Förslag till avgörande av generaladvokat Georges Cosmas föredraget den 26 november 1996

1 Originalspråk: grekiska.

2 Efter ikraftträdandet av Fördraget om Europeiska unionen innehåller Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen två bestämmelser som har samband med energisektorn: i enlighet med artikel 3 t innefattar gemenskapens verksamhet, för att uppnå de mål som åsyftas i artikel 2, bland annat åtgärder på energiområdet, medan det i artikel 129b. 1 anges att gemenskapen skall bidra till att upprätta och utveckla transeuropeiska nät för infrastrukturerna inom bland annat energisektorn. Det anmärks att enligt en förklaring som bilagts slutakten till Fördraget om Europeiska unionen skulle frågan om införande av en avdelning angående energi prövas på grundval av en rapport som kommissionen skulle framlägga senast år 1996.

3 Protokoll om överenskommelse beträffande energiproblem mellan regeringarna i medlemsstaterna i Europeiska gemenskaperna vid det 94: c mötet för det särskilda ministerrådet inom Europeiska kol-och stålgemenskapen den 21 april 1964 i Luxemburg (EGT av den 30 april 1964, s. 1099).

4 Rådets resolution av den 16 september 1986 om gemenskapens nya cncrgipolitiska mål fram till år 1995 och överensstämmelse mellan medlemsstaternas politik (EGT C 241, S.1).

5 KOM(88) 238 slutlig.

6 EGT L 185, s. 16.

7 EGT L 313, s. 30.

8 EGT L 147, s. 37.

9 Förslag till rådets direktiv om gemensamma regler för den inre marknaden för elektricitet (EGT C 65, s. 4).

10 Förslag till rådets direktiv om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas (EGT C 65, s. 14).

11 EGT C 123, 1994, s. 1 och 26.

12 Efter det muntliga förfarandet har utvecklingen i detta hänseende accelererat väsentligt, vilket resulterade i att rådet (energi), som sammanträdde i Luxemburg den 20 januari 1996, antog en gemensam ståndpunkt om principerna och villkoren för ett gradvist upprättande av en gemensam marknad för elektricitet. Rådet har vid ett senare sammanträde förbchållt sig möjligheten att undersöka frågan om en avrcglcring av de nationella marknaderna inom naturgasscktorn. Enligt nämnda gemensamma ståndpunkt (som skulle överlämnas till Europaparlamentet för vidare handläggning) var de viktigaste punkterna i det direktiv som skall antas följande (se Résumé de la position commune du Conseil (établi par le secrétariat du Conseil) i EUROPE/Documents, nr 1993, 10.7.1996): a) Vid utgången av fristen för genomförande av direktivets bestämmelser i nationell rätt skall medlemsstaterna öppna den del av deras marknad för konkurrens som enligt ett genomsnitt i gemenskapen motsvarar den kvantitet elektricitet som konsumeras av kunder med en årlig förbrukning som överstiger 40 GWh, en del som i genomsnitt beräknas motsvara 22,66 procent av de nationella marknaderna. Från den 1 januari 2000 skall den nämnda nivån på 40 GWh, nedsättas till 20 GWh och från den 1 januari 2003 till 9 GWh. b) För regleringen av tillgången till transport-och distributionsnäten kan medlemsstaterna välja mellan följande två metoder: i) Tillgång till nätet efter förhandlingar: Producenterna samt även vissa konsumenter (definierade enligt kriterier som medlemsstaterna fastställer) förhandlar med nätets förvaltare om tillträde till det aktuella nätet i avsikt att få till stånd ett avtal dem emellan om leverans av elektricitet. Förvaltaren kan neka tillträde till nätet om det saknas tillräcklig kapacitet. ii) Ensamuppköparc: Medlemsstaterna utser en juridisk person som ensamuppköpare av elektricitet i det område som täcks av nätet. I detta fall skall medlemsstaterna säkerställa, å ena sidan, att priset för tillgången till nätet fastställs på grundval av objektiva kriterier och, å andra sidan, att konsumenterna, som uppfyller vissa kriterier som medlemsstaterna fastställt, i vissa fall har rätt att ingå avtal om leverans av elektricitet. Ensamuppköparen kan neka tillträde till nätet eller neka att köpa elektricitet om det saknas tillräcklig transport-och distributionskapacitct. c) Konsumenter, vars årliga förbrukning överstiger 100 GWh, skall under alla omständigheter vara bland dem som har rätt att ingå avtal om leverans av elektricitet i enlighet med en av de omtalade metoderna (och som därmed i praktiken drar fördel av att de nationella marknaderna öppnas för konkurrens). d) För att undvika obalans vid öppnandet av marknaderna skall i direktivet införas en särskild bestämmelse med tidsbegränsad giltighet enligt vilken det inte kan förbjudas att avtal ingås om leverans av elektricitet med en konsument som har rätt att ingå sådant avtal i en annan medlemsstat, om denna konsument uppfyller de kriterier som fastställts i båda medlemsstaterna; om avtalet inte kan fullföljas på grund av olikheter i sättet för att fastställa ovannämnda kriterier i de två medlemsstaterna, kan kommissionen under vissa förutsättningar kräva att det fullföljs. c) Medlemsstaterna skall kunna ålägga de företag som verkar inom elsektorn skyldigheter som motsvarar en offentlig myndighets såvitt angår försörjningstrygghet, regelbundenhet i leveranserna, den tillhandahållna elektricitetens kvalitet och pris samt miljöskydd.

13 Se till exempel beslut av den 11 juli 1995 i mil C-266/94, kommissionen mot Spanien (REG 1995, s. I-1975), punkt 16, samt dom av den 17 september 1996 i mål C-289/94, kommissionen mot Spanien (REG 1996, s. I-4405), punkt 15, dom av den 2 februari 1988 i mài 293/85, kommissionen mot Belgien (Ree. 1988, s. 305), punkt 13, och dom av den 31 januari 1984 i mål 74/82, kommissionen mot Irland (Ree. 1984, s. 317), punkt 13.

14 Se dom av den 8 februari 1983 i mål 124/81, kommissionen mot Förenade kungariket (Ree. 1983, s. 203), punkt 5 och följande punkter, dom av den 11 juli 1984 i mål 51/83, kommissionen mot Italien (Rec. 1984, s. 2793), punkt 5 och följande punkter, dom av den 14 juli 1988 i mål 298/86, kommissionen mot Belgien (Ree. 1988, s. 4343), punkt 9 och följande punkter, samt dom av den 12 januari 1994 i mål C-296/92, kommissionen mot Italien (Ree. 1994, s. I-I), punkt 11 och följande punkter.

15 Se dom av den 7 maj 1987 i mål 186/85, kommissionen mot Belgien (Rec. 1985, s. 2029), punkt 11 och följande punkter, dom av den 28 november 1991 i mål C-198/90, kommissionen mot Nederländerna (Rcc. 1991, s. I-5799), punkt 13 och följande punkter, samt dom av den 31 mars 1992 i mål C-52/90, kommissionen mot Danmark (Rcc. 1992, s. I-2187), punkt 23 och följande punkter.

