Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 13 september 2018

1 Originalspråk: franska.

2 C‑240/98–C‑244/98, EU:C:1999:620, punkt 1.

3 Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva område 15, volym 12 s. 169).

4 C‑415/11, EU:C:2013:164.

5 För en helhetsbild av det rättsliga problem som ligger till grund för besluten om hänskjutande i målen C‑92/16, C‑167/16, C‑486/16, C‑70/17 och C‑179/17 hänvisas till mitt förslag till avgörande i målet C‑486/16 och i målen C‑92/16 och C‑167/16.

6 BOE nr 7 av den 8 januari 2000, s. 575.

7 BOE nr 89 av den 14 april 1998, s. 12304.

8 BOE nr 287 av den 30 november 2007, s. 49181.

9 BOE nr 76 av den 28 mars 2014, s. 26967.

10 Dom nr 705/2015 (ES:TS:2015:5618).

11 Dom nr 79/2016 (ES:TS:2016:626).

12 Av beslutet om hänskjutande framgår att borgenären i fastställelseförfarandet som grundas på artikel 1124 i civillagen kan säga upp låneavtalet på grund av att gäldenären har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter. Denna hävning leder till att parternas förpliktelser ömsesidigt ska återgå eller att avtalet ska verkställas, vilket innebär att alla belopp som inte har betalats plus ränta kan utkrävas. Den lagakraftvunna dom som meddelats i fastställelseförfarandet kan leda till ett verkställighetsförfarande, där gäldenärens samtliga tillgångar, inklusive hans bostad, kan utmätas och säljas genom exekutiv försäljning.

13 Den hänskjutande domstolen har angett att bankerna föredrar utmätningsförfarandet, eftersom det är snabbare och innebär att de därigenom undviker att behöva finansiera utestående fordringar under en lång period.

14 Tribunal Supremo (Högsta domstolen) anser att dessa fördelar för en gäldenär som är konsument inom ramen för förfarandet för utmätning av gäldenärens bostad föreskrivs i artiklarna 693.3, 579.2 och 682.2 LEC. Av dessa bestämmelser följer att utmätning i fastighet gör det möjligt att omhänderta och sälja den intecknade egendomen som ställts som säkerhet för återbetalning av lånet genom exekutiv försäljning. När den intecknade egendomen utgör gäldenärens stadigvarande bostad föreskrivs i bestämmelserna om utmätning ett antal förmåner eller fördelar för att göra det möjligt för gäldenären att behålla sin bostad, eller åtminstone minska den skada som gäldenären vållas till följd av försäljningen av bostaden. Dessa fördelar som en gäldenär som är konsument har när verkställigheten sker inom ramen för utmätningsförfarandet är inte tillämpliga inom ramen för ett ordinarie verkställighetsförfarande (som inte är ett hypoteksförfarande) som följer på en dom som meddelats i ett fastställelseförfarande.

15 Denna domstol har emellertid preciserat att den uppenbarligen inte har anmodat domstolen att bedöma riktigheten eller noggrannheten vad gäller rättspraxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen) i fråga om (hypoteks)låneavtal eller att fastställa om möjligheten till hävning enligt artikel 1124 i civillagen är tillämplig på dessa avtal. Den har enbart underrättat om den ståndpunkt som Tribunal Supremo (Högsta domstolen) har intagit i denna fråga och uppmanat domstolen att bedöma huruvida rättspraxis i fråga (om huruvida utmätning kan fortsätta trots att villkoret om uppsägning till förtida betalning är oskäligt) inte strider mot direktiv [93/13], eftersom det i denna inte görs en korrekt bedömning av de för- och nackdelar som det medför för konsumenten om utmätningen avbryts eller fortsätter eller om ett fastställelseförfarande genomförs.

16 Se punkt 26 i detta förlag till avgörande.

17 Den har emellertid förtydligat att det rör sig om en möjlighet för vilken det ännu inte finns någon rättspraxis utöver begäran om förhandsavgörande från Tribunal Supremo (Högsta domstolen) som underlåtit att pröva frågan.

18 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende erinrat om att artikel 1101 i civillagen, som avser talan om skadestånd och ränta för dröjsmål med betalning eller bristande fullgörelse, men som inte föreskriver hävning av avtalet, skulle kunna tillämpas. Denna bestämmelse kan enbart ligga till grund för fastställandet eller konstaterandet att betalningsskyldigheten inte fullgjordes och föreläggandet om att betala skadestånd för den skada som verkligen uppkommit till följd av denna underlåtenhet, vilket således inte motsvarar framtida återbetalningar utan enbart återbetalningar som inte gjorts som förfallit till betalning.

19 Se fotnot 21 i mitt förslag till avgörande i mål C‑486/16.

20 Se beslut av den 26 januari 1990, Falciola ( C‑286/88, EU:C:1990:33, punkt 7), dom av den 16 juli 1992, Meilicke ( C‑83/91, EU:C:1992:332, punkt 22), dom av den 27 november 2012, Pringle ( C‑370/12, EU:C:2012:756, punkt 83), och dom av den 20 december 2017, Global Starnet ( C‑322/16, EU:C:2017:985, punkt 65).

