Förslag till avgörande av generaladvokat Verica Trstenjak föredraget den 3 februari 2009

1 Originalspråk: tyska.

2 Rådets förordning (EG) nr 1782/2003 av den 29 september 2003 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare och om ändring av förordningarna (EEG) nr 2019/93, (EG) nr 1452/2001, (EG) nr 1453/2001, (EG) nr 1454/2001, (EG) nr 1868/94, (EG) nr 1251/1999, (EG) nr 1254/1999, (EG) nr 1673/2000, (EEG) nr 2358/71 och (EG) nr 2529/2001 (EUT L 270, s. 1).

3 Se punkt 49 i klagandens inlaga.

4 I Schwartz, W., Kommentar zu EU- und EG-Vertrag (utgiven av Heinz Mayer), artikel 32, punkt 6, s. 17, förklaras att åtgärden att från början ta med jordbrukssektorn i den gemensamma marknaden var mycket omstridd av militära och politiska skäl. Mot den bakgrunden kan beslutet av de stater som grundade EEG att föra upp även jordbrukssektorn på gemenskapsnivå inte värderas högt nog. Det utgjorde efter de traumatiska erfarenheterna från de båda världskrigen med påföljande hungersnöd en varaktigt fredsskapande åtgärd av samma dignitet som sammanförandet av de nationella gruv- och stålindustrierna i Montanunionen. Priebe, R./Mögele, R., Agrarrecht, i M. Dauses (utgivare), Handbuch des EU-Wirtschaftsrechts, band 1, del G, punkt 2, s. 3, anför att den nuvarande europeiska jordbrukspolitiken endast kan förstås mot bakgrund av det utgångsläge som rådde när gemenskapen grundades. Jordbruket i Europa i slutet av femtiotalet präglades i stor utsträckning av folkförsörjningssyftet och av en eftersläpning i förhållande till andra näringsgrenar i fråga om utveckling och inkomster.

5 Enligt Heuser, I., Bodenschutz als Ziel der gemeinsamen Agrarpolitik, Jahrbuch des Agrarrechts (utgiven av C. Calliess med flera), Köln 2006, s. 187, är jordbruket fortfarande präglat av att teknisk utveckling, intensiva produktionsmetoder och därmed förbunden försäljning av överskott, för med sig en ökad belastning för de olika delarna av miljön.

6 Se slutsatserna från Europeiska rådet den 26 mars 1999 i Berlin om innehållet i reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Där sägs följande: Innehållet i reformen kommer att säkerställa att jordbruket är multifunktionellt, hållbart, konkurrenskraftigt och utsträckt över hela Europa, inbegripet regioner med särskilda problem, att det har kapacitet för landskaps- och naturvård och väsentligt bidrar till landsbygdens livskraft, att det möter konsumenternas farhågor och krav i fråga om livsmedlens kvalitet och säkerhet, miljöskydd och skydd av djurens välbefinnande.

7 Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet av den 10 juli 2002, KOM(2002) 394 slutlig, s. 22.

8 Rådets förordning (EG) nr 1259/1999 av den 17 maj 1999 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken (EGT L 160, s. 113).

9 Artikel 3.1 i förordning nr 1259/1999 med rubriken Miljöskyddskrav har följande lydelse: När det gäller jordbruksverksamhet inom denna förordnings räckvidd skall medlemsstaterna vidta de miljöåtgärder som de anser vara lämpliga, med tanke på vilken jordbruksmark som används eller vilken produktion det gäller, och som återspeglar de potentiella miljöeffekterna. Dessa åtgärder får inbegripa – stöd till jordbruksmiljöåtaganden, – allmänna obligatoriska miljökrav, – särskilda miljökrav som ett villkor för direkta utbetalningar. Schwartz, W., a. a. (ovan fotnot 4), artikel 34, punkt 13, s. 31, uppfattar denna bestämmelse som ett bemyndigande för medlemsstaterna att vidta lämpliga miljöåtgärder. Adam, V., La réforme de la politique agricole commune de l’Union, band I, Paris 2001, s. 266, pekar på de miljöpolitiska kravens betydelse för bestämmelsens tillkomst. Författaren betecknar det som ett betydande framsteg för miljöpolitiken inom den gemensamma jordbrukspolitiken.

10 Se Bianchi, D., La Politica Agricola Comune (PAC), Guezzano 2007, s. 46, som pekar på hur de miljöpolitiska kraven växt sedan reformen år 1999.

