Förslag till avgörande av generaladvokat Verica Trstenjak föredraget den 3 maj 2007

1 Originalspråk: tyska.

2 EGT L 197, s. 1.

3 EGT L 302, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4.

4 Se artikel 251.1 i förordning nr 2913/92.

5 Se dom av den 27 november 1991 i mål C-273/90, Meico-Fell (REG 1991, s. I-5569).

6 Se dom av den 23 februari 2006 i mål C-201/04, Molenbergnatie (REG 2006, s. I-2049), punkterna 39-41.

7 Se dom av den 6 juli 1993 i de förenade målen C-121/91 och C-122/91, CT Control, Rotterdam och JCT Benelux mot kommissionen (REG 1993, s. I-3873), punkt 22, av den 7 september 1999 i mål C-61/98, De Haan (REG 1999, s. I-5003), punkt 13, av den 14 november 2002 i mål C-251/00, Ilumitrónica (REG 2002, s. I-10433), punkt 29, och den ovan i punkt 29 nämnda domen i målet Molenbergnatie, punkt 31.

8 Hampel, H., Die Nacherhebung von Einfuhr- oder Ausfuhrabgaben nach dem Zollkodex, Zeitschrift für Zölle und Verbrauchsteuern, nr 3 (2000), s. 110, Scheuer, P., Die Verjährung im gemeinschaftlichen Versandverfahren, Recht der internationalen Wirtschaft, nr 12 (1994), s. 1038, hänvisar till att det varken i tullkodexen eller i kommissionens förordning nr 2454/93/EEG av den 2 juli 1993 om genomförandebestämmelser för tullkodexen föreskrivs någon uppbörd i efterhand. Äldre fall skall därför lösas enligt principen om tempus regit actum, det vill säga att bedömningen av de rättsliga följderna av ett sakförhållande enligt normen skall utgå från tidpunkten för händelserna i fråga.

9 Se Sack. J. in Dauses, M. (utg.), Handbuch des EUWirtschaftsrechts, C. II, punkt 13.

10 Se Streinz, R., Europarecht, femte upplagan, Heidelberg 2001, punkt 479, Galera Rodrigo, S., Derecho aduanero español y comunitario, Madrid 1995, s. 167-175, Stettner, R., in Dauses, M. (ovan fotnot 9), b. III, punkt 11, Voß, R., Grabitz/Hilf, Das Recht der Europäischen Union, artikel 135 EEG, punkt 4 (komplettering i januari, 2004), och Schütz, H.-J./Bruha, T./König, D., Casebook Europarecht, München 2004, s. 294.

11 Detta framgår av den i artikel 220 första stycket EG angivna uppgiften att domstolen inom ramen för sina behörighetsområden skall säkerställa att lag och rätt följs vid tolkning och tillämpning av detta fördrag. Se dom av den 15 juli 1964 i mål 6/64, Costa mot ENEL (REG 1964, s. 1251 och 1268, svensk specialutgåva, volym 1, s. 211), och av den 12 juli 1984 i mål 107/83, Kloppa (REG 1984, s. 2971, svensk specialutgåva, volym 7, s. 653), punkt 14.

12 Ovan fotnot 5, punkt 13.

13 Ibidem, punkt 12.

14 Se Fabian F., Erstattung, Erlass und Ausfuhrabgaben der Europäischen Gemeinschaft, Studien zum internationalen Wirtschaftsrecht und Atomenergierecht, band 91, s. 130, i vilken detta begrepp just uppfattas som en underförstådd hänvisning till den nationella lagstiftningen, som leder till att denna lagstiftning skall utvecklas genom tolkningar inom ramen för gemenskapsrätten.

15 Se generaladvokaten Van Gervens förslag till avgörande av den 26 december 1991 i mål C-273/90, Meico-Fell (REG 1991, s. I-5575), punkt 5.

16 Se förstainstansrättens dom av den 18 december 1992 i mål T-43/90, Díaz García mot parlamentet (REG 1992, s. II-2619), punkt 36. I denna dom har förstainstansrätten i punkt 37, avseende begreppet lagligt underhållsskyldig i artikel 2.4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, påpekat att varken gemenskapsrätten eller tjänsteföreskrifterna ger gemenskapsdomstolarna några anvisningar med vars hjälp de genom en självständig tolkning kan utreda innehållet och räckvidden av en lagligt fastställd underhållsskyldighet, enligt vilken en tjänsteman kan beviljas tillägg för underhållsskyldiga barn i den mening som avses i artikel 2.4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. Därvid var det nödvändigt att utreda vilken nationell rättsordning som klaganden omfattades av och att pröva om denna föreskrev en laglig underhållsskyldighet för barn till vederbörandes sammanboende i den mening som avses i tjänsteföreskrifterna.