21 Se dom av den 1 december 1965, Schwarze ( 16/65, EU:C:1965:117), och beslut av den 5 mars 1986, Wünsche ( 69/85, EU:C:1986:104, punkt 12).

22 Se dom av den 29 november 1978, Redmond ( 83/78, EU:C:1978:214, punkt 25), dom av den 21 april 1988, Pardini ( 338/85, EU:C:1988:194), dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl. ( C‑212/04, EU:C:2006:443, punkt 41), och dom av den 7 mars 2018, Santoro ( C‑494/16, EU:C:2018:166, punkt 20).

23 Se dom av den 18 oktober 1990, Dzodzi ( C‑297/88 och C‑197/89, EU:C:1990:360, punkt 35), dom av den 15 december 1995, Bosman ( C‑415/93, EU:C:1995:463, punkt 59), dom av den 22 november 2005, Mangold ( C‑144/04, EU:C:2005:709, punkt 35), och dom av den 6 mars 2018, SEGRO och Horváth ( C‑52/16 och C‑113/16, EU:C:2018:157, punkt 42).

24 Se beslut av den 26 januari 1990, Falciola ( C‑286/88, EU:C:1990:33, punkt 8), dom av den 5 december 2006, Cipolla m.fl. ( C‑94/04 och C‑202/04, EU:C:2006:758, punkt 25), dom av den 28 februari 2012, Inter-Environnement Wallonie och Terre wallonne ( C‑41/11, EU:C:2012:103, punkt 35), och dom av den 14 mars 2013, Aziz ( C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 35).

25 Se dom av den 16 januari 1974, Rheinmühlen-Düsseldorf ( 166/73, EU:C:1974:3, punkt 3), dom av den 16 december 2008, Cartesio ( C‑210/06, EU:C:2008:723, punkt 88), dom av den 22 juni 2010, Melki och Abdeli ( C‑188/10 och C‑189/10, EU:C:2010:363, punkt 41), och dom av den 5 april 2016, PFE ( C‑689/13, EU:C:2016:199, punkt 32).

26 Se dom av den 5 april 2016, PFE ( C‑689/13, EU:C:2016:199, punkt 32). Detta mål rörde bland annat en bestämmelse i nationell rätt som utgjorde hinder för en avdelning vid en domstol som dömer i sista instans att begära att EU-domstolen meddelar förhandsavgörande när den inte delar den uppfattning som lagts fast genom ett pleniavgörande från samma domstol.

27 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 1982, Cilfit m.fl. ( 283/81, EU:C:1982:335, punkt 21), dom av den 27 juni 1991, Mecanarte ( C‑348/89, EU:C:1991:278, punkt 42), och dom av den 5 april 2016, PFE ( C‑689/13, EU:C:2016:199, punkt 32).

28 Se dom av den 5 april 2016, PFE ( C‑689/13, EU:C:2016:199, punkt 33), och dom av den 6 mars 2018, SEGRO och Horváth ( C‑52/16 och C‑113/16, EU:C:2018:157, punkt 48).

29 Se dom av den 16 januari 1974, Rheinmühlen-Düsseldorf ( 166/73, EU:C:1974:3, punkt 4), dom av den 22 juni 2010, Melki och Abdeli ( C‑188/10 och C‑189/10, EU:C:2010:363, punkt 42), och dom av den 6 mars 2018, SEGRO och Horváth ( C‑52/16 och C‑113/16, EU:C:2018:157, punkt 48). I sistnämnda mål gjorde den ungerska regeringen gällande att den hänskjutande domstolen ifrågasatte vissa av lärdomarna av en dom från Författningsdomstolen, trots att nämnda domstolsavgöranden enligt ungersk konstitutionell rätt är bindande för underinstanserna.

30 Se dom av den 16 januari 1974, Rheinmühlen-Düsseldorf ( 166/73, EU:C:1974:3, punkt 4), dom av den 9 mars 2010, ERG m.fl. ( C‑378/08, EU:C:2010:126, punkt 32), dom av den 15 november 2012, Bericap Záródástechnikai ( C‑180/11, EU:C:2012:717, punkt 55), och dom av den 6 november 2014, Cartiera dell’Adda ( C‑42/13, EU:C:2014:2345, punkt 27).

31 Se, bland annat, dom av den 5 april 2016, PFE ( C‑689/13, EU:C:2016:199, punkt 34).

32 I mål C‑70/17 avser tvisten i det nationella målet ett förfarande för fastställande att flera villkor i låneavtalet är oskäliga, inklusive det omtvistade villkoret, medan tvisten i det nationella målet i mål C‑179/17 avser ett utmätningsförfarande under vilket den domstol som beslutar om utmätning konstaterat att det omtvistade villkoret är oskäligt. Se ovan, punkterna 24, 31 och 32 i förevarande förslag till avgörande.

