses som Som diskuteras i avsnitt 6.2 nedan har under senare tid en ny lag deponering. skall avfallslagen presenterats den tyska regeringen. Den nya som ersätta av stadfästa klar prioritet också mellan materialåtervinning lagen skall bl.a. en och energiutvinning.

5.2.2 Förpackningar

kring förpackningsfrågor, sträcker sig tillbaka Föregången av en debatt som till åtminstone 1970-talet, följde efter den avfallslagen en rad yttranden nya sida skulle vidtaga åtgärder industrin inte från politisk om att man om de nödvändiga förändringarna. En utlösande faktor, förutom självmant gjorde omständigheterna, introduktionen PETde ovan nämnda mer generella var av bröt överenskommelse fanns mellan de flaskor i Tyskland. Detta en som berörda parterna på marknaden och miljöministeriet.

Den första konkreta åtgärden kom också att rikta sig mot dryckesförpackningar

i förordning 1988 belades med obligatorisk pant av av plast, vilka en av en affärer bjöd ut dem på marknaden. 0,50 DM och återtagningsplikt för de som

Den omedelbara reaktionen från handeln hellre avstå från sälja

var att att produkten än att behöva introducera ett pantsystem. Förordningen dock var ur flera synvinklar inte problemfri. Det diskutabelt den var om var i överensstämmelse med EG:s intentioner och regler, och eftersträvade man

bl.a. därför generell lösning på förpackningsproblematiken.

en mer

Detta generella förslag presenterades i slutet våren 1990 i form utkast

av av ett

till förpackningsförordning baserad på

en avfallslagens 14 Efter diskussioner och kompromisser fastställdes slutligen

förpackningsförordningen

under våren 1991.

Förpackningsförordningen från 19 april 1991 säger att:

0 Från december 1991 skall transportförpackningar samlas in och

återvinnas tillverkare och distributörer. av

0 Från april 1992 skall konsumenten kunna lämna

kringförpaclcningar butiksförpackningar i butiker för återvinning.

0 Från januari 1993 skall butikerna samla in

säljförpackningar konsumentförpackningar i eller i omedelbar anslutning till affären.

0 Pantsystem med pant 0,50 DM skall finnas för en av dryckes-

förpackningar, tvättmedelsförpackningar o.dyl., färgburkar

samt

emulsionsfärger.

Strategin bakom förpackningsförordningen kan sägas sätta

vara att press på

industrin genom de olika leden i distributionskedjan och främst

genom

detaljhandeln. Eftersom detaljhandeln i Tyskland vill undvika eller åtminstone

i

hög grad reducera förekomsten pantsystem och hantering uttjänta i

av av varor

affärerna, så räknade man med att de skulle fram effektiva pressa lösningar på avfallsproblemen.

Handeln och industrin presenterade motdrag till som ett en del av

förpackningsförordningen, nämligen den omfattar de förpackningar

som som konsumenterna bär hem, ett system kommit kallas

som att Dualsystemet.

Dualsystemet är ett frivilligt industriförslag, skall fungera

som som ett

alternativ till förpackningsförordningen vad beträffar

säljförpackningar. De tyska myndigheterna har ställt bestämda insamlings- och upp sorteringsmål

som skall uppnås 1993 respektive 1995. Om dessa mål, i tabellen som anges

nedan, inte nås kommer förpackningsförordningen i sin grundtext

att gälla,

dvs. âtertagning samtliga förpackningar skall ske i butikerna. av Förordningen är skriven så att Dualsystemet kan förklaras otillräckligt för

som ett bestämt

materialslag, vilket skulle kunna betyda att enbart förpackningar i detta

material skulle behöva samlas in i butikerna.

S0rterings-% Återvinnings-% Insamlings-%

Tabell 5.1 Målsättningar för Dualsystemet.

Dualsystemet omfattar transportförpackningar och kringförpackningar, utan

för dessa gäller grundkraven i förpackningsförordningen.

Dualsystemet i sig kan sägas ett stort landsomfattande och heltäckande vara källsorteringssystem, finansieras avgift som betalas av som av en

förpackningsanvändama. De detta vis ingår i Dualsystemet är

varor som

märkta med den gröna punkten der grüne Punkt på förpackningen. Den gröna

punkten är beviset på att avgiften är betald till Dualsystemet och att

förpackningen och sortera den till insamlingssystemet är berett att ta emot en

fraktion skickas till återvinning. som I grunden är det fråga ett traditionellt källsorteringssystem. Glas och om

insamlas i separata centralt utplacerade behållare. Övriga förpackningar

papper

insamlas i extra gulfärgad tunna hos konsumenten. Innehållet i denna

avses en

sedan i centrala anläggningar. Eftersom Dualsystemet är ett

tunna sorteras källsorteringssystem, stimulans för konsumenten, finns det en risk utan extra

att insamlingsresultatet inte blir det avsedda. Mycket tyder dock på att den tyska allmänheten är tillräckligt motiverad och finner systemet tillräckligt

bekvämt för att de aktivt skall medverka vid insamlingen.

Den blandade fraktionen som insamlas är svår att sortera utan att

blir aktuella. Huvuddelen sorteringen beräknas för arbetsmiljöproblem av en lång period framöver behöva utföras manuellt. Då det ur den blandade fraktionen utsorterade materialet, framför allt plast, är kontaminerat har det

diskuterats rimliga återvinningsförutsättningar föreligger.

om En viktig kritik Dualsystemet har varit att systemet i liten utsträckning mot

kommer stimulera förebyggande lösningar. Genom en avgift som enbart i

att

begränsad utsträckning är beroende miljöegenskapema köper man in sig i

av

Dualsystemet. På detta sätt saknas den omedelbara och direkta kopplingen

mellan en enskild förpacknings miljöanpassning och det pris betalas för

som

dess omhändertagande i Dualsystemet.

Vad beträffar det tyska Dualsystemet kan det alltså ifrågasättas det kommer om att styra mot toppen av den tyska hierarkin, dvs. avfallsreduktion,

avfallsminimering och återanvändning. Snarare förfaller systemet suboptimera

på nivån materialåtervinning. Stimulans för att introducera återfyllbara förpackningar, vilka ges en högre prioritet i den tyska hierarkin, saknas också

enligt kritiker från t.ex. miljöorganisationema.

Detta betyder dock inte att det inte kan komma att visa sig del de att en av senare effekterna uppnås, t.ex. ett resultat förhöjd miljösom av en medvetandenivå inom industrin. Å andra sidan är det inte heller uteslutet att

man bygger upp en dyr infrastruktur för insamling vilken politiskt inte kan

överges även om de praktiska förutsättningarna för materialåtervinning

kommer att saknas.

En viktig del av förslaget är att det finns ett hot, i form förpacknings-

av förordningens återtagningsplikt, som kan träda i kraft Dualsystemet inte om uppnår överenskomna insamlings- och sorteringsnivåer.

Under sina första år har Dualsystem mötts några specifika problem vilka av av

två förtjänar ett speciellt omnämnande. Under hösten 1993 kom Dualsystemet

att råka ut för ett akut ekonomiskt problem. Detta hade sin grund i många att

förpackningsanvändare utnyttjade den gröna punkten på sina förpackningar

utan att betala in de fastlagda avgifterna till Dualsystemet. Efter diskussioner och förhandlingar löstes de akuta problemen och åtgärder vidtogs för

att en

bättre betalningsbevakning skulle kunna genomföras på effektivt sätt.

ett

Sedan förpackningsförordningen trädde i kraft har det med jämna mellanrum

dykt upp artiklar tyskt avfall har kommit på avvägar utomlands. Att om som detta har skett i ett antal fall är oomstridligt. Därmed är det dock inte fastställt

att det har varit fråga om några större mängder eller att förpackningsavfallet i

sig har lett till några större problem i de aktuella sammanhangen.

En revidering av förpackningsförordningen har diskuterats under tid.

senare

Ett utkast presenterades under 1993.1 Det reviderade förslaget innehåller

ett

antal klargöranden hur förpackningsförordningen skall verka, det

av men

innehåller också några förändringar.

Mängder som insamlas utöver de angivna procentmålen får enligt det

nya

förslaget förbrännas med energiutvinning. Detta är väsentlig punkt framför

en

allt vad avser plastförpackningar då det betyder del

att en av det material som

1 Entwurf einer Verordnung zur Novellierung der Verordnung über die Vermeidung von Verpackungsabfällen, Stand 20. Dezember 1993.

insamlas de närmaste åren behöver materialåtervinnas. Det framgår

dessutom explicit det förslaget att s.k. kemisk återvinning av plast skall

av nya betraktas som materialåtervinning.

Målsättningama i den gällande versionen av förpackningsförordningen

som

uttrycks i insamlings- och sorteringsmål, uttrycks i det förslaget enbart i

nya viktsandelar materialslaget skall materialåtervinnas. Rent allmänt har av som avrundning neråt procentmålen ägt dvs. 72% blir 70% och 64% en av rum, blir 60%. För även kartong och papp, plast och kompositer har det papper

skett tidsförskjutning när de högre materialåtervinningsmålen skall uppnås.

en I tabellen nedan de målsättningarna för de år under vilka vid anges nya halvårsskiftet de aktuella %-talen skall ha uppnåtts.

Materialåtervinnings-%

Tabell 5.2 Förslag till nya målsättningar för Dualsystemet

Vad gäller transport- och kringförpackningar är det tyska systemet mer konsekvent och det förefaller redan utvecklingen mot avfallsminimering som förebyggande åtgärder och genom återanvändbara transportgenom förpackningar har tagit fart. En länk i Dualsystemet har många i Tyskland ansetts vara att det inte svag av stimulerar återanvändning och speciellt återfyllbara dryckesförpackningar. Dualsystemet garanterar returandel motsvarade utgångssituationen i en som Tyskland, dvs. 72% marknadsandel för återfyllbara förpackningar för öl, läsk, mineralvatten, juicer och vin samt 17% marknadsandel för återfyllbara flaskor för mjölk. Detta bedömdes dock inte som tillräckligt av åtskilliga politiker och miljöorganisationer i Tyskland. Dessa önskade att andelen skulle stiga successivt. Bundesrat uppmanade när man godkände förpackningsförordningen förbundsregeringen att komma med förslag avseende en stärkning av systemen

med återfyllbara dryckesförpackningar. Förslaget det presenterades i som november 1991 framgår av nedanstående tabell.

zur Förderung von Getränkemehrwegsystemen förslag 28 november 1991 -

I förslaget till förordning stadgades att målsättningen inte uppnåddes skulle

om

förbud mot engångsförpackningar eller obligatorisk pant införas. Trots

en att

förslaget varit offentligt i mer än två år har det inte lett till något formellt beslut av förbundsregeringen.

5.2.3 Övriga varor

Genom att Dualsystemet i dagsläget är begränsat till förpackningar utesluts

en

del varor som naturligt skulle in i de aktuella materialfraktionema,

passa

främst tidningar och tidskrifter. Följden blir enligt många bedömare

att

allmänheten drabbas av ett onödigt komplicerat budskap när de kan lämna allt använt papper till en insamlingsstation. Det tyska miljöministeriet har följaktligen förberett en förordning som skall omfatta tidningar, tidskrifter och övriga trycksaker. Denna förordning överensstämmer i allt väsentlig med

förpackningsförordningen. En anslutning till Dualsystemets pappersinsamling

var också något man upplevde naturligt då tidningar och tidskrifter vid som

insamlingar traditionellt har tillhört samma materialåtervinningsfraktion

som

pappersförpackningar. Efter mycket starkt motstånd från berörda parter har förordningsförslaget tagits upp för något formellt beslut.

I Tyskland tillverkas varje år fem miljoner bilar, vilket år lite än 10%

ca mer

av världsproduktionen. Tillverkningen konsumerar 10-20% de mest

av

betydelsefulla metallerna och 8% av plasten på den tyska marknaden Dessa

siffror antyder vikten bilindustrin totalt sett i Tyskland och den

av potential

2 Dieter Pautz, The Government View of Used Car Recycling, in Cleaner Production Strategies for the Automotive Sector, Lund 1992

som existerar för att spara råmaterial och att spara resurser genom återanvändning och materialåtervinning.

En förordning enligt 14§ i avfallslagen har förberetts för att stimulera en utveckling mot mer återvinningsbara bilar och för att minimera den mängd

avfall som behöver deponeras. Förslaget kräver att tillverkarna och importörerna etablerar ett system låter bilens siste ägare lämna in bilen som

utan avgift. Dessutom krävs utnyttjande av återvunnen plast i nya bilar och

förbättrad återvinning av däck samt glas från bilarna.

Den tyska motsvarigheten till Bilindustrifdreningen har presenterat ett förslag

till frivilligt åtagande som i stort svarar mot regeringens målsättningar, utom

vad beträffar kostnadsfri inlämning. Även detta förslag till förordning

en väntar sedan flera år på ett formellt beslut från myndigheternas sida. I Tyskland genereras årligen i storleksordningen 800 000 ton avfall från uttjänta elektriska och elektroniska apparater. En ökning med ca 5 10% beräknas över en tioårsperiod. Materialsammansättningen på dessa apparater är starkt blandad och en lång rad plaster och metaller är aktuella, liksom glas,

kompositer, papper m.m. I dagsläget deponeras den helt dominerande delen av detta avfall. Enbart små ansatser till återvinning finns i Tyskland idag.

Ett förslag till förordning för uttjänta elektriska och elektroniska har

apparater

presenterats. Det senaste tillgängliga utkastet härrör från juli 1991. Förslaget

syftar till att:

0 Vid utvecklingen av ny apparatur skall avfallsminimerings- och miljöhänsyn tas genom åtgärder som substitution av miljöfarliga ämnen,

förbättrade reparationsmöjligheter, lättare demontering och användning av återanvändbara komponenter samt återvinningsbara material.

0 Insamlingssystem inrättas som är lätt tillgängliga för konsumenterna och

som leder till höga insamlingsresultat.

0 De insamlade apparaterna eller deras komponenter törs till åter-

användning eller återvinning.

0 Icke-återvinningsbara delar törs till avfallsbehandling.

0 Kostnaderna för insamling, återvinning och avfallsbehandling av uttjänta

apparater inkluderas i priset för nya apparater.

Materialåtervinning framförs i detta fallet inte lika kompromisslöst som vad

beträffar förpackningarna eftersom man anser att materialsammansättningen på

3 Abfällen Verordnung über die Vermeidung, Verringerung und Verwertung von gebrauchter elektrischer und elektronischer Geräte Elektronik-Schrott-Verordnung, Entwurf- Stand 11.07.91.

den apparatur finns ute i omlopp tillåter samma höga återvinning. som nu Man pekar bl.a. på bromerade föreningar i kretskort, tungmetaller i plastmaterial och PCB-haltiga kondensatorer. Precis gäller för förpackningsförordningen vänder sig elektroniksom förordningen till såväl tillverkare distributörer, inklusive postsom orderföretag. Ett förslag är att särskilja om inlämningen sker i samband med ett nytt köp eller inte.

I samband med nyinköp skall säljaren ha en skyldighet att mottaga en apparat

med samma funktion. Dvs. vid köp av en tv måste en annan tv oberoende av fabrikat accepteras, däremot en radioapparat. men

Om det rör sig nyinköp måste affär ta emot uttjänta varor av de slag

om en affären marknadsför, fortfarande oberoende fabrikat. I detta fall som men av kan dock affären befria sig från återtagningsplikten om den deltar i ett återtagningssystem upprättat handel och tillverkare. Förutsättningen för av detta system är att insamlingsställena finns lätt tillgängliga för konsumenterna, dvs. är tillräckligt tättbelägna. Förordningen att omfatta ett brett spektra av varor som framgår av avser

tabellen nedan tabell 5.4.

Hushållsapparater; t.ex. kylskåp, spisar, dammsugare, brödrostar och hårtorkar Underhållningselektronik; t.ex. tv, radio, video, grammofoner, bandspelare men också olika spel från ñckstorlek till spelhallsstorlek Kontors-, informations- och kommunikationsutrustning; t.ex. räknemaskiner, ñckräknare, elektriska skrivmaskiner, kopierare, datorer, skrivare, modem, telefoner och telefaxutrustning Apparater med anknytning till penningtransaktioner; t.ex. kassaapparater, elektriskt drivna parkeringsbiljettautomater, växlingsautomater och myntrâknare Elektriska verktyg även batteridrivna; t.ex. borrmaskiner, slipmaskiner och sågar Mätnings-, stymings- och regleringsutrustning; t.ex. oscilloskop, voltmetrar, laboratoriemätutrustningar, uppvärmnings- och luftkonditioneringsutrustningar

Belysningsartiklar; t.ex. glödlampor, lysrör och regleringsutrustning för dessa men en

enkel lamphållare

Leksaker; fjärrstyrda och övriga elektroniska och elektriska leksaker Klockor; t.ex. armbandsur, Väckarklockor, klockradio och andra tidmätningsutrustningar Laboratorie- och medicinsk utrustning; utrustning för strålbehandling, röntgen, IRbehandling, ultraljudsbehandling, atomabsorptionsspektrometrar m.m. Utrustning för bildupptagning och bildätergivning; kameror, videokameror, studioutrustning o.s.v.

Tabell 5.4 Varor som enligt förslag skulle omfattas av förordningen för uttjänta elektriska och elektroniska apparater.

En lång rad problem förknippade med genomförandet av förordningen har

identifierats för olika delar varusortimentet. Kostnaderna för återvinning av kommer i många fall att bli betydande. Utländska företag som tillverkar små

billiga elektroniska apparater kommer att mycket svårt att uppfylla villkoren

i denna förordning, då extrakostnaden blir för stor i förhållande till det totala priset. En svårighet när det gäller att införa detta systern är att medellivslängden för del de firmor som importerar och säljer elektronik och en av elektriska apparater är kortare än livslängden för apparaterna. Även förslaget till förordning för uttjänta elektriska och elektroniska apparater har fastnat i systemet och något formellt beslut om hur och när förordningen blir aktuell har inte presenterats.

5.3 Termen förlängt producentansvar

I samband med utformningen av åtgärdsprogram för att begränsa varornas miljöpåverkan har begreppet förlängt producentansvar blivit allt vanligare. För

att i miljövårdsarbetet på ett framgångsrikt sätt kunna arbeta med ett begrepp förlängt producentansvar är det viktigt att klargöra vad som menas

som

härmed och på vilken nivå i miljövårdsarbetet det hör hemma.

En övergripande och generell miljömålsättning, som det råder konsensus om i

Sverige, är att sträva efter varaktigt hållbar utveckling sustainable

en

development. Vissa generella förutsättningar för denna utveckling kan formuleras, t.ex. att den totala miljöpåverkan från de tillverkade varorna måste minska. Hur detta skall gå till måste i något skede omsättas i små detaljerade

anvisningar och åtgärder, överskådligheten kräver också att mer generella men strategier för att uppnå detta mål formuleras. Förlängt producentansvar skall

ses i detta sammanhang, och som en strategi för att uppnå en miljömålsättning

i form av minskad total miljöpåverkan från en vara. Tanken bakom det förlängda producentansvaret kan förklaras inom ramen för

förebyggande miljöskyddsstrategi. Eftersom producenten är den som bäst

en

och ofta den ende, som kan fatta beslut om att ändra produkts utformning en har han en unik möjlighet att reducera den totala miljöpåverkan att genom

utveckla en mer miljöanpassad produkt.

En annan bärande tanke med en miljöskyddsstrategi omfattande ett förlängt

producentansvar för tillverkade varor är att de totala kostnaderna för produkten, inklusive de miljörelaterade, bättre skall komma till känna i priset på produkten.

Förlängt producentansvar är som begreppet används här inte någon entydig

åtgärd som tillgripes på ett generellt sätt. Istället är det olika konkreta genom styrmedel som det förlängda producentansvaret genomförs. Genom de styrmedel som i ett praktiskt fall väljs bestäms karaktären på det producentansvar som eftersträvas.

En definition av förlängt producentansvar skulle kunna enligt följande:

vara

Med förlängt producentansvar menas en miljdvdrdsstrategi syftar till att

som

uppnå en miljdmdlsdtming i form av minskad total miljöpåverkan från

en vara, genom att knyta ett ansvar för varans hela livscykel och speciellt för dess återtagande, återvinning och slutliga omhändertagande till tillverkaren av

varan. Det förlängda producentansvaret konkretiseras och implementeras genom ett styrrnedelspaket, vars utformning bestämmer dess nämnare karaktär.

En övergripande systematisering det förlängda producentansvaret kräver

av en

indelning i ett antal olika former av ansvar. En sådan indelning skulle kunna skilja mellan ägaransvar, fysiskt ansvar, ekonomiskt ansvar, juridiskt ansvar

och intresseansvar.4 I det här sammanhanget så förefaller det dock

vara ändamålsenligt att liksom i Kretsloppspropositionen koncentrera uppmärk-

samheten på det ekonomiska och det fysiska ansvaret.

Ekonomiskt ansvar är när tillverkaren helt eller delvis täcker kostnaderna för

varans insamling och återvinning eller slutliga omhändertagande.

Fysiskt ansvar innebär att tillverkaren rent fysiskt tar omhand den uttjänta

varan eller tillser att det finns någon som utför denna tjänst på tillverkarens direkta uppdrag.

För att implementera ett förlängt producentansvar krävs det framgår

som av

ovanstående att bestämda styrmedel tillämpas. Speciell uppmärksamhet har återtagningsplikten, i den form den har i den tyska förpackningsförordningen och i Dualsystemet, kommit att få. Med den definition förlängt

av producentansvar som används här är det dock uppenbart att ett styrmedel som

4 Lindhqvist T. Mot förlängt producentansvar ett analys av erfarenheter samt förslag i Varor som faror underlagsrapporter, Ds 1992:82. -

återtagningsplikt, i sina olika detaljerade utformningar, bara är ett av en lång rad styrmedel som kan komma ifråga. Alla styrmedel kan anses ha utgångspunkt i behovet att en gemensam av

komplettera marknadsmekanismema, så att externa miljöeffekter i högre grad beaktas i företags- och privatekonomiska överväganden. Alla styrmedel

kommer naturligtvis inte att på ett lika effektivt vis stimulera ett förlängt producentansvar.

5.4 Förlängt producentansvar i Sverige

5.4.1 Kretsloppspropositionens allmänna inriktning

I Kretsloppspropositionen regeringen fram förslag till hur producentansvaret skall utvecklas i Sverige. En producent definieras den yrkesmässigt

som som

tillverkar, importerar eller försäljer en vara eller förpackning. Man la också

en fram förslag att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer om som skall få meddela föreskrifter om skyldighet för producenterna att till att se avfallet från de varor eller av de förpackningar som de tillverkar, importerar eller säljer bortforslas, återanvänds, återvinns eller omhändertas på sätt som kan krävas för en miljömässigt godtagbar avfallshantering. Det gäller samma för sådant avfall uppkommer från verksamhet de bedriver. För att som som

uppnå dessa syften ges regeringen möjlighet att införa en rad olika styrmedel.

Kretsloppspropositionen pekar också ut bestämda varuområden som under den

närmaste framtiden bör omfattas av ett förlängt producentansvar.

5.4.2 Förpackningar

Vad avser förpackningar föreslogs en förordning träda i kraft den 1 januari 1994. Förordningen innehåller krav på återanvändning och materialåtervinning

av förpackningar, med bestämda nivåer som skall vara uppnådda efter den 1

januari 1997. Producenterna är också skyldiga att lämna uppgifter bl.a. om

insamling, återanvändningsgrad och materialåtervinningsgrad. Denna förordning gäller i första skedet enbart vissa förpackningar enligt nedan.

För glasförpackningar för öl, läsk, vin och sprit finns existerande pantsystem.

Likaså finns sedan en längre tid väl fungerande insamlings- och

återvinningssystem för glasförpackningar, aluminiumburkar och wellpapp. För dessa förpackningstyper, liksom för PET-flaskor fastställer Kretsloppspropositionen bestämda återanvändnings- och materialåtervinningskrav som

skall gälla från 1 januari 1997. Dessa krav återfinns i tabell 5.5.

Tabell 5.5 Förordningen om producentansvar för förpackningar återanvändnings- och materialåtervinningskiav

För övriga förpackningsslag innehåller Kretsloppspropositionen förslag till målsättningar enligt tabell 5.6.

Förpackningstyp Typ av krav Nivå 1992 % Mål 1997 %

Övriga Materialåtervinning 5 70

aluminiumförpaclutingar

Övriga förpackningar Återanvändning 5 65

av papp,

materialåtervinning

Tabell 5.6 I Kretsloppspropositionen angivna målnivåer för återanvändning och materialåtervinning av vissa förpackningsslag

Det anges i Kretsloppspropositionen att Naturvårdsverket bör genomföra konsekvensanalyser för att eventuellt justera de aktuella nivåerna och att

definiera vilka förpackningar som ingår i respektive kategori. Detta uppdrag utfördes under hösten 1993 och inledningen 1994. Naturvårdsverket

av

presenterade under våren 1994 resultaten av sin konsekvensanalys och föreslår

att kravnivåer enligt tabell 5.7 fastläggss

Naturvårdsverket Förpackningar i kretsloppet Konsekvensanalys kretslopps- - av propositionens förslag om målnivåer för återanvändning och återvinning av förpackningar, SNV Rapport 4299, 1994

Material Krav 1997 % Krav 2000 %

Återanvändning Energi- Återanvändning Energi-

förpackn.

Tabell 5.7 Naturvårdsverkets förslag till kravnivåer för återanvändning, materialåtervinning och energiutvinning från vissa förpackningsslag

För att finna smidiga lösningar som uppfyller de statsmakterna uttalade av

kraven på återanvändning och återvinning har de olika förpackningbolagen och -intressentema slagit sig i Näringslivets förpackningsrâd, samt i olika

samman materialbolag. Hur alla praktiska frågor kommer att lösas under de närmaste åren är inte helt klart men det finns en klar strävan att ta tillvara den infrastruktur som finns uppbyggd.

5.4.3 Övriga varor

I Kretsloppspropositionen fastslås att ett producentansvar fr.o.m. 1 juli 1994

bör gälla for producenter av tidnings- och journalpapper. För annat

papper föreslås ett producentansvar införas från 1 juli 1996. Insamlingsmålet i anges

propositionen till 75% för tidnings- och journalpapper år 2000. Förslaget innebär att pappersproducenten åläggs det fulla ansvaret för både insamling och slutlig hantering.

Vad gäller uppladdningsbara NiCd-battericr hänvisas i Kretsloppspropositionen

till det frivilliga åtagande som de berörda branscherna gjort. Åtagandet innebär

att från och med verksamhetsåret juli 1994 juni 1995 skall minst 90%

- av samtliga i landet förbrukade NiCd-batterier insamlas och återvinnas. Detta kan

jämföras med en beräknad insamlingseffektivitet ca 20% i dagsläget.

av De ansvariga myndigheterna och berörda branscher arbetet också med att

definiera system för att förverkliga ett producentansvar för rad andra

en varor inklusive bildäck, bilar samt elektrisk och elektronisk Vad gäller apparatur.

den senare gruppen så kommer den inte i det tyska ursprungsförslaget

att som att behandlas som en enda stor utan de olika kommer grupp varorna att behandlas separat.

6 14-1075 161

5.5 Internationella erfarenheter

5.5.1 Allmänt

Några länder och främst Frankrike, Österrike och Belgien har infört system

för förpackningsåtervinning har väsentliga likheter med det tyska

som Liksom för Tyskland är det dock för tidigt att göra någon omfattande systemet. utvärdering resultaten av dessa initiativ. av

Även när det gäller andra har under år producentansvarstanken

varor senare

tillämpning. Detta gäller lysrör i Österrike, batterier i Schweiz

fått en praktisk Produktavgifter-skatter för olika engångsartiklar har fått en hög

o.s.v. aktualitet i framför allt Belgien. Vilka bestående resultat dessa initiativ kommer att leda till är ännu så länge svårt att bedöma.

5.5.2 Nederländerna

I Nederländerna har olika prioriteter inom miljöområdet utpekats i ambitiösa nationella planer utarbetade myndigheterna. Inom avfallsområdet prioriteras

av 30-tal avfallsströmmar. För dessa har kvantitativa mål föreslagits. Tanken ett är dessa mål skall ligga till grund för i princip förutsättningslös att en

diskussion. Samhällets olika intressegrupper för varje produkt-avfallsgrupp samlas för att gemensamt analysera problemen och härigenom uppnå en konsensus problematiken och de åtgärder mest effektivt löser de

om som identifierade problemen. Nederländerna står representant för en strategi som betonar samarbete och gemensamma lösningar. som Under våren 1991 slöts frivillig överenskommelse avseende förpackningar en

mellan miljöministeriet och näringslivet i form av Stichting Verpakking en

Milieu, med de dominerande företagen inom handeln och industrin som medlemmar. Överenskommelsen består lång rad förpliktelser, av en målsättningar vilket gör att den är relativt svår att analysera. m.m.,

En viktig skillnad mellan den tyska förpackningförordningen och den holländska överenskommelsen är att man i Nederländerna specificerat hur den totala utvecklingen förpackningsmängderna skall regleras, medan man i

av

Tyskland enbart diskuterar vilka mål insamlingen och återvinningen av

förpackningsavfall skall uppnå.

I korthet förutsätter minskning av den totala förpackningskvantiteten, i

man en

vikt, 10% till år 2000, med år 1986 som basår. I praktiken betyder detta en

om 30-40% minskning marknaden i förhållande till normal oreglerad av en utveckling. Av det kvarvarande materialet skall minst 60% materialåtervinnas,

medan resterande 40% skall förbrännas med energiutvinning. Deponeringen av

förpackningsavfall skall alltså helt upphöra.

En speciell punkt i den holländska överenskommelsen är knuten till

utvecklingen inom EG. Miljöministem förbinder sig till att verka för att motsvarande regler införs över hela EG-området. Samtidigt förbehåller sig näringslivet möjligheten anpassning till EG-systemet detta visar sig

av en om

leda till mindre strikta krav. Efter hand EG:s förpackningsdirektiv har

som närmat sig ett formellt beslut finns det också röster från Nederländerna som

säger att förpackningsindustrin har minskat sina ansträngningar sig

att anpassa till den inhemska överenskommelsen.

5.5.3 EG-kommissionen

EG-kommissionen har på ett europeiskt plan introducerat ett smärre antal

arbetsgrupper som skall utarbeta konsensusförslag enligt nederländsk modell.

Precis som Nederländerna, diskuterar EG-kommissionen i termer av prioriterade avfallsströmmar. Man bedömer att det finns ett 20-30-tal sådana

och att dessa omfattar 80-90% den totala avfallsmängden inom

av gemenskapen.

EG-kommissionen ser det nödvändigt, att tillsammans med de olika

som

samhällsgrupperna som påverkar produktionen och konsumtionsmönstren

som

genererar avfall, söka miljöanpassade lösningar så tidigt möjligt i

som varans

livscykel. Man menar att för att uppnå nödvändiga resultat, och att göra det

inom en snar framtid, kommer det att krävas ett nytt angreppssätt. Detta skall kännetecknas av att samtliga aktörers för att uppnå hållbar ansvar en utveckling betonas. På detta sätt erhålles aktiv medverkan de olika en av

samhällsgrupperna som kan bidraga till uthålliga lösningar.

Arbetet vad ett nytt förpackningsdirektiv har dock inte bedrivits enligt

avser

denna nya modell, utan traditionellt arbete. Förslaget till

mer genom

förpackningsdirektiv kommer i sin nuvarande utformnings att begränsa

medlemsstaternas möjlighet att kräva höga materialåtervinningsnivåer, de

men mer detaljerade konsekvenserna kommer först att några år efter synas att direktivet har fastställts Ministerrådet. av

Förlängt producentansvar slutsatser

-

5.6.1 Allmänna slutsatser

Incitamenten för återvinningsanpassad design och andra miljörelaterade

en

konstruktionsförändringar är i de flesta existerande produktsystem obefintliga. Som en strategi för att skapa sådana incitament har förlängt producentansvar

6 Draft Common Position EC No 94 adopted by the council with view to on a adopting directive 94 EC of the European Parliament and the Council on packaging and packaging waste, 18 February 1994.

utvecklats. System med element förlängt producentansvar utvecklas nu i av Tyskland och andra ledande europeiska industriländer.

Genom framför allt Kretsloppspropositionen har Sverige introducerat en praktisk tillämpning ekonomiskt och fysiskt producentansvar för en rad

av

Efter introduktionsperiod kommer inte obetydlig del av de varor

varor. en en konsumeras allmänheten att omfattas eller mindre utvecklade som av av mer producentansvarssystem. Detta gäller med stor sannolikhet hela förpacknings-

området, tidningar, journaler, trycksaker, vissa batterityper, däck, bilar och ett

flertal elektriska och elektroniska apparater.

För samtliga dessa kommer eller mindre explicita återvinningsmål finnas mer fastställda i förordningar eller punkter i frivilliga åtaganden. som

5.6.2 Förlängt producentansvar och avfallsskatter-avgifter

Det förlängda producentansvaret är tänkt att fastställa spelregler som skapar en stimulans för konsumenten att välja de miljöanpassade alternativen. Målet mer pris korrekt skall återspegla dess totala samhälleliga kostnader, är att varans inbegripet kostnaderna för återvinning och slutligt omhändertagande. Genom

binda tillverkaren med ett fullständigt ekonomiskt ansvar så tillses att priset

att på återspeglar totala marknaden prissatta kostnader. varan varans av

Härigenom konsumenten signal de kostnader som är förknippade

ges en om med betydande delar t.ex. avfallshantering och återvinning. av De samhälleliga kostnader vilka tilldelats ett marknadspris kommer inte med nödvändighet att avspeglas i ett system med förlängt producentansvar även om detta bygger pâ ett fullständigt ekonomiskt ansvar. Den potentiella möjligheten

finns dock alltid avgifter och andra åtgärder justera marknads-

att genom

priserna och därmed få fler kända samhälleliga kostnader inkorporerade i

modellen. Ett exempel är t.ex. kostnaden för avfallsbehandling som genom en

avfallsavgift kan fås att bättre återspegla samhällets totala kostnader för

deponering och avfallsförbränning.

Det förlängda producentansvaret, i den form det har tagit för t.ex.

som

förpackningar i Sverige och Tyskland, någon direkt stimulans för

ger

berörda parter att överträffa de i förordningar eller frivilliga åtaganden

fastställda insamlings- eller återvinningsmålen. En avfallsavgift kan på samma

sätt miljöavgifter på punktutsläpp skapa ett incitament för kontinuerlig

som

förbättring mot de samhället uppställda målen. De restprodukter som

av avlänkas till återvinning inom för det förlängda producentansvaret ramen kommer beröras avfallsavgift-skatt medan det för övriga att av en restprodukter skapas ett ekonomiskt incitament för förbättrad hantering.

En styrande avfallsavgift kan också vara ett alternativ eller ett komplement till

detaljreglering av hur mycket av varje enskild avfallsström skall t.ex.

som

materialåtervinnas. Detaljreglering leder lätt till komplicerade planekonomiska lösningar och suboptimeringar blir ofrånkomliga. Ekonomiska styrmedel har i detta sammanhanget större förutsättningar att styra marknadsekonomiskt

mot effektiva lösningar.

6 INTERNATIONELL UTBLICK

6.1 EG

6.1.1 Inledning

I de tätbefolkade EG-ländema produceras drygt två miljarder ton avfall år, per

varav 30-40 miljoner ton utgörs miljöfarligt avfall] Utrymmet för att

av

deponera detta avfall är i de flesta medlemsländerna mycket begränsat.

av

Motståndet mot förbränningsanläggningar växer i takt med rädslan för farliga

utslä p. Frågor som rör avfallshanteringen prioriteras följaktligen högt inom EG. Trots detta har det visat sig svårt att nå enighet regler. om gemensamma Som exempel kan det nämnas att ett direktivförslag rörande avfallsdeponering, som första gången presenterades EG-kommissionen 1991, av sommaren fortfarande inte har antagits trots ett stort antal omarbetningar. Storbritannien

har under senare tid t.o.m. hävdat att EU överhuvudtaget inte skall lagstifta på

området. Detta med hänvisning till den i Maastrichtfördraget lagstadgade

subsidaritetsprincipen, även kallad närhetsprincipen. I korthet går denna princip ut på att beslut skall fattas på lägsta möjliga nationella nivå, om inte

annat krävs för att uppnå uppsatta mål.

Det finns emellertid redan ett tiotal EG-direktiv avfall, vilka Sverige om genom godkännandet av EES-avtalet förbundit sig att tillämpa. EG-regler som införts senare än sommaren 1991 ingår inte i EES-avtalet, kommer men

successivt att införlivas i detta tilläggsavtal.

genom

6.1.2 EG:s avfallspolitik

EG:s första ramdirektiv inom avfallsområdet 75442EEC

nr kom till för att

skapa en enhetlig avfallspolitik. Enligt direktivet skulle länderna bättre kontrollera att avfallet togs hand på rätt sätt, bl.a. att upprätta om genom avfallsplaner, utse ansvariga myndigheter och bygga deras kompetens, upp

samt upprätta en fungerande tillstånds- och tillsynsverksamhet.

I ett utvidgat ramdirektiv nr 91156EEC har en avfallsstrategi tydligare

som

markerar de förebyggande frågorna lagts fast. Minskande avfallsmängder

anges som ett övergripande mål. Detta skall enligt direktivet uppnås bl.a.

genom ren teknologi och slutna processer inom industrin. Återanvändning och

återvinning ges högsta prioritet för att ta hand om det avfall ändå uppstår.

som

Utrikesdepartementet, sekretariatet för Europainformation Starkare miljökrav på EG:s avfall, 1993. Naturvårdsverket Sverige och den Europeiska miljöpolitiken, 1993.

Direktivet även att deponeringsmetodema skall förbättras och att gamla anger deponier, kan läcka miljöskadliga kemikalier och substanser, saneras. som EG:s femte miljöhandlingsprogram, Towards Sustainability, som antogs 1992 uppfattas många vändpunkt i miljöpolitiken. Medan 1980-talet av som en ägnades åt att fullborda den inre marknaden, ses nu harmoniseringen mellan utveckling och miljö de stora utmaningarna under 1990-talet. Den som en av strategi utstakas i programmet förutsätter ett delat ansvar mellan alla som

samhällsaktörer, inklusive myndigheter samt offentliga och privat företag i alla

former, och inte minst allmänheten, både som medborgare och konsumenter.

För att åstadkomma denna delaktighet aviseras en bredare tillämpning av olika administrativa, ekonomiska och informativa styrmedel. Bland annat ges stöd för användningen ekonomiska och fiskala styrmedel, i syfte att ta

av marknadskraftema i anspråk för att uppnå olika miljömål, genom en ökad intemalisering externa miljökostnader. av I miljöhandlingsprogrammet vidare att prioritet kommer att ges till ett anges

antal områden, med målsättningen att påtagliga förbättringar här skall kunna

uppnås under programperioden. Bland dessa områden nämns särskilt

hanteringen naturresurser samt de förebyggande avfallsfrågoma Specifikt

av aviseras följande åtgärder, komplement till befintlig och redan aviserad som EG-lagstiftning:

0 Prioritering av vissa avfallsströmmar.

0 Förbud mot deponering av vissa avfallstyper.

Användning ekonomiska styrmedel, inkluderande pantsystem, för att 0 av maximera återvinning och säkerställa en miljöanpassad slutbehandling.

Forskning och utveckling rörande teknologier, återvinningstekniker

0 rena och återvinningsbara material.

Stöd till förbättrat miljöarbete i små och medelstora företag. 0 Två förordningar antagits sedan programmet skrevs, och som anses som

illustrativa för den marknadsbaserade strategin, behandlar miljömärkning och miljörevisions I synnerhet den sistnämnda kan antas komma att få en

.

