Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio La Pergola föredraget den 12 februari 1998

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT C 110, 1983, s. 60. Associeringsrådet inrättades genom avtalet om upprättandet av en associering mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet som den 12 september 1963 undertecknades i Ankara av Republiken Turkiet å ena sidan och av medlemsstaterna i EEG och gemenskapen å andra sidan. Avtalet har för gemenskapens räkning ingåtts, godkänts och bekräftats genom rådets beslut 64/732/EEG av den 23 december 1963 (EGT 217, 1964, s. 3685). Artikel 22.1 i avtalet EEG—Turkiet har följande lydelse: Associeringsrådet har befogenhet att fatta beslut för att genomföra avtalets mål och i de fall som föreskrivs i detta. Vardera parten är skyldig att vidta nödvändiga åtgärder för att genomföra de beslut som fattats. ... Den 23 november 1970 undertecknade parterna i Bryssel ett tilläggsprotokoll (nedan kallat tilläggsprotokollet) i syfte att fastställa villkoren, den närmare utformningen av och tidsplanen, för genomförandet av den övergångsperiod som fastställs i avtalet EEG—Turkiet. Tilläggsprotokollet, som är bifogat avtalet EEG— Turkiet, godkändes för gemenskapens räkning genom rådets förordning (EEG) nr 2760 av den 19 december 1972 (EGT L 293, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 1, s. 130). I enlighet med artikel 63.2 trädde det i kraft den 1 januari 1963. Beslut nr 3/80 antogs på grundval av artikel 39 i tilläggsprotokollet, i vilken följande föreskrivs: Associeringsrådet skall före utgången av det första året efter detta protokolls ikraftträdande utfärda bestämmelser inom området för social trygghet för sådana arbetstagare av turkisk nationalitet som utvandrar från en medlemsstat till en annan eller invandrar från en medlemsstat till en annan, samt för deras familjer som är bosatta inom gemenskapen.

3 EGT L 149, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57 (i dess senare ändrade och anpassade lydelse).

4 EGT L 74, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 106 (i dess senare ändrade och anpassade lydelse).

5 Denna fotnot berör endast den italienska versionen av förslaget.

6 Jag vill med avseende på resten av min prövning påpeka att ovan återgivna artikel 1 b i beslut nr 3/80 nästan ordagrant återger definitionen på arbetstagare i artikel 1 a i och 1 a ii i förordning nr 1408/71 (i artikel 1 a preciseras samtidigt begreppen arbetstagare och egenföretagare, och ytterligare föreskrifter finns i punkterna iii och iv).

7 EGT C 110, s. 1. I artikel 1 i den föreslagna tillämpningsförordningen föreskrivs att beslut nr 3/80 är tillämpligt inom gemenskapen. Förslaget består av 80 artiklar och 7 bilagor som avser ytterligare tillämpningsbcstämmclscr för beslutet i fråga. Det omfattar särskilda bestämmelser för var och en av de förmånskatcgoricr som faller inom dess tillämpningsområde. Bestämmelserna innehåller dessutom preciseringar, närmare bestämt avseende förbudet mot sammanträffande av förmåner, fastställande av tillämplig lagstiftning, sammanläggning av försäkringspcriodcr, samt finansiella bestämmelser och övergångsbestämmelser. Gcnomförandcbcstämmclscrna för beslut nr 3/80 liknar i stor utsträckning bestämmelserna i förordning nr 574/72.

8 Det fjärde uppehållstillstånd som regleras i utlänningslagen ges av humanitära skäl (Aufcnthaltsbcfugnis) till berörda utlänningar (och eventuellt till de familjemedlemmar som har rätt att resa till Tyskland av familjcåtcrförcningsskäl) just av humanitära eller politiska skäl eller för att skydda grundläggande rättigheter.

9 Se 3 § 1 samt 56 § i bok VI i Sozialgcsetzbuch (sociallagcn).

10 I enlighet med § 539 första stycket punkt 1 i Rcichsvcrsicherungsordnung (socialförsäkringslagcn).

11 Den tyska regeringens ombud förklarade under sammanträdet att omständigheten att Selma Sürül innehar ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som inte kan förlängas innebär att det krav inte kan anses vara uppfyllt, vilket stadgas i § 56 tredje stycket i bok VI i socialförsäkringslagcn och innebär att den förälder som är vårdnadsansvarig för barnet vanligtvis skall vara bosatt i Tyskland för att tre års obligatorisk inbetalning av avgifter skall tillgodoräknas. Sökanden har för sin del i sitt yttrande till domstolen preciserat att makarna efter den omtvistade perioden, närmare bestämt med verkan från och med den 4 oktober 1996, beviljats ett uppehållstillstånd (det vill säga en definitiv handling, se ovan punkt 8) enligt artikel 7 andra stycket i associeringsrådet EEG—Turkiets beslut nr 1/80 av den 19 september 1980. En turkisk medborgare som har yrkcsutbildats i en medlemsstat och vars föräldrar, även de turkiska medborgare, har varit lagligt yrkesverksamma i den staten i åtminstone 3 år, har enligt denna bestämmelse rätt — oavsett hur lång tid han varit bosatt i värdmcdlcmsstatcn — att besvara anställningscrbjudandcn och följaktligen att få sitt uppehållstillstånd i den staten förlängt (se dom av den 5 oktober 1994 i mål C-355/93, Eroglu, REG 1994, s. I-5113, punkt 17—20).

