Förslag till avgörande av generaladvokat Giuseppe Tesauro föredraget den 16 september 1997

1 Originalspråk: italienska.

2 Sc i detta avseende artikel 119 i gällande UCM-förcskriftcr.

3 Se den kodifierade versionen i rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1).

4 Det skall också anmärkas att det i artikel 22a, som införts genom rådets förordning (EG) nr 3095/95 av den 22 december 1995 (EGT L 335, s. 1), föreskrivs att utan hinder av vad som sägs i artikel 2 i denna förordning gäller artikel 22.1 a och 22.1 c också för personer som är medborgare i en medlemsstat, och som är försäkrade i enlighet med lagstiftningen i en medlemsstat, samt för familjemedlemmar som är bosatta tillsammans med dem. Till följd av denna ändring krävs det följaktligen inte längre att den försäkrade är arbetstagare eller familjemedlem till en arbetstagare för att kunna åberopa bestämmelserna i artikel 22. Det är tillräckligt att vara försäkrad, oavsett av vilken anledning.

5 I detta avseende vill jag erinra om att med stöd av artikel 36.1 i förordningen gäller att vårdförmåner som utges enligt bestämmelserna i detta kapitel av en medlemsstats institution för en annan medlemsstats institutions räkning skall återbetalas i sin helhet.

6 Det skall anmärkas att Conseil arbitral des assurances sociales oeillade hans talan i beslut av den 24 augusti 1993. Den ogillade även i dom av den 20 oktober 1993 Nicolas Deckers överklagande av nämnda beslut. Till följd av att Cour de cassation upphävde denna dom återförvisades målet till Conseil arbitral des assurances sociales.

7 Se i detta avseende dom av den 7 mars 1989 i mål 215/87, Schumacher (REG 1989, s. 617), och av den 8 april 1992 i mål C-62/90, kommissionen mot Tyskland (REG 1992, s. I-2575; svensk specialutgåva, häfte 12).

8 I detta avseende, se bland andra dom av den 4 oktober 1991 i mål C-159/90, Society for the Protection of Unborn Children Ireland (REG 1991, s. I-4685; svensk specialutgåva, häfte 11), i vilken domstolen fastslog att medicinskt avbrytande av havandeskap, som genomförs i överensstämmelse med lagen i den medlemsstat där det utförs, utgör en tjänst i den mening som avses i artikel 60 i fördraget (punkt 21).

9 Dom av den 31 januari 1984 i de förenade målen 286/82 och 26/83, Luisi och Carbone (REG 1984, s. 377; svensk specialutgåva, häfte 7), punkt 16.

10 Dom av den 7 februari 1984 i mål 238/82, Duphar m. fl. (REG 1984, s. 523; svensk specialutgåva, häfte 7), punkt 16. Se senast i detta avseende dom av den 17 juni 1997 i mål C-70/95, Sodemare m. fl. (REG 1997, s. I-3395), punkt 27.

11 För en uttömmande beskrivning av rättspraxis på området, liksom dess verkningar, se generaladvokat Fennellys förslag till avgörande av den 6 februari 1997 i målet Sodemare m. fl. (ovannämnt i fotnot 9), punkt 23— 30.

12 Det är inte oväntat att denna slutsats utgör fast rättspraxis vid domstolen när det gäller tolkningen av förordning nr 1408/71. Se bland andra dom av den 24 april 1980 i mål 110/79, Coonan (REG 1980, s. 1445), punkt 12, och av den 4 oktober 1991 i mål C-349/87, Paraschi (REG 1991, s. I-4501), punkt 15.

13 Dom av den 17 februari 1993 i de förenade målen C-159/91 och C-160/91 (REG 1993, s. I-637; svensk specialutgåva, häfte 14), punkt 19.

14 Dom av den 30 januari 1997 i de förenade målen C-4/95 och C-5/95, Stöber och Piosa Pereira (REG 1997, s. I-511), punkt 36.

15 Se domarna i målen Coonan och Paraschi (ovannämnda i fotnot 11), punkt 12 respektive punkt 15.

16 Det är i detta avseende tillräckligt att erinra om att bland grundprinciperna till förordning nr 1408/71, som dock är begränsad till att endast föreskriva en samordning av de nationella lagstiftningarna på området, återfinns just den — i artikel 3.1 i förordningen —om likabehandling av medborgarna i den staten och de medborgare i andra medlemsstater som har hemvist i samma stat.

17 Dom i målet Poucet et Pistre (ovannämnt i fotnot 12), punkt 18.

18 Denna slutsats får stöd, om än e contrario, i dom av den 23 april 1991 i mål C-41/90, Höfncr och Elscr (REG 1991, s. I-1979; svensk specialutgåva, häfte 10), i vilken domstolen bekräftade att det relevanta begreppet företag vid tillämpningen av konkurrensreglerna omfattar varje enhet som utövar ekonomisk aktivitet, oavsett enhetens rättsliga form och sättet för dess finansiering (punkt 21).

19 Dom av den 16 november 1995 i mål C-244/94, Fédération française des Sociétés d'assurance m. fl. (REG 1995, s. I-4013), punkt 17—22.

