Förslag till avgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 13 september 2018

1 Originalspråk: engelska.

2 Klagandena är Islamic Republic of Iran Shipping Lines (nedan kallat IRISL) och tio andra enheter (nedan kallade de tio företagen). Med undantag för IRISL Europe GmbH, som är ett tyskt företag, är alla iranska företag. Alla bedriver verksamhet i rederisektorn. Deras namn finns angivna på första sidan av detta förslag till avgörande, och jag kommer därför inte att återge dem här. Jag kommer att hänvisa till IRISL och de tio företagen gemensamt som klagandena.

3 Dom av den 17 februari 2017, Islamic Republic of Iran Shipping Lines m.fl./rådet, T‑14/14 och T‑87/14, EU:T:2017:102 (nedan kallad den överklagade domen).

4 Rådets beslut 2013/685/Gusp av den 26 november 2013 om ändring av beslut 2010/413/Gusp om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 316, 2013, s. 46) och rådets genomförandeförordning (EU) nr 1203/2013 av den 26 november 2013 om genomförande av förordning (EU) nr 267/2012 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 316, 2013, s. 1). Jag kommer nedan att hänvisa till dessa rättsakter gemensamt som 2013 års återupptagande i förteckningen.

5 Rådets beslut 2013/497/Gusp av den 10 oktober 2013 om ändring av beslut 2010/413/Gusp om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 272, 2013, s. 46) och rådets förordning (EU) nr 971/2013 av den 10 oktober 2013 om ändring av förordning (EU) nr 267/2012 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 272, 2013, s. 1). Jag kommer nedan att hänvisa till dessa rättsakter gemensamt som 2013 års kriterier.

6 Se skäl 8 och artikel 2. För en kort översikt av relevant internationell rätt i samband med kärnvapenspridning, se domen av den 28 november 2013, rådet/Manufacturing Support & Procurement Kala Naft ( C‑348/12 P, EU:C:2013:776, punkt 2 och följande punkter).

7 Säkerhetsrådet föreskrev även att staterna ska beslagta och förstöra artiklar som är förbjudna enligt dess tidigare resolutioner, förbjöd tillhandahållande av bunkringstjänster till iranskägda fartyg eller fartyg som beställts av Iran, begärde att staterna ska meddela all tillgänglig information om överföringar eller verksamhet av IRISL vilka kan ha företagits för att undgå sanktionerna i dess resolutioner, och att staterna ska kräva av sina medborgare att dessa visar vaksamhet vid affärer i synnerhet med IRISL och relaterade enheter.

8 Bilaga II till slutsatserna från Europeiska rådet av samma datum (dokument nr EUCO 3/10).

9 Min kursivering.

10 De väckte talan tillsammans med sex andra sökande som inte är parter i förfarandet i förevarande mål. Jag kommer därför inte att nämna dem här.

11 Dom av den 16 september 2013, Islamic Republic of Iran Shipping Lines m.fl./rådet ( T‑489/10, EU:T:2013:453) (nedan kallad tribunalens dom från år 2013).

12 Rådets förordning (EU) nr 267/2012 av den 23 mars 2012 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning (EU) nr 961/2010 (EUT L 88, 2012, s. 1) som ersatte rådets förordning (EU) nr 961/2010 av den 25 oktober 2010 (EUT L 281, 2010, s. 1), som i sin tur ersatte förordning (EG) nr 423/2007.

13 Tribunalen avvisade även talan om ogiltigförklaring av 2013 års kriterier. Överklagandet riktar sig inte mot den överklagade domen i detta avseende.

14 Se rådets förordning (EU) 2015/1861 av den 18 oktober 2015 om ändring av förordning (EU) nr 267/2012 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 274, 2015, s. 1), punkterna 105, 125, 128, 129, 142, 155, 239, 251, 264, 265 och 290 i avsnitt II i bilagan till rådets genomförandeförordning (EU) 2015/1862 av den 18 oktober 2015 om genomförande av förordning (EU) nr 267/2012 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 274, 2015, s. 161) och artikel 16.1 i rådets beslut (Gusp) 2015/1863 av den 18 oktober 2015 om ändring av beslut 2010/413/Gusp om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 274, 2015, s. 174).