33 När det gäller villkoren i fråga i målen vid den nationella domstolen kan det konstateras att de nästan är identiska. I båda fallen rör det sig om villkor om uppsägning till förtida betalning, nämligen villkor 6 a i de omtvistade låneavtalen. Denna typ av villkor möjliggör för banken att kräva förtida återbetalning av lånet och väcka talan om att domstolen ska förordna om förtida återbetalning av hela skulden, bland annat vid utebliven betalning av en enda månatlig delbetalning.

34 Avseende ursprunget till konsumentskyddet, se särskilt Stuyck, J., European Consumer Law after the Treaty of Amsterdam: Consumer Policy In or Beyond the Internal Market?, Common Market Law Review, band 37, 2000, sidorna 367‑400.

35 Rådets resolution av den 14 april 1975 om Europeiska ekonomiska gemenskapens preliminära program för en konsumentskydds- och konsumentupplysningspolitik (EGT C 92, 1975, s. 1). I denna resolution anges att konsumenten inte längre endast betraktas som en köpare och användare av varor och tjänster för personligt bruk eller familjebruk eller kollektivt bruk, utan som en person som berörs av de olika aspekterna av samhällslivet som direkt eller indirekt kan påverka vederbörande som konsument. Denna innehöll ett preliminärt program som grupperade konsumenternas intressen i fem kategorier av grundläggande rättigheter, nämligen a) rätten till skydd av konsumentens hälsa och säkerhet, b) rätten till skydd av konsumentens ekonomiska intressen, c) rätten till ersättning, d) rätten till information och utbildning, och e) rätten till juridiskt ombud (rätten att yttra sig).”

36 Se Bourgoignie, T., Vers un droit européen de la consommation: unifié, harmonisé, codifié ou fragmenté?, Les Cahiers de droit, band 46, nr 1–2, 2005, sidorna 153‑174.

37 I rådets resolution av den 19 maj 1981 om Europeiska ekonomiska gemenskapens andra program för en konsumentskydds- och konsumentupplysningspolitik (EGT C 133, 1981, s. 1) upprepades de fem grundläggande konsumenträttigheterna som fastställdes i det första programmet från år 1975, och det tillades bland annat att konsumenten ska kunna utöva dessa. Det ska i detta avseende erinras om att det i nionde skälet i direktiv 93/13 anges att dessa två gemenskapsprogram understryker vikten av att skydda konsumenterna mot oskäliga avtalsvillkor. Detta skydd bör föreskrivas genom lagar och andra författningar som antingen harmoniseras på gemenskapsnivå eller antas direkt på den nivån.

38 Domstolen har i samma anda erinrat om att direktiv 93/13, som syftar till att stärka konsumentskyddet, utgör … en grundläggande åtgärd som är oundgänglig för att de uppgifter som gemenskapen har anförtrotts skall kunna utföras och, i synnerhet, för att höja levnadsstandarden och livskvaliteten i hela gemenskapen. Se dom av den 26 oktober 2006, Mostaza Claro ( C‑168/05, EU:C:2006:675, punkt 37), och dom av den 4 juni 2009, Pannon GSM ( C‑243/08, EU:C:2009:350, punkt 26).

39 Se i detta avseende andra skälet i rådets resolutioner av den 14 april 1975 och den 19 maj 1981 samt artikel 169 FEUF.

40 Såsom paketresor, köp av andelslägenheter, vilseledande och jämförande reklam, otillbörliga affärsmetoder, distansförsäljning och hemförsäljning eller resenärers rättigheter (fritids- och affärsresenärer).

41 Såsom generaladvokaten Wahl anförde i sitt förslag till avgörande i de förenade målen Unicaja Banco och Caixabank förutsåg de flesta av medlemsstaterna [när direktiv 93/13/EEG antogs] sannolikt inte hur det skulle komma att påverka deras rättsordningar tjugo år senare. Generaladvokaten Wahls förslag till avgörande i de förenade målen Unicaja Banco och Caixabank ( C‑482/13, C‑484/13, C‑485/13 och C‑487/13, EU:C:2014:2299, punkt 1). Jag instämmer uppenbarligen i denna analys och anser också att de flesta av unionens konsumenter säkert inte var medvetna om att direktiv 93/13 skulle stärka deras rättigheter gentemot bankerna.

