Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio La Pergola föredraget den 7 september 1999

1 Originalspråk: italienska.

2 Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, s. 2, svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57, nedan kallad förordningen), i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, s. 1). Efter att ha konsoliderats har förordningen senare ändrats genom rådets förordning (EG) nr 1223/98 av den 4 juni 1998 (EGT L 168, s. 1), rådets förordning (EG) nr 1606/98 av den 29 juni 1998 (EGT L 209, s. 1) och rådets förordning nr 307/99 av den 8 februari 1999 (EGT L 38, s. 1).

3 Exempelvis utgjorde intäkterna av skattetekniskt slag, i förhållande till hela finansieringen av det sociala skyddsnätet år 1988, 77,5 procent i Danmark, 18,2 procent i Frankrike, 25,2 procent i Tyskland, 14,6 procent i Nederländerna och 43,4 procent i Förenade kungariket (se, Euzeby, A., Le financement de la protection sociale dans les pays de la CEE: problèmes et perspectives, i arbetsdokument från konferensen Quel avenir pour l'Europe sociale: 1992 et après?, Bryssel den 16 och 17 november 1990, Ciaco förlag, 1992, s. 133, tabell 3, särskilt s. 157).

4 De sociala trygghetsförmånerna är bland de utgifter som är de mest avgörande för skillnaderna i de totala offentliga utgifternas tyngd i förhållande till bruttonationalprodukten i gemenskapens medlemsstater (Sigillò Massara, G., Il finanziamento della sicurezza sociale nella CEE: problemi e prospettive, i II sistema previdenziale europeo, sammanställd av R. Pessi, CEDAM, Milano 1993, s. 135, särskilt s. 136 med hänvisning till uppgifter från OECD).

5 Förordningen har likaså antagits med stöd av artikel 235 i EG-fördraget (nu artikel 308 EG).

6 Förordningen som ursprungligen gällde enbart anställda arbetstagare har gradvis utvidgats til! att omfatta egenföretagare genom rådets förordning (EEG) nr 1390/81 av den 12 maj 1981 om utvidgning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen till att omfatta även egenföretagare och deras familjer (EGT L 143, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 1329). Med hänsyn till att det i EG-fördraget inte föreskrivs några sådana särskilda befogenheter som krävs för att genomföra denna utvidgning utgörs den rättsliga grunden för förordning nr 1390/81 av artiklarna 2 (nu artikel 2 EG i ändrad lydelse), 7 (upphävd genom Amsterdamfördraget), 51 och 235 i EG-fördraget.

7 Journal officiel de la République française (fransk författningssamling och riksdagstryck, nedan kallad JORF) av den 25 januari 1996, s. 1226.

8 Se artikel 14 första stycket i förordning 96-50, vari hänvisas till artikel L 136-1 i socialförsäkringslagen (code de la sécurité sociale, nedan kallad CSS). Nuvarande artikel L 136-1 i CSS (f.d. artikel 127 i lag 90-1168 genom vilken CSG inrättades: se fotnot 20 nedan) har ändrats genom den för 1993 justerade finanslagen nr 93-859 av den 22 juni 1993. De personer anses ha sitt skattemässiga hemvist i Franrike som uppfyller förutsättningarna enligt artikel 4 B i den allmänna skattelagen, nämligen den som har sitt hemvist eller sin huvudsakliga vistelseort i Frankrike, den som i egenskap av anställd eller egenföretagare utövar förvärvsverksamhet i Frankrike, såvida det inte bevisas att denna verksamhet utövas som bisyssla, den som har sin väsentliga ekonomiska verksamhet i Frankrike. I likhet med CSG (se fotnot 21) tillämpas CRDS dock inte på inkomster från yrkesverksamhet som anställda eller egenföretagare intjänat i Frankrike vilka även om de omfattas av den franska lagstiftningen om social trygghet har sitt skattemässiga hemvist i en annan medlemsstat.

9 De inkomster på vilka CRDS tas ut är i stor utsträckning desamma som de inkomster pä vilka även CSG påförs (se artikel 14-1 andra stycket i förordning 96-50 vari hänvisas till förvärvsinkomster och till ersättningar som utgår i stället för sådana inkomster som anges i artikel L 136-2—L 136-4 i CSS avseende CSG. Artikel 136-1—136-5 i CSS motsvarar införlivandet i CSS av de lagbestämmelser varigenom CSG infördes (se artikel 7 i lag nr 93-936 av den 22 juli 1993, JORF av den 23 juli 1993, s. 10374, nedan kallad lag 93-936)). Från början berörde CRDS en hel rad inkomster som inte omfattas av CSG. Bland förvärvsinkomster som var undantagna från CSG men underkastade CRDS fanns exempelvis arbetsgivaravgifter till socialförsäkringssystem och tilläggspensionssystem, ersättning som utbetalades vid ändrade eller upphävda anställningsavtal och ytterligare föräldraförmåner för arbetstagare med barn, medan bland motsvarande inkomster som enbart var underkastade CRDS återfanns arbetslöshetsförmåner, pensions- eller invaliditetsförmåner för skattebetalare som var undantagna inkomstskatt, sjukpenning, moderskapspenning och ersättning vid yrkesskada samt bostadstillägg (se artikel 14 i förordning 96-50 och redogörelsen för Frankrikes president om förordning 96-50 av den 24 januari 1996 om ersättning av den sociala skulden; JORF av den 25 januari 1996, s. 1225, särskilt s. 1226). Genom artikel 9 och följande artiklar i lag nr 96-1160 av den 27 december 1996 om finansieringen av socialförsäkringen för år 1997 (JORF av den 29 december 1996, s. 19369, nedan kallad lag 96-1160) breddades därefter underlaget för beräkning av CSG genom införandet av ändringarna i artikel 136-1 och följande artiklar i CSS. För förvärvsinkomsterna syftade utvidgningen till att få underlaget att sammanfalla med underlaget för CRDS, medan för motsvarande inkomster den nuvarande utvidgningen av skatteunderlaget för CSG är mindre omfattande än den som avser CRDS, eftersom familjeförmåner och bostadstillägg fortfarande är undantagna (se den regeringsrapport som visar inriktningen på hälsopolitiken och socialförsäkringspolitiken och de målsättningar som bestämmer de allmänna villkoren för ekonomisk jämvikt och som bifogats lag 96-1160; JORF av den 29 december 1996, s. 19376, punkt 3.2.1). Den nästan totala justeringen av skatteunderlaget för CSG till skatteunderlaget för CRDS har gjort det möjligt att förenkla de källskatteuttag som företagen verkställer på de anställdas löner (ibidem).

