Förslag till avgörande av generaladvokat Yves Bot föredraget den 8 september 2016

1 Originalspråk: franska.

2 C‑446/05, EU:C:2008:157. I domen fann domstolen att artikel 81 EG (sedermera artikel 101 FEUF) inte utgör hinder för den belgiska lagstiftning som förbjuder den som tillhandahåller tandvård, som fri yrkesutövare eller på en tandvårdsmottagning, att göra någon som helst reklam inom tandvårdsområdet, i den mån den inte omfattas av någon av de situationer där artikel 81 EG, i förening med artikel 10 EG (sedermera artikel 4.3 FEU), är tillämplig (punkt 21).

3 Belgisch Staatsblad, 7 juni 1934, s. 3220.

4 Nedan kallad 1934 års kungliga förordning.

5 Belgisch Staatsblad, 5 maj 1958, s. 3542.

6 Nedan kallad 1958 års lag.

7 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 2005, s. 22).

8 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (direktiv om elektronisk handel) (EGT L 178, 2000, s. 1).

9 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter (EGT L 204, 1998, s. 37).

10 EGT L 217, 1998, s. 18.

11 Min kursivering.

12 Se dom av den 23 april 2009, VTB-VAB och Galatea ( C‑261/07 och C‑299/07, EU:C:2009:244), dom av den 14 januari 2010, Plus Warenhandelsgesellschaft ( C‑304/08, EU:C:2010:12), och dom av den 9 november 2010, Mediaprint Zeitungs- und Zeitschriftenverlag ( C‑540/08, EU:C:2010:660).

13 Dom av den 16 juli 2015, Abcur ( C‑544/13 och C‑545/13, EU:C:2015:481, punkt 74 och där angiven rättspraxis).

14 Min kursivering.

15 Min kursivering.

16 SEC(2009) 1666.

17 COM(2013) 139 final.

18 Se punkt 1.6 och punkt 3.2.

19 Se artikel 1 och skälen 2 och 3 i detta direktiv samt dom av den 16 oktober 2008, Bundesverband der Verbraucherzentralen und Verbraucherverbände ( C‑298/07, EU:C:2008:572, punkt 19).

20 Se rubriken, artikel 1.2 och skälen 6 och 7 i direktivet om elektronisk handel.

21 C‑509/09 och C‑161/10, EU:C:2011:685.

22 Punkt 57 i den domen.

23 Se även skäl 17 i nämnda direktiv, i vilket följande anges: Definitionen omfattar alla tjänster som normalt utförs mot ersättning, på distans, med hjälp av utrustning för elektronisk behandling … och lagring av information, och på individuell begäran av en tjänstemottagare.

24 Dom av den 23 mars 2010, Google France och Google ( C‑236/08–C‑238/08, EU:C:2010:159, punkt 110), dom av den 12 juli 2011, L’Oréal m.fl. ( C‑324/09, EU:C:2011:474, punkt 109), och dom av den 11 september 2014, Papasavvas ( C‑291/13, EU:C:2014:2209, punkterna 28 och 29).

25 Kommissionens avsikt var att på så sätt inbegripa informationstjänster online, exempelvis onlinetidningar, onlineförsäljning av produkter och tjänster (böcker, finansiella tjänster, resor), onlinereklam, nöjestjänster och baslagringstjänster (åtkomst till internet och överföring och lagring av information), yrkesmässiga tjänster online (advokater, läkare, revisorer, fastighetsmäklare), underhållningstjänster såsom hyrfilm online, onlinetjänser för direktreklam och marknadsföring samt tjänster som ger åtkomst till ett världsomfattande nät. Även gratistjänster som finansieras exempelvis med reklam eller sponsring var avsedda att ingå (se bland annat kommissionens pressmeddelande av den 8 december 1999 (dokument IP/99/952) och s. 4 i kommissionens rapport till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – första rapporten om tillämpningen av direktivet om elektronisk handel (KOM(2003) 702 slutlig) (nedan kallad första rapporten om tillämpningen av direktivet om elektronisk handel).

26 Se s. 4 i första rapporten om tillämpningen av direktivet om elektronisk handel.

27 Dom av den 25 oktober 2011, eDate Advertising m.fl. ( C‑509/09 och C‑161/10, EU:C:2011:685, punkt 57). Se även skäl 22 i nämnda direktiv.

