Förslag till avgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 15 maj 2014

1 Originalspråk: engelska.

2 Genom rådets resolution av den 3 november 1976 om vissa externa aspekter av inrättandet av en fiskezon på 200 nautiska mil inom gemenskapen med verkan från och med den 1 januari 1977 (EGT C 105, 1981, s. 1) beslutade rådet att …[m]edlemsstaterna ska, genom gemensamma åtgärder, utvidga gränserna för sina fiskezoner till 200 nautiska mil från sina nordsjökuster och nordatlantkuster… och att … exploateringen av fiskeresurserna i dessa zoner med fiskefartyg tillhörande tredjeland ska regleras genom avtal mellan gemenskapen och berörda tredjeländer.

3 Se, exempelvis, ovan fotnot 2 och nedan punkterna 23 och 32.

4 Rådets beslut 2012/19/EU av den 16 december 2011 om godkännande på Europeiska unionens vägnar av förklaringen om beviljande av fiskemöjligheter i EU:s vatten för fiskefartyg som för Bolivarianska republiken Venezuelas flagg i den exklusiva ekonomiska zonen utanför Franska Guyanas kust (EUT L 6, 2012, s. 8).

5 Hänvisningen till artikel 43 FEUF i kommissionens förslag måste, när den läses i förening med artikel 218.6 a FEUF, som beskriver de internationella avtal som kräver Europaparlamentets godkännande, med nödvändighet förstås som en hänvisning till artikel 43.2 FEUF.

6 Artikel 43 FEUF ersatte artikel 37 EG. Se även nedan punkt 14.

7 Bestämmelsen reglerar bland annat utformningen av den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna och vilka åtgärder den kan omfatta.

8 Rörande den gemensamma handelspolitiken.

9 Rådets förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december 2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken (EUT L 358, s. 59), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 865/2007 av den 10 juli 2007 (EUT L 192, s. 1) och rådets förordning (EG) nr 1224/2009 av den 20 november 2009 (EUT L 343, s. 1). Den efterföljande ändring som infördes genom parlamentets och rådets förordning (EU) nr 1152/2012 av den 21 november 2012 (EUT L 343, s. 30) trädde inte i kraft förrän den 1 januari 2012 (se artikel 2 i sistnämnda förordningen) och grundade sig på artikel 43.2 FEUF. Sedan den 1 januari 2014 (det vill säga efter att det angripna beslutet antogs och talan i förevarande mål väcktes) är den tillämpliga rättsakten – som upphävde och ersatte grundförordningen – parlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1954/2003 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2371/2002 och (EG) nr 639/2004 och rådets beslut 2004/585/EG (EUT L 354, s. 22). Sistnämnda förordning antogs med stöd av artikel 43.2 FEUF.

10 Hänvisningar till gemenskapens fiskevatten ska nu läsas som hänvisningar till EU-vatten.

11 Se även skäl 4 i ingressen.

12 Artikel 4.2 c–e i grundförordningen.

13 Rådets förordning (EG) nr 1006/2008 av den 29 september 2008 om tillstånd till fiskeverksamhet för gemenskapens fiskefartyg i vatten utanför gemenskapens vatten och om tillträde för fartyg från tredjeland till gemenskapens vatten, om ändring av förordningarna (EEG) nr 2847/93 och (EG) nr 1627/94 och om upphävande av förordning (EG) nr 3317/94 (EUT L 286, s. 33).

14 Se artikel 1 b i fisketillståndsförordningen.

15 Rådets förordning (EU) nr 53/2010 av den 14 januari 2010 om fastställande för år 2010 av fiskemöjligheterna för vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd i EU-vatten och, för EU-fartyg, i andra vatten där fångstbegränsningar krävs och om ändring av förordningarna (EG) nr 1359/2008, (EG) nr 754/2009, (EG) nr 1226/2009 och (EG) nr 1287/2009 (EGT L 21, s. 1), i rättad lydelse.

16 Rådets förordning (EU) nr 57/2011 av den 18 januari 2011 om fastställande för år 2011 av fiskemöjligheterna för vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd i EU-vatten och, för EU-fartyg, i vissa andra vatten än EU-vatten (EUT L 24, s. 1), i ändrad och rättad lydelse.