16 Mot bakgrund av detta bör man tolka punkt 14 i dom av den 18 maj 1995 i mål C-57/94, kommissionen mot Italien (REG 1995, s. I-1249), enligt vilken det, för att korrigera de felaktigheter som domstolen konstaterade i en tidigare dom angående en av kommissionen väckt talan — som blev avvisad, eftersom yrkandena var annorlunda än i det motiverade yttrandet —, var tillräckligt att kommissionen ingav en ansökan som grundade sig på samma anmärkningar, grunder och argument som det motiverade yttrandet ... (min kursivering). Se även dom av den 27 april 1993 i mål 357/90, kommissionen mot Grekland (Rcc. 1993, s. I-2055). Enligt denna dom hade kommissionen inom ramen för det administrativa förfarandet anfört att de grekiska myndigheterna brutit mot en gemenskapsrättslig bestämmelse därför att de efter genomförandet av en kontroll av ett parti kött enligt metod A, varvid det konstaterades att köttet uppfyllde hälsovårdskraven i den nämnda bestämmelsen, genomförde en andra kontroll enligt metod B, vars användning förutses i bestämmelsen endast om kontrollen enligt metod A inte har genomförts eller visat att de undersökta produkterna inte uppfyller hälsovårdskraven som bestämmelsen uppställer. Den grekiska regeringen hävdade såväl under det administrativa förfarandet som inför domstolen att den uteslutande använt metod B. Kommissionen ifrågasatte inte detta påstående men påstod för första gången i domstolen att de grekiska myndigheterna i alla fall var skyldiga att först och främst använda metod A. Domstolen ansåg att detta argument inte kunde beaktas därför att det förutom att det inte hade framlagts under det skriftliga förfarandet inte heller hade framlagts under det administrativa förfarandet. Det är således uppenbart att tvistens föremål ändrades väsentligt genom framförandet av nämnda argument; medan man först utgick från att Republiken Grekland hade följt metod B medan metod A redan hade använts, framförde kommissionen därefter att åsidosättandet bestod i att metod A inte hade använts (se även punkt 16 i generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande i målet).

17 Se beträffande denna punkt domar av den 12 mars 1987 i mâl 176/84, kommissionen mot Grekland (Ree. 1987, s. 1193), punkt 12 och följande punkter, särskilt punkt 20, och i mål 178/84, kommissionen mot Tyskland (Rec. 1987, s. 1227), punkt 13 och följande punkter, särskilt punkt 23.

18 Se till exempel dom av den 21 juni 1988 i mål 415/85, kommissionen mot Irland (Rec. 1988, s. 3097), punkt 9.

19 Se dom av den 1 juni 1994 i mål C-317/92, kommissionen mot Tyskland (Rec. 1994, s. I-2039), punkt 5, och av den 4 december 1986 i mål 220/83, kommissionen mot Frankrike (Rec. 1986, s. 3663), punkt 7.

20 Mål 7/68 (Rec. 1968, s. 617).

21 Mål C-2/90 (Rec. 1992, s. I-4431).

22 Särskilt beträffande artikel 37 påminns om att det enligt domstolens fasta rättspraxis, såväl av artikelns placering i kapitlet om avskaffande av kvantitativa restriktioner som av den terminologi som används i denna bestämmelse, framgår att den gäller handel med varor och inte tillhandahållande av tjänster (se dom av den 30 april 1974 i mål 155/73, Sacchi (Rcc. 1974, s. 409), punkt 10, dom av den 28 juni 1983 i mål 271/81, Mialocq (Rec. 1983, s. 2057), punkt 8, dom av den 4 maj 1988 i mål 30/87, Bodson (Rec. 1988, s. 2479), punkt 10, dom av den 27 oktober 1993 i mål C-46/90 och C-93/91, Lagauche m. fl. (Rec. 1993, s. I-5267), punkt 33, och dom av den 7 december 1995 i mål C-17/94, Gervais m. fl. (REG 1995, s. I-4353), punkt 35).

23 Dom av den 15 juli 1964 i mål 6/64 (Rec. 1964 s. 1141).

24 Dom av den 27 april 1994 i mål C-393/92 (Rcc. 1994, s. I-1477).

25 Se till exempel dom av den 11 juli 1985 i förenade milen 60/84 och 61/84, Cinéthcquc (Rcc. 1985, s. 2605), punkt 10, och dom av den 30 april 1991 i mil C-239/90, Boschcr (Rec. 1991, s. I-2023), punkt 7— 10.

26 Dom av den 24 mars 1994 i mål C-275/92 (Rec. 1994, s. Ι-1039).

27 Se i denna riktning även dom av den 5 oktober 1994 i mål C-55/93, Van Schaik (Rec. 1994, s. Ι-4837), punkt 12— 14.

28 Dom av den 18 juni 1991 i mål C-260/89 (Rcc. 1991, s. Ι-2925).

29 Se ovan fotnot 21.

30 Se även dom av den 22 september 1988 i mål 45/87, kommissionen mot Irland (Rcc. 1988, s. 4929). Inom ramen för detta sistnämnda mål hade kommissionen yrkat att domstolen skulle fastställa att Irland hade underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 30 i fördraget genom att i en anbudsinfordran avseende ett offentligt bygg-och anläggningskontrakt tillåta ett villkor, enligt vilket de materiel som skulle användas vid avtalets fullgörande skulle stå i överensstämmelse med irländsk teknisk specifikation. Irland anförde i domstolen att det tvistiga avtalet inte gällde försäljning av varor utan utförandet av ett arbete som omfattades av tillämpningsområdet för fördragets bestämmelser om frihet att tillhandahålla tjänster och att villkoren avseende de material som skulle användas var av helt underordnad karaktär. Domstolen avvisade detta påstående och ansåg (punkt 17) att det förhållandet att ett offentligt bygg-och anläggningskontrakt rör tillhandahållande av tjänst kan därför inte medföra att en begränsning med hänsyn till materialvalet, som har upptagits i ett meddelande om anbudsinfordan, inte omfattas av förbudsbestämmelserna i artikel 30.

31 Dom av den 4 februari 1965 i mål 20/64 (Rec. 1965, s. 39).

32 Rec. 1976, s. 181.

33 A. st., s. 102 och följande sidor.

34 Rec. 1970, s. 1089.

35 Se särskilt punkt 19 och följande punkter.

36 Dom av den 17 februari 1976 i mål 91/75 (Rec. 1976, s. 217).

37 Det påpekas att domen av den 3 februari 1976 i mål 59/75, Manghera (Rec. 1976, s. 91), med vilken en nationell åtgärd bestående i att bevilja ett statligt monopol en ensamrätt till import av en viss produkt bedömdes uteslutande mot bakgrund av artikel 37 utan uttrycklig hänvisning till artikel 30 i fördraget, inte kan anses ha givits på samma grund som domen i målet Miritz, främst på grund av att den tolkningsfråga som det rörde sig om endast gällde tolkningen av artikel 37.