EC Environmental Policy Monitor, Issue volume Il, Environmental Policy Consultants, London, 1994. 4 Council regulation EEC No 88092 of 23 march 1992 Community Eco-label on a award scheme. OJ No L99, l1.4.92. Coucil regulation EEC No 183693 of 29 june 1993 allowing voluntary paticipation by companies in the industrial sector in a Community Eco-management and Audit Scheme, OJ No L168, l0.7.93.

normbildande betydelse för god miljöledning och förbättrad avfallsdisciplin i företag.

6.1.3 Direktiv inom avfallsområdet

Förutom ramdirektivet, vilket tidigare behandlats, vilar EG:s avfallspolitik på

tvâ viktiga regelverkö :

0 Direktivet nr 91689EEC, ersättande 78319EEC definierar

nr som vad som menas med farligt avfall. Enligt detta skall planer upprättas för

hanteringen av farligt avfall och alla som hanterar sådant måste ha

tillstånd.

0 Förordningen nr 93259EEC tillsyn och kontroll gränsöver-

om av skridande transporter avfall, träder i kraft den 6 maj 1994. Denna av som

förordning ger medlemsländerna rätt att förbjuda import avfall för

av slutligt omhändertagande. Undantag görs för avfall skall återvinnas. som Dock finns möjligheten att hindra även export eller import avfall för av

återvinning, i de fall myndigheterna har anledning att tro att avfallet

som

inte kommer att tas hand på ett miljöriktigt sätt. För hindra

om att att

förordningen blir ett kryphål för export till exempelvis u-länder, stadgas

det att avfall för återvinning endast får skickas till OECD-ländema eller till länder som skrivit under Baselkonventionen. Kommissionen har således fått avkall på sin tidigare strävan, att etablera ge en gemensam marknad för avfall och avfallstjänster.

Ramdirektivet, direktivet farligt avfall samt det transportdirektivet har

om nya

alla Romfördragets artikel 130 legal grund, vilket innebär

s som stora

möjligheter för medlemsländerna att ha långtgående lagstiftning. De

mer

farhågor som framförts för att Sverige skulle kunna komma att översvämmas

av exempelvis tyska sopor, förefaller således överdrivna. som

Utöver nämnda regler finns följande direktiv behandlar speciella

som mer

avfallsfrågor:

0 Direktiven om förbränning hushållsavfall i befintliga anläggningar

av nr 89429EEC respektive nya anläggningar nr 89369EEC. Dessa utgör

minimikrav, och inga hinder finns mot strängare krav i medlemsländerna. Direktiven håller på att revideras och kommer sannolikt bli hårdare. att

0 Direktivet om jordbrukets användning slam från reningsanläggningar

av

nr 86278EEC innehåller gränsvärden för innehållet av miljöfarliga

Naturvårdsverket, Sverige och den europeiska miljöpolitiken, 1993.

ämnen samt regler för hanteringen. Inget hindrar att Sverige tillämpar strängare gränsvärden och regler.

Direktivet ändringar till direktivet om destruktion av oljeavfall nr

0 om

75439EEC Nr 87 101EEC anger att spillolja i första hand skall

resp. och återanvändas och i andra hand brännas under godtagbara renas miljöförhållanden. Svensk lagstiftning måste till följd av EES-avtalet kompletteras på dessa punkter.

Direktivet farliga ämnen i batterier och ackumulatorer nr

0 om

91 157EEC innehåller bestämmelser om märkning och insamling. Enligt

direktivet har medlemsländerna rätt att för sådana batterier ta ut pant för att säkra insamlingen och även att använda ekonomiska styrmedel för minska andelen farliga ämnen i batterierna.

6.1.4 Kommande EG-regler

Som tidigare nämnts pågår sedan flera år ett arbete inom EG, för att få fram direktiv rörande deponier, innehållande bl.a. tekniska krav på utformningen och gränsvärden för bl.a. lakvatten. Föreliggande förslag, daterat 24 maj 1994, baseras på Rom-fördragets artikel 130 s vilket betyder att medlemsländerna skall låtas ha strängare krav. Redan de förslag som förevarit, har emellertid

bedömts som hårda i förhållande till svensk deponeringsñlosofi, främst vad

gäller täthetskraven på undergrunden och den hårda mottagningskontrollen.7

Senare förslag till deponidirektiv betecknas som mindre detaljerade och

rigorösa på vissa områden Bland annat förutskickas kompromiss rörande

en frågan om samdeponering av farligt och ofarligt avfall. Bakgrunden är att man

i länder som Tyskland och Nederländerna inte accepterar samdeponering, medan i England tycker att detta under vissa förhållanden är en bra metod

man

för att ta hand om en del typer av miljöfarligt avfall. Frågan har utgjort ett

ständigt hinder för att direktivet skulle kunna accepteras. I det senaste förslaget till deponidirektiv fastslås att syftet är att så långt som

möjligt reducera miljöeffekter och hälsorisker i anslutning till deponering av

avfall. Med avfall menas varje ämne eller föremål som täcks av tidigare

nämnda ramdirektiv 75442EEC, där begreppet avfall definieras som varje föremål, ämne eller substans ingår i de kategorier i bilaga 1 till som

Renhållningsverksföreningen EG:s förslag till direktiv för avfallsupplâggning, rapport 1993:1 3 Renhållningsverksföreningen Avfallet och Europa, 94-02-01 EU-nytt nr l94,

direktivetg och innehavaren gör sig med, sig

som av avser att göra av med eller är skyldig att göra sig med. Alltefter sina egenskaper klassificeras av avfall i förslaget till deponidirektiv som:

miljöfarligt avfall som täcks direktiv 91689EEC angående giftigt och

av farligt avfall,

miljöfarligt avfall som täcks av 1, eller

inert avfall avfall inte undergår någon signifikant fysisk, kemisk

som eller biologisk omvandling.

Med deponi anläggning används för uppläggning avfall på eller i menas som av

mark, inklusive intern avfallsdeponeringsanläggning dvs. deponi i

en anslutning till produktion där producenten deponerar sitt eget avfall, men exklusive anläggning där avfallet under mindre tid än ett år omhändertas inför

vidare transport, upparbetning, återvinning eller behandling. Deponiema delas in i tre olika klasser, beroende på vilken de nämnda avfallstypema

av som skall deponeras.

Medlemsstaterna skall, enligt förslaget, försäkra sig det pris för

om som tas ut

deponering av resp. avfallstyp, täcker åtminstone de kostnader är

som

förknippade med att anlägga och driva deponin. Kostnaden skall också så långt möjligt inkludera uppskattade kostnader för avslutning och eftervård.

Ett direktiv rörande förpackningsavfall är också under antagande. Fortfarande råder dock oenighet mellan medlemsstaterna bland annat nivåerna för om

återvinning och om prioriteringsordningen mellan olika hanteringsmetoder.

Målsättningen med förpackningsdirektivet är att harmonisera de åtgärder

som

vidtagits nationellt för att komma tillrätta med förpackningsproblemen. Tidiga utkast innehöll höga kravnivåer för återvinning och återanvändning, vilka

senare modifierats. Föreliggande förslag uppställer krav att inom fem år

som efter datum för ikraftträdande skall:

0 50-65% av förpackningsavfallet återtagas.

0 25-45% förpackningsavfallet materialåtervinnas, minst 15%

av varav av

varje enskilt förpackningsmaterial.

Exempel på olika avfallskategorier i bilaga l är produktions- eller konsumtionsrester, produkter som uppfyller uppställda krav, produkter för vilka tiden för användning löpt ut, oanvändbara delar såsom urladdade batterier, restprodukter från industriprocesser t.ex. slagg och restprodukter från utvinning och bearbetning av råvaror t.ex. gruvslagg.

Medlemsländema möjlighet att nationellt besluta om ekonomiska styrmedel

ges

för nå målen i förpackningsdirektivet. En förutsättning är dock att

att konkurrensförhållandena inte snedvrids.

På förslagsstadiet är också, tidigare nämnts, nya regler för förbränning av som farligt avfall ofarligt avfall. Vidare ett direktiv om hanteringen av resp. ansvarsfrâgorna i anslutning till avfallstransporter och slutbehandling. Förslag

rörande prioriterade avfallsströmmar väntas även inom kort på begagnade

däck, klorerande lösningsmedel, skrotbilar och sjukhusavfall.

För däck, där kommit längst, föreligger ett utkast till handlingsplan. man

Planen innehåller behandlingshierarki, vilken företräde till

en ger framför återanvänding, återvinning, förbränning och i

förebyggande åtgärder, sista hand deponering. Målsättningama till år 2000 är att 5% av däckflödet

skall förebyggas, försiktigare körning, 25% och 65% t.ex. genom regummeras återvinnas. Vidare föreslås:

Ett förbud deponering hela däck år 1996, och malda däck år

0 mot av av 2000.

Ett förbud förbränning däck utan energiutvinning år 2000.

0 mot av

Handlingsplanen för däck, och eventuellt även för andra prioriterade

avfallsströmmar, förväntas utkomma rekommendationer, och därmed inte som samma legala status som direktiv. ges Förutom ovannämnda EG-regler vilka alla föreligger i eller mindre långt mer

framskriden form, övervägs även framtagandet produktspeciñkationer för

av

återvinningsbara material. Likaså analysmetoder för undersökningar av

miljöfarligt avfall. Uppenbart för att undanröja något av NIMBY-syndrometsw

förlamande effekter, övervägs även regler för att eliminera planerings-

förseningar vid anläggandet avfallsbehandlingsanläggningar, Elimination of

av

Planning Delays in Constructing Waste Disposal Plants.

6.2 Tyskland

6.2.1 Inledning

land med betydande avfallsproblem. Dagens avfallshanterings- Tyskland är ett situation kännetecknas bristande behandlingskapacitet och mycket

av en

tidskrävande förfaranden vid öppnandet anläggningar. Avgifterna för

av nya

deponering och behandling är följaktligen höga.

° NIMBY Not In My Back Yard

Den pressande tyska avfallssituationen har påverkats av grannländernas allt

tydligare motvilja mot att ta emot tyskt avfall. Inte minst viktig i detta sammanhang är återföreningen, vilken medfört att tidigare östtyska deponier, vilka tog emot betydande mängder västtyskt avfall, hamnat inom landets nu gemensamma gränser.

I Tyskland årligen 320 miljoner ton avfall. Hushållsavfall och

genereras ca hushållsliknande avfall utgör liksom i Sverige bara en mindre del av det totala avfallet, 40 miljoner ton eller 12%. Fördelningen mellan hushållsavfall, ca

byggavfall och miljöfarligt avfall illustreras i nedanstående

industlrliavfall,

figur.

Byggavfall Hushållsavfall 46% 12%

Miljöfarligt avfall Industriavfall 2°v 40%

Figur 6.1 Avfallssammansittningen i Tyskland

Mängden hushållsavfall och hushållsliknande avfall har varit tämligen konstant

över åren. Däremot har antalet deponier minskat kraftigt. 1977 farms det 1 355

deponier, medan tio år senare år 1987, fanns det bara 332 anläggningar kvar. De kvarvarande deponierna tar emot avfall från allt större upptagningsområden och de fylls följaktligen allt fortare upp. Nya behandlingsanläggningar byggs knappast, trots att många delstatsregeringar uttryckt det stora behovet av inte

Sveriges Tekniska Attachéer Det tyska kretsloppssamhället, Utlandsrapport 9305, Stockholm 1993. Andra källor uppger något annorlunda siffror för avfallsmångdema. Så säger t.ex. Köller i Die wichtigsten Neuregelungen im Abfallrecht, 1993, att mängden hushållsavfall och liknande Siedlungsavfálle varit tämligen konstant 30 miljoner ton under ett flertal år. En annan siffra för byggavfall återfinns i Sigfrid Bygg- rivningsavfall i Holland, Tyskland och Danmark, 1993, som anger den totala mängden i Tyskland till 285 miljoner ton per år.

minst skulle kunna reducera den

avfallsförbränningsanläggningar

nya som

mängd avfall som måste deponerasl

För att börja komma till rätta med situationen har den tyska regeringen genomfört en rad åtgärder och ytterligare sådana planeras. Den legala bakgrunden för majoriteten av åtgärderna för att minska uppkomsten avfall av och öka återanvändningen och materialåtervinningen bygger på avfallslagen från år 1986.

1991 införde tyska regeringen med stöd paragraf 14 i avfallslagen

av en

förordning som reglerar förpackningsområdet. Ytterligare förordningar för

bilar, elektronik- och eltekniska varor, batterier, tidningar och trycksaker har förberetts. Dessa åtgärder behandlas i den här utredningen under avsnittet

förlängt producentansvar.

Tyska regeringen har också förberett en ny lag Gesetz zur Förderung einer abfallarmen Kreislaufwirtschaft und Sicherung der Umweltverträglichen

Entsorgung von Abfällen KrW-ABfG Kreislaufwirtschafts- und

- Abfallgesetz. Lagen presenterades i utkast i 1993 och syftar till att avfall mars

skall förebyggas och att så mycket material möjligt skall återvinnas.

som

Lagen skall stimulera ett producentansvar så redan vid sin design

att varor

utformas på ett sätt så att avfallsproblemen minimeras.

I utkastet till lag använder man begreppet Rückstände för att motsvara EG-

begreppet avfall. Allt kan återvinnas betecknas

som som

Sekundärrohstoffe medan avfallsbegreppet Abfålle för sådant

reserveras material som inte kan återvinnas. Med återvinning i detta sammanhang menar man såväl materialåtervinning som energiutvinning.

Den hittillsvarande situationen där materialåtervinning och energiutvinning

jämställs enligt avfallslagen, ändras i den nya lagen så att materialåtervinning ges ett klart försteg framför energiutvinning. Detta motsvarar Förpackningsförordningen som ställer krav på en materialåtervinning av förpackningarna.

Materialåtervinningen ges försteg med bl.a. motiveringen att förbränning alltid

kan ske, även efter ytterligare återanvändning av materialet.

Genom den nya lagen kommer klar hierarki att finnas i den tyska

en lagstiftningen. Förebyggande åtgärder skall genomföras i första hand, därefter materialåtervinning, följt av förbränning med energiutvinning och i sista hand

12 Dr. Henning v. Köller Die wichtigen Neuregelungen im Abfallrecht, Euroforum Konferenz Kreislaufwirtschafts- und Abfallgesetz, 21 April 1993. 13 definieras i 3 Begreppet § Abs. l KrW-AbfG som rörligt material, som uppstår vid t.ex. produktion, utan att detta var syftet eller som inte kan användas till det tänkta ändamålet. Det står Deren ihrem ursprünglichem Zweck entsprechende Verwendung entfällt oder aufgegeben wird.

deponering. Dock skall materialet kunna återvinnas på ett ordnat sätt och så att skada inte uppkommer. Miljömässiga och ekonomiska överväganden kan motivera avsteg från hierarkin. Som redan tidigare i tysk lag är det dock samhällsekonomiska avväganden som skall vara styrande. Lagförslaget betonar också att avfallet skall behandlas inom landet, vilket är i linje med EG:s beslut inom området. Den inriktningen kommer att kräva att företagen ställer upp materialnya balanser för restproduktemas mängd, uppkomst och behandling. Dessa planer skall också innehålla åtgärder för att förebygga restproduktemas uppkomst och för hur materialåtervinningen kan öka. Restprodukter skall inte heller få blandas på så sätt att återvinning försvåras eller blir omöjlig. Detta förbud skall gälla för såväl avfallsproducenterna som

för dem som insamlar, transporterar och mottager restprodukter.

På motsvarande sätt i den tidigare avfallslagen kommer det att finnas som möjligheter att införa producentansvar i form av återtagningskrav på varor. Principen är att de kostnader är förknippade med varans avfallshantering som skall intemaliseras i priset på varan.

6.2.2 Avfallsavgifter på delstatsnivå

I dagsläget finns det avfallsavgifter i tre tyska delstater, dock bara på

specialavfall SpecialabfälleSondermüll. De tre delstaterna är Baden-

Württemberg, Hessen och Niedersachsen.

I Baden-Württemberg krävde miljöpartiet die Grünen 1989 att en

avfallsavgift skulle införas för specialavfall. I mars 1991 beslutade delstatsparlamentet införa denna avgift. Avgiften blev indelad i tre kategorier efter indelning specialavfallet uppställts i en federal förordning från

en av som

1990.15 Kategorierna tar hänsyn till avfallets potentiella möjlighet att

undvikas, svårigheterna att på ett miljöriktigt sätt omhänderta avfallet samt

dess återvinnings- och äteranvändbarhetspotential. För de tre kategorierna bestämdes avgifter 50 DM, 100 DM respektive 150 DM. Avgiften sattes om för två år varefter den skulle fördubblas. Den beräknade totala intäkten från avgiften uppskattades till ca 40 miljoner DM per år vid de lägre nivåerna.

De inbetalda medlen kan användas för att stödja pilotprojekt för nya tekniker för att förebygga uppkomsten specialavfall och för återvinning av

av specialavfall. tillskott till och ränteförmåner för åtgärder med Det kan även ges

14 Untersteller F. Geld für Gift Baden-Württemberg führte als erstes Bundesland eine - Sondermüllabgabe ein, Müll und Abfall, Nr. 1991. 15 Abfallbestimmungsverordnung April 1990. vom

denna inriktning. Forskning och utveckling med en förebyggande målsättning får understödjas. Därutöver förutsågs inrättandet ett centrum för att främja

av

förebyggandet av specialavfall, samt återvinningen och det miljöriktiga

omhändertagandet av sådant avfall. Detta centrum skall bl.a. samla, bearbeta

och sprida information om nya möjligheter och ny teknik för att förebygga och

återvinna specialavfall. Dessutom skall man gratis ge råd till mindre och medelstor industri om möjligheterna att förebygga uppkomsten av specialavfall samt arrangera specialseminarier med denna inriktning.

Medlen från avfallsavgiften får också användas för sanering gamla deponier

av och upplag. Denna senare möjlighet kritiserades från bland annat de grönas sida då man ansåg att de finansiella behoven inom detta område så stora att var

alla resurser som skulle kunna användas för förebyggande åtgärder riskerade att överföras till enbart sanering. En beräkning miljöministeriet i Stuttgart

av visar att fram till år 2000 kommer det att behövas genomföras sanerings-

åtgärder för i storleksordningen 2-3 miljarder DM i Baden-Württemberg.

Det uppstod tidigt i Baden-Württemberg en diskussion om denna typ

av

avfallsavgifter var grundlagsenliga. Slutsatsen av de juridiska studier som

genomfördes var att avgiften ñck enbart fmansierande avgift utan vara en

den måste ha ett styrande syfte. Därav drog slutsatsen att avgiften fick

man vara för låg. De av den kristdemokratiska delstatsregeringen fastslagna nivåerna fick också hård kritik oppositionen. Fridemokraterna krävde av en femfaldig höjning av de aktuella nivåerna och socialdemokraterna en tiofaldig höjning för att garantera en riktig stimulans. En paraplyorganisation för

delstatens medborgarorganisationer för avfallsfrågor Dachverband der Baden- Württembergischen Müllbürger-initiativen krävde en tjugofaldig höjning. Riskerna för illegal utförsel över gränserna samt för uppkomsten vad man

av

kallade pseudoåtervinning bedömdes dock många för stor vid sådana

av vara avgiftsnivåer. Med pseudoåtervinning del debattörer användningen menar en

av t.ex. filtermassor för utfyllnad inom gruvindustrin och utnyttjandet

av avfallsförbränningsslagg och galvanoslam för vägbyggen.

Ett förslag framlades att avgiften skulle vara beroende av den totala mängd specialavfall som företaget genererade. Systemet byggde på att små företag

med små mängder specialavfall skulle ha mindre möjligheter att

kostnadseffektivt förebygga avfallet och att det bl.a. detta skälet fanns

av anledning att ha en lägre avgiftsnivå per ton avfall för dessa än för företag med stora mängder specialavfall. Förslaget avslogs dock delstatsparlamentet. av Avfallsavgiften i Hessen trädde i kraft i juli 1991. Den är i allt väsentligt

identisk med avgiften i Baden-Württemberg. Undantaget från avgift i Hessen är dock sjukhusavfall. Dessutom får den ansvarige ministern

genom en

lägre avgifter de aktuella bedöms ekonomiskt förordning fastlägga om vara orimliga industri. Befrielse från avgiften kan också beviljas. för en

vidare öppet för finansiera forskning, utveckling och Systemet i Hessen är att

behandlings- och omhändertagandeteknik, vilket utprovning av miljöanpassad

faller utanför i Baden-Württemberg. ramen

Gemensamt för systemen i alla tre delstatema är avgiftsnivåema samt att avgiften oberoende vilken behandlingsmetod som specialavfallet

tas ut av

deponering, förbränning eller kemisk-fysikalisk behandling.

undergår en

på federal nivå

6.2.3 Avfallsavgifter

Den federala regeringen började under 1990 framlägga tankegångar om en

landsomfattande avfallsavgift Abfallabgabe och i mars 1991 presenterade förslag till avfallsavgift i ett utkast till en avfallsavgiftslag

man ett en

Abfallabgabengesetz. En tankarna att man skulle kunna använda en

av var

40% de insamlade till att främst gamla avfallsupplag i

del av pengarna sanera skulle överföras till förbundsnivå.

östra Tyskland. Denna del av pengarna

medlen skulle användas till åtgärder minskar mängden eller De inbetalda som befrämjar materialåtervinning och bidrar

skadligheten hos avfallet, som som

miljöproblem förorsakade avfall eller hanteringen av farliga till att av av Medel skulle också kunna användas till forskning och ämnen begränsas.

utprovning tekniker med detta syfte.

av tillfördes de olika delstaterna skulle främst användas till De medel som åtgärder för:

angående förebyggande avfall och återvinning avfall. Rådgivning av av

2. Forskning och utveckling tekniker för att förebygga avfall och för

av förbättrad återvinning.

Främjande aktiviteter, inklusive pilotanläggningar, för att förebygga

av avfall och för återvinning.

4. Undersökningar och åtgärder mot faror, skador och påverkan som

av

uppstått på grund avfall eller hanteringen av farliga och speciellt för

av vattenmiljön farliga ämnen.

5. Miljöanpassat omhändertagande.

Avsnittet bygger i huvudsak på muntlig information från besök hos Dr. Schnurer, Bundesministerium fiir Umwelt, Reaktorsicherheit und Naturschutz, Bonn,Entwurf Abfallabgabengesetzes från 26 1991 samt Ahrens A. et Offene eines mars Ein direkter EinfluB der geplanten bundesweiten Abfallabgabe auf die Rechnung - Verrneidung ist fraglich, Müll und Abfall, Nr. 1991.

För bestämning av avfallsavgiftens storlek delades avfallet in i fem kategorier:

Avfall enligt 2 § avsnitt 2 i avfallslagen. Här ingår miljöfarligt avfall från industrin.

2. Avfallsslag finns uppräknade i speciell bilaga. I denna kategori som en ingår slagg från metallindustrins elektrougnar, filtermassor samt viss

slagg och aska från förbränningsanläggningar, gips från avgasrening i förbränningsanläggningar, gjuterisand, avfall från asbestcement och avfall från framställningen av svavelsyra.

3. Icke-hushållsavfall faller i någon kategori. som annan Schaktmassor och byggavfall de inte faller under kategori 1 eller om 5. Hushållsavfall och avfall insamlas från handel och industri som tillsammans med hushållsavfallet.

Avgiftspliktig är den som själv behandlar sitt avfall, de behandlar andras

som

avfall samt den som transporterar avfall till första behandling eller till

en upplagring samt de som utförinför avfall landet. ur Avgiftsplikten inträder när avfallet lämnas till omhändertagande, blir omhändertaget i en intern anläggning eller förs utanför landets gränser. Undantagna från avgiften är avfall från sanering uttjänta deponier och avfall av som skall materialåtervinnas.

Om ett företag bygger anläggning för behandling eller återvinning

upp en av

avfallet och detta förväntas leda till minst 50%-ig reduktion det i

en av anläggningen införda avfallet, så kan kostnader för anläggningen dras från de

för de tre åren föregår anläggningens igångsättning uppkomna avfalls-

som

avgifterna. Samma gäller om en anläggning uppförs eller utvidgas med

resultatet att det från produktionen genererade avfallet,

utan väsentliga förändringar av produkten, minskar med minst 50%. Om avgiften redan betalts

in kan den återkrävas. På motsvarande sätt måste avgiften betalas det visar om sig att den förutsedda reduktionen minst 50% uppnås. Avgiften betalas i om

detta fallet med ränta för uppskovet beräknad enligt gällande förordningar.

Avgiften föreslogs bestå grundavgift Sockelbetrag för genereringen

av en av

avfall, samt ett tilläggsavgift för eventuell deponering en Deponiezuschlag fiir Abfálle och tilläggsavgift för miljöfarlighet i kategori l Schadstoffzuschlag

en

fiir Abfálle der Kategori Grundavgiftema föreslogs per ton vara enligt tabell

6.1:

kategori iii- 1992 1994 1996 1998 2000 2002 Kategori 1 100 DM 120 DM 140 DM 160 DM 180 DM 200 DM

DM

Kategori 2 50 DM 60 DM 70 DM 80 90 DM 100 DM Kategori 3 40 DM 48 DM 56 DM 64 DM 72 DM 80 DM Kategori 4 35 DM 42 DM 49 DM 56 DM 63 DM 70 DM Kategori 5 20 DM 24 DM 28 DM 32 DM 36 DM 40 DM Tabell 6.1 Förslag till federal tysk avfallsavgift grundavgiften -

Deponiavgiften föreslogs differentierad beroende på typ av deponi.

vara

Indelningen gjordes i fyra monodeponi Monodeponie, hushålls-

grupper:

avfallsdeponi Hausmülldeponie, specialavfallsdeponi Sonderabfalldeponie och underjordisk deponi Untertagedeponie, i praktiken en saltgruva. För avfall förs utanför lagens gränser tillkommer också ett deponeringtillägg.

som

Avgifterna per ton sattes till följande:

deponityp år 1992 1994 1996 1998 2000 2002 monodeponi 20 DM 24 DM 28 DM 32 DM 36 DM 40 DM hushållsdeponi 30 DM 36 DM 42 DM 48 DM 54 DM 60 DM specialavfallsdeponi 50 DM 60 DM 70 DM 80 DM 90 DM 100 DM underjordisk deponi 100 DM 120 DM 140 DM 160 DM 180 DM 200 DM utförselavgift 100 DM 120 DM 140 DM 160 DM 180 DM 200 DM Tabell 6.2 Förslag till federal tysk avfallsavgift deponiavgiften -

Tilläggsavgiften för miljöfarlighet för kategori 1 följer tabeller i en bilaga till lagförslaget. Avgiften är i DM påbörjat ton, men är också

per

koncentrationsberoende. Bilagan innehåller två uppsättningar av avgifter enligt

följande:

koncentration år 1992 1994 1996 1998 2000 2002 låg koncentration 20 DM 24 DM 28 DM 32 DM 36 DM 40 DM mellankoncentration 40 DM 48 DM 56 DM 64 DM 72 DM 80 DM hög koncentration 80 DM 96 DM 112 DM 128 DM 144 DM 160 DM Tabell 6.3 Förslag till federal tysk avfallsavgift tilläggsavgift för miljöfarlighet - - Uppsättning 1

koncentration år 1992 1994 1996 1998 2000 2002

låg koncentration 10 DM 12 DM 14 DM 16 DM 18 DM 20 DM

mellankoncentration 20 DM 24 DM 28 DM 32 DM 36 DM 40 DM

hög koncentration 40 DM 48 DM 56 DM 64 DM 72 DM 80 DM

Tabell 6.4 Förslag till federal tysk avfallsavgift tilläggsavgift för miljöfarlighet - - Uppsättning 2

Exempel från faktorer som leder till uppsättning 1 är andelen vattenlösliga

ämnen, med koncentrationsgränser i viktprocent: 5% S låg S 10%,

10% mellan S 20%, hög 20%. Ett annat exempel är koncentrationen av

adsorberbara organiskt bundna halogenföreningar, angivna AOX:

som 1.5 mgl S låg S 3 mgl, 3 mgl mellan S 6 mgl, hög 6 mgl.

Exempel från uppsättning 2 är avfall som innehåller bly, med följande gränser:

l mgl S låg S 2 mgl, 2 mgl mellan S 8 mgl, hög 8 mgl, eller

kadmium: 0.25 mgl S låg S 0.5 mgl, 0.5 mgl mellan S 2 mgl,

hög 2 mgl.

Som framgår av tabellerna var det planerat att avgiften, från initial nivå den

en 1 januari 1992 skulle öka med 20% vartannat år så att efter tio år skulle avgiften vara tördubblad. Avfallsavgiften beräknades dra in 5 miljarder DM ca per år, med bygg-, energiframställande och kemiindustrin stora som inbetalare.

Uppbörden av avgiften skulle bygga på årlig deklaration varje en av avfallsgenerare hos vilken det uppkommer än 1000 kg avfall år. mer per

Deklarationen skulle innehålla uppgifter avfallskategori, mängd för varje

om

kategori, plats där avfallet och avfallet behandlas. Uppgifterna

genereras var

skulle även omfatta avfall som omhändertages internt inom ett företag. Vid förfrågan skall uppgifterna kunna styrkas. Om deklaration inlämnas eller om

den är ofullständig får myndigheterna uppskatta den troliga mängden.

Regeringen ges i lagförslaget rätt att utge föreskrifter form och innehåll för

om underlaget till deklarationen.

Avgiften skulle betalas in i förskott två inbetalningar, l april och 1 genom

oktober. Grunden för förskottsbetalningen skulle föregående års avgifter

vara och om sådan fanns den beräknade mängden avfall.

I ett nytt utkast daterat i juni 1991 har vissa justeringar bland annat

av avgiftsnivåerna skett. Framför allt har nivåerna för industriavfall och byggavfall sänkts något. T.ex. föreslås vanligt industriavfall få grundavgift en

av 25 DM som efterhand höjs till 50 DM och deponering av byggavfall och

schaktmassor skulle kunna ske till en deponiavgift 15 DM med höjning till

av

30 DM. Dessutom diskuterade ministern på bl.a. en presskonferens

verksamheter med avfallsmängder helt skulle befrias möjligheten att vissa stora avfall från brunkolsförbränning, även från avgiften. Främst gällde detta men

t.ex. avfall från aluminiumtillverkning.

förväntade inbetalda avgifterna för hela Tyskland pekade Beräkningar av de total årlig sju med utgångspunkt från juniförslagen mot en summa av ca

miljarder DM.

avsedd träda i kraft 1 januari 1992 har dock ännu inte Lagen som var att Skälen till detta har varit flera. En grundläggande fråga kunnat genomföras. tillåter avgift tas ut i den tyska grundlagen Grundgesetz att en en var om användas specifikt i så tänkt med de delstat för att sedan en annan, som var skulle för sanering gamla avfallsupplag i 40% avgiften som utnyttjas av av

östra Tyskland.

motstånd från de delar industrin Avfallsavgiften mötte också ett betydande av

avfall. Detta i kombination med det försämrade producerar stora mängder som allt började sig till känna i Tyskland betydde att ekonomiska läget som mer ge finna intern konsensus inom regeringen för en avfallsavgift. det inte gick att sammanhanget fruktan att fördyring avfallshanteringen Det fanns i en en av mindre attraktivt för lokalisering tillverkningsenheter. skulle göra Tyskland av

samhället miljöorganisationema anser inte att

Andra delar av det tyska som industrin så mycket då de skulle stimulera till avfallsavgifterna skulle belasta

återvinning och utveckling tekniker minskar avfallsmängdema. av nya som

finns task force från miljöministeriet och Inom den tyska regeringen nu en utarbetat förslag för reviderad avfallsavgift. För ekonomiministeriet som ett en förenklat i jämförelse med förslaget tillfället tänker man sig ett mycket system

avgift enbart på avfall deponeras och att från 1991. Man diskuterar en som den för samtliga avfallskategorier. Det denna avgift skall vara samma avgifter i storleksordning som de tidigare förefaller som man diskuterar samma 100 DM dvs. förhållandevis höga avgifter jämfört avgifterna, inledningsvis ca

länder infört avfallsavgift eller -skatt. med övriga europeiska som en

6.3 Frankrike

6.3.1 Inledning

5 år sedan blev avfall viktig fråga i det franska miljöministeriet. För knappt en Brice Lalonde kom att koncentrera sina åtgärder mot Den nye miljöministern plan få igång aktiviteter av just avfallsfrågorna. Miljöministerns var att

slag, öka återanvändningen och återvinningen samt att förebyggande att

förbättra kvaliteten på omhändertagandet avfallet vid deponier av och andra anläggningar.

Franska miljöministeriet beräknade 1991 landet genererade 100 att ca miljoner ton inert avfall, 30 miljoner ton kommersiellt avfall och 20 miljoner ton specialavfall. Av det skulle 2 miljoner senare ca ton vara miljöfarligt avfall. Denna siffra ansågs dock tveksam och mängder upp mot 7 miljoner ton

miljöfarligt avfall har angetts.

Det franska ministeriet följde utvecklingen noggrant i Tyskland och efter det

att Tyskland beslutade fastställa förpackningsförordningen kom Frankrike

med ett förslag med liknande innebörd. Det franska systemet för förpackningsavfall skiljer sig dock på några väsentliga punkter från det tyska.

I en utredning gjordes inom den franska

som förpackningsindustrin drogs slutsatsen att det skulle rimligt förpackningarnas

vara om pris inkluderade en

avgift som motsvarade förpackningarnas kostnad vid avfallshanteringen.

Sättet förpackningarnas betalningsansvar skulle

som fastställas var att denna kostnadsandel, sedd i förhållande till de totala kostnaderna för avfallshanteringen, borde motsvara den viktsandel den totala av mängden avfall som

utgjordes av förpackningar. Avgiften skulle producenterna

tas upp av och

tillföras avfallshanteringsområdet för förbättringar behandlingen,

av för att

främja återvinningen etc.

Till skillnad från den tyska förpackningsförordningen så erkänner

det franska

systemet avfallsförbränning med energiutvinning med material-

som en

återvinning jämförbar behandlingsmetod.

Bland de mål eftersträvade inom det franska som man miljöministeriet fanns en

reduktion av avfallsdeponeringen och upprensning bland

en de små och mindre välskötta deponierna.

För det miljöfarliga avfallet fanns det också anledning

att prognostisera

betydande problem med att finna deponeringskapacitet

i framtiden. Man beräknade att de franska klass l deponierna, kan deponera som miljöfarligt avfall, skulle eller mindre totalt fyllda inom vara mer en tidsperiod av bara 3-5 år. Samtidigt som den nationella miljöplanen från 1990 förutsåg anläggandet av 20 klass l deponier före år 2000, så kunde nya man konstatera att det under den föregående tioårsperioden inte hade anlagts någon klass l deponi. De existerande anläggningarna är också i huvudsak koncentrerade till den norra delen av landet, medan det i södra Frankrike enbart finns någon enstaka klass 1 deponi.

17 Haznews France to get tax on landñlls, No. 45 December 1991.

6.3.2 Franska avfallsavgiftenls

för uppnå de eftersträvade målen inom avfallsområdet Som ett instrument att franska nationalförsamlingen i juli 1992 lag som införde en antog den en

avfallsavgift i Frankrike. Närmare regler för lagens genomförande återges i

två dekret beslutade den franska regeringen i februari respektive mars

av

1993.20 Avgiften är tidsbegränsad i tio år till den 30 juni 2002, då man

beräknar deponering enbart skall aktuell för avfall som är att vara och där det efter sådan behandling inte föreligger några alternativ slutbehandlat till deponering.

fastställer avgift 20 FF ton avfall som förs till en

Lagen att en om per

deponeringsanläggning mottager hushållsavfall, trädgårdsavfall,

som avfall från hushåll, avfall från renhållning, handelsavfall, miljöfarligt

banalt industriavfall förpackningar, pallar etc., avfall från

kontorsavfall,

bilfragmentering, slam från reningsanläggningar, icke-inert rivningsavfall etc.

Sammanfattningsvis skulle med svensk terminologi kunna säga att alla man hushållsavfall, icke-branschspeciñkt industriavfall, deponier som mottager

och rivningsavfall eller slam från reningsanläggningar blir

icke-inert bygg-

Dessa anläggningar blir då också avgiftsskyldiga för avfall avgiftsskyldiga. som faller utanför de uppräknade kategorierna.

anläggningar drivs industri och som

Undantagna från avgiften är som av en enbart avfall från den produktionen. Motivet för undantaget är

mottager egna dessa anläggningar och deras framtida hantering under alla omständigheter att blir det aktuella företagets ansvar.

avgift inerta på deponin används för

Undantaget från är massor som Förutsättningen är det är inert material i den

täckningsändamål eller dylikt. att

framgår EGs avfallsdirektiv, att det under alla normala

betydelse som av

inte är än 10% den totala mängden avfall som tillförs omständigheter mer av

den för deponin ansvarige kan presentera dokumentation för deponin samt att

användningen.

Klass 1 behöver inte betala avgift för det industriella specialavfallet deponier

sådant eller detta i förhållande till

om deponin enbart mottager om

behandlas och lagras på sådant sätt att någon framtida hushållsavfallet separat

n Avsnittet bygger skriftlig information från Mme Claudine Cheverry, Coordinatrice stockage des déchets, Ademe, Angers, och från besök hos M Parayre, taxe sur Ministere de Penvironnement, Paris. 19 Loi n° 92-646 du 13 juillet 1992 relative å Pélimination des déchets ainsi qu’aux installations classées protection de Penvironnement. pour 20 n° 93-169 du 5 février 1993 relatif å taxe le stockage des déchets, Décret sur 93-745 du 29 1993 relatif fonds de modemisation de la respektive Décret mars au gestion des déchets.

sammanblandning kan förekomma eller transportör skulle missta

att en sig på var han skall lämna sin last. Att förhållandena är detta slaget skall kunna av

styrkas av den for deponin ansvarige.

undantaget från avgift är t.ex. avfall från komposteringsanläggning

en om avfallet innehåller material plast eller organiska som rester.

Ett normalpris för deponering är i Frankrike 200 FF ton. Förbränning

ca per av avfall kostar normalt 400-500 FF ton. per

Avgiften är momsbelagd, vilket betyder att den i praktiken blir 23 FF per ton. Avgiften ökar med 50% till 30 FF ton avfallet kommer från område per om ett

som är beläget utanför den aktuella avfallsbehandlingsplanens geografiska

utbredning.

Som ett medel att minska antalet små, och ofta misskötta deponier, har en

minimiavgift om 5 000 FF fastställts. Antalet små deponier beräknas

vara mycket högt och miljöåtgärderna vid dessa ytterst bristfälliga.

Varje innehavare av en deponi skall inlämna deklaration över en mottagna

mängder avfall åtföljd inbetalning den aktuella totala avgiften. Om

av en av anläggningen har tillstånd att ta emot 20 000 ton eller år skall mer per deklarationen lämnas varje kvartal, gång året. Deklarationen och annars en om

inbetalningen skall göras senast en månad efter den aktuella perioden tog slut

första dagen i andra månaden.

Deklarationen skall innehålla information den avgiftsskyldiges identitet,

om:

lokaliseringen av den aktuella anläggningen, uppgifter hur avfallet

om viktbestäms och typ avfall mottages, vikt för det avfallet med av som mottagna uppgift om ursprunget samt den totala avgiftens storlek.

Var och en som driver deponi skall, dessutom, föra register över en ett varje

leverans av avfall med uppgift vikt, slag avfall, avfallets om av ursprung,

avfallsgenererarens identitet, datum och klockslag för mottagning

samt namn

på transportören, liksom registreringsnumret för transportfordonet.