17 Rådets förordning (EU) nr 44/2012 av den 17 januari 2012 om fastställande för år 2012 av fiskemöjligheter tillgängliga i EU-vatten och, för EU-fartyg, i vissa icke‑EU-vatten när det gäller vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd vilka omfattas av internationella förhandlingar eller överenskommelser (EUT L 25, s. 55), i ändrad och rättad lydelse.

18 Se artikel 2.1 i 2010 års TAC-förordning, artikel 2 i 2011 års TAC-förordning och artikel 2 i 2012 års TAC-förordning.

19 Se även nedan punkterna 33–52 (bakgrund till förklaringen) och 53–56 (beslutets och förklaringens ordalydelse).

20 Se artikel 34.1 i 2010 års TAC-förordning, artikel 36.1 i 2011 års TAC-förordning och artikel 36.1 i 2012 års TAC-förordning.

21 Undertecknad i Montego Bay den 10 december 1982, 1833 UNTS 3. Havsrättskonventionen trädde ikraft den 16 november 1994 och godkändes på EG:s vägnar genom rådets beslut 98/392/EG av den 23 mars 1998 om Europeiska gemenskapens ingående av Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982 och avtalet av den 28 juli 1994 om genomförande av del XI i denna konvention (EGT L 179, 1998, s. 1 [den svenska konventionstexten har publicerats i EGT L 132, 1999]).

22 Förslag till rådets beslut om tillträde för fiskefartyg som för Bolivarianska republiken Venezuelas flagg till den exklusiva ekonomiska zonen utanför Franska Guyanas kust (KOM(2010) 807 slutlig).

23 Dom i målet Nuclear Tests (Nya Zeeland mot Frankrike) (kärnvapentester), Judgment, I.C.J. Reports 1974, s. 457, punkt 46, samt dom i målet Nuclear Tests (Australien mot Frankrike) (kärnvapentester) (Judgment, I.C.J. Reports, 1974, s. 253). I efterföljande fotnoter hänvisar jag endast till den förstnämnda domen.

24 Se dock även nedan punkt 176 angående den tredje delen av kommissionens första grund.

25 Om domstolen inte delar denna uppfattning utan finner att nämnda förfarande ska betraktas som ett avtal uppstår frågan hur artikel 218 FEUF ska tillämpas på ett avtal som har tillkommit på detta sätt.

26 Se, exempelvis, yttrande 2/91, EU:C:1993:106, punkt 4 (där domstolen skilde mellan, å ena sidan, den folkrättsliga förmågan att tillträda en konvention och, å andra sidan, ramen för dess unionsrättsliga befogenhet att göra det).

27 Se, med avseende på kravet att ange den rättsliga grund som anger den rättsliga form som rättsakten ska ha, dom kommissionen/rådet, C‑370/07, EU:C:2009:590, punkt 39 och där angiven rättspraxis.

28 Jag använder tredjeland och tredjestat synonymt i detta förslag till avgörande.

29 Med internationell organisation avser jag en mellanstatlig organisation.

30 Se, avseende kravet att iaktta folkrättsliga principer vid utövandet av unionens befogenheter och tolkningen av unionsrätten inom ramen för folkrätten, se artikel 3.5 FEU och artikel 21.1 FEUF. Se även, exempelvis, dom Air Transport Association of America m.fl., C‑366/10, EU:C:2011:864, punkt 101 och där angiven rättspraxis.

31 Vid bedömningen av parlamentets och kommissionens första grund avseende beslutets rättsliga grund är det nödvändigt att undersöka både beslutets och förklaringens innehåll och mål (se nedan punkterna 142–150). Syftet med bedömningen är att avgöra vilken av unionens befogenheter som enligt unionsrätten bemyndigar unionen att anta en rättsakt.

32 Förpliktelsen i fråga omfattar också fartyg från tredjeland som fiskar i den exklusiva ekonomiska zonen utanför kuststaterna i enlighet med artikel 62.4 i havsrättskonventionen. Venezuela har emellertid inte tillträtt nämnda konvention. Inom ramen för förevarande mål är det inte nödvändigt att bedöma hur denna bestämmelse i havsrättskonventionen ska betraktas enligt internationell sedvanerätt (såsom skild från principen om den exklusiva ekonomiska zonen).