12 Dom av den 10 september 1996 i mål C-277/94, Taflan-Met m. fl. (REG 1996, s. I-4085).

13 Dom av den 29 april 1982 i mil 17/81, Pabst & Richarz mot Hauptzollamt Oldenburg (REG 1982, s. 1331), punkterna 25— 27. Av ordalydelsen av artikel 53.1 i associeringsavtalet EEG— Grekland, vilken var avfattad i ordalag som liknade artikel 95 i fördraget, samt av avtalets syfte och art, drog domstolen slutsatsen att artikel 53.1 inom ramen för associeringen mellan gemenskapen och Grekland fyllde samma funktion som artikel 95. Den ingår nämligen i en samling bestämmelser som syftar till att förbereda Greklands inträde i gemenskapen genom att en tullunion inrättas, jordbrukspolitiken harmoniseras, fri rörlighet för arbetstagare införs och andra gradvisa anpassningsåtgärder vidtas i enlighet med gemenskapsrättens krav.

14 Dom av den 16 september 1996 i målet Gaygusuz mot Österrike (Eur. Hum. Rts. Reps., 1997, s. 364).

15 Dom av den 30 januari 1997 i de förenade målen C-4/95 och C-5/95 (REG 1996, s. I-511).

16 Dom av den 12 juni 1997 i mål C-266/95 (REG 1997, s. I-3279).

17 Enligt kommissionen skulle förbudet vara tillämpligt i förevarande tvist eftersom arbetsvillkoren för turkiska arbetstaparc som arbetar inom gemenskapen faller inom själva avtalets tillämpningsområde i enlighet med artikel 37 i tilläggsprotokollet. I begreppet arbetsvillkor, vilket enligt domstolens rättspraxis skall tolkas extensivt och omfattar situationer som regleras av regler om social trygghet, skulle dessutom ingå rätten till förmåner, sådana som barnbidrag.

18 Nedan fotnot 30 och därtill hörande del av förslaget.

19 Ovan fotnot 5 och därtill hörande del av förslaget.

20 I bilaga 1 till förordning nr 1408/71, vilken har rubriken Personer som omfattas av förordningen föreskrivs i punkt I (Anställda eller egenföretagare (Artikel 1 a ii och iii i förordningen)), C följande:TYSKLAND Om den behöriga myndighet som ansvarar för utbetalning av familjeförmåner enligt avdelning 3 kapitel 7 i förordningen är en tysk myndighet, skall följande definitioner gälla, enligt artikel 1 a ii i förordningen: a) anställd: en person som är obligatoriskt arbetslöshetsförsäkrad eller som till följd av en sådan försäkring får sjukpenning från försäkringskassa eller motsvarande förmån, ...

21 Se bland andra dom av den 20 september 1990 i mål C-192/89, Sevince (REG 1990, s. I-3461; svensk specialutgåva, volym 10), punkterna 8— 11.

22 Rätten att på nytt väcka en fråga som redan avgjorts av domstolen, om denna tidigare har meddelat ett Förhandsavgörande, ankommer utan tvekan inte bara på den nationella domstol som förhandsavgörandet direkt är riktat till (och som har svårigheter då det gäller förståelsen eller tillämpningen av domen. Se bland andra beslut av den 5 mars 1986 i mål 69/85, Wünsche mot Tyskland (REG 1986, s. 947), samt dom av den 16 december 1992 i mål C-169/91, B & Q (REG 1992, s. I-6635)), utan på varje annan domstol som inte är bunden av det tidigare beslutet (se dom av den 13 maj 1981 i mål 66/80, International Chemical Corporation mot Amministrazione delle finanze dello Stato (REG 1981, s. 1191; svensk specialutgåva, volym 6), punkterna 9—17, och av den 11 juni 1987 i mål 14/86, Pretore di Salò mot X (REG 1987, s. 2545; svensk specialutgåva, volym 9), punkt 12. Det är dessutom riktigt att det i artikel 40 i EG-stadgan för domstolen föreskrivs ett särskilt förfarande i syfte att klargöra innebörden och räckvidden av ett tidigare avgörande på begäran av en part eller en av gemenskapens institutioner som har ett berättigat intresse därav.* Enligt domstolens fasta rättspraxis är artikel 38—41 i stadgan, i vilka anges en uttömmande förteckning över de särskilda rättsmedel som gör det möjligt att ifrågasätta domstolens avgöranden, inte tillämpliga på förhandsavgöranden, eftersom det saknas parter i målet (se beslut av den 18 oktober 1979 i mål 40/70, Sirena mot Eda (REG 1979, s. 3169; svensk specialutgåva, volym 1), och av den 5 mars 1986, ovan punkt 14). Dessutom utesluter omständigheten att ett sådant förfarande kan inledas på en av institutionernas initiativ inte att gemenskapsdomstolarna bibehåller sin behörighet att fastslå innebörden och räckvidden av ett tidigare avgörande om en tolkning är nödvändig för att slita en tvist som de har att ta ställning till (se dom av den 9 augusti 1994 i mål C-412/92 P, parlamentet mot Meskens, REG 1994, s. I-3757), punkt 35.