Lagen säger inte explicit att avfallet skall vägas in, detta beror enligt men

ministeriet på att det ändå är underförstått. Detta betyder i praktiken finns

att

det ett krav på att samtliga deponier saknar våg anskaffar sådan.

som en

De från avgiften insamlade medlen förvaltas i fond för modernisering

en av

avfallshanteringen Fonds de Modernisation de Gestion des Déchets

- F.M.G.D.. Fondens medel delas ut speciell kommitté Comité av en

consultatif de gestion och syftar till att:

Stödja utvecklingen teknologi för behandlingen sådant avfall som av ny av

omfattas avfallsavgiften minst 10% fondens medel skall användas

av av

för detta syfte.

Stödja etableringen nya allmänna avfallsbehandlingsanläggningar.

av Delta i finansieringen saneringen allmänna deponier om extern av av finansiering är nödvändig.

Stödja kommuner i etableringen anläggningar för gemensam av nya behandling avfall från flera kommuner, ett finansiellt stöd om av genom

5 FFton avfall från kommun maximalt 20% av det

som mottages annan totala nettot från avfallsavgiften. 1993, dvs. 9 månader totalt, förutsågs total inkomst från avfallsavgiften För en 159 800 000 FF avsåg fördela enligt tabell 6.5: om som man

Användningsområde Medel %-andel

Forskning och utveckling 34 000 000 FF 21,3%

områden efter akuta behov 8 500 000 FF 5,3% Sanering av Stöd till kommuner 5 FFton 3 400 000 FF 2,1%

Stöd åt behandlingsprojekt teknik,planering etc 113 900 000 FF 71,3%

äârâv 7735x1255 i:TdI1§u1Z7fE1TBch'7 n§s§or7 """"""" 2460c'60ö"1'1""'1"§§%'

"ñu§ñáifs§v"f§n" """""""""""""""""""" §990"0öF_F""'57{59Z'

Total beräknad användning 1993 159 800 000 FF

Tabell 6.5 Franska avfallsavgiften Föreslagen användning av under 1993 insamlade medel

reella avfallsmängderna har dock beräknats bli något större och man räknar De med under hela perioden 1993-2002 kommer en total summa av nu att 3 044 000 000 betalas in. Den preliminära användningen föreslogs i juli FF att

1993 bli enligt tabell 6.6.

21 Comité Consultatif de Gestion Repartition previsionnelle du F.M.G.D. 1993-2002, Réunion du 28 juillet 1993.

Användningsområde Medel %-andel Forskning och utveckling 400 000 000 FF 13,2%

Sanering av områden efter akuta behov 100 000 000 FF 3.2% Stöd till kommuner 5 FFton 378 000 000 FF 12.4% Stöd åt behandlingsprojekt teknik,planering etc 2 166 000 000 FF 71.2%

E5157 Binär :;d:.;a;;r;u‘ 3cn7n’1£s§5r7 _____ E596oo’6’1_F"2_f7"

s

Eusña'1f§v'r§1f __________________ f §3760c'0bö'F'F5hT59Z'

Lrotal

beräknad användning för perioden 1993-2002 3 044 000 000 FF

Tabell 6.6 Franska avfallsavgiften Föreslagen användning totala beräknade insamlade - av medel för perioden 1993-2002

Det bör konstateras att nivån på den nuvarande avfallsavgiften resultatet

var av kompromisser mellan olika ministerier, efter lobbyingverksamhet från olika en delar av samhället. Miljöministems ursprungliga plan avgift 50 FF om en av

per ton reducerades under dessa förhandlingar till 20 FF. Nu pågår dock

diskussioner som handlar att avgiften borde höjas till den ursprungligen om tänkta nivån. Någon diskussion att avgiften, helt eller delvis, inte skulle om

återföras till avfallshanteringsområdet har enligt uppgift från miljöministeriet

förekommit.

Under avfallsavgiftens första år rapporteras inga betydande problem.

6.4 Belgien

6.4.1 Inledning

Den formella federaliseringen Belgien innebär frågor rör

av att som

utbildnings-, arbetsmarknads-, industri-, och miljöpolitik i stor utsträckning

hanteras av regionala parlament och regeringar för Flandern, Vallonien och Brysselregionen.

I Flandern etablerades 1981 regional myndighet för avfallshantering

en

OVAM. Samtidigt skapades den legala basen för ett avgiftssystem, vilket

från 1 januari 1987 utvidgades till att omfatta även skatt på avfall en som deponeras och förbränns.

22 Avsnittet bygger på konsultrapporten Waste Disposal Taxes the Flemish Region of Belgium, Prof. Beukens A, Vrije University of Brussels, Dept of Chemical Engineering and Industrial Chemistry, May 1994.

Införandet av en avfallsskatt motiverades både med miljö- och ekonomiargument. Dels ville man påverka konsumenternas och företagens slit- och slängmentalitet, till förmån för ett mer förebyggande och miljöanpassat synsätt.

Dels fanns det ett behov av att finansiera Flanderns miljövårdande myndighets-

utövning. Intäkterna från avfallsskatten, jämte motsvarande intäkter från

avgifter på Vattenförbrukning, konstgödning och miljöskyddskoncessioner, finansierar naturfrågor MINA MilieuNature

i dag en fond för miljö- och Fondens medel är öronmärkta för kostnader förknippade med miljöskyddet i regionen.

6.4.2 Skattebas och skattesatser

Avfallsskatten omfattar i stort sett allt avfall som förs till deponerings- och

förbränningsanläggningar. Undantaget är radioaktivt avfall och djurkadaver, hantering regleras av särskilda lagar. Skatten, som jämställs med moms vars på försäljning är vidare differentierad med avseende på avfallets av varor, farlighet och behandlingsanläggningamas miljöegenskaper, enligt följande.

Miljöfarligt avfall För miljöfarligt avfall inte hanteras i enlighet med de re ler som gäller för som

denna typ avfall utgår straffskatt på 3 075 BEFton För miljöfarligt

av en .

avfall som omhändertas på legal väg utgår följande skattesater:

0 872 BEFton vid förbränning.

0 513 BEFton vid förbränning med energiutvinning.

410 BEFton vid annan typ av godkänd slutbehandling. Deponering är 0 inte godkänd slutbehandling om inte avfallet dessförinnan neutraliserats eller på annat sätt oskadliggjorts.

Icke miljöfarlig avfall

Icke miljöfarligt avfall är tillåtet att deponera utan förbehandling. Skattesatsen

vid deponering är generellt 2 050 BEFton. Om deponeringsanläggningen

utgående från speciella skyddskrav är godkänd och klassiñcerad, utgår emellertid följande skattebelopp:

Kategori 1: Deponier för industriaifall

0 1 538 BEFton för icke miljöfarligt industriavfall.

23 0,25 SEK. 1 BEF motsvarar ca

0 154 BEFton för avfall som uppstår i gruvindustrin, vid återvinning av bilar samt vid företag som använder returråvaror vid tillverkning av papper, kartong, plast och glas. 0 103 BEFton för avfall som uppstår vid sanering av förorenad jord, samt vid asbestsanering. Kategori 2: Deponier för hushållsavfall 0 615 BEFton för hushållsavfall. 0 769 BEFton för hushållsavfallsliknande industriavfall. Kategori 3: Mono-deponier 0 615 BEFton för flygaska från energiproduktion och slam. 0 359 BEFton för asbestavfall. 0 154 BEFton för visst branschspecifikt avfall från zinkproduktion. 0 31 BEFton för gips och kalciumklorid. 0 11 BEFton för restprodukter från återvinning och kolgruveavfall.

Kategori 4: Deponier för inert aifall

0 359 BEFton för inert avfall, t.ex. bygg- och rivningsavfall rensat från trä, plast och andra organiska ämnen. Vid förbränning av avfall utgår generellt skatt på 1025 BEFton. Om en

förbränningsanläggningen uppfyller vissa givna miljöskyddsvillkor gäller

emellertid lägre skattesatser, enligt följande: 0 513 BEFton vid förbränning av industriavfall. 0 205 BEFton vid förbränning industriavfall, i anläggning med av energiutvinning. 0 52 BEFton vid förbränning restprodukter från företag använder av som returråvaror vid tillverkning av papper och kartong. 0 308 BEFton vid förbränning av hushållsavfall. 0 257 BEFton vid förbränning hushållsavfall, i anläggning med av energiutvinning. 0 154 BEFton vid förbränning hushållsavfall, i anläggning med av energiutvinning och rökgasrening. För avfall som insamlas i Flandern, år avsett för slutbehandling i men som någon annan region, utgår skatt på 615 BEFton. Skatten reduceras en emellertid till noll, i det fall den andra regionen skulle tillämpa ett liknande skattesystem som Flandern.

De skattesatser nämnts uppräknas automatiskt efter konsumentsom ovan prisindex.

6.4.3 Administration och kontroll

Skatteplikten omfattar, framgått, alla ägare anläggningar för som ovan av deponering och förbränning avfall, oavsett dessa agerar i privat eller av om kommunal regi. Alla anläggningsägare måste således väga och registrera mängden avfall tillförs anläggningen och utifrån detta kvartalsvis betala som aktuella skatten. Om anläggningsägare underlåter att betala skatt, eller den en på tillfredsställande sätt kan verifiera varför så skett, utgår en straffskatt ett på dubbla det obetalda beloppet eller minimum 2 000 BEF.

6.5 Nederländerna

6.5.1 Inledning

I det industri- och befolkningstäta Nederländerna, är självfallet omfattande. Möjligheterna till utökad deponering är i avfallsproblemen mycket det närmaste obefintliga. Följaktligen har satsningarna på att förebygga avfallets uppkomst och på återvinning högsta prioritet. Härnäst är

målsättningen behandla resterande avfallsmängder på det mest miljöatt

anpassade sättet, företrädesvis förbränning med energiutvinning.

genom Grunderna till dagens avfallspolicy lades 1988, när ett memorandum om

förebyggande och återvinning av avfall tillställdes parlamentet. I detta

memorandum utpekas 29 prioriterade avfallsströmmar, däribland hushålls-

avfall. För varje avfallsström målsättningar vad avser fördelningen anges

mellan olika behandlingsmetoder, fram till år 2000. Dessa målsättningar har

konkretiseras i nationella miljöpolicyplaner National Environmental

senare Policy Plans.

Som och generellt utfall avfallspolicyn förväntas en 10%

sammantaget av

reduktion avfallets uppkomst, ökning återvinningen till 60%, ökad

av en av

förbränning till 25% kraftigt minskad deponering, från 55% till 10%.

samt en

För hushållsavfall är målsättningen att minst 50% skall återanvändas eller

återvinnas, och resterande mängder förbränns.

24 Ministry of Housing, Physical Planning and Environment, Memorandum on the prevention and recycling of waste, October 1988.

6.5.2 Förlängt producentansvar

Som ett led i genomförandet avfallspolicyn, har det slagits fast

av att

producenten i princip är tvungen att återta uttjänta produkterzs I praktiken

. genomdrivs denna princip via överläggningar mellan staten och berörda parter

i producentkedjan. I några fall har dessa överläggningar resulterat i frivilliga avtal covenants, vilka i detalj hur de fastlagda målsättningarna för den

anger

berörda avfallsströmmen skall kunna uppnås. För närvarande föreligger

sådana avtal för förpackningar och plastavfall.

I förpackningsavtalet, från juni 1991, görs åtskillnad mellan förebyggande

åtgärder, återanvändning och återvinning. De generella målsättningarna är

vidare uppdelade i resultatåtaganden och åtgärdsåtaganden. Som exempel har

förpackningsindustrin åtagit sig att före år 2000 söka reducera mängden förpackningar som saluförs på marknader med 10%, jämfört med 1986. På motsvarande sätt är återanvändnings- och återvinningsåtaganden fastlagda i detalj, för olika förpackningsmaterial. Deponering uttjänta förpackningar

av

skall år 2000 har upphört, och förbränningen får maximalt uppgå till 40%.

Förpackningsavtalet innehåller även en summering de åtgärder

av som

förpackningsindustrin åtagit sig att genomföra, för nämnda mål skall

att ovan

uppnås. Ett kontrollsystem är vidare etablerat, för att kontinuerligt mäta och

utvärdera utfallet mot uppsatta mål.

På motsvarande sätt som ovan beskrivits, har två avtal skrivits mellan staten

och plastindustrin respektive jordbruksnäringen, rörande i första hand hur produktionsspill skall kunna förebyggas och plastavfall från jordbruket

minskas.

För andra prioriterade avfallsströmmar, där överenskommelser inte varit möjliga att uppnå, tillämpas traditionell regelstyrning en mer General

Administrative Order. Under införande är regler för bildäck,

kyl- och frysskåp samt tv-apparater. För däck anges som exempel att vid försäljning

av nya däck, är försäljaren skyldig att utan betalning återta uttjänt. Importörer ett och tillverkare är vidare ålagda att tillse 75% de uttjänta däcken att av återvinns och 15% återanvänds, år 2000. Resterande 10% får förbrännas med

energiutvinning.

Environmental Management Act, Title 10:4. Dresden M.J, Waste Prevention in Nederländerna, Division Instruments for Priority Wastestreams, Ministry of Housing Physical Planning and Environment. 27 Packaging Covenant, signed by: the Minister of Housing, Physical Planning and Environment, representing in this matter the State of the Netherlands, and Mr W.A.M de Bruijn, representing in this matter the Stichting Verpakking en Milieu.

Slutligen, för ytterligare ett stort antal prioriterade avfallsströmmar, föreligger

det eller mindre långt gångna planer Implementation Plans för hur

mer producentansvaret skall operationaliseras. Detta är fallet för bl.a. skrotbilar, bygg- och rivningsavfall, hushållselektronik och visst branschspecifikt avfall.

Som komplement till nämnda åtgärder, har ett tillägg till miljöovan lagstiftningen införts, gör det möjligt att på begäran från berörda parter som

införa ekonomiskt för återtagningen avfall. Denna

ett generellt ansvar av lagstiftningsmöjlighet har kommit till stånd för att förhindra uppkomsten av

free-riders vilka har varit många inom det tyska Dual-systemet se avsnitt

6.2.2.

Om majoritet importörer och tillverkare inom en viss produktgrupp så en av finner önskvärt, kan det således, på deras begäran, lagstiftas om att egen samtliga importörer och tillverkare inom den aktuella produktgruppen måste

bidra till de kostnader är förknippade med det fysiska återtagandet av

som uttjänta produkter. Åtminstone i fall, skrotbilar, har lagstiftningens ett möjligheter tillgripits.

6.5.3 Avfallsskatt

Bakgrund

Finansieringen miljöpolitiken i Nederländerna, tar utgångspunkt i principen av förorenarens betalningsansvar PPP. Baserat på denna princip om

förekommerz

0 direkt reglering

0 avgifter

0 skatter

Direkt reglering är aktuell när klar koppling föreligger mellan

en miljöförstörningen och dess orsaker. I sådana fall kan förorenaren bli ålagd att vidta nödvändiga åtgärder för att minska sin miljöbelastning, och stå för de kostnader är förknippade härmed. som Avgifter tillämpas när det inte föreligger distinkta koppling mellan samma orsak och verkan. I stället för krav på individuella åtgärder, kan avgifter som drabbar förorenarna kollektiv finansiera samlade åtgärder. I som Nederländerna förekommer avgifter bl.a. inom följande områden:

28 The Environmental Management Act, Title 15: 10, Waste disposal supplement. 29 Henderson Financing environmental policy in the Netherlands General A, background, Ministry of Housing, Physical Planning and Environment, Dept. of Economic Politics Affairs.

0 Avgift på flygbuller finansierar bullerbekämpande åtgärder buller-

isolering av bostäder m.m..

0 Avgift på gödsel från djuruppfödning finansierar transport, lagring och upparbetning av gödsel. 0 Avgifter på vattenföroreningar finansierar vattenkvalitetshöjande åtgärder. 0 Avgifter på avfall finansierar insamling och omhändertagande. 0 Avgifter på utvinning av grundvatten finansierar grundvattenskyddande åtgärder. En stor del av de utgifter som samhället har för miljöpolitiken, har emellertid endast en indirekt koppling till vissa typer föroreningar. I dessa fall är det i av

allmänhet inte möjligt att identifiera specifik grupp förorenare, kan en av som

hållas ansvarig för de nödvändiga insatsemas kostnader. Kostnader för

sanering av förorenad mark, forskning och utveckling, energibesparing och

myndigheternas egen administration m.m., nämns i Nederländerna som exempel på sådana områden, för vilka någon direkt kostnadsbärare enligt PPP inte kan spåras. I dessa fall har man av tradition låtit kostnaderna belasta den allmänna budgeten. Under senare tid har emellertid miljöbaserade skatter introducerats i ökad

utsträckning. Till skillnad från ovan nämnda avgifter, är inte intäkterna

Öronmärkta för någon specifik miljörelaterad kostnad. Som komplement till miljöskatter på bränslen, elektricitet, koldioxid, och grundvatten, har uran en

skatt på avfall föreslagits parlamentet.

Miljöskattema ses i Nederländerna också medel, för att förändra det som ñskala systemet, från skatt på arbete till skatt på föroreningar. Förutom att

stimulera föroreningsbegränsade åtgärder, skatteväxling detta slag

anses en av

vara arbetsmarknadspolitiskt ändamålsenlig.

Historisk utveckling

Ett förslag om skatt på förbränning och deponering avfall lades fram för av

parlamentet i september 1992. Avsikten var att skatten skulle införas den 1 januari 1993. Skattesatsen i förslaget satt till 20 NLG avfall 80

var per ton ca

kronor per ton som deponeras och nolltaxa för avfall förbränns.

som Parlamentets första kammare har godkänt skatteförslaget, med mindre

förändringar, medan andra kammaren kommit med invändningar fördröjt

som

införandet. I första hand har kritiken gällt skattens miljömässigt ringa

betydelse. Ett nyval under 1994 har ytterligare fördröjt införandet, men valutgången var sådan att den allmänna bedömningen är att skatten kommer att införas den l januari 1995. Skattesatsen är i föreliggande förslag 28,50 NLG

per ton avfall ca 115 kronor per ton för deponering och fortfarande nolltaxa

för förbränning.

Ovannämnda skattesatser skall i relation till genomsnittlig ses en deponeringsavgift på 300 svenska kronor och förbränningsavgift på ca en ca 500 svenska kronor per ton. Som följd stora investeringar i av ny rökgasrening, förväntas förbränningsavgiften år 1995 i genomsnitt komma att uppgå till närmare 900 svenska kronor ton. per

Förutom en önskan att bredda skattebasen, och förskjuta en del av

skattetrycket från arbete till föroreningar, motiveras avfallsskatten med

antagna miljöpolitiska konsekvenser. Speciellt förväntas skatten kunna fylla ut kostnadsdifferensen mellan deponering och förbränning, på ett sätt kan som minska efterfrågan på nytt deponeringsutrymme. Skatten förväntas även utgöra ett visst incitament för olika verksamheter att införa avfallsreducerande åtgärder. Några dramatiska förändringar konsumenternas generella av beteende förväntas dock inte.

Avfallsskatten kommer enligt föreliggande förslag att belasta alla deponerings-

anläggningar, privata såväl kommunala, liksom alla typer avfall

som av som deponeras. Undantaget är förorenad mark, som inte kan renas ytterligare men som måste deponeras.

6.5.4 Övrigt

Från 1 januari 1994 har lagstadgad utsortering och insamling en av

komposterbart avfall införts i Nederländema. Lagstiftningen innebär alla

att

kommuner har skyldighet att införa källsorteringssystem, som medger att

en biologisk fraktion bestående av grönsaker, frukt och trädgårdsavfall kan

insamlas separat för kompostering. Behandlingskapaciteten för denna typ

av

avfall beräknas till 750 000 ton.

ca

Stora ansträngningar görs för att förbättra den färdiga komposten, liksom för att rationalisera behandlingsprocessen och göra denna så miljöanpassad

som

möjligt. I stor skala praktiseras kompostering i slutna utrymmen, bl.a. för att

man skall kunna ta hand och frånluften. För del avfallet skall om rena en av anaeroba processer prövas, för att på så sätt minska utsläppen av koldioxid.

3° Environmental management act, Title 10: 12. Svenska Renhållningsverksföreningen,Reserapport från Nederländerna 1993, publikation 1993: 13

7 14-1075 193

6.6 Danmark

6.6.1 Inledning

Förebyggande Miljöskydd I Danmark började den förebyggande miljöskyddsstrategin anta lag- och programbundna former under 1980-talens första hälft. Begreppet renare teknologi introducerades, i analogi med de internationellt vedertagna Cleaner Technology och Low- and Non-Waste Technology.

Med renare teknologier avses lösningar som förebygger uppkomsten av

restprodukter, till skillnad från traditionella återvinnings- och behandlingstekniker som tar utgångspunkt i redan uppkomna restprodukter. 32 Renare teknologier indelas i tre kategorier :

Ändringar i själva produktionsprocessen

Ändringar i val av råvaror och halvfabrikat

Utveckling av produktdesign Förankring i lagstiftningen fick renare teknologi första gången, när en reviderad återvinningslag 1984 tog sikte på, dels att förebygga uppkomsten av

avfall och dels att öka återvinningen av det avfall som ändå uppkommer

. Lagen öppnade även möjligheten att ekonomiskt stödja renare teknologi- och återvinningsprojekt. I programbundna former har sådant FoU-stöd också utgått, 1985, då programråd för ändamålet blev

alltsedan

ett partsammansatt nedsatt.

Renare teknologi

I den senast utfärdade handlingsplanen för renare teknologi aviseras en

, satsning på 76 miljoner danska kronor per år i fem år. Medlen skall enligt planen användas för: 0 Att öka tillämpningen av de FoU-resultat som tidigare framkommit, genom en omfattande aktiv rådgivning och ingående av avtal med berörda branscher och företag.

0 Att fortsätta de aktiviteter som igångsatts under tidigare programperioder.

32 Miljøstyrelsen, Redegørelse genanvendelse teknologi, Okt 1983. om og renere 33 Bekentgørelse lov av om genanvendelse og begränsning af affald, nr 532 af 16 Oktober 1984. 34 Bekendtgørelse forretningsorden for rådet vedrørende genanvendelse mindre av og forurenende teknologi, nr 477 af 20 September 1984. 35 Miljøministeriet, Handlingsplan for teknologi 1993-1997, Juni 1992. renere

0 Att förskjuta vikten i insatsen från produktionsprocessema till de producerade varorna. Ett genomförande av handlingsplanen kunna medföra märkbar anses en reduktion av miljöbelastningen från produktionsprocesser och produkter, samtidigt som initiativen förväntas komma att stärka det danska näringslivets konkurrenskraft. Som ett led i genomförandet av handlingsplanen har Miljöstyrelsen under våren 1994 aviserat en satsning på att sprida kunskap teknologi till om renare mindre och medelstora företag. Dessa kommer under fyra år att kunna söka

bidrag från ett särskilt rådgivningsprogram. Totalt är det avsatt 20 miljoner

danska kronor år till programmet, förväntas resultera i förbättrad per som miljö och arbetsmiljö i de deltagande verksamheterna, samtidigt som

resursförbrukning och avfallsgenerering minskas, med förbättrad produktivitet och lönsamhet som följd.

Målgruppen för programmet är verksamheter med högst 250 heltidsanställda,

som har en årsomsättning på högst 160 miljoner danska kronor år eller per samlade tillgångar på högst 80 miljoner danska kronor. Kriterierna för att kunna erhålla stöd om högst 400 000 danska kronor projekt är i övrigt: per 0 Att verksamheten själv betalar 50% av de samlade projektomkostnadema. 0 Att projektet innebär anställning minst medarbetare. av en ny

0 Att verksamheten företar fullständig miljögenomgång, dvs.

en en kartläggning av miljöbelastningen hela produktions- och genom

materialkretsloppet.

0 Att man på basis av miljögenomgången beskriver miljöförhållanden och möjligheter till förbättringar, samt fastlägger en egen miljöpolitik

inklusive handlingsplan. 0 Att samarbetet mellan verksamheten och den lokala miljö- och arbetsmiljömyndigheten stärks. 0 Att verksamheten inte mottager stöd via EG:s program för små och medelstora verksamheter.

Återvinning

Stödet till återvinningsprojekt uppgår för närvarande till 20 miljoner danska

kronor per år, vilket fördelas på bred flora aktiviteter, från en av

undersökningar rörande effektiviteten för olika typer av styrmedel, till

utvecklingen av nya avsättningsmarknader för returråvaror. Dessa FoU-

3° Miljøministeriet, Renere Teknologi, Nyhedsbrev Februari 1994, årg

projekt, jämte de aktiviteter i övrigt kommer att vidtagas i enlighet med som

handlingsplanen för avfall och återvinning förväntas leda till att 54% av de

, samlade avfallsmängdema kan återvinnas år 2000. Andelen som går till

förbränning antas förbli oförändrat 25% och deponeringen följaktligen minska

i omfattning till 21% av avfallet. För olika avfallsfraktioner är målsättningarna

framgår tabellen 6.7. som av

Parkavfall Handels- och 60 40 0 kontorsavfall Industriavfall 50-60 30-40 10 Bygg- och 60 10 30 anläggningsavfall Slam från rening 50 50 Rester från energi- 56 0 44 framställning Tabell 6.7 Målsättning för omhändertagande av olika avfallsfraktioner år 2000 procentuell fördelning.

Ovanstående mål står i överensstämmelse med den av regeringen antagna målsättningen, att minst 50% de samlade avfallsmängdema skall återvinnas av år 2000. Uppnåelse målen förutsätter enligt handlingsplanen att olika av

styrmedel tas i anspråk. Bl.a. föreslås en kraftig höjning av den avfallsavgift, utgått alltsedan satsningen på teknologi och återvinning påbörjades.

som renare

6.6.2 Avfallsavgiften

Historisk utveckling

Som indirekt ñnansieringskälla för den satsning på renare teknologi och

en

återvinning nämnts, introducerades den 1 januari 1987 en miljöavgift

som ovan

på avfall tillförs förbränningsanläggningar och deponier. Ursprungligen

som omfattade avgiften endast sådana anläggningar som mottog avfall från

37 Miljøministeriet, Handlingsplan for affald genanvedelse 1993-1997, Juni 1992. og

kommunala avfallshanteringssystem. Som skäl för införandet av avgiften

angavs i förarbetena bl.a. följandez

0 Målet är att reducera den mängd avfall som tillförs förbränningsanläggningar eller deponeringsplatser. 0 Avgiften främjar återvinningen och uppmuntrar olika verksamheter att använda teknik som alstrar minde mängd avfall. 0 Avgiften gör det lönsamt för renhållningsväsendet att etablera sorterings-

och återvinningssystem.

Avgiften uppgick under åren 1987-1989 till 40 danska kronor per ton, vilket inbringade i genomsnitt 150 miljoner danska kronor per år. Nettotillförseln av avfall till de registreringspliktiga anläggningarna minskade under perioden med

12%. Avgiftens betydelse i sammanhanget huvudsakligen indirekt,

ca. var genom att tidigare nämnda satsning på FoU inom renare teknologi och återvinning kunde finansieras. Visserligen var de inbringade medlen inte öronmärkta för ändamålet, men det är en samlad uppfattning bland berörda parter att denna satsning inte kunnat komma till stånd utan avgift.

Avgiftens ursprungliga avgränsning till förbränningsanläggningar och deponier

som mottager avfall från obligatoriska kommunala insamlingsordningar, medförde i praktiken att en mängd industritippar för lättare förorenat industriavfall inte omfattades. Som en följd härav kunde en mindre ökning i utnyttjandet av icke avgiftspliktiga anläggningar förmärkas. Efter att kommunal anvisningsplikt infördes 1990 för allt avfall som uppkommer i en

kommun4° kom emellertid avgiftens omfattning utökas till gälla

att att , samtliga anvisade anläggningar, dvs. även industrins egna anläggningar för s.k. branschspeciñkt avfall. Antalet avgiftspliktiga anläggningar ökade som

följd härav under året, från 67 till 137 stycken.

Från den 1 januari 1990 höjdes också avgiftsnivån till 130 danska kronor per ton, och de samlade intäkterna från avfallsavgiften ökade till ca 470 miljoner

danska kronor per år. Ytterligare höjning, och samtidigt en differentiering av avfallsavgiften trädde i

kraft den 1 januari 1993.41 Avgiftsnivån uppgår från detta datum till 195

respektive 160 danska kronor per ton avfall som deponeras respektive

förbränns. Samtidigt har det tillkännagivits att avgiftsnivån den 1 januari 1997,

38 till Forslag lov om a-,ndring af lov om miljøbeskyttelse, Lovforslag nr L176 af ll februar 1986. 3° Kaysen o, Affaldsstatistik 1990, Rendan, juli 1991. 4° Bekendtgørelse om bortskaffelse af affald, nr 118 af 23 februar 1989. 41 Lov azndring af lov afgift af affald råstoffer, 1071 af december 1992. om om og nr

kommer att höjas till 285 danska kronor per ton avfall som avlevereras till deponering. För förbränning kommer avgiften att differentieras ytterligare, så att anläggningar för produktion av elektricitet får behålla den gamla avgiften, 160 danska kronor per ton. En förutsättning är att elproduktionen utgör minst 10% av anläggningens samlade energiproduktion under avgiftsperiod. För en

övriga förbränningsanläggningar, med lägre elproduktion eller enbart värme-

höjs avgiften den l januari 1997 till 210

produktion,

per danska kronor per ton. Den danska avfallsavgiftens utveckling illustreras i fig. 6.2:

300 250 .deponering 200 Dförbränning utan Avgift danska elproduktion 150 kr ton Eförbränning med 100 elproduktion minst 10%

1987- 1990- 1993- 1997- 1989 1992 1996 År

Fig. 6.2 Den danska avfallsavgiftens utveckling

Marknadsorientering

De senast beslutade höjningarna och differentieringama avfallsavgiften

av enligt ovan, föregicks av en analys om ökad marknadsorientering av avfallsoch återvinningsinsatsen, utförd med för

arbetsgrupp

av en representanter ñnans-, miljö-, skatte- och ekonomiministerierna. 3 Arbetsgruppens arbete skall ses i förbindelse med regeringens målsättning om en begränsning av

avfallsmängdema och en återvinning om 50% år 2000. Bakgrunden för denna målsättning är att stigande avfallsmängder, och miljöbelastningen från omhändertagande genom förbränning och deponering, medför stigande

samhälleliga kostnader och ökande offentliga utgifter.

’ 493 Lov nr af 30 juni 1993 Träder i kraft den 1 januari 1997. 43 Finansministeriet, Miljøministeriet, Skatteministeriet, økonomiministeriet, Budgetanalyse om markedsorientering af affalds- og genanvendelseinsatsen, Augusti 1992.

Arbetsgruppens överväganden, till stöd för en höjning och differentiering av avfallsavgiften, kan i korthet sammanfattas som följer: 0 Avgiftsnivån 130 danska kronor per ton utgör inte ett tillräckligt incitament för att regeringens målsättning inom avfallsområdet skall uppnås. 0 En starkare effekt kan uppnås genom en marknadsorientering inom avfalls- och återvinningsområdet som innebär att omkostnadema för avfallsbehandling m.m. i högre grad integreras i prissättningen på varorna. 0 Alternativet till avgiftshöjning och marknadsorientering är regelstyming genom tvingande lagstiftning. 0 En differentierad höjning av avgiften har, förutom en generell

avfallsbegränsande effekt, fördelarna att stimulera en transferering av förbränningsägnat avfall från deponering till förbränning, liksom en

transferering av återvinningsbart avfall från deponering och i synnerhet förbränning till återvinning. 0 En stegvis och på förhand aviserad höjning gör det möjligt för verksamheter och kommunala renhållningsbolag att planera de investeringar i avfallsminimering och återvinning kan begränsa avgiftssom inbetalningama. 0 Erfarenheterna visar att det, med relativt små administrativa insatser, är möjligt att begränsa de olägenheter i form av olaglig deponering som en avgiftshöjning kan medföra.

0 En avgiftshöjning medverkar till att reducera importen av avfall från Tyskland genom att omkostnadsnivån i Danmark närmas den tyska nivån.

Förutom genom en stegvis höjd och i ökande grad differentierad avfallsavgift,

ansåg arbetsgruppen att en ökad marknadsorientering inom avfallsområdet kan

uppnås genom: Avtal med näringslivet om ökat producentansvaråtertagningsplikt för utvalda produkttyper. Neddragning av bidrag till återvinningsprojekt. De ekonomiska konsekvenserna av den senaste avgiftshöjningen fr.o.m. 1993- 01-01 beräknas för näringslivets del uppgå till 63 miljoner danska kronor, ca eller mindre än 0,05% av löneomkostnaderna. Till detta skall läggas belastningen av den tidigare avgiften, svarande till ca 0,14% av löneomkostnaderna. För hushållens del uppgår de sammanlagda

utgifterna för avfallsavgiften, den senaste höjningen inkluderad, till ca 250

miljoner danska kronor.

Omfattning

Av det tidigare sagda framgår att den danska avfallsavgiften omfattar alla typer avfall, som tillförs en registreringspliktig verksamhet. Registreringspliktig av verksamhet är varje förbrännings- eller deponeringsanläggning som mottar av kommunen anvisat avfall, s.k. anvisningspliktigt avfall. Undantagna från denna registreringsplikt är:

0 Anläggningar för förbränning av specialavfall från sjukhus.

Slamförbränningsanläggningar. 0 Speciella anläggningar för destruktion av olje- och kemikalieavfall. 0 Deponeringsanläggningar för olje- och kemikalieförorenad jord. Med anvisningspliktigt avfall menas dels sådant avfall som insamlas inom för kommunala avfallshanteringssystem, och dels industriavfall, jord, ramen

byggavfall, kompost och slagg m.m., för vilket kommunen har anvisningsplikt,

men som inte omfattas av den kommunala avfallsinsamlingen. Undantaget från avgiftsplikten är emellertid följande anvisningspliktiga avfallsslag:

0 Halm tillförs törbränningsanläggningar i rena och självständiga

som fraktioner. Träflis och annat träavfall tillförs förbränningsanläggningar i rena 0 som och självständiga fraktioner. Trä som är impregnerat, målat, lackerat, limmat eller liknande är emellertid inte undantaget. 0 Tillsatsämnen, t.ex. kalk som tillförs förbränningsanläggningar för avsvavlingsändamål. 0 Jord eller grus som tillförs deponier i rena och självständiga fraktioner för utfyllnad eller täckning. En förutsättning för undantaget är att anläggningarna inte kräver betalning för att ta emot materialet.

0 Specialavfall från sjukhus, dvs. kanyler, medicinrester o.dyl. som

insamlas, transporteras och förbränns på ett sådant sätt att det inte sammanblandas med annat avfall.

0 Kompost som tillförs deponianläggningar för sluttäckning, förutsatt att

komposten de krav gäller för kompost skall spridas på

uppfyller

som som lantbruksjord.

Bekendtgørelse om anvendelse af slam, spildevand og kompost m.v. til jordbruksformål, nr 736 af 26 oktober 1989.

0 Avfall som uttas ur avslutade deponier i anslutning till anläggningsarbeten eller liknande. 0 Avfall som anvisas till återvinning. Av det sistnämnda förstås att en anläggning som endast mottar avfall för återvinning inte omfattas av registrerings- och avgiftsplikten. En förutsättning för befrielse är emellertid att återvinningsanläggningen inte utgör en integrerad del av en deponi eller förbränningsanläggning. Om återvinningsanläggningen t.ex. drivs i anslutning till en deponi, är det ett absolut krav att det återvunna

materialet hålls skilt från det avgiftspliktiga avfallet och att det finns särskilda tillfartsvägar till respektive verksamhet.

Utöver sedvanlig verksamhet för återvunnet material som uppfyller de nämnda

kraven, är även följande typer av verksamheter och anläggningar undantagna från registrerings- och avgiftsplikten: 0 Användningen av utsorterat avfall som byggnadsmaterial. Detta gäller rena utsorterade fraktioner av mursten, taktegel och betong m.m. 0 Användningen av kompost och slagger m.m., för etablering av parkanläggningar, bullervallar o.dyl. förutsatt att användningen sker efter ,

befintliga regler och att anläggningsarbetet i sig inte behöver

,

miljögodkännas.

0 Anläggning som mottar byggavfall o.dyl., för att detta skall nedmalas till återvinningsbart material. En förutsättning för undantaget är att tillfört material frånförs anläggningen inom 12 månader.

0 Anläggning som mottar och sorterar avfall, förutsatt att tillfört material frånförs inom 12 månader.

I anslutning till att avgiften höjdes den l januari 1990 från 40 danska kronor

per ton till 130 danska kronor per ton, infördes också möjlighet för vissa en verksamheter som använder återvunna material att ansöka återbetalning. om Orsaken var att dessa verksamheter ansågs särskilt belastade höjningen, då av

frånsorteringen av oanvändbart material kunde vara stor liksom följaktligen de genererade avfallsmängerna.

Genom åtgärden stärktes även marknaden för återvunna material. Verk-

samheter som kan komma i fråga för återbetalning erlagda avfallsavgifter

av

måste emellertid uppfylla följande krav:46

Bekendtgørelse om anvendelse af slagger og flyvaske, nr 568 af december 1983. Miljøstyrelsen, Vejledning om refusion af affaldsafgift.

Verksamhetens råvarutillförsel skall i väsentlig omfattning vara baserad 0 på återvunnet avfall.

Den mängd avfall verksamheten levererar till förbränning eller 0 som deponering skall väsentligt större än avfallsmängden från liknande vara verksamheter där jungfruliga råvaror används.

Produktionen skall bestå upparbetning av returråvaror till

0 av färdigråvaror eller halvfabrikat.

Exempel på verksamheter nämnda slag är plast-, glas-, och av pappersproducenter använder returmaterial som huvudsaklig råvara. som Likaså anläggningar for fragmentering av järn- och metallavfall. Däremot omfattas inte anläggningar enbart insamlar och sorterar avfall. heller som anläggningar framställer kompost eller upparbetar bygg- och som rivningsavfall eller förbränningsslagger.

Återbetalning av inbetalda avfallsavgifter sker, efter godkänd ansökan till

Miljöstyrelsen, för ett kalenderår åt gången.

Administration och kontroll

Avfallsavgiften baseras på den mängd avfall som tillförs en avgiftspliktig anläggning, subtraherat med den mängd frånförs anläggningen. För en som förbränningsanläggning innebär detta t.ex. att avgiften för tillfört avfall, till ca kan återfås att slagg och aska frånförs. Om dessa restprodukter inte genom kan återvinnas, uttas emellertid avgift när de tillförs en deponi. ny

Avgiftsprincipen förutsätter självfallet att varje avgiftspliktig anläggning måste

utrustas med våg, för såväl in- som utvägning av avfall.

Registrerade verksamheter skall föra räkenskap över till- och frånförsel av avfall. Räkenskapema baseras på utställda fakturor och följesedlar, vilka skall

innehålla följande upplysningar:

0 Datum för utställningen och löpande numrering.

Transportörens eller leverantörens namn och adress 0 0 Mottagarens namn och adress

0 Avfallets art och bruttovikt samlad vikt minskat med taravikt

På basis dessa räkenskaper inbetalas aktuell avgift kvartalsvis. Underlaget av skall förvaras i minst fem år, bl.a. för att möjliggöra skattemyndighetens kontroll. överträdelser dessa regler straffas med böter, eller fängelse av upp till två år.

Myndigheternas omkostnader för att administrera avfallsavgiften är inte specificerade. Detta beror bland annat på att avgiften hanteras på samma sätt

som omsättningsskatten och en rad andra avgifter och skatter, varför bl.a. datasystem och personal är gemensamma. I samband med att avgiften infördes uppskattades dock utgifterna för löpande administration till 500 000 DKK per år. Härtill avsattes 200 000 DKK inledande engångsinvestering vid lagens som genomförande, medan utgifterna i anslutning till lagändringen 1992 beräknas till ca 20 000 DKK.

