Förslag till avgörande av generaladvokat Gerard Hogan föredraget den 10 juni 2021

1 Originalspråk: engelska.

2 Oberoende av kalenderår.

3 Enligt konsoliderad lag nr 1061 av den 18 augusti 2010.

4 Länder utanför Europeiska unionen och Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

5 Den hänskjutande domstolen har vidare angett att så som framgår innehåller 14 § första stycket i lagen om utländska medborgare en förteckning över kategorier av utländska medborgare som är undantagna från kravet på arbetstillstånd enligt 13 § första stycket däri. Bestämmelsen kompletterades vid den aktuella tidpunkten av 33 § förordningen om utländska medborgare, som också hänvisar till olika kategorier av utländska medborgare som är undantagna från kravet på arbetstillstånd, inklusive den kategori som avses i 33.1 § fjärde stycket. I 33.1 § fjärde stycket i förordningen om utländska medborgare specificeras kriteriet regelbundet i 13 § första stycket andra meningen i lagen om utländska medborgare så att arbetstillstånd endast krävs om ett danskt fartyg anlöper danska hamnar vid fler än 25 tillfällen, beräknat kontinuerligt under det föregående året.

6 Dom av den 25 juli 1991, Factortame m.fl. ( C‑221/89, EU:C:1991:320).

7 Den hänskjutande domstolen konstaterade att de faktiska omständigheterna i målet, inklusive huruvida och hur många tredjelandsmedborgare som fanns ombord på de fyra fartygen, den period under vilken de befann sig där och vid hur många tillfällen de berörda fartygen anlöpte danska hamnar, är omtvistade.

8 Retten i Odense (Distriktsdomstolen i Odense) fann vid fastställandet av straffet att det fanns försvårande omständigheter eftersom utländskt sjöfolk får mindre betalt än danskt sjöfolk och ekonomisk vinning erhålls. Retten i Odense (Distriktsdomstolen i Odense) drog slutsatsen att överträdelsen var avsiktlig och begicks av flera fartyg samt att de berörda utländska medborgarna inte hade rätt att vara bosatta i Danmark. Retten i Odense (Distriktsdomstolen i Odense) noterade dock att det rådde viss osäkerhet om antalet sjömän som fanns ombord och i vilken utsträckning fartygen anlöpte danska hamnar. Den konstaterade också bland annat att handläggningstiden var extremt lång på grund av ärendets komplicerade karaktär och frågorna i ärendet som rör unionsrätten, samt det faktum att det fanns kontakter mellan olika ministerier, åklagaren och den åtalade partens advokat.

9 Dom av den 14 november 2018, Danieli & C. Officine Meccaniche med flera ( C‑18/17, EU:C:2018:904).

10 I punkt 11 i sitt inledande yttrande har den danska regeringen angett att kravet på att tredjelandsmedborgare ska inneha arbetstillstånd under de aktuella omständigheterna i allmänhet utgör en inskränkning av etableringsfriheten enligt artikel 49 FEUF. Den nederländska regeringen godtog inledningsvis, på grundval av den hänskjutande domstolens yttrande, att de danska åtgärderna i fråga utgjorde en inskränkning av etableringsfriheten men den ifrågasatte emellertid inte i sitt inledande yttrande huruvida artikel 49 FEUF verkligen är relevant med tanke på att artikel 79.5 FEUF ger Konungariket Danmark rätt att kräva arbetstillstånd när besättningsmedlemmar väl har kommit in på den danska arbetsmarknaden och på så sätt reglera antalet tredjelandsmedborgare som arbetar på dess territorium.

11 Se dom av den 5 februari 2020, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Påmönstring av sjömän i Rotterdams hamn) ( C‑341/18, EU:C:2020:76).

12 Dom av den 25 oktober 2017, Polbud - Wykonawstwo ( C‑106/16, EU:C:2017:804, punkt 32).

13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2006, Cadbury Schweppes och Cadbury Schweppes Overseas ( C‑196/04, EU:C:2006:544, punkterna 53 och 54).

14 Dom av den 25 juli 1991, Factortame m.fl. ( C‑221/89, EU:C:1991:320, punkterna 21 och 22).

15 I det förfarande som föreskrivs i artikel 267 FEUF för samarbete mellan nationella domstolar och domstolen ankommer det på domstolen att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar som gör det möjligt för den att avgöra målet i fråga. Domstolen kan därför bli tvungen att omformulera den fråga som hänskjutits till den eller, som i förevarande fall, ge den hänskjutande domstolen all vägledning för tolkningen av artikel 49 FEUF för att avgöra målet inför den. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2000, Michaïlidis ( C‑441/98 och C‑442/98, EU:C:2000:479, punkterna 20 och 21).