10 Artikel 15-III, punkt 1 i förordning 96-50.

11 Se artikel L 136-6 III i CSS till vilken tredje stvcket i artikel 15-1 i förordning 96-50 hänvisar (bestämmelse som i sig gäller CRDS på inkomster av förmögenhet, en skatt som inte är föremal för talan i mål C-34/98), till vilken artikel 15-III avseende CRDS på utländska inkomster i sin tur hänvisar.

12 Artikel 19 i förordning 96-50.

13 Se artiklarna 14-1 och 15-III punkt 1 i förordning 96-50. Kommissionen har angett att 1998 års lag om finansiering av socialförsäkringen har förlängt tiden för tillämpningen av CRDS till januari 2014.

14 Cades inrättades genom artikel 1 i förordning 96-50.

15 Cades' organisation, administrativa och ekonomiska förvaltning samt räkenskapsförvaltning regleras i detalj genom förordning nr 96-353 av den 24 april 1996 om Kassan för avskrivning av den sociala skulden (JORF av den 26 april 1996, s. 6395, nedan kallad förordning 96-353).

16 Motsvarande cirka 20,6 miljarder euro. År 1996 uppgick de passiva räntorna på denna skuld till 8,2 miljarder FRF, motsvarande cirka 1,25 miljarder euro (se ovannämnda rapport från Republikens president, fotnot 8, s. 1225).

17 Se artikel 4-1 i förordning 96-50. CDC är ett nationellt offentligt organmed särskild ställning, ursprungligen depositarie och — lagstadgad — enda och obligatorisk förvaltare av privata fonder och därefter för egen del eller för andra organ ansvarig för förvaltningen och administrationen för en hel rad fonder vars säkerhet anses ligga i allmänintresset (sparfonder, försäkringsfonder, pensionsfonder, fonder av social karaktär, notariatsfonder etc. Se M. Pomey Le régime juridique de la Caisse des dépôts et consignations i La Revue Administrative, 1974, nr 157, s. 18). CDC har även till uppgift att direkt fördela vissa stödförmåner (se dom av den 6 juni 1985 i mål 157/84, Frascogna I, REG 1985, s. 1739 och av den 9 juli 1987 i mål 256/86, Frascogna II, REG 1987, s. 3431).

18 Motsvarande cirka 1,9 miljarder euro. Se artikel 4-III i förordning 96-50.

19 Motsvarande cirka 0,45 miljarder euro.

20 För detaljerade uppgifter om Cades' medel och utgifter, se artiklarna 9 och 10 i förordning 96-353. CRDS har följt en rad undantagsåtgärder, som har visat sig vara otillräckliga, avsedda att fylla det underskott i socialförsäkringen som har uppkommit under 1990-talet, och som ¡nom ramen för en allmän reform av det franska systemet för social trygghet har åtföljts av strukturåtgärder och brådskande åtgärder för att åter skapa ekonomisk jämvikt inom socialförsäkringen (JORF av den 25 januari 1996, s. 1230; detta beslut syftar till ekonomisk jämvikt inom de sociala trygghetsgrenarna sjukdom och familj). Enligt rapporten till Frankrikes president om detta beslut innefattar den reform av det sociala skyddsnätet som regeringen lagt fram strukturåtgärder avsedda att på fasta grunder stärka socialförsäkringssystemens framtida jämvikt. En sådan jämvikt är nämligen garantin för dessa systems varaktighet och för deras sociala och ekonomiska effektivitet (JORF av den 25 januari 1996, s. 1229).

21 JORF av den 30 december 1990 (artikel 127 återfinns på s. 16387), nedan kallad lag 90-1168. Efter införandet av denna skatt införlivades lagbestämmelserna om CSG genom lag 93-936 (se fotnot 8) i CSS (artikel L 136-1 och följande artiklar). Vid två tillfällen har Conseil Constitutionnel kunnat fastställa CSG:s rent skattemässiga karaktär med avseende på nationell rätt (se beslut nr 90-285 av den 28 december 1990 (JORF av den 30 december 1990, s. 16609) och nr 96-384 av den 19 december 1996 (JORF av den 29 december 1996, s. 19380)).

22 Se artikel L 136-1 i CSS (f.d. artikel 127 i lag 90-1168). När det gäller vilka personer som är skyldiga att betala CSG anger den franska regeringen att (i likhet med CRDS, se fotnot 7) skatten inte påförs förvärvsinkomster som anställda eller egenföretagare uppburit i Frankrike, vilka samtidigt som de omfattas av den franska lagstiftningen om social trygghet har sitt skattemässiga hemvist i en annan medlemsstat.

23 Se artikel L 136-5,1 i CSS (f.d. artikel 131-1 i lag 90-1168).

24 Enligt artikel L 136-5, I andra stycket i CSS (f.d. artikel 131-1, andra stycket i lag 90-1168) är URSSAF och de allmänna socialförsäkringskassorna berättigade att verkställa kontroller av insättningen av CSG enligt de förfaranden som föreskrivs i CSS.

25 Uttaget av CSG hos a) gränsarbetare, b) anställda vars arbetsgivare inte är etablerade i Frankrike och c) innehavare av pension som härrör från verksamhet i utlandet hade enligt den franska regeringen framkallat vissa sådana särskilda svårigheter som skyldigheten att skriva in sig hos ett franskt socialförsäkringsorgan (medan CRDS betalas in direkt till den skatteadministration till vilken den enda inkomstdeklarationen lämnas in) och att upprätta en regelbundet återkommande deklaration av inkomster som uppburits i utlandet och som konverterats till franska franc.

26 De olika skattesatserna har fastställts av respektive artikel 134-1 i lag 90-1168, artikel 8-III i lag 93-936, artikel 37 i lag 96-1160 och artikel L 136-8,1 och II i CSS. För verksamhetsåret 1997 anger den ovannämnda rapporten till regeringen som åtföljer lag 96-1160 att de totala intäkterna av CSG uppnår 44,2 miljarder FRF (motsvarande cirka 6,7 miljarder euro) som härrör till 74 procent från CSG på förvärvsinkomster, till 19 procent från CSG på motsvarande inkomster och till 7 procent från CSG på inkomster av förmögenhet (JORF av den 29 december 1996, s. 19378).

27 Se artikel 134-11 i lag 90-1168.

28 FSV infördes genom artikel 1 i lag 93-936 och föreskrivs för närvarande genom artikel L 135-1 i CSS.

29 Se artikel 94 i lag nr 96-1181 av den 30 december 1996 (JORF av den 31 december 1996, s. 19490).

30 Ovannämnde Sigillò Massara, s. 166, med särskild hänvisning till CSG. Det franska fallet förefaller inte vara isolerat. Enligt Williams har under loppet av den senare delen av detta sekel metoderna för inkomstbeskattningen anpassats för att medel skall kunna uppbäras för den sociala tryggheten (Williams, D-, Asscher: the European Court and the power to destroy, i EC Tax Review, 1997, s. 4, särskilt s. 6, fri översättning).