20 Dom av den 26 mars 1996 i mål C-238/94 (REG 1996, s. I-1673), punkt 13.

21 Vad för övrigt beträffar ett påstående, om än i mer bestämda ordalag, i mitt förslag till avgörande till denna dom (förslag till avgörande föredraget den 29 februari 1996, REG 1996, s. I-675), punkt 9, kan jag endast understryka att det absolut inte var min mening att komma fram till ett sådant resultat. Såsom framgår av nämnda förslag till avgörande avsåg jag snarare att visa på att i det tillstånd som gemenskapsrätten för närvarande befinner sig, finns det ingen av de bestämmelser som föreskrivs i fördraget, inbegripet dem som mer direkt berör sektorn för social trygghet eller under alla omständigheter det sociala området, som tillåter att åtgärder som syftar till att avskaffa nationella socialförsäkringssystem vidtas (se fotnot 6 i förslaget till avgörande). Begreppet avskaffa antyder just att sådana olika system som i nuläget föreligger mellan medlemsstaterna skall upphöra. Däremot råder det inga tvivel om att om man en dag uppnår en harmonisering av systemen i fråga så skulle det vara just artiklarna 57.2 och 66 i fördraget som skulle utgöra adekvat rättslig grund för att libéralisera (bland annat) de organs verksamhet som förvaltar dessa system.

22 Dom i målet García m. fl. (ovannämnt i fotnot 19), punkt 14.

23 I delta avseende se ovan punkt 19 och fotnot 14.

24 Dom i målet Sodemare m. fl. (ovannämnt i fotnot 9), punkt 29.

25 Ibidem, punkterna 32 och 34. Det skall understrykas att domstolen ändå har bedömt det nödvändigt att, i samma dom, precisera att systemet i fråga inte i något fall kan försätta bolag med vinstsyfte från andra medlemsstater i en situation som faktiskt eller rättsligt är mindre gynnsam än den situation som gäller för bolag med vinstsyfte i värdsta-tcn (punkt 33).

26 Dom av den 12 februari 1987 i mål 221/85, kommissionen mot Belgien (REG 1987, s. 719), punkt 11.

27 Dom av den 7 juli 1988 i mål 143/87, Stanton (REG 1988, s. 3877; svensk specialutgåva, häfte 9), punkt 10. Med samma innebörd se dom som avkunnats samma dag i de förenade målen 154/87 och 155/87, Wolf m. fl. (REG 1988, s. 3897), punkt 10.

28 Dom i målet Duphar m. fl. (ovannämnt i fotnot 9), punkt 18. Se dessutom dom av den 19 mars 1991 i mål C-249/88, kommissionen mot Belgien (REG 1991, s. I-1275), punkterna 38 och 42, i vilken domstolen ansåg att nationella bestämmelser som enbart gynnade nationella läkemedel, när det gällde rätt till ersättning, stod i strid med artikel 30 i fördraget.

29 Dom i målet Sodemare m. fl. (ovannämnt i fotnot 9), punkt 36— 40.

30 Ett analogt tillvägagångssätt kan till exempel urskiljas vid direkt beskattning. Faktum är att det i rättspraxis på området ständigt har hävdats att om, såsom gemenskapsrätten ser ut för närvarande, frågor om direkta skatter i och för sig inte faller inom gemenskapens behörighetsområde, är inte desto mindre medlemsstaterna skyldiga att respektera gemenskapsrätten vid utövandet av de befogenheter som är dem förbehållna (dom av den 14 februari 1995 i mål C-279/93, Schumackcr, REG 1995, s. I-225), punkt 21; se senast i detta avseende dom av den 15 maj 1997 i mål C-250/95, Futura Participations och Singer (REG 1997, s. I-2471), punkt 19.

31 Dom av den 16 mars 1978 i mål 117/77, Picrik I (REG 1978, s. 825; svensk specialutgåva, häfte 4), punkt 14.

32 Se i detta avseende dom av den 31 maj 1979 i mål 182/78, Picrik II (REG 1979, s. 1977; svensk specialutgåva, häfte 4), punkt 4, och tidigare dom av den 19 mars 1964 i mål 75/63, Unger (REG 1964, s. 347 och särskilt s. 364). Jag vill tillägga att tack vare infogandet av artikel 22a i förordningen är det inte längre nödvändigt att, naturligtvis vid tillämpningen av artikel 22, vara arbetstagare eller familjemedlem till en arbetstagare, utan det är tillräckligt att vara försäkrad (se ovan fotnot 3).

33 Rådets förordning av den 21 mars 1972, om tillämpningen av förordning nr 1408/71 (se kodifierad version publicerad i EGT L 28, 1997, s. 102).

34 I artikel 19 i förordning nr 574/72 föreskrivs i själva verket att för gränsarbetare eller deras familjemedlemmar kan läkemedel, bandage, glasögon och mindre hjälpmedel utges och laboratorieanalyser och tester utföras endast inom den medlemsstats territorium inom vilket de har ordinerats enligt bestämmelserna i denna medlemsstats lagstiftning, utom i fall då den lagstiftning som den behöriga institutionen tillämpar eller en överenskommelse som har träffats mellan de berörda medlemsstaterna eller dessa medlemsstaters behöriga myndigheter innehåller förmånligare regler.

35 Dom av den 10 januari 1980 i mål 69/79, Jordcns-Vosters (REG 1980, s. 75), punkt 9. Det skall preciseras att detta konstaterande gjordes i ett fall där det behöriga organet för social trygghet, i det fallet nederländskt, hade vägrat att bevilja en belgisk medborgare ersättning för kostnader som hon haft i Belgien för läkemedel och sjukvårdsprodukter.

