Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek föredraget den 6 februari 2019

1 Originalspråk: engelska.

2 Som senare blev artikel 10 EG och nu är artikel 4.3 FEU.

3 Rådets beslut 91/482/EEG av den 25 juli 1991 om associering av de utomeuropeiska länderna och territorierna med Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT L 263, 1991, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 18, s. 3) (nedan kallat ULT-beslutet).

4 Rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1552/89 av den 29 maj 1989 om genomförande av beslut 88/376/EEG, Euratom om systemet för gemenskapernas egna medel (EGT L 155, 1989, s. 1).

5 Rådets förordning (EEG, Euratom) av den 8 juli 1996 om ändring av förordning (EEG, Euratom) nr 1552/89 om genomförande av beslut 88/376/EEG, Euratom om systemet för gemenskapernas egna medel (EGT L 175, 1996, s. 3).

6 Rådets förordning (EG, Euratom) nr 1150/2000 av den 22 maj 2000 om genomförande av beslut 94/728/EG, Euratom om systemet för gemenskapernas egna medel (EGT L 130, 2000, s. 1).

7 Rådets förordning (EG, Euratom) nr 2028/2004 av den 16 november 2004 om ändring av förordning (EG, Euratom) nr 1150/2000 om genomförande av beslut 94/728/EG, Euratom om systemet för gemenskapernas egna medel (EUT L 352, 2004, s. 1).

8 Denna enhet ersattes, först, av den särskilda arbetsgruppen (Task-force) för samordning av bedrägeribekämpning och sedan av europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf). Se kommissionens beslut 1999/352/EG, EKSG, Euratom av den 28 april 1999 om inrättande av en europeisk byrå för bedrägeribekämpning (Olaf) (EGT L 136, 1999, s. 20).

9 Rådets förordning (EG) nr 515/97 av den 13 mars 1997 om ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaternas administrativa myndigheter och om samarbete mellan dessa och kommissionen för att säkerställa en korrekt tillämpning av tull- och jordbrukslagstiftningen (EGT L 82, 1997, s. 1).

10 Rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, 1992, s. 1). Enligt artikel 220.2 b i denna förordning ska bokföring i efterhand inte ske när det rätta tullbeloppet inte har bokförts på grund av ett misstag från tullmyndigheternas sida och gäldenären inte rimligen kunde ha upptäckt detta. Gäldenären ska ha handlat i god tro och följt bestämmelserna i den gällande lagstiftningen i fråga om tulldeklaration.

11 I synnerhet krävdes enligt kommissionens beslut att berörda personer inte på något sätt har varit inblandade i försändelsen av varorna från exportlandet via Anguilla till ankomstplatsen till gemenskapens tullområde. De måste ha köpt varor enligt leveransvillkoret DDP (levererat förtullat) och ska inte ha deltagit som importörer av varorna till gemenskapen eller som ombud för importören. Slutligen får de inte anses vara närstående till sin leverantör, den som exporterat varorna till Anguilla, de personer som är inblandade i transporten av varorna från exportstaten till gemenskapen eller till Anguillas regering. ….

12 Enligt denna bestämmelse kan import- eller exporttullar återbetalas eller efterges i andra fall än de som avses i artiklarna 236–238, vilka följer av omständigheter vid vilka varken oriktigheter eller uppenbar vårdslöshet kan tillskrivas den person det gäller.

13 Rådets förordning (EU, Euratom) nr 609/2014 av den 26 maj 2014 om metoder och förfaranden för tillhandahållande av traditionella, momsbaserade egna medel och BNI-baserade egna medel samt åtgärder för att möta likviditetsbehov (EUT L 168, 2014, s. 39).

14 Såsom ska beskrivas vidare i avsnitt B.3 nedan (punkterna 74–84) i detta förslag till avgörande, skapar en kombination av bestämmelserna i systemet med egna medel och tullkodexen mycket riktigt ett system med ett objektivt, (semi-) strikt ansvar för tullskulder. I förevarande mål är detta emellertid endast tillämpligt på importmedlemsstaten. Att ta samma ansvarsform och automatiskt tillämpa den på en annan medlemsstat är ett av de många nya argument som kommissionen har gjort gällande i förevarande mål.

