Förslag till avgörande av generaladvokat Verica Trstenjak föredraget den 4 september 2008

1 Originalspråk: tyska.

2 Rådets direktiv av den 29 juli 1991 om ändring och konsolidering av direktiv 64/433/EEG om hygienproblem som påverkar handeln med färskt kött inom gemenskapen, för att utvidga det till produktion och utsläppande på marknaden av färskt kött (EGT L 268, s. 69; svensk specialutgåva, område 3, volym 39, s. 58).

3 Rådets direktiv av den 11 december 1989 om veterinära kontroller vid handeln inom gemenskapen i syfte att fullborda den inre marknaden (EGT L 395, s. 13; svensk specialutgåva, område 3, volym 31, s. 216).

4 Dom av den 3 februari 1998 i mål C-102/96, kommissionen mot Tyskland (REG 1998, s. I-6871).

5 Dom av den 19 november 1991 i de förenade målen C-6/90 och C-9/90, Francovich m.fl. (REG 1991, s. I-5357; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-435), punkt 37. Domstolen har emellertid redan i tidigare domar fastställt att det i princip åligger medlemsstaterna att bära konsekvenserna av skada som har uppstått för den enskilde i strid med gemenskapsrätten gentemot den förfördelade inom ramen för nationella rättsregler om statens ansvar (se dom av den i mål 60/75, Russo, REG 1976, s. 45; svensk specialutgåva, volym 3, s. 1, punkterna 7–9). Wathelet, M./Van Raepenbusch, S., La responsabilité des État membres en cas de violation du droit communautaire. Vers un alignement de la responsabilité de l’État sur celle de la Communauté ou l’inverse?, Cahiers de droit européen, nr 1–2, 1997, s. 15, anser att uppkomsten av principen om statens gemenskapsrättsliga skadeståndsansvar redan kunde förutses långt före domen i målet Francovich m.fl.. De har inledningsvis hänvisat till domen av den i mål 6/64, Costa mot E.N.E.L. (REG 1964, s. 1141; svensk specialutgåva, volym 1, s. 211), i vilken domstolen erkände gemenskapsrättens företräde i förhållande till den nationella lagstiftningen, samt i samband med en medlemsstats skadeståndsskyldighet vid överträdelser av gemenskapsrätten till domen av den i mål 6/60, Humblet (REG 1960, s. 1125; svensk specialutgåva, volym 1, s. 47), i vilken domstolen erkände medlemsstaternas skyldighet att inom ramen för EKSG-fördraget upphäva verkningarna av rättsstridiga åtgärder.

6 Domen i målet Francovich m.fl. (ovan fotnot 5), punkt 46.

7 Principen om statens gemenskapsrättsliga skadeståndsansvar har sin legitima grund i olika källor. Domstolen har i första hand åberopat principen om gemenskapsrättens ändamålsenliga verkan (effet utile) och behovet av ett effektivt skydd av de rättigheter som gemenskapsrätten tillerkänner medlemsstaternas medborgare eller som de vill tillerkänna till deras fördel. Den har dessutom hänvisat till medlemsstaternas skyldigheter som följer av artikel 10 EG, att undanröja följderna av ett beteende som strider mot gemenskapsrätten, och har på senare tid dessutom hänvisat till en allmän princip som är inneboende i medlemsstaternas rättsordningar och enligt vilken en myndighets rättsstridiga uppträdande medför en skyldighet att ersätta den skada som har uppstått därigenom (se i detta avseende Gellermann, M., EUV/EGV (utgiven av Rudolf Streinz), München 2003, volym 57, artikel 288, punkt 38, Wegener, B./Ruffert, M., Kommentar zu EUV/EGV (utgiven av Calliess/Ruffert), tredje upplagan, 2007, artikel 288, punkt 36, Hidien, J., Die gemeinschaftsrechtliche Staatshaftung der EU-Mitgliedstaaten, Baden-Baden 1999, sidan 12 och följande sida). Lenaerts, K./Arts, D./Maselis, I., Procedural Law of the European Union, andra upplagan, London 2006, punkt 3-041, s. 109, anser att domstolens rättspraxis avseende gemenskapens utomobligatoriska ansvar utgör en viktig grund för utformningen av statens gemenskapsrättsliga skadeståndsansvar.

8 Se avseende gemenskapens utomobligatoriska ansvar enligt artikel 288.2 EG mitt förslag till avgörande av den 28 mars 2007 i mål C-331/05 P, Internationaler Hilfsfonds mot kommissionen (REG 2007, s. I-5475), punkt 72 och följande punkter.

9 Se domen i målet Francovich m.fl. (ovan fotnot 5), punkt 35, dom av den 5 mars 1996 i de förenade målen C-46/93 och C-48/93, Brasserie du Pêcheur och Factortame (REG 1996, s. I-1029), punkt 31, av den i mål C-392/93, British Telecommunications (REG 1996, s. I-1631), punkt 38, av den i mål C-5/94, Hedley Lomas (REG 1996, s. I-2553), punkt 24, av den i de förenade målen C-178/94, C-179/94, C-188/94–C-190/94, Dillenkofer m.fl. (REG 1996, s. I-4845), punkt 20, av den i mål C-127/95, Norbrook Laboratories (REG 1998, s. I-1531), punkt 106, och av den i mål C-424/97, Haim (REG 2000, s. I-5123), punkt 26.

