Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 17 februari 2011

1 Originalspråk: italienska.

2 K(2004) 4876 slutlig, om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/E-1/37.773 – MCAA).

3 Dom av den 30 september 2009 i mål T-174/05, Elf Aquitaine mot kommissionen (ej publicerad i rättsfallssamlingen, se upplysning, REG 2005, s. II-183*).

4 Undertecknad i Rom den 4 november 1950.

5 Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (EGT L 1, 2003, s. 1). Enligt rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna utesluter som bekant inte det förhållandet att en sanktionsåtgärd kvalificeras som icke straffrättslig i en konventionsstats rättsordning att denna sanktionsåtgärd ändå tillerkänns en straffrättslig karaktär för tillämpningen av bestämmelserna i Europakonventionen (se Europadomstolens dom av den 8 juni 1976, Engel m.fl., serie A nr 22). Utan att föra min analys längre påpekar jag att det mot bakgrund av denna rättspraxis förefaller osannolikt att de sanktionsåtgärder som vidtas på grundval av förordning nr 1/2003 inte kan ha straffrättslig karaktär i den mening som avses i konventionen.

6 Se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen C-204/00 P, C-205/00 P, C-211/00 P, C-213/00 P, C-217/00 P och C-219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen (REG 2004, s. I-123), punkt 64, och av den 8 februari 2007 i mål C-3/06 P, Groupe Danone mot kommissionen (REG 2007, s. I-1331), punkt 68.

7 Se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 15 oktober 2002 i de förenade målen C-238/99 P, C-244/99 P, C-245/99 P, C-247/99 P, C-250/99 P C-252/99 P och C-254/99 P, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen (REG 2002, s. I-8375), punkterna 181–183, och av den 21 september 2006 i mål C-105/04 P, Nederlandse Federatieve Vereniging voor de Groothandel op Elektrotechnisch Gebied mot kommissionen (REG 2006, s. I-8725), punkt 38.

8 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 7), punkterna 315 och 316, och domen i målet Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 6), punkterna 66 och 67.

9 Se dom av den 25 januari 2007 i mål C-407/04 P, Dalmine mot kommissionen (REG 2007, s. I-829), punkt 59.

10 Ibidem, punkt 58.

11 Ibidem, punkt 60. Detta påstående ska dock betraktas i samband med den anmärkning som gjordes av Dalmine, som gjorde gällande att det inte före meddelandet om invändningar hade underrättats om att kommissionen förfogade över vissa protokoll som upprättats inom ramen för en nationell brottsmålsutredning. Dalmine bestred att dessa kunde upptas till prövning som bevisning i det förfarande som kommissionen hade inlett, punkterna 54, 55 och 60. En motsvarande anmärkning om att i det skede som föregick meddelandet om invändningar vissa bevis som kommissionen använt i förfarandets följande skede inte hade lämnats ut, tillbakavisades av förstainstansrätten i dom av den 8 juli 2008 i mål T-99/04, AC-Treuhand mot kommissionen (REG 2008, s. II-1501), punkt 49.

12 Dom av den 21 september 1989 i de förenade målen 46/87 och 227/88, Hoechst mot kommissionen (REG 1989, s. 2859; svensk specialutgåva, volym 10, s. 133), punkt 15. Denna princip har nyligen bekräftats i domen i målet Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 6), punkt 63.

13 Fastslaget av domstolen i dom av den 18 maj 1982 i mål 155/79, AM & S mot kommissionen (REG 1982, s. 1575; svensk specialutgåva, volym 6, s. 405).

14 Se dom av den 18 oktober 1989 i mål 374/87, Orkem mot kommissionen (REG 1989, s. 3283; svensk specialutgåva, volym 10, s. 217).

15 Se domen i målet Nederlandse Federatieve Vereniging voor de Groothandel op Elektrotechnisch Gebied mot kommissionen (ovan fotnot 7), punkterna 49 och 50.