36 Det förutsätts naturligtvis att förhandstillståndet, som beviljats för att erhålla sjukvård i en annan medlemsstat, inte också skulle täcka de kostnader som uppstår i denna medlemsstat för köp av sjukvårdsproduktcr. Detta förhållande verkar emellertid obestridligt och otvistigt.

37 Det skulle endast förhålla sig annorlunda om den tolkning som domstolen har gett termen den vård som hans hälsotillstånd kräver, som är inskriven i artikel 22.1 c, fortfarande var gällande. Domstolen hade faktiskt tillfälle att precisera att det framgår av dessa begrepp att de vårdförmåncr för vilka arbetstagaren i enlighet med denna bestämmelse beviljas tillstånd att bege sig till en annan medlemsstat, omfattar all vård som kan säkerställa en effektiv behandling av den sjukdom eller åkomma som den berörda personen lider av (dom i målet Picrik I, ovannämnt i fotnot 30, punkt 15, och domen i målet Picrik II, ovannämnt i fotnot 31, punkt 10; min kursivering). Tyvärr måste denna tolkning anses förlegad just till följd av domarna i målen Picrik, eftersom artikel 22.2 har ändrats och blivit mer restriktiv, så till vida att den klart och uttryckligen innehåller det enda fall då tillstånd inte kan vägras.

38 I detta avseende, se lill exempel dom av den 20 mars 1990 i mål C-21/88, Du Pont de Nemours Italiana (REG 1990, s. I-889; svensk specialutgåva, häfte 10), punkterna 20 och 21, i vilken domstolen har uteslutit att den eventuella beteckningen av nationella bestämmelser som en stödåtgärd i den mening som avses i artikel 92 i fördraget skulle kunna undanta dessa bestämmelser från det förbud som stadgas i artikel 30 i fördraget.

39 Jag vill dessutom erinra om att domstolen inte har försummat att understryka att den beslutanderätt som har tilldelats gemenskapslagstiftaren i artikel 51 skall utövas enligt de former som är sakligt berättigade (dom av den 13 juli 1976 i mål 19/76, Triches, REG 1976, s. 1243), punkt 18. Jag vill tillägga att detta konstaterande endast kan tolkas på så sätt att de åtgärder som antas med tillämpning av artikel 51 inte på ett obefogat sätt kan inskränka innebörden av de rättigheter som medborgarna i gemenskapen erhållit genom fördraget.

40 Dom av den 9 juli 1980 i mål 807/79, Gravina m. fl. (REG 1980, s. 2205), punkt 7; av den 5 juli 1988 i mål 21/87, Borowitz (REG 1988, s. 3715), punkt 23, och av den 7 februari 1991 i mål C-227/89, Rönfcldt (REG 1991, s. I-323; svensk specialutgåva, häfte 11), punkt 12.

41 Dom av den 15 januari 1986 i mål 41/84, Pinna (REG 1986, s. 1; svensk specialutgåva, häfte 8), punkt 20.

42 Dom i målet Stöber och Piosa Pereira (ovannämnt i fotnot 13), punkt 32—34.

43 Detta tillvägagångssätt visar för övrigt att den ståndpunkt som domstolen redan har erinrat om, enligt vilken det åligger medlemsstaterna att iaktta en bestämmelse som har direkt effekt, såsom artikel 52 i fördraget även om de, på grund av att det saknas gemenskapsregler om social trygghet för egen företagare, har kvar sin lagstiftningskompetens på området (domarna i målen Stanton och Wolf m. fl., ovannämnda i fotnot 26, punkt 10), inte alls har förlorat sin betydelse på grund av det faktum att förordningen under mellantiden har utsträckts till att även omfatta egenföretagare.

44 Dom i målet Stöber och Piosa Pereira (ovannämnt i fotnot 13), punkterna 38 och 39.

45 I detta avseende har domstolen faktiskt preciserat att ingenting hindrar medlemsstaterna från att begränsa utbetalningen av familjebidrag till personer som tillhör en genom ett solidariskt system for ålderspension bildad gemenskap och att staterna är fria att fastställa vilka villkor som skall gälla för att rätt till sociala trygghetsförmåner skall förcigga, eftersom förordning nr 1408/71 endast har ett samordnande syfte (punkt 36).

46 Jag vill i detta avseende tillägga att den omständigheten att domstolen inte bedömde att den var tvungen att ifrågasätta giltigheten av den bestämmelse i förordningen som tillät att arbetstagare som inte var anslutna till ett lagstadgat system för social trygghet utestängdes från familjcformåncr endast kan orsaka ett visst bryderi. Och detta särskilt om man beaktar att domstolen, just för att framhålla oförenligheten mellan den nationella förordningen och artikel 52, underströk att detta utestängande slutligen missgynnade de medborgare som hade utnyttjat sin rätt till fri rörlighet. Men om så verkligen är fallet kan härav endast följa att den bestämmelse i förordningen som tillåter ett sådant utestängande är ogiltig. Det behöver knappast erinras om att enligt fast rättspraxis skulle syftet med artikel 48— 51 inte Kunna uppnås om arbetstagare till följd av att de utövade sin rätt till fri rörlighet för arbetstagare skulle förlora den sociala trygghet som lagstiftningen i en medlemsstat tillförsäkrar dem (se bland annat dom av den 25 februari 1986 i mål 284/84, Spruyt, REG 1986, s. 685, punkt 19, och av den 9 december 1993 i de förenade målen C-45/92 och C-46/92, Lepore och Scamuffa, REG 1993, s. I-6497, punkt 21). Uppenbarligen kan detta inte gälla för egen företagare, med hänsyn till att förordningen hädanefter även är tillämplig på dem när de utnyttjar sin rätt till fri rörlighet.