28 Se skäl 22 i direktivet om elektronisk handel.

29 C‑509/09 och C‑161/10, EU:C:2011:685.

30 Punkterna 58 och 59 i den domen.

31 Bestämmelsen förbjuder medlemsstaterna att av skäl som hänför sig till det samordnade området inskränka den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster med ursprung i en annan medlemsstat. I det nu aktuella fallet kan nämnda bestämmelse enligt min mening inte vara tillämplig i den mån den tjänst som är aktuell i det nationella målet inte har sitt ursprung i någon annan medlemsstat än Konungariket Belgien, utan levereras av en tjänsteleverantör som är etablerad i Belgien (se, analogt, dom av den 11 september 2014, Papasavvas, C‑291/13, EU:C:2014:2209, punkt 35). I vart fall är det intressant att framhålla att medlemsstaterna enligt artikel 3.4 a i direktivet om elektronisk handel får göra undantag från detta principförbud om åtgärden är nödvändig för skyddet av folkhälsan, av den allmänna säkerheten och av konsumenter, om den vidtas med avseende på någon av informationssamhällets tjänster som är till förfång för dessa mål eller utgör en risk att dessa mål inte uppnås och om åtgärden är proportionerlig i förhållande till nämnda mål. Således, även om tillhandahållaren av någon av informationssamhällets tjänster är etablerad i en annan medlemsstat än Konungariket Belgien, skulle denna medlemsstat ha rätt att anta åtgärder som inskränker det fria tillhandahållet av elektroniska handelstjänster av sådana skäl som de i förevarande mål aktuella, vilka avser skyddet av folkhälsan och konsumenterna, förutsatt, emellertid, att dessa undantag uppfyller villkoren i artikel 3.4 a i detta direktiv. Med hänsyn till det resonemang som förs nedan i punkt 93 och följande punkter, tycks det sannolikt att dessa villkor är uppfyllda.

32 Se punkt 4.4 i rapporten.

33 Se artikel R. 4127–215 i Code de déontologie des chirurgiens-dentistes (lag om yrkesetiska regler för tandläkare), enligt vilken all direkt eller indirekt reklam är förbjuden. I artikel R. 4127–19 i Code de la santé publique (lag om folkhälsa), som gäller för läkare, anges följande:Sjukvård får inte bedrivas som handel. All direkt eller indirekt reklam är förbjuden, särskilt sådan inredning eller skyltning som gör att lokalerna uppfattas som näringslokaler.

34 Se, bland annat, beträffande den fria etableringsrätten, dom av den 1 februari 2001, Mac Quen m.fl. ( C‑108/96, EU:C:2001:67, punkt 24), och dom av den 10 mars 2009, Hartlauer ( C‑169/07, EU:C:2009:141). Se, beträffande rätten att fritt tillhandahålla sjukvårdstjänster, dom av den 31 januari 1984, Luisi och Carbone ( 286/82 och 26/83, EU:C:1984:35), och, beträffande tandvård, i synnerhet ortodontibehandling, dom av den 28 april 1998, Kohll ( C‑158/96, EU:C:1998:171).

35 Se, bland annat, dom av den 16 februari 1995, Aubertin m.fl. ( C‑29/94–C‑35/94, EU:C:1995:39, punkt 9 och där angiven rättspraxis), dom av den 21 oktober 1999, Jägerskiöld ( C‑97/98, EU:C:1999:515, punkt 42 och där angiven rättspraxis), och dom av den 11 juli 2002, Carpenter ( C‑60/00, EU:C:2002:434, punkt 28).

36 C‑509/09 och C‑161/10, EU:C:2011:685.

37 Punkt 45 i den domen.

38 Punkt 46 i nämnda dom.

39 C‑98/14, EU:C:2015:386.

40 Punkterna 25 och 26 och där angiven rättspraxis.

41 Dom av den 26 maj 2016, NN (L) International ( C‑48/15, EU:C:2016:356, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

42 Som domstolen fann i domen av den 8 mars 2001, Gourmet International Products ( C‑405/98, EU:C:2001:135), avseende lagstiftning om förbud mot spridning av alkoholreklam riktat till konsumenter, kan ett företag åberopa rätten att fritt tillhandahålla tjänster gentemot den medlemsstat i vilken det är etablerat, om tjänsterna tillhandahålls mottagare i en annan medlemsstat (punkt 37 och där angiven rättspraxis).

