Förslag till avgörande av generaladvokat Nils Wahl föredraget den 18 februari 2016
1 Originalspråk: engelska.
2 Claessens, Stijn, Kose, M. Ayhan, Financial Crises: Explanations, Types, and Implications, IMF Working Paper WP/13/2, 2013 International Monetary Fund.
3 Meddelande från kommissionen om tillämpning, från och med den 1 augusti 2013, av reglerna om statligt stöd på stödåtgärder till förmån för banker i samband med finanskrisen (bankmeddelandet) (EUT C 216, s. 1).
4 Se uppräkningen av tidigare meddelanden i fotnot 1 i bankmeddelandet.
5 Se punkt 1 i bankmeddelandet.
6 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 4 april 2001 om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut (EGT L 125, s. 15).
7 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 25 oktober 2012 om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 54 andra stycket [FEUF] avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen när det gäller att bilda ett aktiebolag samt att bevara och ändra dess kapital, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga (EUT L 315, 2. 74).
8 Rådets andra direktiv av den 13 december 1976 om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 58 andra stycket i fördraget avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen när det gäller att bilda ett aktiebolag samt att bevara och ändra dess kapital, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga (EGT L 26, s. 1).
9 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, s. 190).
10 Se, för ett liknande resonemang, dom Deutsche Shell, C‑188/91, EU:C:1993:24, punkterna 18 och 19, och dom JVC France, C‑312/07, EU:C:2008:324, punkterna 29, 32 och 33–37.
11 Se, bland annat, dom Grimaldi, C‑322/88, EU:C:1989:646, punkterna 7–9, och dom Lodato & C., C‑415/07, EU:C:2009:220, punkt 23.
12 Se, för ett liknande resonemang, dom van Calster m.fl., C‑261/01 och C‑262/01, EU:C:2003:571, punkt 75, dom Transalpine Ölleitung in Österreich, C‑368/04, EU:C:2006:644, punkt 38, och dom Deutsche Lufthansa, C‑284/12, EU:C:2013:755, punkt 28.
13 Se beslut Banco Privado Português och Massa Insolvente do Banco Privado Português/kommissionen, C‑93/15 P, EU:C:2015:703, punkt 61.
14 Se dom Italien/kommissionen, C‑310/99, EU:C:2002:143, punkt 45 och där angiven rättspraxis.
15 Se, särskilt, artikel 108.4 FEUF.
16 Se, analogt, dom Frankrike/kommissionen, C‑57/95, EU:C:1997:164.
17 Se, för ett liknande resonemang, dom Tyskland, m.fl./Kronofrance, C‑75/05 P och C‑80/05 P, EU:C:2008:482, punkterna 60 och 61, och, analogt, dom kommissionen/Grekland, C‑387/97, EU:C:2000:356, punkt 87.
18 Se, för ett liknande resonemang, dom Grimaldi, C‑322/88, EU:C:1989:646, punkterna 18 och 19, och generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande Expedia, C‑226/11, EU:C:2012:544, punkt 38.
19 Se, med avseende på 2008 års bankmeddelande dom Banco Privado Português och Massa Insolvente do Banco Privado Português, C‑667/13, EU:C:2015:151, punkt 69 och där angiven rättspraxis. En liknande estoppel-effekt kan också uppkomma med avseende på myndigheter i medlemsstater som uttryckligen har åtagit sig att uppfylla principerna i soft law som har antagits av kommissionen. Berörda enskilda skulle kunna invända mot en omotiverad underlåtenhet att iaktta dessa principer, i linje med principen om att man inte kan handla i strid med sitt eget tidigare handlande (venire contra factum proprium non valet). Se dom Expedia, C‑226/11, EU:C:2012:795, punkterna 26 och 27.
20 Se dom Deufil/kommissionen, 310/85, EU:C:1987:96, punkt 22, och dom Spanien/kommissionen, C‑351/98, EU:C:2002:530, punkt 53.
21 Se, för ett liknande resonemang, beslut EREF/kommissionen, T‑694/14, EU:T:2015:915, punkterna 26 och 29.
22 Det motsatta skulle, i princip, innebära att kommissionen har lagstiftande behörighet på detta område. Jag kan därför inte ställa mig bakom den tolkning av fördragsbestämmelserna eller befintlig rättspraxis som föreslås i generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande i mål, C‑431/14 P, EU:C:2015:699, fotnot 21.
23 Se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande kommissionen/Portugal C‑391/01, EU:C:2002:270, punkt 38 och där angiven rättspraxis. Se även dom Fachvereinigung Mineralfaserindustrie/kommissionen, T‑375/03, EU:T:2007:293, punkterna 140 och 141, samt, analogt, beslut Smurfit Kappa Group/kommissionen, T‑304/08, EU:T:2010:279, punkterna 86–97.