10 Goffin, L., À propos des principes régissant la responsabilité non contractuelle des États membres en cas de violation du droit communautaire, Cahiers de droit européen, nr 5–6, 1997, sidan 537 och följande sidor, Lenaerts, K./Arts, D./Maselis, I., anfört arbete (ovan fotnot 7), punkt 3-042, s. 109, Knez, R., Varstvo pravic posameznika, ki jih vsebuje pravo skupnosti, Revizor, nr 4/5, 2003, årgång 14, s. 105, Ossenbühl, F., Staatshaftungsrecht, femte upplagan, München 1998, s. 505, och Guichot, E., La responsabilidad extracontractual de los poderes públicos según el Derecho Comunitario, Valencia 2007, sidan 473 och följande sida, utgår från följande tre förutsättningar: 1. Den rättsregel som har överträtts har till syfte att ge enskilda rättigheter. 2. Överträdelsen är tillräckligt klar. 3. Det finns ett direkt orsakssamband mellan åsidosättandet och den skada som uppkommit. Se bland annat de ovan (i fotnot 9) nämnda domarna i målen Brasserie du Pêcheur och Factortame, punkt 51, Hedley Lomas, punkt 25, och Haim, punkt 36, samt dom av den 4 december 2003 i mål C-63/01, Evans (REG 2003, s. I-14447), punkt 83, och av den i mål C-278/05, Robins m.fl. (REG 2007, s. I-1053), punkt 69.

11 Domen i målet Dillenkofer m.fl. (ovan fotnot 9), punkt 23.

12 Se även för ett liknande resonemang generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande av den 26 september 2000 i mål C-150/99, Lindöpark (REG 2001, s. I-493), punkt 51.

13 Se de ovan (i fotnot 9) nämnda domarna i målen Brasserie du Pêcheur m.fl., punkt 22, och British Telecommunications, punkt 41, samt domen i målet av den 18 januari 2001 (ovan fotnot 12), punkt 38.

14 Domen i målet Brasserie du Pêcheur m.fl. (ovan fotnot 9), punkt 25.

15 Domen i målet Francovich m.fl. (ovan fotnot 5), punkt 46, och domen i målet Dillenkofer m.fl. (ovan fotnot 9), punkt 46. Enligt Berg, W., EU-Kommentar (utgiven av Jürgen Schwarze), Baden-Baden 2000, artikel 288, punkterna 79 och 80, s. 2304, räcker det att syftet med den berörda bestämmelsen, till exempel en direktivbestämmelse, är att ge en bestämd personkrets en rättighet. Är det utrett att en rättsregel har till syfte att ge en rättighet, så ska det prövas om rättighetens innehåll kan fastställas i den berörda regeln. Det krävs att ett visst minimiinnehåll, det vill säga en minimirättighet, framgår av bestämmelsen genom tolkning.

16 Se Hidien, J. anfört arbete (ovan fotnot 7), s. 48, som har påpekat att direktivet per definition enbart riktar sig till medlemsstaterna som har en skyldighet att uppnå de mål som föreskrivs i direktivet eller en obligation de résultat. I domen i målet Francovich m.fl. påstods den omtvistade rätten till betalning enligt garantin för en utestående lönefordran på grund av arbetsgivarens konkurs först skapas genom införlivande och antagande av motsvarande nationella bestämmelser till förmån för arbetstagare. Domstolen fastställde emellertid att enskilda hade rätt till skadestånd.

17 Se allmänt, avseende de tolkningsmetoder som erkänts i rättspraxis, dom av den 19 mars 1998 i mål C-1/96, Compassion in World Farming (REG 1998, s. I-1251), punkt 49, och av den i mål C-102/96, kommissionen mot Tyskland (REG 1998, s. I-6871), punkt 24. Enligt dessa ska inte bara bestämmelsens ordalydelse beaktas vid tolkningen av en gemenskapsrättslig bestämmelse utan även sammanhanget och de mål som eftersträvas genom det regelverk i vilket bestämmelsen ingår.

18 Ruffert, M., i Calliess/Ruffert, anfört arbete (ovan fotnot 7), artikel 288, punkt 54, s. 2358, anser att domstolens rättspraxis avseende detta villkor är kortfattad. Domstolen har för det första granskat ordalydelsen och innebörden i och ändamålet med direktivbestämmelser för att fastställa deras skyddssyfte och har särskilt beaktat skälen (se de ovan i fotnot 7 nämnda domarna i målen Dillenkofer, punkt 30 och följande punkter, och domen i målet Norbrook Laboratories, punkt 108). Förstainstansrätten har i sin tur hänvisat till en allmän rättsprincip (diskrimineringsförbudet) (se förstainstansrättens dom av den 6 mars 2003 i mål T-57/00, Banan-Kompaniet mot rådet och kommissionen, REG 2003, s. II-607, punkt 64). Författaren anser att de kriterier som ska tillämpas i fråga om individuella rättigheter vid införlivandet av ett direktiv och direktivens direkta effekt kan överföras till den föreliggande frågeställningen. Enligt dessa föreligger en subjektiv rättighet när en gemenskapsrättslig bestämmelse enligt sitt objektiva syfte skyddar enskildas intressen som i sin tur faktiskt måste föreligga och kunna individualiseras.

19 Domen i målet Francovich m.fl. (ovan fotnot 5), punkt 26.

20 Rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens (EGT L 283, s. 23; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 121).

21 Domen i målet Dillenkofer m.fl. (ovan fotnot 9), punkt 42.

22 Rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang (EGT L 158, s. 59; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 53).

23 Domen i målet Norbrook Laboratories (ovan fotnot 9), punkt 108.

24 Rådets direktiv 81/851/EEG av den 28 september 1981 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om veterinärmedicinska läkemedel (EGT L 317, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 11, s. 182).

25 Domen i målet Lindöpark (ovan fotnot 13), punkt 33.

26 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 1983 i de förenade målen 2/82–4/82, Delhaize Frères (REG 1983, s. 2973), punkt 11, av den i de förenade målen C-277/91, C-318/91 och C-319/91, Ligur Carni m.fl. (REG 1993, s. I-6621), punkt 25, och domen i målet kommissionen mot Tyskland av den (ovan fotnot 17), punkt 26.