11 Kommissionens förslag av den 21 januari 2003 till rådets förordning om upprättande av gemensamma bestämmelser för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättandet av stödsystem för producenter av vissa grödor, KOM(2003) 23 slutlig.

12 Se punkterna 43–46 ovan.

13 Dubois, L./Blumann, C., Droit matériel de l’Union européenne, tredje upplagan, s. 315 och följande sida, pekar på de nyheter som den nya gemensamma jordbrukspolitiken har fört med sig. Till dessa hör skyddet för konsumenterna, jordbruket och miljön samt prisstabiliteten. De pekar också på en ökad tillämpning av miljöpolitiska villkor genom antagandet av förordning nr 1782/2003.

14 Se dom av den 29 mars 1990 i mål C-62/88, Grekland mot rådet (REG 1990, s. I-1527), punkt 20. Oberoende härav är det entydigt så att tyngdpunkten i förordning nr 1782/2003 ligger på jordbruksområdet.

15 Artikel 6 EG tar sikte på gemenskapens politik och verksamhet enligt artikel 3 EG. I den sistnämnda artikeln räknas de verksamheter upp genom vilka fördragsmålen i artikel 2 ska uppnås, det vill säga bland annat en hållbar utveckling av näringslivet, en hög nivå i fråga om miljöskydd och förbättring av miljöns kvalitet. Därmed står det klart att den horisontella bestämmelsen avser gemenskapens verksamhet i dess helhet. Särskild betydelse har miljön i fråga om den gemensamma politiken på jordbruksområdet (artikel 3 e), den gemensamma politiken på transportområdet (artikel 3 f), upprättandet och utvecklingen av transeuropeiska nät (artikel 3 o) och åtgärder på områdena energi och turism (artikel 3 u). Se även, för ett liknande resonemang, Jahns-Böhm, J., EU-Kommentar (utgiven av J. Schwarze), artikel 6 EGV, punkt 10, s. 277.

16 Enligt Heuser, I. (ovan fotnot 5), s. 201, kan markskyddet på grund av den miljörättsliga integrationsklausulen i artikel 6 EG i vissa situationer också väga tyngre än de övriga målen med den gemensamma jordbrukspolitiken.

17 Se, för ett liknande resonemang, Priebe, R., Differenzierung und Dezentralisierung in der gemeinsamen Agrarpolitik, Tradition und Weltoffenheit des Rechts: Festschrift für Helmut Steinberger, 2002, s. 1350. Se även Adam, V. (ovan fotnot 9), s. 178, som påpekar att vissa förordningar på området för den gemensamma jordbrukspolitiken innehåller bemyndiganden för medlemsstaterna. Därmed ifrågasätts varken gemenskapens exklusiva behörighet eller förordningars direkta giltighet. Författaren visar att flera förordningar ger medlemsstaterna ett stort handlingsutrymme, vilket på intet sätt betyder att jordbrukspolitiken på nytt blir en fråga för medlemsstaterna. Samma bedömning görs av Priebe, R./Mögele, R. (ovan fotnot 4), punkt 19. Thiele, G., Das Recht der Gemeinsamen Agrarpolitik der EG, Berlin 1997, s. 76, skiljer mellan å ena sidan förordningar enligt vilka medlemsstaterna inte har kvar något handlingsutrymme och som därför kan tillämpas direkt, och å andra sidan sådana förordningar som antingen uttryckligen ger medlemsstaterna behörighet att anta normer eller inte har en uttömmande reglering så att medlemsstaterna av det skälet har ett kvarstående handlingsutrymme.

18 Som sådana räknas förordningar som måste kompletteras med tillämpningsåtgärder antingen av gemenskapslagstiftaren eller av den nationella lagstiftaren på grund av uttryckligt eller implicit angivet bemyndigande eller åläggande. Jämför Schroeder, W., i EUV/EGV Kommentar (utgiven av R. Streinz), artikel 249 EGV, punkt 61, Ruffert, M., i EUV/EGV Kommentar (utgiven av C. Calliess/M. Ruffert, artikel 249, punkt 43, s. 2133). Domstolen har fastställt att gemenskapslagstiftaren inte är förhindrad att i en förordning bemyndiga en medlemsstat att vidta tillämpningsåtgärder (se dom av den 11 november 1992 i mål C-251/91, Roland Teulie, REG 1992, s. I-5599, punkt 13, och av den 27 september 1979 i mål 230/78, Eridania Zuccherifici, REG 1979, s. 2749; svensk specialutgåva, volym 4, s. 513, punkt 34).