15 Se punkterna 11 och 30 ovan.

16 Skäl 9 i beslut 2015/1863.

17 Skälen 5 och 6 i förordning (EU) 2015/1861.

18 Skäl 14 i beslut 2015/1863.

19 Förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Gul Ahmed Textile Mills Ltd mot rådet ( C‑100/17 P, EU:C:2018:214, punkterna 25–49).

20 EUT C 83, 2010, s 389 (nedan kallad stadgan). Se punkterna 42 och 45 i mitt förslag till avgörande.

21 Kriterierna för att bedöma intresset att föra talan i saken som ett villkor för upptagande till prövning av en talan vid tidpunkten då den anhängiggörs ska inte vara annorlunda än de som tillämpas vid bedömningen av intresset att fullfölja förfarandet. Jag delar i detta avseende generaladvokaten Mengozzis uppfattning i hans förslag till avgörande i målet Bank Mellat/rådet ( C‑430/16 P, EU:C:2018:345, punkt 28).

22 I ett sådant fall ankommer det på domstolen att göra en konkret bedömning av huruvida sökanden fortfarande har ett berättigat intresse av att få saken prövad, varvid hänsyn särskilt ska tas till konsekvenserna av den påstådda rättsstridigheten och arten av den skada som sökanden påstår sig ha lidit. Se dom av den 23 december 2015, Europaparlamentet/rådet ( C‑595/14, EU:C:2015:847, punkt 18 och där angiven rättspraxis).

23 Efter ogiltigförklaring av individuella åtgärder för frysning av tillgångar i det målet invände sökandena mot åtgärder som är allmänt tillämpliga på finansiella institutioner. Generaladvokaten Mengozzi konstaterade att båda typerna av åtgärder gällde för sökandena samtidigt och att de förra (åtgärderna av individuell karaktär) hade mer långtgående effekter på deras situation. Han konstaterade därför att sökandena inte hade något berättigat intresse av att de mindre betungande allmängiltiga åtgärderna vars effekter i praktiken inte påverkade deras ställning ogiltigförklarades. I dom av den 6 september 2018 ( EU:C:2018:668) instämde domstolen i den bedömningen, se punkterna 61 och 62.

24 Se, analogt, dom av den 28 maj 2013, Abdulrahim/rådet och kommissionen ( C‑239/12 P, EU:C:2013:331, punkterna 70–72).

25 Se dom av den 6 september 2018 i mål C‑430/16 P, EU:C:2018:668, punkterna 54–59.

26 Se dom av den 31 mars 1998, Frankrike m.fl./kommissionen ( C‑68/94 och C‑30/95, EU:C:1998:148, punkt 74).

27 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 april 2012, Artegodan/kommissionen ( C‑221/10 P, EU:C:2012:216, punkt 80 och där angiven rättspraxis). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Bank Mellat/rådet ( C‑430/16 P, EU:C:2018:345, punkt 43).

28 Se dom av den 10 juni 1986, Usinor/kommissionen ( 81/85 och 119/85, EU:C:1986:234, punkt 13).

29 Jag noterar att detta förfarande vid tribunalen pågick vid denna tidpunkt. Det är överraskande att den överklagade domen ligger före tidpunkten då dessa åtgärder trädde i kraft, men att tribunalen trots detta inte nämnde åtgärderna eller deras effekt på klagandenas rättsliga ställning och i synnerhet på deras fortsatta berättigade intresse av att fullfölja förfarandet. Det i sig innebär emellertid inte att tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i den överklagade domen med avseende på klagandenas intresse, eftersom domen nödvändigtvis, om än underförstått, grundas på premissen att klagandena hade ett sådant berättigat intresse under hela förfarandet.

30 Se dom av den 16 februari 2017, Brandconcern/EUIPO och Scooters India ( C‑577/14 P, EU:C:2017:122, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

31 IRISL och Irano Misr Shipping Co. upptogs i förteckningen på grundval av de ytterligare kriterierna medan övriga klagande upptogs på grundval av de tidigare kriterierna. Rahbaran Omid Darya Ship Management Co. upptogs även på grundval av ett nytt kriterium.

32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 november 2013, rådet/Manufacturing Support & Procurement Kala Naft ( C‑348/12 P, EU:C:2013:776, punkt 120), och dom av den 21 april 2015, Anbouba/rådet ( C‑605/13 P, EU:C:2015:248, punkt 41).