16 Punkt 52 (ovan fotnot 11).

17 Se, exempelvis, dom av den 3 september 2009 i de förenade målen C-322/07 P, C-327/07 P och C-338/07 P, Papierfabrik August Koehler m.fl. mot kommissionen (REG 2009, s. I-7191), punkterna 34 och 37 samt följande punkter.

18 Punkterna 53–56 (ovan fotnot 17). Min kursivering.

19 Europadomstolens dom av den 27 februari 1980 i målet Deweer mot Belgien, serie A nr 35, § 42.

20 Europadomstolens dom av den 27 juni 1968 i målet Neumeister mot Österrike, serie A nr 8, § 18.

21 Europadomstolens dom i målet Deweer mot Belgien (ovan fotnot 19), §§ 42 och 47, dom av den 15 juli 1982 i målet Eckle mot Tyskland, serie A nr 51, § 73, och av den 21maj 2003 i målet Janosevic mot Sverige, Recueil des arrêts et décisions 2002-VII, § 91, i vilka, för beräkningen av förfarandets längd, tidsperioden löpte ut vid den tidpunkt då skattemyndigheten meddelade den skattskyldige beslutet om beskattning med det skattetillägg som skulle betalas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 maj 2003 i målet Västberga Taxi Aktiebolag och Vulic mot Sverige, § 103).

22 Europadomstolens dom av den 9 oktober 1979 i målet Airey mot Irland, serie A nr 32, § 24.

23 Europadomstolens dom i målet Deweer mot Belgien (ovan fotnot 19), § 42.

24 Se Europadomstolens dom i målet Eckle mot Tyskland (ovan fotnot 21), § 73. När Europadomstolen i denna dom, för att avgöra förfarandets längd, fastställde den tidpunkt när tidsperioden löpte ut, uteslöt den att denna tidsperiod sammanföll dels med ingivandet av klagomålet, eftersom detta, även om det gav upphov till att en första förundersökning inleddes, senare avskrevs, inte hade föranlett några åtgärder för bevisupptagning, dels med inledandet av en andra förundersökning, som inleddes med att ett antal vittnen hördes som tillfrågades om anklagelserna mot Eckle. Europadomstolen kunde inte avgöra från vilken tidpunkt de berörda makarna Eckle officiellt [hade] fått kännedom om undersökningen och erfarit verkningarna av den och fastställde därför en senare frist (omkring ett år) för inledandet av den första förundersökningen.

25 Se Europadomstolens dom i målet Eckle mot Tyskland (ovan fotnot 21). I domen i målet Deewer (ovan fotnot 21) medgav Europadomstolen däremot inte att en undersökning som hade gjorts i klagandens affärslokaler innefattades i en anklagelse i den mening som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen, eftersom den omfattas av de vanliga kontrollerna för att säkerställa att lagen följs.

26 Klaganden har för övrigt varken under det administrativa förfarandet eller vid tribunalen åberopat denna omständighet för att göra gällande att utredningen eventuellt är otillräcklig.

27 Klaganden har gjort gällande att den var det enda i överträdelsen inblandade moderbolag som underrättades först vid det skede då meddelandet om invändningar sändes och har som exempel angett Akzo Nobel NV. Det sistnämnda bolaget var dock, såsom klaganden erinrat om, föremål för åtgärder för bevisupptagning under den inledande undersökningen (i det fallet begäran om upplysningar).

28 Europadomstolens dom av den 27 april 2006 i målet Casse mot Luxemburg, §§ 29–33, 71 och 72. Europadomstolen slog i denna dom fast att klaganden skulle betraktas som anklagad i den mening som avses i artikel 6.3 a i Europakonventionen vid den tidpunkt då det förordnades om en undersökning i lokalerna hos den bank vid vilken han var anställd. Det var nämligen vid den tidpunkten som samlade och överensstämmande indicier otvetydigt angav klagandens egenskap av misstänkt, se § 33.

