Förslag till avgörande av generaladvokat Verica Trstenjak föredraget den 22 september 2011

1 Originalspråk för förslaget till avgörande: tyska. Förfarandespråk: engelska.

2 EUT L 50, s. 1.

3 Dom av den 21 januari 2011, M.S.S. mot Belgien och Greklandland (nr 30696/09).

4 Vid sidan om den förordning och de direktiv som nämns här föreligger det ett flertal ytterligare rättsakter som rör upprättandet av ett gemensamt asylsystem, politiken om laglig invandring och bekämpandet av olaglig invandring, till exempel Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 439/2010 av den 19 maj 2010 om inrättande av ett europeiskt stödkontor för asylfrågor (EUT L 132, s. 11) eller Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, s. 98).

5 EGT L 212, s. 12.

6 EUT L 31, s. 18.

7 EUT L 304, s. 12.

8 EUT L 326, s. 13.

9 Förenade kungarikets regering har besvarat de ytterligare tolkningsfrågorna för det fallet att domstolen, tvärtemot dess ståndpunkt, skulle finna att unionsrätten är tillämplig på beslutet avseende utövandet av rätten att överta ansvaret enligt artikel 3.2 i förordning nr 343/2003.

10 Schweiziska edsförbundet har deltagit mot bakgrund av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Schweiz (EUT 2008, L 53, s. 5). Enligt artikel 5.2 i detta avtal får Schweiziska edsförbundet inge ett skriftligt yttrande till EU-domstolen om en domstol i en medlemsstat vänder sig till EU-domstolen för ett förhandsavgörande av en fråga som avser tolkningen av förordning nr 343/2003.

11 Den hänskjutande domstolen anser att det är nödvändigt att ställa denna fråga, eftersom Secretary of State i det nationella målet hade gjort gällande att medlemsstaterna vid utövandet av det utrymme för skönsmässig bedömning som de tilldelats enligt artikel 3.2 i förordning nr 343/2003 inte måste beakta unionens grundläggande rättigheter, eftersom utövandet av denna skönsmässiga bedömning inte omfattas av unionsrätten.

12 Se, i detta avseende, förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 32).

13 EUT C 303, 2007, s. 32. Enligt artikel 52.7 i stadgan om de grundläggande rättigheterna ska de förklaringar som utarbetats för att ge vägledning vid tolkningen av stadgan om de grundläggande rättigheterna vederbörligen beaktas av unionens och medlemsstaternas domstolar. I artikel 6.1 tredje stycket FEU bekräftas även uttryckligen förklaringarnas betydelse för att tolka de enskilda bestämmelserna i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

14 Dom av den 13 juli 1989 i mål 5/88, Wachauf (REG 1989, s. 2609).

15 Dom av den 18 juni 1991 i mål C-260/89, ERT (REG 1991, s. I-2925; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-209).

16 Dom av den 13 april 2000 i mål C-292/97, Karlsson m.fl. (REG 2000, s. I-2737). Denna dom ska hänföras till den rättspraxis som har utvecklats i anslutning till domen i målet Wachauf.

17 Domen i målet Wachauf (ovan fotnot 14), punkt 19. Denna dom har bland annat fastställts i dom av den 27 juni 2006 i mål C-540/03, parlamentet mot rådet (REG 2006, s. I-5769), punkterna 104 och 105.

18 Domen i målet ERT (ovan fotnot 15), punkt 41 och följande punkter.

19 Se, för ett liknande resonemang, även Ladenburger, C., artikel 51, i Europäische Grundrechtecharta (utgiven av Tettinger, P./Stern, K.), München 2006, punkterna 22 och 23, Nowak, C., i Handbuch der Europäischen Grundrechte (utgiven av Heselhaus/Nowak), München 2006, § 6, punkt 44 och följande punkter.

20 Enligt artikel 3.2 i förordning nr 343/2003 blir den medlemsstat som frivilligt beslutar att pröva en asylansökan ansvarig medlemsstat, i den mening som avses i denna förordning, och övertar de skyldigheter som följer av detta ansvar.