17 Fabian, F. (ovan fotnot 14) hänvisar när det gäller rätten till ersättning eller befrielse och uppbörd i efterhand till att de skilda nationella lagstiftningarna, trots att gemenskapen har reglerat denna materia på ett enhetligt sätt, ändå inom delar av gemenskapsrätten har en inverkan på ersättning eller befrielse och rätten till uppbörd i efterhand. Därvid måste man skilja på verkan av den nationella lagstiftningen i två avseenden inom det reglerade området: för det första kan den nationella lagstiftningen genom en konkret hänvisning innebära en inverkan, för det andra kan den nationella rätten ges en kompletterande effekt genom en generell hänvisning. Båda dessa effekter skulle också kunna ha en kumulativ verkan, till exempel när det gäller rätten till ersättning eller befrielse och uppbörd i efterhand. Som exempel nämner författaren artikel 3 i förordning nr 1697/79 och den senare föreskriften i artikel 221.3 andra meningen i tullkodexen. Gellert, L., Anwendbarkeit der nationalen Abgabenordnung auch nach In-Kraft-Treten des Zollkodexes, Zeitschrift für Zölle und Verbrauchsteuern, årgång 80, 2004, nr 6, s. 187, är av den uppfattningen att tullkodexen ger myndigheterna möjlighet att i fråga om olika rättsfrågor fortsättningsvis tillämpa föreskrifterna i skatteförordningen. Denna möjlighet framgår för det första av en direkt hänvisning i föreskrifterna i tullkodexen till den nationella lagstiftningen och för det andra av den befogenhet som överförts till tullmyndigheterna, att själva bestämma i vissa detaljfrågor, och till sist av skönsmässig bedömning i de fall tullkodexen föreskriver detta. En ytterligare möjlighet att tillämpa skatteförordningen finns i de fall då det i tullkodexen används oklara rättsbegrepp, vars innebörd inte framgår av kodexen i sig.

18 Witte, P./Wolffgang, H.-M., Lehrbuch des europäischen Zollrechts, fjärde upplagan, Herne/Berlin 2003, s. 35, hänvisar till att det när det gäller rådet och kommissionen rör sig om exekutiva organ som bara får agera inom ramen för snävare fördragsenliga befogenheter och inte har den nationella lagstiftarens vidare spelrum.

19 Domen i målet Meico-Fell (ovan fotnot 5), punkt 12.

20 Förslag till avgörande i målet Meico-Fell (ovan fotnot 15), punkt 5.

21 Som generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer förklarar i sitt förslag till avgörande av den 26 maj 2005 i mål C-176/03, kommissionen mot rådet (REG 2005, s. I-7879), punkterna 27 och 28, finns det en långtgående enighet om att det i gemenskapsrätten varken finns en uttrycklig eller underförstådd befogenhet att föreskriva straff. Han hänvisar därvid till dom av den 11 november 1981 i mål 203/80, Casati (REG 1981, s. 2595, svensk specialutgåva, volym 6, s. 211), punkt 27, enligt vilken straffrätten i princip är medlemsstaternas ansvarsområde. Domstolen har också i sin dom av den 16 juni 1998 i mål C-226/97, Lemmens (REG 1998, s. I-3711), punkt 19, och av den 24 november 1998 i mål C-274/96, Bickel och Franz (REG 1998, s. I-7637), punkt 17, fastställt att straffrätten och straffprocessrätten i princip faller inom medlemsstaternas ansvarsområde. Å andra sidan är det ett erkänt faktum att gemenskapsrätten i enlighet med den i artikel 10 EG fastslagna principen om lojalt samarbete kan förmå medlemsstaterna att föreskriva straffrättsliga åtgärder mot överträdelser av gemenskapens rättsordning. Se, avseende utvecklingen av rättspraxis när det gäller medlemsstaternas skyldighet att bestraffa överträdelser av gemenskapsrätten, dom av den 2 februari 1977 i mål 50/76, Amsterdam Bulb (REG 1977, s. 137), av den 21 september 1989 i mål 68/88, kommissionen mot Grekland (REG 1989, s. 2965, svensk specialutgåva, volym 10, s. 153), och av den 8 juli 1999 i mål C-186/98, Nunes och de Matos (REG 1999, s. I-4883), punkt 14.

22 Voß, R. (ovan fotnot 10), artikel 135 EEG, punkterna 4 och 9. Kahl, W., Kommentar zum EUV/EGV, första upplagan, 1999, artikel 10, s. 377, punkt 24, talar om principen om tillämpningen av nationella förvaltnings- och processordningar, enligt vilken genomförandet av gemenskapsrätten skall ske med stöd av den nationella lagstiftningen, särskilt den nationella rätten om förvaltningsförfarandet och förvaltningsorganisationen, i den mån gemenskapsrätten inte innehåller bestämmelser om detta.

23 I Lenaerts, K./Arts, D./Maselis, I., Procedural Law of the European Union, andra upplagan, London 2006, s. 83, punkt 3-001, hänvisas det till att gemenskapsrätten i huvudsak tillämpas av medlemsstaternas nationella domstolar. Eftersom gemenskapen inte har någon egen förfarandelagstiftning åligger det varje enskild medlemsstat att i sin rättsordning fastställa den rättsliga behörigheten och det rättsliga förfarandet vid genomförandet av de subjektiva rättigheter som gemenskapsrätten ger de enskilda individerna. Se vidare domarna av den 16 december 1976 i mål 33/76 (REG 1976, s. 1989, svensk specialutgåva, volym 3, s. 261) punkt 5, och i mål 45/76, Comet (REG 1976, s. 2043), punkt 13, dom av den 14 december 1995 i mål C-312/93, Peterbroeck (REG 1995, s. I-4599), punkt 12, av den 20 september 2001 i mål C-453/99, Courage och Crehan (REG 2001, s. I-6297), punkt 29, av den 11 september 2003 i mål C-13/01, Safalero (REG 2003, s. I-8679), punkt 49, och av den 13 mars 2007 i mål C-432/05, Unibet (REG 2007, s. I-2271), punkt 39.