Effekter Invägningen av avfall till registreringpliktiga anläggningar, har sedan 1987 haft ett stegvis fallande förlopp. Innan avgiften infördes tillförseln 4,7 var ca miljoner ton, vilket mellan 1987-1989 föll till 4,3 miljoner ton. Delvis förklaras nedgången av att bl.a. bygg- och rivningsavfall i ökad utsträckning

under perioden kom att deponeras på icke registreringspliktiga industritippar. Då avgiften 1990 utvidgades till att omfatta även dessa tippar, steg följdriktigt

den registrerade tillförseln till 4,6 miljoner ton. Efter 1990, då avgiften även höjdes, har successivt sjunkande tillförsel åter registrerats, för att 1993 en uppgå till ca 4,3 miljoner ton.

Mängden avfall som frånförts för återvinning från de registreringspliktiga

anläggningarna har, med undantag för 1991-1992, varit markant stigande. Detta tillsammans med den sjunkande invägningen har inneburit att nettotillförseln under de perioder då skattebasen varit konstant, dvs. 1987-1990 och 1990-1993, sjunkit med 12% respektive 15%.

Det ovan sagda framgår även tabellerna 6.8 a och b, vilka visar till- och

av frånförda mängder samt nettotillförseln vid alla registreringspliktiga anläggningar, i såväl absoluta som relativa tal.

Tabell 6.8a Till och frånförda avfallsmängder absoluta tan

47 Told- Skattestyrelsen og og Miljøstyrelsen

Tabell 6.8b Till och frånförda avfallsmängder relativa tal

I media och bland olika intresseorganisationer hävdades att höjningen av avfallsavgiften 1990 skulle kunna medföra ökad olaglig användning av förorenade rivnings- och schaktmassor, i vägbyggen, bullervallar och hamnanläggningar I utvärdering gjorts av Miljøstyrelsen, konstateras m.m. en som emellertid att avgiftshöjningen generellt verkat i överensstämmelse med målet att främja användningen teknologier och återvinning, och därmed av renare

reducerat mängden avfall som förts till törbränningsanläggningar och

deponier.

En uppstramning och precisering reglerna för användning av bygg- och

av rivningsavfall ansågs dock nödvändig. Ett förslag till nya regler är också utarbetade, och förväntas träda i kraft under kommande sommar. Motsvarande

regler föreligger sedan tidigare vad gäller användningen slam och kompost

av

till jordbruksändamål. Likaså för användningen slagg och flygaska från

av

förbränning avfall och kol i förbindelse med bygg- och anläggningsarbeten.

av

Avfallsavgiftens direkt styrande effekter har främst gjort sig gällande på

slagger från förbränningsanläggningar, bygg- och rivningsavfall samt på visst

branschspecifikt avfall från t.ex. giuteriindustrin. Miljöstyrelsen uppger exempelvis att återvinningen bygg- och rivningsavfall ökat från 10% av ca under året 19861987 till 60% under året 1992. ca

I Köpenhamns kommun uppges återvinningsgraden av byggavfall uppgå till

80%. Som exempel kan det nämnas att tvåhundra hus på Amager, vilka rivits

för att plats åt anslutningsvägama till eventuell Öresundsbro, för

ge en närvarande återuppstår i form ett nybyggt femvåningshus i staden. I stort av sett hela huset är byggt återvunnet betong, tegel, takpannor och trä, som av

48 Told- Skattestyrelsen Miljøstyrelsen. og og Miljøstyrelsen, Notat vurdering af virkningeme af forhøjelse af affaldsafgiften, om Affaldskontoret, 6 maj 1991.

tillvaratagits bl.a. följd de höga deponeringskostnaderna för osorterat

som av rivningsavfall. Förutom de signifikanta effekterna på branschspecifikt industriavfall, anses avfallsavgiften ha haft allmänt avfallsbegränsande effekt, genom att peka ut en avfallsproduktion ett icke önskvärt beteende. De insatser som kunnat som göras för identifiera avfallsbegränsade teknologier och återvinningsatt möjligheter, jämte medvetenhet kontinuerligt ökande avgifter, lägger en om grunden till fortsatt minskad förbränning och deponering av avfall. en Inom hushållsavfallsområdet avfallsavgiften ha medverkat till att anses upprätthålla återvinningen trots fallande marknadspriser. En i av papper, övrigt ökande återvinning och kompostering hushållsavfall tillskrivs dock av andra finansiella åtgärder än avgiften i sig, t.ex. differentierade och viktrelaterade taxor. Effekterna dessa åtgärder, i kombination med en av allmänt utbyggd källsorteringsmöjlighet, har dock förstärkts av avfallsavgiften. Det konstateras att avgiften i sig inte har någon påtaglig styreffekt på de enskilda hushållen, så länge den inte kombineras med andra åtgärder som ger hushållen realistiska möjligheter att undgå avgiften.

Bland avgiftens effekter i övrigt kan nämnas att många mindre deponier, som inte kunnat i vågutrustning, har stängts. Vidare bära en engångsinvestering att

importen avfall från Tyskland i stort sett har upphört. av

6.7 Övriga Norden

6.7.1 Norge

Inledning

norska regeringens huvudstrategi i arbetet med att lösa avfallsproblemen

Deg

är: Att förhindra avfallets uppkomst och reducera mängden skadliga ämnen i avfallet. Att främja återbruk, materialåtervinning och energiutvinning.

Att säkra miljömässigt försvarbar slutbehandling av restavfallet.

en

Centrala principer i genomförandet av denna strategi är:

0 Principen om förorenarens betalningsansvar PPP

0 Vaggan till graven-principen

5° Miljøvemdepartementet, Om tiltak for reduserte avfallsmengder, økt gjenvinning forsvarlig avfallsbehandling, St. Medl. Nr 44 1991-1992. og

0 Försiktighetsprincipen

Några konkreta målsättningar för avfallsminimering och återvinning är

m.m. inte fastlagda. I stället önskar regeringen komma fram till avtal med olika branscher om avfallsminimerande åtgärder. Utöver dessa överenskommelser tillämpas i vanlig ordning såväl administrativa, informativa ekonomiska som styrmedel.

Ekonomiska styrmedel

De ekonomiska styrmedel som i Norge tillämpas inom avfallsområdet är:

0 miljöavgift på spillolja,

0 pantsystem för skrotbilar,

0 förpackningsavgifter,

0 stöd till renare teknologi och genomförandet av tekniska miljöanalyser.

Miljöavgifter på spillolja infördes i maj 1988 och uppgår till 0,50 norska

kronor per litersl Avgiften omfattar alla motoroljor och växellådsoljor samt

. industriella smörj- och hydraulikoljor. Avgiften avkrävs alla producenter och

importörer av de aktuella oljorna.

Bakgrunden för spilloljeavgiftens införande var, att denna skulle bidra till att finansiera ett bättre insamlingssystem och försvarbar behandling

en mer av spillolja. Förhandlingarna med oljebranschen med sikte på att etablera ett

sådant system, har emellertid inte givit önskvärda resultat. Av denna anledning har en avgiftshöjning till l norsk krona liter aviserats, liksom

per en refusionsordning för de fall spilloljan insamlas och hanteras på föreskrivet sätt.

För bilar föreligger ett liknande pantsystem i Sverige. Avgiften fordon som per med en totalvikt under 3,5 ton är förnärvarande 700 norska kronor, vilket

återbetalas då bilen skrotas. En höjning pantavgiften till 900 norska kronor

av är aviserad, bl.a. för att motverka ett ökande underskott i pantsystemet.

Förpackningsavgift utgår för samtliga dryckesvaruförpackningar, utom sådana för mjölk och mjölkprodukter. En utvidgning det avgiftspliktiga området

av

har emellertid aviserats, i första hand på förpackningar inom konservindustrin.

Avgiften är tänkt att utformas så, att återvinningen glasförpackningar från

av

konservindustrin stimuleras, liksom bruket förpackningstyper är

av som återvinningsbara.

Ett program för renare teknologi utgör central del i de miljövârdande en myndigheternas satsning på förebyggande miljöskydd. Med teknologi renare avses ändringar i råvaror, processer och produkter, för att maximalt kunna

51 St.prp.nr Skatter og avgifter till Statskassen

reducera produktionen avfall och föroreningar. Programmet startade 1990

av och fram till 1993 har 90 miljoner norska kronor avsatts till stöd för ca

demonstrationsprojekt och genomförandet av tekniska miljöanalyser i

näringslivet

. Det i Norge kallas teknisk miljöanalys är i grunden den typ av revisionssom

liknande procedurer som introducerats i USA under samlingsbeteckningen

Waste Audits. Tillvägagångssättet i de norska insatserna tar också utgångspunkt i den metodik för ändamålet, som utarbetats av amerikanska

myndigheter. Kortfattat kan analysen beskrivas som en systematisk genomgång

verksamhets rutiner och produkter, med syftet att identifiera av en processer,

möjliga tekniska och administrativa åtgärder för att minimera uppkomsten av

avfall och föroreningar.

Genom teknologiprogrammet har det beviljats bidrag med upp till 50%

renare

konsultarvodet för genomförande av tekniska miljöanalyser. Programmet

av

har också avsatt medel för lokala och branschinriktade informationskampanjer,

för att få framförallt små och medelstora verksamheter intresserade av analysen. För långsiktig kvalitetssäkring av analysinsatserna har härtill en vissa medel avsatts för konsultutbildning i renare teknologikonceptet och

hanteringen av analysverktyget i fråga.

Tekniska miljöanalyser har hittills genomförts i ca 300 företag, och resultaten

sammanfattas som mycket lyckade. Analysema visar att det vanligtvis är

möjligt att uppnå 20-50% reduktion av avfall och utsläpp. Oftast är dessa reduktioner också ekonomiskt lönsamma, genom att investeringarna återbetalas på mindre tid än 2 år, följd minskade råvaru- och avfallshanteringssom av kostnader I de flesta verksamheterna har analyserna också resulterat i m.m. av

att miljöarbetet organiserats på ett bättre sätt, inbegripet bl.a. ökat ansvar och

förbättrade rutiner för miljörelaterade uppgifter, däribland avfallshanteringen.

Avfallsavgift

Den norska regeringen aviserade 1992, att man hade för avsikt att införa en

avgift på avfall levereras till deponering eller förbränning. Den

som grundläggande motiveringen var att avfall som läggs på deponier, eller

destrueras förbränning, medför en miljöbelastning som i det idag inte är

genom

tekniskt ocheller ekonomiskt möjlig att åtgärda. Eftersom priset för att leverera avfall till dessa typer anläggningar, inte inkluderar kostnaderna för

av

52 forureningstilsyn, Program for teknologi, Miljøteknologifakta. Statens renere 53 Statens forurensningstilsyn, Program for tekonolgi Oppsummering af renere resultatet fra tekniske miljøanalyser og demonstrationsprojekter, 1993:01. 54 St. meld.nr 44, Om tiltak for reduserte avfallsmengder, økt gjenvinning forsvarlig og avfallsbehandling, Miljøvemdepartementet, 1992.

den miljöbelastning de således upphov till, ansågs det

ger vara av samhällsekonomiskt intresse att ekonomiska styrmedel används för att etablera en riktig prisnivå, och därmed påverka avfallsproducenten till önskad en

beteendeförändring.

Avfallsavgiften motiverades även av en önskan om att stimulera olika

återvinningsaktiviteter. Genom att öka altemativkostnaden, i form högre av

avgifter för deponering eller förbränning, ville man göra återvinning till ett mera konkurrenskraftigt alternativ. Slutligen ansågs en avgift fördelaktig också

för det, att den skulle medföra en förbättrad registrering och kontroll av

deponier och förbränningsanläggningar.

I den fortsatta behandlingen av regeringens förslag, har det emellertid anförts att andra styrmedel än avfallsavgifter kan lämpliga för att uppnå målen i

vara

avfallsstrategin. Det hänvisas bl.a. till införandet av källsorteringssystem och

differentierade taxor i kommunerna. Vidare anses skärpta krav på miljöskydd vid deponier och förbränningsanläggningar medföra avsevärt ökade

behandlingskostnader, även avfallsavgift. utan en

Mot bakgrund av den kritik framförts mot införandet avfallsavgifter

som av

under remissbehandlingen, har frågan tills vidare avförts från den

miljöpolitiska agendan i Norge.

6.7.2 Finland

Ny avfallslag

Den finländska miljölagstiftningen undergår bäst modernisering och som en

harmonisering gentemot befintliga och kommande EG-regler. Bland annat har riksdagen nyligen antagit en ny avfallslag, vars allmänna syfte är att stödja en hållbar utveckling. Detta skall enligt lagen ske i första hand att

genom uppkomsten av avfall förhindras. I andra hand skall återanvändning eller annan

återvinning av avfallet främjas och i tredje hand skall sådant avfall som inte

kan förebyggas eller återvinnas göras oskadligt och slutdeponeras på rått sätt.

Avfallslagens tyngdpunkt är således förlagd till förebyggande åtgärder. I alla skeden av materialhanteringen, från tillverkning till avfallshantering, skall

man

försöka använda naturtillgångama återhållsamt och minska avfallsmängden

samt de ämnen som kommer ut i miljön. För detta ändamål stadfäster lagen en

allmän omsorgsplikt för och att i sin verksamhet försöka förebygga

var en

uppkomsten av avfall eller minska avfallsmängden, samt till att

annars se

avfallet inte medför någon betydande olägenhet eller svårighet för avfalls-

55 Innst. S.nr.56, Innstillning fra kommunal- og miljøvemkomiteen om tiltak for reduserte avfallsmengder, økt gienvinning og forsvarlig avfallsbehandling.

Produktionsidkare är i synnerhet ålagda att se till att det i

hanteringen. används återhållsamt med råvaror och att man i stället för produktonen

råvaror, i mån möjlighet, använder avfall. Myndigheterna får också genom

av lagen omfattande befogenheter att utfärda allmänna föreskrifter, t.ex. om mer bäst förebygger uppkomsten avfall. hur man

kommunen rätt uppbära avfallsavgift som täcker Lagen ger att en

åtminstone de kostnader förorsakats av inrättandet och upprätthållandet

som

behandlingsplatsen. Stadgandet bygger på upphovsprincipen och erbjuder

av gradera avfallsavgiften så att förebyggande av avfall och möjlighet att främjas. Som exempel nämns att för sorterat avfall som återvinning man

lämpar sig för återvinning kan ta ut avgift som är lägre än självkostnads-

en För avfall kan på motsvarande sätt högre avgift tas ut. värdet. osorterat en

Miliöavgifter

har inte tagits i bruk i någon större omfattning inom

Ekonomiska styrmedel

Främst har det varit fråga subventionering av

finländsk miljöpolitik. om eller privata investeringar i teknik för utsläppskontroll. Under senare

offentliga

år har dock miljöavgifter eller -skatter införts på spillolja, engångsförpackningar och bekämpningsmedel. Under övervägande är också en ny koldioxid- och energiproduktionsbeskattning, ett nytt miljöbaserat skattepåslag ökad beskattning fosforgödselmedel. I flera

på bensin, liksom även en av

förslag rörande särskild miljöavgift eller -skatt på avfall

omgångar har även en lagts fram.

utförd på uppdrag Miljöministeriet föreslogs 1991

I en utredningen av

införandet avfallsavgift, med det primära syftet att inbringa medel för att

av en

utvecklingen god avfallsservice. En avfallsavgift skulle också,

främja av en

enligt utredningen, syfta till att styra avfallsströmmar från deponerings-

anläggningar till ett ökat nyttiggörande.

den s.k. Miljöekonomikommittén MEK föreslagit

I ett betänkande har även och finansieras med avgifter på kemikalier

att en miljöskadefond upprättas,

och avfall. Fondmedlen är tänkta att kunna användas för att kompensera

vid miljöskador, i de fall ansvarig part är okänd, insolvent eller skadelidande

sätt oförmögen betala skadestånd. Ett speciellt ändamål är

på annat att för saneringen gamla deponier, vilket i annat fall täckandet av kostnaderna av belasta den kommunala budgeten. Det beräknas i Finland skulle komma att

56 Ympäristöministeriö, Jätemaksuu Käyttöönotto Suomessa, Selvitys 101 1991. 57 of the Environment, Complementary scheme for compensating Ministry environmental damage, May 1993.

finnas 700 stycken landområden i behov sanering, till ca av en kostnad av mellan 2 och 4 miljarder mark.

Miljöekonomikommitténs förslag miljöavgift på avfall stöds om en av

Miljöministeriet, som vidare att medlen bör kunna användas till

menar

forskning och utveckling samt förebyggande miljöskydd och avfallsminimering. Några beslut om införande avfallsavgift är emellertid ännu

av en inte tagna. Bland annat avvaktas ärendets utveckling i Sverige.

6.8 USA

6.8.1 Inledning

Genomsnittsamerikanen producerar i runda tal dubbelt så mycket hushållsavfall som genomsnittssvensken, dvs. omkring 600 kg år. För USA helhet per som innebär detta produktion närmare 200 miljoner en av ton hushållsavfall per

år. Medräknas även bygg-

och rivningsavfall, samt hushållsavfallsliknande

industriavfall, blir den årliga mängden närmare 300 miljoner 59

ton.

Samtidigt som avfallsmängdema än fördubblats under de två

mer senaste decennierna, har antalet deponier minskat med 70%. Motståndet mot

projektering och öppnande deponier har också vuxit kraftigt

av nya

Sammantaget har detta naturligtvis resulterat i mycket avfallsproblem.

stora

Åtgärder för att lösa avfallsproblemet initieras i utsträckning

stor på

delstatsnivå. Den federala lagstiftningen ställer visserligen vissa krav

upp och

måla

men ger också delstaterna stort spelrum vid stiftandet lagar. , av egna

Någon generaliserad bild amerikansk avfallspolitik är därför inte av möjlig att

ge.

Vad gäller frågan miljöskatter eller- avgifter inom om avfallsområdet, finns det överhuvudtaget ingen federal lagstiftning. Ett stort antal initiativ har dock

tagits på delstatsnivâ, bl.a. med syftet att stödja olika för avfallsprogram minimering och -étervinning. För att erhålla samlad och aktuell en bild av

dessa initiativ har Avfallsskatteutredningen uppdragit åt Sveriges Tekniska

Attachéer i USA, att undersöka bruket miljöavgifter i av USA.

Undersökningen återfinns i sin helhet i bilaga Här kompletteras därför

58 US EPA, Solid Waste and Emergency Response, 1992. 59 BioCycle, The state of garbage in America, 1992. 6° Petkov M, Avfallsströmmar i förändring avfallsminimering i USA, Sveriges - Tekniska Attachéer, 1993.

EPA har satt som mål att år 2000 skall avfallsmängden går till deponier som ha minskat med 50%, jämfört med 1990 års tal.

endast med kortfattad bakgrundsinformation, rörande den miljöpolitik som

en bl.a. resulterat i tillämpningar de i rapporten angivna miljöskatterna. av

6.8.2 Förebyggande miljöskydd och avfallsminimering

År 1990 godkände den amerikanska kongressen lagen om förebyggande

miljöskydd. Lagen, som är tänkt att ha en övergripande funktion i för-

hållande till övrig miljölagstiftning, lägger högsta vikt vid åtgärder för att vid

källan förebygga uppkomsten avfall och föroreningar. Restprodukter vars

av uppkomst inte kan förebyggas skall enligt lagen återvinnas, och deponering skall endast sista utväg. Vad gäller återvinning har den

utnyttjas som en

Environmental Protection Agency EPA,

federala miljömyndigheten, deklarerat återvinning i slutna system skall prioriteras före andra typer av

att

materialåtervinning och i sista hand energiutvinning.

förhållande till den övergripande politik angivits, ställer lagen krav I som ovan på konsistent agerande från såväl företag och organisationer som ett miljövårdande myndigheter. Härunder plikt för alla parter att regelbundet en och offentligt vilka åtgärder vidtagits och vilka resultat som rapportera som uppnåtts.

EPA har för ändamålet att integrera den förebyggande strategin i all

för öka allmänhetens och industrins tillgång på

myndighetsutövning, samt att information i ämnet, upprättat ett särskilt kontor för förebyggande miljöskydd. Här administreras de olika aktiviteter lagen om förebyggande miljöskydd

som

föreskriver EPA skall genomföra för att stödja förebyggande miljöskydd

att och effektivare resursanvändning i industrin, b1.a:

Lämna bidrag till delstaterna för att till hälften bekosta genomförandet av

för förebyggande miljöskydd, inklusive teknisk assistans.

program

Etablera miljödatabas för att insamla och förmedla information om

0 en

möjliga administrativa och tekniska åtgärder för att förebygga uppkomsten

avfall och föroreningar vid källan. av federalt på delstatsnivâ görs särskilda ansträngningar för att Såväl som stimulera de små och medelstora företagens miljöengagemang. Inom parentes

kan nämnas EPA:s kontor för förebyggande miljöskydd också inrymmer en

att

Small business-ombudsman

62 Pollultion Prevention Act of 1990. Nordqvist O Miljö i och smått Miljöanpassad produkt och processutveckling i stort amerikanska småföretag, Sveriges Tekniska Attachéer, 1994.

Lagen om förebyggande miljöskydd har också skärpt

kraven vad avser företagens rapporteringsplikt. Till de åtgärder för

att förebygga uppkomsten av

restprodukter som explicit skall rapporteras årligen hör:

0 modifiering av utrustning, eller procedurer

processer

0 ändringar i produkternas sammansättning och design

0 substitution av råmaterial

0 förbättrad styrning, utbildning, inventariekontroll och

materialhantering

etc.

Faktiska uppgifter kemikalieförbrukning och om restproduktgenerering skall i årsrapportema relateras till tidigare år, att den procentuella reduktionen

genom anges. Vidare skall den procentuella reduktion förväntas som uppnås under

följande två år anges.

Bland alla åtgärder i USA vidtagits för stimulera

som att renare produktion och

avfallsminimering, bedöms den offentliga rapporterings-plikten ha haft

en av de mest pådrivande effekterna. En viktig anledning härtill är att rapporterna skall ha ett specificerat format, vilket möjliggör upprättandet av jämförande

sammanställningar och årsvisa uppföljningar erhållna resultat. Detta är

av en möjlighet som, förutom miljövårdande myndigheter, flitigt av utnyttjas av forskare, media och oberoende miljöorganisationer m.fl.

I ett mindre antal delstater har det klara mål för det

uppsatts förebyggande

arbetet inom avfallsområdet. I något fall sträcker sig dock ambitionerna inte

längre än till att frysa avfallsgenereringen på befintlig nivå, vilket framgår

av tabell 6.9.

Delstat Mål

Connecticut Ingen nettoökning avfall capita av genererat per 1990-2010 Maine Minskning med 5% till 1992 och 10% till 1994, utgående från 1990 års nivå Massachusetts Minskning med 10% till år 2000, utgående från 1990 års nivå Michigan Minskning med 5-12% till år 2005, utgående från 1989 års nivå New Jersey Stoppa genereringen av avfall vid 1990 års nivå till 1996 och minska före år 2000 New York Minskning med 8-10% till 1997, utgående från 1987 års nivå Pennsylvania Ingen ökning avfallsgenerering mellan åren 1988-1997 av

Tabell 6.9 avfall

Delstatsmål för minskad generering av

Petkov M Avfallsströmmar i förändring avfallsminimering i USA, REFORSK - FoU 105, 1994.

de angetts, har det införts avfallsprogram, I långt fler delstater än som ovan

i huvudsak ökad

tar sikte på att minska deponeringsbehovet genom

som framgår tabell 6.10.

återvinning. Återvinningsmålen i resp. delstat av

Kalifornien

Louisiana

olika delstater. Tabell 6.10 Mål för atervinningavfallsminskning i

åstadkomma de förebyggande åtgärder och återvinningsaktiviteter, som

För att 6.10 ställer mål för, tillämpas i de olika delstaterna en tabellerna 6.9 och upp

och ekonomiska styrmedel. Det är här inte

rad administrativa, informativa dessa, utöver vad finns angivet rörande

meningsfullt att gå igenom som

avgifter och skatter i bilaga

65 Waste Age, 1993. mars

:m:

V msfsâesgâzs:

ukägám ’

till

v

; .:’2;: zzlsrzga. gáåüâiâiâiáfiäiá .;f,g~%¢;énm L

V ät .

kval

,.,, ‘ m;

xv: . L L V

mix IV

i A223

y :;£il§§¥‘;fy:éa i:es¥~‘:.;:at zffafiâze:

I gg;

am

L

7 STYRMEDEL

i miljöpolitiken

7.1 Styrmedelsutveckling

7.1.1 Brytningstid

befinner sig i brytningstid, mellan den Det samhälleliga miljöarbetet en kända missförhållanden och ett arbete som går traditionella regelstymingen av försöka förebygga uppkomsten miljöproblem. Regelstyrningen ut på att av nya onekligen inneburit att utsläppen från prövade produktionshar dock I många fall rör det sig radikalt minskade anläggningar har minskat. om från enskilda punktkällor, till för den lokala utsläpp vissa föroreningar gagn av miljöbelastningen.

de signifikanta punktkälloma, har de I takt med att åtgärder vidtagits mot orsakas diffusa källor blivit allt regionala och globala problem som av mer samlade rniljöproblematiken. Som sådana diffusa källor väsentligare för den och avfallsgenererande effekter fått har t.ex. produkternas miljöbelastande en för den totala miljöpåverkan. Den traditionella allt större relativ betydelse i utsträckning är predestinerad till att i efierhand regelstyrningen, som stor emellertid begränsad tillämpning på den åtgärda olika miljöproblem, har en ha några helst anspråk på problembilden. Den miljödiktatur som kan som nya alla de miljöproblem orsakas av i att i efterhand kunna lägga tillrätta som

produktionsmetoder, produkter

grunden rniljöbelastande råvaror, processer, torde rimligen knappast varken uppnåelig eller och konsumtionsmönster, vara

önskvärd.

sagda utbreder sig för närvarande bred och Som ett resultat av det ovan en det fortsatta miljöarbetets uppläggning och mål. internationell enighet om politiska partier, miljöorganisationer och forskare Miljövårdande myndigheter, väsentligt varaktigt hållbar utveckling måste m.fl. är i allt ense om att en

miljöskyddsstrategi. En sådan strategi måste i sin

baseras på en förebyggande ökat hos alla samhällsmedborgare, för att i tur ta utgångspunkt i ett egenansvar alla beslutssituationer försöka förebygga uppkomsten av nya miljöproblem.

kan förtydligas studerar en produkts Ovanstående resonemang om man miljöpåverkan uppstår under alla faser, livscykel. Det blir då uppenbart att råvaror, tillverknings- och från brytning och upparbetning av genom

konsumtionsfasen och vidare långt efter att den uttjänta produkten

för slutlig destruktion. Möjligheterna att minimera omhändertagits således under hela livscykeln och det föreligger därför ett miljöpåverkan finns aktörer på olika sätt berörs, att utveckla delat hos samtliga av de som ansvar och rutiner. Uppenbart är emellertid att det miljöanpassade lösningar

varuproducerande näringslivet är den nyckelaktör besitter unika som

möjligheter att minimera miljöbelastningen under hela livscykeln. Detta förutsätter dock att miljöfaktorema tilldelas betydelse redan när råvaror väljs, produkter designas och konstrueras, produktionsutrustning upphandlas

och övriga produktionsförhållanden fastställs, även när olika samt marknadsrelationer utvecklas.

Det finns få inslag i den traditionella regelstyrningsstrategin syftar

som till att

aktivera ett industriellt med den inriktning

egenansvar som ovan angetts.

Tillstånd att förorena har givits under förhandlingsliknande former

och någon

omprövning av givna tillstånd har skett regelbundet. Frågor rör avfall

som och produkter, har dessutom varit omfattade sparsamt av denna

tillståndsgivning. Förfarandet inrymmer alltså ingen kontinuerlig drivkraft

mot

minskad produktion avfall och föroreningar. Således har det blivit

av allt mer

uppenbart att regelstymingen måste kompletteras med

styrmedel som verkar till förmån för ett allmänt miljömedvetande,

inbegripet ett utökat individuellt och industriellt för att förebygga uppkomsten

ansvar av avfall och andra restprodukter. Den globala trenden är också att mer eller mindre programbundna och målinriktade miljöpolitiska initiativ i denna

tas riktning. Begrepp som Clean Technologies EG-kommissionen, OECD, Low-and Non- Waste Technologies UN ECE, Technologies Propres franska miljöministeriet, Emissionsarme Technologien Umweltbundesamt, Pollution Prevention US EPA, Renere Teknologier danska Miljøstyrelsen och norska

Statens forureningstilsyn etc., har kommit känneteckna

att dessa initiativ.

7.1.2 Generella principer

I Sverige har också den förebyggande strategin givits en allt mer framskjuten position i miljöpolitiken, senast i ett förslag till samlad nu en miljölagstiftning,

en s.k. miljöbalk Detta förslag kan illustrativt för den

ses som miljöpolitiska

trend som för närvarande härskar och gär ökad

som mot en integrering av ett

ökat antal generella principer är kännetecknande som för en förebyggande

strategi. De principer i förslaget till miljöbalk som anges som grundläggande

ar:

Skador skall i första hand förebyggas. Därvid skall

redan risken för skador beaktas.

Vad som utvinns naturen skall kunna användas och

ur slutligt tas om hand

utan att denna skadas.

1 SOU 1993:27, Miljöbalk, huvudbetänkande Miljöskyddskommittén. av

kan orsaka eller orsakar skador och olägenheter skall betala 3. Den som kostnaden för att förebygga eller avhjälpa dem.

Dessa huvudprinciper underbyggs med följande stödprinciper:

Försiktighetsprincipen, vilken kommer till uttryck i den första punktens i Rio-deklarationen 15 där

andra mening. Principen återfinns även nr

den följande betydelse: Om det föreligger hot om allvarlig eller ges oåterkallelig skada, får inte avsaknaden vetenskaplig bevisning av användas ursäkt för att skjuta kostnadseffektiva åtgärder för att som upp förhindra miljöstöming.

förorenarens betalningsansvar, omfattas den tredje Principen om av huvudprincipen och är internationellt vedertagen. Principen har slagits

fast hörnpelama i EG:s miljörättz samt återfinns även i Rio-

som en av ,

deklarationen 16 i följande betydelse: Nationella myndigheter bör

nr

sträva efter främja intemalisering miljökostnader och att en av

användandet ekonomiska styrmedel, med beaktande av att förorenaren,

av i kostnaderna för föroreningar. Hänsyn skall härvidlag

princip, ska bära också till det allmännas intressen och tillämpningen ska ske på sådant

tas sätt det inte medför störningar i den internationella handeln och att investeringarna.

Principen bästa tillgängliga teknik skall enligt förslaget till miljöbalk om

vägledande för val processteknik, driftkostnader och andra

vara av

förfaranden. Med bästa tillgängliga teknik avses en teknik som motsvarar

utvecklingens nivå och det från tekniska och ekonomiska senaste som

möjligt använda vid den typ åtgärd det är fråga synpunkter är att av som

i det enskilda fallet. Principen äger stöd i EG:s direktiv rörande om

samordning förebyggande åtgärder och kontroll av föroreningar

av

Integrated Pollution Prevention and Control, IPPC

Utbytesprincipen, är tillämplig på produkter, råvaror och kemiska ämnen

olika slag, på sätt principen bästa tillgängliga teknik av samma som om

skall tillämpas i fråga utrustning. I båda fallen säger principerna att

om

alternativ skall ersättas med mindre miljöfarliga, när så är miljöfarliga

möjligt.

Kretsloppsprincipen innebär tidigare angivits att allt som utvinns ur som på uthålligt sätt skall kunna användas, återanvändas, naturen ett

återvinnas eller slutligt omhändertas med minsta möjliga

resursförbrukning och utan att naturen skadas. Vad gäller varu-

produktionen innebär detta, enligt förslaget till ny miljöbalk, att de

Romfördraget artikel nr 130 r.

produkter som framställs skall miljöanpassade så att de så långt

vara möjligt kan återanvändas eller materialet i dem återvinnas.

De principer som här slagits fast, till del med förankring i internationella

en

åtaganden, har inbyggd drivkraft som synes en egen mot kontinuerligt miljöförbättrande åtgärder, inklusive avfallsminimering. I syfte stärka och

att

tydligt markera den förebyggande strategins högsta prioritet vad avfall

avser och emissioner såväl produkter, bör principerna omsättas till generella som föreskrifter, miljöavgifter och -skatter andra generella styrmedel. samt Jämfört

med detaljregler har de nämnda principerna, och härpå baserade generella

styrmedel, en större potential att kunna stimulera innovationer och tillföra

kontinuerlig dynamik till miljöarbetet.

Den trend i bruket miljöpolitiska styrmedel det sagda av som ovan ger uttryck

för är således en förändring: från detaljreglering till generella styrmedel; från

administrativa styrmedel till ekonomiska styrmedel; från enskilda statiska

styrmedel till en blandning marknadsbaserade styrmedel med dynamiska

av effekter och; från styrmedel reglerar produktionen till sådana som som

påverkar produkternas miljöegenskaper. En avfallsskatt är i detta sammanhang ett styrmedel som står i samklang med de angivna principerna och

som motsvarar de krav som kan ställas på ett styrmedel skall verka för som att

omsätta den förebyggande strategin till praktisk tillämpning inom

avfallsområdet.

7.2 Industriinterna styrmedel

7.2.1 Utvecklingen industriell miljöpolitik

av en

Internationell och nationell miljöpolitik har, som ovan framgått, alltmer kommit att baseras på ett antal generella grundprinciper. Utvecklingen

av

strategier och styrmedel i syfte att föra dessa principer till konkret tillämpning pågår oavbrutet. Miljöpolitiken utsätter härmed såväl

varu- som tjänsteproducerande företag för ett växande krav på att kontinuerligt utveckla

nya och mer miljöanpassade metoder och produkter. Detta missgynnar självfallet företag och organisationer med passivt ett förhållningssätt till miljöfrågor.

Samtidigt som miljöpolitiken ändrat karaktär har det också skett radikal

en

marknadskantring till förmån för miljöanpassade företag och De krav på

varor. industriellt miljöansvar tidigare framfördes endast radikala

som av miljögrupperingar, står i dag på var mans önskelista. Förutom konsumenterna finns

det en rad andra marknadsaktörer har legitim

som anledning att intressera sig

för hur miljöarbetet bedrivs i verksamhet, och också gör det i växande en

omfattning. Hit hör aktieägare, kreditgivare, investerare i synnerhet sådana företräder s.k. gröna investeringsfonder, försäkringsbolag och potentiella

som köpare, m.fl. Uppenbart är att det miljöpassiva företaget mycket snabbt kan bli förlorare på denna marknad, i sin värdering utgår från helt andra kriterier som

än uppfyllelsen av givna utsläppsvillkor.

Det sagda klara belägg för att det ligger i näringslivets egenintresse ovan ger

utveckla miljöpolitik, syftande till att finna affärsmässigt

att en egen välanpassade och miljömässigt varaktiga lösningar på olika miljöproblem, i

stället för avvakta ytterligare myndighets- och marknadskrav. Alternativet

att är förlorad kontroll över beslut i miljöskyddsärenden och minskad trovärdighet på marknad alltmer sätter värde på ett offensivt miljöarbete. Starka en som nationella och internationella företräder industrins intressen, organ som förespråkar också följdriktigt att alla företag och organisationer bör etablera en

miljöpolitik. Man har också utvecklat egna normativa principer och

egen

för ändamålet

program Sammantaget har påtryckningama från myndigheter, marknader och de egna organisationerna, lett till övertygelse bland flera företagsledare, om vikten en att etablera miljöledning prioriterad del av den totala av som en

ledningsfunktionen. Fortfarande är detta i huvudsak ett storföretagsfenomen, vilket dock uppvisar vissa spridningstendenser även till de mindre företagen i

den mån dessa är underleverantörer till de större.

En intervjuundersökning genomförd vid Lunds Universitet visar emellertid att endast några få procent av den tillverkande industrin kan uppvisa ett miljöarbete är baserat på helhetssyn, framförhållning, och

som egenansvar

förebyggande åtgärder, i enlighet med de principer som framhålls av myndigheter, marknad och industrins egna organisationer. I dessa företag

arbetar dock sammanlagt omkring 25% av tillverkningsindustrins arbetskraftf

En observation är påfallande i nämnda undersökning, liksom i en liknande som

undersökning utförd av Ingenjörsvetenskapsakademiens är att myndigheternas

,

pådrivande roll i miljöfrågor är mest betydelsefull. I storleksklasserna över

100 anställda mellan 70% och 90% av de tillfrågade företagen, att anger

myndigheternas krav utgör det främsta argumentet för att bedriva miljöarbete. Några påtagliga skillnader mellan stora och små företag föreligger heller inte i detta avseende. Dock finns det i den minsta storlekskategorin, mindre än 100

T.ex. ICC:s Näringslivsprogram för varaktigt hållbar utveckling Principer för miljömedvetet ledarskap, ICC Internationella Handelskammaren, 1991. - Amfalk, Thidell, Miljöarbete inom svensk tillverkningsindustri Myt eller verk1ighet, Lunds Universitet, Avd för Industriell miljöekonomi, 1992. IVA, Miljöanpassad produktutveckling kartläggning av svensk industri, 1992. -

anställda, en mångfald företag som inte bedriver något miljöarbete alls, eller direkt motarbetar sådant, och här upplevs naturligtvis varken myndigheternas eller någon annans krav och önskemål särskilt pådrivande. som

7.2.2 Miliöledningsverktyg satta i system

Oavsett orsaken är det ett faktum att ett litet växande antal företag och

men organisationer börjat etablera intern miljöpolitik. För att omsätta denna en

politik till konkret handling krävs olika typer aktiviteter och verktyg. I detta

av avseende finns en uppenbar parallell inom den miljövårdande myndighetsutövningen, vilken under en längre tid tagit bruk administrativa, av ekonomiska och informativa styrmedel för att föra ut sin miljöpolitik.

Till skillnad från samhällelig miljöpolitik har dock verksamhetsintem miljöpolitik en mycket kort historia. De tidigast formulerade policydeklarationema är inte äldre än 1980-talets hälft. Följaktligen är senare kunskapen ännu mycket begränsad hur åstadkommer ett offensivt och om man dynamiskt miljöarbete i verksamhet. en

Bruket av olika typer miljöledningsverktyg är likaså begränsat. I några

av verksamheter görs emellertid miljörevisioner, för att följa miljöpolitikens upp

utfall, och livscykelanalyser, för att bedöma miljöpåverkan från

varors vaggan

till graven. Tekniska miljöanalyser genomförs i andra verksamheter, för

att

kontinuerligt identifiera och analysera åtgärder kan bidra till minskad

som en

uppkomst av avfall och föroreningar.

Något längre historia har de olika riskanalysverktyg, används

som

företrädesvis inom kemisk industri för att bl.a. minska riskerna för olyckor och överutsläpp. Även miljökonsekvensbedömningar, i anslutning till nyetablering eller utbyggnad av en verksamhet, får föras till kategorin miljöledningsverktyg.

Vetskapen om att inköpen många gånger är den port, vilken

genom en verksamhet släpper in framtida miljöproblem, har gjort att krav på

miljöanpassad upphandling ofta ingår i en verksamhets miljöpolitik. För att i någon mån säkerställa tillämpningen sådan strategi, krävs åter andra

av en

aktiviteter och verktyg. I vissa fall utnyttjas olika typer miljömärken och

av s.k. svarta listor, för att fastställa miljörelaterade kravspecifikationer vid upphandling.

För att säkerställa en med den övergripande miljöpolitiken konsistent hantering

av olika miljökostnader, har också olika former industriella av

miljöräkenskaper börjat utvecklas. Under detta paraplybegrepp sorterar miljörelaterade investerings- och lönsamhetsanalyser, gröna bokslut och

miljöredovisning som självständiga aktiviteter. Gemensamma informations-

bärare i samtliga räkenskaper är olika finansiella nyckeltal, och i analogi

härmed har det inom miljöområdet börjat utvecklas s.k. gröna nyckeltal.