38 Rec. 1979, s. 975.

39 Rec. 1983, s. 2011.

40 Rec. 1990, s. I-4747.

41 Se dom av den 20 februari 1979 i mål 120/78, Rcwc-Zentrale (Rec. 1979, s. 649), punkt 7, dom av den 13 mars 1979 i mål 86/78, Peureux I (Rec. 1979, s. 897), punkt 35, dom av den 6 oktober 1987 i mål 118/86, Ncrtsvocdcrfabriek Nederland (Rec. 1987, s. 3883), punkt 7, dom av den 11 mars 1992 i mål C-78/90—C-83/90, Compagnie Commerciale de l'Ouest m. fl. (Rec. 1992, s. I-1847), punkt 36, och dom av den 14 december 1995 i mål C-387/93, Banchero II (REG 1995, s. I-4663), punkt 29.

42 Se domen i målet Manghera, punkt 9 (ovan fotnot 36), domen i målet Miritz, punkt 8 (ovan fotnot 35), dom av den 13 mars 1979 i mål 91/78, Hansen II (Rec. 1979, s. 935), punkt 13, och dom av den 7 juni 1983 i mål 78/82, kommissionen mot Italien (Rec. 1983, s. 1955), punkt 11, domen i målet kommissionen mot Grekland, punkt 42 (ovan fotnot 39), och domen i målet Banchero II, punkt 27 (ovan fotnot 40).

43 Som domstolen uttalade i domen i målet Hansen II, punkt 8 (ovan fotnot 41), upphör inte regeln i artikel 37 att gälla efter utgången av den övergångstid inom vilken det skulle ske en gradvis anpassning av de statliga handelsmonopolen. Tvärtom fortsätter den, också efter denna tidpunkt, att vara sedes materiae beträffande förbudet att bibehålla eller vidta nya åtgärder med samma innebörd som dessa monopol som utgör diskriminering med avseende på anskaffnings-och saluföringsvillkor. Den nämnda övergångstiden utlöpte, beträffande Frankrike, Italien och Nederländerna, den 31 december 1969 (artikel 8 i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, artikel 7 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen). Beträffande Spanien nar följande stadgats i artikel 48 i anslutningsakten:1. Utan att det påverkar bestämmelserna i punkt 2-3 i denna artikel skall Konungariket Spanien, från och med den 1 januari 1986, gradvis anpassa statliga handelsmonopol enligt artikel 37.1 i Romfördraget och, där det är lämpligt, med beaktande av artikel 90.2 i Romfördraget, så att all diskriminering mellan medlemsstaternas medborgare beträffande de villkor under vilka varor tillhandahålls och släpps ut på marknaden upphör senast den 31 december 1991. ... 2. Konungariket Spanien skall upphäva alla exklusiva exporträttigheter från och med den 1 januari 1986. 3. Beträffande de produkter som anges i listan i bilaga V skall alla exklusiva importrättigheter avskaffas senast den 31 december 1991. Detta sker genom att importkvoter gradvis öppnas för produkter från de nuvarande medlemsstaterna från och med den 1 januari 1986 ... Konungariket Spanien skall öka kvoternas storlek på det sätt som anges i bilagan i första stycket. ... 4. ... Elektricitet är inte bland de produkter som uppräknas i listan i bilaga V, som det talas om i artikel 48.3.

44 Se punkt 9 i domen i målet Manghcra (ovan fotnot 36), punkt 26 i domen i målet Rewe-Zentrale des Lebensmittel-Grosshandcls (ovan fotnot 31), punkt 30 i domen i målet Peureux I (ovan fotnot 40), punkt 11 i domen i målet kommissionen mot Italien (ovan fotnot 41), och punkt 42 i domen i målet kommissionen mot Grekland (ovan fotnot 39).

45 Konstaterandet att åtgärder, som utgör kvantitativa restriktioner eller åtgärder med motsvarande verkan i den mening som avses i artiklarna 30 och 34, nödvändigtvis även utgör diskriminering med avseende på anskaffnings-och saluföringsvillkor i den mening som avses i artikel 37.1 verkar självklart när det rör sig om åtgärder som direkt gör åtskillnad mellan importerade och inhemska produkter. Är det lika självklart beträffande åtgärder som, oavsett om de tilllämpas utan undantag på importerade och inhemska produkter, ändå, med tillämpning av domen av den 11 juli 1974 i mål 8/74, Dassonvillc (Ree. 1974, s. 837), punkt 5, anses som åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa importrestriktioner, eftersom de kan hindra, indirekt eller eventuellt, handeln inom gemenskapen? Ett bekräftande svar på denna fråga finner inte bara stöd i artikel 37.1 och 37.2, av vilka framgår att det föreligger ett direkt samband mellan förbudet mot diskriminering med avseende på anskaffnings-och saluföringsvillkor och samtliga förbud i artiklarna 30 och 34, utan det är också det enda svar som är förenligt med syftet med artikel 37.1 som, enligt dess ordalydelse, består i ett säkerställande av att den grundläggande principen om fri rörlighet för varor iakttas genom avskaffandet av samtliga relevanta hinder som sammanhänger med de statliga handelsmonopolens funktion. Det är ur denna synvinkel betecknande alt domstolen i domen i målet kommissionen mot Italien (fotnot 41 ovan), som avkunnades efter det att kommissionen väckt talan för att få fastställt alt bibehållandet av en viss statlig åtgärd stred mot artikel 37, efter att ha konstaterat att denna åtgärd tillämpades utan undantag på inhemska och importerade produkter, undersökte (punkt 12 och följande punkter) inte bara om denna åtgärd trots dess nämnda kännetecken kunde utgöra diskriminering utan även om den mer generellt kunde snedvrida konkurrensen, genom att begränsa importen av produkter ... och hindra handeln inom gemenskapen (se härom även punkt III B i generaladvokat Rozes förslag till avgörande i det målet). Kvantitativa restriktioner och åtgärder med motsvarande verkan är dock inte de enda formerna för diskriminering med avseende på anskaffnings-och saluföringsvillkor som är förbjudna enligt artikel 37.1. Som det framgår av en rad domar, som nämns i punkt 19 och följande punkter, kan förbudets tillämpningsområde även innefatta åtgärder såsom införande av tullar eller avgifter i den mening som avses i artikel 12 (se domen i målet Miritz, ovan fotnot 35), eller införandet av diskriminerande avgifter i den mening som avses i artikel 95 i fördraget (se domen i målet Peureux I, ovan fotnot 40), under förutsättning att åtgärderna utgör en integrerad del av statliga handelsmonopols särskilda funktion, men förbudet kan även innefatta alla andra nationella åtgärder, oavsett om de omfattas av tillämpningsområdet för någon annan bestämmelse i fördraget (se domen i målet Rewe-Zentrale des Lebensmittel-Grosshandels, ovan fotnot 31, särskilt punkt 21). Sålunda har bestämmelsen i artikel 37.1 en dubbel funktion: å ena sidan klargör den, för att undanröja varje möjligt tvivel, att de grundläggande förbuden i fördraget, som till exempel i artiklarna 12, 30, 34 eller 95, även gäller åtgärder i samband med statliga handelsmonopols funktion, å andra sidan inför den ett generellt förbud mot varje annan diskriminering som ett sådant monopols funktion skulle kunna föranleda.