23 I målet Taflan-Met var parterna i de vid Arrondissementsrechtbank te Amsterdam anhängiga målen tre turkiska medborgare bosatta i Turkiet, makor till turkiska medborgare som hade förvärvsarbetat i olika medlemsstater, däribland Nederländerna, respektive en turkisk arbetstagare, bosatt i Tyskland, som först varit anställd i Nederländerna och därefter i Tyskland, i vilket land han drabbades av arbetsoförmåga. Till följd av respektive makes bortgång ansökte de tre förstnämnda kärandena om efterlevandepension i de medlemsstater där de hade arbetat, vilket beviljades av de tyska respektive belgiska behöriga myndigheterna. Däremot avslogs ansökningarna av de nederländska myndigheterna med anledning av att respektive make till kärandena hade avlidit i Turkiet och att försäkringstagaren eller dennes rättsinnehavare enligt nederländsk lagstiftning inte kan göra anspråk på en förmån annat än om den risk som försäkringen täckte förverkligats vid en tidpunkt då den berörde omfattades av denna lagstiftning. Även käranden i det fjärde målet vid den nationella domstolen, som hade ansökt om invaliditctspcnsion såväl i Tyskland som Nederländerna, fick avslag på sin ansökan av den behöriga nederländska myndigheten (men inte av den tyska) med en liknande motivering: arbetsoförmågan hade uppkommit vid en tidpunkt då den berörde inte längre arbetade i Nederländerna och av den anledningen inte omfattades av nederländsk lagstiftning. Enligt den hänskjutande domstolen kunde kärandena i de nationella målen — även om de inte var försäkrade i den mening som avsågs i de relevanta föreskrifterna i nationell rätt — komma i åtnjutande av de förmåner de ansökt om i Nederländerna i kraft av beslut nr 3/80, närmare bestämt i kraft av artiklarna 12 och 13 i detta. I enlighet med artiklarna 12 b och 13 i beslut nr 3/80 är artikel 45 i förordning nr 1408/71 analogt tillämplig i fråga om invaliditctsförmåncr respektive pensioner vid ålderdom och dödsfall. Enligt artikel 45.4 (i den lydelse som gällde den 1 juni 1992 ocn som var tillämplig på omständigheterna i målet) ansågs arbetstagare, vilka hade omfattats av ett nationellt försäkringssystem men inte längre var det vid den tidpunkt då försäkringsfallct inträffade, vara försäkrade om de vid den tidpunkten omfattades av en annan medlemsstats lagstiftning eller kunde ansöka om förmåner enligt en annan medlemsstats lagstiftning. Eftersom kärandena hade rätt till invaliditctsförmåncr respektive efterlevandepension i andra medlemsstater hade de i princip även kunnat göra gällande en rätt till de omtvistade förmånerna i Nederländerna på grundval av lagen om arbetsförmåga respektive den allmänna lagen om efterlevande.

24 Se dom av den 10 september 1996 (ovan fotnot 11), punkterna 17—22.

25 Ordalydelsen av artikel 22.1 i avtalet EEG—Turkiet har återgivits ovan, fotnot 1.

26 Se dom av den 10 september 1996 (ovan fotnot 11), punkt 19.

27 Se beslut 64/737/EEG om åtgärder och förfarande för tilllämpningen av avtalet om upprättandet av en associering mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet (EGT 217, 1964, s. 3703).

28 Se dom av den 10 september 1996 (ovan fotnot 11), punkt 23 (min kursivering).

29 Anfört arbete, punkt 30.

30 Anfört arbete, punkterna 31 och 32.

31 Anfört arbete punkterna 33— 37.

32 Jae anser således au de uttalanden i doktrinen är förhastade, enligt vilka domen i målet Taflan-Met m. fl. är fullständigt ologisk, vårdslös — eller helt enkelt felaktig — i fråga om rätten till likabchandling i fråga om social trygghet (se S. Peers, Equality, Free Movement and Social Security, Eur. L. Rev., 1997, s. 342, särskilt s. 350 f.).

33 Om domstolen hade fastslagit att likabchandlingsprincipen (eller andra bestämmelser än artiklarna 12 och 13 i beslut nr 3/80) har direkt effekt, hade detta vid en närmare anblick varit ett godtyckligt och rent av onödigt beslut med beaktande av de faktiska omständigheterna i det målet. Dels hade den hänskjutandc domstolen i sina tolkningsfrågor inte hänvisat till artikel 3.1 i beslutet i fråga, dels ansåg domstolen det inte vara lämpligt att utöka sitt avgörandes räckvidd — vilket domstolen inte avstår från att göra när det är lämpligt — genom att ge tolkningsdata (som inte begärts) avseende den bestämmelsen. Därigenom visade domstolen att den delade den nationella domstolens åsikt att artikel 3.1, med beaktande av föremålet för tvisten, inte var relevant för avgörandet i målet. För ett annat exempel på ett förhandsbesked vars domslut var mer begränsat än motsvarande del av domskälen, se dom av den 10 april 1984 i mål 14/83, von Colson och Kamann (REG 1984, s. 1891; svensk specialutgåva, volym 7). Domstolen fastslog bland annat att [d]ct ankommer på den nationella domstolen au, med fullt utnyttjande av den bedömningsfrihet som den har enligt nationell rätt, tolka och tilllämpa den lag som har antagits för att genomföra [rådets direktiv 76/207 om genomförandet av principen om likabchandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor] i överensstämmelse med gemenskapsrättens krav. Formuleringen var något annorlunda i punkt 26 i domen, i vilken hänvisades till den nationella domstolens skyldigheter vid tillämpningen av nationell rätt och i synnerhet 3c bestämmelser i en nationell lag som har införts särskilt för genomförandet av [direktiv 76/207] (min kursivering). På grundval av denna er omfattande formulering, gick det att dra slutsatsen att atta nationella regler — inklusive de som antagits före ett direktiv eller som inte antagits särskilt för att genomföra detsamma — om möjligt måste tolkas mot bakgrund av det aktuella direktivets ordalydelse och syfte. Denna tolkning har därefter avvisats t generaladvokaten Slynns förslag üll avgörande i målet Marshall. Generaladvokaten föredrog att ansluta sig till den lösning som uttryckts i domskälen i domen i målet von Colson i stället för till det obiter dicium som angavs i punkt 26 (se det förslag till avgörande som föredrogs den 18 september 1985 i mål 152/84, REG 1986, s. 725, särskilt sidorna 732 och 733). I förbigående skall sägas att detta obiler dictum troget återgav domstolens åsikt, såsom denna slutligen uttrycktes i domen av den 13 november 1990 i mål C-106/89, Marlcasing (REG 1990, s. I-4135), punkt 8, i vilken domstolen hänvisade till de nationella domstolarnas skyldighet att tolka den nationella rätten mot bakgrund av det relevanta gemenskapsdirektivet i det aktuella ämnet oavsett om denna utfärdats före eller efter det att direktivet antagits. Se även A. Arnull, Owning up to fallibility: Precedent and the Court of Justice, Common Mkt. L. Rev., 1993, s. 247, särskilt s. 250 och 251.