27 Se domen i målet kommissionen mot Tyskland av den 12 november 1998 (ovan fotnot 17), punkt 27, avseende ett fördragsbrottsförfarande mot Förbundsrepubliken Tyskland, i vilken domstolen fastställde att sagda direktiv (direktiv 64/433 i dess lydelse enligt direktiv 91/497) samt direktiv 89/662 tillhör de åtgärder som syftar till att successivt upprätta den inre marknaden.

28 Se punkt 23 i klagandens inlaga.

29 Dom av den 28 februari 1991 i mål C-131/88, kommissionen mot Tyskland (REG 1991, s. I-825), punkt 7.

30 I sitt förslag till avgörande av den 3 februari 1998 i mål C-102/96, kommissionen mot Tyskland (REG 1998, s. I-6871), punkt 8, förklarade generaladvokaten La Pergola att de krav som de tyska myndigheterna har infört i fråga om märkning och värmebehandling av griskött otvivelaktigt strider mot artikel 6.1 b iii. Det är enligt regeln nämligen klart och entydigt att det endast är kött från slaktkroppar med en vikt över 80 kg som ska märkas och värmebehandlas, och detta endast försåvitt anläggningen inte med en gemensam metod eller, om det inte finns någon sådan metod, med en metod som godkänts av den behöriga myndigheten i ursprungslandet kan garantera att slaktkroppar som avger en uttalad [könslukt] kan upptäckas. De tyska myndigheterna kräver emellertid märkning och värmebehandling även av slaktkroppar vars vikt understiger gränsvärdet 80 kg. Dessutom uppställs dessa krav oavsett om myndigheten i ursprungslandet använder sig av en metod som är lämpad för att upptäcka kött som avger en uttalad könslukt. I det omtvistade memorandumet sägs rentav uttryckligen att endast professor Claus immun-enzymtest erkänns som sådan särskild undersökning som gör det möjligt att påvisa förekomst av androstenon. Åsidosättandet av artikel 6.1 b iii är följaktligen uppenbart enligt generaladvokatens uppfattning.

31 Se domen i målet kommissionen mot Tyskland av den 12 november 1998 (ovan fotnot 17), punkterna 32 och 33. Se i detta avseende Aubry-Caillaud, F., La libre circulation des marchandises – nouvelle approche et normalisation européenne, Paris, 1998, s. 68, som har påpekat att medlemsstaternas myndigheter vid en fullständig harmonisering inte längre kan uppställa andra krav för marknadsföringen av varor från andra medlemsstater än de som fastställts i gemenskapsrätten.

32 Den polska regeringens yttrande, punkt 14.

33 Se, för ett liknande resonemang, Maurer, H., Allgemeines Verwaltungsrecht, elfte upplagan, München, 1997, 8 §, punkt 8, s. 152. Se i samband med statens skadeståndsansvar Nettesheim, M., Die mitgliedstaatliche Durchführung von EG-Richtlinien, Berlin, 1999, s. 43, enligt vilken det, för att ett direktiv ska presumeras ge en subjektiv rättighet, krävs att ett skyddsvärt individuellt intresse främjas på ett tydligt sätt. Det räcker inte att den lagstiftning genom vilken direktivet införlivas berör unionsmedborgarens intresse. Det räcker inte heller att den handling som grundar sig på direktivbestämmelsen berör enskilda på ett sätt som främjar deras intressen. Författaren skiljer följaktligen mellan rena intressen och rättigheter (som rättsligt skyddsvärda intressen). Enligt Beljin, S., Staatshaftung im Europarecht, Köln, 2000, s. 139, förstås det ursprungligen snävare begreppet subjektiva rättigheter i dag som ett övergripande begrepp för rättigheter i snäv mening och för rättsligt skyddade intressen och rättsförhållanden. Han anser att endast ekonomiska, politiska, estetiska eller övriga intressen ska skiljas från rättsliga intressen. Ett intresse skyddas inte i de fall där det föreligger en ren reflexrättighet, det vill säga den rent faktiska, icke avsedda verkan av en rättsregel, en ren reflex.

34 Domstolen använder i allmänhet begreppet individuell rättighet men menar emellertid uppenbarligen inget annat än en subjektiv rättighet. Alexy, R., Theorie der Grundrechte, Baden-Baden, 1985, s. 164, uppfattar begreppet subjektiva rättigheter i rättsteoretiskt hänseende som rättsliga positioner och rättsliga relationer. Han har i detta sammanhang hänvisat till Bernhard Windscheids och Rudolf von Jherings rättsteorier. Enligt Windscheid är en subjektiv rättighet en viljemakt eller ett herravälde som en persons vilja utövar över någon annan persons vilja som rättsordningen har tilldelat. Enligt Jhering är subjektiva rättigheter intressen som ska skyddas rättsligt. Diskussionen av dessa teorier har lett till talrika så kallade kombinationsteorier. För det första definieras den subjektiva rätten som en rättslig makt som tilldelas enskilda av en rättsordning som är ett medel för att tillgodose mänskliga intressen. Georg Jellinek har i sin tur definierat den subjektiva rätten som en mänsklig viljemakt som avser ett värde eller intresse som erkänns och skyddas av rättsordningen. Enligt Maurer, H., anfört arbete (ovan fotnot 33), 8 §, punkt 2, s. 149, är offentligrättsligt grundade subjektiva rättigheter ur den enskildes perspektiv den rättsliga makt som enskilda tilldelas genom den offentliga rätten, att av staten kunna kräva ett visst handlande för att verka för sina egna intressen.

35 Se, för ett liknande resonemang, Kingreen, T., i Calliess/Ruffert (utgivare), anfört arbete (ovan fotnot 18), artiklarna 28–30, punkt 9, s. 578. Samma som ovan, Die Struktur der Grundfreiheiten des Europäischen Gemeinschaftsrechts, Berlin, 1999, sidan 23 och följande sidor.