16 Se punkt 45 i kommissionens yttrande. I punkt 49 i sitt yttrande angav kommissionen att frågan är huruvida en skyldighet för en ny aktör att följa lokala regler, i detta fall ett arbetstillstånd för tredjelandsmedborgare, skulle beröva nykomlingar möjligheten att konkurrera effektivt med etablerade aktörer.

17 Se punkterna 49 och 50 i kommissionens yttrande.

18 Kursiveringen lades till av den danska regeringen.

19 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 februari 2014, Airport Shuttle Express m.fl. ( C‑162/12 och C‑163/12, EU:C:2014:74, punkt 47).

20 Se punkt 37.

21 I punkterna 16 och 17 i denna dom angav domstolen att tillämpningen på varor från andra medlemsstater av nationella bestämmelser som begränsar eller förbjuder vissa försäljningsformer inte hindrar handeln mellan medlemsstaterna förutsatt att dessa bestämmelser gäller för samtliga berörda näringsidkare som bedriver verksamhet inom det nationella territoriet och förutsatt att de såväl rättsligt som faktiskt påverkar avsättningen av inhemska varor och varor från andra medlemsstater på samma sätt. Under sådana omständigheter anses reglerna om försäljning av varor från en annan medlemsstat inte hindra varorna från att komma in på marknaden och faller därför utanför tillämpningsområdet för artikel 34 FEUF. Tillvägagångssättet med en skälighetsregel som utvecklats på området för fri rörlighet av varor är dock inte hugget i sten, och det finns några sällsynta undantag i rättspraxis som mildrar detta tillvägagångssätt. Se till exempel dom av den 26 juni 1997, Familiapress ( C‑368/95, EU:C:1997:325). I det målet fann domstolen att även om den nationella lagstiftningen i fråga avser en säljfrämjande åtgärd (och därmed en försäljningsform), påverkade den själva innehållet i produkterna. Domstolen har dock inte antagit ett liknande tillvägagångssätt med en skälighetsregel inom området frihet att tillhandahålla tjänster, enligt vilket en viss typ eller kategori av nationell åtgärd i princip inte anses hindra tillträdet till marknaden. Man har därför konsekvent valt ett tillvägagångssätt från fall till fall, snarare än ett mer formalistiskt tillvägagångssätt där man identifierar eller pekar ut särskilda kategorier av åtgärder. Se dom av den 10 maj 1995, Alpine Investments ( C‑384/93, EU:C:1995:126, punkt 33 till 38). I den sistnämnda domen angav domstolen att skälet till att lagstiftning som förbjuder vissa försäljningsformer för varor faller utanför tillämpningsområdet för artikel 34 FEUF är att den inte hindrar importerade produkters tillträde till en medlemsstats marknad eller hindrar dem mer än den hindrar inhemska produkters tillträde. I det fallet ansågs dock förbudet mot cold calling av kunder i en annan medlemsstat som ålades finansiella förmedlare som föreslår placeringar i utombörshandel med varuterminer vara en begränsning av friheten att tillhandahålla tjänster. Trots att jag kanske anser att cold calling i grunden är en försäljningsmetod/försäljningsform fann domstolen att ingen analogi kunde dras med domen av den 24 november 1993, Keck och Mithouard ( C‑267/91 och C‑268/91, EU:C:1993:905), eftersom förbudet mot cold calling i fråga direkt påverkade tillträdet till marknaden för tjänster.

22 Se exempelvis dom av den 14 september 2006, Alfa Vita Vassilopoulos och Carrefour-Marinopoulos ( C‑158/04 och C‑159/04, EU:C:2006:562, punkterna 17 och 18).

23 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2007, Columbus Container Services ( C‑298/05, EU:C:2007:754, punkterna 51 och 53) och dom av den 14 april 2016, Sparkasse Allgäu ( C‑522/14, EU:C:2016:253, punkt 29). I sitt förslag till avgörande i Tesco-Global Áruházak ( C‑323/18, EU:C:2019:567, punkterna 43 och 44) konstaterade generaladvokat Kokott att det är fast rättspraxis att alla åtgärder som förbjuder, hindrar eller gör utövandet av etableringsfriheten mindre attraktivt är inskränkningar i denna frihet och att detta i princip omfattar fall av diskriminering, men även icke-diskriminerande inskränkningar. Skatter och avgifter utgör dock en börda i sig och gör det därmed mindre attraktivt med etablering i en annan medlemsstat. Enligt generaladvokat Kokott skulle en undersökning som grundar sig på icke-diskriminerande inskränkningar därför göra alla nationella beskattningsbara händelser till föremål för unionslagstiftningen och därigenom allvarligt ifrågasätta medlemsstaternas suveränitet i skattefrågor. Hon noterade att domstolen därmed vid ett flertal tillfällen har fastställt att medlemsstaternas regler om villkor för och nivå på beskattning är föremål för skattemässig autonomi, förutsatt att behandlingen av den gränsöverskridande situationen inte är diskriminerande i förhållande till den inhemska situationen. Se även, för ett liknande resonemang, mitt förslag till avgörande i Société Générale ( C‑565/18, EU:C:2019:1029, punkterna 34–36) om fri rörlighet för kapital.