24 Se beslut EREF/kommissionen, T‑694/14, EU:T:2015:915, punkterna 26 och 29.
25 Jämför beslut EREF/kommissionen, T‑694/14, EU:T:2015:915, punkt 29.
26 Se, analogt, dom IBM/kommissionen, 60/81, EU:C:1981:264, punkt 19, och dom Italien/kommissionen, C‑301/03, EU:C:2005:727, punkt 30. Se även dom Tyskland/kommissionen, T‑258/06, EU:T:2010:214, punkt 151.
27 Det kan exempelvis vara fallet om det bidrag som krävs av investerarna – vid tillämpning av principen om att borgenärer inte ska försättas i en sämre situation skulle vara relativt begränsat och myndigheterna kan förutse att det skulle krävas kostsamma rättegångar och/eller processuella svårigheter för att genomföra bördefördelningsåtgärder. Under sådana omständigheter kan det inte uteslutas att en medlemsstat skulle överväga att själv tillhandahålla de (begränsade) extra medel som krävs för omstruktureringen av banken.
28 Se, för ett liknande resonemang, dom Nuova Agricast, C‑390/06, EU:C:2008:224, punkterna 68 och 69 och där angiven rättspraxis, och dom Tyskland/kommissionen, C‑400/92, EU:C:1994:360, punkterna 12, 20 och 21.
29 Se, exempelvis, dom Frankrike/kommissionen, C‑17/99, EU:C:2001:178, punkt 36, och dom Corsica Ferries France/kommissionen, T‑349/03, EU:T:2005:221, punkt 66.
30 Se, exempelvis, meddelande från kommissionen – Gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (EUT C 244, s. 2), punkterna 7 och 43‑45.
31 Jämför dom ABN Amro Group/kommissionen, T‑319/11, EU:T:2014:186, punkt 43, och dom Corsica Ferries France/kommissionen, T‑349/03, EU:T:2005:221, punkt 266.
32 Se skäl 3 i bankmeddelandet.
33 Se dom Freistaat Sachsen m.fl./kommissionen, T‑132/96 och T‑143/96, EU:T:1999:326, punkt 167, som fastställdes vid överklagande (dom Freistaat Sachsen m.fl./kommissionen, C‑57/00 P och C‑61/00 P, EU:C:2003:510, punkterna 97 och 98).
34 Jämför generaladvokaten Bots förslag till avgörande KA Finanz, C‑483/14, EU:C:2015:757.
35 Jämför punkt 25 i bankmeddelandet.
36 Jämför punkterna 9 och 18 i bankmeddelandet.
37 Se dom Mulder m.fl./rådet och kommissionen, C‑104/89 och C‑37/90, EU:C:2000:38, punkt 15.
38 Ovan punkt 49.
39 Se, bland många, dom HGA m.fl./kommissionen, C‑630/11 P–C‑633/11 P, EU:C:2013:387, punkt 132 och där angiven rättspraxis.
40 Se punkterna 16–18 i bankmeddelandet.
41 Se, för ett liknande resonemang, analogt, dom Plantanol, C‑201/08, EU:C:2009:539, punkt 53 och där angiven rättspraxis.
42 Jämför dom Delacre m.fl./kommissionen, C‑350/88, EU:C:1990:71, punkt 33, och dom British Steel/kommissionen, C‑1/98 P, EU:C:2000:644, punkt 52.
43 Jämför punkt 18 i bankmeddelandet.
44 Se punkterna 16, 41 och 47 i bankmeddelandet.
45 Se dom Affish, C‑183/95, EU:C:1997:373, punkt 57 och där angiven rättspraxis.
46 I detta avseende ska det erinras om att enligt artikel 345 FEUF ska [f]ördragen inte i något hänseende ingripa i medlemsstaternas egendomsordning.
47 Dessa åtgärder bör enligt mitt förmenande även omfatta bördefördelningsåtgärder.
48 Se, särskilt, artikel 3.4 FEU och artiklarna 119–144 FEUF.
49 Se, särskilt artikel 119.3 FEUF. Se även, mer allmänt, dom Pringle, C‑370/12, EU:C:2012:756.
50 Se, särskilt, rådets rekommendation av den 9 juli 2013 om Sloveniens nationella reformprogram 2013, med avgivande av rådets yttrande om Sloveniens stabilitetsprogram för 2012–2016 (EUT C 217, s. 75) och Europeiska kommissionen, European Economy – Macroeconomic Imbalances, Slovenia 2013 (Occasional Papers 142, april 2013).
51 Se, för ett liknande resonemang, analogt, beslut EREF/kommissionen, T‑694/14, EU:T:2015:915, punkt 28.
52 Tvärtom är kommissionen skyldig att hjälpa medlemsstaternas myndigheter i denna fråga i enlighet med artikel 4.3 FEU.
53 Se, för ett liknande resonemang, analogt, dom Iglesias Gutiérrez och Rion Bea, C‑352/14 och C‑353/14, EU:C:2015:691, punkt 29.
54 Se, exempelvis, dom Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen, C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkt 355.