47 Se ovan punkt 15, särskilt fotnot 6.

48 Det är tillräckligt att konstatera att Nicolas Decker inte har haft några problem med att köpa ett par glasögon, vilka utgör grunden för tvisten, i en annan medlemsstat än den där han är bosatt. Svårigheterna har emellertid uppkommit från det att han begärde ersättning för dessa glasögon av det behöriga organet för social trygghet, vilket han nekades.

49 I detta avseende skall det emellertid understrykas att tillståndet i fråga, även om det uteslutande krävs för inköp av produkter utomlands, inte i något fall kan liknas vid andra förhandstillstånd vilka domstolen har förbjudit (se till exempel dom av den 8 februari 1983 i mål 124/81, kommissionen mot Förenade kungariket, REG 1983, s. 203; svensk specialutgåva, häfte 7), punkt 18. Detta beror huvudsakligen på att importen som sådan i det föreliggande fallet inte är beroende av tillstånd.

50 Faktum är att i liknande fall är det självklart att det behöriga organet för social trygghet kommer att vägra att meddela ett förhandstillstånd, med hänsyn till att det finns all anledning att anta, dels att ett par glasögon (även om de var en särskild sort) eller sjukvårdsproduktcr, vilka var för sig ordinerats av en ögonläkare eller en läkare vilka är etablerade i en viss medlemsstat, finns tillgängliga i den staten, dels att den försäkrades hälsotillstånd inte kommer att försämras om denne inte köper dessa produkter utomlands (i detta avseende se även punkt 29 ovan). Den försäkrades hälsotillstånd skulle däremot utan tvekan kunna försämras om han i stället för att omedelbart köpa de produkter han behöver bestämde sig för att begära ett förhandstillstånd och vänta på beslutet (som har alla möjligheter att vara negativt), vilket fattats med beaktande av en rad medicinska och administrativa formaliteter.

51 På denna punkt kan jag inte avstå från att erinra om att det mycket klart framgår av en c contrario tolkning av domen i målet Duphar m. Π. att det skulle stå i strid med artikel 30 om nationella bestämmelser reglerade formerna för ersättning på så sätt att endast nationella produkter skulle berättiga till ersättning (ovannämnt i fotnot 9), punkt 18—22. Den omständigheten i föreliggande fall att endast produkter som köpts i landet berättigar till ersättning borde, enligt min mening, inte vara av sådant slag att den leder till en annan slutsats.

52 Dom av den 11 juli 1974 i mål 8/74, Dassonville (REG 1974, s. 837; svensk specialutgåva, h ä fl c 2), punkt 5.

53 Se domen i målet Luisi och Carbone (ovannämnd i fotnot 8), punkt 16. Med detta perspektiv kan man emellertid inte avfärda tvivlen om att bestämmelserna om tillhandahållande av tjänster skulle vara relevanta även om det handlade om inköp av produkter (Nicholas Deckers fall). Med hänsyn till den särskilda beskaffenheten av produkterna i fråga och dessutom till att domstolen själv har erkänt att försäljning av såväl glasögon och kontaktlinser som av sjukvårdsprodukter erfordrar kvalificerad personal (se dom av den 21 mars 1991 i mål C-369/88, Delattre, REG 1991, s. I-1487, och i mål C-60/89 Monlcil och Samanni, REG 1991, s. I-1547, båda avseende farmaceuter, och av den 25 maj 1993 i mål C-271/92, LPO, REG 1993, s. I-2899, avseende optiker), skulle man säkerligen kunna hävda att även i liknande fall omfattas bestämmelserna i fråga av tilllämpningsomridct för artiklarna 59 och 60 i fördraget. Slutligen förefaller det mig inte uteslutet, åtminstone inte kategoriskt, att Nicholas Deckers resa till en annan medlemsstat för att köpa ett par glasögon skulle regleras av bestämmelser om tillhandahållande av tjänster, ocn detta eftersom det slutligen inte rör sig om en resa i syfte att köpa vilken produkt som helst, utan i syfte att utnyttja yrkeskunskapen hos en optiker som är etablerad i en annan medlemsstat. Härav följer att de överväganden som har utvecklats med avseende på föreliggande förslag till avgörande med avseende på Raymond Kohlls fall även skulle gälla beträffande Nicholas Deckers fall om man kom fram till slutsatsen att bestämmelserna om tillhandahållande av tjänster var tillämpliga även i det sistnämnda fallet.