33 Dom av den 1 mars 2016, National Iranian Oil Company/rådet ( C‑440/14 P, EU:C:2016:128, punkt 77).

34 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2014, National Iranian Oil Company/rådet, ( T‑578/12, ej publicerad, EU:T:2014:678, punkt 108 och där angiven rättspraxis). Domen fastställdes efter överklagande genom dom av den 1 mars 2016, National Iranian Oil Company/rådet ( C‑440/14 P, EU:C:2016:128).

35 Se punkt 63 i den överklagade domen.

36 Se dom av den 1 mars 2016, National Iranian Oil Company/rådet, C‑440/14 P, EU:C:2016:128, punkt 53, min kursivering.

37 Enligt artikel 3.5 EUF ska unionen i sina förbindelser med den övriga världen bidra till fred, säkerhet och skydd för de mänskliga rättigheterna samt till strikt efterlevnad och utveckling av internationell rätt, inklusive respekt för principerna i Förenta nationernas stadga. Gusp ska stödja folkrätten (artikel 21.2 b EUF), bevara freden, förebygga konflikter och stärka internationell säkerhet, i enlighet med ändamålen och principerna i Förenta nationernas stadga (artikel 21.2 c EUF).

38 Se punkt 4 och följande punkter ovan.

39 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 november 2013, rådet/Manufacturing Support & Procurement Kala Naft ( C‑348/12 P, EU:C:2013:776, punkt 75), och beslut av den 1 december 2015, Georgias m.fl./rådet och kommissionen ( C‑545/14 P, ej publicerat, EU:C:2015:791, punkt 33).

40 Ursprungligen var kriteriet sådant att personer och enheter måste ha deltagit i eller varit direkt knutna till Irans kärntekniska verksamhet (artikel 7.2 i förordning (EG) nr 423/2007 av den 19 april 2007 om restriktiva åtgärder mot Iran (EGT L 2013, 2007, s. 1). Detta kriterium utvidgades för första gången 2010 (artikel 16.2 i förordning (EU) nr 961/2010 (EUT L 88, 2010, s. 1). Flera andra utvidgningar har skett därefter.

41 Se skäl 2 i rådets beslut 2013/497 och skäl 2 i rådets förordning (EU) 971/2013.

42 Se, analogt, dom av den 1 mars 2016, National Iranian Oil Company/rådet ( C‑440/14 P, EU:C:2016:128, punkt 80).

43 Se dom av den 13 mars 2012, Tay Za/rådet ( C‑376/10 P, EU:C:2012:138, punkt 55) (individer i ledande befattningar i vissa företag som är knutna till ledarna i de berörda tredjeländerna), dom av den 22 september 2016, NIOC m.fl./rådet ( C‑595/15 P, ej publicerad, EU:C:2016:721, punkt 89 och 90) (ägs eller kontrolleras av en person som är föremål för de restriktiva åtgärderna), och dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15 ( EU:C:2017:236, punkt 82 och följande punkter) (enheter som utövar ekonomisk verksamhet i en specifik sektor).

44 Se dom av den 13 mars 2012, Melli Bank/rådet ( C‑380/09 P, EU:C:2012:137 punkterna 40 och 41).

45 Se punkt 67 i den överklagade domen.

46 Dom av den 21 december 2011, Afrasiabi m.fl. ( C‑72/11, EU:C:2011:874, punkt 44).

47 Se dom av den 28 november 2013, rådet/Manufacturing Support & Procurement Kala Naft ( C‑348/12 P, EU:C:2013:776, punkt 83) och dom av den 1 mars 2016, National Iranian Oil Company/rådet ( C‑440/14 P, EU:C:2016:128, punkt 80).

48 Dom av den 21 december 2011, Afrasiabi m.fl. ( C‑72/11, EU:C:2011:874, punkt 47).

49 Se, analogt, dom av den 13 mars 2012, Melli Bank/rådet ( C‑380/09 P, EU:C:2012:137, punkt 57).

50 Se, analogt, dom av den 1 mars 2016, National Iranian Oil Company/rådet ( C‑440/14 P, EU:C:2016:128, punkt 86). Se även beslut av den 1 december 2015, Georgias m.fl./rådet och kommissionen ( C‑545/14 P, ej publicerat, EU:C:2015:791, punkt 34), och beslut av den 4 april 2017, Sharif University of Technology/rådet ( C‑385/16 P, ej publicerat, EU:C:2017:258, punkterna 59–61).