29 Europadomstolens dom av den 27 november 2008 i målet Salduz mot Turkiet. Jag hänvisar till den fullständiga texten i §§ 54 och 62 i denna dom, från vilken endast några utdrag har angetts i överklagandet.

30 Europadomstolens dom av den 13 oktober 2009 i målet Dayanan mot Turkiet, § 31 och följande punkter, som klaganden har hänvisat till.

31 Se punkt 14. De andra punkterna i Best Practices som klaganden har angett avser kommissionens möjlighet att organisera informella möten med parterna under undersökningsskedet (punkt 38), de så kallade State of Play Meetings (punkterna 54–60), trepartsmöten och möten med kommissionsledamoten eller generaldirektören (punkterna 61–64). samt dess möjlighet att få tillgång till en icke-konfidentiell version av anklagelsen. Även bortsett från anmärkningen att åtminstone bestämmelserna om State of Play Meetings inte i den aktuella versionen av Best Practices är tillämpliga på förfaranden om konkurrensbegränsande samverkan (se punkt 60), framgår av de ovannämnda punkterna kommissionens avsikt att såvitt möjligt genomföra en öppen och transparent undersökning, men inte en undersökning där den formellt åtar sig att i alla undersökningar genomföra de olika initiativ som beskrivs i dessa punkter.

32 Som i sak avser en invändning om rättsstridighet avseende förordning nr 1/2003.

33 Europadomstolens dom av den 23 november 2006 i målet Jussila mot Finland. Den fråga som ställdes till Europadomstolen avsåg frågan huruvida underlåtenheten att hålla förhandling i ett överklagande avseende en skattehöjning som den finländska skattemyndigheten beslutat var förenlig med artikel 6 i Europakonventionen.

34 Den vägledande förteckningen i den ovannämnda punkt 43 i domen i målet Jussila innefattade dessutom administrativa förseelser, disciplinära påföljder enligt straffrätten och böter som hade ålagts av finansdomstolar. Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna uttalade sig till förmån för den straffrättsliga arten av de sanktionsåtgärder som Conseil de la concurrence i Frankrike vidtog på grund av överträdelse av de nationella reglerna till skydd för konkurrens i målet Société Stenuit mot Frankrike, som domstolen strök ur registret genom avgörande av den 27 februari 1992. Se, för en motsatt uppfattning till den utvidgade invändningen i 43 i domen i målet Jussila mot gemenskapsförfaranden för överträdelse av konkurrensreglerna, Slater, Thomas, Waelbroeck, Competition Law Proceedings before the European Commission and the Right to a Fair Trial: no Need to Reform? i The Global Competition Law Centre Working Papers Series, 04/08, s. 27.

35 Samma resonemang återfinns i Europadomstolens dom av den 4 mars 2008 i målet Hüseyin Turan mot Turkiet, § 32.

36 Europadomstolens dom av den 24 februari 1994 i målet Bendenoun mot Frankrike, serie A nr 284, och domen i målet Janosevic mot Sverige (ovan fotnot 21).

37 Se domen i målet Janosevic (ovan fotnot 21), punkt 81.

38 Se domen i målet Bendenoun (ovan fotnot 36), § 46, och domen i målet Janosevic (ovan fotnot21), § 81. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 oktober 1995 i målet Umlauft mot Österrike, Serie A nr 328-B, §§ 37–39. Med denna ståndpunkt återges i huvudsak den av Europadomstolen redan tidigare angivna ståndpunkten såvitt avser tillämpningen av artikel 6 i Europakonventionen utanför det straffrättsliga området (se, exempelvis, dom av den 10 februari 1983 i målet Albert och Le Compte mot Belgien, serie A nr 58, § 29) och i fråga om mindre straffrättsliga överträdelser (sådana överträdelser som avser vägtrafiklagstiftningen, se dom av den 23 oktober 1984 i målet Öztürk mot Tyskland, § 29).