46 Se även punkt 5 i generaladvokat Roemers förslag till avgörande i mål 82/71, SAIL (Rec. 1972, s. 119).

47 Se exempel på sådana åtgärder i fotnot 44.

48 Se dom av den 25 januari 1977 i mål 46/76, Bauhuis (Rcc. 1977, s. 5), punkt 12, dom av den 28 januari 1981 i mål 32/80, Kortmann (Rec. 1981, s. 251), punkt 11, dom av den 14 juni 1988 i mål 29/87, Dansk Denkavit (Rec. 1988, s. 2965), punkt 32, och dom av den 2 maj 1990 i mài C-111/89, Bakker Hillcgom (Rcc. 1990, s. I-1735), punkt 8.

49 Se dom av den 4 mai 1988 i mål 30/87, Bodson (Rec. 1988, s. 2479), punkt 13, domen i målet C-393/92, Almelo (ovan fotnot 23), punkt 29, och domen i målet C-387/93, Banchcro II (ovan fotnot 40), punkt 26.

50 Den generella karaktären av termen organ gör det helt uppenbart att bestämmelsen i artikel 37.1 skall tolkas på ett sådant sätt att den omfattar alla sätt att organisera de statliga monopolen i medlemsstaterna, oavsett vilken juridisk form de har enligt nationell rätt (se generaladvokat Lagranges förslag till avgörande i målet Costa mot ENEL, fotnot 22 ovan, samt punkterna 32 och 33 i generaladvokat da Cruz Vilaças förslag till avgörande i målet Bodson, fotnot 48 ovan).

51 Vad beträffar den omständigheten att exklusiva rättigheter först och främst är monopolrättigheter, se till exempel domen i målet Rewe-Zentrale (ovan fotnot 40), punkt 7.

52 Beträffande denna sista fråga, se mål 30/87, Bodson (ovan fotnot 48), punkt 13 i domen.

53 Den nederländska regeringen verkar dela åsikten att denna bedömning är riktig. I svaromålet som den har lämnat in till domstolen, i vilket den utvecklar sina åsikter om att avskaffandet av den exklusiva rättigheten skulle medföra en höjning av priset på elektricitet som produceras i Nederländerna, vilken skulle läggas över på distributionsföretagen och genom dessa på de slutliga konsumenterna, nämner den (se s. 14 i den franska översättningen) att de flesta av de sistnämnda inte har någon alternativ lösning avseende leveranskällan på grund av deras låga konsumtion trots deras lagstadgade möjlighet att själva producera eller direkt importera elektricitet.

54 Se domen i målet kommissionen mot Grekland (ovan fotnot 39), i vilken domstolen ansåg (punkt 41) att en medlemsstats exklusiva rättighet att importera och sälja en kvantitet petroleumprodukter som motsvarade 65 procent av landets behov, ger detta land möjlighet att märkbart påverka importen av petroleumprodukter, och detta med stöd av såväl importrättigheten som försäljningsrättigheten, och det skall därför anses utgöra ett statligt monopol i den mening som avses i artikel 37.

55 Enligt vad kommissionen har anfört i repliken antog Konungariket Spanien lag nr 40/94 av den 30 december 1994 om ett nationellt clcktricitctssystcm (BOE nr 313 av den 31 december 1994) efter det att kommissionen väckte föreliggande talan. Med denna lag, som trädde i kraft den 20 januari 1995, avskaffades 1984 års lag. Denna senare lag påverkar naturligtvis inte denna rättegång: Genom talan med stöd av artikel 169 i fördraget begär kommissionen att det skall fastställas att den berörda staten har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter och att den inte upphört med detta brott inom den tid som kommissionen hade fastställt i sitt motiverade yttrande. Följaktligen är det läget i den nationella lagstiftningen, vid utgången av den frist som föreskrivits för den svarande staten för att rätta sig efter det motiverade yttrandet, som skall beaktas vid bedömningen av kommissionens talan mot Konungariket Spanien (se till exempel domen i målet kommissionen mot Grekland, punkt 40 (ovan fotnot 39), och dom av den 17 november 1992 i mål C-105/91, kommissionen mot Grekland (Ree. 1992, s. I-5871), punkt 21).

56 Som den spanska regeringen har anfört i svaromålet har Conscio de Estado (som enligt artikel 107 i den spanska grundlagen utgör regeringens högsta rådgivande orean) i ett utlåtande som avgivits på den spanska regeringens begäran, och mot bakgrund av regeringens svar på kommissionens motiverade yttrande, uttryckt den ståndpunkten, att eftersom det inte finns någon uttrycklig reglering kan inte 1984 års lag tolkas så att den innebär en överlåtelse av ensamrätter till import och export av elektricitet. Såsom det indirekt framgår av det som framställs i kommissionens talan (se punkt 36) verkar Consejo de Estados uppfattning stödjas på tolkningsprincipen, enligt vilken en rättsregel skall tolkas på ett sätt som gör den förenlig med den regel av högre dignitet som gäller inom samma område, om dess ordalydelse tilllåter det. I föreliggande fall verkar Conscijo de Estado ha medgett (hela tiden enligt talan) att, med hänsyn till bestämmelserna i den spanska grundlagen och närmare bestämt artikel 38 (som fastställer rätten att fritt utöva ekonomisk verksamhet) och artikel 128 (som förutser en möjlighet att förbehålla den offentliga sektorn att utöva vissa verksamheter under förutsättning att detta föreskrivs i lag), beviljandet av exklusiva rättigheter, som utgör ett ingrepp i den nämnda grundlagsbefästa friheten och som innebär att den offentliga sektorn förbehålls en viss verksamhet, kan inte härledas tolkningsvis, utan uttrycklig bestämmelse härom i lagen. Kommissionen har bekräftat sin ståndpunkt att import och export av elektricitet enligt 1984 års lag förbehålls den offentliga sektorn (närmare bestämt REDESA) trots att den saknar uttrycklig hänvisning till ensamrätten.

57 Det påpekas att i det ändrade förslaget till direktiv om gemensamma regler för den inre elektricitetsmarknaden (se ovan fotnot 10) återfinns reglerna i artikel 21, om fritt tillträde för konsumenter och transportörer av elektricitet till transportnätet, tillsammans med reglerna i artikel 9, om det ansvariga förvaltningsorganet, som enligt denna bestämmelse inte bara är ansvarigt för förvaltningen av encrgiströmmarna på nätet och för ... ett säkert, tillförlitligt och effektivt nät utan som även kan neka tillträde till näten om förutsättningarna i artikel 21.3 föreligger. Det är dessutom betecknande att kommissionen i talan mot Republiken Frankrike har erkänt behovet av en central kontroll av ett nationellt elektricitetssystem och tillagt att avskaffandet av ensamrätterna till import och export inte skulle hindra medlemsstaterna från att tilldela systemets förvaltare vissa centrala kontrollfunktioner (se punkt 29 i ansökan).

58 Se däremot i dom av den 7 februari 1985 i mål 173/83, kommissionen mot Frankrike (Rec. 1985, s. 491), punkt 7, beträffande ett fall där det har ansetts att en nationell bestämmelse innehöll ett indirekt men obestridligt förbud.