36 Müller-Graff, P.-C., Kommentar über die Europäische Union und Vertrag zur Gründung der Europäischen Gemeinschaft (utgiven av von Hans von der Groeben/Jürgen Schwarze), Baden-Baden, 2003, volym 1, artikel 28, punkt 316, s. 1065, har påpekat att en medlemsstat är skyldig att ersätta skada som har uppkommit för enskilda till följd av att den antingen har vidtagit åtgärder i strid med artikel 28 EG eller har underlåtit att vidta åtgärder till skydd för friheten att tillhandahålla varor mot privata ingrepp om de övriga förutsättningarna för ett gemenskapsrättsligt skadeståndsansvar för staten är uppfyllda.

37 Domen i målet Brasserie du Pêcheur och Factortame (ovan fotnot 9), punkt 54.

38 Domen i målet Hedley Lomas (ovan fotnot 9), punkterna 27–29, med hänvisning till dom av den 29 november 1978 i mål 83/78, Pigs Marketing Board (REG 1978, s. 2347; svensk specialutgåva, volym 4, s. 243), punkterna 66 och 67, i vilken domstolen fastställde att bestämmelserna i artiklarna 30 och 34 i EEG-fördraget och i förordning nr 2759/75 är direkt tillämpliga och ger upphov till rättigheter för enskilda som det åligger medlemsstaternas domstolar att skydda.

39 Domen i målet kommissionen mot Tyskland av den 12 november 1998 (ovan fotnot 17), punkterna 29 och 36.

40 Dom av den 5 oktober 1977 i mål 5/77, Tedeschi (REG 1977, s. 1555), punkt 35, av den i mål 227/82, Van Bennekom (REG 1983, s. 3883), punkt 35, av den i mål C-37/92, Vanacker och Lesage (REG 1993, s. I-4947), punkt 9, av den i mål C-323/93, Centre d’insémination de la Crespelle (REG 1994, s. I-5077; svensk specialutgåva, volym 16, s. I-207), punkt 31, dom av den i de förenade målen C-427/93, C-429/93 och C-436/93, Bristol-Myers Squibb m.fl. (REG 1996, s. I-3457), punkt 25, av den i mål C-324/99, Daimler Chrysler (REG 2001, s. I-9897), punkt 32, och av den i mål C-322/01, Deutscher Apothekerverband (REG 2003, s. I-14887), punkt 64.

41 Domen i målet Deutscher Apothekerverband (ovan fotnot 40), punkt 65, dom av den 14 december 2004 i mål C-309/02, Radlberger Getränkegesellschaft (REG 2004, s. I-11763), punkt 53, och av den i mål C-145/02, Denkavit (REG 2005, s. I-51), punkt 22.

42 Se även Kingreen, T., i Calliess/Ruffert (utgivare), anfört arbete (ovan fotnot 35), artiklarna 28–30, punkt 18, som anser att sekundärrätten är ett medel i vilket den för unionsrättsordningen avgörande formuleringen och kontureringen av garantierna för de grundläggande friheterna sker i konkreta avgränsade rättigheter och skyldigheter.

43 Domen i målet Deutscher Apothekerverband (ovan fotnot 40), punkt 65.

44 Domen i målet Radlberger Getränkegesellschaft (ovan fotnot 41), punkt 53.

45 Domen i målet Denkavit (ovan fotnot 41), punkt 22.

46 Kingreen, T., anfört arbete (ovan fotnot 35), s. 151, samma som ovan i Calliess/Ruffert (utgivare), anfört arbete (ovan fotnot 18), artiklarna 28–30, punkt 18, har påpekat att domstolen för det mesta behandlar förhållandet mellan de grundläggande friheterna och sekundärrätten som ett problem avseende rättfärdigande av hinder. I avsaknad av behörighet för medlemsstaterna kan rättfärdigandegrunder inte åberopas om och i den mån situationen regleras sekundärrättsligt. Han har emellertid påpekat att domstolen särskilt i nyare rättspraxis även har diskuterat frågan mot bakgrund av tillämpningsområdet.

47 Se punkt 71 i detta förslag till avgörande.

48 Bundesgerichtshofs begäran om förhandsavgörande av den 12 oktober 2006, s. 20, punkt 24.

49 Domen i målet Francovich m.fl. (ovan fotnot 5), punkterna 37 och 42.

50 Dom av den 10 juli 1997 i mål C-261/95, Palmisani (REG 1997, s. I-4025), punkterna 27 och 28, av den i de förenade målen C-114/95 och C-115/95, Texaco och Olieselskabet Danmark (REG 1997, s. I-4263), punkt 46, av den i mål C-188/95, Fantask (REG 1997, s. I-6783), punkterna 47–49, och av den i mål C-231/96, Edis (REG 1998, s. I-4951), punkterna 33 och 34.

51 Se, för ett liknande resonemang, Pestalozza, C., Roß und Reiter: Art. 34 GG und die gemeinschaftsrechtliche Staatshaftung, Gemeinwohl und Verantwortung: Festschrift für Hans Herbert von Arnim zum 65. Geburtstag, Berlin, 2000, s. 291, enligt vilken det är den tyska lagstiftningen som gäller för gemenskapsrättsliga anspråk när varken gemenskapsrätten eller artikel 34 i den tyska grundlagen innehåller mer detaljerade bestämmelser. Han har i detta sammanhang hänvisat till de civilrättsliga bestämmelserna avseende medansvar och preskriptionsbestämmelserna. Gellermann, EUV/EGV (utgiven av Rudolf Streinz), München, 2003, volym 57, artikel 288, punkt 56, anser att frågan efter vilken tid rätten till ersättning preskriberas ska bedömas mot bakgrund av motsvarande bestämmelser i den nationella lagstiftningen. Han anser att artikel 46 i domstolens stadga inte kan tillämpas, eftersom skadeståndsansvar visserligen krävs enligt gemenskapsrätten, men att dess konkreta utformning emellertid framgår av den nationella rätten. Det ankommer således på medlemsstaterna att närmare fastställa preskriptionstiden, varvid endast kraven på effektivitet och kraven i diskrimineringsförbudet ska uppfyllas. Se, för ett liknande resonemang, även Hidien, J., anfört arbete (ovan fotnot 7), s. 21. Enligt Kischel, U., Gemeinschaftsrechtliche Staatshaftung zwischen Europarecht und nationaler Rechtsordnung, Europarecht, häfte 4, 2005, s. 450, omfattas preskriptionsfrister av medlemsstaternas processuella autonomi, oavsett om dessa frister ska klassificeras som procesuella eller materiella enligt den nationella rättsuppfattningen.

