Förslag till avgörande av generaladvokat

1. Förverkligandet av den gemensamma marknaden, det vill säga det område inom vilket varor, personer, tjänster och kapital är tillförsäkrade fri rörlighet, kommer i framtiden att fullbordas, och marknaden kommer att utgöra en av de väsentliga och mest utmärkande aspekterna av den europeiska integrationen. De frågor som två luxemburgska domstolar, nämligen Conseil arbitral des assurances sociales (mål C-120/95) och Cour de cassation (mål C-158/96), ställt till EG-domstolen inger emellertid vissa betänkligheter i detta avseende såvitt de klarlägger att fram till denna dag är en medborgare i gemenskapen i princip tvungen att erhålla sjukvård inom den medlemsstat där han är försäkrad, om han inte avstår från ersättning för de kostnader som uppkommit därav.

2. De frågor som dessa nationella domstolar hänskjutit innebär i huvudsak att domstolen skall uttala sig om huruvida nationella bestämmelser, i detta fall luxemburgska, i vilka det för ersättning för sjukvårdskostnader som har uppkommit utanför landet föreskrivs ett villkor om att det behöriga organet för social trygghet skall ha gett erforderligt tillstånd till den medicinska behandlingen eller det inköp av sjukvårdsprodukter och/eller medicinska hjälpmedel som är i fråga, är förenliga med gemenskapsrätten. Dessa bestämmelser ifrågasätts utifrån två olika synvinklar: dels den begränsning de innebär för den fria rörligheten för sjukvårdsprodukter och medicinska hjälpmedel, i detta fall ett par glasögon, således i förhållande till artiklarna 30 och 36 i EG-fördraget (mål C-120/95), dels den eventuella inskränkning de medför i friheten att tillhandahålla sjukvårdstjänster, i detta fall en tandregleringsbehandling, till följd av de begränsningar som föreskrivs för mottagarna av dessa tjänster, således i förhållande till artiklarna 59 och 60 i fördraget (mål C-158/96).

3. Även om de två hänskjutna frågorna kommer från två olika nationella domstolar och, åtminstone vid ett första påseende, avser tolkningen av olika bestämmelser, anser jag att de lämpligen kan behandlas gemensamt, eftersom det är samma nationella bestämmelse som är tvistig i de två målen och den argumentation som har anförts av parterna och de regeringar som har ingivit yttranden i huvudsak är identiska. Detta val motiveras för övrigt av den omständigheten att gemenskapens bestämmelser om social trygghet skulle kunna ha en icke försumbar inverkan på bedömningen av de restriktiva verkningarna för handeln, vare sig det gäller varor eller tjänster, såsom kärandena vid de nationella domstolarna i sak har angctt, en inverkan som i princip inte ändras beroende på om artikel 30 eller artiklarna 59 och 60 är tillämpliga.

Tillämpliga bestämmelser

4. I artikel 20 första stycket i den luxemburgska socialförsäkringslagen (nedan kallad lagen), som antogs genom en lag av den 27 juli 1992 och trädde i kraft den 1 januari 1994, föreskrivs att de försäkrade, med undantag för akut behandling vid sjukdom eller olycksfall som har inträffat utomlands, inte får söka vård utomlands eller vända sig till utomlands belägna behandlingshem eller inrättningar som tillhandahåller hjälpmedel om de inte har erhållit ett tillstånd från det behöriga organet för social trygghet. Villkoren och tillvägagångssättet för att bevilja tillstånd fastställs i artikel 25—27 i den version av föreskrifterna från Union des caisses de maladie (nedan kallade UCM:s föreskrifter) som trädde i kraft den 1 januari 1995. I dessa föreskrifter anges särskilt att tillstånd inte kan ges för tjänster som inte är ersättningsgilla enligt nationella bestämmelser (artikel 25), att de behandlingar som har godkänts i vederbörlig ordning skall ersättas i enlighet med de taxor som gäller för social-försäkrade i den stat där behandlingen utförs (artikel 26), och att tillstånd beviljas först efter en medicinsk kontroll och efter att en läkare som är etablerad i Luxemburg har ingivit en skriftlig ansökan med uppgifter om den läkare eller det sjukhus som den försäkrade har tillråtts att uppsöka samt om de omständigheter och de kriterier som medför att behandlingen inte kan utföras i Luxemburg (artikel 27).

5. Vad gäller de relevanta gemenskapsbestämmelserna, förutom bestämmelserna om fri rörlighet för varor och frihet att tillhandahålla tjänster, har artikel 22 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (nedan kallad förordningen) en avsevärd betydelse, vilket kommer att framgå av redogörelsen längre fram.

Bakgrunden och de hänskjutna frågorna

— Mål C-120/95

6. Mål C-120/95 rör en tvist mellan Nicolas-Decker, som är luxemburgsk medborgare, och Caisse de maladie des employés privés (nedan kallad sjukkassan) angående sjukkassans vägran att ersätta honom för kostnaden för ett par glasögon som han köpt — på recept från en luxemburgsk ögonläkare — hos en optiker i Arlon (Belgien). Nicolas Decker klagade på detta beslut hos sjukkassan och väckte därefter talan vid Conseil arbitral des assurances sociales, varvid han åberopade att denna vägran, som hade motiverats med att han inte ansökt om ett förhandstillstånd, vilket krävdes enligt tillämpliga nationella bestämmelser, stod i strid med gemenskapsreglerna om fri rörlighet för varor.

7. För att lösa den tvist som anhängiggjorts ansåg den nationella domstolen det nödvändigt att hänskjuta följande fråga till domstolen:

— Mål C-158/96

8. Mål C-158/96 gäller en annan luxemburgsk medborgare, Raymond Kohll, som till skillnad från Nicolas Decker hade begärt ett förhandstillstånd av Union des caisses de maladie (nedan kallad UCM), som han är ansluten till. Tillståndet avsåg en tandregleringsbehandling i Trier (Tyskland) för hans minderåriga dotter Aline. Han fick emellertid avslag på sin ansökan i beslut av den 7 februari 1994, dels på grund av att den begärda behandlingen inte var akut, dels på grund av att adekvat vård kunde erhållas i Luxemburg.

9. Eftersom överrätten endast hade bedömt den luxemburgska lagens förenlighet med förordningen, men inte alls hade beaktat bestämmelserna om fri rörlighet för tjänster, har Cour de cassation, till vilken Raymond Kohll överklagat överrättens dom, bedömt det nödvändigt att ställa följande frågor till domstolen:

Problemet och dispositionen av förslaget till avgörande

10. De frågor som Conseil arbitral des assurances sociales och Cour de cassation har ställt avser, såsom de formulerats, endast tolkningen av de bestämmelser i fördraget som rör fri rörlighet för varor och tjänster. Domstolen har ombetts fastslå om kravet på ett förhandstillstånd, för att få ersättning för sjukvårdskostnader som har uppkommit i en annan medlemsstat än den stat där den försäkrade är bosatt, står i strid med artiklarna 30 och 59 i fördraget.

11. Under dessa förhållanden förefaller det mig lämpligt att för det första slå fast om den nationella bestämmelsen i fråga omfattas av tillämpningsområdet för artiklarna 30 och 59. I detta avseende är det, även mot bakgrund av domstolens rättspraxis på området, nödvändigt att undersöka i vilken mån och under vilka villkor den omständigheten att det gäller en bestämmelse om social trygghet kan leda till att all kontroll av denna bestämmelse utifrån de grundläggande friheterna som garanteras av fördraget utesluts.

12. Sedan det har klargjorts att varken det faktum att den nationella bestämmelsen i fråga är en bestämmelse om social trygghet eller det faktum att det finns en gemenskapsbestämmelse som i huvudsak är jämförlig är av sådant slag att tillämpningen av artiklarna 30 och 59 utesluts, är det, för det andra, lämpligt att bedöma denna bestämmelses förenlighet med gemenskapsbestämmelserna i fråga. Det är således fråga om att fastställa huruvida skyldigheten att inneha ett förhandstillstånd, vilket krävs för ersättning för sjukvårdskostnader som har uppkommit i en annan medlemsstat än den stat där den försäkrade är bosatt, åtminstone i princip utgör ett hinder för handeln med varor och/eller tjänster.

13. Slutligen återstår det att pröva om den eventuella inskränkande verkan som den nationella bestämmelsen i fråga har, och även artikel 22 i förordningen, ändå kan berättigas. I detta avseende är det först lämpligt att fastställa om den omtvistade bestämmelsen är diskriminerande eller tillämplig utan åtskillnad, med hänsyn till de olika undantag som skall beaktas: i första hand uttryckligt föreskrivna undantag (artiklarna 36 och 56), i andra hand tvingande krav eller, om så föredras, skäl som är berättigade av allmänintresset. Det är i själva verket endast i det andra fallet som man kan beakta särskilda krav, i förekommande fall även av ekonomisk art, avseende existensen, funktionen och upprätthållandet av en nationell hälso-och sjukvård som är tillgänglig för alla.

14. Slutligen vill jag understryka att den logiska argumentationen säkerligen skulle kunna gå snabbare och lättare om man bortsåg från vissa aspekter som jag skall behandla. Jag anser emellertid att man, åtminstone i förslaget till avgörande, inte kan avstå från den analytiska noggrannhet som krävs i ett så viktigt sammanhang.

I — Tillämpligheten av artiklarna 30 och 59

15. Trots att de frågor som avhandlas i föreliggande förfarande är många, ja rent av för många, är vissa grundläggande utgångspunkter, som är väsentliga för att ställa problemet i dess rätta sammanhang, lyckligtvis obestridda. I föreliggande fall, har det inte bestritts att sjukvårdsprodukter utgör varor i den mening som avses i artikel 30 i fördraget, vilket innebär att ett oberättigat hinder för import av denna kategori produkter, även av en privatperson för enskilt bruk, står i strid med nämnda bestämmelse i fördraget. Likaså är det också obestritt dels att medicinsk verksamhet utgör tjänster, vilket för övrigt uttryckligen föreskrivs i artikel 60 i fördraget, dels, såsom domstolen själv har klargjort, att friheten att tillhandahålla tjänster även innebär frihet för mottagare av tjänster att bege sig till en annan medlemsstat för att där mottaga en tjänst ... Turister, personer som får medicinsk behandling och personer som gör studie-eller affärsresor skall anses som mottagare av tjänster.

16. Det ifrågasätts emellertid att de bestämmelser i fördraget som reglerar fri rörlighet för varor och frihet att tillhandahålla tjänster skulle vara tillämpliga såsom det har framställts, på grund av att den omtvistade nationella bestämmelsen rör området social trygghet och av de motiv som angetts för dess påstådda överensstämmelse med en viss särskild bestämmelse i förordningen. Dessa två grunder som, vilket vi kommer att se, inte är utan gemensamma beröringspunkter, skulle innebära att den omtvistade bestämmelsen undantogs från tillämpningsområdet för artiklarna 30 och 59. De följande iakttagelserna syftar till att visa att det saknas stöd för denna tes, som stöds av flertalet av de stater som har ingivit yttranden i de två ifrågavarande målen.

