Förslag till avgörande av generaladvokat Tamara Ćapeta föredraget den 13 juli 2023

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning (EGT L 3, 2002, s. 1) (nedan kallad förordning 6/2002).

3 Undertecknad i Washington, D.C., den 19 juni 1970 och senast ändrad den 3 oktober 2001 (Förenta nationernas fördragssamling, volym 1160, nr 18336, s. 231).

4 Undertecknad i Paris den 20 mars 1883, senast reviderad i Stockholm den 14 juli 1967 och ändrad den 28 september 1979 (Förenta nationernas fördragssamling, volym 828, nr 11851, s. 305).

5 Se vidare punkterna 28–43 i detta förslag till avgörande.

6 Se artikel 58a tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol (nedan kallad stadgan) och artikel 170a.1 i domstolens rättegångsregler.

7 Utöver i förevarande mål har prövningstillstånd hittills även meddelats i fem andra mål, som samtliga rör EU-varumärket. Tre av målen aktualiserar frågor med koppling till Brexit (se beslut av den 7 april 2022, EUIPO/Indo European Foods, C‑801/21 P, EU:C:2022:295, beslut av den 16 november 2022, EUIPO/Nowhere, C‑337/22 P, EU:C:2022:908, och beslut av den 18 april 2023, Shopify/EUIPO, C‑751/22 P, EU:C:2023:328). De båda andra målen aktualiserar frågor som rör advokaters oberoende inför unionsdomstolarna (se beslut av den 30 januari 2023, bonnanwalt/EUIPO, C‑580/22 P, ej publicerat, EU:C:2023:126, och beslut av den 8 maj 2023, Studio Legale Ughi e Nunziante/EUIPO, C‑776/22 P, EU:C:2023:441).

8 Se Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2019/629 av den 17 april 2019 om ändring av protokoll nr 3 om [stadgan] (EUT L 111, 2019, s. 1), artiklarna 1–3 och skälen 1, 4 och 5; pressmeddelande nr 53/19 från Europeiska unionens domstol, Luxemburg, den 30 april 2019. För en allmän diskussion om prövningstillståndsordningen, se exempelvis De Lucia, L., The shifting state of rights protection vis-a-vis EU agencies: A look at Article 58a of the Statute of the Court of Justice of the European Union, European Law Review, vol. 44, 2019, s. 809, Gaudissart, M.‑A., L’admission préalable des pourvois: une nouvelle procedure pour la Cour de justice,Cahiers de droit européen, 2020, s. 177, och Orzan, M.F., Some remarks on the first applications of the filtering of certain categories of appeals before the Court of Justice, European Intellectual Property Review, vol. 42, 2020, s. 426.

9 Se artikel 58a första och andra stycket i stadgan.

10 Begäran om ändring av artikel 58a i stadgan skulle medföra tillägg av sex EU-byråer som existerade den 1 maj 2019 (Byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter, Gemensamma resolutionsnämnden, Europeiska bankmyndigheten, Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten, Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och Europeiska unionens järnvägsbyrå). Dessutom skulle prövningstillståndsordningens tillämpningsområde utökas till att omfatta överklaganden av tribunalens avgöranden angående fullgörandet av ett avtal som innehåller en skiljedomsklausul, i den mening som avses i artikel 272 FEUF. Se begäran framställd av domstolen med stöd av artikel 281 andra stycket [FEUF], om ändring av protokoll nr 3 om [stadgan], tillgänglig på adressen https://curia.europa.eu/jcms/jcms/P_64268/sv/.

11 Artikel 58a tredje stycket i stadgan; se även artikel 170a.1 i domstolens rättegångsregler. Beslut rörande prövningstillstånd fattas av en för ändamålet särskilt inrättad avdelning vid domstolen; se artikel 170b i rättegångsreglerna.

12 Se artikel 170a i domstolens rättegångsregler; se även, exempelvis, beslut av den 10 december 2021, EUIPO/The KaiKai Company Jaeger Wichmann ( C‑382/21 P, EU:C:2021:1050, punkterna 20–22, 27 och 28).

13 Se, för ett liknande resonemang, Gaudissart, anförd i fotnot 8 i detta förslag till avgörande, s. 188 (där denne noterar att vissa rådsdelegationer föreslog att begreppen enhetligheten eller konsekvensen i, eller utvecklingen av, unionsrätten skulle definieras i de processuella bestämmelserna, men att det förslaget inte vann bifall och att det i stället överläts åt domstolen att göra detta i sin praxis).