52 Enligt tysk lagstiftning skiljer sig preklusionsfrister och preskription från varandra genom deras verkningar. Såvitt avser preklusionsfristen upphör rätten vid fristens utgång, preskriptionen ger däremot endast upphov till en rätt att vägra att utge en förmån. Utgången av preklusionsfristen ska beaktas ex officio i en tvist, utgången av preskriptionsfristen ska emellertid endast beaktas om utgången av fristen har åberopats. Medan preskriptionstiden endast omfattar anspråk (194 § BGB), beträffar preklusionsfristen även andra rättigheter, framför allt subjektiva rättigheter, genom vilken rättsinnehavaren ensidigt kan skapa, ändra eller avsluta ett rättsförhållande, undantagsvis emellertid även anspråk (se Palandt/Heinrichs, H., Bürgerliches Gesetzbuch, 64:e upplagan, München, 2005, sammanfattningen före 194 §, punkt 13).

53 Se dom av den 16 december 1976 i mål 33/76, Rewe (REG 1976, s. 1989; svensk specialutgåva, volym 3, s. 261), punkt 5, och av den i mål 45/76, Comet (REG 1976, s. 2043), punkterna 13 och 16, domen i målet Francovich m.fl. (ovan fotnot 5), punkt 43, dom av den i mål C-312/95, Peterbroeck (REG 1995, s. I-4599), punkt 14 och följande punkt, domen i målet Palmisani (ovan fotnot 50), punkt 27, dom av den i mål C-126/97, Eco Swiss (REG 1999, s. I-3055), punkt 45, av den i de förenade målen C-52/99 och C-53/99, Camarotto och Vignone (REG 2001, s. I-1395), punkterna 28 och 30, av den i mål C-453/99, Courage och Crehan (REG 2001, s. I-6297), punkt 29, och av den i de förenade målen C-295/04–C-298/04, Manfredi (REG 2006, s. I-6619), punkt 62. Se, för ett liknande resonemang, även Von Bogdandy, A., Das Recht der Europäischen Union (utgiven av Eberhard Grabitz/Meinhard Hilf), volym I, München, 2007, artikel 10, punkterna 48, 54 och 54a.

54 Domen i målet Francovich m.fl. (ovan fotnot 5), punkterna 41–43, domen i målet Norbrook Laboratories (ovan fotnot 9), punkt 111, och dom av den 30 september 2003 i mål C-224/01, Köbler (REG 2003, s. I-10239), punkt 58.

55 För ett liknande resonemang, se generaladvokaten Cosmas förslag till avgörande av den 23 januari 1997 i mål C-261/95, Palmisani (REG 1997, s. I-4025), punkt 20.

56 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Cosmas i målet Palmisani (ovan fotnot 55), punkt 21, samt domen i detta mål (ovan fotnot 50), punkt 33.

57 Denna uppfattning företräds även i doktrinen. Se till exempel Gellermann, anfört arbete (ovan fotnot 7), artikel 288, punkt 56, Hidien, J., anfört arbete (ovan fotnot 7), s. 72, Schwarzenegger, P., Staatshaftung – Gemeinschaftsrechtliche Vorgaben und ihre Auswirkungen auf nationales Recht, Wien, 2001, s. 137, Ossenbühl, F., Staatshaftungsrecht, femte upplagan, München, 1998, s. 520, som anser att en preskriptionsfrist på tre år inte strider mot gemenskapsrätten. Se dessutom Draft Common Frame of Reference som Study Group on a European Civil Code och Research Group on EC Private Law (Acquis Group) utarbetat i vilken en treårig preskriptionstid föreskrivs i del III 7:201 (se Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law – Draft Common Frame of Reference, Interim Outline Edition, utgiven av Christian von Bar m.fl., München, 2008, s. 185).

58 Domen i målet Palmisani (ovan fotnot 50).

59 Domen i målet Camarotto och Vignone (ovan fotnot 53), punkt 30.

60 Domen i målet Edis (ovan fotnot 50).

61 Dom av den 17 juli 1997 i mål C-90/94, Haahr Petroleum (REG 1997, s. 4085), punkt 49, och domen i målet Fantask (ovan fotnot 50), punkt 49.

