Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 8 september 2016

1 Originalspråk: franska.

2 Dom av den 8 mars 2011 ( C‑34/09, EU:C:2011:124).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77)

4 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att i frågor om utlänningsrätt är den högsta domstolen förvaltningsrättsavdelningen i Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen, Nederländerna). I mål som avser Wet Werk en Bijstand (lagen om arbete och bistånd, nedan kallad biståndslagen) är det den hänskjutande domstolen som är den högsta domstolen. I mål om Algemene Kinderbijslagwet (allmänna lagen om barnbidrag, nedan kallad allmänna barnbidragslagen) kan den hänskjutande domstolens avgöranden överklagas till Hoge Raad der Nederlanden (Nederländernas högsta domstol) när det gäller tolkningen av begreppet försäkrad, inklusive detta begrepps betydelse i internationell rätt.

5 Dessa perioder utgörs av tremånadersperioder mellan åren 2010 och 2013 för var och en av sökandena.

6 Dom av den 8 mars 2011 ( C‑34/09, EU:C:2011:124).

7 Dom av den 15 november 2011 ( C‑256/11, EU:C:2011:734).

8 För en sentida illustration av denna fasta rättspraxis, se dom av den 8 juni 2016, Hünnebeck ( C‑479/14, EU:C:2016:412, punkt 36).

9 För en undersökning av unionsrätten när det gäller barns rättigheter, se Europeiska kommissionen, GD Rättsliga frågor, EU acquis and policy documents on the rights of the child, Europeiska kommissionen, GD Rättsliga frågor, december 2015, s. 1–83.

10 Denna konvention trädde i kraft den 2 september 1990.

11 I artikel 9.1 i samma konvention föreskrivs att [k]onventionsstaterna ska säkerställa att ett barn inte skiljs från föräldrarna mot deras vilja utom i de fall som behöriga myndigheter, som är underställda rättslig överprövning, i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden, finner att ett sådant åtskiljande är förenligt med barnens bästa. Ett sådant beslut kan vara nödvändigt i ett särskilt fall, t ex vid övergrepp mot eller vanvård av barnet från föräldrarnas sida eller då föräldrarna lever åtskilda och ett beslut måste fattas angående barnets vistelseort.

12 Se dom av den 27 juni 2006, parlamentet/rådet ( C‑540/03, EU:C:2006:429, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

13 När det gäller bestämmelserna i stadgan riktar de sig, enligt dess artikel 51.1 till medlemsstaterna enbart när de tillämpar unionsrätten. I förevarande mål ankommer det emellertid på den hänskjutande domstolen att, om det vid en prövning av de situationer som är i fråga i målen vid den nationella domstolen visar sig att de omfattas av unionsrättens tillämpningsområde, fastställa om en vägran att tillerkänna sökandena i målen vid den nationella domstolen en härledd uppehållsrätt och att bifalla deras ansökningar om stöd innebär en inskränkning i deras rätt till familjeliv enligt artikel 7 i stadgan. Se, för ett liknande synsätt, dom av den 15 november 2011, Dereci m.fl. ( C‑256/11, EU:C:2011:734, punkt 72).

14 Se även meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och regionkommittén av den 15 februari 2011, med titeln En EU-agenda för barns rättigheter, (KOM(2011) 60 slutlig, s. 3).

15 Se, bland annat, när det gäller rätten till familjeåterförening för minderåriga barn som inte har utövat sin rätt till fri rörlighet och alltid uppehållit sig i den medlemsstat där barnet är medborgare, dom av den 6 december 2012, O m.fl. ( C‑356/11 och C‑357/11, EU:C:2012:776, punkterna 76–78). När det gäller fri rörlighet för varor, se dom av den 14 februari 2008, Dynamic Medien ( C‑244/06, EU:C:2008:85, punkterna 39–42 och 52). När det gäller rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1), se, bland annat, dom av den 2 april 2009, A ( C‑523/07, EU:C:2009:225, punkterna 61 och 64).