31 Se Europeiska kommissionen, Det sociala skyddsnätet i Europa, Europeiska gemenskapernas officiella tidning, Luxemburg 1994, s. 32.

32 Exempelvis åtföljdes ökningen med en procent av CSGkvoten (från 2,4 procent till 3,4 procent, se ovan punkt 8), avsedd för sjukförsäkringen, av en samtidig sänkning med 1,3 procent av motsvarande socialförsäkringsavgifter på förvärvsinkomster (se ovannämnda regeringsrapport om lag 96-1160, punkt 3.2.2 som hänvisar till artikel 17-26 i denna lag).

33 Se ovannämnde Sigillò Massara, s. 144 och 145, som noterar att tendensen att utnyttja allmänna medel för finansieringen av förmåner som utbetalas till alla medborgare bekräftas ständigt i vad avser familjeförmåner i flera änder som i Tyskland, Danmark, Italien, Irland, Nederländerna och Förenade kungariket. Frankrike har endast delvis antagit detta tänkesätt genom att med 1991 års finanslag införa Contribution Sociale Généralisée (SCG), en skatt som tas ut på ett omfattande underlag, vars intäkter betalas in till systemet för familjeförmåner (CNAF) med arbetsgivaravgifterna (s. 163, fotnoter utelämnade). I sökandet efter större rationalitet i valet av former för uttag av medel har vissa stater dessutom i olika grad tillgripit former för indirekt beskattning, i allmänhet i samband med ett bestämt ändamål. Exempelvis kommer i Grekland 27 procent av finansieringen av advokaternas försäkringskassor (...) från indirekta skatter på tobak, lotterivinster och bilskatt. I Belgien inbetalas en andel av de indirekta skatterna på tobak och ett tillägg om 10 procent på försäkringspremierna för fordon till förmån för de anställdas system för social trygghet (se dom av den 28 mars 1996 i mål C-191/94, AGF Belgium (REG 1996, s. I-1859), medan i Frankrike jordbruksarbetarna uppbär en andel av skatten på alkoholdrycker (ovannämnde Sigillò Massara, s. 160, fotnoter utelämnade), och alltjämt i Frankrike infördes 1997 indirekta skatter på tobak och alkohol avsedda att tillföra medel till CNAMTS (Caisse nationale de l'assurance maladie des travailleurs salariés, dvs. Nationella kassan för de anställdas sjukförsäkring) och till FSV (se artikel 27 och följande artiklar i lag 96-1160 och regeringsrapporten i denna fråga, JORF, s. 19380).

34 En liknande betalning föreskrivs, alltjämt i regel, för CANAM som endast avses få en mycket liten del av Cades' medel (se punkt 5). Som skall framgå bestrider den franska regeringen påståendet att CRDS skall tillföra medel till socialförsäkringen, då den hävdar att intäkterna från denna avgift som går genom Cades, ett finansieringsorgan, slutligen är avsedda för statens allmänna budget.

35 Det tolkningskriterium som kommissionen föreslår influeras av det som domstolen har använt för att pröva om vissa sociala trygghetsförmåner ingår i förordningens tillämpningsområde: svaret på frågan huruvida en förmån omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71 beror huvudsakligen på förmånens grundläggande kännetecken, särskilt dess syfte och villkoren för dess beviljande, och inte på om föremålet för den nationella lagstiftningen betraktas som en social trygghetsförmån (se bland andra dom av den 31 maj 1979 i mål 207/78, Even, REG 1979, s. 2019, punkt 11, av den 27 mars 1985 i mål 249/83, Hoeckx, REG 1985, s. 973, punkt 11, av den 27 mars 1985 i mål 122/84, Scrivner och Cole, REG 1985, s. 1027, punkterna 18 och 19, av den 3 juni 1992 i mål C-45/90, Paletta m.fl. mot Brennet, REG 1992, s. I-3423, svensk specialutgåva, volym 12, s. 115, punkt 16, av den 16 juli 1992 i mål C-78/91, Hughes, REG 1992, s. I-4839, punkt 14, av den 10 mars 1993 i mål C-111/91, kommissionen mot Luxemburg, REG 1993, s. I-817, svensk specialutgåva, volym 14, s. 35, punkt 28, av den 2 augusti 1993 i mål C-66/92, Acciardi, REG 1993, s. I-4567, punkt 13, av den 10 oktober 1996 i de förenade målen C-245/94 och C-312/94, Hoever och Zachow, REG 1996, s. I-4895, punkt 17, av den 5 mars 1998 i mål C-160/96, Molenaar, REG 1998, s. I-843, punkt 19). Domstolen följer ett liknande synsätt som grundas på bedömningen av avgiftens väsentliga kännetecken (som det beskattningsbara underlaget och det faktum att den tas ut i alla skeden av tillverkningen och distributionen) för att bedöma om medlemsstaterna har åsidosatt förbudet — enligt artikel 33 i sjätte direktivet rörande omsättningsskatter (rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter — Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund, EGT L 145, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 28) — att införa skatter, punktskatter, tullar eller avgifter som inte kan karaktäriseras som omsättningsskatter (se till exempel dom av den 31 mars 1992 i mål C-200/90 Dansk Denkavit och Poulsen Trading, REG 1992, s. I-2217, svensk specialutgåva, volym 12, s. 13, punkterna 12—14, av den 7 maj 1992 i mål C-347/90, Bozzi, REG 1992, s. I-2497, punkterna 14—17, av den 1 december 1993 i mål C-234/91, kommissionen mot Danmark, REG 1993, s. I-6273, punkt 6, och av den 19 februari 1998 i mål C-318/96, SPAR, REG 1998, s. I-785, punkterna 22—29).

36 När det gäller CANAM (se punkt 5) täcks förmånerna vid sjukdom och moderskap av artikel 4.1 a i förordningen.

37 Enligt vilken begreppet gränsarbetare avser en anställd eller egenföretagare som är verksam inom en medlemsstats territorium och som är bosatt inom en annan medlemsstats territorium, dit han som regel återvänder dagligen eller åtminstone en gång i veckan. Gränsarbetare som förflyttas till en annan ort inom samma eller någon annan medlemsstats territorium av det företag till vilket han normalt är knuten eller som tillhandahåller tjänster på annan on inom samma eller en annan medlemsstats territorium, behåller sin ställning som gränsarbetare under en tid av högst fyra månader, även om han under denna tid är förhindrad att dagligen, eller åtminstone en gång i veckan, återvända till den ort där han är bosatt.