33 Om förklaringen i realiteten är ett bilateralt avtal (eller en del av ett sådant avtal) mellan Venezuela och unionen kan det bli nödvändigt att fastställa huruvida bestämmelsen avser uppsägning, snarare än ensidig hävning, av det bilaterala avtalet.

34 Wienkonventionen om traktaträtten av den 23 maj 1969 (nedan kallad 1969 års Wienkonvention) (United Nations Treaty Series, volym 1155, s. 331) och Wienkonventionen om traktaträtten mellan stater och internationella organisationer eller internationella organisationer sinsemellan av den 21 mars 1986 (A/CONF.129/15) (nedan kallad 1986 års Wienkonvention). Internationella domstolen har angett att definitionen av fördrag i artikel 2.1 a i 1969 års Wienkonvention återspeglar internationell sedvanerätt, se Internationella domstolens dom i målet Land and Maritime Boundary between Cameroon and Nigeria (Kamerun mot Nigeria med Ekvatorialguinea som intervenient) (Judgment, I.C.J. Reports 2002, s. 303), punkt 263.

35 Se, exempelvis, artikel 3 i 1969 års Wienkonvention om internationella avtal som inte omfattas av konventionen.

36 Se även nedan, punkt 96.

37 Denna fråga skiljer sig från frågan huruvida en förklaring som har utfärdats av unionen binder unionens institutioner och medlemsstater enligt unionsrätten. Se, exempelvis dom kommissionen/rådet, EU:C:2009:590 (ovan fotnot 27), punkt 44.

38 Se Internationella domstolens rättspraxis, som jag stödjer mig på i denna del av förslaget till avgörande (nedan punkterna 89–92), samt vägledande princip 2 i de Vägledande principerna avseende ensidiga förklaringar av stater som är behöriga att ikläda sig rättsliga förpliktelser (Guiding Principles applicable to unilateral declarations of States capable of creating legal obligations), utfärdade av Förenta nationernas folkrättskommission. Folkrättskommissionen antog dessa principer, samt de därtill hörande kommentarerna, vid sin 58:e session (2006) och presenterade dem för generalförsamlingen som en del av folkrättskommissionens rapport avseende arbetet under nämnda session (A/61/10). Se även nedan punkt 90.

39 I sin första rapport om staters ensidiga rättsakter angav folkrättskommissionens särskilda föredragande också att internationella organisationers ensidiga akter kan ha rättskraft. Se den första rapporten om staters ensidiga akter utfärdad av Victor Rodríguez-Cedeño, särskild föredragande (A/CN.4/486), punkt 35.

40 Se internationella domstolens dom Nuclear Tests (ovan fotnot 23), punkterna 46, 51 och 53, samt Armed Activities on the Territory of the Congo (Ny ansökan 2002) (Demokratiska republiken Kongo mot Rwanda) (nedan kallad domen i målet Armed Activities), Jurisdiction and Admissibility, Judgment, I.C.J. Reports 2006, s. 6, punkterna 50 och 52. Se även folkrättskommissionens vägledande princip 7 (ovan fotnot 38).

41 Se, exempelvis, Internationella domstolens dom i målet Case concerning the Temple of Preah Vihear (Kambodja mot Thailand), Preliminary Objections, Judgment, I.C.J. Reports 1961, s. 17, punkt 31, i målet Nuclear Tests (ovan fotnot 23), punkterna 46 och 48. Se även exempelvis Internationella domstolens dom Case concerning the Frontier Dispute (Burkina Faso mot Republiken Mali) (nedan kallad domen i målet Frontier Dispute), Judgment, I.C.J. Reports 1986, s. 554, punkt 39.

42 Se domen i målet Frontier Dispute (ovan fotnot 41), punkt 40, domen i målet Nuclear Tests (ovan fotnot 23), punkt 53, domen i målet Armed Activities (ovan fotnot 40), punkt 49. Se även folkrättskommissionens vägledande princip 3 (ovan fotnot 38).