39 Denna fotnot avser delvis endast den italienska versionen. Det är enligt generaladvokaten inte klart huruvida Europadomstolen i det återgivna avsnittet faktiskt hänvisar till en domstol som går utöver en ren laglighetsprövning. Övers. anm.

40 I punkt 82 i domen har Europadomstolen påpekat att förvaltningsdomstolarna kan ha kännedom om alla aspekter av de frågor som ställts till dem. Undersökningen av dessa begränsas inte till rättsfrågor utan kan även omfatta de faktiska frågorna såsom bevisvärderingen...

41 Se exempelvis dom av den 31 augusti 2007 i målet Bistrovic mot Kroatien, punkt 53, avseende de kroatiska County Courts, av den 21 september 1993 i målet Zumtobel mot Österrike, serie A, nr 268-A, §§ 27–32, med hänvisning till den kontroll som i det fallet utövas av den österrikiska förvaltningsdomstolen, och av den 25 oktober 1995 i målet Bryan mot Förenade kungariket, serie A nr 335-A, 44–47. Dessa rättsfall avser dock inte det straffrättsliga området.

42 Europadomstolens dom av den 14 november 2006 i målet Tsfayo mot Förenade kungariket, § 48.

43 Europadomstolens dom av den 27 januari 2004 i målet Kyprianou mot Cypern. Domstolen slog särskilt fast att en tant qu’instance d’appel, celle-ci n’avait pas pleine juridiction pour examiner à nouveau l’affaire, mais pouvait seulement contrôler s’il y avait dans le jugement de première instance des erreurs manifestes de droit ou de fait. Elle n’a pas procédé à nouveau à un examen indépendant de l’accusation en matière pénale portée contre le requérant pour contempt devant la cour d’assises. En outre, la Cour suprême a estimé qu’elle ne pouvait pas intervenir dans le jugement de la cour d’assises en reconnaissant la marge d’appréciation de cette dernière quant à infliger une peine au requérant. Domstolen tillade dock även att en réalité, la Cour suprême a refusé d’annuler la décision litigieuse au motif que la composition de la cour d’assises n’était pas de nature à garantir son impartialité, alors qu’elle avait le pouvoir de le faire. I dom av den 15 december 2005 i samma mål beaktade Grande Chambre, även om den kom till samma slutsats, framför allt den omständigheten att den högsta domstolen under alla förhållanden, även om den hade sådan behörighet, inte hade ogiltigförklarat beslutet från lägre instans.

44 Europadomstolens dom av den 4 mars 2004 i målet Silvester’s Horeca Service mot Belgien, §§ 26 och 27.

45 Domen i målet Groupe Danone mot kommissionen (ovan fotnot 6), punkterna 61 och 62. Se även generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande av den 8 december 2005 i mål C-113/04 P, Technische Unie mot kommissionen, där domstolen meddelade dom den 21 september 2006 (REG 2006, s. I-8831), punkt 132, och generaladvokaten Poiares Maduros förslag till avgörande av den 16 november 2006 i målet Groupe Danone mot kommissionen (ovan fotnot 6), punkterna 45 och 48.

46 Domen i målet Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 7), punkt 692. I denna fråga hänvisar jag till Mengozzi, P., La compétence de pleine juridicition du juge communautaire, i Liber amicorum en l’honneur de Bo Vesterdorf, 2007, s. 219.

47 Se, för ett liknande resonemang, när det gäller artikel 85 i EG-fördraget, dom av den 11 juli 1985 i mål 42/84, Remia m.fl. mot kommissionen (REG 1985, s. 2545; svensk specialutgåva, volym 8, s. 277), punkt 34, och av den 17 november 1987 i de förenade målen 142/84 och 156/84, BAT och Reynolds mot kommissionen (REG 1987, s. 4487; svensk specialutgåva, volym 9, s. 247), punkt 62, och av den 2 oktober 2003 i mål C-194/99 P, Thyssen Stahl mot kommissionen (REG 2003, s. I-10821), punkt 78.