34 Jag citerar generaladvokaten Roemers formulering i förslag till avgörande som föredrogs den 7 juni 1962 i mål 9/61, i vilket dom avkunnades den 12 juli 1962, Nederländerna mot Höga myndigheten (REG 1961, s. 445, särskilt s. 454). Skillnaden mellan ratio decidendi och obiter dicta är däremot relevant i rättsordningar som grundas på Common Law, i vilka endast det förstnämnda kan binda andra domstolar i framtiden (se Arnull, ovan fotnot 32, s. 249).

35 Anfört arbete, s. 248 och 249 (samt ytterligare bibliografihänvisningar) samt Schermers, H. G., — Waclbrocck, D., Judicial Protection in the European Communities, Deventer, 1992 (femte upplagan), s. 96 och 495. Den i texten avsedda principen förklarar bland annat varför de nationella domstolarna kan använda sig av den i artikel 177 i fördraget föreskrivna samarbetsmekanismen för att be domstolen att ge en tolkning av gemenskapsrätten i en fråga som redan besvarats genom ett tidigare avgörande av gemenskapsdomstolen (ovan fotnot 21 och motsvarande del av förslaget. Se även dom av den 3 april 1968 i mål 28/67, Molkerei-Zentrale Westfalen mot Hauptzollamt Paderborn (REG 1968, s. 190), i vilken domstolen på begäran av den hänskjutandc domstolen fastställde ett avgörande som avgivits två år tidigare i enlighet med artikel 177 och förklarade att det [inte fanns någon] anledning att göra en ny tolkning av artikel 95.1 i fördraget. Anfört arbete, s. 204—207). Regeln au domstolens tidigare avgöranden är bindande gäller däremot, som generaladvokaten Warner påpekat, de nationella domstolarna: Samtliga domstolar i gemenskapen, med undantag för EG-domstolcn, är bundna av EG-domstolens egna domars ratio decidendi (se förslag till avgörande som föredrogs den 20 september 1977 i mål 112/76, Manzoni mot FNROM (REG 1977, s. 1658, särskilt s. 1662 och 1663)).

36 Se dom av den 11 juni 1987 (ovan fotnot 21), punkt 12. De fall i vilka domstolen uttryckligen har frångått sin tidigare rättspraxis är lika få som välkända (dom av den 17 oktober 1990 i mål C-10/89, HAG GF (REG 1990, s. I-3711; svensk specialutgåva, volym 10) i fråga om varumärkesrätt, av den 24 november 1993 i de förenade målen C-267/91 och C-268/91, Keck och Mithouard (REG 1993, s. I-6097; svensk specialutgåva, volym 14), i fråga om åtgärder av motsvarande verkan som kvantitativa importrestriktioner, samt av den 30 april 1996 i mål C-308/93, Cabanis-Issartc (REG 1996, s. I-2097), i fråga om betydelsen av skillnaden i nationella socialförsäkringssystem mellan egna och härledda rättigheter i fråga om tillämpningsområdet i personligt hänseende av ett stort antal bestämmelser i förordning nr 1408/71).

37 Se Mavridis, P., Étrangers sans prestations sociales?, L'Observateur de Bruxelles, nr 20/1996, s. 29, särskilt s. 31, enligt vilken slutsatsen att artikel 3.1 i beslut nr 3/80 kan åberopas vid domstol är helt i linje med domstolens rättspraxis.

38 Se förslag till avgörande som föredrogs den 26 mars 1996 i mål C-277/94 (ovan fotnot 11), punkt 12.

39 Ibidem fotnot 27.

40 Se dom av den 14 november 1989 i mål 30/88, Grekland mot kommissionen (REG 1989, s. 3711), punkterna 10— 17, samt generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande i samma mål (REG 1989, s. 3723), punkt 9.