55 Jämför också Europadomstolens dom Olczak mot Polen (dec.) nr 30417/96, 2002-X (utdrag) och där angiven rättspraxis.
56 Se ovan, punkt 72 i detta förslag till avgörande.
57 Ur denna synvinkel kan ordalydelsen i bankmeddelandet till och med ifrågasättas. Eftersom i den mån investerarna teoretiskt sett inte har lidit någon förlust, förefaller någon faktiskt börda inte ha fördelats. Hur det än må vara med detta verkar dock principerna i bankmeddelandet vara förenliga med Europadomstolens praxis. Enligt den domstolens fasta praxis skulle det normalt utgöra en oproportionerlig inskränkning att ta egendom utan att erlägga betalning som har en rimlig koppling till dess värde, och denna inskränkning skulle inte anses motiverad enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet. Artikel 1 garanterar dock inte en rätt till full gottgörelse i alla situationer, eftersom legitima mål till skydd för allmänintresset, såsom de som eftersträvas i ekonomiska reformer eller åtgärder ägnade att uppnå större social rättvisa, kan medföra att gottgörelsen kan vara lägre än det fulla marknadsvärdet. I särskilda fall kan det till och med vara motiverat att inte erlägga någon gottgörelse alls (se Europadomstolens dom av den 8 juli 1986 i målet Lithgow m.fl. mot Förenade kungariket, serie A, nr 102).
58 Se skäl 3 i direktiv 2012/30. Se även dom Pafitis m.fl., C‑441/93, EU:C:1996:92, punkt 38.
59 Jämför skäl 4–7 och 11 i direktiv 2012/30.
60 Jämför Kersting, C., Combating the Financial Crisis: European and German Corporate and Securities Laws and the Case for Abolishing Sovereign Debtors’ Privilege’(2012) Texas International Law Journal, 2012, 269–324 vid s. 279.
61 Dom Pafitis m.fl., C‑441/93, EU:C:1996:92.
62 Se Hüpkes, E.G.H., The Legal Aspects of Bank Insolvency: A Comparative Analysis of Western Europe, the United States and Canada, 2000 Kluwer, p. 63, som betonar vikten av de faktiska omständigheterna i målet Pafitis.
63 Se artikel 3.4 FEU.
64 Jämför punkt 43 i dom Pafitis m.fl., C‑441/93, EU:C:1996:92.
65 Se skäl 5 och 6 i direktiv 2001/24.
66 Se särskilt artiklarna 3–8 i direktiv 2001/24.
67 I den juridiska doktrinen har det också framförts att domstolens bedömning i målet Pafitis inte kan tillämpas på situationer som de som följde efter den globala finanskrisen. Se, exempelvis, Attinger, B.J., Crisis Management and Bank Resolution: Quo Vadis Europe? European Central Bank Legal Working Paper Series No 13, December 2011, s. 29, och Kern, A., Bank Resolution Regimes: Balancing Prudential Regulation and Shareholder Rights (2009) Journal of Corporate Law Studies, 61–93, vid s. 75 och 76.
68 Se Kern, A, ovan anfört arbete, s. 2, för en översikt av vissa av dessa medlemsstater (som förutom Slovenien även omfattar Belgien, Frankrike, Tyskland och Italien).
69 Se Mnenje Evropske Centralne Banke z dne 15. oktobra 2013 o ukrepih za reorganizacijo bank (CON/2013/73). (Yttrande från ECB av den 15 oktober 2013 om åtgärderna för att omstrukturera banker.)
70 Se skäl 4 och 9 i direktiv 2014/59.
71 Även om detta, strängt taget, inte är ett rättsligt argument kan man dock fråga sig om inte unionsinstitutionerna – för det fall unionslagstiftningen hade utgjort ett uppenbart hinder för att anta sådan nationell lagstiftning – skulle ha reagerat, antingen genom att upprätthålla de bestämmelser som påstås ha åsidosatts eller genom att ändra den berörda unionslagstiftningen.
72 Den hänskjutande domstolen har noterat att avdelning IV i direktiv 2014/59 föreskriver olika omstruktureringsverktyg, såsom bail-in-verktyg vilka i princip motsvarar dem som nämns i bankmeddelandet.
73 Se skäl 11 och 12 i direktivet.
74 Se dom ABNA m.fl., C‑453/03, C‑11/04, C‑12/04 och C‑194/04, EU:C:2005:741, punkt 68, dom S.P.C.M. m.fl., C‑558/07, EU:C:2009:430, punkt 41, och dom Vodafone m.fl., C‑58/08, EU:C:2010:321, punkt 51.
75 Se, analogt, punkterna 20 och 46 i bankmeddelandet.
76 Således införde åtminstone en medlemsstat, såvitt jag förstår, under den senaste krisen bördefördelningsåtgärder även avseende prioriterade borgenärer.
77 Se artikel 2 sjätte ledet och artikel 3 i direktiv 2001/24.
78 Som tidigare nämnts omfattar de i direktiv 2014/59 angivna resolutionsverktygen vissa bail-in-verktyg som liknar de bördefördelningsåtgärder som har ifrågasatts av sökandena i målet vid den nationella domstolen.
79 Se dom LBI, C‑85/12, EU:C:2013:697, punkt 39.