14 Se, exempelvis, webbplatsen för US Courts under Supreme Court Procedures, tillgänglig på adressen https://www.uscourts.gov/about‑federal-courts/educational-resources/about‑educational-outreach/activity-resources/supreme-1.

15 Rules of the Supreme Court of the United States, antagna den 5 december 2022 och i kraft från och med den 1 januari 2023, tillgängliga på adressen https://www.supremecourt.gov/filingandrules/2023RulesoftheCourt.pdf.

16 I Rule 10 för United States Supreme Court nämns att följande ger en indikation på beskaffenheten hos de skäl som kan föranleda United States Supreme Court att bifalla en begäran om prövning: a) En federal appellationsdomstol har meddelat ett avgörande som strider mot ett avgörande av en annan federal appellationsdomstol vilket rör samma väsentliga fråga, har avgjort en väsentlig fråga av federal karaktär på ett sätt som strider mot ett avgörande meddelat av en delstatsdomstol i sista instans eller har avvikit i sådan utsträckning från vedertagen och sedvanlig rättskipning – eller godtagit en sådan avvikelse från en lägre domstols sida – att detta gör det påkallat för United States Supreme Court att utöva sina tillsynsbefogenheter. b) En delstatsdomstol i sista instans har avgjort en väsentlig fråga av federal karaktär på ett sätt som strider mot ett avgörande meddelat av en annan delstatsdomstol i sista instans eller av en federal appellationsdomstol. c) En delstatsdomstol eller en federal appellationsdomstol har antingen avgjort en väsentlig fråga som rör federal rätt och som inte har avgjorts, men bör avgöras, av United States Supreme Court eller har avgjort en väsentlig fråga av federal karaktär på ett sätt som strider mot relevanta avgöranden av United States Supreme Court.

17 Jämför, såvitt avser certiorari-ordningen i Förenta staterna, Giannini, L.J., Access Filters and the Institutional Performance of the Supreme Courts, International Journal of Procedural Law, vol. 12, 2022, s. 190, särskilt s. 218.

18 För en liknande slutsats rörande domstolen i samband med omprövningsförfarandet enligt artikel 256 FEUF, se Brkan, M., La procédure de réexamen devant la Cour de justice: vers une efficacité accrue du nouveau règlement de procédure, i: Mahieu, S. (red.), Contentieux de l’Union européenne: Questions choisies, Larcier, 2014, s. 489. Se även Rousselot, R., La procédure de réexamen en droit de l’Union européenne,Cahiers de droit européen, 2014, s. 535.

19 Se beslut av den 10 december 2021, EUIPO/The KaiKai Company Jaeger Wichmann ( C‑382/21 P, EU:C:2021:1050, punkterna 31–34). En redogörelse för EUIPO:s argument finns i punkterna 13–19 i det beslutet.

20 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Cruz Villalón i målet Spedition Welter ( C‑306/12, EU:C:2013:359, punkt 35).

21 Detta slog domstolen fast redan år 1974. Se dom av den 30 april 1974, Haegeman ( 181/73, EU:C:1974:41, punkterna 4 och 5).

22 Artikel 216.2 FEUF.

23 Se, exempelvis, dom av den 3 juni 2008, Intertanko m.fl. ( C‑308/06, EU:C:2008:312, punkt 42).

24 TRIPS-avtalet undertecknades den 15 april 1994 i Marrakesh, utgör bilaga 1C till Avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO) och godkändes genom rådets beslut 94/800/EG av den 22 december 1994 om ingående, på Europeiska gemenskapens vägnar – vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet – av de avtal som är resultatet av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan (1986–1994) (EGT L 336, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 38, s. 3).

25 Detta skiljer sig från unionens skyldighet att inte ställa upp hinder för de förpliktelser som medlemsstaterna har iklätt sig i egenskap av parter i Pariskonventionen. Denna skyldighet att inte ställa upp hinder följer av artikel 2.2 i TRIPS-avtalet, där det föreskrivs att ingenting i det avtalet ska undanta medlemmarna från skyldigheten att fullgöra sådana förpliktelser som de har gentemot varandra enligt Pariskonventionen. EU-domstolen har funnit att unionen har en sådan skyldighet att inte ställa upp hinder för medlemsstaternas förpliktelser i förhållande till Romkonventionen om skydd för utövande konstnärer, framställare av ljudupptagningar samt radioföretag, i vilken medlemsstaterna men inte unionen är parter. Enligt domstolen uppkommer denna skyldighet för unionens del på grundval av artikel 1.1 i det fördrag om framföranden och fonogram som Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (Wipo) har antagit, ett fördrag som unionen däremot är part i. Se dom av den 15 mars 2012, SCF Consorzio Fonografici ( C‑135/10, EU:C:2012:140, punkt 50).