42 Se första och andra skälen i direktiv 93/13.

43 Se femte, sjätte och sjunde skälen i direktiv 93/13. Min kursivering.

44 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2010, Melki och Abdeli ( C‑188/10 och C‑189/10, EU:C:2010:363, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

45 Se punkterna 42–46 i detta förslag till avgörande.

46 Bakgrunden till begäran om förhandsavgörande bör hållas i åtanke. Låt mig erinra om det uttalande som domaren Pierre Pescatores gjorde år 1981. I detta skede kan man påminna om en artikel som ligger till grund för en betydande rättslig utveckling. Det rör sig om begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177. Frågan är vem som är upphovsman till detta extraordinära rättsliga påfund. Har förhandlarna kunnat förutse konsekvenserna av denna bestämmelse för gemenskapsrättens utveckling? Det ska inledningsvis erinras om att möjligheten att framställa en begäran om förhandsavgörande redan finns i EKSG-fördraget. Det rör sig om artikel 41 som emellertid aldrig tillämpades eftersom den enbart avser frågor beträffande giltigheten. Detta var utgångspunkten för diskussionen. Frågan uppkom om inte detta förfarande även skulle utvidgas till att omfatta tolkningsfrågor. … Såvitt jag kommer ihåg godtogs denna idé i princip utan svårigheter. Jag är benägen att tro att kanske inte alla var medvetna om vikten av denna innovation. Diskussionen om hur förfarandet skulle genomföras var emellertid livligare, särskilt vad gäller frågan vilka nationella domstolar som skulle kunna framställa begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen. Om samtliga domstolar skulle vara tvungna att framställa begäran om förhandsavgörande skulle detta kunna leda till en överbelastning för domstolen varför man av praktiska skäl valde den lösning som finns i artikel 177. Möjlighet för samtliga domstolar, förutom vad gäller domstolar i högsta instans som är tvungna att framställa begäran om förhandsavgörande för att förhindra att en rättspraxis utvecklas i medlemsstaterna som innebär att effektiviteten eller enhetligheten i gemenskapsrätten undergrävs.” Pescatore, P., Les travaux du Groupe Juridique dans la négociation des traités de Rome, Revue d’histoire luxembourgeoise, 1982, nr 2, 34, sidorna 145‑161. Min kursivering.

47 Dom av den 27 juni 2000 ( C‑240/98–C‑244/98, EU:C:2000:346).

48 Se, bland annat, dom av den 4 juni 2009, Pannon GSM ( C‑243/08, EU:C:2009:350, punkterna 32 och 33). Se även dom av den 30 maj 2013, Asbeek Brusse och de Man Garabito ( C‑488/11, EU:C:2013:341, punkterna 54–60). Se kommissionens rapport om tillämpningen av rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, KOM(2000) 248 slutlig: Rättsordningarna skall … för att bibehålla räckvidden och för att bevara direktivets fulla effekt respektera en rad principer för att se till att ett oskäligt avtalsvillkor inte binder konsumenten.

49 Dom av den 27 juni 2000, Océano Grupo Editorial och Salvat Editores ( C‑240/98 –C‑244/98, EU:C:2000:346, punkt 25). När det gäller prövning ex officio av om avtalsvillkor är oskäliga är domen Océano Grupo Editorial och Salvat Editores det första steg som togs av domstolen som slog fast att det mål som eftersträvas med artikel 6 i direktiv 93/13 endast uppnås om den nationella domstolen ex officio får pröva huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt. Det andra steget togs i domen av den 26 oktober 2006, Mostaza Claro ( C‑168/05, EU:C:2006:675, punkt 25), i vilken domstolen slog fast att de nationella domstolarna är skyldiga att ex officio bedöma huruvida ett avtalsvillkor som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13 är oskäligt och därigenom kompensera för obalansen [till nackdel för konsumenten] mellan konsumenten och näringsidkaren. Dessa domar har därefter bekräftats av domstolen, först inom ramen för ärenden om betalningsföreläggande, dom av den 4 juni 2009, Pannon GSM ( C‑243/08, EU:C:2009:350, punkterna 22 och 32), och dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkterna 39 och 43), och därefter i ett kontradiktoriskt förfarande mellan en konsument och en näringsidkare, i synnerhet genom dom av den 21 februari 2013, Banif Plus Bank ( C‑472/11, EU:C:2013:88, punkterna 19 och 24) samt inom ramen för utmätningsförfarandet, särskilt genom dom av den 14 mars 2013, Aziz ( C‑415/11, EU:C:2013:164, punkterna 41, 44 och 46).

50 Se dom av den 9 november 2010, VB Pénzügyi Lízing ( C‑137/08, EU:C:2010:659, punkt 44).

51 Dom av den 26 april 2012, Invitel ( C‑472/10, EU:C:2012:242, punkt 22). Se, även, dom av den 14 mars 2013, Aziz ( C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 66), och dom av den 26 januari 2017, Banco Primus ( C‑421/14, EU:C:2017:60, punkt 57).

52 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2013, Aziz ( C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 69), och generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i det målet (C‑415/11, EU:C:2012:700, punkt 74).

53 Dom av den 1 april 2004, Freiburger Kommunalbauten ( C‑237/02, EU:C:2004:209).

54 Se, generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i målet Aziz ( C‑415/11, EU:C:2012:700, punkt 71).

55 Dom av den 14 mars 2013, Aziz ( C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 68).

56 Dom av den 14 mars 2013 ( C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 73). Se, även, generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i detta mål (C‑415/11, EU:C:2012:700, punkterna 77 och 78).