54 Rättspraxis beträffande tjänster företer för övrigt flera exempel på nationella bestämmelser som, trots att de inte som sådana rör tillhandahållande av en tjänst, har ansetts stå i strid med artikel 59 i den utsträckning som de varit av sådant slag att de haft en negativ inverkan på tillhandahållandet av tjänsten i fråga. Det är tillräckligt att notera att domstolen till exempel har ansett nationella bestämmelser, enligt vilka erhållande av en social förmån i form av bostadsbidrag var beroende av villkor om att de lån som tagits hade tecknats i ett kreditinstitut som var etablerat i ifrågavarande medlemsstat, var oförenliga med artikel 59, och detta just för att dessa bestämmelser var av sådant slag att de avskräckte vederbörande från att vända sig till kreditinstitut som var etablerade i andra medlemsstater för att teckna lån avsedda för finansiering av byggnation, köp eller renovering av bostad (dom av den 14 november 1995 i mål C-484/93, Svensson och Gustavsson, REG 1995, s. I-3955). Det behöver knappast tilläggas att även i sådana fall, precis som i föreliggande fall, rör bestämmelserna i fråga inte direkt tillhandahållandet av tjänsten i fråga.

55 I detta avseende har domstolen för övrigt förklarat att det inte är nödvändigt att ersättningen i fråga betalas direkt av dem som mottar tjänsten (se i detta avseende dom av den 26 april 1988 i mål 352/85, Bond van Adverteerders m. fl., REG 1988, s. 2085; svensk specialutgåva, häfte 9), punkt 16, varför problemet inte heller förändras för det fall att det behöriga organet för social trygghet direkt ingriper i betalningen för tjänsten.

56 Det kan således uteslutas att sjukvården kan jämföras med allmän undervisning (se dom av den 27 september 1988 i mål 263/86, Humbel, REG 1988, s. 5365, punkt 4—6, och av den 7 december 1993 i mål C-109/92, Wirth, REG 1993, s. I-6447).

57 I detta avseende vill jag erinra om att det i artikel 59 krävs att alla inskränkningar avskaffas ... när de är av sådant slag att de förhindrar eller på annat sätt stör verksamheten för dem som tillhandahåller tjänster och som är etablerade i en annan medlemsstat där de lagligen erbjuder motsvarande tjänster (dom av den 25 juli 1991 i mål C-76/90, Säger, REG 1991, s. I-4221, punkt 12). Det behöver vidare knappast tilläggas att problemet inte heller förändras för det fall att bestämmelserna i fråga inte är tillämpliga på alla som tillhandahåller tjänster och som är etablerade inom landet, utan bara på dem som är anslutna till den allmänna sjukförsäkringen. Faktum är att enligt fast rättspraxis saknar den omständigheten att nationella bestämmelser inte gagnar alla nationella tillhandahållare av tjänster betydelse för tillämpningen av artikel 59 (se till exempel dom av den 25 juli 1991 i mål C-353/89, kommissionen mot Nederländerna, REG 1991, s. I-4069; svensk specialutgåva, häfte 11, punkt 25).

58 I detta avseende vill jag erinra om att redan det allmänna programmet för att avskaffa hindren för friheten att tillhandahålla tjänster (EGT 1962, s. 32) bland de hinder som skulle avskaffas även innehöll sådana som indirekt drabbar den som tillhandahåller tjänster, till exempel genom mottagaren av tjänsten.

59 Denna slutsats, det vill säga att även artikel 22 i princip är oförenlig med fördragets bestämmelser om tjänster, delas i stor utsträckning i doktrinen. Se, bland andra, Bosschcr: La seguridad social de los trabajodores migrantes en la perspectiva del establecimiento del mercado interior, i Los sistemas de seguridad social y el mercado único europeo, Madrid, 1993, s. 23 och följande sidor, särskilt s. 31 och följande sidor, liksom Cornelissen: The Principle of Territoriality and the Community Regulations on Social Security, i Common Market Law Review, 1996, s. 439 och följande sidor, särskilt s. 463— 466.

60 För att vara fullständig vill jag erinra om att kommissionen för mänskliga rättigheter har tagit ställning till de luxemburgska bestämmelserna i fråga och till artikel 22 i förordningen i ett fall när sökanden — en luxemburgsk medborgare som nekades ersättning för sjukvårdskostnader som uppkommit i en annan medlemsstat (Belgien) och för vilka hon inte hade erhållit ett förhandstillstånd av sjukkassan — gjorde gällande överträdelse av artikel 6.1 i den europeiska konventionen om mänskliga fri-och rättigheter på grund av den extremt långa handläggningstiden och den omständigheten att beslutet att avvisa Tiennes överklagande av Cour de cassation, vilken domstol var skyldig att hänskjuta frågan i den mening som avses i artikel 177 i fördraget, hade berövat henne ett beslut av gemenskapens domstol beträffande tolkningen av artikel 59 i fördraget som de nationella bestämmelserna, enligt hennes mening, uppenbart stred mot. Den europeiska kommission för mänskliga rättigheter bekräftade — efter att ha konstaterat att sjukkassan och de luxemburgska domstolarna hade ogillat talan på grund av att hon, enligt artikel 60 tredje stycket i Code des assurances sociales och artiklarna 51 i fördraget och 22 i förordningen, inte skäligen kunde göra anspråk på ersättning för sjukvårdskostnader som uppkommit i en annan medlemsstat utan att först ha begärt och erhållit det föreskrivna tillståndet — att den tillämpliga lagstiftningen i detta fall inte tillerkänner sökanden rätt att få ersättning för den vård som hon fått i Belgien. Den europeiska kommissionen för mänskliga rättigheter kom i huvudsak, genom att tolka artikel 22 i förordningen på så sätt att den inte tillerkände någon rätt till ersättning, fram till slutsatsen att sökanden inte var innehavare av en rättighet i den mening som avses i artikel 6.1 i konventionen och avvisade följaktligen talan (beslut av den 16 april 1996, Marie-Anne München mot Luxemburg, nr 28895/95).