38 Definitionen av gränsarbetare i dessa bilaterala avtal är inte enhetlig och sammanfaller heller inte med definitionen i artikel 1 b i förordningen. Exempelvis har kommissionen noterat att, enligt det avtal som ingåtts med Tyskland, de franska arbetstagare erkänns som gränsarbetare som är bosatta högst 20 km från den ryska gränsen och som utövar sin yrkesverksamhet i Tyskland högst 30 km från den franska gränsen.

39 Förevarande fall av talan avser följaktligen inte CRDS och CSG i den mån dessa tas ut på förvärvsinkomster eller ersättningar som utgår i stället för sådana inkomster (eller som härrör från utövad yrkesverksamhet) i Frankrike. Och särskilt i fråga om CRDS, berörs den inte av mål C-34/98 i de fall den tas ut på andra typer av inkomster, som inkomster av förmögenhet (se punkt 5).

40 Dom av den 15 januari 1986 i mål 41/84, Pinna mot Caisse d'allocations familiales de la Savoie (REG 1986, s. 1, punkt 20; svensk specialutgåva, volym 8, s. 355).

41 Med anledning härav påpekar den franska regeringen, för atr fasrställa att CRDS och CSG har karaktären av en skatt och inte en avgift, att de arbetstagare är undantagna som samtidigt som de utövar sin yrkesverksamhet i Frankrike har sitt skattemässiga hemvist i en annan medlemsstat. Detta förefaller vara betecknande i den mån behandlingen av dessa uttag klart skiljer sig från den som fastställts för de obligatoriska avgifterna som enligt den franska regeringen är de enda som måste följa principerna i artikel 13.1 och 13.2 i förordningen (vari föreskrivs att avgifterna skall betalas i den stat där verksamheten utövas), eftersom de ingår i dess tillämpningsområde.

42 I enlighet med den skatteprincip som är allmänt erkänd i alla rättsordningar och med förbehåll för tillämpningen av relevanta bestämmelser i dubbelbeskattningsavtal är de som har sitt skattemässiga hemvist i en viss stat underkastade en så kallad allmän skattskyldighet för alla inkomster på global nivå, i motsats till dem som icke har sirt hemvist där och som uteslutande åläggs att betala skatt i förhållande till de inkomster de har uppburit i den berörda staten.

43 Se bland annat dom av den 29 oktober 1998 i mål C-185/96, kommissionen mot Grekland (REG 1998, s. I-6601), punkterna 30 och 32.

44 Dom av den 28 april 1998 i mål C-158/96, Kohll (REG 1998, s. I-1931), punkt 17 och av den 28 april 1998 i mål C-120/95, Decker (REG 1998, s. I-1831), punkt 21. Se även dom av den 12 juli 1979 i mål 266/78, Brunori (REG 1979, s. 2705; svensk specialutgåva, volym 4), av den 7 februari 1984 i mål 238/82, Duphar mot Nederländerna (REG 1984, s. 523; svensk specialutgåva, volym 7), punkt 16, av den 28 november 1991 i mål C-186/90, Durighello (REG 1991, s. I-5773), punkt 14, av den 17 februari 1993 i de förenade målen C-159/91 och C-160/91, Poucet och Pistre (REG 1993, s. I-637; svensk specialutgåva, volym 14), punkt 6, av den 17 ¡uni 1997 i mål C-70/95, Sodemare m.fl. (REG 1997, s. I-3395), punkt 27.

45 Dom av den 29 april 1999 i mål C-311/97, Royal Bank of Scotland (REG 1999, s. I-2651), punkt 19. Se även dom av den 4 oktober 1991 i mål C-246/89, kommissionen mot Förenade kungariket (REG 1991, s. I-4585), punkt 12, av den 14 februari 1995 i mål C-279/93, Schumacker (REG 1995, s. I-225), punkt 21, av den 11 augusti 1995 i mål C-80/94, Wielockx (REG 1995, s. I-2493), punkt 16, av den 27 juni 1996 i mål C-107/94, Asscher (REG 1996, s. I-3089), punkt 36, av den 15 maj 1997 i mål C-250/95, Futura Participations och Singer (REG 1997, s. I-2471), punkt 19, av den 28 april 1998 i mål C-118/96, Safir (REG 1998, s. I-1897), punkt 21, av den 16 juli 1998 i mål C-264/96, Imperial Chemical Industries (REG 1998, s. I-4695), punkt 19.

46 Se till exempel dom av den 23 september 1982 i mål 275/81, Koks (REG 1982, s. 3013), punkt 10, av den 23 september 1982 i mål 276/81, Kuijpers (REG 1982, s. 3027), punkt 14, av den 12 juni 1986 i mål 302/84, Ten Holder (REG 1986, s. 1821), punkt 21, av den 10 juli 1986 i mål 60/85, Luijten (REG 1986, s. 2365), punkt 14, domen i målet Decker (punkt 23) och i målet Kohll (punkt 19) men även generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande i målet (punkterna 17—25), samt dom av den 26 januari 1999 i mål C-18/95, Terhoeve (REG 1999, s. 345), punkt 34. Se även dom av den 24 september 1987 i mål 43/86, De Rijke (REG 1987, s. 3611), punkt 12, av den 21 februari 1991 i mål C-245/88, Daalmeijer (REG 1991, s. I-555), punkt 15, av den 30 januari 1997 i mål C-340/94, de Jaeck (REG 1997, s. I-461), punkt 36 och av den 4 november 1997 i mål C-20/96, Snares (REG 1997, s. I-6057), punkt 45, i vilken domstolen fastställde att medlemsstaternas behörighet i fråga om social trygghet skall utövas så att någon diskriminering inte uppstår mellan medborgare i den egna staten och medborgare från andra medlemsstater, det vill säga med iakttagande av en av de grundläggande principerna i gemenskapsrätten som fastställs genom artikel 6 i EG-fördraget (nu artikel 12 EG i ändrad lydelse) samt genom artikel 3 i förordningen.

47 Med undantag för, i vad avser direkt beskattning, rådets direktiv 90/434/EEG av den 23 juli 1990 om ett gemensamt beskattningssystem för fusion, fission, överföring av tillgångar och utbyte av aktier eller andelar som berör bolag i olika medlemsstater (EGT L 225, s. 1; svensk specialutgåva, område 10, volym 1, s. 44) och rådets direktiv 90/435/EEG av den 23 juli 1990 om ett gemensamt beskattningssystem för moderbolag och dotterbolag hemmahörande i olika medlemsstater (EGT L 225, s. 6; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 25).