62 Enligt fast rättspraxis ska medlemsstaterna för att kunna garantera att gemenskapsrätten tillämpas fullt ut inte bara se till att den nationella lagstiftningen står i överensstämmelse med gemenskapsrätten, utan därutöver anta rättsregler som kan skapa en situation som är tillräckligt precis, klar och öppen för att enskilda ska kunna få full kännedom om sina rättigheter och göra dem gällande vid de nationella domstolarna (se, för ett liknande resonemang, med avseende på direktiven, dom av den 28 februari 1991 i mål C-360/87, kommissionen mot Italien, REG 1991, s. I-791, punkt 12, och av den i mål C-220/94, kommissionen mot Luxemburg, REG 1995, s. I-1589, punkt 10). Se vidare dom av den i mål C-162/99, kommissionen mot Italien, REG 2001, s. I-541, punkterna 22–25, och av den i mål C-478/01, kommissionen mot Luxemburg, REG 2003, s. I-2351, punkt 20). Såsom jag anfört i mitt förslag till avgörande av den i mål C-319/06, kommissionen mot Luxemburg, REG 2007, s. I-4323, punkt 75, gäller denna princip i ännu högre grad när individer enligt den nationella lagstiftningen åläggs skyldigheter och påförs påföljder vid överträdelser. Jag anser att den rättsliga situationen emellertid även måste vara klar vad gäller de tillämpliga preskriptionsbestämmelserna så att en skadelidande som skadats genom en åtgärd av en medlemsstat som strider mot gemenskapsrätten ska kunna göra gällande ett skadeståndsanspråk mot staten innan det preskriberas. Bundesgerichtshof har utgått från att 852 § stycke 1 BGB i dess tidigare lydelse är tillämplig och således uppenbarligen från att bestämmelserna om ansvar för skada som uppkommit vid utövning av offentlig myndighet med den treåriga preskriptionstiden är tillämpliga på statens gemenskapsrättsliga skadeståndsansvar enligt tysk lagstiftning och inte att till exempel principer avseende så kallade expropriationsliknande ingripanden med den trettioåriga preskriptionstiden finner motsvarande tillämpning. Den har härvid i punkt 23 i begäran om förhandsavgörande hänvisat till den härskande uppfattningen i doktrinen. Se även Schulze, G., Staatshaftung (Art. 288 EGV, § 839 BGB), Zivilrecht unter europäischem Einfluss (utgiven av Martin Gebauer/Thomas Wiedmann), Stuttgart, 2005, kapitel 16, punkt 29, s. 649, som utgår från att de straffrättsliga bestämmelserna om ansvar för skada som uppkommit vid utövning av offentlig myndighet är tillämpliga.

63 Se Bundesgerichtshofs begäran om förhandsavgörande av den 12 oktober 2006, punkterna 33 och 42. Bundesgerichtshof har till stöd för sitt resonemang hänvisat till tysk rättspraxis från högsta domstolen avseende beräkning av preskriptionstider för skadeståndskrav samt till den härskande uppfattningen i doktrinen. Den har utgått från att det skäligen kunde krävas att klaganden väckte skadeståndstalan redan i mitten av år 1996 och att fristen därför började löpa från denna tidpunkt. Den anser för det första att den skadelidandes kännedom om skadan (punkt 34) är avgörande, för det andra emellertid att även den omständigheten är avgörande att skadorna orsakades av flera upprepade handlingar och inte hade sitt ursprung i en enda varaktig handling (punkt 42).

64 Domen i målet Brasserie du Pêcheur och Factortame (ovan fotnot 9), punkt 54.

65 Cremer, W., i Calliess/Ruffert (ovan fotnot 18), artikel 226, punkt 2, s. 1979, talar om ett förfarande för objektiv rättskontroll. Lenaerts, K., The rule of law and the coherence of the judicial system of the European Union, Common Market Law Review, 2007, häfte 6, s. 1636, har erinrat om att fördragsbrottsförfarandet enligt artikel 226 EG syftar till att få domstolen att fastställa att en handling från en medlemsstat utgör ett åsidosättande av gemenskapsrätten. Förfarandet omnämns med rätta att det inte skyddar individuella intressen.

66 Dom av den 4 april 1974 i mål 167/73, kommissionen mot Frankrike (REG 1974, s. 359; svensk specialutgåva, volym 2, s. 257), punkt 15, av den i mål C-422/92, kommissionen mot Tyskland (REG 1995, s. I-1097), punkt 16, och av den i mål C-431/92, kommissionen mot Tyskland (REG 1995, s. I-2189), punkt 21. Se i detta sammanhang mitt förslag till avgörande av den 28 mars 2007 i mål C-503/04, kommissionen mot Tyskland (REG 2007, s. I-6153), punkt 55. Kommissionen behöver därför enligt fast rättspraxis (se dom av den i mål C-33/04, kommissionen mot Luxemburg, REG 2005, s. I-10629, punkt 65, av den i mål C-333/99, kommissionen mot Frankrike, REG 2001, s. I-1025, punkt 23, av den i mål C-394/02, kommissionen mot Grekland, REG 2005, s. I-4713, punkterna 14 och 15, och av den i de förenade målen C-20/01 och C-28/01, kommissionen mot Tyskland, REG 2003, s. I-3609, punkt 29) vid utövandet av de befogenheter som den har tilldelats enligt artikel 226 EG inte visa att den har ett berättigat intresse av att få saken prövad. Kommissionen ska nämligen i gemenskapens allmänna intresse på eget initiativ övervaka medlemsstaternas tillämpning av gemenskapsrätten samt försöka få eventuella fördragsbrott fastställda i syfte att få dessa överträdelser att upphöra.

67 Domen av den 11 augusti 1995 i mål C-431/92, kommissionen mot Tyskland (ovan fotnot 66), punkt 22.

68 Se dom av den 14 februari 1989 i mål 247/87, Star Fruit mot kommissionen (REG 1989, s. 291), punkt 11, av den i mål C-87/89, Société nationale interprofessionnelle de la tomate m.fl. mot kommissionen (REG 1990, s. I-1981), punkt 6, förstainstansrättens dom av den i mål T-575/93, Koelman mot kommissionen (REG 1996, s. II-1), punkt 71.

69 Enligt Palandt/Heinrichs, H., anfört arbete (ovan fotnot 52), 204 §, punkt 1, och sammanfattningen före 194 §, punkt 10, måste borgenären på grund av syftet och ändamålet med preskriptionen ha möjlighet att hindra att en rättighet preskriberas genom att göra gällande denna rättighet. Om han underlåter att göra detta så är den rättsförslut som uppkommer på grund av preskriptionen motiverad.