59 Domstolen har ansett (se till exempel dom av den 20 mars 1990 i mål C-62/89, kommissionen mot Grekland, Ree. 1990, s. I-925, punkt 37) att kommissionen inom ramen för förfarandet enligt artikel 169 måste bevisa existensen av det påstådda fördragsbrottet, och kommissionen kan inte åberopa ett antagande för alt bevisa all en medlemsstat har brutit mot sina skyldigheter enligt gemenskapsrätten.

60 Frågan huruvida artikel 2.1, i i 1984 års lag föreskriver åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa importoch exportrestriktioner då REDESA ges möjligheten att under de förutsättningar som stadgas där fastställa dcltagandeandelen för varje företag i den internationella handeln med elektricitet, kan inte undersökas inom ramen för föreliggande talan vars föremål är att kartlägga i vilken utsträckning Konungariket Spanien har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter genom att inrätta ensamrätter till import och export av elektricitet. En undersökning av ovannämnda fråga skulle utgöra en otillåten ändring av den faktiska grunden för det påstådda fördragsbrottet från den svarande medlemsstatens sida, såsom det har fastställts i det motiverade yttrandet (se rättspraxis som nämns i fotnot 13).

61 Det påminns om att det enligt min åsikt, enligt det som jag har redogjort för i punkt 41 och följande punkter, inte existerar ensamrätter till import och export av elektricitet i Spanien. Dock förutsätts i den fortsatta behandlingen, för att förslaget till avgörande skall bli fullständigt, att de ensamrätter som kommissionens talan refererar till faktiskt existerar i alla de svarande medlemsstaterna.

62 Jag tror också att det är på detta sätt som generaladvokaten Rozes har uppfattat betydelsen av de nämnda punkterna i domen i målet Manghera i sitt förslag till avgörande i det redan nämnda målet 78/82, kommissionen mot Italien (ovan fotnot 41).

63 Det skall påpekas att den tolkningsfråga över vilken domstolen yttrade sig i domen i målet Manghera enligt sin exakta formulering gällde frågan om, i enlighet med artikel 37 i fördraget, handelsmonopolet ... skulle vara anpassat på ett sådant sätt att det inte längre ens var möjligt att diskriminera exportörer från gemenskapen, med den följd att ensamrätten att importera från andra medlemsstater var avskaffad ... (min kursivering).

64 Se särskilt den generella formuleringen i dom av den 20 maj 1976 i mål 104/75, De Peijper (Rec. 1976, s. 613), punkţ 13. Se även dom av den 26 februari 1980 i mål 94/79, Vriend (Rec. 1980, s. 327), särskilt punkt 10, i vilken domstolen ansåg att en nationell reglering genom vilken en medlemsstat, antingen direkt eller genom organ upprättade eller godkända av statliga myndigheter, bland annat även förbjuder vissa personer som inte ingår i någon av de ovannämnda organen att importera vissa produkter strider mot artikel 30.

65 Rcc. 1991, s. I-1223.

66 Rådets direktiv 88/301/EEG av den 16 maj 1988 om konkurrens på marknaden för teleterminalutrustning (EGT L 131, s. 73).

67 Det skall i alla händelser anmärkas att, som det framgår av omständigheterna i målet, är REDESA (innehavaren av de ensamrätter som enligt kommissionen existerar i Spanien) inte producent av elektricitet. I Nederländerna däremot kan SEP, som är innehavare av den existerande importrättigheten i Nederländerna, anses som producent enligt vad båda sidor har framställt (se punkt 9 i repliken och punkt 44 i dupliken); under vissa förutsättningar har även distributionsföretag och privatpersoner rätt att producera. I Italien tilldelades ENEL, genom den redan citerade bestämmelsen i 1964 års lag om förstatligande av elsektorn, bland annat även uppgiften att producera elektricitet; det finns icke desto mindre möjlighet för andra personer att producera (kommunala företag, företag som producerar elektricitet för eget bruk). I Frankrike slutligen producerar EDF elektricitet, men det finns vissa möjligheter för andra personer att producera (produktionsanläggningar vars produktionskapacitet understiger 8000 kWa, produktion under kontroll av lokala förvaltningsorgan med avfall som råvaror med mera). GDF producerar inte naturgas.

68 Dom av den 24 november 1993 i förenade målen C-267/91 och C-268/91 (Rec. 1993, s. I-6097), punkt 16.

69 Se rättspraxis efter domen i målet Keek och Mithouard, dom av den 20 september 1994 i mål C-249/92, kommissionen mot Italien (Rec. 1994, s. I-4311), i vilken domstolen ansåg (punkt 28) att en nationell regel, enligt vilken föregående tillstånd erfordras för import av vissa produkter, strider mot artikel 30 i fördraget. Mer karaktäristisk är dom av den 5 oktober 1994 i mål C-323/93, Centre d'insémination de la Crespelle (Rec. 1994, s. I-5077), i vilken domstolen ansåg (punkt 29), med åberopande av domen i målet Dassonville, att en medlemsstats bestämmelser enligt vilka en privat näringsidkare som importerar tjursperma från en annan medlemsstat är skyldig att mot betalning låta sperman förvaras på ett godkänt center som har ensamrätt till förvaring och inseminering av sperma, utgör hinder för importen därför att denna skyldighet på grund av att den gäller för stadiet omedelbart efter importstadict och lägger en ekonomisk börda på importörerna, kan ... begränsa importens storlek. Detta resonemang avspeglas enligt min mening även i dom av den 15 december 1993 i förenade målen C-277/91, C-318/91 och C-319/91, Ligur Carni m. fl. (Rec. 1993, s. I-6621), punkt 35 —38, i vilken domstolen ansåg, återigen med åberopande av domen i målet Dassonville, att en nationell regel, som ålägger näringsidkare som importerar färskt kött till en kommun skyldigheten att vända sig till det kommunala slakteriet i avsikt att låta ett lokalt företag utföra transporten och leveransen av dessa produkter till deras slutliga destination, kan inverka negativt på handeln inom gemenskapen och utgör följaktligen en åtgärd med motsvarande verkan. Det faktum att ovannämnda nationella bestämmelse även gällde de produkter som importeras till en kommun från andra områden i landet undanröjer enligt min mening inte dess karaktär av bestämmelse som reglerar handeln mellan medlemsstaterna i den mån den också direkt gällde de villkor som import av produkter från andra medlemsstater till den nämnda kommunens område kunde omfattas av.

70 Såsom anförts i punkt 29 och följande punkter har konsumenterna i Nederländerna rätt att direkt importera elektricitet under förutsättning att den importerade elektriciteten uteslutande skall användas för att täcka eget behov. SEP:s ensamrätt till import, som rör elektricitet avsedd för allmän distribution, berövar dock distributionsföretagen möjligheten att själva dircktimportcra.

71 Enligt domstolens fasta rättspraxis ställs det inte krav på bevis för att åtgärderna faktiskt begränsar importen av nämnda produkter för att åtgärderna skall anses utgöra åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa importrestriktioner (se dom av den 16 december 1986 i mål 124/85, kommissionen mot Grekland (Ree. 1986, s. 3935), punkt 7, dom av den 20 februari 1975 i mål 12/74, kommissionen mot Tyskland (Ree. 1975, s. 181), punkt 14, samt dom av den 24 november 1982 i mål 249/82, kommissionen mot Irland (Rec. 1982, s. 4005), punkt 25; se även dom av den 13 mars 1984 i mål 16/83, Prantl (Rec. 1984, s. 1299), punkt 20).