— Den omständigheten att den omtvistade bestämmels en omfattas av området social trygghet

17. Jag konstaterar inledningsvis att den omständigheten att den nationella lagstiftningen i fråga omfattas av området social trygghet absolut inte, åtminstone inte som sådan, innebär att denna lagstiftning är undantagen från tillämpningsområdet för gemenskapsreglerna om rörlighet för varor och tillhandahållande av tjänster. Jag vill redan nu tillägga att domstolens fasta rättspraxis, enligt vilken gemenskapsrätten inte innebär någon begränsning av medlemsstaternas behörighet att själva utforma sina sociala trygghetssystem inte alls innebär att sektorn för social trygghet utgör en liten ö som är oemottaglig för inverkan från gemenskapsrätten och följaktligen att alla nationella bestämmelser som hör till detta område befinner sig utanför tillämpningsområdet för denna rätt.

18. Det är visserligen så att det i gemenskapsrättens nuvarande tillstånd ankommer på lagstiftningen i varje medlemsstat att bestämma de rättsliga villkoren eller om skyldighet att ansluta sig till ett socialt trygghetssystem, vilket innebär att när det i nämnda lagstiftning föreskrivs en obligatorisk anslutning blir de personer som omfattas berövade alla möjligheter att välja vilket sociala trygghetssystem som de skall vara anslutna till. Det är också sant, såsom domstolen har förklarat i domen i målet Poucet och Pistre, att sjukkassornas verksamhet eller den verksamhet som de organ som medverkar i förvaltningen av den offentliga uppgiften social trygghet driver inte är en ekonomisk verksamhet och följaktligen att de organ som fullgör dessa uppgifter inte utgör företag i den mening som avses i artiklarna 85 och 86 i fördraget.

19. För det första är det fullständigt uppenbart att i frånvaro av harmonisering på gemenskapsnivå är det medlemsstaterna som bestämmer de villkor som gäller för anslutningen till sociala trygghetssystem liksom, åtminstone i princip, vilka villkor som skall gälla för att rätt till sociala trygghetsförmåner skall föreligga. Domstolen har emellertid preciserat att den handlingsfrihet som på så sätt har lämnats till medlemsstaterna inte får övergå till en diskriminering mellan inhemska medborgare och medborgare ifrån andra medlemsstater.

20. För det andra kan man inte bortse från att domstolen säkerligen har kommit fram till slutsatsen att konkurrensreglerna inte är tillämpliga på organ för social trygghet, men detta endast på grund av att dessa organs verksamhet grundas på solidaritetsprincipen, i den mening att de ersättningar som utbetalas är lagstadgade och oberoende av vad kostnaden uppgår till. Med andra ord är det obestridligt att den avgörande omständigheten — även om domstolen i samma dom också har klargjort att den uppgift av uteslutande social karaktär som fullgörs av dessa organ, vars verksamhet saknar vinstsyfte — just bestod i den omständigheten att systemet i fråga var grundat på solidaritetsprincipen. Detta bekräftas av en senare dom i vilken domstolen har förklarat att när dessa organ (eller liknande organ) tvärtom verkar inom ramen för förvaltningen av ett kompletterande försäkringssystem som grundas på principen om kapitalisering och på det direkta sambandet mellan vad kostnaden och ersättningen uppgår till (vilket således utesluter solidaritetsprincipen), skall dessa kvalificeras som företag i den mening som avses i fördragets konkurrensregler.

21. Visserligen har domstolen i domen i målet García m. fl. förklarat att artiklarna 57.2 och 66 i fördraget, som utgör den rättsliga grunden för antagande av samordningsdirektiv i avsikt att förenkla för egenföretagares verksamheter (och deras utövning), inte kan utgöra en reglering i fråga om social trygghet, eftersom detta regleras av andra gemenskapsrättsliga bestämmelser. Jag anser likväl att detta påstående, som långt ifrån kan tolkas som att det system som avsetts i fördraget om etablering och tillhandahållande av tjänster per definition inte är tillämpligt på nationell lagstiftning om social trygghet, skall förstås med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det fallet.

22. Mot bakgrund av föregående överväganden är det fullständigt klart att påståendet att gemenskapsrätten inte kränker medlemsstaternas behörighet att planera sina sociala trygghetssystem helt enkelt innebär att gemenskapsrätten inte direkt styr detta område och att den inte heller ingriper inom detta område om dess tillämpning riskerar att äventyra de sociala trygghetssystem som har de kännetecken som nämnts ovan. Medlemsstaterna är likväl tvungna att respektera gemenskapsrätten även vid utövandet av den behörighet som anförtrotts dem i fråga om social trygghet.

23. Relevant rättspraxis på området ger stöd för detta betraktelsesätt. Det är till exempel så att domstolen har ansett att i det tillstånd som gemenskapsrätten för närvarande befinner sig kan en medlemsstat anse att det socialtjänstsystem som den har organiserat, vars genomförande i princip är anförtrott åt de offentliga myndigheterna, [och som] är grundat på en solidaritetsprincip, nödvändigtvis, för att uppnå dessa syften, innebär att privata aktörer för att få tillträde till detta system inte får ha något vinstsyfte. Domstolen har följaktligen kommit fram till att nationella bestämmelser som innehåller ett sådant villkor inte står i strid med artikel 52 i fördraget. Uppenbarligen har den lösning som man kommit fram till bestämts av den vikt som, korrekt eller felaktigt, lagts vid den omständigheten att systemet i fråga hade sin grund i solidaritetsprincipen.

24. Domstolen har även haft tillfälle att beträffande bestämmelser om fri rörlighet för varor understryka att även regler som antagits på området social trygghet och som inte har något direkt samband med import beroende på deras utformning och tillämpning, kan påverka möjligheterna för saluföring av produkterna och i motsvarande utsträckning ha ett indirekt inflytande på importmöjligheterna, i föreliggande fall, genom att bryta mot artikel 30 i fördraget. Detta skulle, till exempel, vara fallet med en nationell lag i vilken formen för ersättning bestämdes på så sätt att endast nationella produkter skulle vara ersättningsbara.

25. Slutligen, beträffande den omständigheten att medlemsstaterna, med hänsyn till det tillstånd som gemenskapsrätten för närvarande befinner sig i, bevarar sin behörighet intakt på området för social trygghet, på samma sätt som på andra områden, så är den säkerligen inte av sådant slag att den medger att lagar som strider mot gemenskapsrätten antas på området i fråga. Följaktligen kan inte den omständigheten att den nationella lagstiftningen i fråga omfattas av området för social trygghet som sådan utesluta all kontroll i förhållande till artiklarna 30 och 59 i fördraget.

— Artikel 22 i förordningen

26. Det är i detta skede lämpligt att fråga sig om den slutsats som nyss framförts kan rubbas på grund av förekomsten av en gemenskapsbestämmelse, nämligen i detta fall artikel 22 i förordningen, som reglerar just det förhållande som föreligger i detta fall. Jag vill omgående säga att svaret på denna fråga endast kan vara nekande, eftersom man under alla omständigheter inte kan utesluta att gemenskapsbestämmelsen i fråga kan vara ogiltig.

27. Det skall inledningsvis noteras att artikel 22.1 c i förordningen, i den utsträckning som det där föreskrivs en möjlighet — om än under förutsättning av ett förhandstillstånd från behörig institution — att i en annan medlemsstat erhålla adekvat sjukvård, ingår ... bland de åtgärder som syftar till att ge en arbetstagare som är medborgare i en av gemenskapens medlemsstater möjlighet att, oavsett vid vilken nationell institution han är försäkrad eller var han är bosatt, dra nytta av de vårdförmåner som utges i varje annan medlemsstat, och detta, naturligtvis, utan att behöva avstå från ersättning för utlagda kostnader. Det står klart att Raymond Kohlls och Nicolas Deckers begäran endast avser en sådan möjlighet.

28. Under dessa förhållanden förefaller det, åtminstone vid första påseendet, som om de föreliggande fallen väl omfattas av tillämpningsområdet för artikel 22 i förordningen och följaktligen är avsedda att regleras av denna artikel. Om denna slutsats är obestridlig när den ersättning som den försäkrade begär avser till exempel konsultation eller vård av specialister (följaktligen i Raymond Kohlls fall), är den emellertid omstridd när den ersättning som begärs i stället avser sjukvårdsprodukter (följaktligen i Nicolas Deckers fall).

29. Det råder emellertid inget tvivel om att de förmåner vid sjukdom och moderskap som avses i kapitel 1 avsnitt 3 i förordningen, i vilket artikel 22 ingår, även omfattar medicinska eller kirurgiska förmåner. Jag vill tillägga att jag inte anser kommissionens tes, enligt vilken artikel 19 i förordning nr 574/72 inte skulle ha någon betydelse för det föreliggande fallet, övertygande. Visserligen avser denna bestämmelse endast gränsarbetare, för vilka det föreskrivs om köp av sjukvårdsprodukter (liksom om utförande av laboratorieanalyser) i den stat där de har ordinerats, men detta bara för att dessa arbetstagare är de enda som, utan förhandstillstånd, har tillgång till förmånerna i fråga i två olika medlemsstater. Det skulle emellertid vara ologiskt att anse att det som inte är tillåtet för gränsarbetare, för att förhindra att dessa kan köpa de ifrågavarande produkterna i den av de två medlemsstaterna där ersättningen för dessa produkter är mest fördelaktig, i gengäld skulle vara tillåtet för andra arbetstagare i vilken som helst av de övriga fjorton medlemsstaterna.

30. Slutligen anser jag att det är befogat att tillämpa artikel 22 inte enbart på vårdförmåner i egentlig mening, såsom kommissionen har hävdat, utan på alla lämpliga förmåner för en viss behandling eller annan hälsovård, således även för sjukvårdsprodukter och, i det avseende som här föreligger, för köp av ett par glasögon. Detta innebär att jag drar den slutsatsen att de föreliggande fallen omfattas av tillämpningsområdet för artikel 22.1 c i förordningen.

31. Nu skall jag gå över till frågan huruvida de omtvistade bestämmelserna är förenliga med bestämmelserna i artikel 22 i förordningen. Det är obestridligt att ersättningen för sjukvårdskostnader som har uppkommit i en annan medlemsstat är beroende av innehav av ett förhandstillstånd enligt de två regleringarna (gemenskapens och den nationella). I de två regleringarna krävs dessutom, för att ett sådant tillstånd skall beviljas, att de förmåner som den försäkrade begär finns med bland dem som berättigar till ersättning enligt lagstiftningen i staten i fråga. Jag vill för övrigt erinra om att det i artikel 22.2 föreskrivs att medlemsstaterna är förpliktade att bevilja tillstånd bara för det fall att den behandling som krävs inte kan tillhandahållas tillräckligt snart för att garantera dess effektivitet, vilket innebär att medlemsstaterna kan välja hur de vill besluta i övriga situationer som kan tänkas uppstå. Den luxemburgska regleringen, nämligen artikel 25 i UCM:s föreskrifter, underordnar för sin del utfärdandet av tillstånd ett villkor om att den begärda behandlingen inte finns tillgänglig inom landet eller att kvaliteten på den vård som beviljats visar sig vara otillräcklig för den särskilda sjukdom som den försäkrade lider av.