43 Se domstolens bedömning i domen av den 17 juli 2008, Corporación Dermoestética ( C‑500/06, EU:C:2008:421). I det mål i vilket denna dom meddelades prövade domstolen faktiskt huruvida en nationell bestämmelse om förbud mot reklam i nationella tv-kanaler för medicinska och kirurgiska behandlingar som utförs vid privata vårdinrättningar var förenlig med såväl artikel 49 FEUF som artikel 56 FEUF. I det målet fanns emellertid enligt min mening fullgoda skäl att göra en sådan prövning, med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det fallet. Bolaget Corporación Dermoestética SA var etablerat i Spanien och hade som mål att genom avtalet med ett italienskt bolag sprida reklammeddelanden i en nationell italiensk tv-kanal (se punkterna 33 och 34 i nämnda dom).

44 Dom av den 28 januari 2016, Laezza ( C‑375/14, EU:C:2016:60, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

45 C‑384/93, EU:C:1995:126.

46 Punkterna 18–22 i den domen.

47 Punkterna 28–30 i nämnda dom. Se även dom av den 8 mars 2001, Gourmet International Products ( C‑405/98, EU:C:2001:135, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

48 Domstolen har redan understrukit reklamens betydelse för att nå en marknad flera gånger när det gäller fri rörlighet för varor (se dom av den 9 juli 1997, De Agostini och TV-Shop, C‑34/95–C‑36/95, EU:C:1997:344, dom av den 8 mars 2001, Gourmet International Products, C‑405/98, EU:C:2001:135, och dom av den 15 juli 2004, Douwe Egberts, C‑239/02, EU:C:2004:445, punkt 53), och när det gäller fri etableringsrätt och rätten att fritt tillhandahålla tjänster (se dom av den 17 juli 2008, Corporación Dermoestética, C‑500/06, EU:C:2008:421). Se även, beträffande denna rättspraxis, punkterna 88–92 i mitt förslag till avgörande i målet Doulamis ( C‑446/05, EU:C:2007:701) och punkterna 75–80 i mitt förslag till avgörande i målet Corporación Dermoestética ( C‑500/06, EU:C:2008:62).

49 Se punkt 4.3 i den rapporten.

50 Se punkt 101 i mitt förslag till avgörande i det målet.

51 Dom av den 10 mars 2009, Hartlauer ( C‑169/07, EU:C:2009:141, punkt 55 och där angiven rättspraxis), dom av den 12 september 2013, Konstantinides ( C‑475/11, EU:C:2013:542, punkt 50 och där angiven rättspraxis), och dom av den 28 januari 2016, Laezza ( C‑375/14, EU:C:2016:60, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

52 Dom av den 12 september 2013, Konstantinides ( C‑475/11, EU:C:2013:542, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

53 Dom av den 10 november 1994, Ortscheit ( C‑320/93, EU:C:1994:379, punkt 16), och dom av den 12 november 2015, Visnapuu ( C‑198/14, EU:C:2015:751, punkt 118 och där angiven rättspraxis).

54 Se dom av den 12 november 2015, Visnapuu ( C‑198/14, EU:C:2015:751, punkt 119 och där angiven rättspraxis).

55 KOM(2004) 83 slutlig/2. Se punkt 25 i rapporten.

56 Dom av den 12 november 2015, Visnapuu ( C‑198/14, EU:C:2015:751, punkt 118 och där angiven rättspraxis).

57 Dom av den 25 juli 1991, Aragonesa de Publicidad Exterior och Publivía ( C‑1/90 och C‑176/90, EU:C:1991:327, punkt 16), och dom av den 12 november 2015, Visnapuu ( C‑198/14, EU:C:2015:751, punkterna 119 och 120 och där angiven rättspraxis).

58 Det första sektorspecifika regelverket om erkännande av examensbevis antogs för läkare redan 1975. Det följdes av fem andra sektorspecifika direktiv, som antogs mellan 1977 och 1985 och gällde sjuksköterskor inom allmän hälso- och sjukvård, tandläkare (med rådets direktiv 78/686/EEG av den 25 juli 1978 om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för tandläkare inklusive åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster (EGT L 233, 1978, s. 1) och rådets direktiv 78/687/EEG av den 25 juli 1978 om samordning av bestämmelserna i lagar och andra författningar om verksamhet som tandläkare (EGT L 233, 1978, s. 10)), veterinärer, barnmorskor och farmaceuter. De sektorspecifika direktiven upphävdes och ersattes av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (EUT L 255, 2005, s. 22).

59 C‑120/95, EU:C:1998:167.

60 C‑158/96, EU:C:1998:171.

61 Se dom av den 5 oktober 2010, Elchinov ( C‑173/09, EU:C:2010:581).