Ju fler aktiviteter och verktyg kommer till användning, av de slag som som nämnts, och förstår deras respektive möjligheter och ovan mer man

begränsningar, desto inses behovet att systematisera användningen

mer av inom för strukturerat styrsystem. Den hittillsvarande utvecklingen ramen ett

har dock varit mycket enfrågerelaterad, där möjligheten till helhetssystem

delvis gått förlorad i övertro på enskilda verktygs förmåga att lösa närmast en samtliga miljöproblem.

Tillgänglig erfarenhet pekar på att alla aktiviteter och verktyg, för att vara långsiktigt effektiva, bör förankras i ett system för planering, ledning och

kontroll miljöarbetet. En bärande grundtanke vid systemutveckling av detta

av slag, måste åstadkomma förutsättningar för varaktigt hållbar vara att

utveckling, förebyggande miljöskydd och kontinuerligt minskande

genom miljöbelastning. Bilden kompliceras krav och önskemål om införandet av av for hanteringen andra frågor än att påverka den yttre styrsystem av naturmiljön. Hur denna hantering lämpligen integreras eller koordineras med hanteringen energi-, ekonomi-, arbetsmiljö- och kvalitetsfrågor, är av t.ex.

härmed också en relevant problemställning.

7.2.3 Kvalitetscertifierade miljöledningssystem

En för allt kvalitetsarbete bärande grundtanke, att göra rätt från början, är i

högsta grad relevant även inom miljöområdet. Det är i allmänhet mera resursoch kostnadseffektivt att förebygga uppkomsten av produktionsavfall och

föroreningar, än att hantera och restprodukterna i efterhand. Det är likaså rena

bättre att utforma produkt med hänsyn till miljön redan i planeringsstadiet,

en

än att i efterhand tvingas till konstruktionsändringar av en miljömedveten

marknad.

En miljökonsult med närmare 10 års erfarenhet miljörevisioner inom större

av europeiska företag att än 90% alla miljöproblem även sådana menar, mer av -

teknisk härstammar från organisatoriska bristená I förarbetena till

av natur -

den svenska arbetsmiljölagen uppmärksammas på samma sätt, att de

nya bakomliggande orsakerna till arbetsmiljöproblem ofta kan härledas till en otidsenlig organisation, odefinierade ansvarsområden, bristande rutiner samt

och långsiktigt arbete.7

en otillräcklig planering och styrning av kort-

6 Molenkamp G C, Experiences with Environmental Auditing in Europe, KPMG Environmental Consulting, The Hague, 1992. ASS 1992:6, Intemkontroll av arbetsmiljö.

Att gå från problembekämpning till kvalitetssäkrade

styrsystem som

förebygger uppkomsten av problem, är således naturlig utvecklingstrend för

en

både kvalitets- och miljöarbete i verksamheter. Det är därför förklarligt den

att

senare tidens utveckling olika och standarder för miljölednings-

av normer system, i hög utsträckning inspirerats motsvarande systemutveckling inom av kvalitetsområdet.

I likhet med kvalitetsstyming och ekonomisk styrning, utgår således miljöstyrning från den verkställande ledningens uppgift att planera, organisera

och leda en verksamhet mot fastställda mål. Denna uppgift har det brittiska av standardiseringsinstitutet formaliserats till världens första standard för

företagsintema miljöledningssystem

På motsvarande sätt anges i EG:s miljöstymings- och revisionsförordning9

normer för hur ett miljöledningssystem kan uppbyggt. Inom den

vara

internationella standardiseringsorganisationen ISO pågår vidare arbete med

ett

att etablera internationellt accepterade standarder för miljöledningssystem och olika miljöledningsverktyg, bl.a. miljörevision och livscykelanalyser.

Konkreta miljömål, rörande t.ex. avfallsminimering och förlängt producen-

tansvar för produkter, har ingen förutbestämt given position i nämnda

standarder för miljöledningssystem. Den prioritet dessa frågor tillmäts i

som

systemen är helt en funktion av övergripande policyförklaringar och miljöhandlingsprogram, vilka fastställs för företagens ledning att fastställa. Ett

miljöledningssystem söker således säkerställa tillämpningen före-

av en

byggande miljöskyddsstrategi, förutsatt att denna strategi återspeglas i de

värderingar som verksamheten styrs Då dessa värderingar minimun av. som torde innehålla myndigheternas krav, vilka samtidigt är den helt dominerande

anledningen till att man hittills i mindre företag överhuvudtaget ägnar sig miljöarbete, är det självfallet av största vikt att kraven klar inriktning

ges en

mot förebyggande miljöskydd inklusive avfallsminimering. Vidare att kraven omsätts i generella styrmedel det slag diskuterades i föregående

av som avsnitt.

Marknadens alltmer uttalade miljöpreferenser, liksom den nämnda standardiseringsutveckling, banar emellertid vägen för att verksamhets

en

miljörelationer etableras som en väsentlig värderingsparameter. I framtid

en torde det bli helt naturligt för olika intressenter att jämte ekonomi och kvalitet

British Standard BS 7750:1992, Speciñcations for Environmental Management Systems, Council regulation EEC No 183693 of 29 June 1993. Allowing voluntary participation by companies in the industrial sector in community a Eco-management and Audit Scheme, Official Journal of the European Communities NoL 168

även granska miljöarbetet, underlag för att värdera en verksamhets m.m., som

slagkraft på marknaden. Ett certifikat eller godkännande av något slag, utfärdat

oberoende part, visar att verksamhets miljöarbete uppfyller en av en som en bestämd standard, kommer således att bli ett värdefullt dokument i alla framtida relationer med kunder, myndigheter och försäkringsbolag m.fl.

7.2.4 Stöd till små och medelstora företag

I EG:s miljölednings- och revisionsförordning liksom i andra sammanhang har problemet med de små och medelstora företagens ofta bristande miljöarbete observerats. Detta i kombination med de framlagda normernas relativt byråkratiska och formaliserade uppbyggnad, har resulterat i upprättandet av särskilt för att stödja små och medelstora företag. Förutom inom EGprogram samarbetet drivs sådana även i våra grannländer Norge och Danmark. program I dessa sammanhang betonas också vikten att anpassa de storföretagsav inspirerande till de mindre företagens särskilda villkor och behov. normerna EG:s miljöledningssystem- och revisionsförordning innehåller en särskild uppmaning till samtliga medlemsländer att främja alla företags och synnerhet de små och medelstora företagens deltagande. Detta skall enligt förordningen ske att organisera eller stimulera tekniska stödåtgärder för att ge dessa genom företag den expertis och den hjälp krävs för att kunna följa de regler, som villkor och förfaranden Särskilt pekas på behovet av stöd när det som anges. gäller att utforma en miljöpolicy, miljöprogram och miljöstyrningssystem, att genomföra miljörevisioner och att utarbeta miljöredovisningar samt att låta en oberoende part kontrollera och godkänna dessa.

I Danmark och Norge, utvecklas miljöstyrsystem och olika miljöledningsverktyg inom för programbunden FoU-verksamhet omkring renare ramen en teknologier och avfallsminimering. De stöd som ges till små och medelstora

företags miljöarbete, äger också förankring i denna förebyggande

miljöskyddsstrategi. Erfarenheterna från de norska och danska insatserna

pekar på möjligheterna att ett Systematiserat miljöarbete vinna

genom

marknadsfördelar, samtidigt som den förebyggande inriktningen leder till att produktionen effektiviseras med mindre utnyttjande av råvaror och produktion

restprodukter följd. Om stödet härtill medför att miljöarbetet kan av som certifieras är det sannolikt att företagen står starkare rustade inför en internationell konkurrens, där miljöfaktorerna tillmäts ett allt större värde.

7.3 Ekonomiska styrmedel

7.3.1 Teoretiska utgångspunkter

Som framgått av tidigare avsnitt har principen förorenarens om

betalningsansvar PPP, liksom behovet av att till denna koppla ekonomiska

styrmedel, alltmer kommit att framhävas i såväl nationell internationell som miljöpolitik. Den teori som ligger till grund för detta är den enklast tänkbara: om förorenaren tvingas betala för de kostnader föroreningen åsamkar som samhället i vid bemärkelse, så kommer föroreningsmängderna att minska. Detta till trots uppvisas i världen en relativt måttlig tillämpning ekonomiska av styrmedel.

En orsak till den ringa användningen ekonomiska styrmedel, kan av vara

svårigheten att sätta rätt pris på miljöförstöringen. Eftersom den yttre miljön

saknar ägare, har den varken säljare, köpare eller marknadspris. Härmed uppstår vad som inom ekonomisk teori brukar kallas externa effekter, dvs. kostnader som faller utanför marknadsekonomins normala köp- och försäljningstransaktioner. Ett ofrånkomlig konsekvens detta är att av miljöresursema överutnyttjas.

Ett sätt att minska miljöproblemen blir utifrån ovanstående synsätt att försöka intemalisera de externa effekterna, så att kostnaderna för miljöförsämring en innefattas i priset på de och tjänster orsakar försämringen. Inom varor som ekonomisk teori har det utvecklas rad metoder för att värdera miljöen förändringar. Värderingsgrunden är oftast människors betalningsvilja för att

åstadkomma förändringar. Inom avfallsområdet skulle frågeställningen grovt

uttryckt kunna vara vad människor är beredda att betala för att slippa solen

se

gå bakom avfallsdeponi. Även avfallsproduktionen inte helt skulle

ner en om

upphöra, genom att producenten förutom sedvanlig deponeringsavgift även

skulle tvingas betala denna externa kostnad, så skulle i vart fall de människor

som drabbas av välfárdsförluster till följd avfallsdeponi, teoretiskt sett,

av en kunna kompenseras för detta.

Metoderna för att fastställa miljökostnadema försvåras att många av

miljöeffekter kanske inte är kända vid den tidpunkt då värderingen görs. Det är också svårt att väga in kommande generationers värderingar. Avfallsdeponin, i

ovanstående exempel, kommer naturligtvis att kunna inverka på naturupplevelser m.m., inte bara för dagens generation, utan även för många efter

oss. Omfattningen av denna inverkan är självfallet en funktion av hur deponin

anläggs, sköts och avslutas, liksom i vilken utsträckning den kommer i direkt beröring med bostads- och rekreationsområden etc. Vilken värdering kommande generationer gör av kostnaden för den välfärdsförändring som

deponin ändå ofrånkomligen kommer att medföra, är emellertid inte känd.

heller går det att förutse vilka eventuella saneringskostnader som kan

komma att uppstå, till följd av ny kunskap om deponeringsplatsers miljö-

effekter. På motsvarande sätt, kan knappast tidigare generationer klandras för att gamla deponier, däribland 100 industriella och 500 kommunala, nu

beräknas kosta 20 miljarder kronor sanera. Vad detta emellertid

ca att indikerar är, att samhället bör försäkra sig medel för täckandet av om oförutsedda miljöskyddskostnader i anslutning till slutlig avfallsbehandling. Att fullständig och rättvis värdering av miljökostnader inte går att göra, får en inte bli förevändning för att låta det vara gratis att förorena. Jakten på det en bästa, dvs. i någon mening sanningen om miljökostnadernas omfattning, får inte bli det godas fiende. I stället bör en mer pragmatisk hållning anläggas, och de miljöavgifter och -skatter tillämpas som kan anses uppfylla vissa grundkriterier vad gäller ändamålsenlighet, rättvisa och kontrollerbarhet. Pålagans omfattning får i varje enskilt fall väljas så att önskade styreffekter kan förväntas uppnås, samtidigt oönskade stmkturomvandlingseffekter kan som

undvikas. De ekonomiska styrmedlen får heller inte ses som allena

saliggörande, utan måste naturligtvis kombineras med administrativa och

informativa styrmedel.

7.3.2 Avfallsområdet specifikt inom avfallsområdet finns det flera sätt på vilka producenten kan fås att ta ett större ansvar för de miljökostnader som avfallsproduktionen ger upphov till. I de fall det finns en direkt koppling mellan miljöbelastningen och dess orsaker, kan alltid administrativa åtgärder tillgripas. Traditionellt sker

detta när tillstånd ges för en viss produktion under villkor att vissa skydds-

åtgärder vidtages. Producenten får i dessa fall själv svara för de kostnader som skyddsåtgärderna medför. Det förlängda producentansvaret är en annan

administrativ åtgärd syftar till en ökad intemalisering av kostnaderna för

som

avfallets omhändertagande.

Ekonomiska styrmedel tillämpas också redan inom avfallsområdet, i samtliga fall producenten debiteras en kostnad för avfallets omhändertagande. som

Möjligheten att differentiera denna avgift för att uppnå en ökad styreffekt

behandlas i kapitel 4. Den kommunala självkostnadsprincipen begränsar dock möjligheterna att även ta betalt för externa miljökostnader.

I syfte att komplettera nämnda åtgärder på ett sätt som ger ytterligare stimulans till avfallsminimering och miljöanpassat omhändertagande av avfall, liksom till

en ökad intemalisering av externa miljökostnader, kan olika typer av pålagor

lO Inför långsiktigt saneringsarbete lägesrapport, 1994. ett SNV rapport 4318-8, - U Se vidare kapitel 5.

8 14.1075 225

vara tänkbara. En möjlighet är självfallet att belasta en producent eller importör av en vara, med de miljökostnader som varan kan tänkas åsamka

samhället som avfall. Av den tidigare framställningen avsnitt 2.4.2 framgår

att så också sker inom specifika produktgrupper. Avgränsnings- och uppbördsproblem m.m. talar dock för att metoden används med urskiljning, för bl.a. ’ varor som kräver särskild behandling på grund av potentiellt stora miljöskadeeffekter. Produktpålagor kan, i de fall de inte motiveras särskilda miljöav

hänsyn, också komma att betraktas som handelshinder i strid mot internationella frihandelsåtaganden.

För inverkan på avfallsgenerering och avfallshantering generellt krävs också generella styrmedel. En möjlighet vore i detta sammanhang att belasta de fakturerade avfallshanteringskostnaderna med en särskild pålaga. Fördelen med denna metod skulle vara att transport- och hanteringskostnaderna, vilka utgör merparten av de totala kostnaderna för avfallets omhändertagande, skulle komma att omfattas. Härigenom kunde pålagan tänkas få en styrande effekt, é även mot ökad rationalisering i insamlingsskedet. Till metodens nackdel talar emellertid ett stort antal uppbördsställen, liksom svårigheterna att stimulera en effektiv källsortering. Även vid längre gående källsortering, beskrivs i som avsnitt 3.2, drabbas hushållen av en avfallshanteringskostnad. I många fall är denna t.o.m. högre än i de kommuner där avfallet körs osorterat till deponering eller förbränning. En procentuell eller fast pålaga skulle inte på

något sätt missgynna det senare förfarandet.

Den självklara slutsatsen av det sagda är att pålaga inom ovan en avfallsområdet bör tas ut på ett sätt som gynnar ett önskvärt beteende och

missgynnar ett oönskat. Vad regering och riksdag pekat ut som oönskat och som ligger till grund för denna utredning, är att avfall uppstår och deponeras eller förbränns i osorterat skick. Sålunda borde förbränning och deponering

av osorterat avfall beläggas med en pålaga, vilken ger berörda parter ekonomiska incitament till ett ändrat beteende. Genast inställer sig emellertid frågan om vad som är osorterat resp. sorterat avfall. Konstitutionella krav bjuder att begreppen i fråga, de skall kunna om läggas till grund för i

en skattedebitering, måste definieras på ett entydigt,

mätbart och kontrollerbart sätt. Bl.a. mot bakgrund av rådande förhållanden i

se avsnitt 3.2 är det osannolikt att dessa krav skulle kunna säkerställas. Inte

minst svårigheten att för varje sändning som levereras till en behandlings-

anläggning, kunna avgöra om avfallets renhet uppfyller på förhand fastställda och objektiva krav, talar emot förfarandet.

En pålaga måste således utformas så att den, utan att kräva direkt mätning av

avfallets försorteringsgrad och renhet, ändå stimulerar till ökad källsortering.

Som tidigare angivits är emellertid ekonomiska pålagor inte det enda sätt på

vilket ekonomiska styrmedel kan utnyttjas för att stimulera ett önskvärt beteende. En sekundäreffekt kan också uppnås om de medel som pålagan inbringar, används på ett för det aktuella problemområdet ändamålsenligt sätt. Inom avfallsområdet skulle detta kunna innebära olika former av insatser riktade mot avfallsproducenterna, i syfte att underlätta omställning i linje en med de av regering och riksdag uppsatta målen. Historien visar om inte annat, att svenska folket är beredda till stora ansträngningar för att undgå skatt, om bara tillfälle ges. Om detta mönster en återupprepas inom avfallsområdet har syftet med skatten uppnåtts.

7.4 Informativa styrmedel

7.4.1 Olika typer av informativa styrmedel Begreppet informativa styrmedel omfattar bl.a. informationskampanjer, informationsmaterial, miljömärken och utbildning. Flera av dessa styrmedel har viktig roll när det gäller att leda samhället från dagens avfallshantering en mot ett samhälle präglat av avfallsfria och avfallssnåla produktionsförfaranden och kretsloppsanpassade varor. Information i olika former är ett nödvändigt komplement till samtliga former av styrmedel, men har också en isolerad roll i miljöskyddsarbetet. Utvecklingen av informationstjänster för speciellt små och medelstora företag är ett måste för att dessa företag med sina begränsade resurser skall kunna utveckla ett självständigt aktivt miljöarbete. Förslag om hur sådan verksamhet skall kunna byggas upp ges i kapitel 8 samt diskuteras i bilaga 4.

Utbildning och forskning är andra centrala styrmedel om samhället skall få en

möjlighet att uppnå en långsiktigt hållbar utveckling. Behovet av en fortsatt stark insats på detta område har betonats av i princip samtliga intressenter inom avfallshanteringsområdet som utredningen har varit i kontakt med. Av speciell vikt för utredningen har varit att finna styrmedel som bidraget till att minska inslaget miljöfarliga kemikalier i varorna och följaktligen i av avfallet. I detta sammanhanget är miljövarudeklarationen ett centralt styrmedel.

7.4.2 Miljövarudeklarationer Dagens konstruktörer och designers saknar i stor utsträckning kunskap om hur produkternas miljöegenskaper kommer att påverkas av olika konstruktionslösningar. Utbildning och information lär dock inte ensamma vara tillräckliga

medel för att säkra en förändring i riktning mot mer miljöanpassade varor. Det

krävs också mer direkta styrmedel som säkerställer att miljöegenskapema hos

produkterna tilldelas en större vikt av producentema. Miljövarudeklarationen MVD bygger på princip på i stort sett en som samma sätt har uttryckts av flera länders miljömyndigheter, nämligen principen att producenten innan produktionen av en vara påbörjas skall veta vilka miljöeffekter som är förknippade med och speciellt hur den skall varan omhändertagas när den är uttjänt. Kopplat till sådan princip bör det en rimligtvis också finnas ett krav om att denna vetskap leder till ett konsekvent

handlande. För att uppfylla detta krav måste kunskap om varans

miljöegenskaper förmedlas till de aktörer kommer i kontakt med som varan

under dess livscykel så att de kan fatta rationella beslut och handskas med

produkten på ett riktigt sätt såväl under dess användartid som när den är uttjänt.

Regeringen uppdrog 1987 Naturvårdsverket att utvärdera erfarenheterna inom

avfalls- och återvinningsomrädet samt studera de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för en ökad återvinning och andra åtgärder inom avfalls- och återvinningsområdet. Frågan om miljövarudeklarationer infördes i samband

med denna utredning i underlagsrapporten Om avfallsstyrd produkt-

en 12 utveckling på våren 1988. En miljövarudeklaration MVD är som den beskrivits i Om avfallsstyrd en

produktutveckling en skriftlig redogörelse för de ur miljösynvinkel väsentliga

karakteristika som är förknippade med produkt. En miljövarudeklarations en utformning måste anpassas för varje typ av produkt, vilket lämpligen sker i samarbete mellan berörd industri och myndigheterna. Vissa generella drag föreslås dock vara gemensamma för de flesta typer av produkter. En fullständig miljövarudeklaration MVD bör enligt rapporten innehålla: 0 En förteckning över alla miljörelevanta ämnen produkten innehåller. som

0 En redogörelse för de ur miljösynpunkt väsentliga produktionsstegen.

0 En redogörelse för produktens omhändertagande när den är uttjänt och speciellt de tekniska, ekonomiska och organisatoriska förutsättningarna att återanvända och att återvinna produkten och dess förpackning. Dessutom

bör anges hur produkten uppför sig vid de vanliga avfalls-

behandlingsmetodema som deponering, förbränning och kompostering. För mer sammansatta produkter bör en miljövarudeklaration MVD dessutom innehålla: 0 en demonterings-skrotningsanvisning och en reparationsdeklaration.

12 Backman M, Huisingh D, Lidgren K Lindhqvist T Om en avfallsstyrd produktutveckling, SNV rapport 3487, 1988.

Naturvårdsverket konstaterade 1988 att MVD man den som

genom en ger använder god möjlighet att vidta de åtgärder som kan behövas för att varan en undvika miljöstömingar t.ex. när skall kasseras. Man påpekade att själva varan

att utarbeta MVD leder till att producenten på ett helt annat sätt

processen en än tidigare medvetandegörs miljörelaterade egenskaper även i om varans avfallsledet och ansåg att största nyttan med MVD var denna. Naturvårdsverket föreslog sammanfattningsvis att regeringen skulle ge den

särskilde utredare, då utredde den positiva miljömärkningen, ett utökad

som

uppdrag att också utreda frågan om ett system med miljövarudeklarationer.

Miljö- och energidepartementet behandlade miljövarudeklarationer i samband

med budgetpropositionen 1990. Man konstaterade att bland de åtgärder som behöver vidtas är att producentansvaret hävdas starkare genom bl.a.

utvecklandet av miljövarudeklarationer. Miljövarudeklarationen beskrevs

modell för att i skriftlig form sammanfatta de miljörelaterade som en

egenskaperna hos en vara. Man påpekade genom en miljövarudeklaration ges

den använder signal att vidta åtgärder för att undvika som varan en

miljöstömingar när kasseras. Av miljövarudeklarationen bör, enligt

varan miljödepartementet, framgå bl.a. de varan och dess processer som

beståndsdelar har genomgått, de kan ha betydelse för varans

om

miljöpåverkande egenskaper. Departementschefen uttryckte i propositionen

sin avsikt att återkomma med ett förslag om uppdrag att utreda utformningen

av miljövarudeklarationer.

I kretsloppspropositionen framhålles att avfalls- eller miljövarudeklarationer

bör införas stegvis med början för vissa utvalda produktgrupper. Deklarationerna bör enligt propositionen innehålla bedömning av vilka

en miljökonsekvenser kan få under användningen och i avfallsledet, varan anvisningar för hur den bör hanteras samt deklaration av återvinningsmöjligheterna. Med anledning härav aviserade departementschefen att vid ett tillfälle föreslå regeringen att Naturvårdsverket i uppdrag att i senare ge samråd med berörda myndigheter och industrin utarbeta förslag med denna inriktning. 16

Miljövarudeklarationer har även behandlats under arbetet med en ny miljöbalk. I utredningen påpekas att avfalls- eller miljövarudeklarationer bör införas

stegvis med början för vissa utvalda varugrupper. Deklarationerna bör innehålla bedömning vilka miljökonsekvenser kan få i avfallsledet, en av varan

Naturvårdsverket Avfallet och miljön, 1988. Bilaga 16 till budgetpropositionen, prop. 198990, bil. 16, s. 28. Bilaga 16 till budgetpropositionen, prop. 198990, bil. 16, s. 45. Regeringens proposition 199293:l80 om riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling 99.

anvisningar för hur den bör hanteras samt deklaration återvinningsav möjligheterna. Energiåtgång och andra miljöpåverkande faktorer vid användningen kan också ingå i sådan redovisning. Man föreslår att en

Naturvårdsverket får i uppgift att ta fram ett förslag.

Flera företrädare för näringslivet, inklusive Industriförbundet, har uttryckt sig positivt om miljövarudeklarationer och vissa åtgärder i riktning mot utvecklingen av miljövarudeklarationer har vidtagits i enskilda företag.

Göteborgs kommun ägnar betydande uppmärksamhet åt miljöfrågor i samband med upphandling av varor och tjänster. Unikt för kommunen är att vid all man

upphandling använder sig av en miljövarudeklaration skall fyllas i det

som av säljande företaget. I miljövarudeklarationen efterfrågas, förutom uppgifter om tillverkareleverantör och ursprungsland, följande uppgifter:

0 Miljökriterier; dvs. uppfyller eventuella kriterier fastställda varan av Naturskyddsföreningen,

0 Kemikalieinnehåll; deklareras skall innehåller ämnen är om varan som miljöfarliga. För att avgöra miljöfarligheten bifogas bilaga bygger en som på beslutade och föreslagna gränsvärden inom främst OECD- och EGsamarbetena.

0 Uppgifter om tillverkningsanläggning; förutom uppgifter anläggningen

om

är tillståndspliktiganmälningspliktig begärs uppgift någon ämnena

om av på en bifogad kemikalielista har använts vid tillverkningen. Den bifogade kemikalielistan är sammanställning de ämnen en av som Kemikalieinspektionen har särskilt skadlig inverkan på miljön anser en 40-listan, 10-listan och begränsningsuppdraget.

0 Uppgifter förpackningen; förpackningsmaterial i inner-, ytter- och om transportemballage, samt uppgifter om förpackningen är återanvändbar, återvinningsbar, på vilket sätt den är nedbrytbar, den är tillverkad om av återvunnet material och om den blir miljöfarligt avfall.

0 Avfallsrelaterad information; om varan kan återanvändas eller återvinnas, om varan är tillverkad av återvunnet material, hur är nedbrytbar varan och om varan blir till miljöfarligt avfall.

0 Avfallshanteringsanvisningar; hur varan respektive förpackningen bör

hanteras som avfall. Specifikt efterfrågas det finns eller planeras för om retursystem för restprodukter eller förpackningsmaterial.

Miljövarudeklarationer har således, allt sedan de först föreslogs 1988, framförts som lämplig form för överföring information en av om varornas

Miljöbalk, SOU 1993:27.

miljörelaterade egenskaper. Trots att denna uppfattning vid ett flertal tillfällen

har upprepats såväl regering, myndigheter och olika företrädare för

av näringslivet är tillämpningen fortfarande begränsad till en kommun.

En miljövarudeklaration skulle kunna verka styrmedel på ett flertal olika

som sätt. Den viktigaste funktionen är att medvetandegöra de olika aktörerna under produktutvecklingsfasen produktens miljöegenskaper och på detta sätt dra om nytta producentens unika förmåga att förändra en produkts konstruktion. av Genom att formalisera denna minskar risken för att de miljörelevanta process egenskaperna tilldelas helt underordnad prioritet. Istället utnyttjas den stora en

kreativitet kännetecknar produktutveckling till att inte enbart beakta

som

egenskaper pris, produktionshastighet, form, färg, funktionsduglighet,

som hållbarhet, etc., utan även de för produktens miljöpåverkan väsentliga egenskaperna.

En miljövarudeklaration också till myndigheterna information som kan

ger

användas för planering och analys. Möjligheterna att förstå och förklara

orsakssammanhang inom miljöområdet skulle bli väsentligt bättre om det fanns tillgång till den information som ett väl utbyggt miljövarudeklarationssystem erbjuder.

Miljövarudeklarationen är den utformas med komplexa struktur inte om en

speciellt lämplig för att direkt utgöra en form for miljöproduktinformation

riktad till den stora andelen konsumenter, men är däremot i denna form en utmärkt källa för konsumentanpassad information. En mer omfattande mer information kan också nödvändig för inköpsfunktioner i företag, vara

kommuner m.fl. För miljö- och konsumentorganisationer kan det också vara

möjligt och relevant att bedöma denna mer detaljerade informationssammanställning.

l samband med en studie av upphandlings- och miljöfrågor genomfördes en

enkätundersökning till 128 myndighetsorganisationer. 62 stycken besvarade

enkäten. Av dessa 45 kommuner 26 med än 30 000

var varav st mer

invånare, 7 landsting, 8 centrala statliga myndigheter och 2 regionala statliga

myndigheter. organisationemas intresse

En av frågorna i enkäten undersökte för miljövarudeklarationer. En sammanställning av svaren återfinns i figur 7.1.

18 Backman M, Larsson Malmquist U, Näslund D m.fl. Upphandling och miljö - en helhetssyn, Rapport 93:05, Lund, 1993.

Nej Inget svar 3% 5%

Ja 92%

Figur 7.1 Enkåtsvar på frågan: Skulle en obligatorisk miljövarudeklaration MVD, dvs. en skriftlig redogörelse för varans miljöegenskaper, vara användbar som underlag för beslut

En del av de svarande har även valt att specificera för vilka de skulle varor önska en miljövarudeklaration MVD. De flesta dessa vill ha sådana för av

alla typer av varor men speciellt för papper, färger och kemikalier. Dessa

svar är en utmärkt illustration till det behov av relevant miljöinformation som finns

hos många inköpsfunktionema vid många större organisationer.

Miljövarudeklarationen utesluter inte andra former av miljöinriktad

produktinformation utan kan i sina olika utformningar närmast ett ses som

övergripande begrepp som inom sig kan inrymma speciellt utformad miljöinformation. Olika typer av miljömärkningssystem betraktas lämpligen på

detta vis.

Med tanke på de uppenbara begränsningar miljömärkning och

som

livscykelanalyser verkar vara förknippade med, förefaller det vara väl värt att

införa miljövarudeklarationer. Rent allmänt kan konstateras a+7HMVD-systemt

visa förutsättningar att mellan olika parter förmedla information om miljöegenskaperna hos en vara på ett sådant sätt att en utveckling mot mer miljöanpassad produktutveckling skulle stimuleras.

8 ÖVERVÄGAN DEN, FÖRSLAG OCH

KONSEKVENSER

8.1 Som del i helhet

en en Utgångspunkten för utredningens överväganden och förslag har varit att förslagens konsekvenser skall innebära att samhället tar ytterligare steg mot en kretsloppsanpassning inom ramen för en långsiktigt hållbar utveckling. Det är naturligtvis viktigt att de informationssignaler, som redan vidtagna åtgärder ger upphov till, i form av t.ex. uppmaningen att minska avfallsmängdema, källsortera mera, beakta produkternas hela livscykel från vaggan till graven, minska avfallets farlighet osv. inte motverkas utan snarare förstärks av utredningens förslag.

Det är tveklöst så att insikten om en nödvändig ändrad hållning till utnyttjandet

av våra naturresurser och påverkan på vår yttre miljö har vuxit sig stark i stora

delar av samhället. Utöver miljömyndighetema och olika miljögrupper har på

senare år viktiga partners tillkommit i miljöarbetet, nämligen industrin och breda konsumentgrupper. En naturlig fråga, mot denna bakgrund, är självfallet om samhället, utöver åtgärder typ förlängt producentansvar, kostnadsansvarsprincip för förorenare och differentierade avfallstaxor verkligen

behöver vidtaga ytterligare specialinriktade åtgärder emot avfall för att styra

utvecklingen i rätt riktning. Utredningens eget svar på frågan är att ytterligare

åtgärder är aktuella om det, i ett bredare samhällsperspektivl är önskvärt att

, försäkra sig om att, inom tioårsperiod, mängden avfall kraftigt kommer att en minska.

Avfallsproduktion uppfattas av många som ett slöseri med naturresurser och som ett oacceptabelt sätt att påverka vår yttre miljö. En process som börjar

med att man mödosamt letar upp, bearbetar, transporterar och omformar råvaror till färdiga produkter och som slutar med att man under en kort period använder den förädlade råvaran i form av produkter för att sedan lägga den på

en deponi, kan självfallet, för många människor, verka stå i strid med en

allmänt accepterad hushållningsprincip. Att gräva oförädlade råvaror och upp gräva ner förädlade förefaller inte del strategin mot hållbar vara en av en utveckling.

1 Se vidare avsnitt 8.4.

8.2 Utgångspunkter för överväganden

Utöver den information om nuläge och framtidsperspektiv som utredningen erhållit via kontakt med olika intressegrupper har kunskapsbasen även byggts att ta del såväl inhemska utländska erfarenheter inom skilda upp genom av som områden med bäring på åtgärder riktade mot avfallsproduktionen. I en alltmer internationaliserad värld har inte minst de utländska erfarenheterna och planerna stor betydelse även om man skall hålla i minnet att omständigheterna i olika länder kan så skilda att överföringen av långtgående slutsatser vara mellan länder bör undvikas. Inför arbetet med utredningens förslag har det varit av intresse att notera inom vilka problemområden det funnits påfallande enighet såväl nationellt som internationellt. När det gäller huvudfrågan rörande avfallsproduktionens storlek är det tveklöst så att det råder en i det närmaste total enighet om att mängden avfall skall minskas. I t.ex. EU:s avfallspolitik ingår detta som ett övergripande mål. Samma konsensus råder vad avser minskningen av mängden, för miljön, skadliga ämnen i Utredningen befinner sig således i den fördelaktiga varor. situationen att det inte råder någon övergripande målkonflikt mellan olika grupper inom vårt samhälle och heller mellan vårt land och andra oss närstående länder. Målen synes vara givna och intresset kan därför riktas mot medlen att nå dessa mål. Hinder att nå dessa mål är bl.a. bristen på information, utbildning, demonstrationsanläggningar och forskning främst inriktade mot små och medelstora företags avfallsproblem. Det finns mycket stor samstämmighet även inom en EU nödvändigheten att dessa hinder måste åtgärdas om man önskar en om av snabb måluppfyllelse. Vidare är de så att det råder stor enighet om att ifall kostnaderna för att lämna osorterat avfall ökar kommer detta att leda till dels en ökad källsortering och dels minskad avfallsproduktion. Däremot är enigheten mindre huruvida det en är lämpligt att åstadkomma denna kostnadsökning genom en avfallsskatt eller ej. Denna självklara oenighet har naturligtvis sin grund i att de flesta som skulle drabbas av en kostnadsökning, genom en avfallsskatt, är motståndare till denna kostnadsökning på samma sätt som man är motståndare till de flesta andra kostnadsökningar. Däremot råder det stor enighet om att en omställning mot en kraftigt minskad avfallsproduktion, som dessutom innehåller en minskad mängd farliga ämnen, tar tid då många omställningsmoment måste fasas in i den reguljära verksamheten inom bl.a. industrin. Inom ytterligare två områden föreligger en bred enighet. För det första finns ett uttalat önskemål att samhället, på skilda sätt, genom bl.a. ändringar av

normer och riktlinjer, skall ge återvunnet material en ökad marknadsmöjlighet. För det andra anses att brott mot lagar, som omgärdar avfallshanteringen, i alltför liten grad upptäcks och när så sker är straffet för lindrigt. Som utgångspunkt för utredningens överväganden och förslag ligger också det faktum att utredningen funnit det föga meningsfullt att framlägga ofinansierade förslag. Detta innebär inte något krav på att intäkterna till statskassan, till följd av utredningens förslag, bör vara lika med utgifterna för dessa förslag. Det bör istället tolkas så som att intäkterna minst måste motsvara utgifterna. Miljöskatter, vars syfte är att föra utvecklingen i bestämd riktning, är en om och när de inkommer till statskassan att betrakta som vilken inkomst som helst och måste självfallet inte på förhand kopplas till någon bestämd miljöutgift. Utredningen har valt att presentera fyra olika alternativ s.k. grön avfallsskatt, s.k. grön avfallsavgift, deponiskatt samt nettodeponiskatt vad skatter avser respektive avgifter på avfall. Samtliga alternativ syftar till att öka kostnaderna för att producera avfall. Vart och ett av dessa alternativ har sina för- och nackdelar jämfört med de övriga alternativen. Det är utredningens uppfattning att regeringen, först efter en genomförd remissomgång, till riksdagen bör

föreslå ett av alternativen vilket i sin tur bör kombineras med de övriga förslag

utredningen framlägger. Även utredningen valt erbjuda skattesom om att en

och avgiftsmeny är det väsentligt att påpeka att utredningens förslag syftar till

att skapa ett styrmedelspaket där ett val ur menyn endast tillför en komponent

till detta paket. Slutligen har det varit utredningens ambition att framlägga förslag inte som leder till en onödig byråkrati vare sig hos de vilka direkt omfattas av förslagen eller de vilka på något sätt ska administrera dessa förslag.

8.3 Överväganden och förslag

8.3.1 Förslag om s.k. grön avfallsskatt alternativt s.k. grön avfallsavgift

För att nå målet att minska avfallsproduktionen anvisar utredningen

att ett av flera styrmedel som kan användas är skatt ökar kostnaderna för en som omhändertagande av avfall. Vid konstruktion av skatten har utredningen försökt följa de krav på miljöskatter framförts i budgetpropositionen som l993 1994:100. Dessa krav har tidigare refererats i avsnitt 2.4.4. I samma

proposition understryks också vikten att miljöskatter inte leder till någon

av total ökning av skattetrycket. Utredningen ser inte sistnämnda som något

egentligt problem i den meningen att eventuella inbetalda avfallsskatter till

statskassan väl kan täckas av utgifter för åtgärder riktade mot kollektiv samma som inbetalt nämnda skatter.

I syfte att göra skatten enkel att administrera föreslås att denna endast tas ut

viktrelaterad skatt i samband med slutgiltig deponering. Skatten tas ut som en vid alla tillståndspliktiga deponier oavsett om dessa drivs i kommunal eller privat regi och, med få undantag, oavsett vilken typ av avfall som deponeras.

Riktmärket för nämnda undantagz är att avfallsfraktionerna är inerta, att de

innehåller organiskt material, att de deponeras på ett separat upplag för enbart denna materialfraktion samt att deras uppkomst kan förebyggas p.g.a. råvaromas naturliga sammansättning. Med inert menas här material som när det deponeras i ett upplag inte undergår någon signifikant fysisk, kemisk eller biologisk omvandling och är lakningsbenäget. Undantag kan också vara som

aktuellt om det föreligger synnerliga ekonomiska skäl.

Även

I lagens undantages torrt gråberg och anrikningssand från gruvindustrin.

utredningen är medveten om att dessa undantag inte uppfyller tidigare

om nämnda miljökrav fullt ut så är det utredningens uppfattning att det föreligger

synnerliga ekonomiska skäl för undantagen.

Undantag görs även för sand, jord eller inerta massor som tillförs grus, skattskyldig för eller täckning, under i rena självständiga mängder utfyllnad förutsättning att det mottags utan att betalning krävs. Detta kan t.ex. vara sand

från gjuteriindustrin som inte är lakningsbenäget.

Skatten, är indexreglerad, föreslås motsvara ett belopp om 0,6% av som

aktuellt basbelopp ton avfall4 vilket i dagsläget motsvarar cirka 200

per ,

kronor. För att likställa olika avfallsproducenter föreslås skatten, för avfall

går från avfallsförbränningsanläggning till deponering, vara 2,4%5 av

som aktuellt basbelopp ton avfall. Detta innebär att två, i övrigt lika, per

Naturvårdsverket har uppmärksammat utredningen om att en ny klassning av deponier är under utarbetande. Om denna klassning kommer att motsvara utredningens riktmärke för undantag, nämligen att avfallsfraktionerna är inerta, att de innehåller organiskt material, att de deponeras på ett separat upplag för enbart denna materialfraktion samt att deras uppkomst kan förebyggas g.a. råvaromas naturliga sammansättning, kan den nya klassningen vara aktuell för en definition av generella undantag. Undantag kan med denna definition enbart vara aktuella för rena fraktioner av branschspeciñkt industriavfall. 3 Se kapitel Bakom detta belopp ñnns ingen särskild uträkning utan är en bedömning som utredningen gjort. Naturvårdsverket har dock givit utredningen stöd för en skattenivå i denna storleksordning. Detta med hänvisning bl.a. till att merkostnaden för energiutvinning baserad källsortering i våt och torr fraktion jämfört med deponering förpackningsmaterial är ca 250 kr per ton. Vidare hänvisar SNV till att av det i de flesta kommuner med differentierade taxor är ca 150-300 kronor per ton dyrare att lämna osorterat avfall än sorterat brännbart avfall. Avfall efter förbränning 25% kvar i form av aska. Se vidare bilaga 2. ger ca

avfallsproducenter bör möta ungefär höjning av avfallsavgiften då

samma i dessa lämnar avfall oavsett den avfallsproducentema osorterat om ena av lämnar sitt avfall till förbränningsanläggning och den andre lämnar sitt en direkt till en deponi.