15 Visst kan man påstå, beroende på vilket lager av överträdelse man väljer, att kommissionens talan avser framtiden, eftersom Förenade kungariket fortfarande inte har betalat det belopp som kommissionen har krävt. Ett sådant argument för dock diskussionen direkt tillbaka till den relativt invecklade frågan om vad kommissionen egentligen har gjort gällande.

16 Dom av den 7 februari 1973, kommissionen/Italien ( 39/72, EU:C:1973:13, punkt 11). Se även dom av den 30 maj 1991, kommissionen/Tyskland ( C‑361/88, EU:C:1991:224, punkt 31), dom av den 30 maj 1991, kommissionen/Tyskland ( C‑59/89, EU:C:1991:225, punkt 35), eller dom av den 14 juni 2001, kommissionen/Italien ( C‑207/00, EU:C:2001:340, punkt 28). Ett sådant resonemang har konsekvent åberopats i fråga om möjligheten att väcka talan om fördragsbrott, även om underlåtelsen i fråga har avhjälpts efter den tidsfrist som har angetts i kommissionens motiverade yttrande.

17 Se, exempelvis, Ehlermann, Claus-Dieter, Die Verfolgung von Vertragsverletzungen der Mitgliedstaaten durch die Kommission, i Europäische Gerichtsbarkeit und nationale Verfassungsgerichtsbarkeit. Festschrift zum 70. Geburgstag von H. Kutscher, 1981, s. 135–153, på s. 151, Schwarze, Jürgen, Das allgemeine Völkerrecht i den innergemeinschaftlichen Rechtsbeziehungen, Europarecht, 1983 (1), s. 1–39, på s. 24, och Wyatt, Derrick, New Legal Order, or Old?, European Law Review 1982 (7), s. 147–166, på s. 160 och följande sidor.

18 Se, analogt, dom av den 15 november 2005, kommissionen/Danmark ( C‑392/02, EU:C:2005:683, punkt 33), med beaktande av att sådana yrkanden inte kan framställas i en fördagsbrottstalan. Se dom av den 14 april 2005, kommissionen/Tyskland ( C‑104/02, EU:C:2005:219, punkt 49), och dom av den 5 oktober 2006, kommissionen/Tyskland ( C‑105/02, EU:C:2006:637, punkterna 44 och 45).

19 Se exempelvis, på området för internationell rätt, Fasta mellanfolkliga domstolens dom nr 13 i målet Chorzów Factory av den 13 september 1928, serie A, nr 17, s. 4.

20 Domstolens dom av den 19 november 1991, Francovich m.fl. ( C‑6/90 och C‑9/90, EU:C:1991:428, punkt 36).

21 I synnerhet i dom av den 5 mars 1996, Brasserie du pêcheur och Factortame ( C‑46/93 och C‑48/93, EU:C:1996:79, punkt 29) där domstolen fann att gemenskapens ansvar endast [är] ett uttryck för den allmänna princip som är känd i medlemsstaternas rättsordningar, enligt vilken en rättsstridig handling eller underlåtenhet medför en skyldighet att ersätta den skada som har vållats.

22 I, exempelvis, ett (typiskt) fall av underlåtelse att genomföra ett direktiv, vilket kunde ha vållat enskilda skada, skulle således den tydliga rättsliga skyldighet som medlemsstaten hade åsidosatt i detta specifika fall vara, åtminstone, den avslutande bestämmelsen i direktivet i fråga, som fastställer tidsfristen för genomförande, eventuellt med en skyldighet som grundar sig på artikel 288 FEUF och kanske till och med plikten om lojalt samarbete. Det skulle dock inte råda någon tvekan om den relativt specifika skyldigheten att direktivet ska ha genomförts senast vid ett visst datum.