16 Det ska anmärkas att unionsrättens koherens är resultatet av en läsning av unionsrätten inte i dess helhet, men som en helhet. Se, för ett liknande synsätt, Simon, D., Cohérence och ordre juridique communautaire, Le droit, les institutions och les politiques de l’Union européenne face à l’impératif de cohérence, V. Michel (red.), Presses universitaires de Strasbourg, Strasbourg 2009, s. 25–40, i synnerhet s. 30. Pierre Pescatore har i detta avseende understrukit vikten av att domaren säkerställer koherensen i en uttalat komplex ordning på grundval av komparativa studier av ett flertal rättsordningar. Se Pescatore, P., Le droit de l’intégration. Émergence d’un phénomène nouveau dans les relations internationales selon l’expérience des Communautés européennes, A.W. Sijthoff-Leiden, 1972, s. 82.

17 Se dom av den 19 oktober 2004, Zhu och Chen ( C‑200/02, EU:C:2004:639, punkt 20 och där angiven rättspraxis). Min kursivering.

18 Så är fallet för Nikolic, García Pérez, Uwituze, Enowassam och Guerrero Chavez. När det gäller Chavez Vilchez, Pinas och Wip, se punkt 52 i förevarande förslag till avgörande.

19 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att så är fallet för Shalomie, Joe, Philomena och Salamo. Se ovan punkterna 28–30.

20 Enligt den nationella domstolen är så fallet för Angelina, Angely och Habibatou. Se punkterna 23, 26 och 27 ovan.

21 När det gäller Schwencke, Angelys fader, har det vid den muntliga förhandlingen understrukits att García Pérez var utsatt för våld i nära relation. Det framgår vidare av begäran om förhandsavgörande att anteckningar i folkbokföringsregistret talar för att Schwencke åkt till Costa Rica den 8 juli 2009. Se punkt 26 ovan.

22 Företrädaren för Nikolic förklarade vid den muntliga förhandlingen att Van de Pluijm, Esthers fader, är en ung man som placerats vid en institution för att genomgå en längre tids behandling, vilket medför att det är uteslutet att han skulle kunna ta hand om barnet.

23 Såsom framgår av begäran om förhandsavgörande bidrar fäderna till Shalomie, Joe, Philomena och Salamo till deras uppehåll. Se ovan punkterna 28–30.

24 Enligt den beskrivning som den hänskjutande domstolen lämnat är så fallet för Angelina, Shine, Esther, Angely och Habibatou. Se ovan punkterna 23–27.

25 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att vårdnaden är delad när det gäller Shine och Philomena. Det kan dock konstateras att Philomena bor med sin moder i ett stödboende. Se punkterna 24 och 29 ovan.

26 Modern har ensam vårdnad när det gäller Angelina, Esther, Angely, Habibatou, Shalomie, Joe och Salamo. Se punkterna 23, 25–28 och 30 ovan.

27 Sådan är situationen för Guerrero Chavez och hennes son Salamo. Se ovan punkt 30.

28 Sådan är situationen för Angelina, Esther, Angely, Habibatou och Philomena.

29 Det framgår av de skriftliga yttrandena att Wips ansökan om uppehållstillstånd i Nederländerna med stöd av artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen) (undertecknad i Rom den 4 november 1950) också avslagits. Förvaltningsmyndigheten ansåg att förhållandet mellan fadern och Shalomie, Wips dotter, var otillräcklig för att det skulle föreligga ett familjeliv.

30 Dom av den 8 mars 2011 ( C‑34/09, EU:C:2011:124).

31 Dom av den 15 november 2011 ( C‑256/11, EU:C:2011:734).

32 Se, för ett liknande synsätt, bland annat, dom av den 19 september 2013, Betriu Montull ( C‑5/12, EU:C:2013:571, punkt 41), och dom av den 1 oktober 2013, Alokpa och Moudoulou ( C‑86/12, EU:C:2013:645, punkt 20).