24 Se dom av den 31 mars 1993, Kraus ( C‑19/92, EU:C:1993:125, punkt 32), och dom av den 30 november 1995, Gebhard ( C‑55/94, EU:C:1995:411, punkt 37). Se, mer nyligen, dom av den 5 december 2013, Venturini m.fl. ( C‑159/12–C‑161/12, EU:C:2013:791, punkt 30 och där angiven rättspraxis), och dom av den 27 februari 2020, kommissionen mot Belgien (Revisorer) ( C‑384/18, EU:C:2020:124, punkt 75 och där angiven rättspraxis). Jag kommer att hänvisa till denna rättspraxis som Kraus-testet.

25 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2009, kommissionen mot Italien ( C‑518/06, EU:C:2009:270, punkt 63 och där angiven rättspraxis). För ett liknande resonemang, se även dom av den 14 april 2016, Sparkasse Allgäu ( C‑522/14, EU:C:2016:253, punkterna 31 och 32). I detta mål har domstolen slagit fast att etableringsfriheten inte kan tolkas så att en medlemsstat är skyldig att ändra sin lagstiftning på grund av lagstiftningen i en annan medlemsstat för att under alla omständigheter se till att de skillnader som uppstår till följd av nationella bestämmelser undanröjs.

26 Dom av den 22 oktober 2009, kommissionen mot Portugal ( C‑438/08, EU:C:2009:651, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

27 För en diskriminerande åtgärd på grund av nationalitet, se dom av den 10 september 2015, kommissionen mot Lettland ( C‑151/14, EU:C:2015:577), där domstolen fann att Republiken Lettland hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 49 FEUF genom att föreskriva ett nationalitetskrav för tillträde till notarieyrket.

28 Dom av den 5 oktober 2004, CaixaBank France ( C‑442/02, EU:C:2004:586, punkt 12).

29 Jag noterar att det verkar finnas en viss motsägelse mellan den ståndpunkt som kommissionen intagit i sitt yttrande i detta fall och i sina uttalanden i meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet och rådet, Skydd för EU-interna investeringar COM/2018/547 final. I avsnittet Unionsrätten skyddar alla gränsöverskridande investeringar inom EU under hela deras livscykel förklarade kommissionen efter stycket med rubriken Tillträde till marknaden i stycket Verksamhet på marknaden att [n]är investerare i EU börjar bedriva verksamhet i en annan medlemsstat eller göra någon annan typ av investering, fortsätter unionsrätten, såsom den har tolkats av Europeiska unionens domstol, att vara tillämplig. Den skyddar dem i allmänhet mot statliga åtgärder som skulle beröva investerarna möjlighet att använda sin egendom eller som skulle begränsa den affärsverksamhet som de har givit sig in på, och detta även om åtgärderna i samma grad gäller för nationella operatörer. Min kursivering.

30 Dom av den 1 juni 2010, Blanco Pérez och Chao Gómez ( C‑570/07 och C‑571/07, EU:C:2010:300, punkt 54 och där angiven rättspraxis). Se även dom av den 16 december 2010, kommissionen mot Frankrike ( C‑89/09, EU:C:2010:772, punkterna 44–49), dom av den 26 september 2013, Ottica New Line ( C‑539/11, EU:C:2013:591, punkterna 25–32) och dom av den 5 december 2013, Venturini m.fl. ( C‑159/12–C‑161/12, EU:C:2013:791, punkterna 30 till 36). Se även kapitel III Etableringsfrihet för tjänsteleverantörer i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, 2006, s. 36).