21 Domen i målet Wachauf (ovan fotnot 14).

22 Kommissionens förordning (EEG) nr 1371/84 av den 16 maj 1984 om tillämpningsföreskrifter för den tilläggsavgift som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 (EGT L 132, s. 11).

23 Domen i målet Wachauf (ovan fotnot 14), punkt 19.

24 Ibid. (punkterna 22 och 23).

25 Se, för ett liknande resonemang, även domen i målet parlamentet mot rådet (ovan fotnot 17), punkt 104.

26 Se Graßhof, M., i EU-Kommentar (utgiven av Schwarze), andra upplagan, Baden-Baden 2009, artikel 63.4 EG.

27 Artikel 63.1 b, c och d EG.

28 Enligt artikel 1 f i protokoll (nr 5) om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, deltar Danmark inte i antagandet av detta beslut, som därför varken är bindande för eller tillämpligt i Danmark (se skäl 21 i direktiv 2003/9, skäl 40 i direktiv 2004/83 och skäl 34 i direktiv 2005/85). Medan Irland i enlighet med artikel 3 i protokoll (nr 4) om Förenade kungarikets och Irlands ställning, som är fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, har deltagit i antagandet av direktiven 2004/83 och 2005/85 (se skälen 39, respektive 33, i dessa direktiv), har Irland i enlighet med artikel 1 i nämnda protokoll inte deltagit i antagandet av direktiv 2003/9 (se skäl 20 i detta direktiv). Förenade kungariket har i enlighet med artikel 3 i ovannämnda protokoll deltagit i dessa tre direktiv (se skäl 19 i direktiv 2003/9, skäl 38 i direktiv 2004/83 och skäl 32 i direktiv 2005/85).

29 Se skäl 2 i direktiv 2003/9, direktiv 2004/83 och direktiv 2005/85.

30 Se skäl 5 direktiv 2003/9, skäl 10 i direktiv 2004/83 och skäl 8 i direktiv 2005/85.

31 Se skäl 6 i direktiv 2003/9, skäl 11 i direktiv 2004/83 och skäl 9 i direktiv 2005/85.

32 Se, i detta sammanhang, även dom av den 2 mars 2010 i de förenade målen C-175/08, C-176/08, C-178/08 och C-179/08, Salahadin Abdulla (REU 2010, s. I-1493), punkt 51 och följande punkter, och av den 9 november 2010 i de förenade målen C-57/09 och C-101/09, B (REU 2010, s. I-10979), punkterna 77 och 78, i vilka domstolen i samband med tolkningen av direktiv 2004/83 å ena sidan underströk att bestämmelserna i detta direktiv avseende förutsättningar för beviljande av flyktingstatus och innebörden av flyktingstatus har antagits i syfte att vägleda medlemsstaternas behöriga myndigheter vid tillämpningen av Genèvekonventionen, på grundval av gemensamma begrepp och kriterier och å andra sidan fastställde att tolkningen även ska stå i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som särskilt erkänns i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Jämför i detta sammanhang även dom av den 17 juni 2010 i mål C-31/09, Bolbol (REU 2010, s. I-5539), punkt 38.

33 Enligt artikel 1 och följande artiklar i protokoll (nr 5) om Danmarks ställning, som är fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, deltar Danmark inte i antagandet av förordning nr 343/2003, vilket innebar att Danmark inledningsvis inte var bundet av denna förordning och att den inte var tillämplig på Danmark. Sålunda förblev Dublinkonventionen i kraft mellan Danmark och de andra medlemsstaterna (se skälen 18 och 19 i förordning nr 343/2003). Genom avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredjeland har gett in i Danmark eller någon annan medlemsstat i Europeiska unionen, och om Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av Dublinkonventionen (EUT L 66, 2006, s. 38), utvidgades tillämpningsområdet för förordning nr 343/2003 till att omfatta förhållandet mellan unionen och Danmark. Irland och Förenade kungariket deltar i enlighet med artikel 3 i protokoll (nr 4) om Förenade kungarikets och Irlands ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, i antagandet och tillämpningen av denna förordning (se skäl 17 i förordning nr 343/2003). Dessutom ska det beaktas att några icke EU-medlemsstater deltar i det unionsrättsliga systemet för att bestämma vilken stat som är ansvarig för asylansökningar genom folkrättsliga avtal, som till exempel Schweiziska edsförbundet, se i detta avseende fotnot 11 i detta förslag till avgörande.