26 Se, analogt, dom av den 15 november 2012, Bericap Záródástechnikai ( C‑180/11, EU:C:2012:717, punkt 70). En sådan tolkning kom också till uttryck i punkt 15 i överklagandenämndens beslut i förevarande fall: För unionen, som inte är medlem av Pariskonventionen i egenskap av mellanstatlig organisation men som är medlem av WTO, är artikel 4 i Pariskonventionen således tillämplig i kraft av artikel 2.1 i TRIPS-avtalet.

27 Domstolen slog fast den principiella avsaknaden av horisontell direkt effekt i dom av den 26 februari 1986, Marshall ( 152/84, EU:C:1986:84, punkt 48), och dom av den 14 juli 1994, Faccini Dori ( C‑91/92, EU:C:1994:292, punkt 20), och den har sedan dess bekräftat sin ståndpunkt i ett stort antal mål. Se, exempelvis, dom av den 24 januari 2012, Dominguez ( C‑282/10, EU:C:2012:33, punkt 37), och dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin ( C‑261/20, EU:C:2022:33, punkt 32).

28 Se, bland annat, dom av den 8 mars 2011, Lesoochranárske zoskupenie ( C‑240/09, EU:C:2011:125, punkt 45).

29 Domstolen har exempelvis godtagit den direkta effekten av bestämmelser i associeringsavtal mellan unionen och icke-medlemsstater som tillerkände enskilda en etableringsrätt som de kunde göra gällande i domstol. Se dom av den 27 september 2001, Gloszczuk ( C‑63/99, EU:C:2001:488, punkterna 30–38), och dom av den 20 november 2001, Jany m.fl. ( C‑268/99, EU:C:2001:616, punkterna 26 och 28).

30 Se, exempelvis, dom av den 12 april 2005, Simutenkov ( C‑265/03, EU:C:2005:213, punkterna 20–29) (rörande bestämmelser i ett partnerskapsavtal med Ryssland), och dom av den 24 november 2016, SECIL ( C‑464/14, EU:C:2016:896, punkterna 99–109 och 131–137) (rörande bestämmelser i associeringsavtal med Tunisien och Libanon).

31 Se dom av den 21 december 2011, Air Transport Association of America m.fl. ( C‑366/10, EU:C:2011:864, punkterna 79–84). I punkterna 73–78 i den domen godtog domstolen att Kyotoprotokollet om klimatförändringar i princip skulle kunna ha direkt effekt men slog fast att de aktuella bestämmelserna saknade direkt effekt av det skälet att de inte var ovillkorliga och inte var tillräckligt precisa.

32 Se dom av den 12 december 1995, Chiquita Italia ( C‑469/93, EU:C:1995:435, punkterna 34 och 35).

33 Se dom av den 15 juli 2004, Pêcheurs de l’étang de Berre ( C‑213/03, EU:C:2004:464, punkterna 39–47).

34 Redan i dom av den 12 december 1972, International Fruit Company m.fl. ( 21/72–24/72, EU:C:1972:115, punkterna 18 och 27), fann domstolen att allmänna tull- och handelsavtalet (Gatt) visserligen är bindande för unionsinstitutionerna men att dess bestämmelser är av en sådan beskaffenhet att de saknar förmåga att tillerkänna enskilda rättigheter. I dom av den 23 november 1999, Portugal/rådet ( C‑149/96, EU:C:1999:574, punkt 47), fann domstolen att inrättandet av WTO inte hade ändrat beskaffenheten av GATT‑avtalet eller andra avtal inom ramen för WTO.

35 Se, exempelvis, dom av den 14 december 2000, Dior m.fl. ( C‑300/98 och C‑392/98, EU:C:2000:688, punkt 44), dom av den 25 oktober 2007, Develey/harmoniseringskontoret ( C‑238/06 P, EU:C:2007:635, punkt 39), och dom av den 15 mars 2012, SCF Consorzio Fonografici ( C‑135/10, EU:C:2012:140, punkt 46).