31 Se dom av den 24 mars 2011, kommissionen/Spanien ( C‑400/08, ej publicerad, EU:C:2011:172, punkterna 62–71), där domstolen fann att etableringsfriheten var inskränkt trots att kommissionen inte kunde bevisa att den spanska lagstiftningen i fråga var diskriminerande i rättsligt eller faktiskt hänseende. I sin dom av den 8 maj 2019, PI ( C‑230/18, EU:C:2019:383, punkt 60), fann domstolen att en nationell lagstiftning … i vilken det föreskrivs att en myndighet kan besluta att stänga en verksamhet med omedelbar verkan på grund av att myndigheten misstänker att det där bedrivs [en verksamhet] utan sådant tillstånd som krävs enligt nämnda nationella lagstiftning, kan inverka negativt på omsättningen och på möjligheterna att fortsätta bedriva verksamheten, särskilt när det gäller förhållandet med de kunder som köper de berörda tjänsterna. Denna lagstiftning är således ägnad att hindra eller avskräcka personer från andra medlemsstater som vill etablera sig [i en annan medlemsstat]. Härav följer att nämnda nationella lagstiftning utgör en inskränkning i etableringsfriheten. Se även dom av den 8 september 2016, Politanò ( C‑225/15, EU:C:2016:645, punkt 38) om skyldigheten att förvärva en koncession för att bedriva verksamhet.

32 Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Tizzano i CaixaBank France ( C‑442/02, EU:C:2004:187), där den befintliga rättspraxisen om begreppet inskränkning av etableringsfriheten granskas ingående. I punkt 78 i sitt förslag till avgörande ansåg generaladvokaten Tizzano bland annat att det [bör] fastställas huruvida [den franska åtgärden] innebär att dessa dotterbolag försätts i en faktiskt sett ofördelaktig situation jämfört med de konkurrenter som traditionellt är etablerade och verksamma på den franska marknaden, eller … huruvida bestämmelsen i vart fall med hänsyn till dess effekter utgör ett direkt hinder för tillträdet till kreditmarknaden.

33 Den bestod i praktiken av ett förbud mot att betala ränta på vissa inlåningskonton i banker.

34 För ett liknande resonemang, se dom av den 5 oktober 2004, CaixaBank France ( C‑442/02, EU:C:2004:586, punkterna 13–16). Denna dom påminner ganska mycket om domstolens rättspraxis om reklam för varor. Se dom av den 9 juli 1997, De Agostini och TV-Shop ( C‑34/95–C‑36/95, EU:C:1997:344, punkterna 42–44). Regler som begränsar reklam för varor är visserligen säljformer och omfattas därför av skälighetsregeln när det gäller varor, men de har ofta olika inverkan på importen eftersom de hindrar dessa varor från att få fotfäste i en annan medlemsstat. Reglerna är därmed, enligt min åsikt, i praktiken diskriminerande.

35 Se dom av den 5 oktober 2004, CaixaBank France ( C‑442/02, EU:C:2004:586, punkt 11), där det anges att alla åtgärder som förbjuder, försvårar eller gör det mindre attraktivt att utöva [etableringsfrihet] anses som inskränkningar ….

36 Se exempelvis dom av den 12 december 2013, SOA Nazionale Costruttori ( C‑327/12, EU:C:2013:827, punkterna 56 och 57) som rörde nationella regler som förbjöd företag som tillhandahåller certifieringstjänster att avvika från de minimitaxor som föreskrivs i lag. Domstolen konstaterade att dessa regler skulle kunna göra det mindre attraktivt för företag som är etablerade i andra medlemsstater att utöva etableringsfriheten på marknaden för dessa tjänster. Enligt domstolen berövade förbudet företag som är etablerade i en annan medlemsstat och som uppfyller villkoren i den nationella lagstiftningen möjligheten att, genom att begära lägre avgifter än de som fastställts av den nationella lagstiftaren, konkurrera mer effektivt med företag som är etablerade på en stabil grund i den berörda medlemsstaten och som därför har större möjligheter att vinna kunder än företag som är etablerade i en annan medlemsstat. Se även artikel 15.2 g och 15.3 i direktiv 2006/123 och dom av den 4 juli 2019, kommissionen mot Tyskland ( C‑377/17, EU:C:2019:562).

37 Och kanske den vanligaste och mest uppenbara tillämpningen av detta test utanför fall som rör krav på förhandstillstånd eller diskriminerande åtgärder.

38 Se punkt 14 i den domen. Se även dom av den 11 mars 2010, Attanasio Group ( C‑384/08, EU:C:2010:133, punkt 45), där det särskilt är det ursprungliga marknadstillträdet för en ny aktör som ifrågasätts.

39 I sin dom av den 21 april 2005, kommissionen mot Grekland ( C‑140/03, EU:C:2005:242, punkt 28), ansåg domstolen att en åtgärd som förbjuder en utexaminerad optiker att driva fler än en optikaffär utgör en faktisk inskränkning av etableringsfriheten för fysiska personer i den mening som avses i artikel 49 FEUF. Jag vill påpeka att den icke-diskriminerande åtgärden i fråga inte gällde ett tillståndskrav, eftersom det var ett enkelt förbud. Enligt en närmare analys gällde åtgärden inte nödvändigtvis det ursprungliga tillträdet till marknaden, utan snarare graden av expansion på marknaden.