23 Såsom anmärkts av K. Lenaerts, I. Maselis, och K. Gutman, EU Procedural Law, Oxford University Press, 2014, s. 495. Denna möjlighet har också påpekats i förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Slovakien/kommissionen och Rumänien/kommissionen ( C‑593/15 P och C‑599/15 P, EU:C:2017:441, punkt 108). Talan om skadestånd verkar också ha väckts tidigare (åtminstone av statliga myndigheter), men såvitt jag känner till har de hittills inte lett till dom. Se, exempelvis, beslut av den 16 november 1998, Nederländska Antillerna/rådet och kommissionen ( T-163/97 och T-179/97, EU:T:1998:260).

24 Med det logiska undantaget för personligt ansvar för unionens tjänstemän gentemot unionen som också föreskrivs i artikel 340 FEUF.

25 Eftersom det följer av artikel 274 FEUF att [u]tom i de fall där Europeiska unionens domstol är behörig enligt fördragen ska tvister i vilka unionen är part inte på denna grund vara undantagna från de nationella domstolarnas behörighet.

26 I likhet med mål som kommissionen har anhängiggjort i nationella domstolar och där den i huvudsak har yrkat skadestånd från enskilda enligt privaträttsliga regler. Se, exempelvis, dom av den 6 november 2012, Otis m.fl. ( C‑199/11, EU:C:2012:684).

27 Se, exempelvis, dom av den 16 oktober 2012, Ungern/Slovakien ( C‑364/10, EU:C:2012:630, punkt 68). Min kursivering.

28 Vare sig detta är den ursprungliga överträdelsen eller den mellanliggande överträdelsen som diskuterades ovan i punkterna 35 och 36 i detta förslag.

29 Dom av den 5 oktober 2006, kommissionen/Belgien ( C‑377/03, EU:C:2006:638, punkt 36). Domstolen har fastställt att det finns ett oupplösligt samband mellan skyldigheten att fastställa gemenskapernas egna medel, skyldigheten att inom föreskrivna frister kreditera dessa medel på kommissionens konto och skyldigheten att betala dröjsmålsränta.

30 Det har diskuterats huruvida skadestånd är en åtgärd som enligt artikel 260.1 FEUF ska vidtas i alla händelser. Se förslag till avgörande av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer i målet kommissionen/Luxemburg ( C‑299/01, EU:C:2002:243, punkt 23 och följande punkter), samt förslag till avgörande av generaladvokaten Mischo i de förenade målen Francovich m.fl. ( C‑6/90 och C‑9/90, ej publicerat, EU:C:1991:221, punkt 57 och följande punkter). I alla händelser innebär ersättning för skada inte i sig att fördragsbrottet upphör. Se, exempelvis dom av den 9 december 1997, kommissionen/Frankrike ( C‑265/95, EU:C:1997:595, punkt 60).

31 Se dom av den 14 april 2005, kommissionen/Tyskland ( C‑104/02, EU:C:2005:219, punkt 49), och dom av den 5 oktober 2006, kommissionen/Tyskland ( C‑105/02, EU:C:2006:637, punkterna 44 och 45). Se även dom av den 2 oktober 2008, kommissionen/Grekland ( C‑36/08, ej publicerad, EU:C:2008:536, punkterna 8 och 9).

32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2007, kommissionen/Tyskland ( C‑503/04, EU:C:2007:432, punkt 15). Se, även, förslag till avgörande av generaladvokaten Trstenjak i målet kommissionen/Tyskland ( C‑503/04, EU:C:2007:190, punkt 41).

33 Dom av den 12 juli 2005, kommissionen/Frankrike ( C‑304/02, EU:C:2005:444, punkt 92).

34 Dom av den 25 oktober 2017, Slovakien/kommissionen ( C‑593/15 P och C‑594/15 P, EU:C:2017:800, punkt 75 och följande punkter).

35 Se utförligt angående denna diskussion, förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målen Slovakien/kommissionen och Rumänien/kommissionen ( C‑593/15 P och C‑599/15 P, EU:C:2017:441, punkt 101 och följande punkter).