Då målet är att, via förebyggande åtgärder, påverka själva avfallsproduktionen

måste det således rimligt att avfallsproducenten erhåller samma anses som styrsignal i form avgiftshöjning oavsett i t.ex. vilken kommun man är av lokaliserad.

I syfte att ytterligare likställa alla avfallsproducenter såsom hushåll, företag

med olika företagsformer föreslås skatten inte vara en avdragsgill osv. kostnad.

Grön avfallsskatt

Det hittills nämnda kan underlag för skattekonstruktion i analogi med ge en många befintliga miljöskatter. Utredningen är emellertid angelägen att härifrån

gå vidare och utveckla principerna för en s.k. grön avfallsskatt.

Vårt förslag grön avfallsskatt bygger följande utgångspunkter: om en En skatt på avfall leder till minskad avfallsproduktion samt en ökad 0 källsortering det avfall ändå uppkommer. av som

En styrande avfallskatt skall vara möjlig att komma undan genom att

0 minska avfallsproduktionen.

Det tar tid att olika system och beteenden så att dessa ger upphov

0 anpassa

till en mindre avfallsproduktion.

Omvandling redan producerat avfall till avfallsråvara, som kan 0 av användas i och produkter, skall premieras. processer

Dessa punkter tillgodoses bl.a. genom att låta skattekonstruktionen inbegripa återbetalningsmöjlighet, vilken skapar starka incitament hos avfalls-

en

producenter samt hos förbrännings- och deponiägare, att i enlighet med

agera

de regering och riksdag fastlagda målsättningarna. Återbetalnings-

av

möjligheten innebär att inbetalt belopp motsvarande skatten skall återbetalas avfallet inom sjuårsperiod utförs från deponeringsanläggningen och

om en

används godkänd avfallsråvara i någon process eller produkt, enligt

som riktlinjer angivna av Naturvårdsverket.

Rent tekniskt föreslår utredningen att ett belopp motsvarande skatten inbetalas

till ett för varje deponeringsanläggning kopplat räntelöst miljökonto hos riksbanken, där ett konto upprättas för varje kalenderår. Deponiägaren måste alltid lyfta från det äldsta kontot när avfall utförs från deponi till

pengar

godkänd användning. Innestående medel på konto som är mer än sju år gamla

tillkommer statskassan. En deponeringsanläggning skall inte kunna erhålla återbetalning med mer än inbetalt belopp. Däremot anser utredningen att

restitutionen bör ske att deponiägaren utför avfall, oavsett detta är genom om

invägt före eller efter skattens ikraftträdande. Återbetalning sker alltid med

0,6% av aktuellt basbelopp ton avfall. per

Föreliggande förslag om en s.k. grön avfallsskatt har alltså den egenheten att

den dels styr mot minskad avfallsproduktion och dels styr mot ökad en användning av det avfall trots skatten produceras. som Dessutom är skatten så konstruerad att deponiägare i samråd med i första hand

industriella6 avfallsproducenter7

ges en rimlig tid för att utveckla metoder att omvandla avfall till avfallsråvaror samt att skapa marknader härför. För att

möjliggöra detta kommer, tror utredningen, olika avfallslag i mycket högre grad än i dag att hållas åtskilda på deponeringsanläggningarna. Skattens

konstruktion innehåller en tidsmässigt rimlig omställnings- och utvecklingsperiod vilket, enligt utredningen, den miljöaktiva delen av av industrin bör kunna uppfattas som en möjlighet än ett hot. snarare

Beroende på regeringen beviljar ytterligare undantag från skatteplikt när

om skatten införs samt den omedelbara reaktionen på denna kommer visst ett belopp att insättas, det första beskattningsåret, på de olika deponiägamas miljökonto. Utredningen finner skäl att tro inga omfattande undantag att om

från skatteplikten införs kommer det inbetalda beloppet att överstiga

2 miljarder kronor. Statens alternativränta på inbetalda medel kan användas för

att täcka kostnaderna för de Övriga förslag utredningen lägger.

som

Det kan självfallet vara naturligt att fråga sig om det verkligen är nödvändigt med föreslagna miljökonton. Borde det inte istället räcka med att återbetala

medel i samband med att avfall vägs ut och förs från deponeringsanläggning

för godkänd användning. Utredningen har under hand kontaktat Riksbanken som inte ser några problem med att administrera ett system med olika miljökonton eftersom man har ett väl utbyggt, beprövat och datoriserat

administrativt system. Vidare gäller att miljökontosystemet skapar

en

tidsmässig press på deponiägare att söka lösningar för att omvandla avfall till avfallsråvara. Slutligen är det så att miljökontosystemet efter sju år och därefter årligen ett definitivt på hur mycket övergår till

ger svar som statskassan. Mot denna bakgrund har därför utredningen fastnat för modellen

med miljökonto.

Vad gäller hushållen återkommer vi i avsnitt 8.3.5. Dessa kan i vissa fall också vara deponiägare.

Grön avfallsavgift

I kommittédirektiven till föreliggande utredning anges att en avfalls-

beskattning måste även bedömas i förhållande till andra ekonomiska styrmedel

inom avfallsområdet Utredningen finner det därför angeläget att som ett

. alternativ till den s.k. gröna avfallsskatten föreslå en s.k. grön avfallsavgift.

Denna avgiftskonstruktion är identisk med skatteförslaget med ett väsentligt

undantag. Detta undantag gäller vad händer med de medel som inte som återbetalas och i skattelösningen överförs till statskassan i form av en ren som skatt. I förslaget till grön avfallsavgift överförs dessa medel i stället till en miljöfond. Storleken på inbetalningarna till denna fond kommer därvid att, i viss mån, spegla storleken på de avfallsproblem som återstår att lösa. Fondmedel bör därför kunna användas för att underlätta att dessa problem löses.

Förslagen bygger på att den extra kostnaden till följd av skattenavgiften som

läggs på avfallet vid deponering kommer att medföra dynamiska effekter p.g.a. skatte-avgiftskonstruktionen. Det är självfallet inte möjligt att på förhand

kunna uttala sig de exakta framtida konsekvenserna av en sådan om mer

konstruktion. Så kan t.ex. en framtida innovation med hög innovationshöjd i ett

för viss bransch hand sitt avfall. Även slag ändra förutsättningarna en att ta om

utredningen är övertygad att de dynamiska effekterna till följd av

om om skatte-avgiftsförslaget kommer påtagliga, kan det i det enskilda fallet att vara ändå uppstå svårigheter att minska avfallsproduktionen. Som redogjorts tidigare föreligger det två huvudskäl till varför undantag från skattavgift på

visst avfall kan göras. Det första är miljöbetingat medan det andra är

ekonomiskt betingat. För att fånga de eventuella felbeslut som den här upp

föreslagna avgiftslösning kan upphov till bör enligt utredningen även

ge fonderade medel kunna användas till restitution miljöbetingade eller om

ekonomiska skäl föreligger. Detta innebär att den avfallsproducent eller

deponiägare önskar restitution alternativt befrielse från avgift tvingas till som att framlägga övertygande fakta vilka också bör innehålla redogörelse för de en ansträngningar gjorts för att minska avfallsproduktionen alternativt dess som miljöpåverkan.

Det är utredningens mening s.k. grön avfallsavgift har den fördelen att en

framför en s.k. grön avfallsskatt, att avgiftsalternativet dels skapar medel för

att lösa uppkomna avfallsproblem och dels har en inbyggd mekanism som skapar förutsättningar att i efterhand göra de nödvändiga korrigeringar av

exakt vilka undantag som vid varje tidpunkt bör gälla.

Sidan 4 i kommittédirektiv 1993:68 se bilaga l.

Sammantaget innebär ovanstående att utredningen som ett alternativ till en s.k. grön avfallsskatt föreslår en s.k. grön avfallsavgift. Den redovisade

miljöfonden bör inrättas snarast med brett sammansatt styrelse, främsta en vars arbetsuppgifter är att rekommendera regeringen förändring vad undantag avser för sådant avfall som inte skall påföras avgift, återbetalning inbetalda av avgifter då särskilda skäl föreligger samt i övrigt förslag till användning av fonderade medel. Förutom nämnda arbetsuppgifter kan miljöfonden även ovan

utgöra remissorgan vad avser resurssparkommitténs9 anslagsframställan.

För förslagens mer lagtekniska utformning kapitel

se

8.3.2 Förslag om deponiskatt alternativt nettodeponiskatt

Deponiskatt

Självfallet är det så att om regeringen finner att skattetekniska eller andra skäl talar för ett enklare sätt att ålägga avfallsproduktion pålaga, än de en ovan nämnda skatte- och avgiftskonstruktionema kan erbjuda, så kan detta åstadkommas genom en renodlad deponiskatt. I princip kan sådan en

konstrueras med utgångspunkt från de tidigare beskrivna skatte- och avgiftsförslagen genom att inbetalda medel, istället för att sättas på ett miljökonto, går direkt till statskassan i form skatt. Detta innebär att någon återbetalning

av en

inte medges, utan att inbetalt belopp vid invägning avfall tillika är

av skattebeloppet.

Det är angeläget att påpeka att en deponiskatt detta slag, inte av ger

avfallsproducenten samt förbrännings- och deponiägare några tidsramar för att

bearbeta redan uppkommet och invägt avfall, så att skatten skulle kunna reduceras.

Nettodeponiskatt

Ett ökat incitament i den nämnda riktningen skulle kunna uppnås, skatten om baseras på de under en viss tidsperiod nettoinvägda avfallsmängdema. Detta är

t.ex. fallet i Danmark, där skatt utgår kvartalsvis för de avfallsmängder

som

vägts in för deponering eller förbränning, minskat med de mängder vägts

som

ut under samma tidsperiod. Rent skattetekniskt möter det inget hinder att denna

tidsram utsträcks till t.ex. ett år. Detta till trots skulle emellertid skattekonstruktionen inte tillfredsställa de utgångspunkter på vilka utredningen baserat de tidigare förslagen. I synnerhet gäller detta den kontinuerliga drivkraft och dynamik som dessa förslag tillför, att den tidsperiod genom

under vilken kompensation för utvägda mängder medges, är så mycket längre.

° vidare Se avsnitt 8.3.3.

och nettodeponiskatt är den att vid en Skillnaden mellan deponiskatt beskattas endast deponis tillväxt. Detta innebär att nettodeponibeskattning en mellan nettodeponibeskattning och s.k. grön

det finns en klar likhet en meningen utvägt avfall inte beläggs med skatt avfallsskatt-avgift i den att

nettodeponibeskattning gäller dock att en absolut respektive avgift. För

inte leder till redan inbetald skatt

minskning av en deponi ett visst år att Denna nackdel med nettodeponibeskattningen blir

återbetalas till deponiägaren. slutar tillföra avfall till deponi. Något ännu tydligare i det fall man en tidigare beskattning, föreligger då inte vad avser att incitament, p.g.a. avfall till avfallsråvaror. Inte minst för industriomvandla redan invägt har karaktären mellanlagring, är detta en klar

deponier, där viss deponering av

nackdel.

fördel är deras enkelhet vad gäller att De beskrivna deponiskatternas största

mängder och härmed även de ökade möjligheterna att

fastslå skattpliktiga skatteintäkter. Denna i huvudsak finanspolitiska fördel för

förutsäga statens i motsvarande omfattning sägas utgöra ett ekonomiskt staten kan emellertid tvingas betala. I högre utsträckning än för problem för den eller de som

kan så fallet, eftersom deponiskattema medför

tidigare redovisade förslag vara omedelbar och oåterkallelig ekonomisk belastning. en mera i första hand kunna problem inom det Det sagda torde generera

avfallsområdet. Möjliga försiktighetsmått, i syfte att förebranschspecifika

strukturomvandlings- och arbetsmarknadspolitiska effekter bygga oönskade

inom branscher med hög avfallsproduktion, skulle kunna vara:

på inledningsvis låg nivå för att successivt höjas Att skattenivån sättes en

till nivå där påtagliga styreffekter kan förväntas.

en mera väl tilltagen tidsmarginal införs mellan beslutstidpunkt för skatten 2. Att en och dess ikraftträdande.

undantag görs för branschspecifikt industriavfall. Att ett generellt

de nämnda punkterna delvis är substituerbara så att

Det kan konstateras att

eventuellt i kombination med punkt kan ersättas med punkt

punkt

Enligt utredningens mening talar grundläggande rättviseaspekter emot ett

i huvudsak drabbar hushåll och de verkligt stora skattesystem som som ger

skattebefrielse. De miljöpolitiska målen inom avfallsproducenterna en generell

svårligen kunna uppnås samhället avsäger sig avfallsområdet torde om

ekonomiska styrmedel för att påverka de dominerande

möjligheten att utnyttja

avfallsflödena. En beskattning enbart hushållsavfall och därmed jämförbart

av industriavfall skulle också enligt utredningens mening, innebära en

otillfredsställande fokusering på denna typ av avfall.

Mot mera generella undantag för branschspecifikt industriavfall talar även de

danska erfarenheterna att icke skattebelägga industrideponier. En överföring

av

av industri- och byggavfall från kommunala deponier och förbränningsanläggningar till dessa industrideponier, medförde tidigare redovisats

som att

skattebasen utvidgades till samtliga deponier.

Av ovan anförda skäl vill utredningen förorda eventuell att en deponiskatt alternativt nettodeponiskatt, utgår från skattebas redovisats för samma som

tidigare föreslagna gröna avfallsskatt-avgift. För att förebygga uppkomsten av oönskade följder inom de industrigrenar står för produktionen

som av stora mängder branschspecifikt avfall, föreslås att skattesatsen inledningsvis sättes till 0,15% aktuellt basbelopp avfall. Av skäl tidigare av per ton som anförts

föreslås att skattesatsen för avfall från förbränning inledningsvis fastställs till

0,6% aktuellt basbelopp avfall. av per ton

Utöver att det absoluta skattebeloppet höjs, kopplingen till genom basbeloppet,

medger skattekonstruktionen givetvis skatten kan ökas även i relativa att tal, genom att de angivna procentsatserna höjs. Utredningen vill i detta

sammanhang understryka vikten att sådana höjningar i god tid aviseras för

av att ge berörda parter nödvändig tid för att teknik och beteende till de anpassa ändrade relativprisema.

För förslagens lagtekniska utformning kapitel

mer se

8.3.3 Förslag om resurssparkommitté

Som påtalats tidigare har utredningen konstaterat det att föreligger en rad hinder för att målet, kraftig reduktion avfallsproduktionen

en av samt dess farlighet, skall kunna nås snabbt. Dessa hinder finns i form för dålig av

information och utbildning, för goda föredömen

i form av t.ex. demon-

strationsanläggningar eller framgångsrika företag och för lite specialinriktad forskning. Det har också konstaterats att dess hinder främst är aktuella hos små och medelstora företag.

För att underlätta det nödvändiga systemskifte, måste komma

som till stånd,

orienterat mot förebyggande åtgärder med minskad avfallsproduktion

som

följd, är det angeläget att höja den allmänna kunskapsnivån inom främst

små

och medelstora företag. Detta kan självfallet ske på olika sätt med olika intressenter inblandade, med olika tidsperspektiv med olika

samt resurs-

insatser. Det är naturligtvis rimligt med ständig en kunskapsuppbyggnad hos dessa företag, men utredningen har dock funnit det nödvändigt med kraftig

en

engångsinsats för att därigenom göra ett större kunskapslyft. Utöver denna

att insats skall i tiden klart begränsad har utredningen funnit vara även det vara en

m vidare Se avsnitt 6.6.2 om den danska avfallsavgiften.

insats kan ske i nära samråd med bl.a. aktuella klar fördel om denna Förutom dessa har mycket nära relationer med branschorganisationer. att

kunskaper dessa har de också fungerande system för

berörda företag och om

kunskapsöverföring.

Även berörda branschorganisationer får spela mycket aktiv roll i denna

om en måste någon samordningsorgan skapas.

kunskapshöjande process typ av Eftersom det är utredningens mening att insatserna är tidsbegränsade bör myndighet upprättas härför. Bland skilda

självfallet ingen ny permanent lösningar, är möjliga, har utredningen fastnat för att som

organisatoriska som

föreslå inrättandet kommitté, den s.k. resursspar-

organisatorisk ram av en kommittén, med bl.a. energisparkommittén som förebild.

motsvarande sätt energisparkommittén genom bl.a. rådgivning

På som

hushållning med energiresurser, bör resurssparkommittén verka uppmuntrade

och därmed bidra till ökad effektivitet och för hushållning med råvaruresurser inom framför allt små och medelstora företag.

minskad avfallsproduktion

analogi med de energisparanalyser genomfördes på uppdrag av

I som

energisparkommittén, bör resurssparkommittén stödja genomförandet av

avfallsmimineringsanalyser11. Samstämmiga erfarenheter pekar på att detta

sörjer för systematiskt tillvägagångssätt i miljöledningsverktyg, som ett åtgärdandet olika avfallsgenererande förluster, är ett effektivt hjälpmedel

av

för operativt ansvariga har att omsätta förebyggande miljöskydds-

som en strategi i praktisk handling.

Avfallsminimeringsanalyser, i den betydelse som här avses, inbegriper uppmaterialbalanser, vilket regeringen i såväl 1990 års avfalls-

rättandet av

förordat. Verktyget kan också

proposition som i kretsloppspropositionen

med fördel läggas till grund för införandet av mer formaliserade och eventuellt

certifierade styrsystem för miljöarbetet, inklusive policy, handlingsprogram

revisioner, för säkerställande långsiktig målinriktad avfalls-

och av en minimerande insats.

Verktyget har ingen enhetlig nordisk eller internationell beteckning. Synonyma engelska Waste AuditAssessment, Waste Minimization Opportunity beteckningar är på Pollution Prevention AuditAssesment m.fl. I Norden förekommer AuditAssessment, avfallsrevision, avfallsanalys eller restproduktanalys Sverige, beteckningar som miljøteknisk revision och spildvurdering Danmark, teknisk miljøanalyse Norge M, Nielsen B Miljörevision och andra revisionsliknande m.fl. Se vidare Backman i förebyggande miljöskyddsstrategi Nordiska Ministerrådets verktyg en publikationsserie, TemaNord 1994:536. 12 Se avsnitt 2.3.2. Se avsnitt 7.2.3.

Resurssparkommitténs arbete bör begränsas till fem år. Efter fyra dessa bör av dess arbete utvärderas, av en av staten utsedd utvärderare, för att klarlägga huruvida det finns särskilda skäl för att förlänga kommitténs arbete i någon form. Kommittén bör ha ett mycket begränsat sekretariat vilket i nära samråd med bl.a. berörda branschorganisationer och myndigheter, främst

Naturvårdsverket, Kemikalieinspektionen samt Nutek, genomför följande

aktiviteter:

0 tar fram information och utbildningsmaterial,

0 genomför informations- och utbildningsinsatser, 0 bidrar till att goda exempel skapas satsningar på genom

demonstrationsprojekt i anslutning till faktiska företag,

0 initierar problemorienterad forskning i samråd med bl.a. MISTRA, AFR,

Reforsk och SNV, 0 statistiskt följer avfallsproduktionens utveckling inom i första hand små

och medelstora företag,

0 stödjer genomförandet av avfallsminimeringsanalyser i små och

medelstora företag med hjälp av miljörådgivare. När det gäller resursåtgången för kommitténs arbete har utredningen funnit det

mest ändamålsenligt att den tillsatta kommittén själv lägger ett budgetförslag som i vanlig ordning måste prövas. Utredningen vill emellertid redan

nu

avisera att, sett över femårsperiod, bör det inte uteslutas att ett sådant

en

förslag hamnar på ett flertal hundra miljoner

.

8.3.4 Förslag om kretsloppsgaranti

I syfte att ytterligare minska avfallsproduktionen har i Sverige liksom i ett antal

andra länder ett förlängt producentansvar införts på vissa För att

varor.

ytterligare stärka detta styrmedel vill utredningen, för vidare behandling

av

Kretsloppsdelegationen, överföra ett förslag om kretsloppsgaranti.

Bakgrunden till förslaget är följande: för varor med lång livslängd finns det

en

viss risk att den aktuella producenten alternativt importören inte längre finns kvar på marknaden alternativt inte har ekonomiska möjligheter att fullfölja sitt åtagande inom ramen för ett förlängt producentansvar. Sistnämnda kan ha sin grund i att det enskilda företaget inte kostnadsfört och reserverat medel för

14 Utredningen har låtit Sören Norrby, med erfarenhet från bl.a. Energisparkommitténs och Stiftelsen Håll Sverige Rent:s arbete, utarbeta ett aktivitets- och kostnadsförslag. Se vidare bilaga 4. Se vidare kapitel

har det aktuella företaget framtida åtaganden. När så inte skett dessa kostnaderna i samband med övervärderat sina vinster fram till den dag då

uppkommer. Naturligtvis

åtaganden inom för förlängt producentansvar ramen kostnader kan bli aktuella det svårt med stor säkerhet avgöra vilka som är att 10-15 år fram i tiden. Detta särskilt i sådana fall då framtida aktiviteter ligger

situationer och där bl.a. olika emellertid förhållande präglar många

är ett som

enskildes möjlighet att i dag försäkringslösningar tillgripits för att öka den

betala för eventuella framtida kostnader.

det under inte orimliga har funnit det angeläget att påpeka att Utredningen

kapitalvara kan de förhållanden kan så att för en producent av en

vara

fastlagt framtida producentuppsamlade kostnaderna, för att genomföra ett

samlade årsomsättning. Ett visst antal år överstiga företagets ansvar, efter ett

beskrivits är att berörd myndighet

komma runt de nackdelar som ovan sätt att

denne visar på en acceptabel

aktuell producent eller importör att avkräver

marknadsanpassade kretsloppsgaranti som

ñnansieringslösning. Denna

innebär ökad säkerhet för myndigheten att

härigenom framtvingas, en

hålles. Samtidigt innebär det

överenskommelsen förlängt producentansvar

om kunna betala för framtida eller importören, förutom att nu

för producenten

finna marknadslösning på en också denna förmodligen kan en kostnader, att

skäl inte önskar att bli direkt företaget något

återtagningsaktivitet om av

inblandad i denna.

på regeringen att driva förslaget ovan om Det bör enligt utredningen ankomma

i operativ fas. kretsloppsgaranti in en mer

8.3.5 Förslag om miljövarudeklarationsplikt

skadliga ämnen i samt för att minska användningen av varorna

I syfte att

föreslår utredningen införandet

stimulera miljöanpassad produktutveckling

en

för tillverkare och importörer av

obligatorisk miljövarudeklarationsplikt

av en

på den svenska marknaden. varor

producenten innan

Miljövarudeklarationen MVD bygger principen att

Vilka miljöeffekter som är produktionen påbörjas skall veta

av en vara skall omhändertagas när den är

med och speciellt hur den förknippade varan måste naturligtvis

Relevant information varans miljöegenskaper

uttjänt. om med under dess livscykel

förmedlas till de aktörer kommer i kontakt varan som

med produkten på ett riktigt

kan fatta rationella beslut och handskas så att de

användartid när den är uttjänt. sätt såväl under dess som

skriftlig redogörelse för de ur

Miljövarudeklarationen MVD är en

är förknippade med en vara.

väsentliga karakteristiska som

miljösynvinkel

16 Se vidare bilaga

Deklarationens detaljerade utformning bör utformas av Naturvårdsverket, och

innehålla:

0 En förteckning över alla miljörelevanta ämnen

som varan innehåller och

som har använts vid dess tillverkning. Initialt föreslås

att ämnen som finns

nämnda i någon 40-listan, 10-listan eller

av begränsningsuppdraget skall

deklareras. Om något dessa ämnen av har använts skall ett exemplar av miljövarudeklarationen insändas till Naturvårdsverket.

0 Avfallshanteringsanvisningar; hur varan respektive förpackningen bör

hanteras avfall, kan återanvändas som om varan eller återvinnas, om varan är tillverkad återvunnet material,

av om varan är nedbrytbar och om varan omvandlas till miljöfarligt avfall.

För detta syfte skall uppges de

material som utgör än 10% mer av varans sammanlagda vikt, samt

förpackningsmaterial i inner-, ytter- och transportemballage. Speciellt bör

anges hur produkten uppför sig vid de vanliga

avfallsbehandlings-

metoderna som deponering, förbränning och kompostering.

Miljövarudeklarationen MVD skall för intresserade

finnas tillgänglig för distribution hos tillverkare och importörer.

Miljövarudeklarationsplikten skall gälla från 1 januari 1997.

8.3.6 Förslag till samråd rörande differentierade taxor

Införandet differentierade innebär av taxor att den totala avgiften blir lägre för

t.ex. ett hushåll som producerar mindre avfall jämfört med ett som producerar

mer. I förslaget till avfallsskatt redovisats som tidigare ges närings-

verksamheter och kommuner olika möjligheter

att minska skatteunderlaget och därmed den totala avfallskatten-avgiften. För

att möjliggöra för hushållen att

erhålla ett ekonomiskt incitament till att minska den mängd avfall som omhändertas och skickas vidare till

ordinarie avfallsbehandlingsaltemativ

förordar utredningen utökat

ett användande av differentierade avfallstaxor för

hushålls- och därmed jämförligt avfall.

Som redovisats i kapitel 4 visar, främst

utländska, erfarenheter på differentierade att taxor leder till minskad en

avfallsproduktion via främst ökad källsortering och

kompostering. Via

källsortering kan dels skadligt avfall

bortsepareras, dels återanvändnings- och

återvinningsbart avfall utsorteras och dels resterande avfall

separeras, så att

efterföljande avfallsbehandling blir effektivare

och miljövänligare.

I Sverige är ännu så länge användningen av differentierade taxor vad

avser hushållsavfall inte särskilt utbredd.

Utredningen understryker att detta är

en fråga som måste beslutas på kommunal nivå,

men föreslår att regeringen skyndsamt i samråd med representanter för landets kommuner fastlägger

en

plan för när samtliga Sveriges kommuner

infört en differentierad avfallstaxa

anlitar entreprenörer för att handha för hushåll. I de fall kommunerna

kommunerna på sig ansvariga för att dessa entreavfallshanteringen bör ta

Enligt utredningen bör målsättningen

prenörer fullföljer den uppgjorda planen. differentierade skall genomfört i samtliga

att taxesystemet med taxor vara vara Utredningen föreslår vidare att den fasta delen

kommuner före 1 januari 1998.

normalhushålls totala avfallsavgift. inte överstiger 50% per år av ett av taxan

8.3.7 Övriga kommentarer och rekommendationer

avfallsskatt kan, enligt fleras En höjning avfallskostnaderna genom en av

ökad lagstridig avfallshantering. Detta kan självfallet inte

mening, leda till en

inte några särskilda skäl föreligger för att uteslutas, utredningen finner att men

förändrat för miljöbrott eller utredningen skall lämna något förslag om ansvar

sådant brott. Utredningen ställer sig däremot förändrade sanktioner till följd av

till skärpning sanktionerna för miljööverträdelser som

bakom de förslag av

bl.a. att straffskaloma för

föreslås i miljöbalkslagrådsremissen, genom

miljöbrott höjs.

krävs alla deltager. En viktig grupp är För att nå kraftig avfallsreduktion att en

i sig mycket heterogen och därför är det

härvid hushållen. Denna grupp är

används för påverka denna grupp är nödvändigt att de styrsignaler som att

enkla och entydiga.

där krav ställs på den enskilda Utredningen har funnit flera exempel stora

vilka alternativ är riktiga. konsumenten för att denna skall kunna veta som

insamling småbatterier och

belyses med några exempel. För både av

Detta

dessa aktiviteter inte nätt någon hög

flaskor avsedda för vin och sprit gäller att

härtill enligt utredningen, alltför diffusa

insamlingsnivå. Huvudförklaringen är, För batterier gäller återvinning återvinnings- och återanvändningsbudskap. -

gäller pant bara på

bara vissa sorter och för vin- och spritflaskor - men

men av det enklare att kommunicera med

vissa flaskor. Det är självfallet så att vore

enskilde konsumenten budskapet istället vore: den om

alla batterier skall återlämnas, 0

skall återlämnas och för detta erhålls pant.

alla vin- och spritflaskor

invändningar effekten dessa enkla budskap.

Naturligtvis kan det resas mot av

till för många batterier samlas in då Så t.ex. kan anföras att detta kan leda att

inkluderas. Utredningen har emellertid svårt att se

även ofarliga batterier

olägenheten avfallsströmmar uppkommer. av att renare

avsedda för vin och sprit innebär enkelheten att pant Beträffande flaskor

och även turistimporterade sådana. Inte heller utbetalas for engångsflaskor

7 dit med batterier..., RVF nytt nr 1994 även Olsson Hit och se

här kan utredningen några egentliga praktiska se problem och den inkomst-

överföring som sker inom alkoholkonsumentkollektivet utbetalning

genom av

pant på pantbelagda turistimporterade flaskor

måste betraktas som

marginell då denna utgift självfallet kan kompenseras

genom prishöjningar.

Med dessa enkla exempel vill utredningen i första hand rikta

Kretsloppsdelegationens uppmärksamhet på behovet enkla och raka av budskap

till den enskilde konsumenten.

Utredningen har funnit det angeläget berörda att myndigheter fastställer

normer och anvisningar för utnyttjandet avfallsråvaror. av Om så sker

skapas onödiga hinder för marknadsutveckling

en vad gäller dessa avfalls-

råvaror. Så t.ex. har utredningen konstaterat några

att normer för kompost inte föreligger. Detsamma gäller slagg och flygaska vilket troligen förhindrar

dess

användning i samband med bygg- och anläggningsarbeten.

Det bör, enligt utredningen, ankomma på regeringen att driva ovan nämnda

krav.

Den s.k. gröna

avfallsskatten-avgiften samt deponi-nettodeponiskatten omfattar endast deponeringsanläggningar med tillåten

en mottagningskapacitet överstigande 50 ton år. Skatte-avgiftskonstruktionen

per kan naturligtvis leda

till en viss överflyttning avfall till sådana mindre icke av skatte-avgiftspliktiga

deponier. Utredningen föreslår därför Statens Naturvårdsverk

att ges i

uppdrag att kartlägga dessa mindre deponier samt följa utvecklingen dessa.

av

Om en klar överströmning sker avfall till etablerade

av eller nya små deponier

bör en fast årsavgift för dessa aktualiseras, alternativt kan ett fribelopp

om

50 ton införas för samtliga skattskyldiga. Om sistnämnda

sker försvinner den

kraftiga marginaleffekten inträder mellan 50 51

som annars och ton.

8.4 Förslagens konsekvenser

Som tidigare nämnts syftar utredningen till

att presentera ett styrmedelspaket.

Detta paket innehåller variabel nämligen den vilken

en slutligen väljes

ur

skatte- och avgiftsmenyn. Oaktat vilket

alternativ som väljes står

styrmedelspaketet i samklang med och stärker redan genomförda

och

planerade åtgärder inom avfallsområdet, speciellt utvecklingen av det förlängda producentansvaret och differentierade avfallstaxor.

Skillnaden

mellan den s.k. gröna avfallsskatten och den s.k.

gröna avfallsavgiften är att avgiftslösningen kan sägas intern lösning inom kollektivet

vara en avfalls-

producenter, medan skattelösningen innebär

att samma kollektiv betalar en skatt. Förutom att till miljöfonden inkomna avgifter kan användas inom

8 En motsvarande överflyttning noterades efter införandet NOx-avgiften. av

avfallsområdet innehåller också avgiftsförslaget administrativt enklare

en vad återbetalning helt eller delvis inbetalda

korrigeringsmöjlighet avser av

avgifter till avfallsproducent anför särskilda skäl härför. som nämnda skillnad har utredningen valt att vid utvärdering av Utöver ovan en

förslagens konsekvens inledningsvis bedöma ett styrmedelspaket som antingen

s.k. grön avfallskatt eller s.k. grön avfallsavgift båda i innehåller en en

kombination med övriga förslag utredningen lagt. Därefter sker en

som

genomgång innebörden styrmedelspaketet i stället innehåller en

av av att deponiskatt alternativt en nettodeponiskatt.

Börjar vi med gröna avfallskatter-avgifter kan konsekvenserna av detta paket beskrivas på många sätt det torde ställt utom allt tvivel att det men vara leda till generellt märkbar avfallsreduktion och inom vissa sektorer kommer en

väsentlig reduktion aktuell. Det är

t.ex. byggavfall kan en högst vara utredningens uppfattning att mängden avfall som går till deponering kommer

att minska med 50% inom en tioårsperiod jämfört med dagens om man beslutar sig för utredningens förslag. Detta påstående grundas på direkta

kontakter med aktuella avfallsproducenter även på gjorda undersökningar men

och faktiska resultat uppnådda i såväl Sverige som utomlands

.

föreslagna avfallsskattenavgiften är i sig symbol tydligt markerar

Den en som

samhället förebyggande miljöskyddsarbete, i vid bemärkelse, att prioriterar ett avfall är aktivitet vilken uppfattas negativt och som och att produktion av en

därför beskattas. SkattensAvgiftens konstruktion förmedlar också ett enkelt

den producerar avfall får bestrajjizing och den som

budskap: som en

omvandlar utfall till något nyttigt får en belöning.

Som nämnts tidigare tror utredningen att skattensavgiftens belöningsdel

kommer leda till att de olika avfallsslagen i ökad utsträckning kommer att

att

hållas åtskilda. Detta det enkla skälet att rena avfallsströmmar är betydligt

av lättare hand och omvandla till energi eller råvaror som igår i nya att ta om

eller produkter. Logistiken i avfallsproduktionen kommer därför att

processer bli allt viktigare.

skattenavgiften medverka till ökad fokusering på Vidare kommer att en åtgärder samtidigt alternativen, återvinning och åter-

förebyggande som ekonomiskt gynnad ställning jämfört med alternativet

användning, ges en mer i varierande grad även förbränning. Vad gäller det förlängda

deponering och

Efterhanteringen det byggindustriella kretsloppets restprodukter beräknas kosta av samhället 6 miljarder kronor varje år. Se vidare Byggandet i Kretsloppet sid Byggförlaget 1994. ° Se vidare kapitel 4. Se t.ex. kapitel

producentansvaret kommer inom upprättade återtagningssystem dessa te sig mer attraktiva för dem vilka kan återlämna uttjänta produkter den vägen. Beträffande differentierade taxor kommer skattenavgiften att medverka till en större spännvidd mellan taxan för önskvärd respektive inte önskvärd källsortering. Kravet på våg för att kunna hantera registrering av skatte-avgiftspliktigt avfall kommer att leda till att vissa mindre deponier stängs. Detta är ett önskvärt led i

att minska antalet deponier samtidigt som krav och tillsyn kan ökas på de

kvarvarande.

Den gröna avfallsskatten-avgiften tillsammans med tillämpning av

differentierade taxor kan i bästa fall leda till att förbränningsm.m. anläggningar kraftigt reducerar den procentuella rest som uppkommer vid

förbränning. Vidare kan i bästa fall denna rest ingå som en avfallsråvara i

nya processer och produkter vilket sammantaget innebär att när avfalls-

förbränningsanläggningama fungerar som biobränsleanläggningar kommer

skattenavgiften vara noll eller mycket låg.

Det är givet att skattensavgiftens effekt är beroende möjligheterna att

av undgå denna. Utredningen har därvid fäst stor uppmärksamhet och föreslagit åtgärder för att lyfta kunskapsnivån i små och medelstora företag. Detta

kunskapslyft, som kommer att ta några år, resulterar i att dessa företag blir medvetna om sina problem och kostnaden för avfallshanteringen detta

-

medvetande är inget faktum som man i dag bör utgå ifrån att det f1nns22 och

inte minst viktigt möjligheterna att undvika att producera avfall. Man måste ser komma ihåg att minskad avfallsproduktion inte enbart leder till minskade

avfallshanteringskostnader utan även till andra kostnadsbesparingar. Produktionsavfall är ofta inget annat än med fel teknik dyrt bearbetade råvaror. Det föreligger ofta en felsyn vad gäller den ekonomiska aspekten på åtgärder som företag vidtar för att minska påverkan på miljön

genom en

avfallsreduktion. Den traditionella uppfattningen är sådan enbart

att en process

leder till ökade kostnader medan det är utredningens uppfattning, baserad på

åtskilliga exempel, att sådana åtgärder på sikt är klart företagsekonomiskt lönsamma. Till detta kommer också det faktum att bl.a. små och medelstora företag i framtiden måste visa på ett eget aktivt miljöarbete för att överhuvudtaget komma ifråga som underleverantör.

Många av de stora företagen är i dag väl medvetna om avfallsproblematiken och dess kostnader och dessa företag reagerar förhoppningsvis också snabbt på

22 Byggandet i I Kretsloppet redovisas exempel att den faktiska företagsekonomiska kostnaden var upp till sju gånger högre än vad företaget själv kalkylerade med. Se Asplund E m.fl., Byggandet i Kretsloppet, Byggförlaget 1994.

i

l

den föreslagna skattenavgiften att snabbt påskynda en mängd åtgärder genom på kort och lång sikt leder till minskad avfallsproduktion. Som exempel som härpå kan nämnas att Electrolux beslutat övergå till returemballage vad gäller dess vitvarusektor. Enbart denna åtgärd beräknas leda till en avfallsminskning

med 50 000 m’.