48 Jag vill härvid påpeka att Europadomstolen, utanför det straffrättsliga området, godkänner möjligheten att domstolsprövningen av administrativa åtgärder på vissa områden kan begränsas till uppenbara fel. Se domen i målet Bryan (ovan fotnot 41), §§ 44–47. Europadomstolen har särskilt i § 47 angett följande. Här kan man rimligtvis förvänta sig att en appellationsdomstol förfar på detta sätt inom specialiserade rättsområden, såsom rättsområdet i förevarande mål, särskilt när de faktiska omständigheterna tidigare har fastställts under ett förfarande som har närmast domstolskaraktär och som garanterar att de många krav som föreskrivs i artikel 6.1 i Europakonventionen uppfylls. Se även domen i målet Tsfayo (ovan fotnot 42), § 46.

49 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juni 1972 i de förenade målen 9/71 och 11/71, Compagnie d’approvisionnement, de transport et de crédit et Grands Moulins de Paris mot kommissionen (REG 1972, s. 391). I synnerhet ska kommissionens komplicerade bedömningar bedömas enbart mot bakgrund av de upplysningar som kommissionen hade tillgång till när den gjorde bedömningarna. Se domstolens dom av den 5 oktober 2000 i mål C-288/96, Tyskland mot kommissionen (REG 2000, s. I-8237), punkt 34, och förstainstansrättens dom av den 25 juni 1998 i de förenade målen T-371/94 och T-394/94, British Airways m.fl. och British Midland Airways mot kommissionen (REG 1998, s. II-2405), punkt 81.

50 Se förstainstansrättens dom av den 8 juli 2004 i de förenade målen T-67/00, T-68/00, T-71/00 och T-78/00, JFE Engineering mot kommissionen (REG 2004, s. II-2501), punkterna 174 och 175, och av den 20 april 1999 i de förenade målen T-305/94-T-307/94, T-313/94-T-316/94, T-318/94, T-325/94, T-328/94, T-329/94 och T-335/94, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen (REG 1999, s. II-931), punkt 891.

51 Se, för några exempel, domen i målet Zumtobel (ovan fotnot 41), § 31 och följande punkter, och domen i målet Janosevic (ovan fotnot 21).

52 Jag menar inte att enbart den omständigheten att tribunalen i det överklagade avgörandet har uteslutit att sätta ned böterna såsom sökanden yrkat på den grunden att sökanden inte lagt fram argument eller faktiska omständigheter som skulle motivera att tribunalen utnyttjade sin behörighet att även överpröva bötesbeloppet kan leda till en annan slutsats.

53 Se särskilt dom av den 2 april 1998 i mål C-367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink's France (REG 1998, s. I-1719), punkt 63 och där angiven rättspraxis, samt av den 15 juli 2004 i mål C-501/00, Spanien mot kommissionen (REG 2004, s. I-6717), punkt 73.

54 Förstainstansrättens dom av den 22 oktober 1997 i de förenade målen T-213/95 och T-18/96, SCK och FNK mot kommissionen (REG 1997, s. II-1739), punkt 226.

55 Se, exempelvis, dom av den 2 oktober 2003 i mål C-199/99 P, Corus UK (REG 2003, s. I-11177), punkt 145, som klaganden har hänvisat till.

56 Jag vill påpeka att i ett nyligen meddelat förhandsavgörande ansåg domstolen att stadgan var tillämplig även avseende faktiska omständigheter som inträffat före Lissabonfördragets ikraftträdande. Se dom av den 22 december 2010 i mål C-279/09, DEB (REU 2010, s. I-13849).

57 Klaganden har härvid hänvisat till Europadomstolens dom av den 14 januari 2010 i målet Atanasovski mot f.d. jugoslaviska republiken Makedonien.

58 Dom av den 16 november 2000 i mål C-286/98 P, Stora Kopparbergs Bergslags mot kommissionen (REG 2000, s. I-9925).

59 Dom av den 10 september 2009 i mål C-97/08 P, Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen (REG 2009, s. I-8237).