36 Se, exempelvis, såvitt avser GATT‑avtalet, dom av den 12 december 1972, International Fruit Company m.fl. ( 21/72–24/72, EU:C:1972:115, punkt 21), och dom av den 5 oktober 1994, Tyskland/rådet ( C‑280/93, EU:C:1994:367, punkterna 106–109). Såvitt avser WTO-avtalen allmänt, se dom av den 23 november 1999, Portugal/rådet ( C‑149/96, EU:C:1999:574, punkterna 36–42).

37 Se mitt förslag till avgörande i målet Changmao Biochemical Engineering/kommissionen ( C‑123/21 P, EU:C:2022:890, punkterna 37–43, 56 och 57). Dom har ännu inte meddelats i det målet.

38 Se, för ett liknande resonemang, mitt förslag till avgörande i målet Changmao Biochemical Engineering/kommissionen ( C‑123/21 P, EU:C:2022:890, punkterna 46, 59 och 60).

39 Se dom av den 7 maj 1991, Nakajima/rådet ( C‑69/89, EU:C:1991:186) (nedan kallad domen Nakajima). Se även dom av den 22 juni 1989, Fediol/kommissionen ( 70/87, EU:C:1989:254).

40 Se dom av den 16 juli 2015, kommissionen/Rusal Armenal ( C‑21/14 P, EU:C:2015:494) (nedan kallad domen Rusal Armenal).

41 Se mitt förslag till avgörande i målet Changmao Biochemical Engineering/kommissionen ( C‑123/21 P, EU:C:2022:890, punkt 64).

42 Därvidlag har kommissionen gjort en jämförelse med artikel 25.1 g i förordning 6/2002, där det uttryckligen hänvisas till artikel 6 ter i Pariskonventionen, något som enligt kommissionen tyder på en avsikt att genomföra den konventionsbestämmelsen.

43 Se dom av den 5 juli 2018, Mast‑Jägermeister/EUIPO ( C‑217/17 P, EU:C:2018:534, punkt 56).

44 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2022, kommissionen/Hubei Xinyegang Special Tube ( C‑891/19 P, EU:C:2022:38, punkterna 30 och 34), där domstolen fann att likheten i lydelse mellan unionslagstiftning och ett internationellt avtal föranledde slutsatsen att unionslagstiftaren hade haft för avsikt att genomföra det avtalet.

45 Se kommissionens ändrade förslag till rådets förordning om gemenskapsmönster, KOM(2000) 660 slutlig, 20 oktober 2000, motiveringen, avdelning IV, avsnitt 2: Prioritet (Genom den nya punkt 1a i artikel 43 blir förordningen om gemenskapsmönster förenlig med artikel 4.E i Pariskonventionen).

46 Se, exempelvis, dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl. ( C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 119), dom av den 24 januari 2012, Dominguez ( C‑282/10, EU:C:2012:33, punkt 27), och dom av den 6 november 2018, Max-Planck-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften ( C‑684/16, EU:C:2018:874, punkt 59).

47 Se, exempelvis, dom av den 13 november 1990, Marleasing ( C‑106/89, EU:C:1990:395, punkt 8), och dom av den 10 mars 2011, Deutsche Lufthansa ( C‑109/09, EU:C:2011:129, punkt 52).

48 Se dom av den 16 juni 2005 ( C‑105/03, EU:C:2005:386, punkt 47). Se även, exempelvis, dom av den 1 augusti 2022, Sea Watch ( C‑14/21 och C‑15/21, EU:C:2022:604, punkt 84), och dom av den 27 april 2023, M.D. (Förbud mot inresa i Ungern) ( C‑528/21, EU:C:2023:341, punkt 99).

49 Därvidlag har EUIPO hänvisat till dom av den 8 december 2005, ECB/Tyskland ( C‑220/03, EU:C:2005:748, punkt 31), och dom av den 28 februari 2008, Carboni e derivati ( C‑263/06, EU:C:2008:128, punkt 48).

50 Samma ståndpunkt kommer till uttryck i punkt 6.2.1.1 i EUIPO:s riktlinjer om granskning av registrerade gemenskapsformgivningar av den 31 mars 2023 (nedan kallade EUIPO:s riktlinjer), där det liksom i den vid den aktuella tidpunkten gällande versionen av den 1 oktober 2018 anges följande: Ett åberopande av prioritet som grundar sig på en tidigare ansökan om patent kommer i princip att avslås. …

51 Enligt min åsikt är Pariskonventionen i själva verket irrelevant för tolkningsändamål om det finns skäl att utesluta att den kan ha direkt effekt.