51 Se punkterna 20–27 ovan. Jag kan konstatera att det relevanta kriteriet i rådets förordning (EU) 971/2013 är klart och otvetydigt formulerat, vilket inte kan sägas om rådets beslut 2013/497 (som förstnämnda rättsakt syftar till att genomföra). I sistnämnda rättsakt används vid upprepade tillfällen pronomina dem och deras. Vad dessa pronomen hänvisar till är dock öppet för tolkning, vilket också gör att kriteriets räckvidd är öppen för tolkning. Jag kommer inte att utveckla denna argumentationslinje, eftersom frågan inte tas upp i någon av grunderna för överklagandet.

52 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 februari 2013, Melli Bank/rådet ( T‑492/10, EU:T:2013:80, punkt 55). Domstolen fastställde denna dom efter överklagande genom domen av den 13 mars 2012, Melli Bank/rådet ( C‑380/09 P, EU:C:2012:137).

53 Se dom av den 13 mars 2012, Melli Bank/rådet ( C‑380/09 P, EU:C:2012:137 punkterna 39 och 75–79), och dom av den 20 februari 2013, Melli Bank/rådet ( T‑492/10, EU:T:2013:80, punkterna 55 och 56).

54 Se punkterna 14–19 ovan. Trots att tribunalen fastställde att 2010 års upptagande i förteckningen av IRISL var rättsstridigt, bibehöll den dess rättsliga verkningar fram till den 26 november 2013 (se tribunalens dom från år 2013, punkt 82). Följaktligen var frysningen av IRISL:s tillgångar vid tidpunkten då 2013 års kriterier antogs i kraft, vilket kunde motivera tillämpningen av kriteriet som avsåg att motverka kringgående av åtgärden, även om det bara var för kortare tid än en månad framåt.

55 Det är riktigt att skäl 7 i det beslutet ger stöd för det kriterium för uppförande på förteckningen som anges i artikel 20.1 a i beslutet och ger rådet möjlighet att frysa tillgångar tillhörande IRISL-enheter som angetts av säkerhetsrådet i bilaga III till resolution 1929 (2010). Ingen av klagandena anges dock i den bilagan (se punkterna 9 och 10 ovan). Nämnda skäl kan uppenbart inte utgöra grund för artikel 20.1 b i beslutet, som etablerar fristående, kompletterande restriktiva åtgärder från unionens sida rörande andra enheter (inbegripet klagandena).

56 Se, bland annat, dom av den 18 juni 2015, Estland/parlamentet och rådet ( C‑508/13, EU:C:2015:403, punkt 60), och dom av den 3 mars 2016, Spanien/kommissionen ( C‑26/15 P, EU:C:2016:132, punkterna 30 och 31).

57 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 februari 1990, Delacre m.fl./kommissionen ( C‑350/88, EU:C:1990:71, punkt 16 och där angiven rättspraxis), och dom av den 15 november 2012, rådet/Bamba ( C‑417/11 P, EU:C:2012:718, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

58 Se punkterna 4–19 ovan.

59 Se tribunalens dom från år 2013, punkt 67.

60 Dom av den 29 januari 2013, Bank Mellat/rådet ( T‑496/10, EU:T:2013:39, punkt 42). I sin analys tog domstolen hänsyn till Europadomstolens dom i målet Islamic Republic of Iran Shipping Lines/Turkiet (CE:ECHR:2007:1213JUD004099898, punkterna 79 och 80).

61 Se dom av den 4 juni 2014, Sedghi och Azizi/rådet ( T‑66/12, ej publicerad, EU:T:2014:347, punkt 69).

62 Se tribunalens dom från år 2013, punkt 21.

63 Se punkt 13 ovan.

64 Dom av den 25 juni 2010, Imperial Chemical Industries/kommissionen ( T‑66/01, EU:T:2010:255, punkterna 196–198).

65 Beslut av den 28 november 1996, Lenz/kommissionen ( C‑277/95 P, EU:C:1996:456, punkt 50).

66 Dom av den 15 mars 2018, Deichmann ( C‑256/16, EU:C:2018:187, punkt 87), min kursivering.

67 Se mitt förslag till avgörande i målet kommissionen/McBride m.fl. ( C‑361/14 P, EU:C:2016:25, punkt 70).

68 Jag kommer att analysera detta argument i detalj med avseende på den andra grunden för överklagandet i punkterna 117–128 nedan.