40 Se exempelvis dom av den 21 december 2016, AGET Iraklis ( C‑201/15, EU:C:2016:972, punkterna 54 och 55) som rörde möjligheten att göra kollektiva uppsägningar och minska verksamheten. Domstolen framhöll att den ifrågavarande nationella lagstiftningen, som begränsade möjligheten att göra kollektiva uppsägningar, utgör ett avsevärt ingrepp i den frihet att ingå avtal som näringsidkare generellt åtnjuter. Domstolen konstaterade således att utövandet av etableringsfriheten förutsätter en frihet att anställa arbetstagare i värdmedlemsstaten, frihet att bestämma arten och omfattningen av den verksamhet som ska äga rum i värdmedlemsstaten samt frihet att minska verksamhetens omfattning eller till och med i förekommande fall lägga ned den. Dom av den 21 december 2016, AGET Iraklis ( C‑201/15, EU:C:2016:972, punkt 53). När det gäller den ekonomiska verksamhetens omfattning fann domstolen i sin dom av den 26 januari 2006 i kommissionen mot Spanien ( C‑514/03, EU:C:2006:63, punkt 48) att de bestämmelser i spansk lag som innebär att säkerhetsföretag måste ha ett minsta antal anställda kan anses utgöra ett hinder för etableringsfriheten eftersom de gör det svårare att etablera dotterbolag eller filialer eller liknande i Spanien.

41 I sin dom av den 6 mars 2018, SEGRO och Horváth ( C‑52/16 och C‑113/16, EU:C:2018:157, punkt 62), fann domstolen att nationell lagstiftning enligt vilken nyttjanderätt till jordbruksmark vars innehavare inte är nära anhöriga till ägaren av denna mark upphör automatiskt och därför stryks ur fastighetsregistren var en inskränkning av den fria rörligheten för kapital. Det framgår av punkterna 54 och följande i denna dom att förhållandet även gäller etableringsfriheten. Även om domstolen i slutänden fann att åtgärden i fråga också var indirekt diskriminerande, var detta endast till för att begränsa räckvidden av eventuella motiveringar till åtgärden snarare än att ifrågasätta att den utgjorde en inskränkning utan sådan diskriminering.

42 Mest tydligt framhållet av den danska regeringen och, i mindre grad, av kommissionen.

43 I enlighet med min tolkning av de yttranden som inkommit, skulle det första testet innebära en tillämpning av domstolens fasta rättspraxis enligt dom av den 31 mars 1993, Kraus ( C‑19/92, EU:C:1993:125, punkt 32) på det ursprungliga tillträdet till marknaden (vad detta än må vara) och det andra testet av icke-diskriminering i förhållande till lagen eller faktisk icke‑diskriminering skulle tillämpas när det ursprungliga tillträdet till marknaden väl har uppnåtts.

44 I sin dom av den 7 mars 2013, DKV Belgium ( C‑577/11, EU:C:2013:146, punkterna 34 och 35), ansåg domstolen att en åtgärd som krävde att försäkringsbolagen skulle ansöka om och erhålla tillstånd för höjning av premietariffer utgjorde en inskränkning av etableringsfriheten, eftersom den ålade företag med huvudkontor i en annan medlemsstat, som ville följa åtgärden, att inte bara ändra sina villkor och premietariffer för att uppfylla kraven enligt detta system, utan de måste också fastställa sin prispolitik, och därmed sin affärsstrategi, när de för första gången fastställer sina premietariffer, vilket medför att det finns en risk för att kommande tariffhöjningar inte räcker för att täcka företagens kostnader.

45 I detta avseende var det ostridigt att kreditinstitutens grundläggande verksamhet utgjordes av att ta emot insättningar från allmänheten och att bevilja krediter. Dom av den 5 oktober 2004, CaixaBank France ( C‑442/02, EU:C:2004:586, punkt 16).