36 Dom av den 4 juli 2000, Bergaderm och Goupil/kommissionen ( C‑352/98 P, EU:C:2000:361, punkt 39 och följande punkter). Se, för mer aktuella exempel, dom av den 4 april 2017, ombudsmannen/Staelen ( C‑337/15 P, EU:C:2017:256, punkt 31), angående unionens skadeståndssystem, och dom av den 4 oktober 2018, Kantarev ( C‑571/16, EU:C:2018:807, punkt 94), avseende principen om statens ansvar för skada som enskilda har vållats.

37 Se, exempelvis, dom av den 14 november 2002, kommissionen/Förenade kungariket ( C‑140/00, EU:C:2002:653, punkt 34), dom av den 30 januari 2003, kommissionen/Danmark ( C‑226/01, EU:C:2003:60, punkt 32), eller dom av den 13 juli 2006, kommissionen/Portugal ( C‑61/05, EU:C:2006:467, punkt 32).

38 Se, exempelvis, dom av den 16 september 2004, kommissionen/Spanien ( C‑227/01, EU:C:2004:528, punkt 58), eller dom av den 4 mars 2010, kommissionen/Italien ( C‑297/08, EU:C:2010:115, punkt 82).

39 Se, exempelvis, dom av den 4 oktober 2018, Kantarev ( C‑571/16, EU:C:2018:807, punkt 105). Se exempelvis, med avseende på Europeiska unionens ansvar, dom av den 4 april 2017, ombudsmannen/Staelen ( C‑337/15 P, EU:C:2017:256, punkt 37).

40 Dom av den 5 mars 1996, Brasserie du pêcheur och Factortame ( C‑46/93 och C‑48/93, EU:C:1996:79, punkt 56).

41 Se, exempelvis, dom av den 24 mars 2009, Danske Slagterier ( C‑445/06, EU:C:2009:178, punkterna 43 och 44).

42 Visserligen kan varken Europeiska unionen eller kommissionen på dennes vägnar anses ha tillerkänts enskilda rättigheter. Emellertid kan detta villkor också anses (och naturligtvis anpassas för att) kräva att man identifierar en rättsbestämmelse som skulle ha gett käranden rätt att påkalla ett visst handlande hos svaranden och den överträdelse av denna som påstås ha gett upphov till skadan. Se exempelvis, angående kravet att unionsbestämmelsen ska ha tillerkänt enskilda rättigheter, dom av den 11 juni 2015, Berlington Hungary m.fl. ( C‑98/14, EU:C:2015:386, punkt 106).

43 Se, exempelvis, dom av den 4 oktober 2007, kommissionen/Italien ( C‑179/06, EU:C:2007:578, punkt 37), och dom av den 10 september 2009, kommissionen/Grekland ( C‑416/07, EU:C:2009:528, punkt 32).

44 Se, exempelvis, dom av den 6 december 2007, kommissionen/Tyskland ( C‑456/05, EU:C:2007:755, punkt 25).

45 Se, exempelvis, dom av den 5 mars 1998, kommissionen/Frankrike ( C‑175/97, EU:C:1998:89, punkt 14), och dom av den 5 oktober 2006, kommissionen/Belgien ( C‑377/03, EU:C:2006:638, punkt 38).

46 Dom av den 4 oktober 2018, Kantarev ( C‑571/16, EU:C:2018:807, punkt 117).

47 Se exempelvis, i fråga om unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, dom av den 7 juni 2018, Equipolymers m.fl./rådet ( C‑363/17 P, ej publicerad, EU:C:2018:402, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

48 Dom av den 15 november 2005, kommissionen/Danmark ( C‑392/02, EU:C:2005:683, punkt 68).

49 Se föregående fotnot.

50 Kommissionen har särskilt hänvisat till dom av den 16 maj 1991, kommissionen/Nederländerna ( C‑96/89, EU:C:1991:213, punkt 37), dom av den 15 juni 2000, kommissionen/Tyskland ( C‑348/97, EU:C:2000:317, punkt 64), dom av den 15 november 2005, kommissionen/Danmark ( C‑392/02, EU:C:2005:683, punkt 60), och dom av den 17 mars 2011, kommissionen/Portugal ( C‑23/10, ej publicerad, EU:C:2011:160, punkt 60).