32. Detta konstaterande, såsom det redan har framställts, medger emellertid inte, i motsats till vad vissa regeringar har hävdat under föreliggande förfarande, att man drar den slutsatsen att man på grund av detta inte skulle kunna räkna med att de omtvistade bestämmelserna står i strid med artiklarna 30 och 59 och, följaktligen, att det inte ens skulle vara nödvändigt att pröva de förstnämnda i förhållande till de sistnämnda. Jag vill tillägga att det redan vid första anblicken framgår att de argument som har anförts till stöd för denna tes saknar grund.

33. Till detta skall läggas det faktum att förordningen inte inför ett gemensamt system för social trygghet, utan de olika nationella systemen tillåts bestå, på så sätt att artikel 51 [i fördraget] låter skillnaderna mellan medlemsstaternas socialförsäkringssystem bestå och detta gäller följaktligen även skillnaderna avseende rättigheterna för personer som arbetar i medlemsstaterna. Det skulle följaktligen vara godtyckligt att, i frånvaro av gemenskapsbestämmelser på området, anse att en nationell bestämmelse undgår all kontroll av dess förenlighet med bestämmelserna i fördraget enbart på grund av det faktum att den förekommer bland de bestämmelser som omfattas av de gemenskapsbestämmelser om samordning som antagits med stöd av artikel 51 i fördraget.

34. Slutligen har domstolen i domen i fråga slagit fast, å ena sidan, att sökanden inte hade rätt till de begärda bidragen enligt de relevanta bestämmelserna i förordningen, för övrigt under det att man medgav att detta uteslutande var tillåtet, och, å andra sidan, att dessa sökanden hade rätt till bidrag enligt artikel 52 i fördraget, som följaktligen de nationella bestämmelserna i fråga stred mot. Det rör sig tydligen om en lösning som, såvitt det behövs, bekräftar att det saknas stöd för den tes enligt vilken domstolen skulle vara berövad möjligheten att pröva nationella bestämmelsers förenlighet med fördragets bestämmelser som har direkt effekt, och detta enbart på grund av att bestämmelserna i fråga överensstämmer med förordningen eller åtminstone inte förbjuds av denna.

II — Den omtvistade bestämmelsens begränsande verkningar

35. Jag utgår därför från att de grundläggande friheterna i fördraget är relevanta i detta fall och börjar med att undersöka om de omtvistade nationella bestämmelserna är av sådant slag att de utgör ett hinder för varors rörlighet och tillhandahållande av tjänster. Det är knappast nödvändigt att tilllägga att resultatet av denna undersökning även kommer att gälla för artikel 22 i förordningen, med hänsyn till att de nationella bestämmelserna i fråga är förenliga med denna bestämmelse. Med andra ord kommer den eventuellt inskränkande effekten på rörligheten för varor och/eller tillhandahållande av tjänster oundvikligen att kunna tillskrivas såväl den nationella bestämmelsen som gemenskapsbestämmelsen.

36. Enligt de omtvistade bestämmelserna underställs ersättning för sjukvårdskostnader som har uppkommit för en försäkrad i en annan medlemsstat än den där han är bosatt — när det gäller kostnader som föranletts av inköp av sjukvårdsprodukter eller av läkar-/sjukhustjänster — ett villkor om att den försäkrade i fråga har erhållit ett förhandstillstånd från det behöriga organet för social trygghet. Det handlar således om att fastställa om det föreskrivna kravet på ett förhandstillstånd, åtminstone principiellt, står i strid med artiklarna 30 och/eller 59 i fördraget, såsom sökandena i målen har hävdat.

— Rörlighet för varor

37. Jag har redan förklarat att enligt domstolens rättspraxis på området står bestämmelser som på ett oberättigat sätt begränsar möjligheten för enskilda att för privat bruk importera sjukvårdsprodukter i strid med artikel 30. Det är knappast nödvändigt att närmare ange att detta även måste gälla för ett par glasögon och mer allmänt sett för alla sjukvårdsprodukter.

38. För det första är det fullkomligt uppenbart att dessa bestämmelser, genom att kräva ett förhandstillstånd enbart för de inköp som görs utomlands, inför en särbehandling på grundval av den plats där produkterna i fråga är köpta. Även under förutsättning att en sådan skillnad i behandling inte som sådan är av vikt för syftet med tillämpningen av gemenskapsbestämmelserna om fri rörlighet för varor, är det ändå så att de ifrågavarande nationella bestämmelserna, genom att vägra försäkrade som inte har fått tillstånd ersättning för sjukvårdskostnader som har uppkommit utomlands, kan avskräcka vederbörande från att göra sina inköp av sjukvårdsprodukter, till och med av ett par glasögon, i en annan medlemsstat. Sådana bestämmelser utgör med andra ord en obestridligt avskräckande omständighet vid köp av de produkter som avses i en annan medlemsstat än den där man är bosatt, vilket tolkas, eller i varje fall kan tolkas, som en begränsning av importen av dessa produkter.

39. Jag anser att dessa fakta sammantaget leder till slutsatsen att de nationella bestämmelserna i fråga utgör ett fall med motsvarande verkan som kvantitativa restriktioner, eftersom de, enligt den berömda formuleringen i målet Dassonville, kan utgöra ett hinder, direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt, för handeln inom gemenskapen. Härav följer att de, med förbehåll för eventuella berättigande skäl, skall anses stå i strid med artikel 30 i fördraget. Det skall anmärkas att samma slutsats gäller beträffande artikel 22 i förordningen.

— Tillhandahållande av tjänster

40. De omtvistade bestämmelserna är desamma, liksom typen av hinder. Däremot är de relevanta gemenskapsbestämmelserna andra, eftersom det nu rör sig om artiklarna 59 och 60 i fördraget, på samma sätt som huvudpersonens, det vill säga den sjukes, huvudsakliga ställning ändrats. I detta fall omfattas den sjuke inte längre av gemenskapsrättens tillämpningsområde indirekt, på grund av de produkter som han importerar, utan i egenskap av mottagare av tjänster, vilket inte är oväsentligt. Jag utgår således från principen att den sjuke drar fördel av bestämmelserna om frihet att tillhandahålla tjänster när han förflyttar sig för att få sjukvård som är anpassad till hans hälsotillstånd. Vad skall man då anse om förordningen i fråga?

41. Faktum är att det har hävdats att bestämmelserna i fråga begränsas till att bestämma formerna för ersättning för sjukvårdskostnader och således att de endast rör förhållandet mellan den försäkrade och det organ för social trygghet som han är ansluten till, vilket innebär att en tvist angående ersättning för kostnaderna i fråga skulle vara en rent intern angelägenhet. Slutligen skulle den relevanta tjänsten i sådana fall vara detta organs utgivande av bidrag till den försäkrade och inte ett tillhandahållande av tjänst i den mening som avses i artiklarna 59 och 60 i fördraget. Under alla omständigheter måste det medges att en verksamhet som finansieras av en stat med allmänna medel inte kan utgöra tillhandahållande av tjänster i den mening som avses i dessa bestämmelser.

42. Mot bakgrund av detta preciserande är det obestridligt att bestämmelserna i fråga inte berövar de försäkrade (i föreliggande fall mottagare av tjänster) möjligheten att vända sig till någon som tillhandahåller tjänster och som är etablerad i en annan medlemsstat och, mer allmänt sett, de uppställer inte villkor, åtminstone inte direkt, för att de skall få tillgång till medicinsk behandling i andra medlemsstater. Eftersom kravet på förhandstillstånd gäller för alla som bor i staten i fråga och har för avsikt att resa till en annan medlemsstat för att få den vård de behöver, är det för övrigt också obestridligt att dessa bestämmelser inte innebär någon diskriminering på grund av nationalitet mellan mottagarna av tjänsterna i fråga.

43. Under dessa förhållanden är det fullkomligt uppenbart att bestämmelserna i fråga, just för att de låter ersättning för kostnader som uppkommit i en annan medlemsstat vara beroende av ett förhandstillstånd, och just för att de vägrar ersättning för ifrågavarande kostnader om de försäkrade inte har detta tillstånd, är en extremt avskräckande faktor och, på grund härav, medför en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster. Det är för övrigt obestridligt att ett sådant förhållande oundvikligen är ämnat att ha negativa återverkningar på dem som tillhandahåller tjänster och inte är etablerade i staten i fråga. De sistnämnda kan i själva verket, med undantag för de sällsynta fall då tillstånd har beviljats, endast erbjuda tjänster som inte är ersättningsgilla.

III — Skäl som åberopats för att berättiga den omtvistade bestämmelsen

44. Med hänsyn till att det är samma bestämmelser som ger upphov till samma typ av hinder för såväl den fria rörligheten för varor som för friheten att tillhandahålla tjänster, är det inte förvånande att de skäl som åberopats för att berättiga dem i huvudsak är desamma vad gäller de två friheterna i fråga. Närmare bestämt har såväl den luxemburgska regeringen som de flesta regeringar som har ingivit yttranden i de två målen gjort gällande att de inskränkningar som de omtvistade bestämmelserna ger upphov till är nödvändiga för att skydda folkhälsan och mer exakt för att garantera upprätthållandet av en balanserad läkar-och sjukhusvård som är tillgänglig för alla.

45. För att kunna uttala sig om typen av tilllåtna berättigande skäl, är det först lämpligt att fastställa om den omtvistade bestämmelsen skall betecknas som formellt diskriminerande eller tvärtom tillämplig utan åtskillnad. I det första fallet skulle den ifrågavarande bestämmelsen endast kunna vara berättigad, och således förklaras förenlig med gemenskapsrätten, om den kan hänföras till tilllämpningsområdet för artikel 36 (varor) och till artikel 56, till vilken artikel 66 hänvisar (tjänster), det vill säga till ett av de undantag som uttryckligen föreskrivs i fördraget. Detta innebär att man inte i något fall skulle kunna beakta den inskränkande bestämmelsens eventuella syften av ekonomisk art, utan bara, beträffande detta fall, skyddet av folkhälsan.

46. Parterna och de regeringar som har yttrat sig har emellertid för att berättiga den omtvistade bestämmelsen utan åtskillnad hänvisat såväl till skyddet för folkhälsan, således till ett undantag som föreskrivs i artiklarna 36 och 56, som till säkerställandet av den ekonomiska balansen i hälso-och sjukvårdssystemet, således till ett skäl av allmänintresse. Vidare skulle denna bestämmelse, enligt kommissionen, vara diskriminerande inom varuområdet, med hänsyn till att något förhandstillstånd inte krävs för inköp av varorna i fråga inom landet, men tillämplig utan åtskillnad på tjänster, eftersom skyldigheten att skaffa detta tillstånd, även om det endast krävs för att få sjukvård utomlands, rör såväl landets medborgare som utlänningar. Kommissionen förefaller således mena att bestämmelser om varor är diskriminerande, om de kan göra import mindre attraktiv, även om de inte föreskriver särskilda formaliteter för importen som sådan, medan bestämmelser om tjänster endast skulle vara diskriminerande när de innebär olika behandling på grund av nationalitet.