34 Se artiklarna 6.1, 7, 8 samt 9.1 och 9.2 i förordning nr 343/2003.

35 Artikel 10 i förordning nr 343/2003. Detta ansvar upphör emellertid 12 månader efter det att den otillåtna gränspassagen ägde rum.

36 Sålunda föreskrivs det i artikel 25.1 i direktiv 2005/85 att medlemsstaterna inte måste pröva huruvida en asylsökande ska erkännas som flykting i den mening som avses i direktiv 2004/83 om det även föreligger en skyldighet enligt förordning nr 343/2003.

37 Se punkt 92 i förevarande förslag till avgörande.

38 Mot denna bakgrund hänvisas i skälen till förordning nr 343/2003 även till Europeiska rådets slutsatser från Tammerfors enligt vilka det gemensamma europeiska asylsystem som ska utvecklas ska grundas på en fullständig och allomfattande tillämpning av Genèvekonventionen (se skäl 2 i förordning nr 343/2003). Det understryks dessutom att medlemsstaterna är bundna av sina förpliktelser enligt de internationella rättsliga instrument till vilka de är parter vad gäller behandlingen av personer som omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning (se skäl 12 i förordning nr 343/2003) och att denna förordning följer de grundläggande rättigheter och principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (se skäl 15 i förordning nr 343/2003).

39 I kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har gett in i någon medlemsstat (KOM(2008) 820 slutlig), genom vilket förordning nr 343/2003 ska omarbetas, föreskrivs däremot en mekanism för tillfälligt avbrytande av överföringar av asylsökande till medlemsstater som drabbas av en särskilt akut situation som sätter dess mottagningskapacitet, asylsystem eller infrastruktur under ovanligt stort tryck (artikel 31). Det framgår av kommissionens skäl att syftet är att hantera situationer där medlemsstaternas mottagningskapacitet och asylsystem utsätts för särskilt tryck.

40 Domen i målet M.S.S. mot Belgien och Grekland (ovan fotnot 3).

41 Författningsdomstolens dom av den 7 oktober 2010, diarienummer U694/10, tillgänglig på internet i det federala rättsinformationssystemet (http://www.ris.bka.gv.at).

42 Begäran om förhandsavgörande av den 12 juli 2010, punkt 13 och följande punkter.

43 Dessa motiverade yttranden finns bifogade kommissionens skriftliga yttrande som bilaga 1 och 2.

44 Frågan huruvida, och i så fall på vilka villkor, artikel 1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna kan tillämpas självständigt vid sidan om artikel 4 i stadgan om de grundläggande rättigheterna måste inte utvecklas närmare i förevarande mål. Det ska emellertid påpekas att det inom tysk doktrin huvudsakligen anses att man först måste företa en prövning av artikel 4 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. I den mån det skulle anses föreligga ett ingrepp mot de intressen som skyddas genom denna speciella grundläggande rättighet, så har den speciella grundläggande rättigheten företräde och artikel 1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna kan inte tillämpas som ensamt eller ytterligare prövningskriterium – se, för ett liknande resonemang, Jarass, D., Charta der Grundrechte der Europäischen Union, München 2010, artikel 1, punkt 4, Borowsky, D., i Charta der Grundrechte der Europäischen Union (utgiven av Meyer, J.), tredje upplagan, Baden-Baden 2011, artikel 1, punkt 33, Höfling, W., i Kölner Gemeinschaftskommentar zur Europäischen Grundrechte-Charta (utgiven av Tettinger, J/Stern, K.), München 2006, artikel 1, punkt 18.