48 Dom av den 18 maj 1995 i mål C-327/92, Rheinhold & Mahla (REG 1995, s. I-1223), punkt 22, min kursivering, se dom med närliggande innebörd av den 10 januari 1980 i mål 69/79, Jordens-Vosters (REG 1980, s. 75), särskilt punkt 8. I målet kommissionen mot Frankrike (dom av den 16 januari 1992 i mal C-57/90, REG 1992, s. I-75) avvisade generaladvokaten Lenz bestämt svarandens påstående att förordningen inte skulle gälla formerna för finansiering av de sociala trygghetssystemen, eftersom det i denna föreskrivs endast om samordning av de nationella lagstiftningarna. Detta påstående (som i allt liknade det påstående som den franska regeringen framfört i förevarande mål) grundade sig på avsaknaden i förordningen av någon som helst definition av begreppet avgift och samtidigt på skillnaderna i organisation och finansiering av de nationella systemen för social trygghet. Generaladvokat Lenz delar kommissionens åsikt i sak om lagstiftningens odelbarhet eller om principen om överensstämmelse mellan avgifter och förmåner (se punkt 18 respektive punkt 19 i förhandlingsrapporten och punkt 22 i förslaget till avgörande av den 19 september 1991). Domstolen tog inte ställning till denna fråga då den ansåg att den förtidspensions- och pensionsersättning som är föremål för finansieringen i fråga faller utanför förordningen och att denna finansiering följaktligen inte kunde beröras av bestämmelserna i avdelning II i förordningen (punkt 14).

49 Se dom av den 7 mars 1991 i mål C-10/90, Masgio (REG 1991, s. I-1119), punkt 16.

50 Jag kan inte dela den franska regeringens uppfattning att rådet medvetet skulle ha underlåtit att ingripa i frågan om finansieringen av systemen för social trygghet (se punkt 15). Redan vid den tidpunkt då förordningen antogs var den skatterättsliga metoden ganska utbredd men fick senare allt större betydelse (se punkt 2). Detta visas för övrigt av rättspraxis från domstolen som flera gånger har kallats att avgöra mål angående social trygghet som kännetecknas av offentlig finansiering (se nedan i denna fotnot). Det förefaller därför otroligt att rådet (som under åren därefter ändock vid upprepade tillfällen har ingripit för att ändra förordningen), genom att helt enkelt underlåta att framlägga ett beslut i den riktningen, haft avsikten att från förordningens tillämpningsområde utesluta en sådan viktig företeelse som skattefinansiering av systemen för social trygghet (när gemenskapslagstiftaren har velat utesluta särskilda omständigheter från förordningen har han för övrigt gjort detta uttryckligen (se till exempel artikel 1 j, sista delen och artikel 4.2 tredje stycket). Bland de domar i vilka domstolen har haft anledning att pröva sådana sociala trygghetsförmåner (vilka bedömts ingå i det materiella tillämpningsområdet för förordningen) som finansieras genom skatteintäkter skall nämnas dom av den 24 februari 1987 i de förenade målen 379/85—381/85 och 93/86, CRAM Rhône-Alpes mot Giletti (REG 1987, s. 955), punkt 3, av den 12 juli 1990 i mål C-236/88, kommissionen mot Frankrike (REG 1990, s. I-3163), punkt 3, ovannämnda dom i målet Acciardi (fotnot 34). Se dessutom dom i målet Poucet och Pistre, i vilken domstolen prövade två system för social trygghet — som delvis finansierades genom skatter av olika ursprung eller genom bidrag från staten vars belopp fastställts av finanslagen (se generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande, punkt 4 femte stycket respektive punkt 5 fjärde stycket) — för att pröva om de eventuellt kunde betecknas som företag i den mening som avses i artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget (nu artikel 81 EG respektive 82 EG i ändrad lydelse), och domen i målet Duphar m.fl. som avsåg ett system för social trygghet som delvis finansierades genom finansiellt deltagande av offentliga myndigheter (punkt 16). Det skall slutligen erinras om att, enligt domen i målet Wilmot mot Organic (dom av den 27 november 1985 i mål C-295/84, REG 1985, s. 3759; svensk specialutgåva, volym 8, s. 347), talan hade väckts hos domstolen angående en avgift som inte är av fiskal karaktär och som införts för att tillföra medel till fonderna för social trygghet.

51 För att begränsa mig till målen om sociala trygghetsförmåner och med nänsyn till det faktum att enligt domstolen skillnaden mellan förmåner som utesluts från tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71 och förmåner som omfattas av denna huvudsakligen beror på förmånens grundläggande kännetecken, särskilt dess syfte och villkoren för dess beviljande (se fotnot 34), tänker jag på de kombinerade bestämmelserna i förordningen, i artikel 1 t, u och v (definitioner av förmåner, pensioner, utbetalningar i form av återbetalning av avgifter, familjeförmåner, familjebidrag och dödsfallsersättningar} och i artikel 4 (sakområden med en detaljerad uppräkning av berörda grenar av social trygghet). Särskilt artikel 4 har ofta ansetts grundläggande i domstolens rättspraxis rör att avgöra om en viss förmån omfattas av förordningen eller ej (förutom den rättspraxis som anges i fotnot 34, se domen i målen Frascogna I och Frascogna II, i vilka domstolen fastställde att en förmån hade karaktären av understöd snarare än en förmån av social trygghet).

52 Ovan fotnot 32.

53 På alla dessa punkter se domen i det ovannämnda målet Pinna, punkt 20 och dom av den 27 september 1988 i mål 313/86, Lenoir (REG 1988, s. 5391; svensk specialutgåva, volym 9), punkt 13.

54 När domstolen har prövat frågan huruvida nationella bestämmelser som har Karaktär både av social trygghet och av socialt stöd omfattas av förordningen har den för övrigt medgett att, även om det är önskvärt att med avseende på tillämpning av gemenskapslagstiftningen i fråga om social trygghet fastställa en klar skillnad mellan rättssystem som gäller social trygghet respektive socialt stöd, det inte kan uteslutas att en lagstiftning på grund av dess tillämpningsområde i fråga om personkrets, målsättning och tillämpningsformer samtidigt ingår i två olika kategorier och därmed faller utanför varje allmän klassificering (dom av den 9 oktober 1974 i mål 24/74, Biason, REG 1974, s. 999, punkt 9 och domen i målet Giletti m.fl., punkt 9).