47. Beträffande bestämmelserna om varor, skall det först noteras att det är första gången som det har begärts att domstolen skall fastställa om en bestämmelse är diskriminerande eller ej i den mening som avses i artikel 30 i fördraget när det däri endast föreskrivs en tilläggsförpliktelse (ett förhandstillstånd) för dem som har för avsikt att köpa de ifrågavarande produkterna utomlands. Med hänsyn till att tillståndet endast krävs för att erhålla en förmån (ersättning helt eller delvis för kostnaden för en bestämd produkt) och inte för att importera, måste det emellertid medges att bestämmelsen i fråga inte föreskriver ett särskilt system för importerade produkter, utan innebär en skillnad i behandling mellan personer (de försäkrade) som bor i samma medlemsstat, beroende på om de väljer att köpa en viss produkt i den stat där de är bosatta eller i en annan medlemsstat. Den omständigheten att särbehandlingen av de försäkrade beror, om än indirekt, på etableringsorten för den optiker eller den farmaceut som erbjuder produkterna i fråga saknar betydelse för bestämmelserna om varor och detta även om man skulle beteckna den som en formell diskriminering i förhållande till etableringsort.

48. Vad därefter gäller prövningen av den omstridda nationella bestämmelsens betydelse i förhållande till bestämmelserna om tjänster, vill jag först erinra om att domstolen, enligt fast rättspraxis, endast anser bestämmelser i vilka det föreskrivs ett särskilt system för utländska medborgare och/eller för tillhandahållande av tjänster som härrör från andra medlemsstater som formellt diskriminerande. I gengäld kvalificeras bestämmelser som skall tillämpas på samtliga som utövar den ifrågavarande verksamheten inom en viss medlemsstat som tilllämpliga utan åtskillnad, och detta även om det uttryckligen föreskrivs ett villkor om bosättning eller etablering, det vill säga krav som i själva verket gör det omöjligt att utöva verksamheten i fråga för de aktörer som är etablerade i en annan medlemsstat.

49. Ett nekande svar på denna fråga skulle kunna följa av den omständigheten, vilken angetts ovan, att rättspraxis beträffande tjänster medger att bestämmelser, vari det föreskrivs villkor om etablering för att utöva en viss verksamhet, kan berättigas av skäl av allmänintresse, och detta resultat kan förefalla lite beklagligt, eftersom det rör sig om ett krav som förskrivs för alla som utövar en viss verksamhet i en viss stat och som följaktligen inte, naturligtvis formellt, verkar på något diskriminerande sätt. På samma sätt skulle även bestämmelser vari det inte föreskrivs, åtminstone vare sig formellt eller direkt, ett särskilt system för dem som tillhandahåller tjänster och som är etablerade i en annan medlemsstat betraktas som ickediskriminerande.

50. Det förefaller mig emellertid inte som om en nationell bestämmelses förenlighet med gemenskapsrätten utan åtskillnad och/eller kumulativt kan bedömas i förhållande till de undantag som uttryckligen föreskrivs i fördraget och till de skäl som hänförs till allmänintresset, och detta särskilt med hänsyn till det faktum att det rör sig om berättigande skäl som avser olika omständigheter och förutsätter ett system som är delvis annorlunda. Även om det skall medges att det kan visa sig svårt att slå fast huruvida en viss bestämmelse är diskriminerande — antingen på grund av att det diskriminerande resultatet (de facto) är fullkomligt uppenbart eller på grund av att en viss sektors särdrag föranleder större försiktighet — är det inte desto mindre absolut nödvändigt att företa en korrekt kvalificering av denna bestämmelse.

51. Under förutsättning att den ifrågavarande nationella bestämmelsen skall anses som tillämplig utan åtskillnad, oavsett om den omfattas av tillämpningsområdet för gemenskapsbestämmelserna om varor eller om tjänster, övergår jag nu till att pröva de skäl som åberopats för att berättiga denna bestämmelse, det vill säga skyddet för folkhälsan och upprätthållandet av ett balanserat lakar-och sjukhussystem som är tillgängligt för alla inom ett visst område. Jag vill erinra om att detta sistnämnda skäl uttryckligen har nämnts i den andra frågan som har ställts av den hänskjutande domstolen i målet Kohll (C-158/96), medan de medlemsstater som har yttrat sig snarare har hänvisat till säkerställandet av den ekonomiska balansen i systemet. Det rör sig i själva verket om två syften som är nära förknippade med varandra, på så sätt att det andra mer omedelbart, enligt dessa medlemsstater, utgör ett instrument för att tillförsäkra förverkligandet av det första.

52. Efter detta klargörande vill jag omgående säga att den tes, som den luxemburgska regeringen också har framfört, enligt vilken den omtvistade förordningen skulle vara nödvändig för att garantera kvaliteten på sjukvårdsprodukter och sjukvårdstjänster — vilket beträffande dem som beger sig utomlands endast kan kontrolleras när de begär tillstånd — är fullständigt ogrundad. De villkor för tillgång till de verksamheter som avses i föreliggande fall (och kraven för utövandet av dem), liksom formerna för försäljning av läkemedel, utgör i själva verket syftet med gemenskapsdirektiven om samordning eller harmonisering. För övrigt har domstolen redan, med hänvisning till just dessa direktiv, haft tillfälle att klargöra att ordination av ett läkemedel av en läkare i en annan medlemsstat och inköp av detta läkemedel i en annan medlemsstat ger motsvarande garantier som en ordination av en läkare i den stat till vilken importen skett eller försäljningen av detta läkemedel i ett apotek i den medlemsstat till vilket läkemedlet har importerats av en enskild. Denna rättspraxis, som även måste gälla för köp av alla slags sjukvårdsprodukter, inklusive ett par glasögon, innebär att motsvarande garantier som erbjuds av de läkare, farmaceuter och optiker som är etablerade inom landet även skall tillerkännas läkare, farmaceuter och optiker som är etablerade i andra medlemsstater.

53. Beträffande skyddet av den ekonomiska balansen i systemet vill jag inledningsvis anföra att det säkerligen, enligt min mening, rör sig om ett skyddsvärt hänsyn enligt gemenskapsrätten. Faktum är att, om det är riktigt att rättspraxis ibland förefaller kategorisk i sin vägran att beakta att syften av ekonomisk art (likaså) kan rättfärdigas när det gäller bestämmelser som är tillämpliga utan åtskillnad, det är lika sant att det av en mer ingående granskning av denna rättspraxis framgår att syften av ekonomisk art ändå kan rättfärdigas när detta syfte är långt ifrån ett syfte i sig, men är av vikt inom ramen för och för funktionen av det system som avses eller rör intressen som är väsentliga för staterna.

54. Jag skall nu gå in på huruvida den omtvistade bestämmelsen är nödvändig och ändamålsenlig för att skydda den ekonomiska balansen och därigenom även för upprätthållandet av en lakar-och sjukhusvård som är tillgänglig för alla. Samtliga regeringar som har ingivit yttranden har i detta avseende hävdat att förhandstillståndet skulle vara oumbärligt för att förhindra att organen för social trygghet skulle vara tvungna att ersätta ifrågavarande tjänster enligt lagstiftningen i den stat som varje försäkrad har valt för att få sjukvård och/eller köpa sjukvårdsprodukter. Dessa regeringar har tillagt att den staten som väljs normalt kommer att var den där tjänsten i fråga anses vara bäst och därför är dyrast.

55. Under dessa förhållanden måste den omstridda bestämmelsen anses vara nödvändig och anpassad till det eftersträvade syftet. Kravet på förhandstillstånd utgör i själva verket den enda möjligheten för dessa organ för social trygghet att ta ansvar för de kostnader som uppkommit för en försäkrad i en annan medlemsstat, enligt de villkor som föreskrivs i denna stat, i de enstaka fall när detta bedöms nödvändigt på grund av den försäkrades hälsotillstånd och på så sätt begränsa de extrema kostnader som kan leda till en rubbning av systemets ekonomiska balans.

56. Däremot är det alldeles riktigt att det i artikel 22 i förordningen inte alls krävs eller förutsätts att de försäkrade i de fall då tillstånd inte beviljas på grund av att de villkor som föreskrivs inte är uppfyllda, är tvungna att bära de kostnader som hänger samman med tjänsterna i fråga i sin helhet eller inte har rätt till något slags ersättning. Faktum är att bestämmelsen i fråga syftar till att göra så att rätten för den försäkrade att erhålla vissa tjänster, som ett undantag från principen om den tillämpliga lagstiftningens odelbarhet på vilken den samordning som införs i förordningen grundar sig, även kan uppfyllas i en annan medlemsstat (åtminstone) i de fall när förflyttning blir nödvändig med hänsyn till vederbörandes hälsotillstånd. Med andra ord, avsikten med bestämmelsen i fråga är att garantera de försäkrade en rätt att erhålla adekvat vård i en annan medlemsstat utan att i motsvarande mån drabbas av ekonomisk nackdel och utan att detta får äventyra de existerande systemen i de olika medlemsstaterna.

57. Men om detta är riktigt innebär det dels att de inskränkningar som följer av de relevanta bestämmelserna i artikel 22 är objektivt berättigade och följaktligen förenliga med artiklarna 30 och 59 i fördraget, just för att de är avsedda att garantera att de försäkrade kan erhålla sjukvårdstjänster i en annan medlemsstat på de villkor som föreskrivs i den staten, dels att syftet att säkerställa ekonomisk balans, vilket den nationella bestämmelsen eftersträvar, endast får betydelse om och i den utsträckning som man utgår från föreställningen att ersättningen för tjänster som de försäkrade har valt att erhålla i en annan medlemsstat skall utges av det behöriga organet för social trygghet enligt de kriterier och de former som är tillämpliga i den stat där dessa tjänster har tillhandahållits.

58. Med denna redogörelse för problemet är det tydligt att skillnaderna i finansieringsformer och utgifter i varje system inte är relevanta för det fall att det behöriga organet för social trygghet inte är skyldigt att utge ersättning för de tjänster som den försäkrade har erhållit i en annan medlemsstat i enlighet med den lagstiftning som är tillämplig i den staten. Faktum är att det måste medges att en ersättning om 1600 LFR till Nicholas Decker, som han skulle ha haft rätt till om han hade köpt glasögonen hos en optiker som var etablerad i Storhertigdömet Luxemburg, inte har någon som helst inverkan på den ekonomiska balansen i systemet, på samma sätt som det inte är möjligt att urskilja någon påverkan för det fall att ersättning för tandregleringsbehandling, som utförs i Tyskland åt en person som är ansluten till sjukförsäkringskassan i Luxemburg, utges enligt den luxemburgska kostnaden för nämnda behandling.