69 Dom av den 6 juni 2013, Ayadi/kommissionen ( C‑183/12 P, ej publicerad, EU:C:2013:369, punkt 18).

70 Dom av den 14 september 1999, kommissionen/AssiDomän Kraft Products m.fl. ( C‑310/97 P, EU:C:1999:407, punkterna 50 och 56).

71 Dom av den 26 april 1988, Asteris m.fl./kommissionen ( 97/86, 99/86, 193/86 och 215/86, EU:C:1988:199, punkt 29). De effekter av ett tidigare domstolsavgörande som identifieras i denna punkt framstår som konkreta uttryck för den bredare rättsstatsprincipen snarare än effekterna av principen om res judicata i sig.

72 Se punkt 18 ovan.

73 Se punkt 80 i den överklagade domen. Om tribunalen hade ogiltigförklarat kriterierna hade det naturligtvis inte varit tillåtet för rådet att upprätthålla dem och, i ännu mindre utsträckning, återuppta vissa enheter i förteckningen på grundval av dessa.

74 Se punkt 77 i tribunalens dom från år 2013.

75 Se punkt 82 i den överklagade domen. Jag undersöker frågan huruvida dessa principer hindrade rådet från att återuppta vissa av klagandena i förteckningen på grundval av samma kriterier och samma faktiska omständigheter som de som utgjorde grunden för 2010 års upptagande i förteckningen med avseende på den tredje delgrunden för den andra grunden för överklagandet (se punkt 195 och följande punkter nedan).

76 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 34).

77 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2012, Bonda ( C‑489/10, EU:C:2012:319, punkt 37).

78 2013 upptogs IRISL på grundval av det nya kriteriet avseende brott mot säkerhetsrådets resolutioner. Irano Misr Shipping Co. och Rahbaran Omid Darya Ship Management Co. upptogs på grundval av det nya kriteriet rörande tillhandahållande av nödvändiga tjänster till IRISL. I sistnämnda fall tillämpades det nya kriteriet parallellt med det gamla kriteriet rörande att agera på IRISL:s vägnar. De andra klagandena upptogs i förteckningen på grundval av kriterier som var i princip identiska år 2010 och år 2013.

79 Dom av den 21 december 2011, Afrasiabi m.fl. ( C‑72/11, EU:C:2011:874, punkt 44).

80 Domstolen anmärkte i synnerhet på att de olika bestämmelserna i de omtvistade rättsakterna om frysning av penningmedel är avfattade i allmänna termer, utan hänvisning till något beteende före beslutet om frysning av penningmedel (dom av den 28 november 2013, rådet/Manufacturing Support & Procurement Kala Naft ( C‑348/12 P, EU:C:2013:776, punkt 85)).

81 Dom av den 14 oktober 2009, Bank Melli Iran/rådet ( T‑390/08, EU:T:2009:401, punkt 111).

82 Dom av den 14 oktober 2009, Bank Melli Iran/rådet ( T‑390/08, EU:T:2009:401, punkt 68), som citeras av generaladvokaten Bot i hans förslag till avgörande i målet rådet/Manufacturing Support & Procurement Kala Naft ( C‑348/12 P, EU:C:2013:470, punkt 106).

83 Se punkt 192 i den överklagade domen där tribunalen hänvisar till punkt 77 i domen av den 14 oktober 2010, Nuova Agricast och Cofra/kommissionen ( C‑67/09 P, EU:C:2010:607).

84 Dessa åtgärder tillämpas på grundval av rådets gemensamma ståndpunkt 2001/931/Gusp av den 27 december 2001 om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, 2001, s. 93) i ändrad lydelse.

85 Se, för ett liknande resonemang, mitt förslag till avgörande i rådet/LTTE ( C‑599/14 P, EU:C:2016:723, punkt 77 och följande punkter, i synnerhet punkt 79).

86 Se punkterna 110–112 ovan.

87 Denna princip, som är stadfäst i artikel 49.1 i stadgan, är ett konkret uttryck för rättssäkerhetsprincipen i samband med tillämpningen av straffrättsliga sanktioner.

88 Denna princip kan härledas ur den princip som stadfästs genom artikel 49 i stadgan, nämligen att straff och påföljder måste vara föreskrivna enligt lag.