45 Se Höfling, W. (ovan fotnot 44, artikel 4, punkt 3, Borowsky, D. (ovan fotnot 44), artikel 4, punkt 20.

46 Frågan huruvida, och i så fall under vilka förutsättningar, artikel 1 och/eller artikel 4 i stadgan om de grundläggande rättigheterna kan tillämpas självständigt vid sidan om artikel 19 i stadgan om de grundläggande rättigheterna behöver inte utvecklas närmare i förevarande mål. Emellertid ska det påpekas att det inom tysk doktrin huvudsakligen vid en överlappning anses att artikel 19.2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna som specialbestämmelse ska ges företräde vid en prövning. Se i detta avseende Jarass, D. (ovan fotnot 45), artikel 19 punkt 4.

47 Med fastställelsen att rätten till asyl ska säkerställas i enlighet med FEU och FEUF, har det bland annat hänvisats till protokoll (nr 21) om Förenade kungarikets och Irlands ställning avseende området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till FEU och FEUF. Eftersom Förenade kungariket emellertid i enlighet med artikel 3 i protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning, som är fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, har deltagit i direktiv 2003/9, 2004/85 och 2005/85 samt i förordning nr 343/2003, så uppkommer inte frågan huruvida artikel 18 i stadgan om de grundläggande rättigheterna är tillämplig på Förenade kungariket i detta avseende i förevarande mål.

48 Eftersom förbudet mot avvisning enligt artikel 33 i Genèvekonventionen hänför sig till flyktingar så är skyddsområdet för artikel 18 i stadgan om de grundläggande rättigheterna i detta avseende präglat av flyktingbegreppet i Genèvekonventionen (se, för ett liknande resonemang, Jarass, D. (ovan fotnot 44), artikel 18, punkt 5. I samband med förbudet mot avvisning i artikel 33 i Genèvekonventionen omfattar flyktingbegreppet inte enbart dem som redan är erkända som flyktingar, utan även dem som uppfyller villkoren för ett erkännande som flykting. Se, för ett liknande resonemang, Lauterpacht, E./Bethlehem, D., The scope and content of the principle of non-refoulement: Opinion, i Refugee Protection in International Law (utgiven av Feller, E./Türk, V./Nicholson, F.), Cambridge 2003, s. 87, 116 och följande sidor.

49 Se, för ett liknande resonemang, Lauterpacht, E./Bethlehem, D. (ovan fotnot 48), s. 122, Hailbronner, K., Asyl- und Ausländerrecht, andra upplagan, Stuttgart 2008, punkt 655.

50 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 december 2009 i mål C-403/09 PPU, Detiček (REU 2009, s. I-12193), punkt 34, av den 26 juni 2007 i mål C-305/05, Ordre des barreaux francophones et germanophone m.fl. (REG 2007, s. I-5305), punkt 28, och av den 6 november 2003 i mål C-101/01, Lindqvist (REG 2003, s. I-12971), punkt 87.

51 Se, i detta sammanhang, även Lenaerts, K., The Contribution of the European Court of Justice to the Area of Freedom, Security and Justice, ICLQ 2010, s. 255, 298, som efter en ingående analys av domstolens senaste praxis vad avser unionens asylsystem har dragit slutsatsen att domstolen i sin praxis är mån om att respektera de grundläggande rättigheterna inom unionens asylsystem.

52 Se, i detta avseende, domarna i målen Salahadin Abdulla (ovan fotnot 32), punkt 54, och Bolbol (ovan fotnot 32), punkt 38, i fråga om skäl 10 i direktiv 2004/38, som har en liknande lydelse, och den skyldighet, som följer av detta skäl, att tolka de relevanta direktivbestämmelserna i enlighet med de grundläggande rättigheterna.

53 Vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska enligt fast rättspraxis inte endast dess lydelse beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den ingår i – se, till exempel, dom av den 29 januari 2009 i mål C-19/08, Petrosian m.fl. (REG 2009, s. I-495), punkt 34.