24 Enligt principen om medlemsstaternas självbestämmanderätt i processuella frågor är enskildheterna i förfarandet en fråga för varje enskild medlemsstats nationella rättsordning, men de får inte vara mindre förmånliga än de som reglerar likartade omständigheter av nationell art (ekvivaleringsprincipen) eller göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av gemenskapsrätten (effektivitetsprincipen) (se, för ett liknande resonemang, bland annat domen i målet Peterbroeck (ovan fotnot 23), punkt 12, dom av den 16 maj 2000 i mål C-78/98, Preston m. fl. (REG 2000, s. I-3201), punkt 31, av den 7 januari 2004 i mål C-201/02, Wells (REG 2004, s. I-723), punkterna 65 och 67, och domen i målet Unibet (ovan fotnot 23), punkt 43.

25 Även om gemenskapens målsättning från början endast var att inrätta en tullunion mellan medlemsstaterna, framgår dess stora betydelse tydligt genom att den bland de olika politikområdena alltid anges i första hand. Den är kristallisationspunkten för nära nog samtliga andra målsättningar och politikområden. Varken inrättandet av den Europeiska unionen eller den inre marknaden har förändrat detta, även om tullunionen numera ingår i den inre marknaden och handelspolitiken, vilket tyder på en fortskridande integration. Utan tullunionen är varken en gemensam transport- eller jordbrukspolitik möjlig. Utan tullunionen kan det inte heller finnas någon fri rörlighet för personer och tjänster. Den fria rörligheten för varor framtvingar den fria rörligheten för kapital åtminstone i så måtto att varuleveranser måste betalas. En icke enhetlig tillämpning av tullagstiftningen leder till en ändring av handelsströmmarna och skadar därmed gemenskapens ekonomiska intressen, i synnerhet som tullar och liknande avgifter inte längre uppbärs på nationell nivå utan betalas till gemenskapen i syfte att finansiera för dess uppgifter (se i detta avseende Sack, J. (ovan fotnot 9), punkterna 6-8).

26 Se dom av den 15 september 1998 i mål C-260/96, Spac (REG 1998, s. I-4997), punkt 19, av den 10 juli 1997 i mål C-261/95, Palmisani (REG 1997, s. I-4025), punkt 28, och av den 17 juli 1997 i mål C-90/94, Haahr Petroleum (REG 1997, s. I-4085), punkt 48.

27 Schwarze, J., Europäisches Verwaltungsrecht, band II, första upplagan, Baden-Baden 1988, s. 1058 och följande sida, hänvisar på ett slående sätt till att ett av gemenskapslagstiftarens syften vid utfärdandet av förordning nr 1697/79 just var att skapa enhetliga regler för förfarandena och att tränga tillbaka den nationella förvaltningsrätten för att undvika risken för förvaltningsförfaranden som skiljer sig åt.

28 Se dom av den 5 december 1967 i mål 19/67, Van der Vecht (REG 1967, s. 461), av den 12 juli 1979 i mål 9/79, Koschniske (REG 1979, s. 2717), punkt 6, och av den 27 mars 1990 i mål C-372/88, Cricket St. Thomas (REG 1990, s. I-1345), punkt 19. Domstolen fastställde i dessa domar att vikten av en enhetlig tolkning av gemenskapsbestämmelserna utesluter att man ensidigt tar en viss version av en föreskrift i beaktande, och anbefaller att de i tvivelsmål skall tolkas och tillämpas mot bakgrund av andra språkversioner.

29 1 princip är tullmyndigheterna skyldiga att vidta en uppbörd i efterhand såvida inte bestämmelserna om omöjlighet i artikel 5.1 eller de sakförhållanden som skall bedömas enligt artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 aktualiseras.

30 Berr, C./Trémeau, H., Le droit douanier communautaire et national, sjunde upplagan, Paris 2006, hänvisar till att fastställandet av en lagöverträdelse enligt den franska lagstiftningen visserligen i princip faller inom ramen för polisens befogenheter, police judiciaire, men att tulltjänstemännen av historiska skäl förfogar över långtgående undersökningsbefogenheter inom tullväsendet (s. 509). Dessa kan bland annat genomföras på uppdrag av eller under uppsikt av åklagarmyndigheten eller en förundersökningsdomare. För att samordna arbetet mellan de straffrättsliga myndigheterna och tullmyndigheterna har, den 5 december 2002, genom förordning, den så kallade service national de douane judiciaire inrättats, vilken är underordnad directeur general des douanes et droits indirects. Uppgiften för denna myndighet är att genomföra undersökningar och samla bevismaterial i syfte att bekämpa brott mot tullagstiftningen, förfalskning av varumärken och piratkopior och därmed sammanhängande förseelser (s. 510 och följande sida). Scheur mann- Kettner, P., Abgabenordnung (utg. av Karl Koch, Rolf-Detlef Scholtz), femte upplagan, Köln/Berlin/Bonn/München 1996, hänvisar till den tyska lagstiftningen, enligt vilken skattemyndigheterna (Finanzamt, Hauptzollamt, Bundesamt für Finanzen och Familienkasse) har liknande undersökningsbefogenheter som åklagarmyndigheten när det gäller att avslöja skattebrott (397 §, punkterna 3-15). Det finns viktiga skäl för denna begränsning av åklagarmyndighetens ensamrätt när det gäller undersökningar. Undersökningar av skattebrott låter sig inte skiljas från bedömningar av skatteunderlagen, som är skattemyndigheternas uppgifter i skatteförfarandet och skattekontrollen av tullar och omsättningsskatter. Skattebrott upptäcks för det mesta vid skattemyndigheternas granskning, framför allt vid extern kontroll. Genom att skattemyndigheterna också genomför den skatterättsliga kontrollen kan administrationen undvika dubbla kostnader och en onödig försening av förfarandet samtidigt som den särskilda sakkunskap som skattemyndigheterna har utnyttjas (386 §, punkt 3).