33 Se dom av den 19 oktober 2004, Zhu och Chen ( C‑200/02, EU:C:2004:639, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

34 Det framgår varken av begäran om förhandsavgörande eller av de handlingar domstolen har tillgång till huruvida Chavez-Vilchez dotter är född i Förbundsrepubliken Tyskland eller i Konungariket Nederländerna. Däremot framgår det av begäran om förhandsavgörande att Chavez-Vilchez dotter är nederländsk medborgare till följd av att hennes fader, som är nederländsk medborgare, har erkänt faderskapet.

35 De eventuella rättigheter som unionsrättens bestämmelser ger en tredjelandsmedborgare är inte egna utan härledda rättigheter som följer av att en unionsmedborgare utövar rätten till fri rörlighet. Se, bland annat, dom av den 8 maj 2013, Ymeraga m.fl. ( C‑87/12, EU:C:2013:291, punkt 35), dom av den 1 oktober 2013, Alokpa och Moudoulou ( C‑86/12, EU:C:2013:645, punkt 22), och dom av den 12 mars 2014, O. och B. ( C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 36).

36 För det fall att Chavez-Vilchez i dag skulle ha haft uppehållstillstånd kan det svårligen antas att hennes dotter faktiskt skulle vara tvungen att lämna unionen i dess helhet, och sålunda beröva henne rätten att faktiskt utöva de väsentliga rättigheter som följer av hennes unionsmedborgarskap.

37 Det framgår av Chavez Vilchez skriftliga yttrande att den tyska polisen, då hon och hennes dotter befann sig på gatan, ansåg det vara lämpligt att Angelina och hennes moder begav sig till Nederländerna, eftersom dottern var nederländsk medborgare. Angelina kan således utöva samtliga sina rättigheter.

38 Se dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl. ( C‑127/08, EU:C:2008:449, punkt 83), och dom av den 18 december 2014, McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:2450, punkt 33).

39 Se dom av den 7 juli 1992, Singh ( C‑370/90, EU:C:1992:296). I den domen fastställde domstolen nämligen att en medborgare som återvänder till den medlemsstat där han är medborgare, för att där ägna sig åt självständig verksamhet, efter att ha arbetat som anställd i en annan medlemsstat, enligt fördragen och sekundärrätten har rätt att låta sig medföljas av sin maka som är tredjelandsmedborgare, på samma villkor som följer av sekundärrätten.

40 Se dom av den 11 december 2007, Eind ( C‑291/05, EU:C:2007:771). I den domen ansåg domstolen att en medborgare i en medlemsstat som tagit emot sin dotter från ett tredjeland, samtidigt som han reste inom en annan medlemsstat, hade rätt att låta henne följa med honom vid hemresan, som icke yrkesverksam, till den medlemsstat där han är medborgare.

41 För en analys av denna rättspraxis, se punkterna 61–88 i mitt förslag till avgörande i målet McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:345).

42 I domen av den 7 juli 1992, Singh ( C‑370/90, EU:C:1992:296) godtogs härledd uppehållsrätt av domstolen på grundval av artikel 52 EEG (numera artikel 49 FEUF) och rådets direktiv 73/148/EEG av den 21 maj 1973 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medborgare i medlemsstaterna i fråga om etablering och tillhandahållande av tjänster (EGT L 172, 1973, s. 14; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 135), som upphävts och ersatts av direktiv 2004/38. Skälen i domen av den 11 december 2007, Eind ( C‑291/05, EU:C:2007:771), grundas såväl på fördragsbestämmelser (artikel 39 EG, numera artikel 45 FEUF) som på bestämmelser i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, 1968, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 33), som ändrats genom direktiv 2004/38. Domstolen har nyligen i sin dom 12 mars 2014, O och B ( C‑456/12, EU:C:2014:135) förklarat att artikel 21.1 FEUF ska tolkas så, att direktiv 2004/38 ska tillämpas analogt i en situation där en unionsmedborgare har utvecklat eller befäst ett familjeliv tillsammans med en tredjelandsmedborgare under en verkningsfull vistelse – med stöd av och i överensstämmelse med villkoren enligt artikel 7.1 och 7.2 eller artikel 16.1 och 16.2 i direktiv 2004/38 – i en annan medlemsstat än den där han är medborgare. Se i detta avseende punkt 77 och följande punkter i mitt förslag till avgörande inför domen i målet McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:345).