41 Se dom av den 30 september 1987 i mål 12/86, Demirel mot Stadt Schwäbisch Gmünd (REG 1987, s. 3719; svensk specialutgåva, volym 9). Domstolen fastslog att artikel 12 i avtalet EEG-Turkict (enligt vilken de avtalsslutande parterna skall vägledas av artiklarna 48, 49 och 50 i fördraget för att etappvis införa fri rörlighet för arbetstagare sinsemellan) och artikel 36 i tilläggsprotokollet (enligt vilken den fria rörligheten för arbetstagare etappvis skall genomföras enligt principerna i artikel 12 i avtalet under perioden mellan utgången av det tolfte året och utgången av det tjugoandra året efter ikraftträdandet av det nämnda avtalet och att associeringsrådet skall fastställa de bestämmelser som är nödvändiga för detta syfte) huvudsakligen är av programförklaringskaraktär. Dessutom fastslog domstolen att artikel 7 i avtalet (enligt vilken de avtalsslutandc parterna skall vidta alla allmänna och särskilda åtgärder som krävs för att säkerställa att avtalets förpliktelser fullgörs och avstå från alla åtgärder som kan äventyra förverkligandet av avtalets mål) inte kan ge upphov till omedelbara rättigheter för de enskilda som dessa inte redan har på grund av andra bestämmelser i avtalet.

42 Se dom av den 20 september 1990 (ovan fotnot 20), punkterna 17— 25, viljen avsåg: i) artiklarna 2.1 b (enligt vilken en turkisk arbetstagare efter fem års reguljär anställning i en medlemsstat har fritt tillträde till valfri avlönad verksamhet) och artikel 7 (enligt viken medlemsstaterna och Turkiet inte kan införa nya restriktioner för anställning av arbetstagare och deras familjemedlemmar som är reguljärt bosatta och anställda inom respektive parts territorium) i associeringsrådets beslut nr 2/76 om genomförande av avtalet EEG-Turkict samt ii) artikel 6.1 (enligt vilken en turkisk arbetstagare som ingår i den reguljära arbetsmarknaden i en medlemsstat har rätt att efter fyra års reguljär anställning i denna medlemsstat utöva valfri avlönad verksamhet) och 13 (som innehåller en standstill-klausul liknande den i artikel 7 i beslut nr 2/76) i associeringsrådets beslut nr 1/80 om associeringens utveckling. Se även dom av den 5 oktober 1994 (ovan fotnot 10), punkt 17—20 om tolkningen av artikel 7.2 i associeringsrådets ovannämnda beslut nr 1/80.

43 Se dom av den 5 april 1995 i mål C-103/94, Krid (REG 1995, s. I-719) och av den 15 januari 1998 i mål C-1 13/97, Babahcnini (REG 1998, s. I-183), punkterna 17 och 18. Sagda artikel 39.1 ingår i avdelning III (samarbete i fråga om arbetskraft) i samarbctsavtalct mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Folkrepubliken Algeriet, undertecknat i Alger den 26 april 1976 och godkänt på gemenskapens vägnar genom rådets förordning (EEG) nr 2210/78 av den 26 september 1978 (EGT L 263, s. 1; svensk spccialut-gåva, område 11, volym 5, s. 57). Regeln i fråga har följande ydelse: Med förbehåll för vad som föreskrivs i nedanstående punkter skall arbetare med algeriskt medborgarskap, och de familjemedlemmar som bor tillsammans med dem, i fråga om social trygghet åtnjuta en behandling som är fri från diskriminering på grund av nationalitet jämfört med medborgarna i de medlemsstater där de är sysselsatta.

44 Se dom av den 31 januari 1991 i mål C-18/90, Kziber (REG 1991, s. I-199; svensk specialutgåva, volym 11), av den 20 april 1994 i mål C-58/93, Yousfi (REG 1994, s. I-1353), samt av den 3 oktober 1996 i mål C-126/95, Hallouzi-Choho (REG 1996, s. I-4807), punkterna 19 och 20. Sagda artikel 41.1 ingår i avdelning III (samarbete i fråga om arbetskraft) i samarbctsavtalct mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Kungariket Marocko, undertecknat i Rabat den 27 april 1976 och godkänt på gemenskapens vägnar genom rådets förordning (EEG) nr 2211/78 av den 26 september 1978 (EGT L 264, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 5, s. 181). Regeln i fråga har följande lydelse: Med förbehåll för vad som föreskrivs i nedanstående punkter /vilka avser sammanräkning av försäkrings-, anställningseller bosättningspcriodcr som nar fullgjorts i olika medlemsstater, familjebidrag för de familjemedlemmar som är bosatta inom gemenskapen och överföring till Marocko av pensioner och ersättningar/skall arbetare med marockanskt medborgarskap, och de familjemedlemmar som bor tillsammans med dem, i fråga om social trygghet åtnjuta en behandling som är fri från diskriminering på grund av nationalitet jämfört med medborgarna i de medlemsstater där de är sysselsatta. I dessa domar har domstolen fastslagit att avtalets syfte, som är att främja ett övergripande samarbete mellan de avtalsslutande parterna, bland annat i fråga om arbetskraft, bekräftar att den icke-diskrimineringsprincip som stadgas i artikel 41.1 kan reglera enskildas rättsliga ställning direkt.