59. Jag anser emellertid att situationen när det gäller sjukhusinfrastrukturen är helt annorlunda och därför kräver ett annat svar. Till skillnad från de tjänster som tillhandahålls av dem som utövar ett fritt yrke måste det erkännas dels att upprättandet av dessa infrastrukturer och deras antal beror på en planering av behoven, dels att en enda persons vistelse i en sjukhusinfrastruktur inte kan anses skild från infrastrukturens funktion sett i sitt sammanhang. I själva verket säger det sig självt att om ett flertal försäkrade skulle välja att vända sig till de infrastrukturer som finns i andra medlemsstater så skulle den nationella infrastrukturen vara delvis oanvänd men likväl fortsätta att bära kostnaderna för personal och utrustning i samma utsträckning som om dess kapacitet utnyttjades fullt ut.

60. När allt kommer omkring förefaller den omtvistade bestämmelsen berättigad när det gäller alla tjänster som skall tillhandahållas de försäkrade inom ramen för sjukhusinfrastrukturen och, mer allmänt sett, alla tjänster som den försäkrade anser att det behöriga organet för social trygghet skall ansvara helt för eller utge full ersättning för. Däremot kan samma bestämmelse inte vara berättigad vad gäller inköp av sjukvårdsprodukter eller sjukvårdstjänster som består i konsultation och besök hos en specialist på dennes mottagning och som den försäkrade begär schablonmässig ersättning för enligt de taxor som gäller i den stat där den försäkrade är ansluten till ett system för social trygghet.

Förslag till avgörande

61. Mot bakgrund av föregående överväganden föreslår jag således att domstolen skall besvara de frågor som har ställts i respektive mål av Conseil arbitral des assurances sociales och av Cour de cassation i Luxemburg enligt följande:

1 Originalspråk: italienska.

2 Sc i detta avseende artikel 119 i gällande UCM-förcskriftcr.

3 Se den kodifierade versionen i rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1).

4 Det skall också anmärkas att det i artikel 22a, som införts genom rådets förordning (EG) nr 3095/95 av den 22 december 1995 (EGT L 335, s. 1), föreskrivs att utan hinder av vad som sägs i artikel 2 i denna förordning gäller artikel 22.1 a och 22.1 c också för personer som är medborgare i en medlemsstat, och som är försäkrade i enlighet med lagstiftningen i en medlemsstat, samt för familjemedlemmar som är bosatta tillsammans med dem. Till följd av denna ändring krävs det följaktligen inte längre att den försäkrade är arbetstagare eller familjemedlem till en arbetstagare för att kunna åberopa bestämmelserna i artikel 22. Det är tillräckligt att vara försäkrad, oavsett av vilken anledning.

5 I detta avseende vill jag erinra om att med stöd av artikel 36.1 i förordningen gäller att vårdförmåner som utges enligt bestämmelserna i detta kapitel av en medlemsstats institution för en annan medlemsstats institutions räkning skall återbetalas i sin helhet.

6 Det skall anmärkas att Conseil arbitral des assurances sociales oeillade hans talan i beslut av den 24 augusti 1993. Den ogillade även i dom av den 20 oktober 1993 Nicolas Deckers överklagande av nämnda beslut. Till följd av att Cour de cassation upphävde denna dom återförvisades målet till Conseil arbitral des assurances sociales.

7 Se i detta avseende dom av den 7 mars 1989 i mål 215/87, Schumacher (REG 1989, s. 617), och av den 8 april 1992 i mål C-62/90, kommissionen mot Tyskland (REG 1992, s. I-2575; svensk specialutgåva, häfte 12).

8 I detta avseende, se bland andra dom av den 4 oktober 1991 i mål C-159/90, Society for the Protection of Unborn Children Ireland (REG 1991, s. I-4685; svensk specialutgåva, häfte 11), i vilken domstolen fastslog att medicinskt avbrytande av havandeskap, som genomförs i överensstämmelse med lagen i den medlemsstat där det utförs, utgör en tjänst i den mening som avses i artikel 60 i fördraget (punkt 21).

9 Dom av den 31 januari 1984 i de förenade målen 286/82 och 26/83, Luisi och Carbone (REG 1984, s. 377; svensk specialutgåva, häfte 7), punkt 16.

10 Dom av den 7 februari 1984 i mål 238/82, Duphar m. fl. (REG 1984, s. 523; svensk specialutgåva, häfte 7), punkt 16. Se senast i detta avseende dom av den 17 juni 1997 i mål C-70/95, Sodemare m. fl. (REG 1997, s. I-3395), punkt 27.

11 För en uttömmande beskrivning av rättspraxis på området, liksom dess verkningar, se generaladvokat Fennellys förslag till avgörande av den 6 februari 1997 i målet Sodemare m. fl. (ovannämnt i fotnot 9), punkt 23— 30.

12 Det är inte oväntat att denna slutsats utgör fast rättspraxis vid domstolen när det gäller tolkningen av förordning nr 1408/71. Se bland andra dom av den 24 april 1980 i mål 110/79, Coonan (REG 1980, s. 1445), punkt 12, och av den 4 oktober 1991 i mål C-349/87, Paraschi (REG 1991, s. I-4501), punkt 15.

13 Dom av den 17 februari 1993 i de förenade målen C-159/91 och C-160/91 (REG 1993, s. I-637; svensk specialutgåva, häfte 14), punkt 19.

14 Dom av den 30 januari 1997 i de förenade målen C-4/95 och C-5/95, Stöber och Piosa Pereira (REG 1997, s. I-511), punkt 36.

15 Se domarna i målen Coonan och Paraschi (ovannämnda i fotnot 11), punkt 12 respektive punkt 15.

16 Det är i detta avseende tillräckligt att erinra om att bland grundprinciperna till förordning nr 1408/71, som dock är begränsad till att endast föreskriva en samordning av de nationella lagstiftningarna på området, återfinns just den — i artikel 3.1 i förordningen —om likabehandling av medborgarna i den staten och de medborgare i andra medlemsstater som har hemvist i samma stat.

17 Dom i målet Poucet et Pistre (ovannämnt i fotnot 12), punkt 18.

18 Denna slutsats får stöd, om än e contrario, i dom av den 23 april 1991 i mål C-41/90, Höfncr och Elscr (REG 1991, s. I-1979; svensk specialutgåva, häfte 10), i vilken domstolen bekräftade att det relevanta begreppet företag vid tillämpningen av konkurrensreglerna omfattar varje enhet som utövar ekonomisk aktivitet, oavsett enhetens rättsliga form och sättet för dess finansiering (punkt 21).

19 Dom av den 16 november 1995 i mål C-244/94, Fédération française des Sociétés d'assurance m. fl. (REG 1995, s. I-4013), punkt 17—22.

20 Dom av den 26 mars 1996 i mål C-238/94 (REG 1996, s. I-1673), punkt 13.

21 Vad för övrigt beträffar ett påstående, om än i mer bestämda ordalag, i mitt förslag till avgörande till denna dom (förslag till avgörande föredraget den 29 februari 1996, REG 1996, s. I-675), punkt 9, kan jag endast understryka att det absolut inte var min mening att komma fram till ett sådant resultat. Såsom framgår av nämnda förslag till avgörande avsåg jag snarare att visa på att i det tillstånd som gemenskapsrätten för närvarande befinner sig, finns det ingen av de bestämmelser som föreskrivs i fördraget, inbegripet dem som mer direkt berör sektorn för social trygghet eller under alla omständigheter det sociala området, som tillåter att åtgärder som syftar till att avskaffa nationella socialförsäkringssystem vidtas (se fotnot 6 i förslaget till avgörande). Begreppet avskaffa antyder just att sådana olika system som i nuläget föreligger mellan medlemsstaterna skall upphöra. Däremot råder det inga tvivel om att om man en dag uppnår en harmonisering av systemen i fråga så skulle det vara just artiklarna 57.2 och 66 i fördraget som skulle utgöra adekvat rättslig grund för att libéralisera (bland annat) de organs verksamhet som förvaltar dessa system.

22 Dom i målet García m. fl. (ovannämnt i fotnot 19), punkt 14.

23 I delta avseende se ovan punkt 19 och fotnot 14.

24 Dom i målet Sodemare m. fl. (ovannämnt i fotnot 9), punkt 29.

25 Ibidem, punkterna 32 och 34. Det skall understrykas att domstolen ändå har bedömt det nödvändigt att, i samma dom, precisera att systemet i fråga inte i något fall kan försätta bolag med vinstsyfte från andra medlemsstater i en situation som faktiskt eller rättsligt är mindre gynnsam än den situation som gäller för bolag med vinstsyfte i värdsta-tcn (punkt 33).

26 Dom av den 12 februari 1987 i mål 221/85, kommissionen mot Belgien (REG 1987, s. 719), punkt 11.

27 Dom av den 7 juli 1988 i mål 143/87, Stanton (REG 1988, s. 3877; svensk specialutgåva, häfte 9), punkt 10. Med samma innebörd se dom som avkunnats samma dag i de förenade målen 154/87 och 155/87, Wolf m. fl. (REG 1988, s. 3897), punkt 10.

28 Dom i målet Duphar m. fl. (ovannämnt i fotnot 9), punkt 18. Se dessutom dom av den 19 mars 1991 i mål C-249/88, kommissionen mot Belgien (REG 1991, s. I-1275), punkterna 38 och 42, i vilken domstolen ansåg att nationella bestämmelser som enbart gynnade nationella läkemedel, när det gällde rätt till ersättning, stod i strid med artikel 30 i fördraget.

29 Dom i målet Sodemare m. fl. (ovannämnt i fotnot 9), punkt 36— 40.

30 Ett analogt tillvägagångssätt kan till exempel urskiljas vid direkt beskattning. Faktum är att det i rättspraxis på området ständigt har hävdats att om, såsom gemenskapsrätten ser ut för närvarande, frågor om direkta skatter i och för sig inte faller inom gemenskapens behörighetsområde, är inte desto mindre medlemsstaterna skyldiga att respektera gemenskapsrätten vid utövandet av de befogenheter som är dem förbehållna (dom av den 14 februari 1995 i mål C-279/93, Schumackcr, REG 1995, s. I-225), punkt 21; se senast i detta avseende dom av den 15 maj 1997 i mål C-250/95, Futura Participations och Singer (REG 1997, s. I-2471), punkt 19.

31 Dom av den 16 mars 1978 i mål 117/77, Picrik I (REG 1978, s. 825; svensk specialutgåva, häfte 4), punkt 14.

32 Se i detta avseende dom av den 31 maj 1979 i mål 182/78, Picrik II (REG 1979, s. 1977; svensk specialutgåva, häfte 4), punkt 4, och tidigare dom av den 19 mars 1964 i mål 75/63, Unger (REG 1964, s. 347 och särskilt s. 364). Jag vill tillägga att tack vare infogandet av artikel 22a i förordningen är det inte längre nödvändigt att, naturligtvis vid tillämpningen av artikel 22, vara arbetstagare eller familjemedlem till en arbetstagare, utan det är tillräckligt att vara försäkrad (se ovan fotnot 3).

