Förslag till avgörande av generaladvokat Verica Trstenjak föredraget den 2 april 2009

1 Originalspråk: tyska.

2 EGT L 283, s. 23; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 121.

3 GURI nr 147 av den 31 maj 1982.

4 GURI av den 13 februari 1992, ordinarie tillägg nr 36, s. 26.

5 Dom av den 4 mars 2004 i de förenade målen C-19/01, C-50/01 och C-84/01, Barsotti m.fl. (REG 2004, s. I-2005).

6 Dom av den 18 september 2003 i mål C-125/01, Pflücke (REG 2003, s. I-9375).

7 För denna tematiska indelning, se Eichenhofer, E., Arbeitsrecht, Handbuch des EU-Wirtschaftsrechts (utgivare M. A. Dauses), D. III, punkt 29, s. 9.

8 Denna kategori av det sociala arbetsskyddet inom Europeiska unionens arbetsrätt omfattar, vid sidan om skyddet av arbetstagaren mot arbetsgivarens insolvens (reglerat i direktiv 80/987), skyddet av arbetstagaren mot kollektiva uppsägningar (reglerat i rådets direktiv 98/59/EG av den 20 juli 1998 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar, EGT L 225, s. 16) och socialt skydd vid företagsöverlåtelser (reglerat i rådets direktiv 77/187/EEG av den 14 februari 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter, EGT L 61, s. 26, svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 91).

9 Se även Barnard, C., EC Employment Law, andra upplagan, Oxford 2000, s. 504, med hänvisning till artikel 9 i direktiv 80/987.

10 Se, för ett liknande resonemang, Krimphove, D., Europäisches Arbeitsrecht, München 1996, s. 255.

11 Se dom av den 10 juli 1997 i mål C-373/95, Maso (REG 1997, s. I-4051), punkt 56, av den 14 juli 1998 i mål C-125/97, Regeling (REG 1998, s. I-4493), punkt 20, av den 18 oktober 2001 i mål C-441/99, Gharehveran (REG 2001, s. I-7687), punkt 26, och av den 11 september 2003 i mål C-201/01, Walcher (REG 2003, s. I-8827), punkt 38.

12 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/74/EG av den 23 september 2002 om ändring av rådets direktiv 80/987/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens (EGT L 270, s. 10).

13 Domen i målet Regeling (ovan fotnot 11), punkt 19. I punkt 47 i sitt förslag till avgörande av den 14 maj 1998 i samma mål hänvisar generaladvokaten Cosmas till att gemenskapslagstiftaren uppenbarligen inte frivilligt bestämde sig för en partiell harmonisering. Detta är snarare ett resultat av de faktiska omständigheterna, det vill säga de väsentliga skillnaderna mellan motsvarande lagstiftning i medlemsstaterna och de praktiska svårigheter som är förenade med att ta fram gemensamma bestämmelser som kan tillämpas på ett enhetligt sätt i samtliga medlemsstater.

14 Domen i målet Maso (ovan fotnot 11), punkt 3.

15 Dom av den 19 november 1991 i de förenade målen C-6/90 och C-9/90, Francovich m.fl. (REG 1991, s. I-5357; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-435), punkterna 25 och 26, av den 16 december 1993 i mål C-334/92, Wagner Miret (REG 1993, s. I-6911; svensk specialutgåva, volym 14, s. I-477), punkt 17, och i målet Gharehveran (ovan fotnot 11), punkt 36.

16 Se dom av den 16 december 2004 i mål C-520/03, Olaso Valero (REG 2004, s. I-12065), punkt 31, och av den 12 december 2002 i mål C-442/00, Rodríguez Caballero (REG 2002, s. I-11915), punkt 27.

17 Se bland annat dom av den 18 november 1999 i mål C-107/98, Teckal (REG 1999, s. I-8121), punkt 33, av den 23 januari 2003 i mål C-57/01, Makedoniko Metro och Michaniki (REG 2003, s. I-1091), punkt 55, och i målet Barsotti m.fl. (ovan fotnot 5), punkt 30.