57 Dom av den 26 januari 2017 ( C‑421/14, EU:C:2017:60).

58 Dom av den 26 januari 2017, Banco Primus ( C‑421/14, EU:C:2017:60, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

59 Dom av den 4 juni 2009, Pannon GSM ( C‑243/08, EU:C:2009:350, punkt 39), dom av den 9 november 2010, VB Pénzügyi Lízing ( C‑137/08, EU:C:2010:659, punkt 42), dom av den 14 mars 2013, Aziz ( C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 71), och dom av den 26 januari 2017, Banco Primus ( C‑421/14, EU:C:2017:60, punkt 61). Min kursivering.

60 Se, dom av den14 mars 2013, Aziz ( C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 71).

61 Dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl. ( C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 58).

62 Dom av den 30 april 2014 ( C‑26/13, EU:C:2014:282).

63 Dom av den 14 juni 2012 ( C‑618/10, EU:C:2012:349).

64 Den nationella lagstiftning som det rörde sig om var artikel 83 i omarbetningen av den allmänna lagen om skydd för konsumenter och användare och andra kompletterande lagar. Se punkt 20 i detta förslag till avgörande.

65 Dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 62).

66 Dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones ( C‑40/08, EU:C:2009:615, punkt 58), beslut av den 16 november 2010, Pohotovosť ( C‑76/10, EU:C:2010:685, punkt 62), och dom av den 15 mars 2012, Pereničová och Perenič ( C‑453/10, EU:C:2012:144, punkt 30).

67 Dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 64). I tjugoförsta skälet i direktiv 93/13 anges att [m]edlemsstaterna skall säkerställa att oskäliga villkor inte förekommer i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter. Om sådana villkor ändå förekommer skall de inte vara bindande för konsumenten men avtalet skall fortsätta att vara bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren. Min kursivering.

68 Se dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 65), och dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl. ( C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 57).

69 Min kursivering. Dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 65), dom av den 30 maj 2013, Asbeek Brusse och de Man Garabito ( C‑488/11, EU:C:2013:341, punkt 57), dom av den 21 januari 2015, Unicaja Banco och Caixabank ( C‑482/13, C‑484/13, C‑485/13 och C‑487/13, EU:C:2015:21, punkt 28), och dom av den 26 januari 2017, Banco Primus ( C‑421/14, EU:C:2017:60, punkt 71). Det bör tilläggas att en sådan juridisk möjlighet att avtalet består bör bedömas utifrån objektiva kriterier, och inte på grundval av de intressen som en part i avtalet har. Se Mikłaszewicz, P., Komentarz do art. 3851 k.c., i Osajda, K. (dir.), Kodeks cywilny. Komentarz, éd. 19, 2018, Legalis, kommentar avseende 3851 i polska civilagen, punkt 45.

70 Dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 69). Se även generaladvokaten Trstenjaks förslag till avgörande i det målet (C‑618/10, EU:C:2012:74, punkterna 86‑88).

71 Se dom av den 26 oktober 2006, Mostaza Claro ( C‑168/05, EU:C:2006:675, punkt 36). Se även dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 40), dom av den 30 maj 2013, Jőrös ( C‑397/11, EU:C:2013:340, punkt 25), och dom av den 17 maj 2018, Karel de Grote – Hogeschool Katholieke Hogeschool Antwerpen ( C‑147/16, EU:C:2018:320, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

72 Vikten av att skydda konsumenterna har bland annat föranlett [unions]lagstiftaren att i artikel 6.1 i direktivet föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är bindande för konsumenten. Se dom av den 26 oktober 2006, Mostaza Claro ( C‑168/05, EU:C:2006:675, punkt 36).

73 Dom av den 4 juni 2009, Pannon GSM ( C‑243/08, EU:C:2009:350, punkterna 32 och 33). Se även fotnot 46 i detta förslag till avgörande.

74 Dom av den 30 april 2014 ( C‑26/13, EU:C:2014:282).

75 Dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 81). Se även dom av den 21 januari 2015, Unicaja Banco och Caixabank ( C‑482/13, C‑484/13, C‑485/13 och C‑487/13, EU:C:2015:21, punkt 33), och beslut av den 11 juni 2015, Banco Bilbao Vizcaya Argentaria ( C‑602/13, ej publicerad, EU:C:2015:397, punkt 38).