45 Se dom av den 31 januari 1991 i målet Kziber (ovan fotnot 43), punkt 19.

46 Trots att samarbetsavtalen har samma rättsliga grund (artikel 238 i fördraget) har de andra och mer begränsade målsättningar än avtal som föreskriver att berört tredje land skall associeras eller i framtiden ansluta sig till gemenskapen. Exempelvis syftar de ovannämnda avtalen EEG— Algeriet och EEG— Marocko helt enkelt till att främja övergrif>andc samarbete mellan parterna för att bidra till [tredje ands] ekonomiska och sociala utveckling och stärka förbindelserna mellan parterna (se artikel 1 i avtalet EEG— Algeriet och artikel 1 i avtalet EEG— Marocko), i vilket syfte föreskrivs att föreskrifter och åtgärder kommer att antas och genomföras på områdena ekonomiskt, tekniskt och finansiellt samarbete och inom handeln och på det sociala området.

47 Se dom av den 30 september 1987 (ovan fotnot 40), punkt 9.

48 Se ingressen samt artikel 2.1 i avtalet EEG—Turkiet (min kursivering).

49 Ovan fotnot 40.

50 Se generaladvokaten Darmons förslag till avgörande av den 15 maj 1990 i mål C-192/89 (ovan fotnot 20, REG 1990, s. I-3473), punkterna 27— 29.

51 Se generaladvokaten Van Gcrvcns förslag till avgörande av den 6 december 1990 i mål C-18/90 (ovan fotnot 43, REG 1991, s. I-208), punkt 8. Se även dom av den 12 december 1995 i mål C-469/93, Chiquita Italia (REG 1995, s. I-4533), i vilken domstolen fastslog att Allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) utmärks av att dess bestämmelser är mycket flexibla, särskilt de som rör möjligheter till undantag, åtgärder som kan vidtas i fall av särskilda svårigheter och avgörande av tvister mellan de avtalsslutande parterna och att det därför var uteslutet att bestämmelserna kunde ha direkt effekt. Domstolen fastslog däremot att fjärde AVS— EEG-konventionen, trots att den kännetecknas (på samma sätt som konventionerna om associering av staterna i Afrika och Madagaskar till EEG) av en påtaglig obalans vad rör de avtalsslutandc parternas åtaganden — vilken obalans är en logisk följd av konventionens särskilda karaktär — kan innehålla bestämmelser genom vilka enskilda tillerkänns rättigheter som de kan göra gällande vid de nationella domstolarna för att motsätta sig tillämpningen av nationella lagar som strider mot konventionen.

52 Se Europaavtalen om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Ungern (som antogs genom rådets och kommissionens beslut 93/742/Euratom, EKSG, EG av den 13 december 1993, EGT L 347, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 25, s. 3), Republiken Polen (som antogs genom rådets och kommissionens beslut 93/743/Euratom, EKSG, EG av den 13 december 1993, EGT L 348, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 26, s. 3), Republiken Rumänien (som antogs genom rådets och kommissionens beslut 94/907/Euratom, EKSG, EG av den 19 december 1994, EGT L 357, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 35, s. 3), Republiken Bulgarien (som antogs genom rådets och kommissionens beslut 94/908/Euratom, EKSG, EG av den 19 december 1994, EGT L 358, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 39, s. 3), Republiken Slovakien (som antogs genom rådets och kommissionens beslut 94/909/Euratom, EKSG, EG av den 19 december 1994, EGT L 359, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 40, s. 3), respektive Tjeckiska Republiken (som antogs genom rådets och kommissionens beslut 94/910/Euratom, EKSG, EG av den 19 december 1994, EGT L 360, s. 1), å andra sidan.

53 Se fotnot 43 och 44 och motsvarande punkter. Enligt Pietcrs och Pizarro kan omständigheten att ett förbud mot diskriminering på grundval av nationalitet, vilket domstolen eventuellt skulle kunna förklara direkt tillämpligt, inte har intagits i ovannämnda Europaavtal förklaras med den förlägenhet som domen i målet Kziber mottogs med i vissa medlemsstater (se Pictcrs, D., Enquiry into the Legal Foundations of a Possible Extension of Community Provisions on Social Security to Third-Country Nationals Legally Residing and/or Working in the European Union, i handlingarna från seminariet Social Security in Europe. Equality Between Nationals and Non-Nationals (Oporto, 10-12 november 1994), Lissabon, 1995, s. 189, särskilt s. 232. Sc även Pizarro, S., The Agreements on Social Security Between the Community and Third States: Legal Basis and Analysis, ibidem, s. 105, särskilt s. 115).

54 Sc Pictcrs (ovan fotnot 52, s. 227— 228), vilken har påpekat den betydande obalansen mellan de avtalsslutande parterna i fråga om social trygghet och understrukit att beslut nr 3/80 inte ens nämner samordning med det turkiska systemet för social trygghet och att de turkiska myndigheterna inte ens beviljar ömsesidig behandling av gemenskapsmed-borgare.

55 Se bland annat dom av den 8 oktober 1980 i mål 810/79, Überschär (REG 1980, s. 2747), av den 13 februari 1985 i mål 293/83, Gravier (REG 1985, s. 593), av den 14 juli 1988 i mål 308/86, brottmål mot Lambert (REG 1988, s. 4369), av den 27 september 1988 i mål 42/87, kommissionen mot Belgien (REG 1988, s. 5445), av den 26 februari 1992 i mål C-357/89, Raulin (REG 1992, s. I-1027) samt av den 13 oktober 1992 i de förenade målen C-63/90 och C-67/90, Portugal och Spanien mot rådet (REG 1992, s. I-5073).