72 Konstaterandet att den i Italien existerande ensamrätten till import utgör en åtgärd med motsvarande verkan som kvantitativ importrestriktion undanröjer stödet för den italienska regeringens påstående om att regleringen i Testo Unico nr 1775 av den 11 december 1933 —som kommissionen åberopar i sitt överklagande (se ovan punkt 37) — saknar föremål efter grundandet av ENEL och om att de kvantitativa restriktionerna som härrör från dessa följaktligen inte längre existerar. Det påpekas i alla fall att de omständigheter som kommissionen åberopar för att bevisa att dessa bestämmelser fortfarande tillämpas (att det finns en viss handling som utfärdades år 1989 och gäller till år 1997 i vilken kvantiteten elektricitet som ENEL årligen kan importera begränsas) inte har bemötts av den italienska regeringen i form av något konkret argument. I svaromålet framläggs blott att det räcker med att ENEL lämnar in en ansökan för att beviljas tillstånd att importera en viss kvantitet elektricitet. Enligt domstolens fasta rättspraxis (se till exempel dom av den 8 februari 1983 i mål 124/81, kommissionen mot Förenade kungariket, Ree. 1983, s. 203, punkt 9) utesluter artikel 30 emellertid tillämpningen på handeln inom gemenskapen av en nationell regel som kräver importtillstånd, även om detta krav endast är formellt.

73 Det är naturligtvis en helt annan fråga (som skall undersökas nedan under 2), om denna förbindelses art och betydelse kan motivera inrättandet av dc tvistiga ensamrätterna till import med tillämpning av artikel 36 i fördraget.

74 Jag påminner om att det enligt kommissionen existerar ensamrätter till export av elektricitet i Italien och Spanien och ensamrätter till export av såväl elektricitet som naturgas i Frankrike. Kommissionens talan mot Nederländerna ställer inte frågan om det existerar ensamrätter till export i Nederländerna.

75 Se dom av den 23 maj 1996 i mål C-5/94, Hedley Lomas (REG 1996, s. 2553), punkt 17 (en medlemsstats avslag på en ansökan om exporttillstånd), samt även dom av den 23 november 1978 i mål 7/78, Thomson m. fl. (Ree. 1978, s. 2247) (exportförbud).

76 Se dom av den 15 december 1971 i förenade målen 51/71—54/71, International Fruit Company m. fl. (Rec. 1971, s. 1107), punkterna 8 och 9 (skyldighet, låt vara formell, att ansöka om cxporttillstånd eller att följa ett liknande förfarande), dom av den 3 februari 1977 i mål 53/76, Bouhelier (Ree. 1977, s. 197), särskilt punkt 16 (krav på tillstånd eller intyg om att vissa produkter överensstämmer med vissa specifikationer, endast vid export), dom av den 16 mars 1977 i mål 68/76, kommissionen mot Frankrike (Ree. 1977, s. 515), punkterna 14 och 15 (skyldighet att lämna en särskild exportdeklaration för att exportera vissa produkter), dom av den 26 februari 1980, Vriend, punkt 10 (ovan fotnot 63), och dom av den 3 februari 1983 i mål 29/82, Van Luipen (Rec. 1983, s. 151), punkt 9 (beviljande av cxporttillstånd avseende vissa produkter endast till näringsidkare som registrerats hos en viss organisation som upprättats eller kontrolleras av statliga myndigheter), dom av den 30 maj 1991 i mål C-110/89, kommissionen mot Grekland (Rec. 1991, s. I-2659), särskilt punkt 24 (hinder eller begränsning, genom olika åtgärder, av exporten av en viss vara av andra näringsidkare än ett organ som kontrolleras av statliga myndigheter), och slutligen dom av den 22 juni 1994 i mål C-426/92, Deutsches Milch-Kontor (Rec. 1994, s. I-2757), särskilt punkt 42 (systematiska gränskontroller för att verifiera sammansättningen och kvaliteten av en viss exporterad produkt). Jag anser att det är karaktäristiskt att domstolen i två av de ovannämnda domarna, nämligen i målet Bouhclicr och i målet Vriend använder (punkt 8 respektive punkt 16) den klassiska formuleringen i domen i målet Dassonville beträffande dc tvistiga nationella åtgärderna.

77 Dom av den 8 november 1979 i mål 15/79, Groenveld (Rec. 1979, s. 3409), punkt 7.

78 Se dom av den 10 mars 1983 i mål 172/82, Intcr-Huilcs m. fl. (Ree. 1983, s. 555), dom av den 9 februari 1984 i mål 295/82, Rhône-Alpes Huiles m. fi. (Rec. 1984, s. 575), och dom av den 7 februari 1985 i mål 173/83, kommissionen moi Frankrike (se ovan fotnot 57) (organisation i en medlemsstat av systemet för uppsamling och avsättning av använd olja på ett sådant sätt att det innebär ett indirekt förbud att exportera denna produkt till annan medlemsstat), samt även dom av den 6 oktober 1987 i mål 118/86, Nertsvoederfabrick Nederland (Rec. 1987, s. 3883) (nationell bestämmelse som, genom att ålägga producenterna att saluföra restprodukterna från slakt av fjäderfä i kommunen där de är belägna, inför ett indirekt exportförbud), och dom av den 9 juni 1992 i mål C-47/90, Delhaize (Rcc. 1992, s. I-3669) (nationell regel som genom att ålägga en skyldighet att buteljera vinet i produktionsområdet indirekt leder till en restriktion av den mängd vin som kan exporteras till andra medlemsstater på fat).

79 Beträffande åtgärder som ansetts omfattas av artikel 30 i fördraget, eftersom de begränsar personkretsen som har rätt att exportera, se de redan nämnda domarna i målen Vriend, Van Luipen och kommissionen mot Grekland (ovan fotnot 75).

80 Se rättspraxis om åtgärder som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 30 (ovan fotnot 70).

81 Dom av den 10 juli 1984 i mål 72/83 (Rec. 1984, s. 2727).

82 Konungariket Nederländernas påstående, att den tvistiga ensamrätten till import kan motiveras av tvingande hänsyn i den mening som avses i domen i målet Cassis de Dijon, kan hur som helst avvisas. Kommissionen har med rätta anfört att man inte kan åberopa sådana tvingande hänsyn om det inte handlar om åtgärder som utan åtskillnad tillämpas på såväl inhemska som importerade produkter (se dom av den 25 juli 1991 i förenade målen C-1/90 och C-176/90, Aragonesa de Publicidad och Publivia (Rec. 1991, s. I-4151), punkt 13, och dom av den 9 juli 1992 i mål C-2/90, kommissionen mot Belgien (Rec. 1992, s. I-4431), punkt 34; i föreliggande fall gäller de tvistiga ensamrätterna till import på grund av deras föremål och art uteslutande importerad elektricitet, såsom anförts ovan (punkt 61). Av samma anledning kan även motsvarande påstående från den spanska regeringens avvisas.