76 Dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 83). Se även beslut av den 11 juni 2015, Banco Bilbao Vizcaya Argentaria ( C‑602/13, ej publicerad, EU:C:2015:397, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

77 BGH III ZR 325/12 – NJW 2014, 141.

78 Se dom av den 7 oktober 1981(VIII ZR 214/80, NJW 1982, 178 [181]).

79 Se Uffmann, K., Das Verbot der geltungserhaltenden Reduktion, Tübingen, 2010, s. 157, Basedow, J., i Krüger, W., Münchener Kommentar zum BGB, sjunde upplagan, München, 2016, § 306, nr18, Schlosser, P., Staudinger Kommentar zum BGB, april 2013, § 306, nr 20. Vad gäller rättspraxis se BGH, dom av den 10 oktober 2013 (III ZR 325/12, nr 14), dom av den 16 februari 2016 (XI ZR 454/14, nr 21), och dom av den 18 januari 2017 (VIII ZR 263/15, nr 38).

80 Se särskilt BGH, dom av den 17 maj 1982 (VII ZR 316/81), dom av den 25 juni 2003 (VIII ZR 344/02), dom av den 18 januari 2017 (VIII ZR 263/15, nr 38).

81 Se, särskilt, BGH, dom av den 17 maj 1982 (VII ZR 316/81).

82 BGH, dom av den 10 oktober 2013 (III ZR 325/12).

83 Einwilligung zur Abtretung i) Ich erkläre mich damit einverstanden, dass der umseitig genannte Zahnarzt zum Zweck der Erstellung der Rechnung sowie zur Einziehung und der gegebenenfalls gerichtlichen Durchsetzung der Forderung alle hierzu notwendigen Unterlagen, insbesondere meinen Namen, Anschrift, Geburtsdatum, Leistungsziffern, Rechnungsbetrag, Behandlungsdokumentation, Laborrechnungen, Formulare etcetera an die ZA Zahnärztliche Abrechnungsgesellschaft D. (im Folgenden: ZAAG) weitergibt. ii) Insoweit entbinde ich den Zahnarzt ausdrücklich von seiner ärztlichen Schweigepflicht und stimme ausdrücklich zu, dass der Zahnarzt die sich aus der Behandlung ergebende Forderung an die ZAAG [und diese gegebenenfalls an das refinanzierende Institut – D.-Bank e.G., D.] – abtritt. iii) Ich bin mir bewusst, dass nach der Abtretung der Honorarforderung mir gegenüber die ZAAG als Forderungsinhaberin auftritt und deshalb Einwände gegen die Forderung – auch soweit sie sich aus der Behandlung und der Krankengeschichte ergeben – im Streitfall gegenüber der ZAAG zu erheben und geltend zu machen sind und der mich behandelnde Zahnarzt als Zeuge vernommen werden kann. […] .

84 Temming, F., Zeitschrift für das Privatrecht der Europäischen Union (GPR) 2016, sidorna 38–46, och, i synnerhet, se fotnot 8, i vilken det hänvisas till domen Nordenfelt mot Maxim Nordenfelt Guns och Ammunition Co Ltd [1894] AC 535.

85 Se Uffmann, K., Das Verbot der geltungserhaltenden Reduktion, Tübingen, 2010, s. 157.

86 Se Kollmann, A., i Dauner-Lieb, B., Langen, W., Nomos-Kommentar zum BGB, band 2, 3:e upplagan, 2016, 306 §, nr 15 och följande nr, Schulte-Nölke, H., i Schulze, R., Handkommentar zum BGB, 9:e upplagan, 2017, 306 §, nr 4 och följande nr, Bonin, i Artz, M., Beck-Online-Großkommentar zum BGB, upplaga av den 1 mars 2018, 306 §, nr 38 och följande nr, Schmidt, H., i Bamberger/Roth/Hau/Poseck, Beck’scher Online-Kommentar zum BGB, upplaga av den 1 november 2017, 306 §, nr 16 och följande nr., och Schmidt, H., i Ulmer/Brandner/Hensen, AGB-Recht, 306 §, nr 14 och följande nr.

87 Roloff, i Westermann, H.-P., Erman – Kommentar zum BGB, 15:e upplagan, 2017, 306 §, nr 8.

88 För fullständighetens skull bör det nämnas att minoriteten i den tyska doktrinen i huvudsak har anfört att det skulle vara konstigt att hävda att en uppdelning inte även är en ändring. Se Uffmann, K., Das Verbot der geltungserhaltenden Reduktion, Tübingen, 2010, s. 158 och följande sida, Uffmann, K., Recht der Arbeit, 2012, sidorna 113–120 och i synnerhet s. 119. I allmänhet är det ofta knappast möjligt att exakt välja ut de delar som är oskäliga och de som inte är oskäliga. Enligt denna minoritetsuppfattning bör således en räddande ändring godtas. Uffmann, K., se ovan., s. 164 och följande sida, Schlosser, P., i Staudinger, Kommentar zum BGB, upplagan från april 2013, 306 §, nr 25, Basedow, J., i Krüger, W., Münchener Kommentar zum BGB, sjunde upplagan, 2016, 306 §, nr 13 och följande nummer.

89 I denna typ av avtal om hypotekslån avser i princip följande punkter (b, c, d, etcetera) inte grunderna för uppsägning till följd av gäldenärs underlåtenhet att fullgöra sina skyldigheter.