19 Av samma mening är Borghi, P. i Il regolamento N° 1782/2003 e le norme dell’organizzazione mondiale del commercio (OMC/WTO), Rivista di diritto agrario, 2005, s. 100, som uppfattar bilaga IV som endast ett schema (bestående av målen och de medel som måste användas för att förverkliga målen) som ställs till förfogande och som medlemsstaterna måste hålla sig till när de definierar minimikrav för god jordbrukshävd och goda miljöförhållanden. Ett liknande resonemang förs av Bianchi, D. (ovan fotnot 10), s. 228, som anser att gemenskapslagstiftaren endast har inrättat en allmän normgivningsram. Därmed har gemenskapslagstiftaren velat ge medlemsstaterna ett stort handlingsutrymme och samtidigt ett stort ansvar.

20 Priebe, R. (ovan fotnot 17), s. 1360, förklarar att gemenskapens jordbrukslagstiftning till övervägande del genomförs av medlemsstaterna. Författaren påpekar i sammanhanget att medlemsstaterna i jordbrukslagstiftningen har getts ett stort handlingsutrymme med möjlighet att differentiera normgivningen. Detta visar sig i generalklausulliknande villkor.

21 Som domstolen konstaterade i domen i målet Eridania Zuccherifici (ovan fotnot 18), punkt 34, innebär den direkta giltigheten av den rättsakt i vilken medlemsstaten bemyndigas att vidta nationella tillämpningsåtgärder att de nationella domstolarna kan pröva om åtgärderna överensstämmer med gemenskapsförordningens innehåll.

22 Liknande begrepp används även i de tyska (Landschaftselemente), italienska (elementi caratteristici del paesaggio), nederländska (landschapselementen), portugisiska (características das paisagens) och svenska (landskapselement) versionerna.

23 På det sättet entydigt åtskilda i Meyers Enzyklopädisches Lexikon, nionde upplagan, 1971–1984, band 14, s. 598.

24 Enligt en definition i Shorter Oxford English Dictionary, femte upplagan, 2002, band 1, s. 1536, ska med begreppet landskap (landscape) på engelska förstås an expanse of terrain or district which is visible from a particular place or direction; an expanse of (country) scenery. Definitionen överensstämmer med definitionen av samma begrepp på franska (paysage), som enligt Le Nouveau Petit Robert, 2007, s. 1836 lyder étendue de terre qui s'offre à la vue.

25 Ett liknande begrepp används även i den spanska språkversionen (particularidades topográficas).

26 Begreppet topografi har grekiskt ursprung och är en kombination av de grekiska orden τόπος (topos), som betyder ort, och γραφειν (graphein), som betyder skriva. Topographein betyder alltså ordagrant beskriva en ort.

27 Se vad som anges under begreppet topografi i The New Encyclopaedia Britannica, femtonde upplagan, 1975, band 11, s. 848 och i Webster's Ninth New Collegiate Dictionary, 1987, s. 1244.

28 Enligt vad som anges under begreppet topografisk karta (topographic map) i The New Encyclopaedia Britannica (ovan fotnot 27), band 11, s. 848, där det sägs att såväl naturliga som av människan skapade kännetecken avbildas i sådana. Till den sistnämnda kategorin hör städer och byar, gator, järnvägslinjer, kanaler, dammar, broar, tunnlar med mera.

29 Se Meyers Enzyklopädisches Lexikon (ovan fotnot 23), band 14, s. 598.

30 I Shorter Oxford Dictionary (ovan fotnot 24), band 1, s. 1536, definieras det engelska begreppet för landskap som ett geografiskt begrepp enligt följande: a tract or region of land with its characteristic topographical features, especially as shaped or modified by (usually natural) processes and agents.

31 Se Meyers Enzyklopädisches Lexikon (ovan fotnot 23), band 14, s. 598.

32 Se utförligt om begreppet landscape architecture i The New Encyclopaedia Britannica (ovan fotnot 27), band 7, s. 139 och följande sida.