31 Faucherand, P., La lutte contre la fraude douanière: un impératif pour l'Union européenne, Revue du marché unique européen, nr 1 (1995), hänvisar på ett träffande sätt till avgränsningen mellan tullmyndigheternas och domstolarnas befogenheter. De utredande myndigheterna har när det gäller bekämpning av bedrägerier att förelägga domstolarna bevis om att ett brott har begåtts och att övertyga dem om detta (s. 78). Inledandet av ett straffrättsligt förfarande följer i regel vid ett framskridet stadium av förundersökningen (s. 81). Berr, C./Trémeau, H. (ovan fotnot 30), hänvisar till den grundläggande principen i fransk lagstiftning om att domaren måste vara övertygad (s. 541). Enligt denna har domaren endast ansvaret att göra en rättslig bedömning av det bevismaterial och de fakta som framlagts (s. 547). Enligt Scheurmann-Kettner, P. (ovan fotnot 30), 399 §, punkt 3 och följande punkt, är rättsläget enligt tysk lagstiftning inte annorlunda. Skattemyndigheterna är skyldiga att inom ramen för sin befogenhet att inskrida mot alla brott som kan leda till straffpåföljder i den mån tillräckligt faktiskt stöd föreligger. Om förundersökningarna ger tillräcklig anledning att väcka en offentlig talan skall skattemyndigheterna föreslå domstolen att den utfärdar ett strafföreläggande, om målet förefaller lämpligt för detta, i annat fall skall de förelägga åklagarmyndigheten handlingarna. Se vidare, angående det föreskrivna genomförandet av domstolsförfarandet enligt Tysklands och Frankrikes skattelagstiftning, Bremer, H., Das deutsche und französische Steuerstrafrecht und Verfahrensrecht im Vergleich, Baden-Baden 2003, s. 210 och 227. Witte, P., Zollkodex, tredje upplagan, München 2002, artikel 221.8, hänvisar till en liknande kompetensfördelning i den österrikiska lagstiftningen. I den gäller som straffbara handlingar endast sådana skatteförseelser som uteslutande kan åtalas vid en domstol eller en Spruchsenat.

32 Sanchez, P., Conference of the Chief Justices of the Supreme Courts and Attorney-Generals of the Countries of the European Union (Lissabon, den 18 till den 21 maj 1994), Boletim de documentação e direito comparado, nr 59/60, år 1994, s. 453, hänvisar när det gäller den spanska rättsordningen till att man inte får förväxla utredningsbefogenheter med rättskipning, eftersom denna senare enligt artikel 117.3 i den spanska versionen är förbehållen domaren.

33 Genom besluten i Amsterdam överfördes bestämmelserna om rättsligt och inrikes samarbete enligt Maastrichtfordraget (den så kallade tredje pelaren) från det mellanstatliga samarbetet delvis till EG:s kompetensområde. Artikel 135 EG om tullsamarbetet har införts under en ny egen avdelning. Det polisiära och straffrättsliga samarbetet hör däremot fortfarande till området för mellanstatligt samarbetet Detta samarbete omfattar enligt artikel 29 andra stycket EU och artikel 30.1 a EU också tullmyndigheterna, vad gäller bekämpande av brottslighet (se Voß, R. (ovan fotnot 10), artikel 135 EEG, punkt 2 och följande punkt).

34 Faucherand, P. (ovan fotnot 31), s. 87, tar upp det faktum att man vid planeringen av åtgärder på gemenskapsnivå för att förbättra samarbetet mellan förvaltningarna i medlemsstaterna när det gäller bekämpningen av smuggling, inte velat att åklagarmyndigheternas och domstolarnas verksamhet skulle påverkas.

35 Generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer hänvisar i sitt förslag till avgörande i mål C-176/03, kommissionen mot rådet (ovan fotnot 21), punkt 78, till att rättskipning i brottmål, i den mening som avses i artikel 135 EG, skall förstås som behörigheten att tillämpa strafflagstiftningen, något som utan tvivel tillfaller domarna.

36 Se generaladvokaten Van Gervens förslag till avgörande i målet Meico-Fell (ovan fotnot 15), punkt 5.

37 Ibidem, nr 8, även om den behöriga domstolen i medlemsstaten enligt generaladvokaten Van Gervens precisering inte nödvändigtvis måste vara en brottmålsdomstol.

38 Se yttrande 2/94 av den 28 mars 1996 (REG 1996, s. I-1759), punkt 33, och dom av den 12 november 1969 i mål 26/69, Stauder (REG 1969, s. 419, svensk specialutgåva, volym 1, s. 421), punkt 7, av den 12 juli 1957 i de förenade målen 7/56, 3/57, 7/57, Algera m.fl. mot EKSG:s gemensamma församling (REG 1957, s. 82, 117), och av den 29 maj 1997 i mål C-299/95, Kremzow (REG 1997, s. I-2629), punkt 14.