18 Se punkt 52 i detta förslag till avgörande.

19 Begreppet Ziel i den tyska språkversionen av artikel 249.3 EG förstås även inom den tyskspråkiga doktrinen som det resultat som föreskrivs av direktivet. Denna uppfattning grundar sig på formuleringen i andra språkversioner (résultat, result, resultado, risultato, resultaat). Medlemsstaterna är följaktligen skyldiga att uppnå den rättsliga situation som åsyftas i direktivet (se Schroeder, W., i EUV/EGV – Kommentar (utgivare Rudolf Streinz), München 2003, artikel 249 EG, punkt 77, s. 2178, och Biervert, B., EU-Kommentar (utgivare Jürgen Schwarze), Baden-Baden 2000, artikel 249 EG, punkt 25, s. 2089). Av denna anledning har det franska uttrycket obligation de résultat införts i doktrinen (se Lenaerts, K./Van Nuffel, P., Constitutional Law of the European Union, andra upplagan, London 2006, punkterna 17–123, s. 768).

20 Dom av den 9 november 1995 i mål C-479/93, Francovich II (REG 1995, s. I-3843), punkterna 25 och 26. Domstolen hänvisade i detta avseende till det förslag till direktiv som kommissionen lämnade till rådet den 13 april 1978 (EGT C 135, 1978, s. 2). Av detta framgår att det, även innan direktivet hade antagits, i flera medlemsstater redan fanns institutioner avsedda att garantera arbetstagares rättigheter vid arbetsgivarens insolvens, vilka emellertid löd under sinsemellan mycket olika regler, samt att sådana institutioner saknades i ett visst antal medlemsstater.

21 I Förbundsrepubliken Tyskland finns det redan sedan år 1974, det vill säga innan direktiv 80/987 trädde i kraft, bestämmelser om ersättning vid insolvens (Insolvenzgeld). Orsaken till att ersättning vid insolvens infördes var recessionen i början av 70-talet, vilken gjorde att antalet konkurser steg och att arbetstagarnas situation vid arbetsgivarens insolvens skärptes. Den tyska förbundsregeringen utgick år 1974 från att arbetstagarna gick miste om lön motsvarande 20 till 50 miljoner D-mark årligen. Det ansågs högst angeläget att anpassa lagstiftningen till den förändrade ekonomiska och sociala strukturen (se Grepl, M., Die Funktionen des Insolvenzgeldes unter besonderer Berücksichtigung des europäischen Rechts, Hamburg 2008, s. 8). En av de första medlemsstater att införa ett sådant garantisystem var dock Belgien, där en motsvarande garantifond inrättades redan på 60-talet (se Servais, J.-M., Droit Social de l’Union Européenne, Bryssel 2008, s. 182). Innan ersättningen vid insolvens infördes i dess nuvarande form säkerställdes arbetstagarnas skydd i flera medlemsstater fortfarande genom beviljande av förmånsrätt för lönefordringar. Utmärkande för detta system var att utestående lön som var hänförlig till tiden innan insolvensförfarandet hade inletts gavs prioritet. Denna metod visade sig dock vara mer och mer otillräcklig för att säkerställa skyddet för arbetstagarna.

22 Se domen i målet Francovich II (ovan fotnot 20), punkterna 20 och 27.

23 Domen i målet Rodríguez Caballero (ovan fotnot 16).

24 Servais, J.-M., anfört arbete (ovan fotnot 21), s. 182, företräder uppenbarligen samma uppfattning. Författaren hänvisar till att de principer som styr garantiinstitutionernas verksamhet liknar dem som tillämpas på området för social trygghet: obligatorisk karaktär, solidaritet, finansiering (med undantag) genom bidrag som beräknas på grundval av lönen, samt genomförande av självständiga institutioner i förvaltningstekniskt, finansiellt och rättsligt hänseende.

25 Fuchs, M., och Marhold, F., Europäisches Arbeitsrecht, andra upplagan, Wien 2006, s. 169.

26 Se, för ett liknande resonemang, Fuchs, M., och Marhold, F., anfört arbete (ovan fotnot 25), s. 169–170, samt Teyssié, B., Droit européen du travail, andra upplagan, Paris 2003, s. 220.

27 Enligt Teyssié, B., anfört arbete (ovan fotnot 26), s. 220, kan medlemsstaterna, utan att åsidosätta direktivet i sig, förhindra att belopp betalas ut som går utöver direktivets sociala mål genom att sätta en övre gräns för betalningsansvaret. För ett liknande resonemang, se även Guggenbühl, A., och Leclerc, S., Droit social européen des travailleurs salariés et indépendants – Recueil de la législation et de la jurisprudence de l’Union européenne, Bryssel 1995, s. 518, och Grepl, M., anfört arbete (ovan fotnot 21), s. 34, vilka anser att möjligheten att sätta en övre gräns för betalningsansvaret tjänar till att undvika att direktivets sociala mål överskrids i det enskilda fallet.