55 Dom av den 25 februari 1969 i mål 23/68, Klomp (REG 1969, s. 43), punkt 20.

56 Ovan fotnot 49.

57 Se punkterna 8 och 16. Det kan fastslås att domstolen i detta fall har ändrat beteckningen på uttaget (från avgift för social trygghet till obligatoriskt skatteuttag) med stöd av tillgängliga uppgifter om den berörda medlemsstatens rättsordning, med hänsyn till det (vida) begreppet i artikel 3 i protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier (den bestämmelse som den nationella domstolen begärde en tolkning av) och särskilt med direkt hänvisning till alla slags skatter och avgifter som utgör interna skatter i den mening som avses i gemenskapsrätten (punkt 20, min kursivering). Hänvisningen till gemenskapsrätten skall förstas som en hänvisning till den rättspraxis från domstolen om de interna skatter som avses i fördragets regler, enligt vilken den omständigheten att en skatt eller en avgift... utgör en särskild skatt eller uttas för ett bestämt ändamål, föranleda att denna inte omfattades av tillämpningsområdet för dessa bestämmelser (se dom av den 22 mars 1977, 74/76, Iannelli och Volpi, REG 1977, s. 557, punkt 19; svensk specialutgåva, volym 3, s. 315) (ovannämnda dom i målet AGF Belgium, punkt 18). Som synes i detta fall har domstolen på samma sätt som i de mål i vilka det är fråga om karaktären av uttagen för social trygghet eller skatter på omsättningen (se fotnot 34) gjort en självständig beteckning av uttaget i fråga, när domstolen stod inför begrepp som tillhör gemenskapens rättsordning.

58 Ovannämnde G. Sigillò Massara, s. 165 (min kursivering) som citerar Mouton, P., Methods of financing social security in industrial countries: an international analysis, i AA.VV., Financing social security: the options. An international analysis, Genève, ILO, 1984, s. 29. Författaren skriver även att kännedomen om det ökande ömsesidiga beroendet mellan de olika instrumenten för finansiering av den sociala tryggheten... och den samtliga forskningen om uttagens likvärdighet och konvergens har lett länderna i gemenskapen till att för en internationell jämförelse sammanföra beskattning och sociala avgifter till ett nytt komplex det totala avgiftsuttaget (Tamburi, G., Welfare State, Sistemi di finanziamento, Politiche di convergenza dei sistemi di finanziamento della sicurezza sociale nei Paesi della Comunità europea, dokument från CNE L-församlingen, Rom den 19 februari 1992, s. 56, citerat i ovannämnde G. Sigillò Massara, s. 165). Med hänvisning därefter till fallet med indirekta skatter med särskilt ändamål (som dock inte berörs av förevarande talan) har D. Pieters uttalat sig i väsentligen samma riktning, när han anger att det är särskilt svårt att från gång till annan fastställa den verkliga karaktären av de uttag som är avsedda för den sociala tryggheten, i den mån som å ena sidan de etiketter som medlemsstaterna använder svarar mot kraven på politisk lämplighet och å andra sidan uttagens mångfald tycks göra det svårt att indela dem i kategorier (Social security, taxation and European integration, i De sociale zekerheid her-dacht, 1992, s. 235, särskilt s. 239).

59 Ovannämnde G. Sigillò Massara, s. 165. Särskilt i Nederländerna kombineras uppbörden av skatt på inkomst av tjänst och allmänna försäkringsavgifter..., så att på det första skiktet uttas en del skatt och en del sociala avgifter (punkt 3 i generaladvokaten Légers förslag till avgörande i målet Asscher, dom av den 27 juni 1996 i mål C-107/94 (REG 1996, s. I-3089)). 1 sin kommentar till målet Asscher har D. Williams noterat att de nederländska avgifterna till den sociala tryggheten är av två slag, särskilda avgifter och allmänna avgifter. Vilken karaktär de särskilda avgifterna än må ha hör de allmänna avgifterna, frånsett alla etiketter, till det allmänna skattesystemet. (Generaladvokat Ruiz-Jarabo Colomer har noterat att de allmänna avgifterna till den sociala tryggheten i Nederländerna företer vissa likheter med skatterna, förslag till avgörande av den 30 april 1998 i ovannämnda mål Terhoeve, fotnot 45, punkt 30). Det är fråga om ett system i vilket regeringen har använt en inkomstskatt med särskilt ändamål som instrument för finansieringen av en stor del av budgeten för den sociala tryggheten, medan den har använt allmänna skatteintäkter, inklusive den allmänna inkomstskatten (utan angivande av ändamål) för att finansiera resten av denna budget (ovannämnde D. Williams, s. 4). Williams anger att ett liknande system just har antagits i Sverige, där det är skatteadministrationen som även tar ut avgifter för den sociala tryggheten (ibidem, s. 5, fotnot 6).

60 Finansieringen av sociala organ (kan) säkerställas genom både särskilda avgifter och skatteuttag (dom i målet AGF Belgium, punkt 15). Se även det fall där finansieringen av förmånerna åligger arbetsgivaren och inte ett organ för social trygghet (dom i målet Paletta, punkterna 3 och 18). Se även de olika domarna som anges i fotnot 49, i vilka domstolen har granskat förmåner som finansieras genom skatteintäkter.

61 Se dom i målet Gilerti, punkt 7, i målet Paletta, punkt 18 och i målet Acciardi, punkt 18.

62 På alla dessa punkter se dom av den 29 juni 1994 i mål C-60/93, Aldewereld (REG 1994, s. I-2991), i vilken domstolen fastställde att de regler i gemenskapsrätten som syftar till att säkerställa den fria rörligheten av arbetstagare inom gemenskapen, i synnerhet de bestämmelser som fastställer vilken lagstiftning som skall tilllämpas och som återfinns i avdelning II i förordning nr 1408/71, hindrar ett dubbelt uttag av avgifter till den sociala tryggheten (punkt 26, min kursivering).

63 Se punkt 15. I fråga om andra fall i vilka domstolen har grundat sig på syftet med gemenskapsreglerna i fråga om social trygghet för att tillämpa dem på rätt sätt, se exempelvis domen i det ovannämnda målet Pinna, punkt 21 sista meningen, och domen i det ovannämnda målet Paletta, punkt 24. För övrigt skall det enligt en fast rättspraxis... vid tolkningen av en gemenskapsrättslig bestämmelse, förutom begreppen däri, i förekommande fall även tas hänsyn till sammanhanget och syftena med de regler dit bestämmelsen hör, dom av den 30 januari 1997 i mål C-221/95, Hervein och Hervillier (REG 1997, s. I-609), punkt 15, i vilken det hänvisas till dom av den 17 november 1983 i mål 292/82, Merck (REG 1983, s. 3781), punkt 12).