43 Dom av den 18 december 2014 ( C‑202/13, EU:C:2014:2450).

44 Se dom av den 18 december 2014, McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:2450, punkt 31). Se även dom av den 12 mars 2014, O. och B ( C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

45 Se dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl. ( C‑127/08, EU:C:2008:449, punkt 84).

46 Dom av den 18 december 2014, McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:2450).

47 Denna förflyttning hade samband med hennes faders utövande av sin rätt till fri rörlighet i syfte att etablera sig och arbeta i en annan medlemsstat. Följaktligen bör enligt min mening ovan nämnd rättpraxis tillämpas analogt.

48 Se fotnot 37 i detta förslag till avgörande.

49 I avsaknad av uppehållstillstånd ger den nationella rätten i fråga inte rätt att arbeta för en tredjelandsmedborgare som är familjemedlem till en unionsmedborgare.

50 Se dom av den 1 oktober 2013, Alokpa och Moudoulou ( C‑86/12, EU:C:2013:645, punkt 33).

51 Se, bland annat, dom av den 19 oktober 2004, Zhu och Chen ( C‑200/02, EU:C:2004:639, punkt 45), dom av den 8 november 2012, Iida ( C‑40/11, EU:C:2012:691, punkt 69), och dom av den 1 oktober 2013, Alokpa och Moudoulou ( C‑86/12, EU:C:2013:645, punkt 28).

52 Se, bland annat, dom av den 17 september 2002, Baumbast och R ( C‑413/99, EU:C:2002:493, punkterna 84 och 85), och dom av den 19 oktober 2004, Zhu och Chen ( C‑200/02, EU:C:2004:639, punkt 26).

53 Se dom av den 17 september 2002, Baumbast och R ( C‑413/99, EU:C:2002:493, punkt 91), och dom av den 19 oktober 2004, Zhu och Chen ( C‑200/02, EU:C:2004:639, punkt 32).

54 Enligt doktrinen är det inom ramen för artikel 20 FEUF inte längre relevant att tala om tredjelandsmedborgare. Inom ramen för direktiv 2004/38, då utövandet av rätten att röra sig och uppehålla sig rör två medlemsstater (den där unionsmedborgaren är medborgare och värdmedlemsstaten), är ju unionsmedborgarens familjemedlem medborgare i ett tredje land. Inom ramen för artikel 20 FEUF, såsom den tolkats i rättspraxis, berörs emellertid endast en medlemsstat, det vill säga den där unionsmedborgaren är medborgare. Följaktligen har det, eftersom unionsmedborgarens familjemedlem inte är medborgare i tredje land, föreslagits att en annan term ska användas, såsom icke-EU-medborgare eller icke-europeisk medborgare. Se för ett liknande synsätt Davies, G., The Family Rights of European Children: Expulsion of non-Europeans Parents, EUI Working Papers, RSCAS 2012/04, s. 1–22, s. 3. Jag använder emellertid i förevarande förslag till avgörande uttrycket tredjelandsmedborgare som beteckning på en medborgare i ett land som inte är medlem i unionen.

55 För en undersökning av rättspraxis utveckling rörande unionsmedborgarskapet, se Trifonidou, A., The Impact of Union Citizenship on the EU’s Market Freedoms, Hartpublishing, London, 2016, s. 23–58. Författaren undersöker rättspraxis i fyra faser, nämligen barndomen (1993–1997), tillväxt- och utvecklingsfasen (1998–2005), tonåren (2006–2009) och det vuxna livet (från år 2010).