61 Beträffande varor, se i detta avseende dom av den 17 juni 1981 i mål 113/80, kommissionen mot Irland (REG 1981, s. 1625), punkterna 8 och 11, och, senast, dom av den 7 maj 1997 i de förenade målen C-321/94, C-322/94, C-323/94 och C-324/94, Pistrc m. fl. (REG 1997, s. I-2343), punkt 52. Beträffande tjänster är det först i domen i målet Bond van Adverteerders m. fl. (ovannämnt i fotnot 54) som domstolen klart har bekräftat att nationella regler ... som är diskriminerande ... endast är förenliga med gemenskapsrätten om de kan hänföras till en uttrycklig undantagsbestämmelse (punkt 32); se i samma avseende senast domen i målet Svensson och Gustavsson (ovannämnt i fotnot 53), punkt 15.

62 Beträffande varor, se i detta avseende dom i målet Duphar m. fl. (ovannämnt i fotnot 9), punkt 23, och tidigare dom av den 19 december 1961 i mål 7/61, kommissionen mot Italien (REG 1961, s. 633, och särskilt s. 657). Beträffande tjänster se bland andra domen i målet Bond van Adverteerders m. fl. (ovannämnt i fotnot 54), punkt 34, och senast dom av den 4 maj 1993 i mål C-17/92, Fcdicinc (REG 1993, s. I-2239), punkterna 16 och 21.

63 Dom av den 30 november 1995 i mål C-55/94, Gcbhard (REG 1995, s. I-4165), punkt 37, i vilken iag vill understryka att domstolen uttryckligen utan åtskillnad har hänvisat till alla grundläggande friheter som tillförsäkras i fördraget, genom att just peka på, i det avseende som här är intressant, olika bestämmelsers enhetliga karaktär.

64 Ett sådant betraktelsesätt som till en början erkändes i dom av den 20 februari 1979, i det så kallade Cassis de Dijonmålet, mål 120/78, Rewe-Zentral (REG 1979, s. 649; svensk specialutgåva, häfte 4), beträffande endast varor, har därefter även använts beträffande andra grundläggande friheter som garanteras av fördraget. Beträffande tjänster återfinns det uttryckliga erkännandet av detta betraktelsesätt särskilt i dom av den 25 juli 1991 i mål C-288/89, Collectieve Antcnncvoorzicning Gouda (REG 1991, s. I-4007; svensk specialutgåva, häfte 11), punkt 11— 15, i målet kommissionen mot Nederländerna (ovannämnt i fotnot 56), punkt 15— 19, och i målet Säger (ovannämnt i fotnot 56), punkt 15. Likväl, med hänsyn till att domstolen alltsedan de första besluten i saken har ansett undantagsbestämmelser vara berättigade, av allmänintresset, för åtgärder som inskränkte friheten att tillhandahålla tjänster (se till exempel dom av den 3 december 1974 i mål 33/74, Van Binsbergen, REG 1974, s. 1299; svensk specialutgåva, häfte 2), är det fullkomligt uppenbart att domarna i målen Collectieve Antcnncvoorzicning Gouda, kommissionen mot Nederländerna och Säger, långt ifrån att införa nyheter, begränsar sig till att klargöra det tillämpade betraktelsesättet och att ge en fullständigare systematisk och teoretisk analys.

65 Denna inställning är för övrigt redan överspclad av rättspraxis. Domstolen har i själva verket ansett att även de nationella bestämmelser som föreskriver särskilda system beroende på tjänstens ursprung är diskriminerande, och således endast berättigade på grund av de undantag som föreskrivs i artikel 56 (se bland andra dom i målet Bond van Adverteerders m. fl., ovannämnt i fotnot 54, punkterna 26 och 29; av den 16 december 1992 i mål C-211/91, kommissionen mot Belgien, REG 1992, s. I-6757, svensk specialutgåva, häfte 13, punkterna 9 och 11, och i målet Fcdccinc, ovannämnt i fotnot 61, punkt 14).

66 Faktum är att importen som sådan förblir absolut fri. I detta avseende, se ovan punkt 37 och särskilt fotnot 48.

67 En sådan omständighet borde emellertid beaktas om man antog att aspekten beträffande tillhandahållande av tjänster även är relevant i Nicholas Deckers fall. I detta avseende, se ovan fotnot 52.

68 Se i detta avseende dom av den 1 juli 1993 i mål C-20/92, Hubbard (REG 1993, s. I-3777; svensk specialutgåva, häfte 14), punkterna 14 och 15, och av den 15 mars 1994 i mål C-45/93, kommissionen mot Spanien (REG 1994, s. I-911), punkterna 9 och 10.

69 Se ovan, fotnot 64.

70 Således till exempel i dom i mål Van Binsbergen (ovan-nämnt i fotnot 63), punkt 14, och av den 26 november 1975 i mål 39/75, Coenen m. fl. (REG 1975, s. 1547; svensk specialutgåva, häfte 2), punkt 7— 10.

71 Se särskilt dom av den 4 december 1986 i mål 205/84, kommissionen mot Tyskland, försäkringar (REG 1986, s. 3755; svensk specialutgåva, häfte 8), punkt 52—57, och av den 6 juni 1996 i mål C-101/94, kommissionen mot Italien (REG 1996, s. I-2691), punkt 31.