70 Se till exempel dom av den 15 september 1998 i mål C-260/96, Spac (REG 1998, s. I-4997), punkt 32, i vilken domstolen fastställde att gemenskapsrätten under sådana omständigheter som i målet vid den nationella domstolen inte är till hinder för att en medlemsstat mot talan om återbetalning av avgifter som har tagits ut i strid med ett direktiv åberopar en nationell preskriptionstid som började löpa den dag då avgifterna inbetalades, även om detta direktiv den dagen ännu inte hade införlivats på ett korrekt sätt med den nationella rätten.

71 Dom av den 25 juli 1991 i mål C-208/90, Emmott (REG 1991, s. I-4269; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-393), punkterna 21 och 24. Detta beslut motiverades med att de enskilda inte har beretts möjlighet att fullt ut få kännedom om sina rättigheter så länge som ett direktiv inte har blivit korrekt införlivat med nationell rätt. Följaktligen kan endast ett korrekt införlivande av direktivet medföra att denna ovisshet upphör. Domstolen har härav dragit slutsatsen att en frist för väckande av talan enligt nationell rätt kan börja löpa först från den tidpunkten.

72 Dom av den 15 september 1998 i de förenade målen C-279/96, C-280/96 och C-281/96, Ansaldo Energia m.fl. (REG 1998, s. I-5025), punkterna 19–21, domen i målet Spac (ovan fotnot 70), punkterna 27–32, och domen i målet Fantask (ovan fotnot 50), punkterna 50–52, domen i målet Texaco och Olieselskabet Danmark (ovan fotnot 50), punkt 48, domen i mål C-90/94, Haahr Petroleum (ovan fotnot 61), punkt 52, dom av den i mål C-410/92, Johnson (REG 1994, s. I-5483), punkt 26, och av den i mål C-338/91, Steenhorst-Neerings (REG 1993, s. I-5475), punkt 19.

73 Det verkar finnas skäl att även beakta principerna om utomobligatoriskt skadeståndsansvar i samband med fastställandet av preskriptionsfrister, särskilt som domstolen grundade sig på dessa principer vid utformningen av statens gemenskapsrättsliga skadeståndsansvar (se Lenaerts, K./Arts, D./Maselis, I., anfört arbete, ovan fotnot 7). Gemenskapens ansvar och statens gemenskapsrättsliga skadeståndsansvar präglas på samma sätt av rättspraxis och har utvecklats parallellt av domstolen. Av den funktionella samstämmigheten mellan de båda ansvarsordningarna följer nödvändigtvis, med förbehåll för medlemsstaternas behörighet vid införlivandet av det gemenskapsrättsliga skadeståndsansvaret för staten i nationell rätt, en överensstämmelse vad gäller bedömningen. Detta har vid konkretiseringen av de faktiska villkoren lett till en ömsesidig påverkan av rättspraxis (se, för ett liknande resonemang, även Schulze, G., anfört arbete, ovan fotnot 62, kapitel 16, punkterna 2 och 3, s. 638).

74 Se dom av den 27 januari 1982 i de förenade målen 256/80, 257/80, 265/80, 267/80 och 5/81, Birra Wührer m.fl. mot rådet och kommissionen (REG 1982, s. 85), punkt 10, och domen i mål 51/81, De Franceschi mot rådet och kommissionen (REG 1982, s. 117), punkt 10, enligt vilka preskriptionsfristen för gemenskapens skadeståndsansvar inte kan börja löpa förrän samtliga förutsättningar för skadeståndsskyldigheten är uppfyllda och i synnerhet inte innan den skada som ska ersättas har blivit definitiv, samt förstainstansrättens dom av den i mål T-20/94, Hartmann mot rådet och kommissionen (REG 1997, s. II-595), punkt 107, av den i de förenade målen T-195/94 och T-202/94 (REG 1997, s. II-2247), Quiller och Heusmann, punkt 114. Se dessutom generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande av den i mål C-51/05 P, kommissionen mot Cantina sociale di Dolianova (REG 2008, s. I-5341), punkt 94. Enligt Rengeling, H.-W./Middeke, A./Gellermann, M., Handbuch des Rechtsschutzes in der Europäischen Union, München, 2003, 9 §, punkt 57, s. 202, börjar fristen för utomobligatoriskt skadeståndsansvar först löpa när samtliga förutsättningar för skadeståndsskyldigheten är uppfyllda och särskilt när den skada som ska ersättas har blivit definitiv. Härvid ska den tidpunkt vid vilken klaganden får kännedom om den händelse som har orsakat skadan anses som avgörande.

75 Se domen av den 7 november 1985 i mål 145/83, Adams (REG 1985, s. 3539; svensk specialutgåva, volym 8, s. 327), punkterna 50 och 51.

76 Se, för ett liknande resonemang, även Schwarzenegger, P., anfört arbete (ovan fotnot 57), s. 137, enligt vilken den tidpunkt för när preskriptionstiden ska börja löpa ska fastställas i den nationella rätten.

77 Domen i målet Brasserie du Pêcheur och Factortame (ovan fotnot 9), punkt 84.

78 Ibidem, punkt 85, med hänvisning till dom av den 19 maj 1992 i de förenade målen C-104/89 och C-37/90 (REG 1992, s. I-3061; svensk specialutgåva, volym 12, s. I-55), punkt 33.

79 Se till exempel Hatje, A., Die Haftung der Mitgliedstaaten bei Verstößen des Gesetzgebers gegen europäisches Gemeinschaftsrecht, Europarecht, häfte 3, 1997, s. 305, som i dogmatiskt hänseende har utgått från att den berördes underlåtenhet på primärrättslig nivå att vidta rättsliga åtgärder för att förhindra intrång från statens sida i princip inte ska leda till att han mister sin rättighet, utan först och främst endast ska påverka omfattningen av rätten till ersättning. Se, för ett likande resonemang, även Beljin, S., anfört arbete (ovan fotnot 33), s. 67, som inte tror att domstolen avser att beakta medansvaret i så pass stor utsträckning som det har gjorts i den tyska lagstiftningen. Han anser att domstolen utgår från en gemenskapsrättslig rättsprincip med gemenskapsrättsligt innehåll, vilket innebär att inte allt som föreskrivs i 254 § och 839 § stycke 3 BGB ska beaktas, utan endast ska beaktas i den mån det är förenligt med den allmänna gemenskapsrättsliga principen.