39 Se, till exempel, dom av den 14 maj 1974 i mål 4/73, Nold (REG 1974, s. 491), av den 13 december i mål 44/79, Hauer (REG 1979, s. 3727), punkt 15, av den 15 maj 1986 i mål 222/84, Johnston (REG 1986, s. 1651, svensk specialutgåva, volym 8, s. 597), punkt 18, och av den 28 mars 2000 i mål C-7/98, Krombach (REG 2000, s. I-1935), punkt 25.

40 Se dom av den 13 april 2002 i mål C-292/97, Karlsson m.fl. (REG 2000, s. I-2737), punkt 37, av den 24 mars 1994 i mål C-2/92, Bostock (REG 1994, s. I-955), punkt 16, av den 14 juli 1994 i mål C-351/92, Graff (REG 1994, s. I-3361), punkt 17, av den 18 juni 1991 i mål C-260/89, ERT (REG 1991, s. I-2925, svensk specialutgåva, volym 11, s. I-209), punkt 42, av den 13 juli 1989 i mål 5/88, Wachauf (REG 1989, s. 2609), punkt 19, och av den 25 november 1986 i de förenade målen 201/85 och 202/85, Klensch m.fl. (REG 1986, s. 3477, svensk specialutgåva, volym 8, s. 729), punkt 8.

41 Se Moitinho de Almeida, J. C., Protección de los derechos fundamentales en la jurisprudencia del TJCE, El Derecho comunitario europeo y su aplicación judicial (utg. av Gil Carlos Rodríguez Iglesias/Diego Liñan Nogueras), Madrid 1993, s. 113; Brosius-Gersdorf, F., Bindung der Mitgliedstaaten an die Gemeinschaftsgrundrechte — Die Grundrechtsbindung der Mitgliedstaaten nach der Rechtsprechung des EuGH, der Charta der Grundrechte der Europäischen Union und ihre Fortentwicklung, Berlin 2005, s. 17-20, Jürgensen, T./Schlünder, I., EG-Grundrechtsschutz gegenüber Maßnahmen der Mitgliedstaaten, Archiv des öffentlichen Rechts, nr 2 (1996), s. 208 och följande sidor, och Schütz, H.-J./Bruha, T./König, D. (ovan fotnot 10), s. 70, 294, 883. Enligt dessa är medlemsstaterna bundna av gemenskapsrätten om och i den mån de utövar verksamhet som omfattas av fördragens tillämpningsområden. Detta gäller obestridligen i fråga om genomförandet av gemenskapsrätten, eftersom medlemsstaterna i regel i egenskap av gemenskapsmyndigheter har befogenheten att genomföra denna. Herrero de la Fuente, A., La Carta de derechos fundamentales de la Unión Europea — Una perspectiva pluridisciplinar, Zamora 2003, s. 229, 230, 235, hänvisar till att gemenskapens grundläggande rättigheter i förhållande till både gemenskapsorganen och organen i medlemsstaterna kan göras gällande när dessa tillämpar gemenskapsrättsliga normer.

42 Se domen i målen Bostock (ovan fotnot 40), punkt 16, och ERT (ovan fotnot 40), punkt 42.

43 Se stadgan om Europeiska unionens grundläggande rättigheter, proklamerad den 7 december 2000 i Nice (EGT C 364, s. 1). Stadgan om de grundläggande rättigheterna har inte tagits med i fördragen, och det hänvisas inte heller till den i artikel 6.2 EU. Den är i första hand en politisk förklaring som bland annat Europeiska kommissionen och Europaparlamentet känner sig bundna av. Visserligen skall man inte ignorera dess upphovsmäns klart uttryckta vilja att stadgan inte skall ha en rättsligt bindande verkan, men jag delar ändå generaladvokaten Légers uppfattning enligt vilken det skulle vara förfelat att frånkänna den varje form av betydelse (se generaladvokaten Légers förslag till avgörande av den 10 juli 2001 i mål C-353/99 P, rådet mot Hautala, (REG 2001, s. I-9565), punkterna 73-86. Den skall i ännu högre grad ses som en konkretisering av europeiska gemensamma värden. Det ligger därför nära till hands att åberopa den vid en tolkning av gemenskapsrätten (se till exempel den hänvisning till stadgan om de grundläggande rättigheterna som finns i förslagen till avgöranden av generaladvokaterna Albers av den 1 februari 2001 i mål C-340/99, TNT Traco (REG 2001, s. I-4109), punkt 94, Tizzano av den 8 februari 2001 i mål C-173/99 (REG 2001, s. I-4881, punkterna 26-28, Mischo av den 22 februari 2001 i de förenade målen C-122/99 P och C-125/99 P, D och Sverige mot rådet (REG 2001, s. I-4319), punkt 97, Jacobs av den 14 juni 2001 i mål C-377/98, Nederländerna mot parlamentet och rådet (REG 2001, s. I-7079), punkt 197, Geelhoed av den 5 juli 2001 i mål C-413/99, Baumbast (REG 2002, s. I-7091), punkterna 59 och 110, och Ruiz-Jarabo Colomer av den 4 december 2001 i mål C-208/00, Überseering (REG 2002, s. I-9919), punkt 59. Se härvidlag också Poiares Maduro M., The double constitutional life of the Charter of Fundamental Rights, Unión Europea y derechos fundamentales en perspectiva constitucional, Madrid 2004, s. 306, Schmitz T., Die Charta der Grundrechte der Europäischen Union als Konkretisierung der gemeinsamen europäischen Werte, Die Europäische Union als Wertegemeinschaft, Berlin 2005, s. 85, och Beyer, U./Oehme, C./Karmrodt, F., Der Einfluss der Europäischen Grundrechtecharta auf die Verfahrensgarantien im Unionsrecht, Beiträge zum Transnationalen Wirtschaftsrecht, band 34, november 2004, s. 14). Stadgan om de grundläggande rättigheterna har också nyligen tagits upp av Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i syfte att ge den över femtio år gamla artikeln i EKMR en mera modern tolkning (se Europadomstolens dom av den 11 juli 2002, Goodwin mot Förenade konungariket, Reports of Judgments and Decisions. 2002-VI, punkt 100). EG-domstolen har i sin dom i målet Unibet (ovan fotnot 23) punkt 39, för första gången hänvisat till konventionen i samband med rätten till ett effektivt rättsskydd.