52 För ett särskilt tydligt exempel, se dom av den 24 januari 2012, Dominguez ( C‑282/10, EU:C:2012:33, punkterna 25–31).

53 Se, exempelvis, dom av den 17 april 2018, Egenberger ( C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 72), och dom av den 5 september 2019, Pohotovosť ( C‑331/18, EU:C:2019:665, punkt 56).

54 På något annat sätt kan jag inte förklara situationen i målet Marleasing. Se, för ett liknande resonemang, den lösning som generaladvokaten van Gerven förordade i sitt förslag till avgörande i målet Marleasing ( C‑106/89, EU:C:1990:310, punkt 10).

55 Vid den tidpunkt då domstolen först hänvisade till denna lojalitetsplikt i syfte att motivera skyldigheten att göra en konform tolkning, var det artikel 5 i EEG‑fördraget som var den relevanta bestämmelsen (se dom av den 10 april 1984, von Colson och Kamann, 14/83, EU:C:1984:153, punkt 26, se även dom av den 14 juli 1994, Faccini Dori, C‑91/92, EU:C:1994:292, punkt 26).

56 I ett fall där en medlemsstat har underlåtit att införliva ett direktiv med sin nationella rättsordning kan de nationella domstolarna dra slutsatsen att lagstiftaren har ansett att medlemsstatens befintliga lagstiftning redan tillgodoser de rättsliga skyldigheter som följer av det direktivet.

57 Se, för ett liknande resonemang, Temple Lang, J., Community Constitutional Law: Article 5 EEC Treaty, Common Market Law Review, Vol. 27, 1990, s. 645, och The duties of cooperation of national authorities and Courts under Article 10 EC: two more reflections, European Law Review, Vol. 26, 2001, s. 84.

58 Undertecknad i Wien den 23 maj 1969 (Förenta nationernas fördragssamling, vol. 1155, s. 331).

59 Se Förenta nationernas generalförsamling, resolution antagen den 20 december 2018, A/RES/73/202, Påföljande avtal och påföljande praxis i fråga om tolkning av traktater, slutsats 2, punkt 1, enligt vilken artiklarna 31 och 32 i Wienkonventionen också gäller som internationell sedvanerätt.

60 Se, exempelvis, dom av den 25 februari 2010, Brita ( C‑386/08, EU:C:2010:91, punkterna 42 och 43), och dom av den 14 juli 2022, ÖBB-Infrastruktur Aktiengesellschaft ( C‑500/20, EU:C:2022:563, punkt 56).

61 I andra rättsordningar, exempelvis Tysklands, Schweiz och Förenta staternas, tillämpas en annan ansats. Se Hartwig, H., Claiming priority under the Community design scheme, i: Hartwig, H. (red.), Research Handbook on Design Law, Edward Elgar, 2021, s. 250, särskilt s. 253–255.

62 Dessa unionsmedlemsstater är Tjeckien, Danmark, Tyskland, Spanien, Italien, Ungern, Österrike, Polen, Portugal, Slovakien och Finland. Se EUIPO:s i fotnot 50 i detta förslag till avgörande anförda riktlinjer, punkt 6.2.1.1.

63 I den amerikanska patent- och varumärkesmyndighetens handbok för handläggning av patentärenden, nionde upplagan, februari 2023, anges i avsnitt 1502.01, under rubriken Skillnaden mellan formgivnings- och nyttighetspatent, följande: Allmänt gäller att ett nyttighetspatent [utility patent] skyddar en artikels användnings- och funktionssätt (35 U.S.C. 101), medan ett formgivningspatent [design patent] skyddar en artikels utseende (35 U.S.C. 171). Både formgivnings- och nyttighetspatent kan erhållas för en artikel om det föreligger uppfinningshöjd både i fråga om dess nyttighet och i fråga om dess dekorativa utseende. Det skydd som nyttighets- respektive formgivningspatent medför skiljer sig åt i rättsligt hänseende, men det kan vara svårt att skilja en artikels nyttighet från dess utseende. Tillverkade artiklar kan ha både funktionella och dekorativa egenskaper. Se även, för ett liknande resonemang, Schickl, S., Protection of Industrial Design in the United States and in the EU: Different Concepts or Different Labels?,The Journal of World Intellectual Property, vol. 16, 2013, s. 15.