56 Se, för ett motsvarande synsätt, Barnard, C., The Substantive Law of the EU. The Four Freedoms, Oxford University Press, Oxford, 2013, s. 431 och 432. Författaren anser unionsmedborgarskapet vara tjäran som gör det möjligt att sammanbinda medborgarna i alla medlemsstater.

57 Se artikel 3 FEU.

58 Se punkt 53 i generaladvokaten Lenz förslag till avgörande i målet Faccini Dori ( C‑91/92, EU:C:1994:45).

59 Se punkt 63 i generaladvokaten Légers förslag till avgörande i målet Boukhalfa ( C‑214/94, EU:C:1995:381). För ett motsvarande synsätt, se även punkt 50 i generaladvokaten La Pergolas förslag till avgörande i de förenade målen Stöber och Piosa Pereira ( C‑4/95 och C‑5/95, EU:C:1996:225). Min kursivering.

60 Se punkt 34 i generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomers förslag till avgörande i de förenade målen Shingara och Radiom ( C‑65/95 och C‑111/95, EU:C:1996:451). Min kursivering. Helt nyligen har generaladvokaten Wathelet, i sitt förslag till avgörande i målet NA ( C‑115/15, EU:C:2016:259, punkt 111), understrukit att då ställningen som medborgare kan vara den grundläggande ställningen för unionsmedborgarna kan det således inte röra sig om en tom mussla.

61 Se, angående detta, punkt 107 och följande punkter i mitt förslag till avgörande i de förenade målen Rendón Marín och CS ( C‑165/14 och C‑304/14, EU:C:2016:75).

62 Dom av den 8 mars 2011 ( C‑34/09, EU:C:2011:124). Detta avgörande från domstolen var uppenbart ingen tillfällighet. Det är, som jag understrukit i punkterna 111–115 och 117 i mitt förslag till avgörande i de förenade målen Rendón Marín och CS ( C‑165/14 och C‑304/14, EU:C:2016:75), resultatet av en utveckling i rättspraxis som utgör grunden för den lösning som valdes i samma avgörande.

63 Dom av den 15 november 2011 ( C‑256/11, EU:C:2011:734).

64 Eftersom situationen för Chavez-Vilchez och Wips döttrar, vars mödrar nyligen fått uppehållstillstånd i Nederländerna (på grundval av artikel 8 i Europakonventionen) respektive i Belgien, analyserats i punkterna 61–77 i förevarande förslag till avgörande koncentrerar jag mig på frågan huruvida situationerna för de sex övriga sökandena i målen vid den nationella domstolen omfattas av unionsrättens tillämpningsområde.

65 När det gäller Pinas framgår det av begäran om förhandsavgörande att hon fått ett tidsbegränsat uppehållstillstånd vilket det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera. I princip föreligger det således ingen risk för att hon utvisas och hennes dotter är därmed inte tvungen att lämna Nederländerna. Det ankommer ändå på den nationella domstolen att bedöma situationen för Pinas mot bakgrund av artikel 20 FEUF om det konstateras att hon inte har ett giltigt uppehållstillstånd i Nederländerna.

66 Dom av den 8 mars 2011 ( C‑34/09, EU:C:2011:124, punkt 42). Såsom jag framhållit i punkt 116 i mitt förslag till avgörande i de förenade målen Rendón Marín och CS ( C‑165/14 och C‑304/14, EU:C:2016:75), avser domen i målet Ruiz Zambrano erkännande av de rättigheter som hävdats av medlemsstaternas medborgare vilka, i egenskap av unionsmedborgare, ger uttryck för sitt behov av rättsligt skydd och sin önskan om integration, inte bara i värdmedlemsstaten, men också i sin egen medlemsstat. Att medlemsstaternas medborgare åtnjuter en så grundläggande ställning som unionsmedborgare innebär enligt domstolen att unionsrätten utgör hinder mot nationella åtgärder som berövar dem det verkliga utövandet av deras väsentliga rättigheter som följer av denna ställning. Detta är fallet om en tredjelandsmedborgare som är ensam underhållsskyldig för sina barn i låg ålder, vilka är unionsmedborgare, nekas rätten att uppehålla sig i den medlemsstat där barnen är bosatta och är medborgare, eftersom denna åtgärd även tvingar barnen att lämna unionen.