44 Dom i målet Krombach (ovan fotnot 39), punkt 26, dom av den 17 december 1998 i mål C-185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen (REG 1998, s. I-8417), punkt 20 och följande punkt, och dom av den 11 januari 2000 i mål C-174/98 P, Nederländerna och Van der Wal mot kommissionen (REG 2000, s. I-1), punkt 17.

45 Enligt Haase, K., Die Anforderungen an ein faires Gerichtsverfahren auf europäischer Ebene, Berlin 2006, s. 282, omfattar det sakliga tillämpningsområdet för den gemenskapsrättsliga bestämmelsen om korrekthet när det gäller alla former av förfaranden i motsats till principen i konventionen enligt artikel 6 EKMR som enligt ordalydelsen bara är tillämplig på civil- och straffrättsliga förfaranden på grund av sin karaktär av allmän rättsgrundsats i gemenskapsrätten. Se både dom av den 13 februari 1979 i mål 85/76, Hoffmann-La Roche mot kommissionen (REG 1979, s. 461), punkt 9, och dom av den 14 maj 1998 i mål T-348/94, Enso Española (REG 1998, s. II-1875), punkt 80, samt domen av den 22 oktober 1997 i mål T-18/96, Stichting Certificatie Kraanverhuurbedrijf och Federatie van Nederlandse Kraanverhuurbedrijven (REG 1997, s. II-1739), punkt 53 och följande punkter.

46 Cunha Rodrigues, J.N., Discours de son Excellence le Procureur Général de la République, Conference of the Chief Justices of the Supreme Courts and Attorney-Generals of the Countries of the European Union (ovan fotnot 32), s. 19 och följande sida, hänvisar till domstolens exklusiva befogenheter inom rättskipningsområdet. Vidare hänvisar den till svårigheten att både skydda samhället mot brott och ge garantier i det rättsliga förfarandet. Bacigalupo, E., Justicia penal y derechos fundamentales, Madrid 2002, s. 134, tar upp dömandet av den skyldige och skyddet av den oskyldige som mål för brottmålsförfarandet.

47 De Figueiredo Dias, J., Direito processual penal, Coimbra 2004, s. 303 och följande sidor, ser brottmålsdomstolens oavhängighet som ett uttryck för principen om maktfördelning. Han anser att denna fördelning också är motiverad genom den alltmer påtagliga sociala funktion som domaren i en brottmålsdomstol måste fylla. Bacigalupo, E. (ovan fotnot 46), s. 14, beskriver uppkomsten av de första oberoende brottmålsdomstolarna i Europa under 1700- och 1800-talen efter den absolutistiska eran.

48 Se Ovey, C./White, R., Jacobs and White, The European Convention on Human Rights, tredje upplagan, Oxford 2002, s. 141, och Soyer, J.-C./de Salvia, M., La Convention européenne des droits de l'homme — Commentaire article par article (utg. av Decaux, E./Imbert, P.-H.), andra upplagan, Paris 1999, s. 254.

49 Se till exempel dom av den 8 juni 1976, Engel mot Nederländerna, serie A, nr 22, punkt 81, och av den 25 februari 1993 i målet Funke mot Frankrike, serie A, nr 256-A, punkt 44.

50 Se Ovey, C./White, R., a. a. O. (ovan fotnot 48), s. 143. I sin dom av den 15 juli 1982 i mål Eckle mot Tyskland, serie A, nr 51,1983, 5 EHRR 1, punkt 73, definierar Europadomstolen begreppetanklagelse ... för brott på följande sätt: Charge‘, for the purposes of Article 6 par. 1 (art. 6-1), may be defined as , the official notification given to an individual by the competent authority of an allegation that he has committed a criminal offence. Därmed omfattar skyddsområdet enligt artikel 6.1 EKMR hela brottmålsförfarandet, inklusive överklagandeförfarandet: As regards the end of the time, in criminal matters the period governed by Article 6 par. 1 covers the whole of the proceedings in issue, including appeal proceedings (punkt 76).