När det gäller skadliga ämnen har utredningen fastnat för ett förslag som innebär en ökad egenkontroll, öppen för insyn, inom näringslivet. Dessutom medför förslaget att myndigheter, miljöorganisationer, inköpare och konsumentgrupper lättare kan skaffa sig ytterligare en kunskap om en produkts miljöfarlighet. Vi är övertygade att det inte är någon bra reklam för det om

företag som ständigt dokumenteras som stor användare av skadliga ämnen i sina produkter. Som ett ytterligare plus kan denna information vara av intresse

vid design av framtida återtagnings- och återvinningssystem. Den föreslagna kretsloppsgarantin är i första hand aktuell för varor med lång livslängd. Bara det faktum att producenter eller importörer avkrävs denna garanti kommer emellertid att medföra ett ökat tryck på produktdesign, val av

material, produktionsmetoder allt i syfte att nedbringa kostnaderna för

m.m.

det framtida åtagandet. Rent fysiskt kommer detta få ett resultat först på lång sikt vad avser avfallsproduktionen men kanske är det så att det underlättar uppstarten av företag som kan fånga upp redan producerade produkter när

dessa är på väg att bli avfall. Undantaget avfallsskatten-avgiften är åtgärderna i första hand riktade mot företag av olika typ. Det är därför inte minst viktigt att förslaget om taxedifferentiering vad avser hushållen genomföres. De olika försök som har

genomförts i Sverige och andra länder visar klart på här finns ytterligare

att

ett styrmedel som verkar i riktning mot minskad avfallsproduktion. Det kan inte vara rimligt att höja avgifterna för omhändertagandet av hushållsavfall om

inte hushållen ges en realistisk möjlighet att genom olika insatser få belöning för ett önskvärt beteende. När det gäller marknaden för utsorterade avfallsråvaror kommer de här föreslagna åtgärderna på flera punkter att stärka dessa marknader. För det

första innebär den föreslagna skattenavgiften att återvinnings- och återanvändningsaktiviteter gynnad ekonomisk ställning eftersom de

ges en mer alternativa avfallshanteringskostnadema ökar. För det andra kommer

fastställandet av normer och anvisningar för utnyttjandet av avfallsråvaror att Öppna nya marknader för dessa. För det tredje kommer miljövaru-

deklarationsplikten att leda till mindre skadligt och renare avfall. Detta förstärks ytterligare den föreslagna ökade användningen av differentierade av

73 Se vidare kapitel

25 1

avfallstaxor samt den ökade satsningen på rådgivning riktad mot små och medelstora företag. För det fjärde kommer den föreslagna kretsloppsgarantin att skapa ekonomisk garanti för återtagning och återvinning av uttjänta produkter. Sammantaget innebär detta att marknadsförutsättningarna för avfallsråvaror på olika sätt stärks. Dock vill utredningen ånyo påpeka att det yttersta målet är att sikta mot en avfallsfri framtid. Visserligen finns i en sådan framtid även varor som blir uttjänta men när så sker är dessa på förhand så designade och tillverkade att de direkt återgår i anpassade kretsloppssystem. Når det gäller de ekonomiska konsekvenserna av utredningens förslag för olika företag kommer den s.k. gröna skattenavgiften att inledningsvis leda till vissa ränteförluster. Efter sju år är det högst sannolikt att en viss del av de till konton inbetalda beloppen övergår till statskassan i form av skatt alternativt överförs till den föreslagna miljöfonden. Emellertid talar mycket för att de olika aktiviteterna, som startas bland företag i syfte att minska avfallsproduktionen, åternyttja avfall, göra produkterna mer återvinningsbara, minska förekomsten av skadliga ämnen bland produkterna osv., i många fall kommer

att snabbt vara företagsekonomiskt lönsamma. Som bl.a. redovisats tidigare

är avfallsreduktionstal om 25-50% vanliga liksom återbetalningstider under två år på investeringarna. Det kan naturligtvis synas märkligt att sådana tal är aktuella men detta har till stor del sin grund i att avfallsproduktionens samtliga kostnader, som företagen redan har idag, är dåligt kända. Det tidigare refererade retursystemet som Electrolux planerar att införa kommer, enligt företaget, att sänka kostnaderna med 25% för kombinationen förpackning och avfallshantering. En inte alltför djärv slutsats vad gäller de ekonomiska konsekvenserna för olika företag är att de miljöaktiva företagen inte drabbas av någon kostnadshöjning vilket däremot de miljöpassiva företagen kommer att få vidkännas. För hushållens vidkommande kan inledningsvis konstateras att den praktiska utvidgningen av det förlängda produeentansvaret innebär en omorientering av kostnadsbärarna från det traditionella avfallshanteringssystemet till produkterna där avfalls- alternativt återvinningskostnaderna byggs i priset. För det kvarvarande avfallet innebär förslaget om differentierade taxor att även hushållen ges en realistisk möjlighet att undkomma kostnader minskad genom avfallsproduktion. Denna minskade avfallsproduktion, bl.a. till följd ökad av hemkompostering, kommer i sin tur, att möjliggöra att tidsintervallen mellan tillfällena för avhämtning av avfall kan ökas. Detta är intressant eftersom den

helt dominerande enskilda kostnadsposten i avfallshanteringssystemet är just

24 avsnitt 6.7. Se

transportkostnadema. För hushållen gäller, analogt med företagen, att det

miljömedvetna hushållet t.o.m. kan sänka sina avfallskostnader medan det hushåll inte på något sätt intresserar sig för sina avfallsfrågor kommer att som få högre kostnader.

För vissa deponiägare uppstår det initialt kostnad för installation av vågar. en För alla deponiägare gäller att dessa kommer att tvingas till en extra administrativ rutin i samband med uppbörd och inbetalningar till miljökonto.

Utredningen bedömer emellertid detta ett marginellt merarbete i synnerhet

som för de deponier i dag drivs på ett rationellt företagsekonomiskt sätt. som Deponiägaren kan självfallet på olika sätt finna uppgörelser med sina kunder så att dessa hanterar och sorterar det avfall, skall avlämnas till deponi, på så som sätt att möjligheterna för bearbetning och omvandling till avfallsråvara ökar. medverkar också härtill. Även En minskning av skadliga ämnen i produkter ovanstående leder till att vissa avfallsråvaror kan vägas ut kommer om alternativet deponering att bli ett dyrare alternativ jämfört med dagsläget. Då konkurrens till alternativet deponering finns i form att inte producera avfall av utnyttja andra behandlingsalternativ kommer deponering att efterfrågas i resp. minskad utsträckning.

styrmedelspaketet kommer att innebära att andelen brännbart material kommer

att öka i det avfallet går till förbränningsanläggningama. Energiutbytet som och därmed intäkterna ton avfall kommer att öka. Avfallets skadlighet per kommer att minska vilket leder till lägre reningskostnader. Genom fastställandet för användningen aska och slagg kommer andelen, per av normer av

avfall, via förbränningsanläggningar går till deponering att minska

ton som

med minskade kostnader följd. Vissa anläggningar, är byggda i tron

som som

att de alltid skall ta emot osorterat avfall, kan tvingas göra vissa förändringar för att rationellt kunna utnyttja avfall med högre energivärde. Sammantaget behöver inte styrmedelspaketet på sikt, innebära några större negativa

kostnadskonsekvenser utan kanske tvärtom positiva sådana.

För ägare till reningsanläggningar vilka i dag producerar slam, som läggs på

deponier, i omfattning 1 miljon ton per år kommer miljövaru-

en av ca

deklarationsplikten och rådgivning till mindre och medelstora företag att leda

till ett slam. Genom utarbetandet av normer för användning av

renare

avfallsråvaran slam kan i flera fall deponi som avfallsbehandlingsalternativ

undvikas och produkt med klart negativt värde, i dagsläget, omvandlas till en en produkt med positivt värde.

På myndighetssidan berör förslaget främst skattemyndighetema och de naturvårdande myndigheterna. När det gäller skattesidan finns det anledning i Danmark, har ett invecklat avgiftssystem, anges de

att notera att som mer

administrativa kostnaderna härför mycket små. Detta stämmer väl med

som

de uppskattningar av de administrativa kostnaderna för hantering

av

miljöskatter-avgifter som gjorts i Ds 1994:33 Så fungerar miljöskatter. För de naturvårdande myndigheterna innebär systemet med miljövarudeklarationsplikt en ökad administrativ kostnad medan minskning antalet

en av

deponier torde innebära lägre tillsynskostnader. För myndigheterna

sammantaget bedömer utredningen att det inte uppkommer några väsentliga ekonomiska effekter.

För samhällskonomin som helhet innebär förslaget att små administrativa kostnader uppkommer på skilda håll till följd den s.k. gröna avfallskattenlav

avgiften, miljövarudeklarationsplikten, kretsloppsgarantin, fastställandet

av normer samt införandet av differentierade taxor. Vidare uppstår direkta

kostnader för installation av vågar samt för att genomföra det femårsprogam

som den föreslagna resurssparkommittén kan komma att framlägga.

Den i det närmaste genuina samstämmigheten rörande målet minska att

samhällets avfallsproduktion kan flera tolkningar. En kan

ges vara att avfallsproduktionen är ett tecken på resursslöseri med råvaror vilka köpts till för låga priser. En annan kan vara att avfallsproduktionen upphov till olika ger

typer av externa effekter i form miljöstörningar dvs. sådan miljöpåverkan

av som inte inkluderas i priset med för låga avfallshanteringskostnader. En tredje kan vara en kombination av de båda ovanstående.

Oaktat vilket av dessa alternativ väljs något måste väljas kan den som - -

föreslagna gröna avfallsskatten-avgiften tolkas önskvärd justering

som en av kostnaderna för att slutligen deponera avfall. De åtgärder företag, hushåll, som

deponi- och förbränningsanläggningar därmed vidtager, till följd

av

skattenavgiften är samhällsekonomiskt motiverade och ger i de flesta fall

en

samhällsekonomisk vinst. Sammantaget innebär detta den föreslagna

att om

skattensavgiftens storlek, i någon politisk prissättningsmodell, är riktig kommer det här föreslagna styrmedelspaketet med mycket stor sannolikhet att även ge en samhällsekonomisk vinst. Men det är viktigt att understryka att utredningen föreslagit en bukett av styrmedel. Att denna enbart välja t.ex.

ur

den gröna avfallsskatten-avgiften leder ofelbart till en lägre måluppfyllelse.

Om istället alternativen grön avfallsskatt-avgift ersätts med

en

nettodeponiskatt kommer de skattskyldiga att inledningsvis minska sina inbetalningar från tidigare angivna 2 miljarder kronor till 500 miljoner

ca kronor. Detta förutsatt att skatten införes 1 januari 1996. Om skatten införs vid

25 Se vidare avsnitt 6.6.2. 26 För exempelvis hushållen kan effekten bli som införandet av moms på avfallsavgiften dvs. liten om alls någon.

tidpunkt, längre omställningsperiod medvetet väljes, en senare genom att en kommer inbetalningama att minska. Genom kvittmöjligheterna kommer efter ikraftträdandet den inbetalda skatten att ytterligare minska. Till skillnad från systemet med gröna avfallsskatter-avgifter, går inbetalda skatter direkt till statskassan utan att stanna sju år i ett miljökontosystem och därifrån eventuellt återbetalas. Som tidigare angivits måste en deponiskatt, om man inte önskar undanta eller använda lägre skattesats för det branschspecifika avfallet, hållas relativt låg. en En hög skatt skulle i annat fall för enstaka företag eller branscher kunna leda till samhället oönskade konsekvenser, vilka ofullständig statistik av p.g.a.

har kunnat identifieras under utredningens genomförande.

En deponiskatt, storlek som tidigare redovisats, kommer inte ha samma av totala styreffekt den gröna avfallsskatten-avgiften. Enligt utredningen är som

det mycket tveksamt om ett styrmedelspaket innehållande en nettodeponiskatt

kommer att leda till den tidigare aviserade 50-procentiga minskningen av deponerade avfallsmängder. Räknat på den slutliga skattebetalaren, i form av hushåll och avfallsproducenter som i huvudsak producerar avfall som är jämförligt med hushållsavfall, kommer skatten vara mycket måttlig i förhållande till de avfallskostnader idag betalas. För vissa företag som som idag använder egna industrideponier kan dock en nettodeponiskatt inledningsvis vara mycket kännbar. Totalt innebär detta ett relativt sett hårdare tryck på det branschspecifika

avfallet inkl. bygg- och rivningsavfall. I övrigt följer ett styrmedelspaket med

nettodeponiskatt det konsekvensmönster som tidigare redovisats för den en gröna avfallsskatten-avgiften.

Vad slutligen gäller ett styrmedelspaket innehållande en ren deponiskatt

kommer detta leda till högre skatteintäkter jämfört med tidigare redovisade

skattealternativ det enkla skälet att någon återbetalning alternativt kvittning av inte längre är aktuell. För vissa företag, särskilt de som producerar branschspecifikt avfall, kommer skattekonstruktionen att kunna få klara negativa ekonomiska konsekvenser. I synnerhet gäller detta företag för vilka en lång

omställningsperiod är behövlig, i syfte att anpassa teknik och rutiner till den

nya prisbilden för avfallets omhändertagande. En ren deponiskatt kommer

således ha en bra styreffekt hos stora avfallsproducenter vad avser produktion

avfall. Däremot deponiskatten inga som helst incitament till att av ger omvandla redan invägt avfall till avfallsråvara.

Ett styrmedelspaket med deponiskatt följer även den i övrigt det tidigare

en ren redovisade konsekvensmönstret, undantaget att allt som berör miljökonto inte

längre är aktuellt. Också avseende detta styrmedelspaket är utredningen

tveksam till att en 50-procentig avfallsreduktion sker.

Ovan sagda innebär att de av utredningen föreslagna styrmedelspaketen kommer att verka för, den av regering och riksdag fastställda målsättningen, att osorterat avfall föres till förbrännings- eller deponeringsanläggningar.

Sammantaget innebär förslagen att samhället tydligt markerat önskar att man

minska avfallsproduktionen samtidigt inblandade dels incitament

som man ger

och dels möjligheter minska denna produktion. Även avfallsfri framtid

att om fortfarande är vision är den värd att hålla fast vid. en

9 FÖRSLAG TILL ÄNDRAD LAGSTIFTNING

9.1 Förslag till Lag s.k. grön avfallsskatt m.fl. och

om

fiirfattningskommentarer

Förslag till Lag ändring i lagen 1984:151 om punktskatter och om prisregleringsavgifter.

1 § p.1 Tillägg: lagen xxxx om skatt på avfall.

Förslag till Lag om ändring i Skattebrottslagen 1971:69

1 § Tillägg: lagen xxxx om skatt på avfall.

Förslag till Lag ändring i Kommunalskattelag 1928:370 om 20 § 2 st Tillägg: inbetalning till särskilt miljökonto och skatt enligt lagen

xxxx om skatt på avfall.

Förslag till Lag om s.k. grön avfallsskatt Avfallsskatt l § Skatt på avfall avfallsskatt betalas till staten enligt bestämmelserna i denna lag.

skattskyldig 2 § skattskyldig är den som driver tillståndspliktig deponeringsverksamhet enligt miljöskyddslagen 1969:387. I fråga om handelsbolag eller kommanditbolag är bolaget skattskyldigt. Har skattskyldig avlidit är dödsboet skattskyldigt och har skattskyldig försatts i konkurs är konkursboet skattskyldigt.

Registreringsskyldighet 3§ Den är skattskyldig enligt 2 § skall vara registrerad hos som Riksskatteverket.

skatteunderlaget 4 § Allt lämnas till skattskyldig deponeringsverksamhet för slutligt som en omhändertagande eller för därmed jämförlig behandling utgör skattepliktigt avfall enligt denna lag.

9 14-1075 257

Under förutsättning att de krav på renhet som fastställs av Statens Naturvårdsverk är uppfyllda skall skatt inte utgå för deponering av: 0 torrt gråberg och anrikningssand från gruvindustrin; 0 sand, grus, jord eller inerta massor som tillförs skattskyldig i rena självständiga mängder för utfyllnad eller täckning, under förutsättning att

skattskyldig inte kräver betalning för att ta emot materialet;

0 kompost som tillförs skattskyldig för sluttäckning. Den för deponin ansvarige skall presentera dokumentation för användningen.

Skattesatsen 5 § Skatten utgår per ton skattepliktigt avfall med ett belopp som motsvarar 0,6 procent av det för invägningsâret gällande basbeloppet enligt lagen 1962:381 om allmän försäkring. För det fall avfallet utgör restprodukter från avfallsförbränningsanläggning

skall den i första stycket nämnda procentsatsen i stället vara 2,4.

När ett belopp motsvarande skatten skall beräknas vid utvägning enligt 8 § tredje stycket eller enligt 9 § första stycket skall det beräknas enligt första stycket. Skatten skall avrundas till närmast tiotal kronor.

Rapporteringskyldighet

6 § Skattskyldig skall löpande ange vikt för in- och utvägt avfall med uppgift

om ursprunget, hur avfallet viktbestäms och typ av avfall som mottages,

organisationsnumret och namnet på den som lämnar invägt respektive tar emot utvägt avfall, datum och klockslag, registreringsnummer på transportfordonet, samt det belopp som motsvarar avfallsskatten på in- respektive utvägt avfall

och grunden för beräkning av skatten. Uppgifterna skall sammanställas i en särskild avfallsrapport vid utgången av varje kalendermånad månadsrapport. Vid utgången av varje kalenderår skall månadsrapporterna sammanställas i en

särskild årlig avfallsrapport årsrapport. Denna rapport skall utfärdas i fyra exemplar, varav ett behålls av den skattskyldige, ett lämnas till riksbanken, ett

lämnas till Riksskatteverket och ett lämnas till Statens Naturvårdsverk. Den årliga rapporten skall ha kommit in till i andra stycket angivna

myndigheter senast den 15 januari nästkommande kalenderår. För de fall verksamheten inte fullgör rapporteringsskyldigheten kan myndigheten vid vite

inkräva en rapport.

Månads- och årsrapport skall upprättas på blankett enligt formulär och

anvisningar som fastställs av Riksskatteverket.

skattskyldighetens inträde

7 § skattskyldighet inträder vid utgången det sjätte kalenderåret efter det

av

kalenderår avfallet ankommit till och invägts vid skattskyldig verksamhet.

Särskilt miljökonto

8§ skattskyldig skall betala in medel på ett räntelöst konto i riksbanken

särskilt miljökonto enligt bestämmelserna i denna lag.

Inbetalning på särskilt miljökonto skall göras med ett belopp som motsvarar avfallsskatten på det avfall som vägts in under kalenderåret. Inbetalning skall ske senast den 25 januari närmast följande kalenderår. Inbetalning för ett kalenderår bildar ett särskilt konto för detta år.

Regeringen får, det finns synnerliga skäl, medge befrielse helt eller delvis

om

från skyldigheten att betala in medel på särskilt miljökonto.

Om den skattskyldige i ansökan kan visa på vilket sätt återvinning eller

återanvändning har skett och denna hantering står i överensstämmelse med

gällande bestämmelser och föreskrifter som Statens Naturvårdsverk meddelar behöver inbetalning inte ske med belopp motsvarande skatten på under det aktuella kalenderåret utvägt avfall. Beloppet skall beräknas enligt det för det äldsta kontoåret gällande basbelopp och skall reducera miljökontot för detta år. Ansökan skall ställas till Riksskatteverket och skall omfatta en period om ett kalenderår. Ansökan skall ha kommit in till Riksskatteverket senast tre veckor

före senaste dagen för inbetalning enligt tredje stycket.

Återbetalning av kontomedel

9 § Om skattskyldig under senare år under tiden fram till tidpunkten för skattskyldighetens inträde kan visa att avfall vägts ut och att de ytterligare krav som uppställs i 8 § tredje stycket är för handen, skall efter ansökan från

skattskyldig återbetalning av kontomedel ske med ett belopp motsvarande skatten på utvägt avfall. Beloppet skall beräknas enligt det för det äldsta

kontoåret gällande basbelopp och skall reducera miljökontot för detta år.

Återbetalningsbeloppet skall beräknas enligt det för det äldsta kontoåret

gällande basbelopp och skall reducera detta. Ansökan om återbetalning görs skriftligen hos Riksskatteverket. Den skall

omfatta en period om ett kalenderår.

Har återbetalning skett med för högt belopp på grund av oriktig uppgift som

skattskyldig lämnat eller på grund av felräkning, misskrivning eller annat

uppenbart förbiseende, är denne skyldig att på det aktuella kontot hos

riksbanken återinsätta vad han sålunda oriktigt erhållit. Beslut härom meddelas av Riksskatteverket.

Skattens inbetalning

10 § När skattskyldighet har inträtt skall den skattskyldige inbetala skatten till staten. Efter inbetalning har den skattskyldige rätt att lyfta motsvarande belopp

restbeloppet från det särskilda miljökontot. Efter ansökan medger Riksskatteverket att Riksbanken inbetalar restbeloppet.

Sådan ansökan skall skattskyldig göra på en särskilt blankett som fastställs av

Riksskatteverket. Ansökan skall ställas till Riksskatteverket och skall ha kommit in senast den dag som infaller en månad fore den dag skatten skall vara inbetald enligt tredje stycket.

skattskyldig skall redovisa skatten till beskattningsmyndigheten för det år

skattskyldighet har inträtt genom att lämna en deklaration. Deklarationen skall

ha kommit in till Skattemyndigheten senast den 25 januari det kalenderår som närmast följer efter det kalenderår skattskyldigheten inträtt och skatten skall

vara inbetald senast denna dag.

Tillsyn och kontroll

ll§ Statens Naturvårdsverk och länsstyrelserna utgör tillsynsmyndigheter

enligt denna lag. För tillsyn och kontroll av efterlevnaden av denna lag har tillsynsmyndighet rätt till tillträde till låsta eller avspärrade områden och har

rätt att göra de mätningar som behövs.

Den som är registrerad enligt denna lag är pliktig att vara behjälplig vid

kontroll av lämnade uppgifter och på anmodan förse myndigheten med

upplysningar, handlingar och annat erforderligt material.

Förfarandet i övrigt

12§ Regler om förfarandet vid beskattningen finns i lagen 1984:151 om

punktskatter och prisregleringsavgifter.

Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

Författningskommentarer

Förslag till Lag om ändring i lagen 1984:151 om punktskatter och

prisregleringsavgifter

1§p.1

Bestämmelser det administrativa förfarandet vid uttag punktskatter och om av

prisregleringsavgifter finns i lagen 1984:151 punkskatter och pris-

om regleringsavgifter och i förordningen 1984:247 punktskatter och prisom

regleringsavgifter. Av lagen framgår på vilka olika punktskatteförfattningar

den är tillämplig.

Förslag till Lag ändring i Kommunalskattelag 1928:370

om 20 § 2 st

Varken kontoinbetalningen eller avfallsskatten är avdragsgill vid

inkomsttaxeringen. Enligt 20 § KL får avdrag göras för allmänna svenska skatter. I 3 att härmed allmänna utskylder till stat, landsting, anv p anges avses kommun och församling. Allmänna skatter är sådana som inte minskar själva inkomsten lägger beslag på en del av denna för statens eller kommunens men räkning, såsom den statliga- och kommunala inkomstskatten.

Enligt 23 § 23 KL medges däremot avdrag för speciella för näringsanv p verksamheten utgående skatter och avgifter. Dessa skatter och avgifter utgör

företagsekonomiskt sett kostnader t.ex. tillverkningsskatter och tullar. De utgår i proportion till produktion och import, etc. oavsett om företaget ger någon vinst eller inte. När företagare kalkylerar vilken vinst en produktion

en kan väntas får han således räkna med sådana skatter som kostnader för ge,

produktionen. Vad gäller tidpunkten för avdrag för speciella skatter gäller

allmänna regler.

För de mellanliggande leden transportföretag o. likn. kommer även den del

intäkten för utförda tjänster som motsvarar skatten att utgöra skattepliktig

av

intäkt, samtidigt den speciella avfallsskatten utan särskilt undantag utgör

som KL. Även för de avfalls-

en avdragsgill speciell skatt 20 och 23 producerande företagen utgör i inkomstskattehänseende ifrågavarande speciella skatt utan särskilt undantag avdragsgill kostnad i näringsverksamheten

kommuner inte skattskyldiga för inkomst enligt 7 § 3 mom SI.

För de fall speciell skatt inte utgör kostnad i en förvärvskälla är den inte en avdragsgill. För hushållen kommer sålunda avfallsskatten att utgöra en icke avdragsgill levnadskostnad 20 § KL.

För att värna syftet med avfallsskatten och för att uppnå likformighet såväl

om

mellan hushåll, företag och kommunen som mellan de olika företagsformerna,

bör avfallsskatten enligt uttrycklig bestämmelse i 20 § andra stycket KL

särskilt undantas från avdragsråtten i inkomstskattehänseende. Av den anledningen måste storleken av skatten alltid anges särskilt.

Förslag till Lag om s.k. grön avfallsskatt

1 § Gränsdragningen mellan begreppen avgift och skatt är inte alltid klar. Avgifter kännetecknas emellertid av att den avgiftsbelagde erhåller någon form av motprestation som i värde motsvarar avgiften. Den skattebelagde kan i allmänhet inte på samma sätt förvänta sig någon direkt motprestation. Konstitutionellt sett är den tänkta pålagan en indirekt punktskatt, som går direkt till statskassan.

2§

I svensk Skatterätt är begreppen skatteplikt och skattskyldighet av

grundläggande natur. Skatteplikten är knuten till objektet och definierar vad

det är som skall beskattas. Skattskyldigheten är knuten till det subjekt som

skall betala skatten. Det är naturligtvis nödvändigt att denna grupp kan preciseras.

Vem som är skattskyldig och tidpunkten för skattskyldighetens inträde regleras

inte i lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter. Inom punktskatte-

systemet är skattskyldigheten i allmänhet knuten till den som äger tillgången i fråga. Endast en obetydlig del av punktskatterna kan deklareras genom ombud.

Den som driver deponeringsanläggning får civilrättsligt sett anses bli ägare av avfallet i och med besittningstagandet. Det spelar därvid ingen roll

om

verksamheten bedrivs i hyrda lokaler eller på hyrd eller arrenderad fastighet.

Skogs-, gruv- och andra industrier som har egen deponeringsverksamhet är

naturligtvis redan ägare till det deponeras. En skattskyldighet knyts

som som till det civilrättsliga förhållandet har den fördelen att den kontroll som

myndigheterna vill utöva styrs mot den person som är ytterst ansvarig.

Miljöskyddslagens 1969:387 tillåtlighetsregler ligger till grund för tillståndsprövningen enligt miljöskyddsförordningen. Denna leder till att sådana villkor fastställs som behövs för att miljön skall skyddas i görligaste

mån.1 Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig och bland annat innehålla en miljökonsekvensbeskrivning. Tillstånd kan sökas hos koncessionsnämnden för miljöskydd eller hos länsstyrelsen Koncessionsnämnden är tillstånds-

1 18 29 a §§ Miljöskyddslagen. - 2 Se mer om miljöskyddslagen och miljöskyddsförordningen i avsnitt 3.3.2.

myndighet avseende de verksamheter medför eller kan medföra mest som

allvarliga miljöstömingar och länsstyrelsen svarar för tillståndsprövningen av

övriga verksamheter.

Den till miljöskyddsförordningen 1989:364 fogade företeckningen över förprövningspliktig verksamhet omfattar alla former av deponier Det är sålunda förbjudet att utan tillstånd enligt miljöskyddslagen bland annat anlägga

fabrik eller inrättning och lägga fast avfall eller annat ämne i en annan upp vissa fall Upplag eller anläggningar för behandling avfall från hushåll, av

sjukhus, industri, reningsanläggning eller därmed jämförlig inrättning kräver enligt miljöskyddsförordningen tillstånd från koncessionsnämnden om den avfallsmängd tillförs deponeringsanläggningen överstiger 75 000 ton per

som

år. Överstiger avfallsmängden 50 ton men ej.75 000 ton per år skall tillstånd

sökas hos länsstyrelsen och uppgår avfallsmängden till högst 50 ton per år är det tillräckligt att anmälan görs till den kommunala nämnden. Sådana mindre deponier omfattas sålunda inte av ifrågavarande skattskyldighetå

Skattskyldig är sålunda den fått myndigheternas tillstånd att ett led i

som som sin näringsverksamhet ta emot, bearbeta, lagra, leverera eller på annat sätt omhänderta sådant avfall i 4 Hit räknas också anläggningar som som avses har dispens före 1981 samt de anläggningar tillkom före miljöskyddslagen som 1969 och därmed inte har tillstånd. Även industrier enbart tar emot som som

avfall från produktionen, dvs. där tillstånd till upplag för industriellt

den egna

avfall ligger i koncessionsbeslut, omfattas av skattskyldigheten.

Aktiebolag och ekonomiska föreningar är även avseende ifrågavarande skatt självständiga skattesubjekt. Handelsbolag och kommanditbolag är till skillnad

mot vad gäller exempelvis i inkomstskattehänseende skattskyldiga. För

som

att undanröja eventuella oklarheter bör det uttryckligen stadgas att konkursboet är skattskyldigt för det fall den skattskyldige försatts i konkurs. Har den

skattskyldige avlidit är dödsboet skattskyldigt.

3§

Ett krav på registrering hos beskattningsmyndigheten uppställs. I förordningen punktskatter och prisregleringsavgifter finns bestämmelser om registrering

om i 2-5 §§. Registret, vilket skall föras med ADB, skall innehålla uppgifter om

3 Bilaga till miljöskyddsforordningen under rubriken 92.03. 4 3 § Miljöskyddsförordningen. 5 Tillstånd skall vidare sökas hos länsstyrelsen for utsläpp av fast avfall eller något annat fast ämne från mark, byggnad eller anläggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde eller uppläggning ett sådant ämne ett sätt kan förorena mark, vattenområde av som eller grundvatten 92.05. Anläggning for behandling och uppläggning av miljöfarligt

avfall se avsnitt 3.3.9 omfattas också av tillståndsplikten 92.04 92.07.

-

den skattskyldiges organisationsnummer, namn och adress, vilket slag av avfall deponin får ta emot samt beräknad årlig avfallsmängd.

4§

Avfall definieras i lagen som allt som lämnas och invägs vid skattskyldig

verksamhet. En sådan definition förefaller vara tillräcklig i sammanhanget, dvs. att skatteunderlaget eller skatteobjektet därmed synes vara preciserad på

ett entydigt och ändamålsenligt sätt.

Begreppet avfall är i sig inget entydigt begrepp. Det kan gälla hushållsavfall,

trädgårdsavfall, miljöfarligt avfall, avfall från renhållning, handelsavfall, kontorsavfall, industriavfall, slam från reningsanläggningar, rivningsavfall eller annat material som innehavaren uppfattar som överblivet och oanvändbart och därför vill bli av med. Ogräs brukar definieras som växter som från

betraktarens synpunkt växer på fel plats. Begreppet restprodukt är vidare. Det

omfattar allt överblivet material från produktion eller konsumtion En undantagslös regel vore i princip att föredra. Utredningen har emellertid bedömt det som angeläget att undanta visst material. Under förutsättning att de

krav på renhet som fastställs av Statens Naturvårdsverk är uppfyllda skall skatt

inte utgå vid deponering av sådant avfall som anges i andra stycket.

5§

Med dagens basbelopp 35 200 kr utgår skatten enligt huvudregeln med

211 kr per ton lämnat avfall. Restprodukter slagg m.m. från avfallsförbränningsanläggningar beräknas till i genomsnitt 25% av den totala mängden. Utredningen har bedömt det som

rimligt att skatten på sådant avfall skall uppräknas med faktorn

Eftersom skatteunderlaget är viktbaserat, måste skattskyldig som inte har våg

installera en sådan.

6§

Den föreslagna avfallsrapporten har sin motsvarighet i den särskilda miljörapporten. Den som utövar tillståndspliktig verksamhet skall årligen inge en särskild avfallsrapport till i stadgandet angivna myndigheter. Rapporten skall innehålla en redogörelse för bland annat viktbestämning, avfallstyp, organisationsnumret och namnet på den som lämnar invägt respektive tar emot utvägt avfall och ett belopp som motsvarar avfallsskatten på in- respektive

utvägt avfall.

5 Se mer därom i avsnitt 1.3.1 Avfall. Jfr avsnitt 3.3.7 Renhållningslagen, avsnitt 3.3.l2 EG samt SNFS 1993:14 MS 69.

Syftet med rapporteringen är att underlätta myndighetskontrollen av lagens efterlevnad och att den skattskyldige skall kunna presentera ett tillförlitligt och

detaljerat underlag för deklarationen och inbetalning till och utbetalning mera

från det särskilda miljökontot vid sidan av bokföringen.

7§ Avfallet är skattepliktigt redan vid ankomst och invägning vid skattskyldig verksamhet. Invägning skall ske i samband med att avfallet ankommer. Däremot inträder skatteplikten inte förrän viss tid förflutit, dvs. att beskattningen är uppskjuten till dess det definitivt visar sig att avfallet inte har kunnat vägas ut för återanvänding eller återvinning. Utredningen har bedömt

det rimligt att skattskyldig får sammantaget högst sju år på sig för att

som finna lämplig återanvändning eller återvinning. Under tiden skall ett belopp en

motsvarar beräknad skatt inbetalas på ett särskilt konto se vid 8 §.

som För det fall särskilda föreskrifter inte lämnas i denna lag, finns regler om redovisning skatt och skattekontroll m.m. i lagen 1984:151 om av punktskatter och prisregleringsavgifter. Vad gäller punktskatter i allmänhet är

som regel kalendermånad redovisningsperiod. Dock finns bestämmelser om längre redovisningsperioder i vissa skatteförfattningar. Till varje redovisningsperiod skall hänföras den skatt för vilken redovisningsskyldighet inträtt. En allmän förutsättning för redovisningskyldigheten är att skattskyldigheten har

inträtt. Även sådana skattskyldiga har brutet räkenskapsår enligt bokföringslagen som bör enligt utredningen redovisa avfallsskatten per kalenderår. Avfallsskatten

får inte beaktas vid inkomsttaxeringen se vid 12 §.

8§

För det fall den skattskyldige kan visa att avfall vägts ut och att detta

återanvänts eller återvunnits på ett godtagbart sätt skall endast ett belopp som motsvarar skatten på nettobeloppet inbetalas på särskilt miljökonto. Sålunda medges en inbetalningsreduktion för ett belopp som motsvarar skatten på avfall som gått tillbaka till materialcirkulationen. Inbetalningen på det särskilda miljökontot skall göras på grundval av den årliga avfallsrapporten.

Då skattesatsen är basbeloppsrelaterad se vid 5 och 9 §§ bör inbetalningen

för ett kalenderår utgöra ett särskilt konto. Sålunda kan skattskyldig inneha

högst sju sådana särskilda konton hos riksbanken samtidigt

konto 1996,... 2002.

9§ För det fall utvägning och återvinning eller återanvändning har skett enligt

gällande bestämmelser och de av Statens Naturvårdsverk uppställda

renhetskraven är uppfyllda, har skattskyldig rätt att få tillbaka ett belopp som motsvarar skatten på utvägd avfallsmängd. Basbeloppet för året för det äldsta kontot ligger till grund för återbetalningen.

10§ Enligt huvudregeln skall den skattskyldige själv inbetala skatten och har

därefter mot uppvisade inbetalningskvitto eller dylikt rätt att få tillbaka

av motsvarande belopp från riksbanken.

Har den skattskyldige likviditetsproblem eller av annan anledning önskar att

skatten inbetalas riksbankens försorg av medel som kvarstår på det

genom aktuella miljökontot kan den skattskyldige hos Riksskatteverket ansöka om detta. Sådan ansökan skall skattskyldig göra på en särskilt blankett som fastställs av Riksskatteverket. Avfallsskatten inbetalas de skattskyldiga subjekten men bärs i realiteten av av subjekt i tidigare led, i första hand av de som lämnar avfallet till ett skatt-

skyldigt subjekt. Skattskyldiga övervältrar skatten på tidigare led i avfalls-

kedjan att kostnaden för tjänsten ökas med ett belopp motsvarande genom skatten. De enskilda hushållen respektive industrin avfallsproducenterna står längst ned i avfallskedjan och får därmed slutligen bära skatten.

skattskyldig skall deklarera avfallsskatten särskilt. Inkomstskattedeklarationen

eller inkomsttaxeringen berörs inte.

Av lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter framgår att den som är skattskyldig skall redovisa skatten till beskattningsmyndigheten genom att

lämna deklaration. Skatteredovisningen i deklarationen skall avse en bestämd redovisningsperiod. Deklarationen skall lämnas på heder och samvete samt upprättas på blankett enligt formulär fastställs av Riksskatteverket. som

skattskyldig skall lämna deklaration till beskattningsmyndigheten för varje period. Deklarationen kan ske på grundval av den aktuella årliga avfallsrapporten. Beskattningsmyndigheten kan föreskriva att denna rapport skall

fogas till deklarationen Taxeringslagens bestämmelser om att deklarations-

skyldig i skälig omfattning skall ha räkenskaper för deklarationsskyldighetens fullgörande och kontroll avlämnade deklarationer finns i lagen om punkt-

av

skatter och prisregleringsavgifter.

7 Jfr förordningen om punktskatter och prisregleringsavgiñ 25

Deklarationen skall ha kommit in senast den 25 januari det kalenderår som närmast följer efter det kalenderår skattskyldigheten inträtt. Samma dag skall skatten inbetald. Betalas skatten för sent tas dröjsmålsränta ut. vara Den som är registrerad som skattskyldig skall lämna deklaration även om vederbörande inte har någon skatt att redovisa för perioden.

9.2 Förslag till Lag s.k. grön avfallsavgift m.fl. och

om

författningskommentarer

Förslag till Lag om ändring i lagen 1984:151 om punktskatter och prisregleringsavgifter.

1 § 1 p. Tillägg: lagen xxxx om miljöavgift på avfall

Förslag till 1928:370 Lag om ändring i Kommunalskattelagen 20 § 2 st: Tillägg: inbetalning till särskilt miljökonto och avgift enligt lagen

xxxx om miljöavgift på avfall.

Förslag till Lag om s.k. grön avfallsavgift 1 § Miljöavgift skall betalas till staten enligt bestämmelserna i denna lag för deponering av avfall vid deponeringsanläggningar.

2§ Avgiftsskyldig är den som driver tillståndspliktig deponeringsverksamhet enligt miljöskyddslagen 1969:387.

3 § Den är avgiftsskyldig enligt 2 § skall vara registrerad hos Statens som Naturvårdsverk.

4§ Allt som lämnas till avgiftsskyldig deponeringsverksamhet för slutligt omhändertagande eller för därmed jämförlig behandling utgör avgiftspliktigt avfall enligt denna lag. Under förutsättning att de krav på renhet som fastställs av Statens Naturvårdsverk är uppfyllda skall avgift inte utgå för deponering av: 0 torrt gråberg och anrikningssand från gruvindustrin; sand, jord, inerta massor som tillförs avgiftsskyldig i rena själv- 0 grus, ständiga mängder för utfyllnad eller täckning, under förutsättning att avgiftsskyldig inte kräver betalning för att ta emot materialet; kompost tillförs avgiftsskyldig för sluttäckning. 0 som Den för deponin ansvarige skall presentera dokumentation för användningen.

5§ Avgiften utgår per ton avgiftspliktigt avfall med ett belopp som

motsvarar 0,6 procent av det för invägningsåret gällande basbeloppet enligt lagen 1962:381 om allmän försäkring.

För det fall avfallet utgör restprodukter från avfallsförbränningsanläggning

skall den i första stycket nämnda procentsatsen i stället vara 2,4.

När ett belopp motsvarande avgiften skall beräknas vid utvägning enligt 8 § tredje stycket eller enligt 9 § första stycket skall det beräknas enligt första stycket. Avgiften skall avrundas till närmast tiotal kronor.

6 § Avgiftsskyldig skall löpande ange vikt för in- och utvägt avfall med uppgift ursprunget, hur avfallet viktbestäms och typ av avfall som om mottages, organisationsnumret och namnet på den som lämnar invägt respektive tar emot utvägt avfall, datum och klockslag, registreringsnummer på transportfordonet, samt det belopp motsvarar avgiften på in- respektive som utvägt avfall och grunden för beräkning av avgiften. Uppgifterna skall sammanställas i en särskild avfallsrapport vid utgången av varje kalendermånad månadsrapport. Vid utgången varje kalenderår skall månadsrapportema sammanställas i en av särskild årlig avfallsrapport årsrapport. Denna rapport skall utfärdas i tre

exemplar, ett behålls av den avgiftsskyldige, ett lämnas till Riksbanken

varav och ett lämnas till Statens Naturvårdsverk.

Den årliga rapporten skall ha kommit in till i andra stycket angivna myndigheter senast den 15 januari nästkommande kalenderår. För det fall verksamheten inte fullgör rapporteringsskyldigheten kan myndigheten vid vite

inkräva en rapport. Månads- och årsrapport skall upprättas på blankett enligt formulär anvisningar som fastställs av Statens Naturvårdsverk.

7§ Avgiftsskyldighet inträder vid utgången det sjätte kalenderåret efter

av

det kalenderår avfallet ankommit till och invägts vid avgiftsskyldig verk-

samhet.

8 § Avgiftsskyldig skall betala in medel på ett räntelöst konto i Riksbanken

särskilt miljökonto enligt bestämmelserna i denna lag.

Inbetalning på särskilt miljövårdskonto skall göras med ett belopp som motsvarar avfallsavgiften på det avfall som vägts in under kalenderåret.

Inbetalning skall ske senast den 25 januari närmast följande kalenderår.

Inbetalning för ett kalenderår bildar ett särskilt konto för detta år.

det finns synnerliga skäl, medge befrielse helt eller delvis

Regeringen får, om från skyldigheten att betala in medel på särskilt miljövårdskonto.