89 Se punkt 191 i den överklagade domen som hänvisar till domen av den 16 december 2010, Kahla Thüringen/kommissionen ( C‑537/08 P, EU:C:2010:769, punkt 63).

90 Se även, exempelvis, dom av den 21 september 2010, Sverige och API/kommissionen och kommissionen/API ( C‑514/07 P, C‑528/07 P och C‑532/07 P, EU:C:2010:541, punkterna 125 och 126).

91 Se, i detta avseende, dom av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet ( C‑45/15 P, EU:C:2017:402, punkt 49).

92 Se, exempelvis, dom av den 12 september 2006, Reynolds Tobacco m.fl./kommissionen ( C‑131/03 P, EU:C:2006:541, punkterna 82–84).

93 Se punkterna 80–83 i tribunalens dom från år 2013.

94 Dom av den 15 maj 2008, Spanien/rådet ( C‑442/04, EU:C:2008:276, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

95 Se punkterna 67 och 68 ovan.

96 Jag undersökte dessa frågor under den första grunden för överklagandet (se punkt 72 och följande punkter).

97 Dom av den 14 oktober 1999, Atlanta/Europeiska gemenskapen ( C‑104/97 P, EU:C:1999:498, punkterna 34–38).

98 Se dom av den 23 april 2013, Gbagbo m.fl./rådet ( C‑478/11 P–C‑482/11 P, EU:C:2013:258, punkt 56).

99 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen ( C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkt 336).

100 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 april 2015, TMK Europe, C‑143/14, EU:C:2015:236, punkt 18. Det följer av fast rättspraxis att artikel 277 FEUF ger uttryck för en allmän princip enligt vilken samtliga parter i ett förfarande har rätt att, i syfte att få ett beslut ogiltigförklarat som är riktat till dem, ifrågasätta giltigheten av de rättsakter som utgör den rättsliga grunden för beslutet, om den ifrågavarande parten inte hade rätt att med stöd av artikel 263.4 FEUF väcka talan direkt mot dessa rättsakter (dom av den 6 mars 1979, Simmenthal/kommissionen, 92/78, EU:C:1979:53, punkt 39). Eftersom IRISL ingav sin ansökan om ogiltigförklaring till tribunalen den 7 februari 2014, det vill säga tre månader och 26 dagar efter det att 2013 års kriterier publicerades i Europeiska unionens officiella tidning, hade det varit för sent att ifrågasätta kriterierna i den ansökan.

101 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 november 2013, rådet/Manufacturing Support & Procurement Kala Naft ( C‑348/12 P, EU:C:2013:776, punkt 69).

102 Se punkterna 101 och 102 i den överklagade domen.

103 Se, för allmänna överväganden i detta avseende, punkt 71 och följande punkter ovan. I punkt 78 ovan analyseras denna fråga mer specifikt med avseende på det förra kriteriet, medan punkterna 82 och 83 berör det senare kriteriet.

104 Se, med avseende på anseende, dom av den 7 april 2016, Central Bank of Iran/rådet ( C‑266/15 P, EU:C:2016:208, punkterna 53 och 54), och, med avseende på näringsverksamhet, dom av den 12 May 2016, Bank of Industry and Mine/rådet ( C‑358/15 P, ej publicerad, EU:C:2016:338, punkterna 55–57).

105 Se punkt 50 ovan.

106 Se dom av den 13 mars 2012, Melli Bank/rådet ( C‑380/09 P, EU:C:2012:137 punkterna 40 och 41) (min kursivering).

107 Se dom av den 5 mars 2015, Ezz m.fl./rådet ( C‑220/14 P, EU:C:2015:147, punkt 77).

108 Se, bland annat, dom av den 10 juli 2008, Bertelsmann och Sony Corporation of America/Impala ( C‑413/06 P, EU:C:2008:392, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

109 Se dom av den 26 september 2013, Centrotherm Systemtechnik/harmoniseringskontoret och centrotherm Clean Solutions ( C‑610/11 P, EU:C:2013:593, punkt 39).

110 Mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet kan rådet ibland men inte alltid vara skyldigt att inhämta ny bevisning. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE ( C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkterna 52–54).

111 Se punkt 117 i den överklagade domen.

112 Se punkterna 116–132 i den överklagade domen.

113 Se punkterna 135–164 i den överklagade domen.

114 Se punkt 117 i den överklagade domen. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi ( C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 156).