51 Se X mot Förbundsrepubliken Tyskland, nr 4483/70 — Talan ogillades.

52 Dom av den 6 december 1988 i mål Barberà, Messegué och Jabardo mot Spanien, serie A, nr 146, 1989, punkt 77.

53 1 sin dom av den 25 mars 1983 i målet Minelli mot Schweiz, serie A, nr 62, 1983, punkt 38, beslutade Europadomstolen när det gällde räckvidden av oskuldspresumtionen att ett domstolsbeslut som innebär att ett förfarande avskrivs på grund av att preskriptionstiden löpt ut, utgör en överträdelse av artikel 6.2 EKMR om det finns anledning att anta att domaren ansett att den anklagade var skyldig. I det konkreta fallet handlade det om en processrättslig bestämmelse som innebar en skyldighet för den anklagade att bära kostnaderna om den var tappande part. Domstolen beslutade att den schweiziska domstolens motivering trots dess försiktiga ordaval (in all probability, very probably) innehöll påpekanden som inte var förenliga med artikel 6.2 EKMR. Dom av den 10 februari 1995 i mål, Allenet de Ribemont mot Frankrike, serie A, nr 308, 1995, punkterna 37 och 41, gällde anklagelser mot Ribemont om anstiftan till mord, som en högt uppsatt polistjänsteman och tjänstemän vid det franska inrikesministeriet uttalat under en presskonferens som hölls samtidigt som det straffrättsliga förfarandet. Domstolen ansåg att dessa uttalanden av statliga myndigheter klart angav Ribemonts skuld och var ägnade att påverka den allmänna opinionen och förekomma en dom av den behöriga rättsliga instansen. Domen av den 10 oktober 2000 i mål om överklagande nr 42095/98, Daktaras mot Litauen, punkt 41, gällde yttranden som fällts av en åklagare inom ramen för ett förundersökningsförfarande, av vilka det kunde antas att den anklagades skuld redan var bevisad. Domstolen erinrade först och främst om att principen om oskuldspresumtion också kan åsidosättas av en åklagare som har att fatta beslut om nedläggning av ett förundersökningsförfarande. Visserligen ansåg domstolen att uttrycket bevisad var mindre väl valt, men kunde med tanke på de särskilda omständigheter under vilka uttrycket använts inte se att någon överträdelse av artikel 6.2 EKMR förelåg. I dom av den 8 april 2005 i mål om överklagande nr 72758/01, A.L. mot Tyskland, punkt 31, hänvisade Europadomstolen till sin dom i målet Daktaras, varvid den erinrade om att oskuldspresumtionen enligt artikel 6.2 EKMR utgör ett av kännetecknen på en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 EKMR. Oskuldspresumtionen åsidosätts när en tjänstemans uttalanden avseende anklagelser om brott riktade mot en person utgör uttalanden om denna persons skuld, såvida denna person inte har förklarats skyldig i enlighet med rättsliga bestämmelser.

54 Europadomstolens dom av den 26 mars 2002 i mål om överklagande, nr 48297/99, Butkevičius mot Litauen, punkterna 51-54, gällde uttalanden som riksåklagaren och ordföranden i Litauens parlament gjort i media i anslutning till att den tidigare försvarsministern Butkevičius anhållits på grund av misstankar om mutbrott. Europadomstolen ansåg att dessa uttalanden var ägnade att få allmänheten att utgå från att den anklagade var skyldig innan en dom hade vunnit laga kraft. Följaktligen konstaterade den en överträdelse av artikel 6.2 EKMR.

55 Frowein, J., Zur Bedeutung der Unschuldsvermutung in Art. 6 Abs. 2 der Europäischen Menschenrechtskonvention, Recht als Prozess und Gefüge: Festschrift für Hans Huber zum 80. Geburtstag, Bern 1981, s. 554-556, kommenterar det beslut som fattats av kommissionen för de mänskliga rättigheterna när det gäller överklagandet Petra Krause mot Schweiz, i samband med vilket ett uttalande av den schweiziska justitieministern i TV kritiserades såsom en överträdelse av artikel 6.2 EKMR. I detta uttalande angavs den då häktade Petra Krause som gärningsman bakom ett sprängattentat. Kommissionen intygade att artikel 6.2 EKMR var tillämplig med motiveringen att denna bestämmelse innehöll den grundläggande principen om att en myndighet inte får beteckna någon som skyldig till en straffbar handling, såvida inte en domstol först har fastställt denna skuld. Med hänvisning till det som kommissionen för de mänskliga rättigheterna uttalat, noterade författaren att det massiva uttryck som en misstanke innebär kunde ha en avsevärd inverkan. Sådana uttalanden kan få ett särskilt stort inflytande på domstolsförfarandet om de ger upphov till en presskampanj eller något annat som kan påverka domarna.

56 Haase, K. (ovan fotnot 45), s. 92, erinrar om att Europadomstolen har slagit fast att det, i det fall ett offentliggörande i media innebär att någon döms på förhand, finns en viss skyddsplikt för konventionsstaterna enligt artikel 6.1 EKMR. Enligt denna skall medlemsstaterna aktivt genom positiva åtgärder se till att media vid rapportering av anhängiggjorda rättsliga förfaranden håller sig inom gränserna för den saklighet som krävs.

57 Se fotnot 55.

58 1 flera rättsordningar i medlemsstaterna övertar åklagarmyndigheten ensam det allmänna ansvaret för genomförandet av det straffrättsliga förfarandet och har i enlighet därmed en exklusiv rätt att väcka talan. Det åligger den att inleda ett förundersökningsförfarande och att väcka talan mot den aktuella handlingen vid en domstol. Därvid handlar den antingen efter egen bedömning (opportunitetsprinipen) eller är enligt lagen skyldig att göra detta (legalitetsprincipen). Det huvudsakliga problemet för åklagarmyndigheten är frågan om det finns förutsättningar för att utföra uppgifterna, utan sådan politisk inblandning som kan inkräkta på dess skyldighet att vara opartisk. Det har i detta sammanhang ansetts som problematiskt att åklagarmyndigheten ofta står i nära förbindelse med den exekutiva makten eller till och med är underordnad den (se därvid Conference of the Chief Justices of the Supreme Courts and Attorney-Generals of the Countries of the European Union (ovan fotnot 32), s. 484 och följande sida. Se, angående autonomi och myndighetsorganisation, den portugisiska Ministerio Público Pereira, R., O domínio do inquérito pelo Ministério Público, Jornadas de direito processual penal e direitos fundamentais (Organizadas pela Faculdade de Direito da Universidade de Lisboa e pelo Conselho Distrital de Lisboa da Ordem dos Advogados, com a colaboração do Goethe Institut), Coimbra 2004, s. 128-130. De Figueiredo Dias, J. (ovan fotnot 47), s. 362-368, är av den uppfattningen att Ministerio Públicos bristande rättskipningskompetens inte kan tillskrivas den statliga rättsmakten En rättskipningskompetens är enligt den portugisiska författningen enbart förbehållen domstolarna. På grund av deras relativa autonomi finns det dock en brygga mellan den exekutiva och den dömande makten.