Om den i ansökan kan visa på vilket sätt återvinning eller åter-

avgiftsskyldige

och denna hantering står i överensstämmelse med användning har skett bestämmelser och föreskrifter Statens Naturvårdsverk meddelar gällande som behöver inbetalning inte ske med belopp motsvarande avgiften på under det aktuella kalenderåret utvägt avfall. Belopp skall beräknas enligt det för det

basbeloppet och skall reducera miljökontot för detta äldsta kontoåret gällande

Ansökan skall ställas till Statens Naturvårdsverk och skall omfatta en år. period kalenderår. Ansökan skall ha kommit in till verket senast tre om ett

veckor före dagen för inbetalning enligt tredje stycket.

senaste 9 § Om avgiftsskyldig under år under tiden fram till tidpunkten för senare

avgiftsskyldighetens inträde kan visa att avfall vägts ut och att de ytterligare

krav uppställs i 8 § tredje stycket är för handen, skall efter ansökan från som återbetalning kontomedel ske med ett belopp motsvarande

avgiftsskyldig av

avgiften på utvägt fall. Återbetalningsbeloppet skall beräknas enligt det for

av kontoåret basbelopp och skall reducera miljökontot för

det äldsta gällande

detta år.

Ansökan återbetalning görs skriftligen hos Statens Naturvårdsverk. Den om

skall omfatta period ett kalenderår.

en om

Har återbetalning skett med för högt belopp på grund av oriktig uppgift som

eller på grund felräkning, misskrivning eller annat

avgiftsskyldig lämnat av uppenbart förbiseende, är avgiftsskyldig skyldig att på det aktuella kontot hos

Riksbanken återinsätta vad han sålunda oriktigt erhållit. Beslut härom meddelas Statens Naturvårdsverk. av

10 § När avgiftsskyldighet har inträtt skall den avgiftsskyldige inbetala

avgiften till staten. Efter inbetalning har den avgiftsskyldige rätt att lyfta mot

svarande belopp restbeloppet från det särskilda miljökontot.

Efter ansökan medger Statens Naturvårdsverk att Riksbanken inbetalar

Sådan ansökan skall avgiftsskyldig göra på särskilt blankett

restbeloppet. en fastställs av Statens Naturvårdsverk. som Ansökan skall ställas till Statens Naturvårdsverk och skall ha kommit in senast

den dag infaller månad före den dag avgiften skall vara inbetald enligt

som en tredje stycket.

Avgiftsskyldig skall redovisa avgiften till Statens Naturvårdsverk för det år avgiftsskyldighet har inträtt att lämna en avgiftsdeklaration.

genom Deklarationen skall ha kommit in till Statens Naturvårdsverk senast den

25 januari det kalenderår som närmast följer efter det kalenderår avgiftsskyldigheten inträtt och avgiften skall inbetald senast denna dag. vara

l1§ Avgiftsmedel som inte tas i anspråk för myndigheternas verksamhet enligt denna lag eller föreskrifter meddelats med stöd lagen, skall som av

årligen tillföras en särskild Miljöfond. Styrelsen för Miljöfonden skall bestå

av representanter från de myndigheter och organisationer regeringen som bestämmer.

Miljöfonden skall rekommendera regeringen förändring vad undantag

avser för sådant avfall som inte skall påföras avgift.

Miljöfonden skall besluta användning de fonderade medel inte om av som

återbetalas till avgiftsskyldiga enligt bestämmelserna i 12

12 § Efter ansökan från avgiftsskyldig återbetalning inbetald avgift kan

om av

Miljöfonden i enlighet med de riktlinjer regeringen bestämmer besluta att

som inbetalda avgifter helt eller delvis skall återbetalas. Ansökan skall ställas

Miljöfonden och skall ha kommit in till fonden senast den 1 april det kalenderår som följer närmast efter det kalenderår avgiftsskyldigheten inträtt.

Till ansökan skall sökanden bifoga årsrapporterna för de sju senaste kalenderåren. Statens Naturvårdsverk skall beredas tillfälle att yttra sig över ansökan. Miljöfondens beslut får överklagas hos kammarrätten.

Ansökan om återbetalning skall göras på blankett enligt formulär och anvisningar som fast ställs Miljöfonden. av

l3§ Statens Naturvårdsverk och länsstyrelserna utgör tillsynsmyndigheter enligt denna lag. För tillsyn och kontroll efterlevnaden denna lag har

av av

tillsynsmyndighet rätt till tillträde till låsta eller avspärrade områden och har

rätt att ta prov som behövs.

Den som är registrerad enligt denna lag är pliktig att behjälplig vid

vara kontroll av lämnade uppgifter och på anmodan förse myndigheten med

upplysningar, handlingar och annat erforderligt material.

14§ När annat inte följer denna lag tillämpas lagen 1984:151

av om punktskatter och prisregleringsavgifter. Därvid är Statens Naturvårdsverk

beskattningsmyndighet.

Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

Författningskommentarer

Förslag till Lag ändring i Kommunalskattelag 1928:370 om

20 § 2 st.

Enligt 23 § 23 KL medges avdrag för speciella för näringsverksamhet

anv p utgående skatter och avgifter. Dessa skatter och avgifter utgör en

företagsekonomiskt sett kostnader t.ex. tillverkningsskatter och tullar. De utgår i proportion till produktion, import, etc oavsett om företaget ger någon vinst eller inte. När företagare kalkylerar vilken vinst en produktion kan

en får han således räkna med sådana skatter och avgifter som väntas ge,

kostnader för produktionen.

För de mellanliggande leden transportföretag och liknande kommer även den

del intäkten för utförda tjänster motsvar avgiften att utgöra av som skattepliktig intäkt, samtidigt den avfallsavgiften utan särskilt undantag som kostnad 20 och 23 §§ KL. Även för de avfalls-

utgör en avdragsgill producerande företagen utgör i inkomstskattehänseende ifrågavarande avgift

utan särskilt undantag avdragsgill kostnad i näringsverksamheten kommuner

inte för inkomst enligt 7 § 3 SI. För hushållen kommer

skattskyldiga mom

avfallsavgiften utgöra icke avdragsgill levnadskostnad 20 § KL. att en

För värna syftet med avfallsavgiften och för att uppnå likformighet

att om såväl mellan hushåll, företag och kommunen mellan de olika företagssom

formerna, bör avfallsavgiften enligt uttrycklig bestämmelse i 20 § andra

stycket KL särskilt undantas från avdragsrätten i inkomstskattehänseende. Av den anledningen måste storleken avgiften alltid anges särskilt. av

Förslag till Lag om s.k. grön avfallsavgift

1 §

Gränsdragningen mellan begreppen avgift och skatt år inte alltid klar. Avgifter

kännetecknas emellertid att de återförs till den som utövar den av

verksamheten eller så skall specificerat vederlag utgå för avgiftsbelagda ett avgiften. Den avgiftbelagde erhåller någon form motprestation som i värde

av

avgiften. Medlen återförs direkt eller indirekt till betalnings-

motsvarar kollektivet.

Ifrågavarande pålaga utgör inom för denna utredning en - ramen -

öronmärkt miljöavgift. Sålunda skall innestående medel på konto som är än sju år gamla tillkomma staten särskilt inrättad miljöfond.

mer en av

Fondens medel kan sedan användas för att täcka olika kostnader för åtgärder betalningskollektivet givit upphov till, såsom kostnader i samband med

som

Tj

sanering av nedlagda deponier m.m., eller som gynnar dem ocheller direkt

återbetalas till de avgiftsskyldiga kan påvisa särskilda skäl.

som

2§

Avgiftsskyldig är den som fått myndigheternas tillstånd att som ett led i sin

näringsverksamhet ta emot, bearbeta, lagra, leverera eller på annat sätt omhänderta sådant avfall i 4 Även industrier enbart som avses som tar emot avfall från den egna produktionen, dvs. där tillstånd till upplag för industriellt

avfall ligger i koncessionsbeslut, omfattas avgiftsskyldigheten.

av

Miljöskyddslagens 1969:387 tillåtlighetsregler ligger till grund för tillstånds-

prövningen enligt miljöskyddsförordningen. Denna leder till att sådana villkor fastställs behövs för att miljön skall skyddas i görligaste mån. Den till

som

miljöskyddsförordningen 1989:364 fogade företeckningen över förprövningspliktig verksamhet omfattar alla former deponier. Det är sålunda förbjudet

av att utan tillstånd enligt miljöskyddslagen att bland annat anlägga fabrik eller en annan inrättning och lägga fast avfall eller annat ämne i vissa fall. Upplag upp eller anläggningar för behandling av avfall från hushåll, sjukhus, industri,

reningsanläggning eller därmed jämförlig inrättning kräver enligt miljöskyddsförordningen tillstånd från koncessionsnämnden den

om

avfallsmängd som tillförs deponeringsanläggningen över stiger 75 000

ton per

år. Överstiger avfallsmängden 50 ton men 75 000 ton år skall tillstånd

per

sökas hos länsstyrelsen och uppgår avfallsmängden till högst 50 år är

ton per

det tillräckligt att anmälan görs till den kommunala nämnden. Sådana mindre deponier omfattas sålunda inte ifrågavarande avgiftsskyldighet.

av

4§

Avfall definieras i lagen allt i fysisk mening lämnas och invägs vid som som

avgiftsskyldig verksamhet. En sådan definition förefaller vara tillräcklig i

sammanhanget, dvs. att underlaget därmed preciserad på ett synes vara entydigt och ändamålsenligt sätt.

Begreppet avfall är i sig inget entydigt begrepp. Det kan gälla hushållsavfall, trädgårdsavfall, miljöfarligt avfall, avfall från renhållning, handelsavfall,

kontorsavfall, industriavfall, slam från reningsanläggningar, rivningsavfall

eller annat material som innehavaren uppfattar överblivet och oanvändbart som och därför vill bli av med. Ogräs brukar definieras växter från som som betraktarens synpunkt växer på fel plats. Begreppet restprodukt är vidare. Det omfattar allt överblivet material från produktion eller konsumtion.

En undantagslös regel är i princip att föredra. Utredningen har emellertid bedömt det som angeläget att undanta visst material. Under förutsättning att de krav på renhet som fastställs Statens Naturvårdsverk är uppfyllda skall

av

avfall i andra stycket. En avgift inte utgå vid deponering av sådant som anges den föreslagna miljöfondens uppgifter är att rekommendera regeringen

av

vad undantag från sådan avfall inte skall på föras avgift

förändring avser som

se vid 8 §.

5§ 35 200 utgår avgiften enligt huvudregeln med

Med dagens basbelopp kr avfall. Restprodukter slagg m.m. från avfalls-

211 kr per ton lämnat

beräknas till i genomsnitt 25% den totala förbränningsanläggningar av har bedömt det rimligt att avgiften på sådant avfall

mängden. Utredningen som skall uppräknas med faktorn 4.

underlaget är viktbaserat, måste avgiftsskyldig inte har våg

Eftersom som installera en sådan.

6§

avfallsrapporten har sin motsvarighet i den särskilda Den föreslagna utövar till ståndspliktig verksamhet skall årligen inge miljörapporten. Den som

särskild avfallsrapport till i stadgandet angivna myndigheter. Rapporten

en redogörelse för bland annat viktbestämning, avfallstyp, skall innehålla en

organisationsnumret och namnet på den som lämnar invägt respektive tar emot

belopp miljöavgiften på in- respektive utvägt avfall och ett som motsvarar utvägt avfall.

med är underlätta myndighetskontrollen lagens Syftet rapporteringen att av efterlevnad och den avgiftsskyldige skall kunna presentera ett tillförlitligt

att detaljerat underlag för inbetalning till och utbetalning från det och mera

särskilda miljökontot vid sidan av bokföringen.

7§

redan vid ankomst och invägning vid avgiftsskyldig Avfallet är avgiftspliktigt

Invägning skall ske i samband med att avfallet ankommer. verksamhet.

inträder avgiftsplikten inte förrän viss tid förflutit, den är upp skjuten

Däremot definitivt visar sig avfallet inte har kunnat vägas ut för till dess det att återanvänding eller återvinning. Utredningen har bedömt det som rimligt att

får högst sju år på sig för att finna en lämplig avgiftsskyldig sammantaget

återanvändning eller återvinning. Under tiden skall ett belopp som motsvarar

beräknad avgift inbetalas på ett särskilt konto se vid ll §.

8§

den kan visa avfall vägts ut och att detta

För det fall avgiftsskyldige att eller återvunnits på ett godtagbart sätt skall endast ett belopp som

återanvänts

motsvarar avgiften på nettobeloppet inbetalas på särskilt miljökonto. Sålunda

medges en inbetalningsreduktion för ett belopp avgiften på

som motsvarar avfall som gått tillbaka till materialcirlculationen.

Inbetalningen på det särskilda miljökontot skall göras på grundval den

av

årliga avfallsrapporten.

Då avgiften är basbeloppsrelaterad vid 5 9

se och §§ bör inbetalningen för ett

kalenderår utgöra ett särskilt konto. Sålunda kan avgiftsskyldig inneha högst sju sådana särskilda konton hos riksbanken samtidigt konto 1996,...2002.

9§

För det fall utvägning och återvinning eller återanvändning har skett enligt gällande bestämmelser och de Statens Naturvårdsverk uppställda renhetsav

kraven är uppfyllda, har avgiftsskyldig rätt att få tillbaka belopp

ett som

motsvarar avgiften på utvägd avfallsmängd. Basbeloppet för året för det äldsta kontot ligger till grund för återbetalningen. Den avgiftsskyldige skall med stöd

av den årliga avfallsrapporten visa att avfallsmängden är hänförlig till ett visst invägningsår.

10§

Enligt huvudregeln skall den avgiftsskyldige själv inbetala avgiften

och har

därefter mot uppvisade inbetalningskvitto eller dylikt rätt få tillbaka

av att

motsvarande belopp från Riksbanken.

Har den avgiftsskyldige likviditetsproblem eller anledning önskar

av annan att

restbeloppet på det särskilda miljökontot inbetalas Riksbankens försorg,

genom

kan den avgiftsskyldige hos Statens Naturvårdsverk ansöka detta. Sådan

om ansökan skall göras på särskilt blankett fastställs Statens en som av Naturvårdsverk.

l1§

ifrågavarande pålaga utgör inom för denna utredning - ramen en -

öronmärkt miljöavgift. Innestående medel på konto är sju

som mer än år

gamla skall tillkomma särskild miljöfond. Fondens medel kan

en sedan användas för att täcka bland annat olika kostnader för åtgärder som

betalningskollektivet givit upphov till, såsom kostnader i samband med sanering av nedlagda deponier eller dem.

m.m., som gynnar

l2§

Avgift kan efter beslut Miljöfonden återbetalas till de

av avgiftsskyldiga. I

ansökan vilken skall göras på blankett utarbetas

- en som av Miljöfonden i samråd med Statens Naturvårdsverk skall avgiftsskyldig de skäl

- ange som

för återbetalning, vilka tillsammans med årsrapportema utgör åberopas beslutsunderlag. Miljöfondens beslut kan överklagas till kammarrätten.

9.3 till Lag deponiskatt m.fl

Förslag om

till Lag ändring i lagen 1984:151 punktskatter och

Förslag om om

prisregleringsavgifier.

§ Tillägg: lagen skatt på avfall.

1 p.l xxxx om

Förslag till Lag ändring i Skattebrottslagen 1971:69 om § Tillägg: lagen skatt på avfall.

1 xxxx om

till Lag ändring i Kommunalskattelag 1928:370 Förslag om Tillägg: inbetalning till särskilt miljökonto och skatt enligt lagen 20 § 2 st

xxxx om skatt på avfall.

Förslag till Lag om deponiskatt

§ på avfall deponiskatt skall betalas till staten enligt

1 Skatt bestämmelserna i denna lag.

2 § skattskyldig är den driver tillståndspliktig deponeringsverksamhet

som

enligt miljöskyddslagen 1969:387.

3 § Den är skattsskyldig enligt 2 § skall vara registrerad hos

som Riksskatteverket.

lämnas till skattskyldig deponeringsverksamhet för slutligt

4§ Allt som

omhändertagande eller för därmed jämförlig behandling utgör skattepliktigt

avfall enligt denna lag. förutsättning de krav på renhet fastställs Statens Under att som av

Naturvårdsverk är uppfyllda skall skatt inte utgå för deponering av:

torrt gråberg och anrikningssand från gruvindustrin;

jord, inerta tillförs skattskyldig i rena själv-

0 sand, grus, massor som

ständiga mängder för utfyllnad eller täckning, under förutsättning att

skattskyldig inte kräver betalning för att ta emot materialet;

kompost tillförs skattskyldig för sluttäckning.

0 som Den för ansvarige skall presentera dokumentation för användningen.

deponin

5§ Deponiskatten utgår ton skattepliktigt avfall med belopp per ett som motsvarar 0,15 procent av det för invägningsåret gällande basbeloppet enligt lagen 1962:381 allmän försäkring. om

För det fall avfallet utgör restprodukter från avfallsförbränningsanläggning

skall den i första stycket nämnda procentsatsen i stället 0,6. vara Skatten skall avrundas till närmast tiotal kronor.

6§ skattskyldighet inträder när avfallet ankommer till och invägs vid

skattskyldig verksamhet.

7 § skattskyldig skall redovisa skatten till Riksskatteverket för det

kalenderår skattskyldighet har inträtt att lämna deklaration. genom en Deklarationen skall ha kommit in till Riksskatteverket senast den 25 januari det kalenderår närmast följer efter det kalenderår skattskyldigheten inträtt som och skatten skall vara inbetald senast denna dag.

8 § skattskyldig skall löpande vikt för invägt avfall med uppgift

ange om ursprunget, hur avfallet viktbestäms och typ avfall av som mottages,

organisationsnumret och namnet på den lämnar invägt avfall, datum och

som

klockslag, registreringsnummer på transportfordonet, samt det belopp

som

motsvarar skatten på invägt avfall och grunden för beräkning skatten.

av Uppgifterna skall sammanställas i särskild avfallsrapport vid utgången en av

varje kalendermånad månadsrapport.

Vid utgången varje kalenderår skall månadsrapportema sammanställas i av en

särskild årlig avfallsrapport årsrapport. Denna skall utfärdas i

rapport tre

exemplar, varav ett behålls av den skattskyldige, ett lämnas till

Riksskatteverket och ett lämnas till Statens Naturvårdsverk.

Den årliga rapporten skall ha kommit in till i andra stycket angivna

myndigheter senast den 15 januari nästkommande kalenderår. För det fall

verksamheten inte fullgör rapporteringsskyldigheten kan myndigheten vid vite

inkräva en rapport.

Månads- och årsrapport skall upprättas på blankett enligt formuläranvisningar

som fastställs av Riksskatteverket.

9 § Statens Naturvårdsverk och länsstyrelserna utgör tillsynsmyndigheter enligt denna lag. För tillsyn och kontroll efterlevnaden denna lag har

av av

tillsynsmyndighet rätt till tillträde till låsta eller avspärrade områden och har

rätt att ta prov som behövs.

lag är pliktig att behjälplig vid Den är registrerad enligt denna vara som anmodan förse myndigheten med kontroll lämnade uppgifter och på av handlingar och annat erforderligt material. upplysningar,

följer denna lag tillämpas lagen 1984:151 om 10§ När annat inte av

punktskatter och prisregleringsavgifter.

Ikraftträdande

lag träder i kraft den l januari 1996. Denna

m.fl

9.4 Förslag till Lag om nettodeponiskatt

1984:151 punktskatter och Förslag till Lag om ändring i lagen om

prisregleringsavgifter.

lagen skatt på avfall.

1 § p.1 Tillägg: xxxx om

ändring i Skattebrottslagen 197l:69 Förslag till Lag om

lagen skatt på avfall.

l § Tillägg: xxxx om

ändring i Kommunalskattelag 1928:370 Förslag till Lag om

till särskilt miljökonto och skatt enligt lagen 20 § 2 st. Tillägg: inbetalning

skatt på avfall.

xxxx om

Förslag till Lag om nettodeponiskatt

skall betalas till staten enligt l § Skatt på avfall nettodeponiskatt

bestämmelserna i denna lag.

§ den driver tillståndspliktig deponeringsverksamhet

2 skattskyldig är som enligt miljöskyddslagen 1969:387.

enligt 2 § skall registrerad hos 3§ Den som är skattskyldig vara

Riksskatteverket.

deponeringsverksamhet för slutligt

4 § Allt lämnas till skattskyldig som för därmed jämförlig behandling utgör skattepliktigt omhändertagande eller

avfall enligt denna lag.

på renhet fastställs Statens Under förutsättning att de krav som av Naturvårdsverk är uppfyllda skall skatt inte utgå för deponering av:

gråberg och anrikningssand från gruvindustrin; 0 torrt

0 sand, grus, jord, inerta tillförs skattskyldig i massor som rena självständiga mängder för utfyllnad eller täckning, under förutsättning att skattskyldig inte kräver betalning för att ta emot materialet;

0 kompost som tillförs skattskyldig för sluttäckning.

Den för deponin ansvarige skall presentera dokumentation för användningen.

5 § Nettodeponiskatten utgår ton skattepliktigt avfall med per ett belopp som motsvarar 0,15 procent det för invägningsåret gällande av basbeloppet enligt lagen 1962:381 allmän försäkring. om

För det fall avfallet utgör restprodukter från

avfallsförbränningsanläggning

skall den i första stycket nämnda procentsatsen i stället 0,6. vara Skatten skall avrundas till närmast tiotal kronor.

6 § Skattskyldighet inträder när avfallet ankommer till och invägs vid skattskyldig verksamhet.

7 § skattskyldig skall redovisa skatten för det kalenderår skattskyldighet har inträtt att lämna deklaration. Deklarationen genom en skall ha kommit in till Riksskatteverket senast den 25 januari det kalenderår som närmast följer efter det kalenderår skattskyldigheten inträtt och skatten skall inbetald vara senast denna dag.

Om den skattskyldige kan visa på vilket sätt under det kalenderår skattskyldighet inträtt utvägt avfall återvunnits eller återanvänts och denna hantering står i överensstämmelse med gällande bestämmelser och föreskrifter som Statens Naturvårdsverk meddelar behöver inbetalning skatt av inte ske med belopp motsvarande skatten på sådant utvägt avfall.

8 § skattskyldig skall löpande vikt ange för in- och utvägt avfall med uppgift om ursprunget, hur avfallet viktbestäms och typ avfall av som mottages, organisationsnumret och namnet på den lämnar som invägt respektive tar emot utvägt avfall, datum och klockslag, registreringsnummer på transportfordonet, samt det belopp motsvarar skatten på in- respektive avfall som utvägt och grunden för beräkning skatten. Uppgifterna skall av sammanställas i en särskild avfallsrapport vid utgången varje kalendermånad av månadsrapport.

Vid utgången av varje kalenderår skall månadsrapportema sammanställas i en särskild årlig avfallsrapport årsrapport. Denna skall utfärdas i rapport tre exemplar, varav ett behålls den skattskyldige, lämnas av ett till Riksskatteverket och ett lämnas till Statens Naturvårdsverk.

Den årliga rapporten skall ha kommit in till i andra stycket angivna myndigheter senast den 15 januari nästkommande kalenderår. För det fall

kan myndigheten vid vite

verksamheten inte fullgör rapporteringsskyldigheten

inkräva en rapport.

upprättas på blankett enligt formuläranvisningar Månads- och årsrapport skall

fastställs Riksskatteverket. som av

9§ Statens Naturvårdsverk och länsstyrelserna utgör tillsynsmyndigheter

kontroll efterlevnaden denna lag har enligt denna lag. För tillsyn och av av

tillträde till låsta eller avspärrade områden och har tillsynsmyndighet rätt till

rätt att ta som behövs. prov

lag är pliktig att behjälplig vid

Den är registrerad enligt denna vara som

anmodan förse myndigheten med kontroll lämnade uppgifter och på

av handlingar och annat erforderligt material.

upplysningar,

denna lag tillämpas lagen 1984:151 om

10 § När annat inte följer av

punktskatter och prisregleringsavgifter.

Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

Bilaga 1

W

Kommittédirektiv

Dir. 1993:68

Uppdrag att utreda vissa frågor rörande beskattning m.m.

av avfall

Dir. 1993:68

Beslut vid regeringssammanträde 1993-05-27

Mitt förslag

En utredare tillkallas för att klarlägga vissa frågor rörande beskattning avfall. Utgångspunkten för uppdraget är att föreslå åtgärder som m.m. av påskyndar utvecklingen mot minskade avfallsmängder, minskad användning miljöskadliga ämnen i produkter och varor samt ett förbättrat av avfall och restprodukter. Utredaren skall omhändertagande av analysera möjligheterna till ett ändamålsenligt nyttiggörande av källsorterat avfall t.ex. återanvändning, återvinning eller genom energiutvinning, utvärdera hur kommunernas tillämpning av differentierade avfallstaxor påverkar källsorteringen av avfall, utreda förutsättningarna för och analysera effekterna av olika sätt att beskatta avfall, och lämna förslag till den lagstiftning som behövs. -

Bakgrund

En övergripande målsättning för avfallshanteringen är att avfallets volym och farlighet skall begränsas och att behandlingen av det avfall som ändå uppkommer skall förbättras. I princip bör återanvändning prioriteras före materialåtervinning, energiutvinning och i sista hand deponering. I materialåtervinning skall även inräknas kompostering och utvinning av biogas. skadligt avfall skall undvikas att innehållet av miljöskadliga genom ämnen i produkter och varor minskas. I regeringens proposition 199293:l80 riktlinjer för en om kretsloppsanpassad samhällsutveckling poängteras att producentema har en betydelsefull roll när det gäller att få till stånd en utveckling mot kretsloppsanpassad produktutveckling och avfallshantering. Tillverkare och

Bilaga l 2

importörer måste i större utsträckning än hittills påverkas större att ta miljöhänsyn. Producentansvar kan förekomma i flera former och i flera steg. Enligt propositionen bör, i den min de miljöpolitiska målen kan uppnås utan tvångsåtgärder, frivilliga lösningar eftersträvas. Det första steget kan innebära att producentema tar ansvaret frivilliga åtgärder för genom att bidra till att miljömålen uppnås. När tillräckliga förutsättningar inte finns för att åstadkomma resultat frivillig väg är ekonomiska styrmedel sätt ett att stimulera företagen att uppfylla sitt ansvar. Principen förorenarens om kostnadsansvar, Polluter Pays Principle PPP, som samtliga OECD-länder i princip ansluter sig till genom bl.a. ett flertal överenskommelser, är ett exempel på ekonomiskt producentansvar. Källsortering år ett viktigt medel för att åstadkomma ökad återanvändning och återvinning eller förbättrat omhändertagande av

avfallet. Återanvändning och återvinning avfall och restprodukter

av underlättas genom källsortering, vilket innebär att avfallsmängderna kan reduceras. Källsortering kan även möjliggöra miljöanpassad en mer behandling av det avfall ändå uppkommer, t.ex. att som genom sorterat avfall utnyttjas som biobränsle för energiutvinning. Riksdagen har i samband med 1990 års budgetproposition prop. 198990:100 bil. 16, bet. l98990:JoUl6, rskr. 1989902241 angett som delmål för arbetet på avfallsområdet att källsortering bör utvecklas med sikte på att allt avfall går till slutbehandling sorteras i kategorier som som möjliggör ett från resurshushållningssynpunkt lämpligt omhändertagande fr.o.m. år 1994. En ökad satsning på källsortering bör enligt riksdagsbeslutet leda till att förbränning och deponering av osorterat hushålls- och industriavfall i allt väsentligt upphör. Trots att osorterat avfall har visat sig kunna förbrännas på ett acceptabelt sätt i stora anläggningar med avancerad reningsutrustning, ger källsortering möjlighet till ökad återanvändning, återvinning samt förbättrade behandlingsmetoder både som miljömässigt och ekonomiskt bör vara att föredra. Den rådande situationen inom avfallsområdet står inte i överenstämmelse med riksdagens övergripande målsättning och ambitionsnivå. Fortfarande förbränns drygt hälften av hushållsavfallet medan i stort sett resten deponeras. Av industriavfallet deponeras nästan allt. Såväl hushålls- som industriavfall förbränns och deponeras i osorterat skick. Någon väsentligt ökad återanvändning eller återvinning av material kan inte iakttas. Mycket tyder på att det finns en relativt stor potential för källsortering som skulle kunna leda till ökad återanvändning, återvinning och förbättrade behandlingsmetoder. Avfallsförbränning med energiutvinning förekommer i flera kommuner. Genom sortering avfallet kan t.ex. brännbart material av av typ bygg- och rivningsavfall separeras, förbrännas i lämpliga anläggningar och därmed bidra till en mer miljöanpassad energiutvinning. Vid en sådan sortering kan kategori avfall fås fram med högt en energivärde som närmast kan karakteriseras biobränsle. En kategori som som i huvudsak består av köksavfall kan användas för lokal kompostering eller central kompostering för utvinning biogas rötning. av genom

Det finns emellertid omständigheter som motverkar utvecklingen mot ökad källsortering. En sådan omständighet är att priset för att lämna obehandlat avfall är lågt. Avfallslänmarens möjligheter till besparingar resurssnål hantering avfallet blir därmed helt marginella genom en mera av och ekonomiskt ointressanta för honom. Detta i synnerhet som ett system för bättre utnyttjande avfallet ofta medför ett visst besvär och tar av utrymme i anspråk. Ekonomin är alltså för närvarande inget starkt incitament för sortering av avfall och ökad återvinning av restprodukter och material. För att leva upp till målsättningarna om en mer miljöanpassad varuproduktion, effektivare resurshushållning, bl.a. genom användning av bioråvaror, ökad återanvändning och återvinning, samt förbättrat en omhändertagande för avfall, kan det behövas ytterligare styrmedel som ger hushållen och näringslivet incitament till att begränsa mängden avfall och separera olika avfallsslag. I regeringens proposition 199293:l80 om riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling anges att en särskild utredare bör tillkallas för att analysera effekterna av olika beskattningsaltemativ och lämna förslag till den lagstiftning som behövs. En sådan skatt kan ge incitament till ökat producentansvar för att driva på det fortsatta utvecklings- och forskningsarbetet för miljöanpassad produktutveckling som skall främja avfallssnål och miljöanpassad teknik. Den kan också leda ny, till ökat intresse för källsortering som kan driva utvecklingen av nya lösningar för att återanvända och återvinna material från avfalls- och resursflödet samt att utveckla resurshushållande behandlingsmetoder.

Uppdraget

Jag föreslår särskild utredare tillkallas med uppdrag att utreda att en förutsättningarna för och analysera effekterna av olika sätt att beskatta avfall. Utgångspunkten for uppdraget är att föreslå åtgärder som syftar till att påskynda utvecklingen mot minskade avfallsmängder, minskad användning miljöskadliga ämnen i produkter och varor samt ett av förbättrat omhändertagande av avfall och restprodukter. För att kunna utforma skatt leder till ökad källsortering måste en som bl.a. styreffekt, kostnadseffektivitet och förutsättningarna för hur man på ett ändamålsenligt sätt kan nyttiggöra sig det källsorterade avfallet, t.ex. återanvändning, återvinning eller energiutvinning bedömas. En genom avfallsbeskattning måste även bedömas i förhållande till andra ekonomiska styrmedel inom avfallsområdet. Särskilt behöver en utvärdering ske av hur kommunernas hittillsvarande tillämpning av differentierade avfallstaxor har påverkat källsorteringen. Vidare bör utredaren klarlägga myndigheternas möjligheter att i praktiken tillämpa reglerna samt utöva erforderlig tillsyn och kontroll. I utredningsarbetet bör även ingå att redovisa vilka konsekvenser, bl.a. från kostnads- och konkurrenssynpunkt, som förslagen medför för hushåll, näringsliv, kommuner och berörda myndigheter.

Bilaga 1

Utredaren bör utarbeta förslag till sådan lagstiftning krävs. som Utredningsarbetet bör bedrivas med sikte på att avslutat den 30 vara senast juni 1994. I den mån utredaren identifierar problem kan lösas med som insats av skyndsamma åtgärder bör förslag härom läggas fram utan att avvakta arbetets slutförande. Utredaren skall beakta regeringens direktiv dir. 1984:5 till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning, regeringens direktiv dir. 1992:50 angående regionalpolitiska konsekvenser samt regeringens direktiv dir. 1988:43 angående beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten. Vidare bör för arbetet gälla att förslag bör vara så utformade att de står i överensstämmelse med Sveriges internationella åtaganden. Förslagen bör också så långt som möjligt utformas så att samhällsekonomisk effektivitet uppnås.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för Miljö- och naturresursdepartementet att tillkalla en särskild utredare, omfattad kommittléförordningen - av 1976:119, med uppdrag att utreda vissa frågor rörande beskattning m.m. av avfall, att besluta om referensgrupp, sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde utredaren. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta fjortonde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

Miljö- och naturresursdepartementet

Bilaga 2

från Restprodukter svenska avfallsförbränningsanläggningar

Bilaga 2

F.. I

Svenska Renhållningsverks-Föreningen har

på uppdrag av Miljö- och natur-

resursdepartementet och Avfallsskatteutredningen sammanställt

uppgifter om

restproduktmängdema från de svenska avfallsförbränningsanläggningarna.

I rapporten redovisas restproduktema i förhållande till den tillförda

mäng-

den avfall samt deras påverkan anläggning och avfallets renhet

av respektive

föroreningsgrad. Även restproduktens eventuella

användning som fyllnads-

material diskuteras.

Uppgifterna i rapporten är insamlade från de svenska avfallsförbränningsanläggningarna och representerar 1992-års värden.

Malmö i maj 1994

Svenska Renhållningsverks-Föreningen

Weine Wiqvist elena Bredin

Verkställande direktör

Utredningsingenjör

Bilagan

Heating

Allmänt

Avfallsförbränning är den dominerande behandlingsmetoden för hushållsavfall i Sverige. Vid landets 21 avfallsförbränningsanläggningar behandlas

ungefär 55 % det totala hushållsavfallet. Vid avfallsförbränning, liksom av

vid varje behandling, uppstår restprodukter. Mängd och typ av rest-

annan

mängd faktorer. De viktigaste är: förbränningsprodukt påverkas av en teknik, tillfört bränsle och rökgasreningsutrustningen. Förbränningstekniskt kan i Sverige delas in i rostereldade respektive fluidiserad anläggningarna bädd FB anläggningar.

Figur 1 och 2 nedan visar de olika flödena med restprodukter finns i en

var

avfallsförbränningsanläggning. Varje anläggning har sin lösning på rest- Figurerna nedan är inte representativa för någon produkthanteringen.

enstaka visar bara de totala antalet möjliga vägar för olika

anläggning utan gå. Figurema kan bra att återvända till vid genomrestprodukter att vara

läsning av rapporten.

Rostereldning

Rökgasreningsaska slam Askhantering

Vatten och Rökgasrening stabiliseringsmedel

Bränsle in

n

Kemikalier 13690111

Avfall + ev. andrabränslen Förbränning

ö

Bottenslagg slaggsømñng

U

Återanvändning

vägval avfallsförbranningsverket en i rostereldad Figur Restproduktens olika genom anläggning

Bilaga 2

Fluiciserande bädd

Återvinning Avfall .m

u

Återanvändning

W

Förbehandung Soneringsrest

Sorteratavfall RDF S‘33‘°°‘i3 Kemikalier Annat bränsle 4 Å b

Flis. mm

Bottenslagg

Förbränning I Deponi

J N

B

Sand

g

Restprodukthantering

Rökgasrening

Kemikalierr

Rökgasreningsaska

Figur 2 Restprøduktensolika vägval genomen FB-anlaggning

Bilaga

Restproduktmängder som uppstår vid förbränning av avfall

Restproduktmängden från avfallsförbränningsanlägggiingarna varierar kraftigt beroende på sammansättningen det tillförda lnränslet. En större andel

av av exempelvis flis i bränslet medför en minskad miängd restprodukter. I de pannor som använder tekniken fluidiserad bädd FB-pannor är andelen

annat bränsle t ex flis, träkross, spannmål, torv stor.

Det finns sex FB-anläggningar förbränner avfall i Sverige. I dessa utgör som avfallet ungefär 13 det tillförda bränslet. Detta kan jämföras med de av övriga femton avfallsförbränningsanläggningarna, använder rostersom tekniken, där praktiskt taget allt av det förbränns är avfall. Detta medför som att förhållandet mellan tillfört bränsle och restprodukter mellan de olika

förbränningsteknikerna inte blir jämförbart. En annan viktig skillnad är att

man i FB-pannorna i högre grad förbränner förbehandlat, sorterat avfall än i rosteranläggningar, dvs ett avfall med en större andel brännbart material, som ger en mindre mängd restprodukter. Det sorterade avfallet utgörs i dessa fall av ungefär hälften av den ursprungliga avfallsmängden.

FB-pann0r Röster-anläggningar

329 a vfall ° 96% avfall hushåll, industri, hushåll. bygg industri, bygg

bränsle i

68% annat 4% annat bränsle torv, flis, träkross, spannmål torv, flis, träkross, spannmål

Diagram 1 och 2 visar tillförda bränslen som förbränns i de två olika anläggningstypema.

I tabell l och 2 nedan redovisas de 21 avfallsförbränningsanläggningarna i

Sverige som för närvarande är i drift. Tillfört bränsle till anläggningarna inkluderar allt som förbränns i anläggningen, dvs avfall och annat bränsle. Redovisningen av restprodukter inkluderar förutom bottenslagg och rökgasreningsaska i de flesta fallen även olika kemikalier, stabiliseringsmedel, sand och vatten.

14-1075 289 10

Bilaga 2 Typ av Effekt Tillfört Restprod. RestTillf

Tabell 1: FB-pannor som förbränner anfall i Sverige. Tabellen visar fördelningen av tillför: bränsle och restprodukter. 1992-ärs värden. Typ av Effekt Tillfört Restprod. RestTillf

Tabell 2: Anläggningar som förbränner avfall med rosterteknik i Sverige. Tabellen visar fördelningen av tillfiirt bränsle och restprodukter. 1992-dis värden.

I diagram 3 och 4 redovisas resultatet av tabell 1 och 2 vilket ger att ett

,

normalt förhållande mellan restprodukter och tillfört bränsle vid avfallsförbränningsanläggningar ligger runt 25% för rostereldning och på 9% vid förbränning i FB-pannor viktsbasis.

Bilaga 2

[:3.panno,- Rester-anläggningar 25% Restprodukter

Diagram 3 och 4 visar andelen restprodukter i förhållande till tillfart bränsle vid förbränning av anfall i de två olika anläggningstypema.

Restprodukter, kvalité och behandling

Tabell 3 och 4 nedan redovisar fördelningen av olika restprodukter, i den mån anläggningarna har kunnat dela upp och specificera sina restprodukter. Restproduktema kan delas in i olika grupper:

- Bottenslagg inkluderar rostergenomfall, slagg, sand och oförbränt. Kravet på slagg innebär att det får inte finnas mer än 5 % oförbränt material i slaggen.

Rökgasreningsaska inkluderar förutom askan även olika kemikalier - t ex kalk, fällningsmedel, mm, sand och vatten. Huvuddelen av alla metaller sitter i rökgasreningsaskan, vilket gör att askan inte bör användas till något utan bör stabiliseras på något sätt enligt nedan innan den deponeras.

- Övrigt t ex utsorterat skrot, cement, sand och vatten.

-

Försök i Malmö, att använda slaggrus utfyllnadsmaterial vid vägsom byggnation, visar att det i princip inte är någon skillnad i utlakad mängd vid användning slaggrus jämfört med vanligt De metaller som hamnar i av grus. slaggen sitter ganska hårt bundna jämfört metallerna i rökgasreningsaskan. Man bör dock försiktig och kanske undvika att använda slaggrus vid en vara grundvattentäkt eller i ekologiskt känsliga områden.