43 Se domen i målet Armed Activities (ovan fotnot 40), punkt 46 och där angiven praxis. Se även folkrättskommissionens vägledande princip 4 (ovan fotnot 38).

44 Ovan fotnot 38.

45 Se även fotnot 921 i folkrättskommissionens rapport från den 58:e sessionen (2006), A/61/10, i vilken det anges att kommentarerna till de vägledande principerna … utgör förklarande anmärkningar som redogör för Internationella domstolens praxis och relevant nationell rättspraxis som analyserats av flera medlemmar i arbetsgruppen och den särskilda föredraganden och sammanfattats i särskilda föredragandens åttonde rapport (A/CN.4/557).

46 Se Internationella domstolens dom i målet Nuclear Tests (ovan fotnot 23), punkt 49. Se också andra meningen i folkrättskommissionens vägledande princip 1 (ovan fotnot 38): När villkoren härför är uppfyllda grundar sig de bindande rättsverkningarna av sådana förklaringar på god tro. Berörda stater kan därvid beakta dem och förlita sig på dem. Dessa stater har också rätt att kräva att åtagandena iakttas.

47 Se, med avseende på principens tillämpning på fördrag, dom Brita, C‑386/08, EU:C:2010:91, punkt 44. Se även artikel 34 i 1969 års och 1986 års Wienkonventioner.

48 Se Internationella domstolens dom i målet Nuclear Tests (ovan fotnot 23), punkt 46. Se även folkrättskommissionens vägledande princip 2 (ovan fotnot 38).

49 Se ovan punkterna 74–78.

50 Med avseende på tillämpningen av principen om tilldelade befogenheter i externa förhållanden se, exempelvis, yttrande 2/94, EU:C:1996:140, punkt 24.

51 EUT C 326, 2012, s. 348. Se även artikel 5 FEU.

52 Yttrande 1/75, EU:C:1975:145, s. 1360 [s. 518 i den svenska versionen], angående artikel 228.1 EEG. Domstolen gjorde detta uttalande inom ramen för en diskussion om tillåtligheten av begäran om yttrande angående huruvida OECD‑överenskommelsen om en norm för lokala omkostnader var förenlig med fördraget.

53 EU:C:1994:305, punkterna 25 och 27.

54 Se dom Frankrike/kommissionen, C‑233/02, EU:C:2004:173, punkterna 43–45.

55 Se ovan punkt 86.

56 Se dom kommissionen/rådet, 22/70, EU:C:1971:32 (Europeiska överenskommelsen om arbetsförhållanden för fordonsbesättningar vid internationella vägtransporter eller AETR).

57 Romfördraget gav en uttrycklig grund att ingå internationella avtal i form av handels- och associeringsavtal.

58 Dom AETR, EU:C:1971:32 (ovan fotnot 56), punkt 12.

59 Dom AETR, EU:C:1971:32 (ovan fotnot 56), punkt 13.

60 Dom AETR, EU:C:1971:32 (ovan fotnot 56), punkt 14.

61 Slutrapport från arbetsgrupp III – Status som juridisk person (CONV 305/02) (WG III 16) (Bryssel den 1 oktober 2002), punkt 19. Det är inget som tyder på att denna avsikt övergavs när i stället Lissabonfördraget upprättades och antogs.

62 Som folkrättskommissionens särskilda föredragande skrev i sin första rapport om staters ensidiga handlingar … de bestämmelser som reglerar [en internationell organisations ensidiga handlingar] synes finnas i de grundläggande dokumenten rörande organisationen och de instrument som härrör sig till dessa dokument och, i förekommande fall, folkrätten (ovan fotnot 39, punkt 34).

63 Jag noterar dock att det i förklaring 42 till artikel 352 FEUF (EUT C 326, 2012, s. 353) anges att artikel 352 FEUF … inte [kan] ligga till grund för en utvidgning av tillämpningsområdet för unionens befogenhet utöver den allmänna ram som skapas av bestämmelserna i fördragen som helhet, särskilt de bestämmelser i vilka unionens uppgifter och verksamhet fastställs. Denna artikel kan under inga omständigheter användas som grund för antagande av bestämmelser som i sak skulle innebära en ändring av fördragen utan att det förfarande som fastställts för detta ändamål har följts. Se även yttrande 2/94, EU:C:1996:140, ovan fotnot 50, punkt 30.