46 För att en åtgärd ska omfattas av artikel 49 FEUF måste den dessutom påverka handeln mellan medlemsstaterna. Jag skulle vilja påstå att den tröskel som domstolen tillämpar för att fastställa en sådan effekt är låg men inte obefintlig. Det ska dessutom noteras att domstolen, trots att det i många förhandsavgöranden framgår tydligt av omständigheterna i ett visst mål att det inte föreligger någon påverkan på handeln mellan medlemsstaterna – eftersom det är en rent intern angelägenhet där alla aspekter av målet är begränsade till en medlemsstat – ofta besvarar den fråga som ställts för att bistå den hänskjutande domstolen, i händelse av att handeln mellan medlemsstaterna skulle påverkas. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juni 2010, Blanco Pérez och Chao Gómez ( C‑570/07 och C‑571/07, EU:C:2010:300, punkterna 39 och 40). I detta mål ansåg domstolen, trots att alla aspekter av målen var begränsade till Spanien, att [d]et kan […] inte på något sätt uteslutas att medborgare som är etablerade i andra medlemsstater än Spanien har varit eller är intresserade av att öppna apotek i den autonoma regionen Asturien. Se däremot dom av den 13 februari 2014, Airport Shuttle Express m.fl. ( C‑162/12 och C‑163/12, EU:C:2014:74, punkterna 43–49), där domstolen vägrade tillämpa artikel 49 FEUF på verksamheter vilka inte har någon anknytning till någon av de situationer som avses i unionsrätten och vilka i alla relevanta avseenden är begränsade till en och samma medlemsstat, eftersom det inte fanns något som visade hur det enskilda beslut som ifrågasattes, snarare än att vara en allmän ordning, skulle kunna påverka ekonomiska aktörer från andra medlemsstater.

47 När det gäller fri rörlighet för arbetstagare respektive etableringsfrihet, se exempelvis dom av den 27 januari 2000, Graf ( C‑190/98, EU:C:2000:49, punkt 25) och dom av den 20 juni 1996, Semeraro Casa Uno m.fl. ( C‑418/93–C‑421/93, C‑460/93–C‑462/93, C‑464/93, C‑9/94–C‑11/94, C‑14/94, C‑15/94, C‑23/94, C‑24/94 och C‑332/94, EU:C:1996:242, punkt 32). Se även dom av den 12 juli 2012, SC Volksbank România ( C‑602/10, EU:C:2012:443, punkterna 79–81) om friheten att tillhandahålla tjänster. Mot bakgrund av exempelvis detta fall kan det mycket väl i ett enskilt fall, efter granskning av de kriterier som föreslagits av den danska regeringen och kommissionen och i avsaknad av andra relevanta omständigheter, vara möjligt att konstatera att verkningarna av en omtvistad nationell åtgärd är alltför osäkra och indirekta för att en sådan åtgärd ska anses kunna hindra handeln inom unionen. Testet för förekomst av en inskränkning förblir dock, enligt min mening, det test som fastställs exempelvis i domen av den 31 mars 1993, Kraus ( C‑19/92, EU:C:1993:125, punkt 32). När det gäller tjänster framgår det av artikel 15.2 g i direktiv 2006/123 att fasta minimi- och/eller maximiavgifter som tjänsteleverantören måste följa betraktas som inskränkningar. I sin dom av den 29 mars 2011 i målet kommissionen mot Italien ( C‑565/08, EU:C:2011:188, punkt 53) fann domstolen emellertid att nationella åtgärder som ålägger advokater att iaktta maxtaxor inte utgör någon inskränkning, eftersom det inte hade visats att åtgärderna i fråga påverkade tillträdet till den italienska marknaden negativt för de berörda tjänsterna under normala och effektiva konkurrensförhållanden. Domstolen konstaterade särskilt att de italienska bestämmelserna om arvoden utmärks av en flexibilitet som förefaller göra det möjligt att ta ut en korrekt ersättning för varje typ av tjänst som tillhandahålls av advokater.

48 Enligt min åsikt var det ingen inskränkning av etableringsfriheten som konstaterades i domen av den 14 juli 1994, Peralta ( C‑379/92, EU:C:1994:296), eftersom det var fråga om en rent intern angelägenhet i en medlemsstat och den påstådda inskränkningen var alltför indirekt eller avlägsen.

49 Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning förefaller detta omfatta, men inte vara begränsat till, DIS.

50 Reglerna gäller inte för ombordstigning och landstigning av besättningsmedlemmar från tredjeland i danska hamnar och inte heller för det arbete som de utför i danska hamnar eller i någon annan del av danskt territorium. I det avseendet har den hänskjutande domstolen i sin begäran om förhandsavgörande även redogjort för viseringsreglerna i förordningen om utländska medborgare.

51 Detta kan bero på att den hänskjutande domstolen i sin begäran om förhandsavgörande konstaterade att Retten i Odense (Distriktsdomstolen i Odense) fann att det i förevarande fall finns försvårande omständigheter för föreskrivandet av påföljd. Utländskt sjöfolk får mindre betalt än danskt sjöfolk, det vill säga att en ekonomisk vinst erhålls. Slutsatsen kan dras att överträdelsen var avsiktlig och begicks av flera fartyg och att de berörda utländska medborgarna inte hade rätt att vara bosatta i Danmark.