67 Dom av den 8 mars 2011 ( C‑34/09, EU:C:2011:124).

68 Dom av den 8 mars 2011, Ruiz Zambrano ( C‑34/09, EU:C:2011:124, punkterna 43 och 44) och dom av den 15 november 2011, Dereci m.fl. ( C‑256/11, EU:C:2011:734, punkt 67). Se även dom av den 8 november 2012, Iida ( C‑40/11, EU:C:2012:691, punkt 71), dom av den 6 december 2012, O m.fl. ( C‑356/11 och C‑357/11, EU:C:2012:776, punkt 48), dom av den 8 maj 2013, Ymeraga m.fl. ( C‑87/12, EU:C:2013:291, punkt 36), och dom av den 1 oktober 2013, Alokpa och Moudoulou ( C‑86/12, EU:C:2013:645, punkt 32). Dereci var en turkisk medborgare vars hustru och tre barn var österrikiska medborgare som alltid bott i Österrike, där han önskade leva med dem. I den situationen hade varken de tre barnen eller deras moder berövats utövandet av sina väsentliga rättigheter, eftersom, tvärtemot situationen i det mål som ledde fram till domen av den 8 mars 2011, Ruiz Zambrano ( C‑34/09, EU:C:2011:124), dessa barn inte var beroende av sin far för sitt uppehälle och således kunde vara kvar i Österrike.

69 Dom av den 7 juli 1992, Micheletti m.fl. ( C‑369/90, EU:C:1992:295, punkt 29), och dom av den 2 mars 2010, Rottmann ( C‑135/08, EU:C:2010:104, punkt 39).

70 Dom av den 2 oktober 2003, Garcia Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:539, punkt 21), och dom av den 19 oktober 2004, Zhu och Chen ( C‑200/02, EU:C:2004:639, punkt 21). Se även punkterna 47–52 i generaladvokaten Tizzanos förslag till avgörande i målet Zhu och Chen ( C‑200/02, EU:C:2004:307).

71 Se mitt förslag till avgörande i de förenade målen Rendón Marín och CS ( C‑165/14 och C‑304/14, EU:C:2016:75, punkt 120). Det är inte för att de inte har utövat sin rätt att röra och uppehålla sig fritt inom unionens territorium som de inte, i egenskap av unionsmedborgare, omfattas av denna rätt. Fördragsbestämmelserna om unionsmedborgarskap medför inga självständiga rättigheter för en tredjelandsmedborgare. Se dom av den 8 november 2012, Iida ( C‑40/11, EU:C:2012:691, punkt 66), och dom av den 8 maj 2013, Ymeraga m.fl. ( C‑87/12, EU:C:2013:291, punkt 34).

72 Dom av den 8 mars 2011 ( C‑34/09, EU:C:2011:124). Dessa specifika situationer i vilka unionsmedborgaren inte har utövat sin rätt till fri rörlighet kännetecknas av den omständigheten att även om de a priori regleras av bestämmelser som omfattas av medlemsstaternas behörighet, det vill säga bestämmelser om tredjelandsmedborgares rätt till inresa och uppehåll utanför tillämpningsområdet för direktiv 2003/109 eller direktiv 2004/38, har de emellertid ett mycket nära samband med en unionsmedborgares rätt till fri rörlighet, vilken utgör hinder mot att tredjelandsmedborgare nekas rätt till inresa och uppehåll i den medlemsstat där unionsmedborgaren är bosatt för att inte undergräva den ovannämnda rätten till fri rörlighet. Se dom av den 8 november 2012, Iida ( C‑40/11, EU:C:2012:691, punkt 72), och dom av den 8 maj 2013, Ymeraga m.fl. ( C‑87/12, EU:C:2013:291, punkt 37).