56 Se bland annat dom av den 13 december 1972 i mål 44/72, Marsman mot Rosskamp (REG 1972, s. 1243) och av den 12 juli 1984 i mål 237/83, Prodcst mot Caisse primaire d'assurance maladie de Paris (REG 1984, s. 3153).

57 Se dom av den 15 januari 1986 i mål 41/84, Pinna mot Caisse d'allocations familiales de la Savoie (REG 1986, s. 1), punkt 23. Se även bland annat dom av den 12 februari 1974 i mål 152/73, Sotgiu mot Deutsche Bundespost (REG 1974, s. 153), av den 16 februari 1978 i mål 61/77, kommissionen mot Irland (REG 1978, s. 417), av den 14 februari 1995 i mål C-279/93, Schumackcr (REG 1995, s. I-225) och av den 23 maj 1996 i mål C-237/94, O'Flvnn (REG 1996, s. I-2617). Utsträckningen av förbudet mot dold diskriminering oavsett slag har fastslagits av domstolen i fråga om den likabchandlingsprincip som stadgas i artikel 3.1 i förordning nr 1408/71 (se dom av den 12 juli 1979 i mål 237/78, CRAM mot Toia, REG 1979, s. 2645, samt av den 25 juni 1997 i mål C-131/96, Mora Romero, REG 1997, s. I-3659).

58 Se dom av den 1 juli 1993 i mål C-312/91, Metalsa (REG 1993, s. I-3751), punkterna 11 och 12. Med tillämpning av sagda princip har domstolen fastslagit att artikel 18 första stycket i frihandelsavtalet EEG— Österrike av den 22 juli 1972 skulle tolkas på ett annat sätt än artikel 95 i fördraget, trots att de båda bestämmelserna båda avsåg förbudet mot all direkt och indirekt diskriminering inom skatteområdet i fråga om varor från den andra avtalsslutande parten eller medlemsstaterna. Enligt domstolen skulle artikel 95 tolkas mot bakgrund av fördragets målsättningar, först och främst mot bakgrund av inrättandet av en gemensam marknad i vilken alla handelshinder undanröjs i syfte att förena de nationella marknaderna i en enda marknad som i största möjliga utsträckning skall likna en verklig inre marknad. Däremot hade frihandelsavtalet EEG—Österrike, i vilken artikel 18 första stycket ingick, mer begränsade målsättningar, det vill säga att förstärka och utöka de ekonomiska förbindelserna mellan de avtalsslutande parterna samt en balanserad utveckling av handeln mellan EEG och Österrike under iakttagande av rättvisa konkurrensvillkor. Följaktligen ansåg domstolen att det inte stred mot artikel 18 första stycket i frihandelsavtalet EEG— Österrike att i nationell lagstiftning sanktionera brott mot erläggande av mervärdesskatt på ett hårdare sätt då fråga var om import än i fråga om överlåtelse av varor inom landet, även om skillnaden inte stod i proportion till skillnaden mellan de båda brotten (ibidem, punkt 14— 21). Se även dom av den 29 april 1982 (ovan fotnot 12) samt av den 16 juli 1992 i mål C-163/90, Legros m. fl. (REG 1992, s. I-4625; svensk specialutgåva, volym 13), i vilken domstolen fastslog att avtalet EEG— Sverige, som avsåg att konsolidera och utöka de ekonomiska förbindelserna mellan de avtalsslutandc parterna, i synnerhet genom att undanröja handelshinder i enlighet med bestämmelserna i GATT om upprättande av frihandelsområden, hade fråntagits en stor del av sin ändamålsenliga verkan om begreppet avgift med motsvarande verkan som angavs i förbudet mot att ta ut sådana avgifter som avsågs i artikel 6 i avtalet i fråga, skulle tolkas så, att det ansågs na en mindre omfattande räckvidd än samma begrepp i artiklarna 9, 12 och 13 i EEG-fördraget.

59 Ovan fotnot 56 och motsvarande del av texten.

60 Se Baron von Maydell, B., Treatment of Third-Country Nationals in the Memher States of the European Union and the European Economic Area in Terms of Social Law (General Report), i handlingarna från seminariet Social Security in Europe, ovan fotnot 52, s. 137, i synnerhet s. 149.

61 Att den likabchandlingsprincip som fastslås i beslut nr 3/80 måste kunna åberopas även av familjemedlemmar till en arbetstagare som är bosatta i en medlemsstat framgår av den klara ordalydelsen av artikel 2 andra strecksatsen i beslut nr 3/80, förutom av en analog tillämpning av de principer som domstolen fastslog i fråga om familjemedlemmar till en arbetstagare som bodde tillsammans med denne i domen i målet Hallouzi-Choho (se dom av den 3 oktober 1996, ovan fotnot 43).

62 Ovan fotnot 5 och motsvarande punkt.

63 Se generaladvokaten Van Gcrvcns förslag till avgörande av den 14 mars 1989 i mål 388/87, Bestuur van de Nieuwe Algemene Bedrijfsvereniging mot Warmcrdam-Stcggcrda (REG 1989, s. I-1212), punkt 6.

64 Se generaladvokaten Fcnncllys förslag av den 6 mars 1997 i mål C-266/95 (ovan fotnot 15, REG 1997, s. I-3282), punkt 17.

65 Se generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande av den 22 februari 1990 i mål C-2/89, Kits van Hcijningcn (REG 1990, s. I-1764), punkt 14.