33 Enligt Monier, R., Manuel élémentaire de droit romain, sjätte upplagan, Paris 1947, s. 432, var servitut, till vilka även rätten att nyttja väg hörde, avsedda att gynna ett optimalt ekonomiskt utnyttjande av en fastighet. I romersk rätt skilde man i fråga om servitut mellan markservitut (servitutes praediorum rusticorum) och byggnadsservitut (servitutes praediorum urbanorum). Avgörande för skillnaden dem emellan var inte fastighetens belägenhet utan servitutets ändamål. Till markservituten hörde rätten att gå över en fastighet (iter), rätten att åka över fastigheten (via), rätten att driva boskap över den (actus), och rätten att leda vatten över den (acquae ductus). Dessa fyra servitut är sannolikt de äldsta i romersk rätt. Rätten iter innebar även en rätt att rida. Till rätten via hörde rätt att gå, rätt att åka och rätt att driva boskap. Servitutet acquae ductus kunde även inbegripa rätt att ta vatten ur en källa. Andra markservitut var rätt till vattningsställe för boskap, vattenhämtning, boskapsbete och mineralletning (se Mayer-Maly, T., Römisches Recht, andra upplagan, 1999, s. 97 och följande sida.

34 I beslutet om hänskjutande återges vissa delar av en konsekvensanalys av bestämmelsernas effekt (Regulatory Impact Assessment). Där redovisas de ekonomiska och miljömässiga effekterna, effekterna i allmänhet för landsbygden samt de regionala effekterna av de engelska tillämpningsföreskrifterna.

35 Se Ditt, K., Vom Natur- zum Umweltschutz? England 1949 bis 1990, Natur- und Umweltschutz nach 1945 – Konzepte, Konflikte, Kompetenzen (utgiven av Franz-Josef Brüggemeier och Jens Ivo Engels), 2005, s. 39, där det påpekas att det i naturskyddslagstiftningen för England och Wales redan under 1940-talet gjordes skillnad mellan ett starkt naturskydd för vetenskapliga ändamål och ett natur- och landskapsskydd för estetiska och turistmässiga ändamål. För ett natur- och landskapsskydd med estetiska och turistmässiga syften antog parlamentet den 18 mars 1949 National Parks and Access to the Countryside Act. I lagen föreskrevs bland annat att de olika County Councils för den rekreationssökande allmänheten skulle öppna fri mark som inte utnyttjats för jordbruksändamål genom avtal med markägarna, säkerställa gammal rätt att nyttja väg och inrätta nya vägar med sådana rätt. Förutom nationalparker skulle även så kallade Areas of Outstanding Natural Beauty(AONB) inrättas. På grund av det ökande intresset för natur och landskap under efterkrigstiden utfärdade regeringen den 3 augusti 1968 Countryside Act. Den lagen gav de olika County Councils möjlighet att, i stor utsträckning med hjälp av statsbidrag, för den rekreationssökande allmänheten öppna Country Parks. Countryside and Rights of Way Act 2000 hade på sin tid regler om allmänhetens tillgång till landsbygden, och den lagen hade enligt vad som framkommit även miljöpolitiska syften som bevarande av en regions naturskönhet, bevarande av naturen och skydd för djurlivet.

36 Se punkt 57 ovan.

37 Se punkt 72 ovan.

38 Se punkterna 77 och 81 ovan.

39 Se kommissionens informationsbroschyr Agenda 2000 – Förstärka unionen och förbereda för utvidgningen 2004, s. 7 (tillgänglig på http://ec.europa.eu/agenda2000/index_sv.htm). I motiveringen till Agenda 2000 sägs vidare: Jordbruket uppvisar i de femton länderna i unionen en stor mångfald i fråga om naturresurser, odlingsmetoder, konkurrenskraft, inkomster och traditioner. Detta är en styrka för europeiskt jordbruk som är dess särdrag och skapar dess ställning. För att få mer nytta av detta krävs emellertid att mångfalden får sin motsvarighet inom jordbrukspolitiken. Mekanismerna och metoderna hos den tidiga gemensamma jordbrukspolitiken var skapade för en gemenskap med sex medlemmar och därefter har de knappast förändrats. De uppfyller inte kraven hos en union med femton medlemmar som förbereder sig för att ta emot nya medlemmar. De medför svårigheter, byråkrati och till slut bristande förståelse hos jordbrukarna. Därför måste en ny decentraliserad modell utvecklas som ger medlemsstaterna möjlighet att själva reglera vissa frågor så att större hänsyn kan tas till särskilda förhållanden inom berörda sektorer eller på lokal nivå, KOM(1998) 158 slutlig, s. 3.

40 Samma beskrivning återfinns hos Priebe, R, (ovan fotnot 17), s. 1351 och Adam, V, (ovan fotnot 9), s. 239.

41 Boch, C., Devolution and Community law, A true European, 2005, s. 54, påpekar att decentraliserade beslutsfattare i ökad grad har fått att göra med frågor där gemenskapslagstiftaren ställer upp de viktigaste politiska målen. Det gäller även sådana fall där decentraliserade beslutsfattare ges ett handlingsutrymme. Icke desto mindre ger deras handlingsutrymme dem möjlighet att beakta regionala och lokala skillnader.