33 Rådets förordning av den 21 mars 1972, om tillämpningen av förordning nr 1408/71 (se kodifierad version publicerad i EGT L 28, 1997, s. 102).

34 I artikel 19 i förordning nr 574/72 föreskrivs i själva verket att för gränsarbetare eller deras familjemedlemmar kan läkemedel, bandage, glasögon och mindre hjälpmedel utges och laboratorieanalyser och tester utföras endast inom den medlemsstats territorium inom vilket de har ordinerats enligt bestämmelserna i denna medlemsstats lagstiftning, utom i fall då den lagstiftning som den behöriga institutionen tillämpar eller en överenskommelse som har träffats mellan de berörda medlemsstaterna eller dessa medlemsstaters behöriga myndigheter innehåller förmånligare regler.

35 Dom av den 10 januari 1980 i mål 69/79, Jordcns-Vosters (REG 1980, s. 75), punkt 9. Det skall preciseras att detta konstaterande gjordes i ett fall där det behöriga organet för social trygghet, i det fallet nederländskt, hade vägrat att bevilja en belgisk medborgare ersättning för kostnader som hon haft i Belgien för läkemedel och sjukvårdsprodukter.

36 Det förutsätts naturligtvis att förhandstillståndet, som beviljats för att erhålla sjukvård i en annan medlemsstat, inte också skulle täcka de kostnader som uppstår i denna medlemsstat för köp av sjukvårdsproduktcr. Detta förhållande verkar emellertid obestridligt och otvistigt.

37 Det skulle endast förhålla sig annorlunda om den tolkning som domstolen har gett termen den vård som hans hälsotillstånd kräver, som är inskriven i artikel 22.1 c, fortfarande var gällande. Domstolen hade faktiskt tillfälle att precisera att det framgår av dessa begrepp att de vårdförmåncr för vilka arbetstagaren i enlighet med denna bestämmelse beviljas tillstånd att bege sig till en annan medlemsstat, omfattar all vård som kan säkerställa en effektiv behandling av den sjukdom eller åkomma som den berörda personen lider av (dom i målet Picrik I, ovannämnt i fotnot 30, punkt 15, och domen i målet Picrik II, ovannämnt i fotnot 31, punkt 10; min kursivering). Tyvärr måste denna tolkning anses förlegad just till följd av domarna i målen Picrik, eftersom artikel 22.2 har ändrats och blivit mer restriktiv, så till vida att den klart och uttryckligen innehåller det enda fall då tillstånd inte kan vägras.

38 I detta avseende, se lill exempel dom av den 20 mars 1990 i mål C-21/88, Du Pont de Nemours Italiana (REG 1990, s. I-889; svensk specialutgåva, häfte 10), punkterna 20 och 21, i vilken domstolen har uteslutit att den eventuella beteckningen av nationella bestämmelser som en stödåtgärd i den mening som avses i artikel 92 i fördraget skulle kunna undanta dessa bestämmelser från det förbud som stadgas i artikel 30 i fördraget.

39 Jag vill dessutom erinra om att domstolen inte har försummat att understryka att den beslutanderätt som har tilldelats gemenskapslagstiftaren i artikel 51 skall utövas enligt de former som är sakligt berättigade (dom av den 13 juli 1976 i mål 19/76, Triches, REG 1976, s. 1243), punkt 18. Jag vill tillägga att detta konstaterande endast kan tolkas på så sätt att de åtgärder som antas med tillämpning av artikel 51 inte på ett obefogat sätt kan inskränka innebörden av de rättigheter som medborgarna i gemenskapen erhållit genom fördraget.

40 Dom av den 9 juli 1980 i mål 807/79, Gravina m. fl. (REG 1980, s. 2205), punkt 7; av den 5 juli 1988 i mål 21/87, Borowitz (REG 1988, s. 3715), punkt 23, och av den 7 februari 1991 i mål C-227/89, Rönfcldt (REG 1991, s. I-323; svensk specialutgåva, häfte 11), punkt 12.

41 Dom av den 15 januari 1986 i mål 41/84, Pinna (REG 1986, s. 1; svensk specialutgåva, häfte 8), punkt 20.

42 Dom i målet Stöber och Piosa Pereira (ovannämnt i fotnot 13), punkt 32—34.

43 Detta tillvägagångssätt visar för övrigt att den ståndpunkt som domstolen redan har erinrat om, enligt vilken det åligger medlemsstaterna att iaktta en bestämmelse som har direkt effekt, såsom artikel 52 i fördraget även om de, på grund av att det saknas gemenskapsregler om social trygghet för egen företagare, har kvar sin lagstiftningskompetens på området (domarna i målen Stanton och Wolf m. fl., ovannämnda i fotnot 26, punkt 10), inte alls har förlorat sin betydelse på grund av det faktum att förordningen under mellantiden har utsträckts till att även omfatta egenföretagare.

44 Dom i målet Stöber och Piosa Pereira (ovannämnt i fotnot 13), punkterna 38 och 39.

45 I detta avseende har domstolen faktiskt preciserat att ingenting hindrar medlemsstaterna från att begränsa utbetalningen av familjebidrag till personer som tillhör en genom ett solidariskt system for ålderspension bildad gemenskap och att staterna är fria att fastställa vilka villkor som skall gälla för att rätt till sociala trygghetsförmåner skall förcigga, eftersom förordning nr 1408/71 endast har ett samordnande syfte (punkt 36).

46 Jag vill i detta avseende tillägga att den omständigheten att domstolen inte bedömde att den var tvungen att ifrågasätta giltigheten av den bestämmelse i förordningen som tillät att arbetstagare som inte var anslutna till ett lagstadgat system för social trygghet utestängdes från familjcformåncr endast kan orsaka ett visst bryderi. Och detta särskilt om man beaktar att domstolen, just för att framhålla oförenligheten mellan den nationella förordningen och artikel 52, underströk att detta utestängande slutligen missgynnade de medborgare som hade utnyttjat sin rätt till fri rörlighet. Men om så verkligen är fallet kan härav endast följa att den bestämmelse i förordningen som tillåter ett sådant utestängande är ogiltig. Det behöver knappast erinras om att enligt fast rättspraxis skulle syftet med artikel 48— 51 inte Kunna uppnås om arbetstagare till följd av att de utövade sin rätt till fri rörlighet för arbetstagare skulle förlora den sociala trygghet som lagstiftningen i en medlemsstat tillförsäkrar dem (se bland annat dom av den 25 februari 1986 i mål 284/84, Spruyt, REG 1986, s. 685, punkt 19, och av den 9 december 1993 i de förenade målen C-45/92 och C-46/92, Lepore och Scamuffa, REG 1993, s. I-6497, punkt 21). Uppenbarligen kan detta inte gälla för egen företagare, med hänsyn till att förordningen hädanefter även är tillämplig på dem när de utnyttjar sin rätt till fri rörlighet.

47 Se ovan punkt 15, särskilt fotnot 6.

48 Det är tillräckligt att konstatera att Nicolas Decker inte har haft några problem med att köpa ett par glasögon, vilka utgör grunden för tvisten, i en annan medlemsstat än den där han är bosatt. Svårigheterna har emellertid uppkommit från det att han begärde ersättning för dessa glasögon av det behöriga organet för social trygghet, vilket han nekades.

49 I detta avseende skall det emellertid understrykas att tillståndet i fråga, även om det uteslutande krävs för inköp av produkter utomlands, inte i något fall kan liknas vid andra förhandstillstånd vilka domstolen har förbjudit (se till exempel dom av den 8 februari 1983 i mål 124/81, kommissionen mot Förenade kungariket, REG 1983, s. 203; svensk specialutgåva, häfte 7), punkt 18. Detta beror huvudsakligen på att importen som sådan i det föreliggande fallet inte är beroende av tillstånd.

50 Faktum är att i liknande fall är det självklart att det behöriga organet för social trygghet kommer att vägra att meddela ett förhandstillstånd, med hänsyn till att det finns all anledning att anta, dels att ett par glasögon (även om de var en särskild sort) eller sjukvårdsproduktcr, vilka var för sig ordinerats av en ögonläkare eller en läkare vilka är etablerade i en viss medlemsstat, finns tillgängliga i den staten, dels att den försäkrades hälsotillstånd inte kommer att försämras om denne inte köper dessa produkter utomlands (i detta avseende se även punkt 29 ovan). Den försäkrades hälsotillstånd skulle däremot utan tvekan kunna försämras om han i stället för att omedelbart köpa de produkter han behöver bestämde sig för att begära ett förhandstillstånd och vänta på beslutet (som har alla möjligheter att vara negativt), vilket fattats med beaktande av en rad medicinska och administrativa formaliteter.

51 På denna punkt kan jag inte avstå från att erinra om att det mycket klart framgår av en c contrario tolkning av domen i målet Duphar m. Π. att det skulle stå i strid med artikel 30 om nationella bestämmelser reglerade formerna för ersättning på så sätt att endast nationella produkter skulle berättiga till ersättning (ovannämnt i fotnot 9), punkt 18—22. Den omständigheten i föreliggande fall att endast produkter som köpts i landet berättigar till ersättning borde, enligt min mening, inte vara av sådant slag att den leder till en annan slutsats.

52 Dom av den 11 juli 1974 i mål 8/74, Dassonville (REG 1974, s. 837; svensk specialutgåva, h ä fl c 2), punkt 5.

53 Se domen i målet Luisi och Carbone (ovannämnd i fotnot 8), punkt 16. Med detta perspektiv kan man emellertid inte avfärda tvivlen om att bestämmelserna om tillhandahållande av tjänster skulle vara relevanta även om det handlade om inköp av produkter (Nicholas Deckers fall). Med hänsyn till den särskilda beskaffenheten av produkterna i fråga och dessutom till att domstolen själv har erkänt att försäljning av såväl glasögon och kontaktlinser som av sjukvårdsprodukter erfordrar kvalificerad personal (se dom av den 21 mars 1991 i mål C-369/88, Delattre, REG 1991, s. I-1487, och i mål C-60/89 Monlcil och Samanni, REG 1991, s. I-1547, båda avseende farmaceuter, och av den 25 maj 1993 i mål C-271/92, LPO, REG 1993, s. I-2899, avseende optiker), skulle man säkerligen kunna hävda att även i liknande fall omfattas bestämmelserna i fråga av tilllämpningsomridct för artiklarna 59 och 60 i fördraget. Slutligen förefaller det mig inte uteslutet, åtminstone inte kategoriskt, att Nicholas Deckers resa till en annan medlemsstat för att köpa ett par glasögon skulle regleras av bestämmelser om tillhandahållande av tjänster, ocn detta eftersom det slutligen inte rör sig om en resa i syfte att köpa vilken produkt som helst, utan i syfte att utnyttja yrkeskunskapen hos en optiker som är etablerad i en annan medlemsstat. Härav följer att de överväganden som har utvecklats med avseende på föreliggande förslag till avgörande med avseende på Raymond Kohlls fall även skulle gälla beträffande Nicholas Deckers fall om man kom fram till slutsatsen att bestämmelserna om tillhandahållande av tjänster var tillämpliga även i det sistnämnda fallet.