66 Ovan fotnot 19 och motsvarande punkt.

67 Se dom av den 12 juni 1997 (ovan fotnot 15). Pascual Merino García, en spansk medborgare som emigrerat till Tyskland, hade vid BfA ansökt om barnbidrag enligt den tyska lagen för sina i Spanien bosatta barn under perioden januari 1986—december 1988. Enligt den tyska förbundslagcn om familjcförmåncr har personer som har sitt hemvist eller är bosatta i Tyskland rätt till barnbidrag för sina barn och likställda. I det avseendet beaktas emellertid inte barn som inte har sitt hemvist eller är bosatta i Tyskland, med förbehåll för bestämmelser i relevant gemenskapslagstiftning. Rätten till utbetalning av förmånen i fråga tillerkänns från början av den månad som villkoren för att erhålla bidraget är uppfyllda till slutet av den månad som villkoren inte längre är uppfyllda. Pascual Merino García hade haft obetald semester år 1986 (mellan den 20 januari och den 2 mars) och år 1987 (mellan den 13 januari och den 2 mars). Enligt den tyska lagen fortsätter för det första en anställd att omfattas av sjukförsäkringen så länge anställningen varar även om lön inte utgår, dock högst under tre veckor. För det andra beaktas även perioder då ingen lön utgår vid beräkningen av perioder som ger rätt till arbetslöshetsersättning, under förutsättning att perioderna inte är längre än fyra veckor vardera. Om perioderna varar längre tid présumeras anställningsförhållandet vara avbrutet från och med den relevanta perioden. Eftersom Pascual Merino García hade fortsatt att omfattas av den obligatoriska sjukförsäkringen, och således fortsatte att vara en anställd i den mening som avses i artikel 1 a i i förordning nr 1408/71, till och med den tredje veckan från och med början av de båda lcdighctspcrioderna, ansåg han sig ha rätt till familjcförmåncr för hela den period som avsågs i ansökan, inklusive de båda lcdighctspcriodcrna.

68 Artikel 73 i förordning nr 1408/71 i dess ändrade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 3427/89 av den 30 oktober 1989 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, cgcnförctagarc eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT L 331, s. 1) har rubriken Anställda eller cgcnförctagarc vars familjemedlemmar är bosatta i en annan medlemsstat än den behöriga staten. I den bestämmelsen fastslås att en anställd eller cgcnförctagarc, som omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat, för sina familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat skall ha rätt till de familjcförmåncr som utges enligt lagstiftningen i den förra staten som om de vore bosatta i den staten. Som domstolen har påpekat i domen i målet Merino García, framgår det tydligt av den bestämmelsens lydelse att den inte i sig medför en rätt till familjcförmåncr. Familjcförmåncr beviljas nämligen i enlighet med relevanta nationella bestämmelser (se dom av den 12 juni 1997, ovan fotnot 15, punkt 29).

69 Vilken bestämmelse återges i artikel 1 b ii i beslut nr 3/80 (ovan fotnot 5).

70 Se domen i målet Merino García (ovan fotnot 15), punkt 25.

71 Generaladvokaten La Pergolas förslag till avgörande av den 6 juni 1996 i målet Stöber och Piosa Pereira (ovan fotnot 14), REG 1997, s. I-513, punkt 28.

72 Ovan fotnot 66 och motsvarande punkt.

73 Ovan fotnot 56 och motsvarande punkt.

74 Se domen i målet Merino García (ovan fotnot 15), punkterna 33— 36. Jag vill ånyo påpeka att domstolen drog en liknande slutsats avseende begreppet anställd i den mening som avses i artikel 73 i förordning nr 1408/71 och samma tyska lagstiftnings oförcnlighct med likabehandlingsprincipen i artikel 52 i fördraget i domen i målet Stöber och Piosa Pereira, vilket mål likaledes har nämnts tidigare (ovan fotnot 14).

75 Se domen i målet Merino García (ovan fotnot 15), punkt 22.

76 Se dom av den 22 september 1992 i mål C-153/91, Petit (REG 1992, s. I-4973) och generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande av den 2 maj 1996 i de förenade målen C-245/94 och C-312/94, Hoever och Zachów (REG 1996, s. I-4898), punkt 41.

77 Som bekant var detta den bestämmelse vars tillämpning var omtvistad i de ovannämnda målen Stöber och Piosa Pereira samt Merino García (ovan fotnot 14, 15 och 67 samt motsvarande punkter).

78 Se mitt förslag till avgörande i de förenade målen C-4/95 och C-5/95 (ovan fotnot 70), punkt 31.

79 Se domen i målet Kits van Heijningen (ovan fotnot 64, REG 1990, s. I-1755), punkt 10.

80 Se dom av den 23 mars 1982 i mål 53/81, Levin (REG 1982, s. 1035).

81 Se bland andra dom av den 3 juni 1986 i mål 139/85, Kcmpf (REG 1986, s. 1741; svensk specialutgåva, volym 8).

82 Se domen i målet Legros (ovan fotnot 57).

83 Se domen i målet Cabanis-Issaric (ovan fotnot 35), punkt 47, i vilken domstolen beslutade att begränsa sitt avgörandes verkningar i tiden och således biföll yrkandet av de medlemsstaters regeringar som intervenerat i förfarandet, trots att dessa inte varit i stånd att ens uppskattningsvis bedöma de ekonomiska konsekvenserna som domen skulle få för finansieringen av de nationella socialförsäkringssystemen.

84 Ovan fotnot 37 och 38 och motsvarande punkter.