83 Det påminns om alt dessa regler enligt min uppfattning inte inrättar sådana ensamrätter (se ovan punkt 41 och följande punkter).

84 Enligt domen i målet Campus Oil (punkt 36), om det bevisas att en nationell bestämmelse motiveras av objektiva omständigheter som överensstämmer med kraven på allmän säkerhet, utesluts inte tillämpningen av artikel 36 av den omständigheten att bestämmelsen är så utformad att den, utöver de mål som rör allmän säkerhet, eventuellt också gör det möjligt för medlemsstaten att uppnå andra mål av ekonomisk natur som den kan tänkas eftersträva. I föreliggande fall räcker naturligtvis inte åberopandet av de rent ekonomiska konsekvenserna av ett avskaffande av ensamrätterna för att de skall anses förenliga med fördraget, eftersom det i alla fall inte har bevisats att de motiveras med avseende på allmän säkerhet i den mening som denna bestämmelse har.

85 På grund av dessa skäl mutatis mutandis anser jag inte att den italienska och den franska regeringens påståenden är övertygande. De har anfört att ett avskaffande av ensamrätterna skulle beröva ENEL respektive GDF möjligheten att göra sig en klar bild av den efterfrågan som de kommer att behöva täcka, och att de skulle berövas möjligheten att förhandla om importen av en stor kvantitet elektricitet (i Italiens fall) och naturgas (i Frankrikes fall) utifrån en gynnsam ställning: det ges ingen förklaring till varför importen, på grundval av stora avtal, av kvantiteter som skulle visa sig vara större än den ursprungligen förutsedda efterfrågan direkt skulle äventyra minimiförsörjningcn.

86 Beträffande en medlemsstats möjlighet att åberopa artikel 90.2 för att motivera en åtgärd som avviker från artikel 37 i fördraget, se avsnitt VI i generaladvokat Rozes förslag till avgörande i målet kommissionen mot Italien (ovan fotnot 41).

87 Mål C-179/90 (Ree. 1991, s. I-5889).

88 Mål C-320/91 (Ree. 1993, s. I-2533).

89 Generaladvokat Darmon förstår också punkt 14 ¡ domen i målet Corbeau på detta sätt: i sitt förslag till avgörande i målet Almelo (ovan fotnot 23) nämner han i fotnot 111 att domstolen, genom att erkänna alt medlemsstaterna har möjlighet att med avvikelse från artikel 90.2 i fördraget vidta åtgärder som helt utesluter konkurrens, tar avstånd från den ståndpunkt som den antog i punkt 19 i domen i målet Campus Oil.

90 Beträffande de förutsättningar under vilka det enligt artikel 90.2 är möjligt att göra avvikelser från fördragets bestämmelser, se punkt 20 i domen i målet Merci convenzionali porto di Genova (ovan fotnot 86).

91 Se särskilt dom av den 30 januari 1974 i mål 127/73, BRT (Rec. 1974, s. 51), punkt 19.

92 Det påpekas att domen i målet Almelo avkunnades avseende tolkningsfrågor som ställts till domstolen av en holländsk domstol, dar det inom ramen för ett skiljedomsförfarande uppkom en fråga om giltigheten av villkor i avtal som ingåtts mellan regionala och lokala cldistributionsföretag och genom vilka de sistnämnda ålades ett förbud mot att importera elektricitet för allmän distribution redan innan EW trätt i kraft.

93 Kommissionens beslut 91/50/EEG av den 16 januari 1991 om ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EEG-fördraget (IV/32.732-IJsselccntralc m. fl.)(EGT L 28, s. 32).

94 Det klagomål som kommissionens beslut 91/50 gällde rörde villkor i ett avtal som ingicks år 1986 (det vill säga innan EW trätt i kraft) mellan, å ena sidan, bolag som producerar elektricitet och, å andra sidan, SEP. Detta villkor förbehöll SEP ensamrätten till import och export av elektricitet och ålade parterna att i levcransavtal, som ingicks med eldistributionsföretagen, fastställa att dessa varken fick importera eller exportera elektricitet. Kommissionen ansåg att ovannämnda villkor utgjorde brott mot artikel 85.1 i fördraget till den del det hade som syfte och följd att begränsa privata företags import och export. Kommissionen tog dock inte ställning till frågan om samma villkor var förenligt med fördraget till den del det ålade distributionsföretagen förbud mot import av elektricitet avsedd för allmän distribution. Genom att dessutom konstatera att detta förbud hade införts efter det att EW trätt i kraft, enligt artikel 34 i den sistnämnda lagtexten, anförde kommissionen (se övervägande 50 i beslut 91/50) att det inte var ändamålsenligt att yttra sig i frågan om en sådan konkurrensbegränsning var motiverad på grundval av artikel 90.2 i fördraget, därför att det skulle innebära att föregå frågan huruvida den nya lagen som sådan är förenlig med EEG-fördraget. Talan mot beslut 91/50 ogillades av förstainstansrätten genom dom av den 18 november 1992 i mål T-16/91, Rendo m. fl. mot kommissionen (Rec. 1992, s. II-2417), men genom domstolens dom av den 19 oktober 1995 i mål C-19/93 P, Rendo m. fl. mot kommissionen (REG 1995, s. I-3319) blev denna dom delvis upphävd.

95 Beträffande detta särskilda kännetecken för elektriciteten, som är av grundläggande betydelse för att förstå de problem som produktion och handel med elektricitet ger upphov till, se bilaga IV (s. 68, A.2) i kommissionens redan nämnda arbetsdokument av den 2 maj 1988 med titeln Den inre energimarknaden, KOM(88) 238 slutlig (se fotnot 4). Se även punkt 2 i generaladvokat Darmons förslag till avgörande i det upprepade gånger nämnda målet Almelo.

96 Det är ur denna synvinkel som bestämmelsen i artikel 90.2 bedöms i domen i målet Corbeau (ovan fotnot 87, se särskilt punkt 16 och följande punkter) och i domen i målet Almelo (ovan fotnot 23, se särskilt punkt 49).

97 På si sätt är det inte tal om att uppkomsten av elektricitetsöverskott, av de skäl som anförts ovan (punkt 84), innebär en risk för försörjningen, och detta kan sålunda inte utgöra hänsyn till allmän säkerhet i den mening som avses i artikel 36 i fördraget, överskottet får dock betydelse på grund av den negativa inverkan som det kan ha på produktionskostnaden för elektricitet när frågan undersöks mot bakgrund av artikel 90.2 i fördraget.

98 Man får inte glömma att de företag som skulle beviljas rätten att importera elektricitet för allmän distribution, med hänsyn till den grundläggande principen om allmängiltighet vid tillhandahållandet som styr förvaltningen av företag av allmänt ekonomiskt intresse (se de upprepade gånger nämnda domarna i målen Corbeau och Almelo, punkt 15 respektive 48), skulle ha kvar en oinskränkt rätt att närhclst de fann det ändamålsenligt vända sig till det nationella försörjningssystemet för att tillfredsställa sina behov.