54 Se skälen 3 och 4 i förordning nr 343/2003.

55 Artikel 10 i förordning nr 343/2003.

56 Se punkt 118 i förevarande förslag till avgörande.

57 Beträffande innehållet och räckvidden av protokoll nr 30 om Polens och Förenade kungarikets tillämpning av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, se punkt 165 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande.

58 Sålunda har exempelvis även Europadomstolen i sin dom av den 2 december 2008, K.R.S. mot Förenade kungariket (nr 32733/08) utgått från att det måste presumeras att Grekland uppfyller skyldigheterna enligt direktiven 2005/85 och 2003/9.

59 Se, i detta sammanhang, även protokoll nr 24 om asyl för medborgare i Europeiska unionens medlemsstater, som är fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. I detta protokoll hänvisas det inledningsvis till att medlemsstaterna ska betraktas som säkra ursprungsländer i förhållande till varandra för alla rättsliga och praktiska syften som har samband med asylärenden med beaktande av den skyddsnivå som Europeiska unionens medlemsstater erbjuder såvitt avser de grundläggande rättigheterna och friheterna. Mot denna bakgrund konstateras det därefter i protokollet att ansökningar om asyl som ges in av en medborgare i en medlemsstat endast får beaktas eller förklaras tillåtna att behandlas av en annan medlemsstat på de mycket restriktiva villkor som räknas upp i protokollet.

60 Beträffande effektivitetsprincipen, se dom av den 8 juli 2010 i mål C-246/09, Bulicke (REU 2010, s. I-7003), punkt 25, av den 12 februari 2008 i mål C-2/06, Kempter (REG 2008, s. I-411), punkt 57, av den 7 juni 2007 i de förenade målen C-222/05-C-225/05, van der Weerd m.fl. (REG 2007, s. I-4233), punkt 28, och av den 13 mars 2007 i mål C-432/05, Unibet (REG 2007, s. I-2271), punkt 43.

61 Domen i målet K.R.S. mot Förenade kungariket (ovan fotnot 58).

62 Ovan fotnot 3.

63 Artiklarna 3 och 13 i Europakonventionen motsvaras av artiklarna 4 och 47.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. I förklaringarna till artikel 4 i stadgan om de grundläggande rättigheterna sägs i detta avseende att rättigheten i artikel 4 motsvarar den som garanteras i artikel 3 i Europakonventionen med samma lydelse, vilket innebär att artikel 52.3 i stadgan om de grundläggande rättigheterna har samma innebörd och samma räckvidd som i Europakonventionen. I förklaringarna till artikel 47.1 understryks att denna bestämmelse visserligen grundas på artikel 13 i Europakonventionen, men att skyddet dock är mer omfattande, eftersom var och en har rätt att inför en behörig domstol använda sig av ett effektivt rättsmedel.

64 Europadomstolen har i fast praxis bekräftat att Europakonventionen ska anses utgöra ett levande instrument, se, till exempel, Europadomstolens dom av den 25 april 1978, i målet Tyler mot Förenade kungariket (nr 5856/72), punkt 31, och av den 16 december 1999, i målet v. mot Förenade kungariket (nr 24888/94), punkt 72.

65 Se, i detta sammanhang, även Rengeling, H.-W./Szczekalla, P., Grundrechte in der Europäischen Union, Köln 2004, punkt 468, som påpekar att artikel 52.3 i stadgan om de grundläggande rättigheterna innebär en stor dynamik vad avser vidareutvecklingen av de grundläggande rättigheterna inom unionen. Naumann, K., Art. 52 Abs. 3 GrCh zwischen Kohärenz des europäischen Grundrechtsschutzes und Autonomie des Unionsrechts, EuR 2008, s. 424, påpekar att det utan beaktande av Europadomstolens rättspraxis ändå inte kan fastställas vilken innebörd och räckvidd som rättigheterna i Europakonventionen ska tillmätas, och att enbart en dynamisk hänvisning kan förhindra att praxis från EU-domstolen och Europadomstolen utvecklas i olika riktningar.