72 Se senast dom av den 9 juli 1997 i mål C-222/95, Parodi (REG 1997, s. I-3899), i vilken domstolen på nytt framhöll att kravet på etablering medför att artikel 59 i fördraget helt fråntas sin ändamålsenliga verkan, en artikel som nämligen avser att avskaffa begränsningarna av friheten att tillhandahålla tjänster för personer som inte är etablerade i den medlemsstat där tjänsten skall mottas. Domstolen tillade emellertid att för att ett sådant krav skall vara tillåtet måste det vara oundgängligt för att uppnå det eftersträvade målet (punkt 31).

73 Dom av den 28 januari 1992 i mål C-204/90 (REG 1992, s. I-249; svensk specialutgåva, häfte 12). Det skall preciseras att i detta avseende har domstolen begränsat sig till att erinra om att kravet på etablering är ... förenligt med artikel 59 i fördraget om det utgör ett oundgängligt villkor för att uppnå ett eftersträvat mål som är av allmänintresse (punkt 32). Utifrån detta påstående förefaller det som om — eftersom allmänintresset gör det möjligt att till och med berättiga ett förbud, som föreskrivs genom villkoret om etablering, mot att utöva viss verksamhet i staten i fråga — förordningar som medför vissa nackdelar eller som i alla fall inte medger vissa fördelar för dem som väljer att vända sig till dem som tillhandahåller tjänster men som inte är etablerade i medlemsstaten i fråga av än starkare skäl bör kunna berättigas.

74 Dom i målet Svensson och Gustavsson (ovannämnt i fotnot 53), punkt 15. Domstolen har närmare bestämt exakt bekräftat att den ifrågavarande regleringen innebär en diskriminering på grund av etablering och följaktligen att den bara kan rättfärdigas av sådana till allmänintresset hänförliga skäl som nämns i artikel 56.1 i fördraget, till vilken det hänvisas i artikel 66, och bland vilka det inte återfinns målsättningar av ekonomisk art.

75 Ibidem, punkt 16—18.

76 Det skall förresten understrykas att domen i målet Svensson och Gustavsson inte utgör det enda fallet, eller det första, i vilket domstolen har beaktat såväl de krav som avses i artikel 56 som dem som hänger samman med skäl av allmänintresse för att uttala sig om huruvida en nationell bestämmelse, som innebär en inskränkning i tillhandahållandet av tjänster, är förenlig med artikel 59 (se till exempel dom av den 6 juni 1996, kommissionen mot Italien, ovannämnt i fotnot 70), punkterna 31 och 32.

77 I detta avseende se bland annat dom av den 25 juli 1991 i de förenade målen C-1/90 och C-176/90, Aragonesa de Publicidad Exterior och Publivía (REG 1991, s. I-4151; svensk specialutgåva, häfte 11), punkt 13.

78 Det skall likväl noteras att fram till nu har man i rättspraxis inom detta område tolkat begreppet folkhälsa restriktivt och således med stöd av detta skäl endast berättigat bestämmelser för att förebygga risker för människors och djurs hälsa.

79 Se ovannämnda domar i fotnot 61. Jag begränsar mig här till att erinra om att domstolen i domen i målet Duphar m. fl. klart har bekräftat att artikel 36, såvitt den avser bestämmelser av icke ekonomisk art, inte i något fall kan berättiga en nationell bestämmelse som syftar till att minska kostnaderna för ett sjukförsäkringssystem (ovannämnda dom i fotnot 9, punkt 23).

80 Låt mig särskilt nämna rådets direktiv 93/16/EEG av den 5 april 1993 om underlättande av läkares fria rörlighet och ömsesidigt erkännande av deras utbildnings-, examens-och andra behörighetsbevis (EGT L 165, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 4, s. 102), och, bland de mer specifika texterna, rådets direktiv 78/686/EEG och 78/687/EEG av den 25 juli 1978 om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens-och andra behörighetsbevis och om samordning av bestämmelser i lagar och andra författningar om verksamhet som tandläkare (EGT L 233, s. 1 respektive s. 10; svensk specialutgåva, område 16, volym 1, s. 33 respektive område 6, volym 2, s. 6). Jag vill dessutom nämna rådets direktiv 85/432/EEG och 85/433/EEG av den 16 september 1985 om samordning av bestämmelserna i lagar och andra författningar och om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens-och andra behörighetsbevis när det gäller farmaceutisk verksamhet (EGT L 253, s. 34 respektive s. 37; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 111 respektive område 16, volym 1, s. 82). Jag vill slutligen erinra om att den fria rörligheten för läkemedel har tillförsäkrats på gemenskapsnivå, med vederbörlig hänsyn till skyddet för hälsa, genom rådets direktiv 65/65/EEG av den 26 januari 1965 (EGT 22, s. 369; svensk specialutgåva, område 13, volym 1, s. 67).

81 Se dom i målet Schumacher (ovannämnt i fotnot 6), punkt 20, och domen av den 8 april 1992 i målet kommissionen mot Tyskland (ovannämnt i fotnot 6), punkt 18.

82 Med hänsyn till att den luxembureska regeringen själv har bekräftat att de försäkrade när allt Kommer omkring är fria att åtnjuta sjukvård i en annan medlemsstat, återstår frågan varför de nämnda bemödandena om att skydda hälsan upphör när ingen ersättning begärs.