64 Vidare använder exempelvis den kroatiskspråkiga versionen enbart termen formgivning (dizajn Zajednice), medan den slovenskspråkiga använder enbart termen modell (model Skupnosti). Den tyskspråkiga versionen använder också enbart ett ord (das Gemeinschaftsgeschmacksmuster), medan den spanskspråkiga och den italienskspråkiga båda hänvisar till formgivningar och modeller (dibujos y modelos comunitarios respektive disegni e modelli comunitari).

65 Se artikel 2 led vii) och artikel 3.1 i PCT.

66 Se artikel 2 led i) i PCT. I artikel 2 led ii) i PCT anges vidare att hänvisningar till ett patent kan avse samtliga former av uppfinningsskydd som räknas upp i artikel 2 led i).

67 Till stöd för sitt påstående att det finns en allmän regel om samma ämne har EUIPO åberopat artikel 4 C 4 i Pariskonventionen. Därvidlag måste det framhållas att den bestämmelsen visserligen använder orden samma ämne men däremot inte innehåller någon allmän regel utan snarare slår fast hur prioritetstidens början ska fastställas i en specifik situation där det finns två tidigare ansökningar, av vilka den första har återkallats, övergivits eller avslagits. Se Bodenhausen, G.H.C., Guide to the Application of the Paris Convention for the Protection of Industrial Property as revised at Stockholm in 1967, United International Bureaux for the Protection of Intellectual Property, 1968, tillgänglig på https://www.wipo.int/edocs/pubdocs/en/intproperty/611/wipo_pub_611.pdf (nedan kallad vägledningen till Pariskonventionen), artikel 4, avsnitt C 4, kommentar b).

68 Därvidlag vill jag påpeka att EUIPO:s riktlinjer förefaller erkänna regeln om samma ämne i såväl formell som materiell bemärkelse. Såvitt avser den formella bemärkelsen krävs det enligt dessa riktlinjer att den tidigare ansökan ska avse en formgivning eller nyttighetsmodell. Såvitt avser den materiella bemärkelsen krävs det att gemenskapsformgivningen ska avse samma formgivning eller nyttighetsmodell. När det gäller det sistnämnda kravet förklaras det vidare i riktlinjerna att de båda ansökningarna inte får skilja sig åt annat än med avseende på punkter som kan anses vara oväsentliga, vilket innebär att det hänvisas till skyddsobjektet och inte till skyddsformen. Se EUIPO:s i fotnot 50 i detta förslag till avgörande anförda riktlinjer, punkt 6.2.1.1, särskilt s. 61 och 63.

69 Vägledningen till Pariskonventionen, anförd i fotnot 67 i detta förslag till avgörande, artikel 4, avsnitt E, kommentar b) (min kursivering).

70 Kommissionens grönbok Bruksmönsterskydd inom den inre marknaden, KOM(95) 370 slutlig, 19 juli 1995, s. i-b.

71 Vägledningen till Pariskonventionen (se fotnot 67 i detta förslag till avgörande), artikel 1, punkt 2, kommentar d).

72 Kommissionens grönbok om rättsligt skydd för internationella mönster och internationella modeller, juni 1991, 111/F/5131/91-EN, punkt 2.6.3.

73 Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillnärmning av de rättsliga ordningarna för bruksmodellskydd för uppfinningar (EGT C 235, 1998, s. 26), punkt 2.7.

74 Se vägledningen till Pariskonventionen (se fotnot 67 i detta förslag till avgörande), artikel 4, avsnitt E, kommentar a).

75 Något som tribunalen fann i punkt 77 i den överklagade domen att det gjorde.

76 Enligt EUIPO är den bestämmelsen ett undantag från den allmänna regeln om samma ämne, i formell bemärkelse.

77 Se punkt 79 i den överklagade domen.

78 Se vägledningen till Pariskonventionen (se fotnot 67 i detta förslag till avgörande), artikel 4, avsnitt C 1, C 2 och C 3, kommentar b).

79 Se dom av den 15 november 2001, Signal Communications/harmoniseringskontoret (TELEYE) ( T‑128/99, EU:T:2001:266).

80 Se punkt 78 i den överklagade domen.