73 Schwencke, Angelys fader, är försvunnen och enligt folkbokföringsregistret bor han sedan år 2009 inte i Nederländerna.

74 Se, analogt, dom av den 2 mars 2010, Rottmann ( C‑135/08, EU:C:2010:104, punkterna 54–56).

75 När det gäller principen om tilldelad behörighet på migrationsrättens område, se punkterna 74 och 75 i mitt förslag till avgörande i de förenade målen Rendón Marín och CS ( C‑165/14 och C‑304/14, EU:C:2016:75): [M]edlemsstaterna [behåller] i princip sina befogenheter inom området invandring. När det däremot gäller situationer som avser rätten att fritt röra sig och uppehålla sig enligt unionsrätten kan medlemsstaterna, trots sitt utrymme för skönsmässig bedömning i frågor som rör invandring, inte påverka tillämpningen av bestämmelserna om unionsmedborgarskap eller rörelsefrihet, inte ens när dessa bestämmelser inte endast rör situationen för unionsmedborgare utan även för familjemedlemmar som är tredjelandsmedborgare.

76 Jag har en förkärlek för detta begrepp, som använts av domstolen när det gäller familjeåterförening, i domen av den 6 december 2012, O m.fl. ( C‑356/11 och C‑357/11, EU:C:2012:776, punkt 56). Min kursivering. Enligt min mening är detta begrepp liktydigt med begreppet den faktiska vårdnaden.

77 Se dom av den 8 mars 2011, Ruiz Zambrano ( C‑34/09, EU:C:2011:124, punkterna 43 och 45), dom av den 15 november 2011, Dereci m.fl. ( C‑256/11, EU:C:2011:734, punkterna 65–67), och dom av den 6 december 2012, O m.fl. ( C‑356/11 och C‑357/11, EU:C:2012:776, punkt 56).

78 Denna bedömning innefattar även de två fall där vårdnaden är delad, det vill säga för Pinas dotter Shine, och Enowassams dotter Philomena. Den sistnämnda bor med sin dotter på ett stödboende.

79 Se, i detta avseende, punkt 125 i generaladvokaten Wathelets förslag till avgörande i målet NA ( C‑115/15, EU:C:2016:259): [I]ntegreringen av artikel 7 i stadgan i den nationella domstolens analys avseende tillämpningen av artikel 20 FEUF kan [enligt min mening inte] medföra en utvidgning av unionsrättens tillämpningsområde i strid med artikel 51.2 i stadgan.

80 Jag konstaterar att, såsom framgår av de handlingar som domstolen har tillgång till, enligt nederländsk förvaltningsrättslig praxis är det inte så, att en fader som är försvunnen, har allvarliga psykiska problem, har utövat våld i hemmet mot modern (såsom fallet är med García Pérez), placerats i ett center som är specialiserat på långvarig behandling (såsom är fallet med Van de Pluijm, Esthers fader) eller inte har någon kontakt med barnet sedan lång tid (såsom fallet är med García Pérez och Uwituzes barn), inte anses kunna ta hand om dessa barn!

81 Dom av den 7 juni 2007 kommissionen/Nederländerna ( C‑50/06, EU:C:2007:325, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

82 Dom av den 8 mars 2011, C‑34/09, EU:C:2011:124.

83 Det framgår av handlingarna som domstolen har tillgång till och av yttrandena vid den muntliga förhandlingen att modern som är tredjelandsmedborgare och har den faktiska vårdnaden måste, även mot sin vilja, väcka en familjerättslig talan för att visa att fadern inte kan ta hand om sitt barn.