99 Se punkt 15 i domen i målet Corbeau. Se även punkterna 48 och 49 i domen i målet Almelo.

100 Se punkt 17 i domen i målet Corbeau. Se även punkt 49 i domen i målet Almelo.

101 Enligt den italienska regeringen har ENEL, förutom den särskilda uppgift som ingående omtalas i texten, anförtrotts samtliga uppgifter som, enligt vad domstolen anfört i punkt 48 i domen i målet Almelo, åligger de företag som skall förse landet med elektricitet med en skyldighet att verka för en rationell energianvändning samt även en rad förpliktelser inom miljöskyddsområdet. Den italienska regeringen har emellertid inte anfört några särskilda och tillräckligt klara påståenden så att man kan utläsa skälen till varför avskaffandet av ensamrätten till import och/cllcr ensamrätten till export skulle hindra fullgörandet av ovannämnda skyldigheter. Det påpekas dessutom att den italienska regeringens argument om att de tvistiga ensamrätterna finner stöd i artikel 130a och 130b i fördraget i alla händelser måste avvisas. Dessa bestämmelser, enligt vilka gemenskapen (vid utformningen och genomförandet av sin politik och sin verksamhet samt vid genomförandet av den inre marknaden) och medlemsstaterna (vid utövandet av sin ekonomiska politik) beaktar behovet av att förstärka gemenskapens ekonomiska och politiska sammanhållning, kan inte tolkas så, att de ger stöd för att medlemsstaterna vidtar åtgärder som åsidosätter grundläggande bestämmelser i fördraget, som de som handlar om fri rörlighet för varor.

102 I dupliken (punkt 38) verkar den franska regeringen, när den bemöter ett argument som kommissionen utvecklat i sitt svaromål, framlägga att avskaffandet av de tvistiga ensamrätterna skulle omöjliggöra EDF:s skyldighet att följa principen om försörjningens allmängiltighet. Den franska regeringen har dock inte framfört några särskilda och tillräckligt konkreta påståenden av vilka det tydligt framgår varför den anser att avskaffandet av ensamrätterna skulle omöjliggöra fullgörandet av denna sistnämnda skyldighet.

103 Den franska regeringen har även åberopat det så kallade contrat de plan som ingicks mellan staten och EDF för åren 1993— 1996. I artikel 2 i detta kontrakt stadgas att EDF och de statliga myndigheterna åtar sig att sänka nivån på de gällande taxorna med 1,25 procent. Jag påpekar att ovannämnda contrat de plan, enligt min mening, kan beaktas inom ramen för detta mål, eftersom den hade trätt i kraft vid den tidpunkt som domstolen enligt sin fasta rättspraxis (se t. ex. dom av den 17 november 1992 i mål C-105/91, kommissionen mot Grekland, (ovan fotnot 54), punkt 21, och dom av den 1 juni 1995 i mål C-123/94, kommissionen mot Grekland, REG 1995, s. I-1457, punkt 7) skall beakta för att avgöra om den överträdelse som kommissionen påstår föreligger: det omnämnda contrat de plan rör perioden 1993— 1996 och gäller uppenbarligen från den 1 januari 1993, vid vilket datum tvåmånadersfristen, som kommissionens hade givit Frankrike i det motiverade yttrandet av den 26 november 1992, ännu inte hade gått ut.

104 Beträffande möjligheterna att beakta ovannämnda contrat de plan i detta mål, se fotnot 102.

105 För att frågan om tillämpning av artikel 90.2 i fördraget skall ställas måste enligt rättspraxis tillhandahållande av tjänst av allmänt ekonomiskt intresse ha anförtrotts ett visst företag genom en åtgärd från offentlig myndighet (se domen i målet BRT, (ovan fotnot 90), punkt 20, dom av den 14 juli 1981 i mål 172/80, Züchncr, Ree. 1981, s. 2021, punkt 7, och dom av den 11 april 1989 i mål 66/86, Ahmed Saccd Flugreisen m. fl., Rec. 1989, s. 803, punkt 55). Jag anser att det inte finns något hinder för att betrakta inte bara en ensidig viljeförklaring, genom lag eller annan föreskrift, från ett organ som utövar offentlig myndighet, utan även en viljeförklaring från ett sådant organ inom ramen för ett avtalsförhållande, såsom en åtgärd från offentlig myndighet, i den mening som avses ovan, som överlämnar tillhandahållandet av tjänst av allmänt ekonomiskt intresse till ett visst företag eller mer generellt fastställer de skyldigheter som åvilar företaget vid detta tillhandahållande.

106 Det påpekas att den bestämmelse som i duplikcn benämns artikel 23 i standardspecifikationen av konccssionsvillkoren avseende transport av naturgas inte är densamma som artikel 23 i kopian av ifrågavarande koncessionsvillkor, som återfinns i bilaga VIII till duplikcn. Såsom framgår av ovannämnda kopia ålägger artikel 23 i denna text inte uttryckligen leverantören en skyldighet att behandla alla sina kunder lika.

107 I svaromålet har den franska regeringen anfört att GDF även är skyldigt att säkerställa tillhandahållandet av naturgas till lägsta möjliga pris, men den har inte nämnt den Konkreta rättsliga grunden för denna skyldighet. Den franska regeringen har även anfört att GDF har särskilda skyldigheter på miljöskyddets och regionalpolitikens områden. Den åberopar dock, som rättslig grund för dessa, bestämmelser i texter som inte kan beaktas i detta mål, antingen på grund av att de tillkommit efter tidsfristen som hade givits Republiken Frankrike i kommissionens motiverade yttrande av den 26 november 1992 (se även fotnot 102) eller på grund av att det inte har förtydligats om texterna har tillkommit före eller efter denna kritiska tidpunkt. Närmare bestämt: Såsom rättslig grund för skyldigheterna inom miljöskyddsområdet har den franska regeringen åberopat artikel 10 i nya formella villkor för koncession på distribution av naturgas, men tidpunkten när den trädde i kraft framgår varken av duplikcn (se punkt 41) eller av texten i nämnda nya formella villkor (se bilaga X till duplikcn). Såsom rättslig grund för GDF:s skyldigheter inom det regionalpolitiska området har den franska regeringen dessutom åberopat texter (ministercirkulär av den 17 februari 1993 i dess slutliga lydelse enligt ministcrcirkulär av den 5 maj 1995, contrat dc plan mellan staten och GDF för åren 1993— 1996), som tillkommit efter den ovannämnda, för detta mål, kritiska tidpunkten.

108 Av de skäl som jag har redogjort för i fotnot 105 anser jag att skyldigheten att behandla alla kunder lika endast åläggs GDF enligt artikel 21 i de formella villkoren för koncession på distribution av naturgas och inte enligt artikel 23 i de formella villkoren för koncession på transporten.

109 Jag erinrar om att dessa regler enligt min uppfattning inte föreskriver sådana rättigheter (ovan punkt 41 och följande punkter).

110 Se i denna riktning avsnitt C i generaladvokat Rozes förslag till avgörande i mål 78/82, kommissionen mot Italien (ovan fotnot 41).

111 Sc ovan punkt 3.

112 Beträffande betydelsen av handeln med elektricitet genom de sammankopplade stora näten, se även punkt 87 och följande punkter och punkt 170 i generaladvokat Darmons förslag till avgörande i det upprepade gånger nämnda målet Almelo.