51 Se, i motsats till detta, förslag till avgörande av generaladvokaten Geelhoed i målet kommissionen/Danmark ( C‑392/02, EU:C:2005:142, punkterna 46 och 47).

52 Detta är inte första gången som kommissionen har gjort detta argument gällande. Se omständigheterna i dom av den 25 oktober 2017, Rumänien/kommissionen ( C‑599/15 P, EU:C:2017:801).

53 Jag säger antagligen, eftersom kommissionen inte uttryckligen har framställt detta argument i sina yttranden. Man kan dock också fråga sig hur argumentet skulle ha sett ut om Italien hade kunnat uppbära tullen i fråga: Skulle Förenade kungariket då inte ha något sådant subsidiärt ansvar? Eller skulle kommissionen då kunna begära ersättning från Förenade kungariket, oavsett om beloppet kunde uppbäras i Italien? Hur skulle det vara om medlen inte kunde uppbäras på grund av orsaker som delvis kunde tillskrivas Italien?

54 Se beslut av den 21 april 2016, Vestel Iberia och Makro autoservicio mayorista och Vestel Iberia/kommissionen ( C‑264/15 P och C‑265/15 P, ej publicerat, EU:C:2016:301, punkt 47).

55 Se beslut av den 14 september 2015, Rumänien/kommissionen ( T-784/14, ej publicerat EU:T:2015:659, punkterna 27–29 (denna dom har fastställts i dom av den 25 oktober 2017, Rumänien/kommissionen ( C‑599/15 P, EU:C:2017:801)).

56 Av fast rättspraxis framgår att medlemsstaterna enligt artikel 10 EG är skyldiga att samarbeta i god tro när kommissionen genomför undersökningar inom ramen för en fördragsbrottstalan och tillhandahålla kommissionen alla de upplysningar den begär i det sammanhanget (se, exempelvis, dom av den 6 mars 2003, kommissionen/Luxemburg ( C‑478/01, EU:C:2003:134, punkt 24)). Enligt min uppfattning gäller detta också när fördragsbrottsförfarandet rör en annan medlemsstat.

57 Avsnitt B 2 i förevarande förslag till avgörande.

58 Vid förhandlingen åberopade kommissionen också dom av den 12 december 1990, kommissionen/Frankrike ( C‑263/88, EU:C:1990:454). Kommissionen hänvisade också till den rättspraxis enligt vilken en medlemsstat inte kan åberopa bestämmelser, praxis eller förhållanden i sin interna rättsordning som grund för att underlåta att iaktta skyldigheter enligt unionsrätten. Se, exempelvis dom kommissionen/Österrike ( C‑358/03 P, EU:C:2004:824, punkt 13).

59 Se, för en ingående analys, förslag till avgörande av generaladvokaten Cruz Villalóns i målet Prunus och Polonium ( C‑384/09, EU:C:2010:759, punkt 23 och följande punkter).

60 Exempelvis dom av den 11 februari 1999, Antillean Rice Mills m.fl./kommissionen ( C‑390/95 P, EU:C:1999:66, punkt 36), dom av den 21 september 1999, DADI och Douane-Agenten ( C‑106/97, EU:C:1999:433, punkterna 37 och 38), och dom av den 8 februari 2000, Emesa Sugar, C‑17/98, EU:C:2000:70, punkt 29).

61 Se exempelvis, i fråga om fri rörlighet för varor, dom av den 12 februari 1992, Leplat ( C‑260/90, EU:C:1992:66, punkt 10), dom av den 22 november 2001, Nederländerna/rådet ( C‑110/97, EU:C:2001:620, punkt 49), och dom av den 28 januari 1999, van der Kooy ( C‑181/97, EU:C:1999:32, punkt 37). Se, med avseende på fri rörlighet för tillhandahållande av kapital, dom av den 5 maj 2011, Prunus och Polonium ( C-384/09, EU:C:2011:276, punkterna 29–31), och dom av den 5 juni 2014, X och TBG ( C‑24/12 och C‑27/12, EU:C:2014:1385, punkt 45). Se, med avseende på sekundär lagstiftning som antagits med stöd av artikel 114 FEUF, dom av den 21 december 2016, TDC ( C‑327/15, EU:C:2016:974, punkterna 77 och 78). Se, med avseende på val till Europaparlamentet, dom av den 12 september 2006, Eman och Sevinger (C‑300/04, EU: c.2006: 545. punkt 46).