80 Se domen i målet Adams (ovan fotnot 75), punkt 53. Rengeling, H.-W./Middeke, A./Gellermann, M., anfört arbete (ovan fotnot 74), 9 §, punkterna 55 och 56, s. 201.

81 Se, för ett liknande resonemang, även Gellermann, anfört arbete (ovan fotnot 7), artikel 288, punkt 54. Berg, W., anfört arbete (ovan fotnot 15), artikel 288, punkt 93, s. 2308, anser att den berörda i fråga om direkt tillämpliga bestämmelser i gemenskapsrätten därför alltid först och främst måste försöka göra gällande dessa bestämmelser på rättslig väg när de verkställande organen vägrar att tillerkänna honom hans rättigheter. Det finns endast utrymme för skadeståndsanspråk om detta misslyckas. I princip gäller företrädet för rättsskydd enligt primärrätten även för skadeståndsansvar till följd av lagstiftarens handlande eller underlåtenhet. Enligt Papier, H.-J., Staatshaftung bei der Verletzung von Gemeinschaftsrecht, Handbuch zum europäischen und deutschen Umweltrecht, volym 1, Allgemeines Umweltrecht, Köln, 1998, punkt 44, s. 1470, finns det ingenting som talar för att principen om företräde för rättsskydd enligt primärrätten i förvaltningsärenden som kommer till uttryck i 839 § stycke 3 BGB inte ska gälla vid ett åsidosättande av gemenskapsrätten i strid med en offentliganställd tjänstemans skyldigheter i tjänsten. Genom det av domstolen utvecklade gemenskapsrättsliga ansvaret överlåts åt medlemsstaterna att bringa de följdverkningar av en överträdelse av gemenskapsrätten som kan tillskrivas medlemsstaten att upphöra inom ramen för den nationella skadeståndsrätten. Von Danwitz, T., Die Eigenverantwortung der Mitgliedstaaten für die Durchführung von Gemeinschaftsrecht – Zu den europarechtlichen Vorgaben für das nationale Verwaltungs- und Gerichtsverfahrensrecht, Deutsches Verwaltungsblatt, 1998, s. 425, fotnot 40, anser att ansvarsbegränsning, det vill säga en skyldighet att minska eller förhindra skadan, även ska vara tillåten i fortsättningen. Han har i detta avseende hänvisat till generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande av den 28 november 1995 i de förenade målen C-46/93 och C-48/93, Brasserie du Pêcheur och Factortame (REG 1996, s. I-1029), punkt 98 och följande punkter och punkt 104, särskilt till fotnot 104 i vilken generaladvokaten uttryckligen hänvisade till 839 § stycke 3 BGB. Dörr, C., Der gemeinschaftsrechtliche Staatshaftungsanspruch in der Rechtsprechung des Bundesgerichtshofs, Deutsches Verwaltungsblatt, 2006, s. 603, har påpekat att den tredje avdelningen för civilrättsliga mål vid Bundesgerichtshof anser att det inte föreligger några principiella invändningar mot att tillämpa de principer som ligger till grund för 254 § och 839 § stycke 3 BGB, avseende medansvar och nödvändigheten av att förhindra en eventuell skada genom att vidta rättsliga åtgärder, på statens gemenskapsrättsliga skadeståndsansvar.

82 I dom av den 8 mars 2001 i de förenade målen C-397/98 och C-410/98, Metallgesellschaft m.fl. (REG 2001, s. I-1727), punkt 106, fastställde domstolen att det skulle bli omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter för enskilda som följer av de direkt tillämpliga bestämmelserna i gemenskapsrätten om enskildas anspråk på återbetalning eller skadestånd på grund av åsidosättande av gemenskapsrätten skulle ogillas eller nedsättas enbart på grund av att de inte hade ansökt om att omfattas av den rättsliga förmånen, som de enligt nationell lagstiftning inte kunde beviljas, för att få till stånd en omprövning av medlemsstatens avslag genom att utnyttja härför avsedda rättsmedel, med stöd av principerna om gemenskapsrättens företräde och direkta effekt. Detta konstaterande förklaras av att ett alternativt rättsmedel inte hade gjort det möjligt för klaganden i målet vid den nationella domstolen att förhindra eller begränsa skadan.

83 Den tyska regeringens yttrande, punkt 185.

84 Den tjeckiska regeringens yttrande, punkt 38.

85 Klagandens yttrande i målet vid den nationella domstolen, punkt 275.

86 Punkterna 98–101 i detta förslag till avgörande.

87 Preiß-Jankowski, M., Die gemeinschaftsrechtliche Staatshaftung im Lichte des Bonner Grundgesetzes und des Subsidiaritätsprinzips, Juristische Schriftenreihe, volym 94, Bremen, 1997, s. 88, har påpekat att rätten till ett verksamt rättsligt skydd för medborgaren till och med kräver att det avstås från en uttrycklig dom om fördragsbrott. Den enskilde har nämligen för det första inget inflytande över om ett sådant förfarande inleds och för det andra skulle ett sådant förfarande avsevärt fördröja skadeståndsprocessen.

88 Se bland annat dom av den 16 juli 1992 i mål C-83/91, Meilicke (REG 1992, s. I-4871; svensk specialutgåva, volym 13, s. I-105), punkt 22, och av den i mål C-380/01, Schneider (REG 2004, s. I-1389), punkt 20.

89 Wegener, B., i Callies/Ruffert, anfört arbete (ovan fotnot 7), artikel 234, punkt 1.