42 Detta ligger i linje med idén om subsidiaritet, även om artikel 5.2 EG inte därmed kan sägas vara tillämplig eftersom subsidiaritetsprincipen enligt den bestämmelsen inte är tillämplig i fall där gemenskapen är ensam behörig. I doktrinen är det omstritt i vilken mån gemenskapen är ensam behörig på jordbruksområdet (se, i detta avseende, Schwartz, W. (ovan fotnot 4), artikel 37, punkt 7, s. 38). Även om det förekommer parallella behörigheter mellan gemenskapen och medlemsstaterna (se dom av den 17 maj 1990 i mål C-158/89, Weingut Dietz-Matti, REG 1990, s. I-2013, innebär dock den befintliga och ständigt ökande lagstiftningsmängden på jordbruksområdet liksom den omständigheten att nästan alla generella bestämmelser på området antas genom förordning, att de enskilda medlemsstaterna knappast ges något stort handlingsutrymme. Å andra sidan är subsidiaritetstanken, såsom Lenaerts, K./Van Nuffel, P., Constitutional Law of the European Union, andra upplagan, London 2005, punkt 5-029, s. 102, riktigt har påpekat, som politisk princip äldre än bestämmelsen i artikel 5.2 EG och har därför redan innan den förankrades i fördraget påverkat flera av gemenskapens politikområden, så även den gemensamma jordbrukspolitiken.

43 Se Leyland, P., La devolution britannica: integrazione, responsabilità e controlli, Unione europea e autonomie regionali – Prospettive per una Costituzione europea, Turin 2003, s. 91 och följande sidor, i vilken det förklaras att den som devolution betecknade nya fördelningen av behörighet bland regionerna i Förenade kungariket i huvudsak syftar till en modernisering av den statliga förvaltningen, vilken ska komma närmare medborgarna på lokal nivå vid viktiga beslut. Syftet är även att varje regions speciella förhållanden ska beaktas.

44 Torre, A., Uno Stato a geometria variabile. Asimmetrie della politica, delle istituzioni e dei diritti nella devolution del Regno Unito, Unione europea e autonomie regionali – Prospettive per una Costituzione europea, Turin 2003, s. 144 och följande sidor, talar om en konvergens mellan den devolution som pågår i Förenade kungariket och konstitutionaliseringsprocessen inom Europeiska unionen, som främjar autonomin för regeringar i stora regioner. Birkinshaw, P., Devolution in the United Kingdom: Processes, problems and consequences for the UK constitution, L’Europa tra federalismo e regionalismo, Milano 2003, s. 67, understryker att devolution i Förenade kungariket uppstod under en tid när regionerna inom Europeiska unionen fick ökad betydelse.

45 Dom av den 12 juni 2003 i mål C-97/01, kommissionen mot Luxemburg (REG 2003, s. I-5797), punkt 37, av den 13 september 2001 i mål C-417/99, kommissionen mot Spanien (REG 2001, s. I-6015), punkt 37, av den 10 november 1992 i mål C-156/91, Hansa Fleisch (REG 1992, s. I-5567), punkt 23, av den 28 februari 1991 i mål C-131/88, kommissionen mot Tyskland (REG 1991, s. I-825), punkt 71, av den 14 januari 1988 i mål 227/85–230/85, kommissionen mot Belgien (REG 1988, s. 1), punkt 9, av den 25 maj 1982 i mål 97/81, kommissionen mot Nederländerna (REG 1982, s. 1819), punkt 12, och av den 25 maj 1982 i mål 96/81 (REG 1982, s. 1791), punkt 12. Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston av den 28 juni 2007 i mål C-212/06, Gouvernement de la Communauté française och Gouvernement wallon (REG 2008, s. I-1683), punkt 101, och förslag till avgörande av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer av den 10 december 2002 i mål C-103/01, kommissionen mot Tyskland (REG 2003, s. I-5369), punkt 27.