90 Detta villkor återges i punkt 95 i detta förslag till avgörande.

91 Tvärtom förhåller det sig på så sätt vad gäller det omtvistade villkoret i mål C‑179/17 som har följande lydelse: Utan hinder av den löptid som anges i avtalet kan den långivande banken säga upp lånet till betalning genom att anse att låneavtalet har hävts och att skulden i förtid har förfallit till betalning i sin helhet, särskilt vid utebliven betalning på förfallodagen av [en enda], flera eller samtliga avbetalningar som fastställs i det andra villkoret (avseende amortering). Detta villkor uppfyller det första kravet i blue pencil test, eftersom varje typ av utebliven betalning (en enda, flera eller samtliga delbetalningar) kan betraktas för sig.

92 Detta skulle vara fallet: … Utebliven betalning på förfallodagen av en delbetalning av amortering eller ränta …, b) …. c) ….

93 Vilket enligt min mening är fallet med det omtvistade villkoret i mål C‑179/17.

94 Se punkt 89 i detta förslag till avgörande. Se, särskilt, BGH, dom av den 17 maj 1982 (VII ZR 316/81), dom av den 25 juni 2003 (VIII ZR 344/02), och dom av den 18 januari 2017 (VIII ZR 263/15, nr 38).

95 Samma överväganden gäller för det omtvistade villkoret i mål C‑179/17.

96 Se dom av den 9 november 2010, VB Pénzügyi Lízing ( C‑137/08, EU:C:2010:659, punkt 44), och dom av den 26 april 2012, Invitel ( C‑472/10, EU:C:2012:242, punkt 22). Se, även, dom av den 14 mars 2013, Aziz ( C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 66), och dom av den 26 januari 2017, Banco Primus ( C‑421/14, EU:C:2017:60, punkt 57).

97 Avseende skillnaden mellan bedömning/klassificering om ett villkor är oskäligt och följderna av denna bedömning/klassificering, se punkt 65 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

98 Se punkt 66 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

99 Se punkt 72 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

100 I synnerhet avseende den rättsliga fortlevnaden av avtalet se rättspraxis ovan i fotnot 69 i detta förslag till avgörande.

101 Vid tidpunkten för ingåendet av det berörda avtalet om hypotekslån (2005 och 2008) hade artikel 693.2 LEC följande lydelse: [alla förfallna kapital- och räntebetalningar kan krävas om parterna har kommit överens om att hela skulden förfaller till betalning vid utebliven betalning av en delbetalning som överenskommits och överenskommelsen har angetts i registret. I denna bestämmelse föreskrevs följaktligen en möjlighet att med användning av förfarandet för utmätning av intecknad egendom kräva alla förfallna kapital- och räntebetalningar under förutsättning att i) villkoret eller överenskommelsen om uppsägning till förtida betalning anges i fastighetsregistret och att ii) uppsägningen till förtida betalning endast kan komma i fråga vid utebliven betalning av en av de delbetalningar som överenskommits. Se i detta avseende fotnot 21 i mitt förslag till avgörande i mål C‑486/16.

102 Dom av den 14 mars 2013, Aziz ( C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 73), och dom av den 26 januari 2017, Banco Primus ( C‑421/14, EU:C:2017:60, punkt 66). Se även punkt 68 i detta förslag till avgörande.

103 Efter den uppdelning som föreslagits av den hänskjutande domstolen har detta villkor följande lydelse: Utebliven betalning av delbetalning på förfallodagen av amortering eller ränta …

104 Dom av den 14 mars 2013, Aziz ( C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 73), och dom av den 26 januari 2017, Banco Primus ( C‑421/14, EU:C:2017:60, punkt 66).

105 Se punkt 26 i detta förslag till avgörande.

106 I detta avseende se punkt 118 i detta förslag till avgörande.

107 Se fotnoterna 91 och 93 i detta förslag till avgörande.

108 Se fotnot 101 i detta förslag till avgörande.

109 Dom av den 30 april 2014 ( C‑26/13, EU:C:2014:282).

110 Tribunal Supremo (Högsta domstolen) påpekar att en nedläggning av förfarandet för utmätning av intecknad egendom, utöver förlusten av vissa förmåner för gäldenären, innebär att borgenären tvingas att inleda ett fastställelseförfarande för att hypotekslånet ska sägas upp eller hävas på grund av att gäldenären underlåtit att fullgöra sina skyldigheter. Den har tillagt att även i det hypotetiska fall där borgenären skulle vänta under hela den återbetalningsperiod som överenskommits och inte skulle begära att avtalet ska hävas, skulle gäldenärens dröjsmålsränta vara mycket hög med hänsyn till de långa återbetalningstiderna i dessa avtal. Om det är nödvändigt att inleda ett fastställelseförfarande för att häva avtalet om hypotekslån verkar det vara klart att avtalet består.