66 Se, i detta avseende, även förslaget till avgörande från generaladvokaten Poiares Maduro av den 9 september 2008 i mål C-465/07, Elgafaji, i vilket domstolen meddelade sin dom den 17 februari 2009 (REG 2009, s. I-921), punkt 23.

67 Se, i detta sammanhang, även von Danwitz, T., artikel 52, i Europäische Grundrechtecharta (utgiven av Tettinger, P./Stern, K.), München 2006, punkterna 57 och 58, som å ena sidan framhäver att stadgan om de grundläggande rättigheterna naturligtvis inte ger Europadomstolen den uteslutande tolkningsrätten beträffande de motsvarande rättigheterna, men å andra sidan emellertid medger att EU-domstolen i detta avseende är bunden av Europadomstolens praxis, eftersom den inte får underskrida den skyddsnivå som säkerställs av Europadomstolen. Se vidare Lenaerts, K./de Smijter, E., The Charter and the Role of the European Courts, Maastricht Journal of European and Comparative Law 2001, s. 90, 99, som förefaller anta att det föreligger en skyldighet för EU-domstolen att beakta och överta relevant praxis från Europadomstolen.

68 Se, senast, dom av den 9 november 2010 i de förenade målen C-92/09 och C-93/09, Volker och Markus Schecke (REU 2010, s. I-11063), punkt 43 och följande punkter. Se även dom av den 17 februari 2009 i mål C-465/07, Elgafaji (REG 2009, s. I-921), punkt 44, i vilken domstolen obiter dictum framhöll att den tolkning som gjorts av den aktuella bestämmelsen i direktiv 2004/83 var fullt förenlig med Europakonventionen, inbegripet Europadomstolens praxis beträffande artikel 3 i Europakonventionen. I dom av den 5 oktober 2010 i mål C-400/10 PPU, McB (REU 2010, s. I-8965), punkt 53, har domstolen beträffande artikel 7 i stadgan om de grundläggande rättigheterna uttryckligen fastställt att denna bestämmelse ska tillmätas samma innebörd och räckvidd som artikel 8.1 i Europakonventionen som Europadomstolen i sin praxis gett artikel 8.1.

69 Se punkt 114 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande.

70 Beträffande hänvisningen till Genèvekonventionen i artikel 18 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, se Bernsdorff, N., i Charta der Grundrechte der Europäischen Union (utgiven av Meyer, J.), tredje upplagan, Baden-Baden 2011, artikel 18, punkt 10, Wollenschläger, M., i Handbuch der Europäischen Grundrechte (utgiven av Heselhaus/Nowak), München 2006, § 16, punkt 32, Jochum, G., i Europäische Grundrechtecharta (utgiven av Tettinger, P./Stern, K.), München 2006, artikel 18, punkt 6.

71 Se punkt 143 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande.

72 Domen i målet M.S.S. mot Belgien och Grekland (ovan fotnot 3), punkt 342.

73 Beträffande frågan huruvida artiklarna 1, 4 och 19.2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna var och en för sig är tillämpliga vid överföringen av en asylsökande till en medlemsstat i strid med dessa bestämmelser, se ovan fotnoterna 44 och 46.

74 Se Jarass, D. (ovan fotnot 44), artikel 47, punkt 11, Alber, S., i Europäische Grundrechtecharta (utgiven av Tettinger, P./Stern, K.), München 2006, artikel 47, punkt 25, Nowak, C. (ovan fotnot 19), § 51, punkt 32. Se, för ett liknande resonemang, även Europadomstolens fasta praxis beträffande artikel 13 i Europakonventionen, enligt vilken den rätt till ett effektivt rättsmedel som garanteras där redan uppkommer när det på rimliga skäl görs gällande att konventionen har åsidosatts, det så kallade arguable complaint. Se, till exempel, domen i målet M.S.S. mot Belgien och Grekland (ovan fotnot 3), punkt 288, och dom av den 26 oktober 2000 i målet Kudła mot Polen (nr 30210/96), punkt 157.