46 Se, för ett liknande resonemang, Ruffert, M. (ovan fotnot 18), artikel 249, punkt 63, s. 2140.

47 Här visar gemenskapens rättsordning sitt folkrättsliga ursprung, som även erkänts av domstolen (se dom av den 5 februari 1963 i mål 26/62, Van Gend & Loos, REG 1963, s. 25, svensk specialutgåva, volym 1, s. 161, och av den 15 juli 1964 i mål 6/64, Costa mot E.N.E.L, REG 1964, s. 1269; svensk specialutgåva, volym 1, s. 211). Folkrätten reglerar endast förhållandet mellan stater utan att ingripa i deras interna angelägenheter. Såtillvida är folkrätten på grund av principen om staternas suveränitet likgiltig till frågor som rör lagstiftning om staternas organisation. Detta motsvarar en princip enligt internationell sedvanerätt som har kodifierats i artikel 27 i Wienkonventionen om traktaträtten, och som innebär att en fördragspart inte kan åberopa bestämmelser i sin interna rätt för att rättfärdiga sin underlåtenhet att fullgöra en traktat. Som Boch, C. (ovan fotnot 41), s. 54, riktigt påpekar utgör EU- och EG-fördragen formellt sett internationella avtal som är bindande för medlemsstaterna. Den omständigheten att det är medlemsstaterna som är fördragsparter innebär att respektive medlemsstats konstitution är irrelevant för unionen. Inre angelägenheter angår inte unionen, som i huvudsak måste förbli blind inför all nationell behörighetsfördelning.

48 Se dom av den 17 december 1970 i mål 30/70, Scheer (REG 1970, s. 1197), punkt 10, och av den 20 oktober 1981 i mål 137/80, kommissionen mot Belgien (REG 1981, s. 2393), punkterna 3–9. Se, för ett liknande resonemang, Lenaerts, K./Van Nuffel, P. (ovan fotnot 42), punkt 14-047, s. 607.

49 Se punkt 58 ovan.

50 Klaganden, som i sin inlaga visserligen endast åberopar de allmänna principerna om icke-diskriminering och likhet, hänvisar dock till domstolens rättspraxis angående artikel 34.2 EG. I förevarande fall är emellertid endast artikel 34.2 EG tillämplig. Artikeln innehåller ett särskilt diskrimineringsförbud som inte gäller endast för den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaden utan för den gemensamma jordbrukspolitiken som helhet (se för ett liknande resonemang även Schwartz, W., a. a. (ovan fotnot 4), artikel 34, punkt 30, s. 34).

51 Se dom av den 23 oktober 2007 i mål C-273/04, Polen mot rådet (REG 2007, s. I-8925), punkt 86, av den 22 juni 2006 i mål C-182/03, Belgien mot kommissionen (REG 2006, s. I-5479), punkt 170, av den 30 mars 2006 i de förenade målen C-87/03 och C-100/03, Spanien mot rådet (REG 2006, s. I-2915), punkt 48, av den 6 mars 2003 i mål C-14/01, Niemann (REG 2003, s. I-2279), punkt 49, av den 13 april 2000 i mål C-292/97, Karlsson med flera (REG 2000, s. I-2737), punkt 39, av den 10 mars 1998 i mål C-122/95, kommissionen mot Tyskland (REG 1998, s. I-973), punkt 62, av den 17 april 1997 i mål C-15/95, EARL de Kerlast (REG 1997, s. I-1961), punkt 35, av den 17 oktober 1995 i mål C-44/94, Fishermen’s Organisations med flera (REG 1995, s. I-3115), punkt 46, av den 10 januari 1992 i mål C-177/90, Kühn (REG 1992, s. I-35), punkt 18, av den 20 september 1988 i mål 203/86, Spanien mot rådet (REG 1988, s. 4563), punkt 25, av den 25 november 1986 i de förenade målen 201/85 och 202/85, Klensch (REG 1986, s. 3477; svensk specialutgåva, volym 8, s. 729), punkt 9, av den 27 mars 1980 i de förenade målen 66/79, 127/79 och 128/79, Salumi med flera (REG 1980, s. 1237; svensk specialutgåva, volym 5, s. 163), punkt 14, av den 19 oktober 1977 i de förenade målen 117/76 och 16/77, Ruckdeschel (REG 1977, s. 1753; svensk specialutgåva, volym 3, s. 421), punkt 7, av den 19 oktober 1977 i de förenade målen 124/76 och 20/77, Moulins et Huileries de Pont-à-Mousson och Providence agricole de la Champagne (REG 1977, s. 1795), punkt 16, av den 25 oktober 1978 i mål 125/77, Koninklijke Scholten-Honig och De Bijenkorf (REG 1978, s. 1991), punkt 26, av den 25 oktober 1978 i de förenade målen 103/77 och 145/77, Royal Scholten-Honig och Tunnel Refineries (REG 1978, s. 2037), punkt 26, samt mitt förslag till avgörande av den 4 september 2008 i mål C-338/06, kommissionen mot Spanien (REG 2008, s. I-10139), punkt 57.