54 Rättspraxis beträffande tjänster företer för övrigt flera exempel på nationella bestämmelser som, trots att de inte som sådana rör tillhandahållande av en tjänst, har ansetts stå i strid med artikel 59 i den utsträckning som de varit av sådant slag att de haft en negativ inverkan på tillhandahållandet av tjänsten i fråga. Det är tillräckligt att notera att domstolen till exempel har ansett nationella bestämmelser, enligt vilka erhållande av en social förmån i form av bostadsbidrag var beroende av villkor om att de lån som tagits hade tecknats i ett kreditinstitut som var etablerat i ifrågavarande medlemsstat, var oförenliga med artikel 59, och detta just för att dessa bestämmelser var av sådant slag att de avskräckte vederbörande från att vända sig till kreditinstitut som var etablerade i andra medlemsstater för att teckna lån avsedda för finansiering av byggnation, köp eller renovering av bostad (dom av den 14 november 1995 i mål C-484/93, Svensson och Gustavsson, REG 1995, s. I-3955). Det behöver knappast tilläggas att även i sådana fall, precis som i föreliggande fall, rör bestämmelserna i fråga inte direkt tillhandahållandet av tjänsten i fråga.

55 I detta avseende har domstolen för övrigt förklarat att det inte är nödvändigt att ersättningen i fråga betalas direkt av dem som mottar tjänsten (se i detta avseende dom av den 26 april 1988 i mål 352/85, Bond van Adverteerders m. fl., REG 1988, s. 2085; svensk specialutgåva, häfte 9), punkt 16, varför problemet inte heller förändras för det fall att det behöriga organet för social trygghet direkt ingriper i betalningen för tjänsten.

56 Det kan således uteslutas att sjukvården kan jämföras med allmän undervisning (se dom av den 27 september 1988 i mål 263/86, Humbel, REG 1988, s. 5365, punkt 4—6, och av den 7 december 1993 i mål C-109/92, Wirth, REG 1993, s. I-6447).

57 I detta avseende vill jag erinra om att det i artikel 59 krävs att alla inskränkningar avskaffas ... när de är av sådant slag att de förhindrar eller på annat sätt stör verksamheten för dem som tillhandahåller tjänster och som är etablerade i en annan medlemsstat där de lagligen erbjuder motsvarande tjänster (dom av den 25 juli 1991 i mål C-76/90, Säger, REG 1991, s. I-4221, punkt 12). Det behöver vidare knappast tilläggas att problemet inte heller förändras för det fall att bestämmelserna i fråga inte är tillämpliga på alla som tillhandahåller tjänster och som är etablerade inom landet, utan bara på dem som är anslutna till den allmänna sjukförsäkringen. Faktum är att enligt fast rättspraxis saknar den omständigheten att nationella bestämmelser inte gagnar alla nationella tillhandahållare av tjänster betydelse för tillämpningen av artikel 59 (se till exempel dom av den 25 juli 1991 i mål C-353/89, kommissionen mot Nederländerna, REG 1991, s. I-4069; svensk specialutgåva, häfte 11, punkt 25).

58 I detta avseende vill jag erinra om att redan det allmänna programmet för att avskaffa hindren för friheten att tillhandahålla tjänster (EGT 1962, s. 32) bland de hinder som skulle avskaffas även innehöll sådana som indirekt drabbar den som tillhandahåller tjänster, till exempel genom mottagaren av tjänsten.

59 Denna slutsats, det vill säga att även artikel 22 i princip är oförenlig med fördragets bestämmelser om tjänster, delas i stor utsträckning i doktrinen. Se, bland andra, Bosschcr: La seguridad social de los trabajodores migrantes en la perspectiva del establecimiento del mercado interior, i Los sistemas de seguridad social y el mercado único europeo, Madrid, 1993, s. 23 och följande sidor, särskilt s. 31 och följande sidor, liksom Cornelissen: The Principle of Territoriality and the Community Regulations on Social Security, i Common Market Law Review, 1996, s. 439 och följande sidor, särskilt s. 463— 466.

60 För att vara fullständig vill jag erinra om att kommissionen för mänskliga rättigheter har tagit ställning till de luxemburgska bestämmelserna i fråga och till artikel 22 i förordningen i ett fall när sökanden — en luxemburgsk medborgare som nekades ersättning för sjukvårdskostnader som uppkommit i en annan medlemsstat (Belgien) och för vilka hon inte hade erhållit ett förhandstillstånd av sjukkassan — gjorde gällande överträdelse av artikel 6.1 i den europeiska konventionen om mänskliga fri-och rättigheter på grund av den extremt långa handläggningstiden och den omständigheten att beslutet att avvisa Tiennes överklagande av Cour de cassation, vilken domstol var skyldig att hänskjuta frågan i den mening som avses i artikel 177 i fördraget, hade berövat henne ett beslut av gemenskapens domstol beträffande tolkningen av artikel 59 i fördraget som de nationella bestämmelserna, enligt hennes mening, uppenbart stred mot. Den europeiska kommission för mänskliga rättigheter bekräftade — efter att ha konstaterat att sjukkassan och de luxemburgska domstolarna hade ogillat talan på grund av att hon, enligt artikel 60 tredje stycket i Code des assurances sociales och artiklarna 51 i fördraget och 22 i förordningen, inte skäligen kunde göra anspråk på ersättning för sjukvårdskostnader som uppkommit i en annan medlemsstat utan att först ha begärt och erhållit det föreskrivna tillståndet — att den tillämpliga lagstiftningen i detta fall inte tillerkänner sökanden rätt att få ersättning för den vård som hon fått i Belgien. Den europeiska kommissionen för mänskliga rättigheter kom i huvudsak, genom att tolka artikel 22 i förordningen på så sätt att den inte tillerkände någon rätt till ersättning, fram till slutsatsen att sökanden inte var innehavare av en rättighet i den mening som avses i artikel 6.1 i konventionen och avvisade följaktligen talan (beslut av den 16 april 1996, Marie-Anne München mot Luxemburg, nr 28895/95).

61 Beträffande varor, se i detta avseende dom av den 17 juni 1981 i mål 113/80, kommissionen mot Irland (REG 1981, s. 1625), punkterna 8 och 11, och, senast, dom av den 7 maj 1997 i de förenade målen C-321/94, C-322/94, C-323/94 och C-324/94, Pistrc m. fl. (REG 1997, s. I-2343), punkt 52. Beträffande tjänster är det först i domen i målet Bond van Adverteerders m. fl. (ovannämnt i fotnot 54) som domstolen klart har bekräftat att nationella regler ... som är diskriminerande ... endast är förenliga med gemenskapsrätten om de kan hänföras till en uttrycklig undantagsbestämmelse (punkt 32); se i samma avseende senast domen i målet Svensson och Gustavsson (ovannämnt i fotnot 53), punkt 15.

62 Beträffande varor, se i detta avseende dom i målet Duphar m. fl. (ovannämnt i fotnot 9), punkt 23, och tidigare dom av den 19 december 1961 i mål 7/61, kommissionen mot Italien (REG 1961, s. 633, och särskilt s. 657). Beträffande tjänster se bland andra domen i målet Bond van Adverteerders m. fl. (ovannämnt i fotnot 54), punkt 34, och senast dom av den 4 maj 1993 i mål C-17/92, Fcdicinc (REG 1993, s. I-2239), punkterna 16 och 21.

63 Dom av den 30 november 1995 i mål C-55/94, Gcbhard (REG 1995, s. I-4165), punkt 37, i vilken iag vill understryka att domstolen uttryckligen utan åtskillnad har hänvisat till alla grundläggande friheter som tillförsäkras i fördraget, genom att just peka på, i det avseende som här är intressant, olika bestämmelsers enhetliga karaktär.

64 Ett sådant betraktelsesätt som till en början erkändes i dom av den 20 februari 1979, i det så kallade Cassis de Dijonmålet, mål 120/78, Rewe-Zentral (REG 1979, s. 649; svensk specialutgåva, häfte 4), beträffande endast varor, har därefter även använts beträffande andra grundläggande friheter som garanteras av fördraget. Beträffande tjänster återfinns det uttryckliga erkännandet av detta betraktelsesätt särskilt i dom av den 25 juli 1991 i mål C-288/89, Collectieve Antcnncvoorzicning Gouda (REG 1991, s. I-4007; svensk specialutgåva, häfte 11), punkt 11— 15, i målet kommissionen mot Nederländerna (ovannämnt i fotnot 56), punkt 15— 19, och i målet Säger (ovannämnt i fotnot 56), punkt 15. Likväl, med hänsyn till att domstolen alltsedan de första besluten i saken har ansett undantagsbestämmelser vara berättigade, av allmänintresset, för åtgärder som inskränkte friheten att tillhandahålla tjänster (se till exempel dom av den 3 december 1974 i mål 33/74, Van Binsbergen, REG 1974, s. 1299; svensk specialutgåva, häfte 2), är det fullkomligt uppenbart att domarna i målen Collectieve Antcnncvoorzicning Gouda, kommissionen mot Nederländerna och Säger, långt ifrån att införa nyheter, begränsar sig till att klargöra det tillämpade betraktelsesättet och att ge en fullständigare systematisk och teoretisk analys.

65 Denna inställning är för övrigt redan överspclad av rättspraxis. Domstolen har i själva verket ansett att även de nationella bestämmelser som föreskriver särskilda system beroende på tjänstens ursprung är diskriminerande, och således endast berättigade på grund av de undantag som föreskrivs i artikel 56 (se bland andra dom i målet Bond van Adverteerders m. fl., ovannämnt i fotnot 54, punkterna 26 och 29; av den 16 december 1992 i mål C-211/91, kommissionen mot Belgien, REG 1992, s. I-6757, svensk specialutgåva, häfte 13, punkterna 9 och 11, och i målet Fcdccinc, ovannämnt i fotnot 61, punkt 14).

66 Faktum är att importen som sådan förblir absolut fri. I detta avseende, se ovan punkt 37 och särskilt fotnot 48.

67 En sådan omständighet borde emellertid beaktas om man antog att aspekten beträffande tillhandahållande av tjänster även är relevant i Nicholas Deckers fall. I detta avseende, se ovan fotnot 52.

68 Se i detta avseende dom av den 1 juli 1993 i mål C-20/92, Hubbard (REG 1993, s. I-3777; svensk specialutgåva, häfte 14), punkterna 14 och 15, och av den 15 mars 1994 i mål C-45/93, kommissionen mot Spanien (REG 1994, s. I-911), punkterna 9 och 10.