62 Förslag till avgörande av generaladvokaten Cruz Villalón i målet Prunus och Polonium ( C‑384/09, EU:C:2010:759, punkt 33).

63 Se, exempelvis, dom av den 12 december 1990, Kaefer och Procacci ( C‑100/89 och C‑101/89, EU:C:1990:456), där möjligheten för domstolarna i ULT:er att hänskjuta tolkningsfrågor för förhandsavgörande erkändes.

64 Se dom av den 12 september 2006, Eman och Sevinger ( C‑300/04, EU:C:2006:545, punkterna 27–29), vari fastställdes att personer med medborgarskap i en medlemsstat som är bosatta i ett ULT får åberopa rättigheter som unionsmedborgare.

65 Se artiklarna 234–236 i ULT-beslutet.

66 Se, särskilt, bilaga III artikel 7 i ULT-beslutet. Enligt punkt 7 i denna bestämmelse ska tvister som inte kan biläggas mellan tullmyndigheterna hänskjutas till tullagstiftningskommittén.

67 Artikel 5 FEU är ett uttryck för den mer allmänna regel som ålägger medlemsstaterna och gemenskapsinstitutionerna ömsesidiga förpliktelser till lojalt samarbete och bistånd. Dom av den 15 januari 1986, Hurd ( C‑44/84, EU:C:1986:2, punkt 38). Se även, exempelvis, dom av den 29 april 2004, Grekland/kommissionen ( C‑278/00, EU:C:2004:239, punkt 114), eller dom av den 1 april 2004, kommissionen/Italien ( C‑99/02, EU:C:2004:207, punkt 17).

68 Se, med avseende på betydelsen av artikel 4.2 FEUF, mitt förslag till avgörande i målet C‑395/17, kommissionen/Nederländerna, punkt 63.

69 Ovan, punkterna 44 och 87.

70 Mål C‑395/17, kommissionen/Konungariket Nederländerna.

71 Ovan punkt 90. Olaf:s rapport från år 2003 hänvisar också till den osäkra tolkningen av vad som exakt ska betraktas som återbetalning av tullar. På motsvarande sätt antyddes i UCLAF:s underrättelse från 1999 att det behövdes en tolkning av artikel 101 i ULT-beslutet. Bevisning som har framlagts av parterna vittnar också om denna osäkerhet, såsom utkastet till protokoll från sammanträdet i partnerskapsgruppen enligt artikel 7.3 i ULT-beslutet av den 1 december 2003.

72 Ovan punkterna 15 och 16.

73 Artikel 36.2 i rådets beslut 2001/822/EG av den 27 november 2001 om associering av de utomeuropeiska länderna och territorierna med Europeiska gemenskapen (ULT-beslutet) (EGT L 314, 2001, s. 1) (nedan kallat 2001 års ULT-beslut). I denna bestämmelse anges uttryckligen att detta stöd måste betalas ut i form av ett stöd till transporter av varor i fri omsättning, inklusive berättigade löpande utgifter i samband med förfarandet för omlastning. I den bestämmelsen anges också uttryckligen att en sådan partnerskapsgrupp som avses i artikel 7.3, på begäran av ULT-myndigheter, ska sammankallas för att lösa eventuella frågor som uppkommer genom förvaltningen av omlastningsförfarandet. Otydligheten i det tidigare ULT-beslutet har erkänts då det följer av artikel 15 i skälen till detta beslut att förfaranden vid omlastning av de varor som inte har sitt ursprung i ULT men som där cirkulerar fritt bör slutföras och klargöras så att en öppen och tillförlitlig rättslig ram säkerställs för aktörer och förvaltningar.

74 Se ovan punkt 70 och där angiven rättspraxis.

75 Ovan punkt 98.

76 Ovan, punkterna 101–105.

77 Ovan, punkterna 74–84.