52 Domen i målet Klensch (ovan fotnot 51), punkt 10, och dom av den 14 juli 1994 i mål C-351/92, Graff (REG 1994, s. I-3361), punkterna 17 och 18.

53 Se, för ett liknande resonemang, Van Rijn, T., Vertrag über die Europäische Union und Vertrag zur Gründung der Europäischen Gemeinschaft – Kommentar (utgiven av Groeben/Schwarze), band 1, sjätte upplagan, artikel 34 EG, punkt 59.

54 Dom av den 6 december 2007 i mål C-300/06, Voß (REG 2007, s. I-10573), punkt 40, och av den 13 januari 2004 i mål C-256/01, Allonby (REG 2004, s. I-873), punkterna 61 och 73.

55 Dom av den 6 september 2006 i mål C-88/03, Portugal mot kommissionen (REG 2006, s. I-7115), punkt 57.

56 Domen i målet Portugal mot kommissionen (ovan fotnot 55), punkt 54, samt dom av den 3 mars 2005 i mål C-172/03, Heiser (REG 2005, s. I-1627), punkt 40, av den 29 april 2004 i mål C-308/01, GIL Insurance m.fl. (REG 2004, s. I-4777), punkt 68, och av den 8 november 2001 i mål C-143/99, Adria-Wien Pipeline och Wietersdorfer & Peggauer Zementwerke (REG 2001, s. I-8365), punkt 41.

57 Domen i målet Portugal mot kommissionen (ovan fotnot 55), punkt 55, och dom av den 14 oktober 1987 i mål 248/84, Tyskland mot kommissionen (REG 1987, s. 4013), punkt 17.

58 Domen i målet Portugal mot kommissionen (ovan fotnot 55), punkt 62. Vad som ska prövas är alltså huruvida decentralisering faktiskt föreligger. Eisenmann, C., Centralisation et décentralisation – Esquisse d’une théorie générale, Paris 1948, s. 86 f., skiljer i sin tur mellan ren eller fullbordad decentralisering och ofullbordad eller relativ decentralisering. Den första varianten föreligger om en viss myndighetsåtgärd helt och hållet vidtas av ett decentraliserat organ. Den andra varianten förutsätter deltagande av både centralmakten och det decentraliserade organet med företrädesställning för det sistnämnda.

59 Domen i målet Portugal mot kommissionen (ovan fotnot 55), punkt 66.

60 Se punkterna 10–13 ovan. Loughlin, J., The European Dimension of UK Devolution, La Costituzione britannica/The British Constitution, 2005, band 1, s. 483, går inte in på Förenade kungarikets regerings befogenheter i fråga om genomförande utan på den regionala lagstiftarens roll. Han påpekar att alla delområden i Förenade kungariket utom England (Skottland, Wales och Nordirland) har egna politiska organ. England har alltså inte något eget parlament eller någon egen rådsförsamling. I stället fungerar det brittiska parlamentet som parlament för såväl Förenade kungariket som England.

61 Domen i målet Allonby (ovan fotnot 54), punkt 46, och dom av den 17 september 2002 i mål C-320/00, Lawrence med flera (REG 2002, s. I-7325), punkt 18.

62 Domen i målet Allonby (ovan fotnot 54), punkt 46.

63 Enligt Evtimov, E., Anmerkung zum Urteil Allonby, Europäische Zeitschrift für Wirtschaftsrecht, 2004, s. 214, var detta det avgörande skälet till att diskriminering inte förelåg i det fallet.

64 Se, för ett liknande resonemang, Plötscher, S., Der Begriff der Diskriminierung im Europäischen Gemeinschaftsrecht, Berlin 2003, s. 48, enligt vilken diskriminering förutsätter att skillnaden i behandling kan tillskrivas en aktör. Skillnaden i behandling kan inte ensam utgöra grund för ett påstående om diskriminering. Om det inte kan konstateras att det inom en grupp av jämförelseobjekt (personer, varor och så vidare) föreligger olika förutsättningar, exempelvis olika ställning i konkurrenshänseende, som kan tillskrivas ett enda rättssubjekts åtgärder, går det inte att tala om diskriminering. Diskriminering förutsätter alltså att skillnaden i behandling kan tillskrivas en och samma källa. Enligt Zerr, H., Der Begriff der Diskriminierung im Vertrag über die Europäische Gemeinschaft für Kohle und Stahl, Heidelberg 1961, s. 4, måste det för att man ska kunna tala om en skillnad i behandling föreligga minst två beteendeyttringar från en och samma källa.