52 Detta förefaller vara fallet, trots att den hänskjutande domstolen i sin begäran om förhandsavgörande konstaterade att Retten i Odense (Distriktsdomstolen i Odense), efter att ha konstaterat att åtgärderna i fråga utgjorde en inskränkning enligt artikel 49 FEUF, ansåg att med tanke på det sammanhang inom vilket bestämmelserna i [lagen om utländska medborgare] som reglerar besättningar från tredjeland infördes, är det motiverat att inte undergräva den danska arbetsmarknaden, eftersom [tredjelands]arbetskraft har en konkurrensfördel jämfört med dansk arbetskraft på grund av lönenivåer, samt att det kan anses vara… motiverat av tvingande krav av allmänintresse och att det inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. Kravet på arbetstillstånd är ett effektivt sätt att säkerställa stabiliteten på arbetsmarknaden och därmed undvika störningar på den nationella arbetsmarknaden.

53 I detta avseende framgår det av fast rättspraxis att en medlemsstats lagstiftning som innebär att företag från andra medlemsstater som önskar etablera sig i den medlemsstaten för att bedriva hamnverksamhet där, eller som önskar tillhandahålla hamntjänster men utan att etablera sig där, är skyldiga att endast anlita hamnarbetare som är erkända som sådana i enlighet med denna lagstiftning, hindrar ett sådant företag från att anlita egen personal eller andra icke erkända arbetstagare, vilket kan försvåra eller göra det mindre attraktivt för dessa företag att etablera sig eller att tillhandahålla tjänster i den medlemsstaten. Dom av den 11 februari 2021, Katoen Natie Bulk Terminals and General Services Antwerpen ( C‑407/19 och C‑471/19, EU:C:2021:107, punkterna 59 och 60). Se även dom av den 11 december 2014, kommissionen mot Spanien ( C‑576/13, EU:C:2014:2430, punkterna 37 och 38).

54 Version av den 21 november 2017. Denna konvention utgör en modell för dubbelbeskattningsavtal mellan stater.

55 Enligt artikel 8.1 i modellkonventionen ska vinster som ett företag i en fördragsslutande stat gör på drift av fartyg … i internationell trafik vara beskattningsbara endast i den staten. Dessutom föreskrivs det i artikel 15.3 i modellkonventionen att … ersättning som erhålls av en person bosatt i en fördragsslutande stat för en anställning som medlem av den ordinarie besättningen på ett fartyg …, som utövas ombord på ett fartyg … som trafikeras i internationell trafik, med undantag för ombord på ett fartyg … som trafikeras uteslutande inom den andra fördragsslutande staten, skall vara beskattningsbar endast i den förstnämnda staten.

56 Domar av den 25 juli 1991, Factortame m.fl. ( C‑221/89, EU:C:1991:320, punkt 17), och dom av den 27 november 1997, kommissionen mot Grekland ( C‑62/96, EU:C:1997:565, punkt 22). Se även dom av den 7 mars 1996, kommissionen mot Frankrike ( C‑334/94, EU:C:1996:90, punkt 17). VAS Shipping har i sina yttranden åberopat domen av den 14 oktober 2004, kommissionen mot Nederländerna ( C‑299/02, EU:C:2004:620, punkt 19). I denna dom fastslog domstolen bland annat att de nederländska regler som krävde att aktieägare, styrelseledamöter och lokala företrädare för en unionsredare skulle vara unionsmedborgare eller EES-medborgare innan ett fartyg kunde registreras stred mot artiklarna 49 och 52 FEUF. Enligt domstolen gäller att [n]är ägarbolag som har för avsikt att registrera sina fartyg i Nederländerna inte uppfyller de ifrågasatta villkoren har de nämligen ingen annan möjlighet för att kunna genomföra registreringen än att ändra strukturen på sitt aktiekapital eller på sina styrande organ i enlighet med villkoren – ändringar som kan medföra omfattande förändringar i ett bolag samt fullgörande av ett flertal formaliteter som inte saknar ekonomisk betydelse. Fartygsägarna måste även anpassa sin anställningspolitik och avstå från att anställa medborgare från stater utanför gemenskapen eller EES som representanter på plats. Eftersom det inte har ställts någon fråga om registreringen av de fyra fartygen i DIS är det aktuella fallet inte särskilt relevant i detta fall. Det ska emellertid påpekas att tillämpningsområdet för denna dom sträckte sig längre än till registrering av fartyg och avsåg frågor som rör förvaltningen av fartyget. I detta hänseende konstaterade domstolen också att EU-medborgare som önskar bedriva verksamhet i form av ett rederi med en styrelseledamot som var medborgare i eller bosatt i ett tredjeland var förhindrade att göra detta och att åtgärderna därmed utgjorde en inskränkning av etableringsfriheten. Jag anser att det inte går att dra någon parallell mellan denna dom och förevarande mål. De nationella åtgärder som är i fråga i förevarande mål innebär inte något krav på medborgarskap, utan innebär endast att tredjelandsmedborgare under vissa omständigheter måste ha arbetstillstånd och att deras arbetsgivare åläggs påföljder om dessa krav inte uppfylls.