75 Till följd av förbehållet att begränsningar av grundläggande rättigheter ska föreskrivas i lag måste begränsningar av de rättigheter som garanteras i stadgan om de grundläggande rättigheterna antingen föreskrivas av unionslagstiftaren eller av den nationella lagstiftaren. Om begränsningen av de grundläggande rättigheterna äger rum på nationell nivå så ska förbehållet att begränsningar ska föreskrivas i lag emellertid ges en extensiv tolkning, så att det, med särskilt beaktande av medlemsstaternas olika rättsliga traditioner, även kan omfatta sedvanerätt och rättspraxis, se Jarass, D. (ovan fotnot 44), artikel 52, punkt 28, Borowsky, D. (ovan fotnot 44), artikel 52, punkt 20.

76 Beträffande effektivitetsprincipens roll för tillämpningen av artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, se Alber, S. (ovan fotnot 74), artikel 47, punkt 34, Jarass, D., Bedeutung der EU-Rechtsschutzgewährleistung für nationale und EU-Gerichte, NJW 2011, s. 1393, 1395. Se även Europadomstolens fasta praxis beträffande artikel 13 i Europakonventionen, enligt vilken den rätt till ett effektivt rättsmedel som garanteras där ska tolkas så, att detta rättsmedel både de facto och de iure måste stå till den berättigade personens förfogande, varvid de behöriga nationella myndigheterna både måste kontrollera innehållet i det påstådda åsidosättandet av konventionen och kunna rätta till förhållandena. Se, till exempel, domen i målet M.S.S. mot Belgien och Grekland (ovan fotnot 3), punkterna 290 och 291.

77 Se i fotnot 60 citerad rättspraxis.

78 Se, för ett liknande resonemang, även House of Lords – European Union Committee, The Treaty of Lisbon: an impact assessment. Volume I: Report (10th Report of Session 2007–08), http://www.parliament.the-stationery-office.co.uk/pa/ld200708/ldselect/ldeucom/62/62.pdf, punkterna 5.87 och 5.103. Se även Pernice, I., The Treaty of Lisbon and Fundamental Rights, i Griller, S./Ziller, J. (utgivare), The Lisbon Treaty. EU Constitutionalism without a Constitutional Treaty?, Wien 2008, s. 235, 245.

79 Se punkt 71 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande. Se, för ett liknande resonemang, även Craig, P., The Lisbon Treaty, Oxford 2010, s. 239, Pernice, I. (ovan fotnot 79), s. 246 och 247.

80 Se även House of Lords – European Union Committee (ovan fotnot 78), punkt 5.103 a, Dougan, M., The Treaty of Lisbon 2007: winning minds, not hearts, CMLR 2008, s. 617, 669. Se även Craig, P. (ovan fotnot 79), s. 239, som i detta sammanhang med rätta understryker att artikel 1.2 i protokollet skulle vara överflödig om artikel 1.1 i detta protokoll skulle innehålla en generell rätt till opt out.

81 Se, i detta avseende, House of Lords – European Union Committee (ovan fotnot 78), punkt 5.102.

82 Se, i detta avseende, Riedel, E., i Charta der Grundrechte der Europäischen Union (utgiven av Meyer, J.), tredje upplagan, Baden-Baden 2011, inledningen till avdelning IV, punkt 7 och följande punkter.

83 Se, i detta avseende, House of Lords – European Union Committee (ovan fotnot 78), punkt 5.103 b, som anser att det enligt artikel 1.2 i protokollet är uteslutet att domstolen i samband med sin tolkning av enskilda rättigheter i avdelning IV kan dra slutsatsen att dessa rättigheter skulle kunna medföra anspråk mot Förenade kungariket som kan bli föremål för rättslig prövning.

84 Se även Dougan, M. (ovan fotnot 80), s. 670, House of Lords – European Union Committee (ovan fotnot 78), punkt 5.103 C, Pernice, I. (ovan fotnot 78), s. 248 och 249.