60 Europadomstolens dom av den 19 december 1997 i målet Helle mot Finland. Jag vill dessutom påpeka att denna dom, mer än styrkan i motiveringsskyldigheten, rör kravet på en grundläggande undersökning av de väsentliga omständigheter som ska underkastas en domstolskontroll. I § 60 i denna dom som klaganden har citerat har Europadomstolen angett följande: Eu égard à ces considérations, la Cour souligne que la notion de procès équitable requiert qu’une juridiction interne qui n’a que brièvement motivé sa décision, que ce soit en incorporant les motifs fournis par une juridiction inférieure ou autrement, ait réellement examiné les questions essentielles qui lui ont été soumises et qu’elle ne se soit pas contentée d’entériner purement et simplement les conclusions d’une juridiction inférieure.

61 Elf Aquitaine har särskilt åberopat Europadomstolens dom av den 28 oktober 1987 i målet H mot Belgien, § 53, och av den 25 april 1997 i målet Georgiadis mot Grekland, § 43.

62 Dom av den 27 januari 2000 i mål C-164/98 P, DIR International Film m.fl. mot kommissionen (REG 2000, s. I-447), punkterna 38 och 42.

63 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juli 1972 i mål 48/69, ICI mot kommissionen (REG 1972, s. 619; svensk specialutgåva, volym 2, s. 25), punkterna 136 och 137.

64 Punkt 28. Se, för ett liknande resonemang, även förstainstansrättens dom av den 15 september 2005 i mål T-325/01, DaimlerChrysler mot kommissionen (REG 2005, s. II-3319), punkterna 218–220.

65 Punkt 29. Generaladvokaten Mischo uttalade sig på detta sätt i sitt förslag till avgörande i målet Stora Kopparbergs Bergslags mot kommissionen, punkterna 17–62. Se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 26 april 2007 i de förenade målen T-109/02, T-118/02, T-122/02, T-125/02, T-126/02, T-128/02, T-129/02, T-132/02 och T-136/02, Bolloré mot kommissionen (REG 2007, s. II-947), punkt 132.

66 Punkt 62 (ovan fotnot 59).

67 Se förstainstansrättens dom av den 18 december 2008 i mål T-85/06, General Química m.fl. mot kommissionen (ej publicerad i rättsfallssamlingen), som fastställdes efter överklagande genom dom av den 20 januari 2011 i mål C-90/09 P, General Química m.fl. mot kommissionen (REU 2011, s. I-1).

68 Se, förutom domstolens domar i de ovannämnda målen Stora, Akzo Nobel och General Química och förstainstansrättens dom i målet General Química, förstainstansrättens dom av den 12 december 2007 i mål T-112/05, Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen (REG 2007, s. II-5049).

69 Se dom av den 25 oktober 1983 i mål 107/82, AEG-Telefunken mot kommissionen (REG 1983, s. 3151; svensk specialutgåva, volym 7, s. 287), punkt 50.

70 Se exempelvis det vid tribunalen anhängiga målet T-185/06, Air Liquide mot kommissionen.

71 Å andra sidan, eftersom klagandens påstådda överträdelse tycks avse att bevisningen för antagandet har karaktär av indicier snarare än trovärdigheten hos den slutsats som presumtionen om El Aquitaines väsentliga inflytande grundar sig på, räcker det inte, för att styrka en sådan överträdelse, att som klaganden har föreslagit ålägga kommissionen att stärka nämnda presumtion genom att lägga fram ytterligare indicier för att företaget utövat ett sådant inflytande, då detta inte skulle förändra det faktum att bevisningen för bolagets ansvar i en situation som den förevarande har karaktär av indicier.

72 Se särskilt Europadomstolens dom av den 7 oktober 1988 i målet Salabiaku mot Frankrike, § 28. Domstolen har återgett denna rättspraxis i dom av den 23 december 2009 i mål C-45/08, Spector Photo Group och Van Raemdonck (REG 2009, s. I-12073), punkt 43.