83 I detta avseende se domen i målet Collectieve Antcnncvoorzicning Gouda (ovannämnd i fotnot 63), punkt 11. Se dessutom senast dom av den 5 juni 1997 i mål C-398/95, SETTG (REG 1997, s. I-3091), punkt 23, i vilken domstolen har klargjort att bevarandet av arbetsfreden såsom ett medel att få slut på en arbetsmarknadskonflikt och därigenom undvika att negativa följder uppkommer för en ekonomisk sektor och således för landets ekonomi måste anses som en målsättning av ekonomisk natur och kan inte utgöra ett allmänintresse som motiverar en inskränkning i en grundläggande frihet som garanteras genom fördraget.

84 Utifrån detta synsätt, vill jag till exempel erinra om att domstolen i domen av den 24 mars 1994 i mål C-275/92, Schindler (REG 1994, s. I-1039; svensk specialutgåva, häfte 15), har slagit fast att även om detta skäl i sig inte kan betraktas som en objektiv grund, kan det inte vara oväsentligt att notera att lotterier på ett betydelsefullt sätt kan ingå i finansieringen av oegennyttiga verksamheter eller verksamheter av allmänt intresse såsom socialt arbete, välgörenhetsarbete, sport eller kultur (punkt 60; min kursivering). Jag vill dessutom erinra om att domstolen i domen av den 15 december 1995 i mål C-415/93, Bosman (REG 1995, s. I-4921), punkterna 106 och 107, har betecknat upprätthållandet av ekonomisk och sportslig jämvikt mellan fotbollsföreningar som ett legitimt mål, såvida detta leder till att lika möjligheter och osäkerheten kring resultaten bevaras.

85 Det är på detta sätt som man till exempel kan tolka erkännandet av skattesystemets koherens, ett mål vars ekonomiska värde är obestridligt, som ett skäl av allmänintresse (domen i målet Bachmann, ovannämnt i fotnot 72), punkt 21—28.

86 Se senast dom av den 19 oktober 1995 i mål C-137/94, Richardson (REG 1995, s. I-3407), punkt 18—29.

87 Se senast förstainstansrättens dom av den 25 februari 1992 i mål T-41/90, Barassi mot kommissionen (REG 1992, s. II-159), punkt 32—35.

88 För en inblick i de olikheter som för närvarande föreligger se Le Grand: La asistencia sanitaria y la construcción dcl mercado único: perspectiva y problemática, i Los syslemas de seguridad social y el mercado único europeo, ovannämnd, s. 321 och följande sidor. Sc vidare angående de mer generella problemen beträffande finansieringen av det sociala skyddet, Euzeby: Le financement de la protection sociale dans les pays de la CEE: problèmes et perspectives, i Quel avenir pour l'Europe sociale: 1992 et après?, Bryssel, 1990, s. 133 och följande sidor, samt av samma författare Financement de la protection sociale, efficacité économique et justice sociale, i Revue du Marché commun et de l'Union européenne, 1997, s. 253 och följande sidor.

89 Jag vill precisera att en sådan lösning endast skulle vara tilllämplig på tjänster. Genom att hävda att den ifrågasatta bestämmelsen är diskriminerande beträffande bestämmelser om varor, har kommissionen i själva verket följaktligen ansett att bestämmelsen i fråga inte skulle kunna motiveras av det skydd för folkhälsan som avses i artikel 36 i fördraget.

90 Även om jag inte delar den (se ovan punkt 31 och fotnot 36), anser jag att den uppfattning som Mavrcdis har gjort gällande är mer korrekt: Le citoyen européen peut-il se faire soigner dans l'État de son choix?, i Droit social, 1996, s. 1086 och följande sidor, enligt vilken det skulle stå i strid med nämnda artikel 22, såsom domstolen har tolkat den i domarna i målen Pierik I och II (ovannämnda i fotnot 30 respektive fotnot 31), att kräva att tillstånd skall beviljas för all vård som kan ge en effektiv behandling av den sjukdom som vederbörande lider av.

91 Uppriktigt sagt begränsas den enda inverkan som jag kunnat upptäcka till att en optiker som är etablerad i Luxemburg nar fått ett par färre glasögon sålda och att en enda ortodontist som är etablerad i samma stat har fått en patient mindre. Det är således de som utövar ett fritt yrke och inte systemet som sådant som påverkas negativt.

92 Naturligtvis avser jag med detta påpekande inte alls att instämma i den tes som vissa medlemsstater framfört, enligt vilken del om man tillät de försäkrade friheten att välja läkare och sjukhus skulle uppstå en okontrollerad och okomrollerbar ström av sjuka från en medlemsstat till en annan. Faktum är att en förflyttning till en annan medlemsstat än den där man är bosatt medför betydande ölägenheter, ofta även i språkligt hänseende, liksom merkostnader, inte bara för de personer som följer med den sjuke i fråga.

93 I detta avseende vill jag likväl notera att det kan finnas anledning all fråga sig om och i vilken utsträckning denna situation skiljer sig, när det gäller syftet att upprätthålla en sjukhusvård som är tillgänglig för alla, i förhållande till de medlemsstater i vilka det behöriga organet för social trygghet utger ersättning, oavsett om den är schablonmässig och partiell, för tjänster som de försäkrade har valt att erhålla på en privatklinik.