69 Se ovan, fotnot 64.

70 Således till exempel i dom i mål Van Binsbergen (ovan-nämnt i fotnot 63), punkt 14, och av den 26 november 1975 i mål 39/75, Coenen m. fl. (REG 1975, s. 1547; svensk specialutgåva, häfte 2), punkt 7— 10.

71 Se särskilt dom av den 4 december 1986 i mål 205/84, kommissionen mot Tyskland, försäkringar (REG 1986, s. 3755; svensk specialutgåva, häfte 8), punkt 52—57, och av den 6 juni 1996 i mål C-101/94, kommissionen mot Italien (REG 1996, s. I-2691), punkt 31.

72 Se senast dom av den 9 juli 1997 i mål C-222/95, Parodi (REG 1997, s. I-3899), i vilken domstolen på nytt framhöll att kravet på etablering medför att artikel 59 i fördraget helt fråntas sin ändamålsenliga verkan, en artikel som nämligen avser att avskaffa begränsningarna av friheten att tillhandahålla tjänster för personer som inte är etablerade i den medlemsstat där tjänsten skall mottas. Domstolen tillade emellertid att för att ett sådant krav skall vara tillåtet måste det vara oundgängligt för att uppnå det eftersträvade målet (punkt 31).

73 Dom av den 28 januari 1992 i mål C-204/90 (REG 1992, s. I-249; svensk specialutgåva, häfte 12). Det skall preciseras att i detta avseende har domstolen begränsat sig till att erinra om att kravet på etablering är ... förenligt med artikel 59 i fördraget om det utgör ett oundgängligt villkor för att uppnå ett eftersträvat mål som är av allmänintresse (punkt 32). Utifrån detta påstående förefaller det som om — eftersom allmänintresset gör det möjligt att till och med berättiga ett förbud, som föreskrivs genom villkoret om etablering, mot att utöva viss verksamhet i staten i fråga — förordningar som medför vissa nackdelar eller som i alla fall inte medger vissa fördelar för dem som väljer att vända sig till dem som tillhandahåller tjänster men som inte är etablerade i medlemsstaten i fråga av än starkare skäl bör kunna berättigas.

74 Dom i målet Svensson och Gustavsson (ovannämnt i fotnot 53), punkt 15. Domstolen har närmare bestämt exakt bekräftat att den ifrågavarande regleringen innebär en diskriminering på grund av etablering och följaktligen att den bara kan rättfärdigas av sådana till allmänintresset hänförliga skäl som nämns i artikel 56.1 i fördraget, till vilken det hänvisas i artikel 66, och bland vilka det inte återfinns målsättningar av ekonomisk art.

75 Ibidem, punkt 16—18.

76 Det skall förresten understrykas att domen i målet Svensson och Gustavsson inte utgör det enda fallet, eller det första, i vilket domstolen har beaktat såväl de krav som avses i artikel 56 som dem som hänger samman med skäl av allmänintresse för att uttala sig om huruvida en nationell bestämmelse, som innebär en inskränkning i tillhandahållandet av tjänster, är förenlig med artikel 59 (se till exempel dom av den 6 juni 1996, kommissionen mot Italien, ovannämnt i fotnot 70), punkterna 31 och 32.

77 I detta avseende se bland annat dom av den 25 juli 1991 i de förenade målen C-1/90 och C-176/90, Aragonesa de Publicidad Exterior och Publivía (REG 1991, s. I-4151; svensk specialutgåva, häfte 11), punkt 13.

78 Det skall likväl noteras att fram till nu har man i rättspraxis inom detta område tolkat begreppet folkhälsa restriktivt och således med stöd av detta skäl endast berättigat bestämmelser för att förebygga risker för människors och djurs hälsa.

79 Se ovannämnda domar i fotnot 61. Jag begränsar mig här till att erinra om att domstolen i domen i målet Duphar m. fl. klart har bekräftat att artikel 36, såvitt den avser bestämmelser av icke ekonomisk art, inte i något fall kan berättiga en nationell bestämmelse som syftar till att minska kostnaderna för ett sjukförsäkringssystem (ovannämnda dom i fotnot 9, punkt 23).

80 Låt mig särskilt nämna rådets direktiv 93/16/EEG av den 5 april 1993 om underlättande av läkares fria rörlighet och ömsesidigt erkännande av deras utbildnings-, examens-och andra behörighetsbevis (EGT L 165, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 4, s. 102), och, bland de mer specifika texterna, rådets direktiv 78/686/EEG och 78/687/EEG av den 25 juli 1978 om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens-och andra behörighetsbevis och om samordning av bestämmelser i lagar och andra författningar om verksamhet som tandläkare (EGT L 233, s. 1 respektive s. 10; svensk specialutgåva, område 16, volym 1, s. 33 respektive område 6, volym 2, s. 6). Jag vill dessutom nämna rådets direktiv 85/432/EEG och 85/433/EEG av den 16 september 1985 om samordning av bestämmelserna i lagar och andra författningar och om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens-och andra behörighetsbevis när det gäller farmaceutisk verksamhet (EGT L 253, s. 34 respektive s. 37; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 111 respektive område 16, volym 1, s. 82). Jag vill slutligen erinra om att den fria rörligheten för läkemedel har tillförsäkrats på gemenskapsnivå, med vederbörlig hänsyn till skyddet för hälsa, genom rådets direktiv 65/65/EEG av den 26 januari 1965 (EGT 22, s. 369; svensk specialutgåva, område 13, volym 1, s. 67).

81 Se dom i målet Schumacher (ovannämnt i fotnot 6), punkt 20, och domen av den 8 april 1992 i målet kommissionen mot Tyskland (ovannämnt i fotnot 6), punkt 18.

82 Med hänsyn till att den luxembureska regeringen själv har bekräftat att de försäkrade när allt Kommer omkring är fria att åtnjuta sjukvård i en annan medlemsstat, återstår frågan varför de nämnda bemödandena om att skydda hälsan upphör när ingen ersättning begärs.

83 I detta avseende se domen i målet Collectieve Antcnncvoorzicning Gouda (ovannämnd i fotnot 63), punkt 11. Se dessutom senast dom av den 5 juni 1997 i mål C-398/95, SETTG (REG 1997, s. I-3091), punkt 23, i vilken domstolen har klargjort att bevarandet av arbetsfreden såsom ett medel att få slut på en arbetsmarknadskonflikt och därigenom undvika att negativa följder uppkommer för en ekonomisk sektor och således för landets ekonomi måste anses som en målsättning av ekonomisk natur och kan inte utgöra ett allmänintresse som motiverar en inskränkning i en grundläggande frihet som garanteras genom fördraget.

84 Utifrån detta synsätt, vill jag till exempel erinra om att domstolen i domen av den 24 mars 1994 i mål C-275/92, Schindler (REG 1994, s. I-1039; svensk specialutgåva, häfte 15), har slagit fast att även om detta skäl i sig inte kan betraktas som en objektiv grund, kan det inte vara oväsentligt att notera att lotterier på ett betydelsefullt sätt kan ingå i finansieringen av oegennyttiga verksamheter eller verksamheter av allmänt intresse såsom socialt arbete, välgörenhetsarbete, sport eller kultur (punkt 60; min kursivering). Jag vill dessutom erinra om att domstolen i domen av den 15 december 1995 i mål C-415/93, Bosman (REG 1995, s. I-4921), punkterna 106 och 107, har betecknat upprätthållandet av ekonomisk och sportslig jämvikt mellan fotbollsföreningar som ett legitimt mål, såvida detta leder till att lika möjligheter och osäkerheten kring resultaten bevaras.

85 Det är på detta sätt som man till exempel kan tolka erkännandet av skattesystemets koherens, ett mål vars ekonomiska värde är obestridligt, som ett skäl av allmänintresse (domen i målet Bachmann, ovannämnt i fotnot 72), punkt 21—28.

86 Se senast dom av den 19 oktober 1995 i mål C-137/94, Richardson (REG 1995, s. I-3407), punkt 18—29.

87 Se senast förstainstansrättens dom av den 25 februari 1992 i mål T-41/90, Barassi mot kommissionen (REG 1992, s. II-159), punkt 32—35.

88 För en inblick i de olikheter som för närvarande föreligger se Le Grand: La asistencia sanitaria y la construcción dcl mercado único: perspectiva y problemática, i Los syslemas de seguridad social y el mercado único europeo, ovannämnd, s. 321 och följande sidor. Sc vidare angående de mer generella problemen beträffande finansieringen av det sociala skyddet, Euzeby: Le financement de la protection sociale dans les pays de la CEE: problèmes et perspectives, i Quel avenir pour l'Europe sociale: 1992 et après?, Bryssel, 1990, s. 133 och följande sidor, samt av samma författare Financement de la protection sociale, efficacité économique et justice sociale, i Revue du Marché commun et de l'Union européenne, 1997, s. 253 och följande sidor.

89 Jag vill precisera att en sådan lösning endast skulle vara tilllämplig på tjänster. Genom att hävda att den ifrågasatta bestämmelsen är diskriminerande beträffande bestämmelser om varor, har kommissionen i själva verket följaktligen ansett att bestämmelsen i fråga inte skulle kunna motiveras av det skydd för folkhälsan som avses i artikel 36 i fördraget.

90 Även om jag inte delar den (se ovan punkt 31 och fotnot 36), anser jag att den uppfattning som Mavrcdis har gjort gällande är mer korrekt: Le citoyen européen peut-il se faire soigner dans l'État de son choix?, i Droit social, 1996, s. 1086 och följande sidor, enligt vilken det skulle stå i strid med nämnda artikel 22, såsom domstolen har tolkat den i domarna i målen Pierik I och II (ovannämnda i fotnot 30 respektive fotnot 31), att kräva att tillstånd skall beviljas för all vård som kan ge en effektiv behandling av den sjukdom som vederbörande lider av.

91 Uppriktigt sagt begränsas den enda inverkan som jag kunnat upptäcka till att en optiker som är etablerad i Luxemburg nar fått ett par färre glasögon sålda och att en enda ortodontist som är etablerad i samma stat har fått en patient mindre. Det är således de som utövar ett fritt yrke och inte systemet som sådant som påverkas negativt.

92 Naturligtvis avser jag med detta påpekande inte alls att instämma i den tes som vissa medlemsstater framfört, enligt vilken del om man tillät de försäkrade friheten att välja läkare och sjukhus skulle uppstå en okontrollerad och okomrollerbar ström av sjuka från en medlemsstat till en annan. Faktum är att en förflyttning till en annan medlemsstat än den där man är bosatt medför betydande ölägenheter, ofta även i språkligt hänseende, liksom merkostnader, inte bara för de personer som följer med den sjuke i fråga.

93 I detta avseende vill jag likväl notera att det kan finnas anledning all fråga sig om och i vilken utsträckning denna situation skiljer sig, när det gäller syftet att upprätthålla en sjukhusvård som är tillgänglig för alla, i förhållande till de medlemsstater i vilka det behöriga organet för social trygghet utger ersättning, oavsett om den är schablonmässig och partiell, för tjänster som de försäkrade har valt att erhålla på en privatklinik.