115 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2011, Bank Melli Iran/rådet ( C‑548/09 P, EU:C:2011:735, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

116 Se dom av den 18 juni 2015, Ipatau/rådet ( C‑535/14 P, EU:C:2015:407, punkt 26). Trots att det i denna dom är fråga om att behålla de restriktiva åtgärderna och inte det ursprungliga upptagandet i förteckningen är det relevant här: genom 2013 års återupptagande i förteckningen behöll rådet de tidigare restriktiva åtgärderna med avseende på tre klagande (IRISL, Irano Misr Shipping Co. och Rahbaran Omid Darya Ship Management Co.), även om det förvisso skedde på grundval av ett nytt kriterium.

117 Se punkterna 170–180 i den överklagade domen.

118 Se fotnot 78 ovan.

119 Se punkt 107 och följande punkter ovan.

120 Se punkt 93 och följande punkter ovan.

121 Se punkterna 117–128 ovan.

122 Se, beträffande graden av domstolskontroll rörande den materiella lagenligheten i detta avseende, domen av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P (C‑593/10 P and C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 119).

123 Se dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa ( C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 82).

124 Se den rättspraxis som anges i fotnot 114 ovan.

125 Se min analys av effekterna av tribunalens dom från år 2013 i punkterna 103–106 ovan. Situationen skiljer sig således fundamentalt från den som generaladvokaten Tanchev analyserar i sitt förslag till avgörande i målet National Iranian Tanker Company/rådet ( C‑600/16 P, EU:C:2018:227, punkterna 96–102).

126 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen ( C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkt 374).

127 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 oktober 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet ( T‑256/07, EU:T:2008:461, punkt 75, ej överklagad), där tribunalen hänvisade till konstaterandena i punkt 65 i domen av den 12 december 2006, Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran/rådet ( T‑228/02, EU:T:2006:384), genom vilken tribunalen hade upphävt ett tidigare upptagande i förteckningen av den berörda enheten.

128 Se dom av den 13 november 2014, Hamcho och Hamcho International/rådet ( T‑43/12, ej publicerad, EU:T:2014:946, punkt 108, ej överklagad), och dom av den 26 oktober 2016, Hamcho och Hamcho International/rådet ( T‑153/15, EU:T:2016:630, punkt 66, ej överklagad).

129 Se punkterna 140 och 141 ovan.

130 Se, analogt, dom av den 6 mars 2003, Interporc/kommissionen ( C‑41/00 P, EU:C:2003:125, punkt 31). Det följer av att den upphävda rättsakten avlägsnas från rättsordningen och den institution som antagit akten försätts i den ursprungliga situationen med avseende på antagandet av en rättsakt som ska ersätta den upphävda.

131 Se dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P (C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 119). Se även dom av den 14 mars 2017, Bank Tejarat/rådet ( T‑346/15, ej publicerad, EU:T:2017:164, punkt 38).

132 Se punkt 50 ovan.

133 Se dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa ( C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 122).

134 Se punkterna 67 och 68 ovan.

135 Se dom av den 28 november 2013, rådet/Manufacturing Support & Procurement Kala Naft ( C‑348/12 P, EU:C:2013:776, punkt 126).

136 Se punkt 159 och följande punkter ovan.

137 Se med avseende på åtgärdernas sammanhang punkterna 63, 66 och 67 i den överklagade domen, med avseende på målsättningarna som eftersträvas med de aktuella åtgärderna punkterna 68–71 och 74–76, med avseende på proportionalitetsprincipen allmänt punkterna 72, 73 och 77, och slutligen, med avseende på de aktuella åtgärdernas påstått oproportionerliga effekt på klagandenas egendom och ekonomiska verksamhet, punkterna 204–210 i den överklagade domen.

138 Se punkterna 174 och 175 ovan.

139 Se, för ett liknande resonemang, analogt, domen av den 13 mars 2012, Melli Bank/rådet ( C‑380/09 P, EU:C:2012:137 punkterna 77–80), där domstolen underströk att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att gå vidare till en sådan kompletterande kontroll, avseende enheten som uppfyller kriteriet rörande att ägas, av huruvida det är helt osannolikt att den kan förmås att kringgå verkan av de åtgärder som har vidtagits gentemot dess moderbolag.