64 Dom av den 17 november 1993 i mål C-73/92, kommissionen mot Spanien (REG 1993, s. I-5997), punkt 19, min kursivering. Se även dom av den 14 december 1971 i mål 7/71, kommissionen mot Frankrike (REG 1971, s. 1003), i vilken det anges att just förfarandet med anledning av en medlemsstats påstådda fördragsbrott [möjliggör] att den exakta räckvidden av medlemsstaternas skyldigheter slås fast i fall där det förekommer olika tolkningar (punkterna 49—51), i linje med vad generaladvokat Roemer föreslog (förfarandet [med anledning av fördragsbrott] har rent objektiva syften. Det syftar med andra ord till att avgöra den juridiska situationen och bortse från varje moralisk värdering, s. 1025, min kursivering). Bland alla författare inom doktrinen se Simon, D., Recours en constatation de manquement, i ¡uris Classeur — Europe, häfte 380, punkt 1, vari det utläses att dessa förfaranden [är] objektiva och grundade på nödvändigheten att säkerställa att gemenskapens allmänna ordning iakttas.

65 Dom av den 31 mars 1977 i mål 87/76, Bozzone (REG 1977, s. 687), punkt 10, min kursivering. Med den filosofi som den influeras av är denna dom inte ett isolerat fall. Domstolen strävar efter att tolka bestämmelserna i förordningen extensivt, bland annat artikel 13 (se till exempel domen i målet Biason, punkterna 12—16, dom av den 12 januari 1983 i mål 150/82, Coppola, REG 1983, s. 43, punkt 11, domen i målet Ten Holder, punkterna 13—15, domen i målet Giletti, punkt 11, domen i det ovannämnda målet C-236/88, kommissionen mot Frankrike, punkterna 10 och 16). Det skall därefter erinras om att domstolen i domen i målet Blottner (dom av den 9 juni 1977 i mål 109/76, REG 1977, s. 1141, punkt 9—13), samtidigt som den fastställde att begreppet lagstiftning enligt artikel 1 j i förordningen uteslutande hänvisar till befintliga och framtida lagar och förordningar om social trygghet, tolkade regeln på så sätt att den inte utesluter regler som efter att ha varit i kraft under en tidigare period inte längre var det vid tidpunkten för antagandet av de sagda gemenskapsreglerna eftersom annars syftet med artikel 51 som är den rättsliga grunden för förordningen inte skulle kunna uppnås. Domstolens vida tolkning är enligt min uppfattning desto mer betecknande i ljuset av den rättspraxis enligt vilken det faktum att en bestämmelse finns med i en lag som faller utanför förordningens tillämpningsområde inte nödvändigtvis innebär att denna bestämmelse likaså faller utanför detta (domen i målet Rheinhold & Mahla, punkt 22, se även domen i målet Jordens-Vosters, punkt 8).

66 Se dom av den 3 maj 1990 i mål C-2/89, Kits van Heijningen (REG 1990, s. I-1755), punkt 12, se även bland andra domen i målet Luijten, punkt 12 och dom av den 4 oktober 1991 i mål C-196/90, de Paep (REG 1991, s. I-4815; svensk specialutgåva, volym 11, s. 425), punkt 18. Såsom framgår av den bokstavliga avfattningen av domstolens rättspraxis har denna influerats av åttonde övervägandet i förordningen.

67 Domen i målet Luijten, punkt 14. Se även exempelvis domen i målet Kits van Heijningen, punkt 12 och domen i målet de Paep, punkt 18.

68 Jag användet begreppet någon som helst komplikation av den anledningen att den principen har fastslagits i domstolens fasta rättspraxis att även ett högst obetydligt hinder för de grundläggande friheterna skall anses strida mot fördraget. I fråga om den fria rörligheten för varor se dom av den 5 juni 1986 i mål 103/84, kommissionen mot Italien (REG 1986, s. 1759), punkt 18 och dom av den 5 april 1984 i de förenade målen 177/82 och 178/82, van de Haar (REG 1984, s. 1797), punkt 13. I fråga om den fria rörligheten för personer, se dom av den 28 januari 1986 i mal 270/83, kommissionen mot Frankrike (Avoir fiscal, REG 1986, s. 273; svensk specialutgåva, volym 8, s. 389), punkt 21 och av den 31 mars 1993 i mål C-19/92, Kraus (REG 1993, s. I-1663; svensk specialutgåva, tillägg), punkt 32. I fråga om den fria rörligheten för tjänster, se dom av den 25 juli 1991 i mål C-76/90, Säger (REG 1991, s. I-4221), punkt 12 och av den 24 mars 1994 i mål C-275/92, Schindler (REG 1994, s. I-1039; svensk specialutgåva, volym 15), punkt 43. I fråga om den fria rörligheten för kapital, se mitt förslag till avgörande av den 24 juni 1999 i mål C-35/98, Verkooijen (REG 2000, s. I-4073, s. I-4109, punkt 17). I fraga om de fyra grundläggande friheterna, se dom av den 13 december 1989 i mål C-49/89, Corsica Ferries France (REG 1989, s. 4441), punkt 8.

69 Till exempel bestämmelser i sådana särskilda system för egenföretagare som de berörda lämnas att inrätta på eget initiativ.

70 Se dom av den 2 augusti 1993 i mål C-23/92, Grana-Nova (REG 1993, s. I-4505; svensk specialutgåva, volym 14, s. 329), punkt 16, i vilken domstolen har uteslutit att internationella avtal om social trygghet omfattas av begreppet lagstiftning enligt artikel 1 j i förordningen eftersom dessa är föremål för särskilda bestämmelser i förordningen som artikel 6, i vilken principen fastställs att förordningen ersätter alla konventioner om social trygghet mellan... två eller flera medlemsstater inbördes... (punkt 17).

71 Domen i målet de Jaeck, punkt 30, och domen i målet Hervein och Hervillier, punkt 20.

72 Domen i målet Jordens-Vosters, punkt 6, min kursivering.

73 Se domen i målet Biason, punkt 9, och i målet Giletti, punkt 9.

74 Dom i målet Rheinhold & Mahla, punkt 23, min kursivering. I samma riktning se generaladvokaten Gulmanns förslag till avgörande, punkt 16.

75 När det gäller CSG, och som en självklar följd av att det fastställts att denna berör den franska sociala tryggheten, skall det erinras om att denna skatt tas ut av sådana organ och enligt sådana former som är typiska för systemet för social trygghet. På samma sätt som vanliga avgifter och till skillnad frän vanlig skatt är den dessutom avdragsgill, om än endast delvis, från den beskattningsbara bruttoinkomsten.