65 Von Bogdandy, A., i Grabitz/Hilf, Das Recht der Europäischen Union, München 2008, band I, artikel 12, punkt 9, påpekar att en diskriminering enligt gängse uppfattning kan föreligga endast om de båda situationer som ska jämföras regleras av samma offentliga myndighet. Det föreligger därmed inte någon överträdelse av diskrimineringsförbudet om skillnaden i behandling är ett resultat av sammanfallande regleringar från två olika organ, framför allt om dessa är unionen och en medlemsstat. En motsatt tolkning skulle innebära ett ingrepp i medlemsstaternas lagstiftningsmässiga handlingsutrymme som skulle vara svårt att försvara.

66 Samma uppfattning företräds av Epiney, A., i EUV/EGV Kommentar (utgiven av C. Calliess/M. Ruffert), artikel 12, punkt 9, s. 480, och Holoubek, M., EU-Kommentar, a. a. (ovan fotnot 15), artikel 12, punkt 43, s. 342 och följande sida.

67 Se dom av den 13 februari 1969 i mål 14/68, Walt Wilhelm (REG 1969, s. 1; svensk specialutgåva, volym 1, s. 379), punkt 13, av den 28 juni 1978 i mål 1/78, Kenny (REG 1978, s. 1489; svensk specialutgåva, volym 4, s. 137), punkt 18, av den 30 november 1978 i mål 31/78, Bussone (REG 1978, s. 2429), punkt 38 och följande punkter, av den 7 april 1979 i mål 136/78, Auer (REG 1979, s. 437; svensk specialutgåva, volym 4, s. 307), punkterna 23–26, av den 3 juli 1979 i de förenade målen 185/78–204/78, Van Dam en Zonen m.fl. (REG 1979, s. 2345; svensk specialutgåva, volym 4, s. 481), punkt 10, av den 14 juli 1981 i mål 155/80, Oebel (REG 1981, s. 1993; svensk specialutgåva, volym 6, s. 171), punkt 9, av den 25 januari 1983 i mål 126/82, Smit (REG 1983, s. 73), punkt 27, av den 7 maj 1992 i de förenade målen C-251/90 och C-252/90, Wood och Cowie (REG 1992, s. I-2873), punkt 19, av den 24 november 1993 i de förenade målen C-267/91 och C-268/91, Keck och Mithouard (REG 1993, s. I-6097; svensk specialutgåva, volym 14, s. I-431), punkt 8, av den 14 februari 1995 i mål C-279/93, Schumacker (REG 1995, s. I-225), punkt 21, och av den 1 februari 1996 i mål C-177/94, Perfili (REG 1996, s. I-161), punkt 17.

68 Domen i målet van Dam en Zonen (ovan fotnot 67), punkt 10. Denna rättspraxis har bekräftats i de i fotnot 67 nämnda domarna i målen Oebel (punkt 9), Smit (punkt 27), Wood och Cowie (punkt 19), och Perfili (punkt 17).

69 Se domaren Matschers skiljaktiga mening i förhållande till Europadomstolen för mänskliga rättigheters dom av den 22 oktober 1981 i målet om överklagande nr 7525/76, Dudgeon mot Förenade kungariket, där denne uttalade att mångfalden av nationell lagstiftning som är karaktäristisk för en förbundsstat inte kan utgöra diskriminering i sig. Det är heller inte nödvändigt att motivera denna mångfald. Att påstå något annat vore att helt bortse från federalismens natur.

70 Se punkt 98 ovan. Boch, C., a. a. (fotnot 41), s. 57, drar samma slutsats. Författaren anser att om gemenskapsrätten ger en medlemsstat ett handlingsutrymme och det i medlemsstatens konstitution föreskrivs att tillämpningsåtgärder eller åtgärder för genomförande ska ske genom decentraliserade organ, finns det inget som talar mot att dessa organ kan besluta efter eget skön oberoende av varandra. Vad avser devolution i Förenade kungariket anser författaren att regionerna i denna medlemsstat helt klart har behörighet att uppfylla gemenskapsrättsliga skyldigheter på sinsemellan olika sätt, vilket redan har skett inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken.

71 Se punkterna 90 och 93 ovan.