57 Det finns inget i handlingarna i målet, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, som antyder att rådets förordning (EEG) nr 3577/92 av den 7 december 1992 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet inom medlemsstaterna (cabotage) (EGT L 364, 1992, s. 7) är tillämplig i förevarande fall. Se särskilt artikel 3 som innehåller bestämmelser om bemanning och behörighet.

58 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

59 Däremot framgår det inte av handlingarna i målet att förevarande mål till exempel rör utstationering av arbetstagare av ett företag som är etablerat i en medlemsstat till en annan medlemsstat. Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (EGT L 18, 1997, s. 1). I vilket fall som helst framgår det av fast rättspraxis, till exempel när det gäller utstationering av arbetstagare som är medborgare i tredjeländer av en tjänsteleverantör som är etablerad i en medlemsstat i Europeiska unionen, att nationell lagstiftning, enligt vilken ett företag som har säte i en annan medlemsstat måste ha ett administrativt tillstånd eller arbetstillstånd för att utföra tjänster inom det nationella territoriet, utgör en inskränkning av friheten att tillhandahålla tjänster i den mening som avses i artikel 56 FEUF. Se dom av den 11 september 2014, Essent Energie Productie ( C‑91/13, EU:C:2014:2206, punkt 45 och där angiven rättspraxis). Se även dom av den 14 november 2018, Danieli & C. Officine Meccaniche m.fl. ( C‑18/17, EU:C:2018:904, punkterna 42–45). Sådana inskränkningar är dessutom svåra att motivera med hänsyn till att förhindra störningar på arbetsmarknaden, eftersom utstationerade arbetstagare inte får tillträde till arbetsmarknaden i den medlemsstat till vilken de är utstationerade, och det finns mindre ingripande åtgärder för att se till att dessa arbetstagare används för tillhandahållandet av tjänsten i fråga.

60 Detta sakförhållande har bestridits av VAS Shipping och den danska regeringen och måste därför slutligen avgöras av den hänskjutande domstolen.

61 Enligt min mening är regeln om 25 anlöp som gäller för fartyg något godtycklig, och den hänskjutande domstolen har inte lämnat någon förklaring till dess specifika syfte inom ramen för de danska reglerna om arbetstillstånd och internationell trafik. Den kan mycket väl endast definiera eller förtydliga begreppet när ett danskt fartyg regelbundet anlöper danska hamnar i enlighet med 13 § första stycket i lagen om utländska medborgare. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning kan jag emellertid se att det kan vara lättare för en medlemsstat att övervaka fartyg som för dess flagg i internationell trafik och som anlöper hamn vid ett antal tillfällen under ett år och anställer tredjelandsmedborgare än att övervaka sådana besättningsmedlemmar individuellt vid alla tidpunkter eller även när de anlöper hamn för att säkerställa att de innehar arbetstillstånd. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning anser jag också att sådana regler mycket väl kan vara mindre betungande för ägarna och förvaltarna av sådana fartyg än kravet att alla sådana besättningsmedlemmar ska inneha arbetstillstånd. Regeln om 25 anlöp är trots allt utformad som ett undantag från 13 § första stycket i lagen om utländska medborgare (eller är kanske ett tolkningsverktyg för orden regelbundet anlöper danska hamnar).

62 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 oktober 2004, kommissionen mot Nederländerna ( C‑299/02, EU:C:2004:620, punkterna 17 och 18 och där angiven rättspraxis).

63 Den hänskjutande domstolen konstaterade dock att åtgärderna i fråga enligt Retten i Odense (Distriktsdomstolen i Odense) infördes för att inte undergräva den danska arbetsmarknaden.

64 VAS Shipping åberopar härvid dom av den 18 september 2014, Bundesdruckerei ( C‑549/13, EU:C:2014:2235, punkt 34).

65 Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning.

66 Genom att kräva en mer omfattande eller starkare koppling mellan besättningsmedlemmar från tredjeländer och de fartyg som de arbetar på till den danska arbetsmarknaden.