64 Se, exempelvis, dom parlamentet/rådet, C‑166/07, EU:C:2009:499, punkt 41 och där angiven rättspraxis.

65 Se även dom Frankrike/kommissionen, EU:C:2004:173 (ovan fotnot 54), punkt 28.

66 Se, exempelvis, dom kommissionen/Sverige, C‑246/07, EU:C:2010:203, punkt 76 och där angiven rättspraxis, i fråga om behovet av samarbete mellan medlemsstaterna och unionens institutioner.

67 Se domstolens yttrande 1/09, EU:C:2011:123, punkt 47 och där angiven rättspraxis.

68 Se yttrande 1/09, EU:C:2011;123 (ovan fotnot 67), punkt 48 och där angiven rättspraxis.

69 Se, exempelvis, dom Frankrike/kommissionen, EU:C:1994:305 (ovan fotnot 53), punkt 41 där domstolen fann att … denna interna behörighet [att fatta individuella beslut om tillämpningen av konkurrensreglerna] inte [kunde] ändra ... kompetensfördelningen mellan gemenskapens institutioner vad gäller ingående av internationella avtal.

70 Se vidare nedan i punkt 132.

71 Se även målen parlamentet/rådet, C‑124/13, och kommissionen/rådet, C‑125/13, som pågår vid domstolen.

72 Se dom kommissionen/rådet, C‑137/12, EU:C:2013:675, punkt 52 och där angiven rättspraxis.

73 Se dom kommissionen/parlamentet och rådet, C‑411/06, EU:C:2009:518, punkt 64.

74 Se dom parlamentet/rådet, C‑130/10, EU:C:2012:472, punkt 80.

75 Se dom kommissionen/rådet, EU:C:2013:675 (ovan fotnot 72), punkt 53 och där angiven rättspraxis.

76 Se, exempelvis, dom kommissionen/parlamentet och rådet, EU:C:2009:518 (ovan fotnot 73), punkt 47 och där angiven rättspraxis.

77 Se ovan punkterna 74–78.

78 Se ovan punkt 26.

79 Se ovan punkt 26.

80 Se ovan punkt 52.

81 Se dom Poulsen och Diva Navigation, C‑286/90, EU:C:1992:453, punkt 25.

82 Det förfarandet definieras i artikel 294 FEUF.

83 De motsvarar de mål som artikel 62.2 och 62.3 i havsrättskonventionen uppställer för ett avtal eller annat arrangemang som ger andra stater tillträde till återstoden av den högsta tillåtna fångstmängden.

84 Se ovan punkt 147.

85 Den bestämmelsen har följande lydelse: Kommissionen ska fastställa storleken av dessa avgifter till den nivå som krävs för att återställa jämvikten; den får också tillåta andra åtgärder, för vilka den ska fastställa villkoren och den närmare utformningen.

86 EUT C 310, 2004, s. 1. Denna text utgjorde grunden för IGC 2007:s arbete (se POLGEN 74, 26 juni 2007).

87 Se, exempelvis, dom kommissionen/Irland m.fl., C‑89/08 P, EU:C:2009:742, punkterna 34 och 35 och där angiven rättspraxis.

88 Dom kommissionen/rådet, C‑63/12, EU:C:2013:752, punkt 98 och där angiven rättspraxis.

89 Dom kommissionen/rådet, EU:C:2013:752 (ovan fotnot 88), punkt 99 och där angiven rättspraxis.

90 EU:C:1997:532, punkt 19.

91 Se ovan punkterna 116–118.

92 Se ovan punkt 140.

93 Se, exempelvis, dom parlamentet/rådet, C‑490/10, EU:C:2012:525, punkterna 90 och 91, samt dom parlamentet/rådet, C‑414/04, EU:C:2006:742, punkt 59.

94 Se, exempelvis dom parlamentet/rådet, EU:C:2006:742 (ovan fotnot 93), punkt 59.