73 Europadomstolens dom av den 25 september 1992 i målet Pham Hoang mot Frankrike, § 34. Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Salabiaku (ovan fotnot 72).

74 Europadomstolens dom av den 30 mars 2004 i målet Radio France m.fl. mot Frankrike, § 24.

75 Se Europadomstolens dom av den 12 december 2001 i målet Phillips mot Förenade kungariket, § 43, och dom av den 23 december 2008 i målet Grayson och Barnham mot Förenade kungariket, punkterna 46–49. I dessa båda fall hade den aktuella presumtionen dock inte tillämpats för att göra det möjligt att åtala klaganden, utan endast för att kunna fastställa innehållet i beslutet om beslag.

76 Punkterna 101–105.

77 Se exempelvis domstolens dom i målet Akzo Nobel (ovan fotnot 59), punkt 60.

78 Se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom i målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 68), punkt 62.

79 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolens dom i målet Phillips mot Förenade kungariket (ovan fotnot 75), 43 §. I denna dom påpekades att domstolen hade en befogenhet att företa en skönsmässig bedömning vid tillämpningen av presumtionen som gav den möjlighet att inte tillämpa den om detta skulle medföra en allvarlig risk för orättvis behandling.

80 Se dom av den 16 juli 2009 i mål C-344/08, Rubach (REG 2009, s. I-7033), punkterna 31–33.

81 Se, exempelvis, domarna i målen Phillips mot Förenade kungariket (ovan fotnot 75), punkt 43, och Grayson och Barnham mot Förenade kungariket (ovan fotnot 75), punkt 49.

82 Ovan fotnot 72.

83 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG av den 28 januari 2003 om insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan (marknadsmissbruk) (EUT L 96, s. 16).

84 Punkt 44.

85 Se punkt 55.

86 Se punkt 61.

87 Se exempelvis den rättspraxis som anges i punkterna 58 och 59 i domen i målet Akzo Nobel (ovan fotnot 59).

88 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Akzo Nobel (ovan fotnot 59), punkt 77.

89 Se, i fråga om begränsningarna av denna princip, exempelvis generaladvokaten Warners förslag till avgörande i de förenade målen 6/73 och 7/73, Istituto Chemioterapico Italiano och Commercial Solvents mot kommissionen, där dom meddelades den 6 mars 1974 (REG 1974, s. 223; svensk specialutgåva, volym 2, s. 229).

90 Lissabonfördraget som legat till grund för klagandens delgrund trädde i kraft innan, om än kort innan, överklagandet ingavs. Jag vill dessutom påpeka att klaganden inte i första instans har åberopat någon grund eller något argument avseende ett påstått åsidosättande av proportionalitetsprincipen. Tribunalen och domstolen har emellertid, såsom kommissionen med rätta har påpekat, även före Lissabonfördragets ikraftträdande kontrollerat att denna princip iakttagits på bötesområdet. Det är således tveksamt huruvida den aktuella delgrunden kan upptas till sakprövning även av det skälet att den åberopats för första gången i överklagandet (se senast dom av den 17 juni 2010 i mål C-413/08 P, Lafarge mot kommissionen (REU 2010, s. I-5361), punkt 52.

91 Se exempelvis dom av den 17 juli 1997 i mål C-219/95 P, Ferriere Nord mot kommissionen (REG 1997, s. I-4411), punkt 31, och av den 17 december 1998 i mål C-185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen (REG 1998, s. I-8417), punkt 129, samt domen i målet Technische Unie mot kommissionen (ovan fotnot 45), punkt 210.

92 Såsom nämnts ovan i fotnot 52, fann tribunalen att klaganden inte hade framlagt sådana omständigheter att tribunalen kunde ifrågasätta det ålagda bötesbeloppet och utöva sin fulla prövningsrätt (punkt 242 i den överklagade domen).