76 Se dom i målet AGF Belgium, punkterna 25—28.

77 Frågan om den sociala eller skattemässiga karaktären av den aktuella skatten hade prövats av domstolen i en annan del av domen som avsåg den första tolkningsfrågan. Domstolen fastställde att det handlade om en skattepålaga eftersom de ifrågavarande pålagorna... tvärtom inte (kan) jämställas med de avgifter som de personer åläggs som är anslutna till ett system för social trygghet eller ett socialt organ, oavsett hur de rättsligt definieras enligt nationell rätt. Av uppgifterna i beslutet om hänskjutande framgår att dessa tilläggspremier avser alla som tecknar motorfordonsförsäknng inklusive dem som inte alls har något att göra med de organ som skall använda medlen, och att de således skall erläggas både av skattesubjekt och av dem som är anslutna till dessa organ (punkt 16).

78 Det skall tilläggas att betalningen av avgifter för social trygghet inte i alla medlemsstater ger rätt till bestämda förmåner (se ovannämnde D. Williams, s. 5 och 6, som citerar särskilda exempel från de brittiska, irländska och svenska systemen för social trygghet och som inte delar generaladvokaten Légers uppfattning, när denne i målet Asscher skriver att betalningen av sociala avgifter omfattas av ett försäkringssystem; den ger rätt till bestämda förmåner. Betalningen av skatt, som inte har något samband med försäkringsmekanism, ger däremot inte i sig rätt till förmåner (punkt 82 i förslag till avgörande). Williams anser således att ett sådant påstående som det som kommer från generaladvokaten Léger, och som på alla punkter motsvarar den uppfattning som den franska regeringen framför i detta mål, inte kan tillämpas fullständigt på systemen för social trygghet inom Europeiska gemenskapen i sin helhet).

79 Det skall noteras att även CRDS, i likhet med CSG, i grunden har en solidarisk sida i den mån som var och en åläggs att bidra i förhållande till den egna inkomsten och att bortse från kvaliteten och kvantiteten av de förmåner som uppbars under loppet av de år när det kumulerade underskott i verksamheten konstaterades som CRDS avses täcka.

80 Domstolen har vid prövning av de kännetecken i ett system för social trygghet som grundas på solidaritetsprincipen konstaterat egenskaper varigenom avgifterna tenderar att ingå i en allmän kategori som likaså innefattar utbetalningar som inte har något direkt eller proportionellt samband med de berättigades förmåner: [denna] solidaritet innebär en omfördelning av inkomsterna mellan de mest välsituerade och de som utan ett sådant system och med hänsyn till sina tillgångar och sitt hälsotillstånd skulle vara berövade det nödvändiga sociala skyddet... Solidariteten visar sig också genom att rätt till pension ges utan att avgifter betalats in och att rätten till pension inte är proportionell mot de avgifter som betalats in... Solidariteten [kommer] till uttryck mellan de olika systemen för social trygghet genom att de system som ger ett överskott bidrar till finansieringen av de system som har strukturella finansiella svårigheter (dom i målet Poucet och Pistre, punkterna 10—12, min kursivering). I samma mål noterade generaladvokaten Tesauro att [rätts]system [om social trygghet), till skillnad från privata försäkringssystem kännetecknas av avsaknaden av ett direkt sambana mellan avgifter och utbetalda förmåner (punkt 9, in fine, i förslaget till avgörande).

81 Dom av den 5 maj 1977 i mål 102/76, Perenboom (REG 1977, domslutet och punkterna 13 och 14 i domskälen, min kursivering).

82 Dom av den 21 februari 1991 i mål C-140/88, Noij (REG 1991, s. 387), punkterna 15 och 17 samt domslutet). Domstolen har tillfälligt i tillämpningsområdet för förordningen låtit en situation ingå i vifken arbetstagare definitivt har upphön med all förvärvsverksamhet, trots det faktum att ett sådant fall inte föreskrivs i någon bestämmelse i förordningen (se punkt 9). Med hänsyn till förordningens syfte (att bidra till inrättandet av en fri rörlighet för migrerande arbetstagare som är så fullständig som möjligt), har domstolen fastställt att det strider mot detta att en arbetstagare kan berövas en del av den pension som uppbärs enligt lagstiftningen i en medlemsstat helt enkelt därför att han har bosatt sig i en annan medlemsstat (punkt 13).

83 I domen i målet Kits van Heijningen ansågs ett i allt liknande övervägande vara avgörande för att fastställa att en nationell åtgärd var oförenlig med artikel 13.2 a i förordningen (se punkt 21).

84 Domen i målet Masgio (punkt 16, min kursivering). I samma riktning, se dom av den 25 februari 1986 i mål 284/84, Spruyt (REG 1986, s. 685), punkterna 18 och 19. Se även domen i målet Noij, punkt 13.

85 Se dom i målet Spruyt, punkt 19, av den 7 juli 1988 i mal 143/87, Stanton (REG 1988, s. 3877; svensk specialutgåva, volym 9, s. 527), punkt 14, av den 7 juli 1988 i de förenade målen 154/87 och 155/87, Wolf m.fl. (REG 1988, s. 3897), punkt 14, i målet Masgio, punkterna 16 och 17, av den 4 oktober 1991 i mål C-349/87, Paraschi (REG 1991, s. I-4501), punkt 22, av den 5 oktober 1994 i mål C-165/91, van Munster (REG 1994, s. I-4661), punkt 27, och av den 15 februari 1996 i mål C-53/95, Kemmler (REG 1996, s. I-703), punkt 11.

86 Dom i målet Terhoeve, punkt 35.

87 Se artiklarna 18 och 21 i OECD:s modell för skatteavtal.

88 Enligt domstolens fasta rättspraxis (se exempelvis domar av den 16 december 1992 i mål C-17/91, Lornoy m.fl. (REG 1992, s. I-6523), i målet C-114/91, Claeys (REG 1992, s. I-6559), i de förenade målen C-144/91 och C-145/91, Demoor m.fl. (REG 1992, s. I-6613), av den 2 augusti 1993 i mål C-266/91, CELBI (REG 1993, s. I-4337), och av den 27 oktober 1993 i mål C-72/92, Scharbatke (REG 1993, s. I-5509)), när det gäller en skatt som påförs nationella varor och varor som importerats med hänsyn till identiska kriterier kan det vara nödvändigt... att ta hänsyn till ändamålet med intäkterna från skatten. När intäkterna från en sådan skatt avses finansiera verksamheter som särskilt gynnar beskattade nationella varor kan det nämligen få tillföljd att den avgift som tas ut enligt samma kriterier likväl är en diskriminerande beskattning, i den mån som den skattepålaga som påförs nationella varor neutraliseras genom de fördelar den avser att finansiera, medan den som påförs importerade varor utgör en nettopålaga (dom i målet Claeys, punkt 16).