111 Jag vill återigen framhålla att det i tjugoförsta skälet i direktiv 93/13 föreskrivs att oskäliga villkor … inte [ska] vara bindande för konsumenten men avtalet skall fortsätta att vara bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren. Se även dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkterna 64 och 65).

112 I synnerhet, om huruvida avtal består juridiskt, se rättspraxis ovan i fotnot 69 i detta förslag till avgörande.

113 Av den spanska regeringens skriftliga yttrande framgår att ogiltigförklaringen av det omtvistade villkoret skulle göra rättsförhållandet alltför kostsamt för banken, eftersom detta skulle tvinga banken för det första att inleda ett fastställelseförfarande för att upphäva avtalet, därefter ett allmänt verkställighetsförfarande för indrivning av skulden. Se i detta avseende övervägandena i punkterna 54, 57 och 58 i mitt förslag till avgörande i målen C‑92/16 och C‑167/16.

114 Dom av den 26 januari 2017 ( C‑421/14, EU:C:2017:60, punkt 73).

115 Dom av den 26 januari 2017, Banco Primus ( C‑421/14, EU:C:2017:60, punkt 74).Min kursivering. Se, även, mitt förslag till avgörande i målet Banco Primus ( C‑421/14, EU:C:2016:69, punkt 85).

116 Dom av den 26 januari 2017, Banco Primus ( C‑421/14, EU:C:2017:60, punkt 75).

117 Dom av den 30 april 2014 ( C‑26/13, EU:C:2014:282).

118 C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980.

119 Den fastställde således återbetalningsskyldigheten till konsumenter inte från den tidpunkt då de omtvistade avtalen ingicks utan från den tidpunkt då de domstolsavgöranden där villkoren ogiltigförklarades meddelades.

120 Dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl. ( C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkterna 61 och 66).

121 Den hänskjutande domstolen har i mål C‑179/17 påpekat att även om artikel 693.2 LEC, trots det som anförts i föregående punkt, skulle kunna tillämpas som utfyllnad i abstrakt hänseende, uppkommer ett nytt problem. I denna bestämmelse föreskrivs nämligen bokstavligen att [b]etalning får krävas av hela fordran avseende kapitalbelopp och ränta om parterna har avtalat att hela lånet får sägas upp till förtida betalning om gäldenären under minst tre månader har underlåtit att betala av på lånet … och denna överenskommelse återfinns i låneavtalet. Med andra ord är förekomsten av en överenskommelse ett grundläggande villkor i denna bestämmelse. Visserligen fanns en överenskommelse när avtalet ingicks, men denna har förklarats vara oskälig och ogiltig och är därför inte giltig (den togs bort från avtalet och ska behandlas som om de inte utgör en del av avtalet). Det är således tydligt att artikel 693.2 LEC hänvisar till förekomsten av ett giltigt och verksamt avtal, och inte till en oskälig överenskommelse som är ogiltig och saknar verkan. I motsatt fall, om det anses sakna betydelse om överenskommelsen är oskälig eller inte kommer man fram till det absurda resultatet att uppsägning till förtida betalning enligt ifrågavarande rättspraxis alltid skulle vara möjlig oavsett avtalsvillkorets innehåll (och eventuella oskälighet). Konsumentskyddslagstiftning skulle tömmas på sitt innehåll och det verkar som om dess översyn skulle försvagas allvarligt. Min kursivering Se punkterna 17, 34, 111 och 121, och fotnot 101 i förevarande förslag till avgörande. Se även punkt 55 i mitt förslag till avgörande i mål C‑486/16.

122 Dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl. ( C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 60).

123 Det ska i detta sammanhang erinras om att det ankommer på den nationella domstolen att ta ställning till huruvida en nationell bestämmelse är en utfyllnadsbestämmelse.

124 Se punkt 8 andra grunden för överklagandet i nämnda beslut.

125 Av handlingarna i målet framgår att domare Francisco Javier Orduña Moreno i de domar som meddelats av Tribunal Supremo (Högsta domstolen) den 23 december 2015 och den 18 februari 2016, nämnda ovan i punkt 26 i detta förslag till avgörande, framförde en avvikande mening och uttalade sig om huruvida rättspraxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen) är förenlig med unionsrätten. Tillgänglig på följande webbplats: http://www.poderjudicial.es/search/openDocument/d9586b9875f1d9f4. Se sidorna 8–17. Se även punkt 26 i mitt förslag till avgörande i målen C‑92/16 och C‑167/16 och fotnot 21 i mitt förslag till avgörande i mål C‑486/16.

126 Jag kom på det första exemplet vid förhandlingen när den spanska regeringen för att åskådliggöra de nackdelar som fastställelseförfarandet medför för konsumenten hänvisade till ett liknande hypotetiskt fall.

127 Dom av den 4 juni 2009, Pannon GSM ( C‑243/08, EU:C:2009:350, punkt 33).

128 Dom av den 21 februari 2013, Banif Plus Bank ( C‑472/11, EU:C:2013:88, punkterna 27 och 35).