59 Se också Meyer-Ladewig, J., Konvention zum Schutz der Menschenrechte und Grundfreiheiten — Handkommentar, Baden-Baden 2003, artikel 6, punkt 85, enligt vilken skuld rättsligt bevisas genom en dom som vunnit laga kraft.

60 Se punkt 55 och följande punkt i den portugisiska regeringens skriftliga påpekanden.

61 Se domen i målet Barbera, Messegué och Jabardo mot Spanien (ovan fotnot 52), punkt 77.

62 Bacigalupo, E., (ovan fotnot 46), s. 145, hänvisar till att den enligt teorin om grundläggande rättigheter nu gällande förvaltningsrättsliga principen in dubio pro reo skall ses som en väsentlig beståndsdel i den grundläggande principen om oskuldspresumtion. När denna princip inte direkt härleds ur den nationella lagstiftningen, hänvisar rättsläran till artikel 6.2 EKMR, varvid överensstämmelsen ligger i att denna föreskrift just leder till att principen in dubio pro reo skall säkerställas. På samma sätt har också Marques da Silva, G., Curso de processo penal, band 2, Lissabon 1993, s. 92 och följande sida, härlett principen in dubio pro reo ur oskuldspresumtionen. Walter, T., Die Beweislast im Strafprozess, Juristenzeitung, 2006, s. 344, härleder däremot principen in dubio pro reo ur rättsstatsprincipen och hänvisar som motivering till de skilda skyddsområdena för in dubio pro reo och oskuldspresumtionen Den senare är delvis mera långtgående, eftersom den i sig först ingriper när domstolen vid någon tidpunkt har haft det minsta tvivel om huruvida den anklagade skall anses oskyldig fram till domen. Å andra sidan sträcker sig principen in dubio pro reo längre än oskuldspresumtionen, eftersom den också omfattar omständigheter som bara har betydelse ur förvaltningsrättslig synpunkt, såsom att tidpunkten för handlingen är en förutsättning för preskriptionen.

63 Se De Figueiredo Dias, J. (ovan fotnot 47), s. 213, Tome Garcia, J. A., Derecho procesal penal (utg. av Andrés de la Oliva Santos m.fl.), Madrid 1993, s. 453.

64 Se dom av den 27 september 1990 i mål Windisch mot Österrike, överklagande nr 12489/86, punkt 25.

65 Walter, T. (ovan fotnot 62), s. 348 och följande sida, hänvisar till att principen in dubio pro reo i allmänhet innebär en skyldighet att fatta beslut som är till förmån för den åtalade. Detta beslut är avpassat till föremålet för tvivlet. Vad avser invändningar om rättegångshinder som kan göras gällande vid undersökningar och förfaranden i första instans innebär detta gynnsamma beslut alltid att förfarandet läggs ned eller målet skrivs av.

66 De Figueiredo Dias, J. (ovan fotnot 47), förklarar att ett frikännande i brist på bevis i ett brottmålsförfarande inte är till nackdel för den anklagade om åklagarmyndigheten väckt åtal (s. 212). Att det kvarstår rimligt tvivel i fråga om de framlagda bevisens trovärdighet innebär enligt författaren att samma rättsliga påföljder måste gälla som då det utom allt tvivel är fastställt att den anklagade är oskyldig (s. 215).

67 Se, bland annat, dom av den 16 juli 1992 i mål C-83/91, Meilicke (REG 1992, s. I-4871, svensk specialutgåva, volym 13, s. 105), punkt 22, och av den 5 februari 2004 i mål C-380/01, Schneider (REG 2004, s. I-1389), punkt 20.

68 Se domen i målet Schneider (ovan fotnot 67), punkt 21 och där angiven rättspraxis.

69 Se, bland annat, dom av den 16 december 1981 i mål 244/80, Foglia mot Novello (REG 1981, s. 3045, svensk specialutgåva, volym 6, s. 243), punkt 18, av den 15 juni 1995 i de förenade målen C-422/93-C-424/93, Žabala Erasun m.fl. (REG 1995, s. I-1567), punkt 29, och av den 12 mars 1998 i mål C-134/96, Djabali (REG 1998, s. I-1149), punkt 19, och domen i målet Schneider (ovan i fotnot 67), punkt 22. Se slutligen generaladvokaten Tizzanos förslag till avgörande av den 18 januari 2005 i mål C-165/03, Längst (REG 2005, s. I-5640), punkt 45, och domen av den 30 juni 2005 i samma mål (REG 2005, s. I-5637), punkterna 30-35.

70 Se domen i målet Schneider (ovan fotnot 67), punkt 23.