28 Enligt principen om medlemsstaternas institutionella och processuella autonomi ska medlemsstaterna i princip införliva gemenskapsrätten i enlighet med nationell förvaltnings- och förvaltningsprocessrätt. Se i detta avseende till exempel medlemsstaternas direkta genomförande av gemenskapens tullrätt i mitt förslag till avgörande av den 3 maj 2007 i mål C-62/06, Zefeser, där domstolen meddelade dom den 18 december 2007 (REG 2007, s. I-11995), punkt 36. Enligt domstolens fasta rättspraxis ska det i avsaknad av gemenskapsrättsliga föreskrifter i varje medlemsstats rättsordning anges vilka domstolar som är behöriga och vilka förfaranden för att väcka talan vid domstol som är avsedda att säkerställa ett fullständigt skydd för de rättigheter som enskilda erhåller genom gemenskapsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 1976 i mål 33/76, Rewe, REG 1976, s. 1989, punkt 5, svensk specialutgåva, volym 3, s. 261, och av den 16 december 1976 i mål 45/76 Comet, REG 1976, s. 2043, punkt 13, av den 14 december 1995 i mål C-312/93, Peterbroeck, REG 1995, s. I-4599, punkt 12, samt dom av den 20 september 2001 i mål C-453/99, Courage och Crehan, REG 2001, s. I-6297, punkt 29, av den 11 september 2003 i mål C-13/01, Safalero, REG 2003, s. I-8679, punkt 49, av den 13 mars 2007 i mål C-432/05, Unibet, REG 2007, s. I-2271, punkt 39, av den 7 juni 2007 i de förenade målen C-222/05–C-225/05, Van der Weerd m.fl., REG 2007, s. I-4233, punkt 28, och av den 12 februari 2008 i mål C-2/06, Kempter, REG 2008, s. I-411, punkt 57).

29 Se Stettner, R., i Verwaltungsvollzug, Handbuch des EU-Wirtschaftsrechts (utgivare Dauses), B. III., punkt 30, Voß, R., Grabitz/Hilf, Das Recht der Europäischen Union, artikel 135 i EG-fördraget, punkterna 4 och 9 (komplement januari 2004), Kahl, W., Kommentar zum EUV/EGV, första upplagan (1999), artikel 10, s. 377, punkt 24 samt Lenaerts, K., Arts, D., och Maselis, I., Procedural Law of the European Union, andra upplagan, London 2006, s. 83, punkt 3-001.

30 Dom av den 18 september 2003 i mål C-125/01, Pflücke (REG 2003, s. I-9375), punkt 33.

31 Se särskilt domen i målet Pflücke (ovan fotnot 30), punkt 34, och allmänt domen i målet Rewe (ovan fotnot 28), punkt 5, i målet Comet (ovan fotnot 28), punkterna 13 och 16, i målet Francovich m.fl. (ovan fotnot 15), punkt 43, i målet Peterbroeck (ovan fotnot 28), punkt 14 och följande punkter, av den 10 juli 1997 i mål C-261/95, Palmisani (REG 1997, s. I-4025), punkt 27, av den 1 juni 1999 i mål C-126/97, Eco Swiss (REG 1999, s. I-3055), punkt 45, av den 22 februari 2001 i de förenade målen C-52/99 och C-53/99, Camarotto och Vignone (REG 2001, s. I-1395), punkterna 28 och 30, i målet Courage och Crehan (ovan fotnot 28), punkt 29, av den 6 juni 2002 i mål C-159/00, Sapod Audic (REG 2002, s. I-5031), punkt 52, och av den 13 juli 2006 i de förenade målen C-295/04–C-298/04, Manfredi (REG 2006, s. I-6619), punkt 62.

32 Det framgår av fast rättspraxis att när en nationell domstol konstaterar att det i en nationell regel föreskrivs en preklusionsfrist som är oförenlig med gemenskapsrätten, och det inte är möjligt att tolka den bestämmelsen på ett sätt som är förenligt med gemenskapsrätten, ska den avstå från att tillämpa denna bestämmelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 1978 i mål 106/77, Simmenthal, REG 1978, s. 629, punkt 21, svensk specialutgåva, volym 4, s. 75, av den 14 juli 1994 i mål C-91/92, Faccini Dori, REG 1994, s. I-3325, punkt 26, av den 19 november 2002 i mål C-188/00, Kurz, REG 2002, s. I-10691, punkt 69, och i målet Pflücke (ovan fotnot 30), punkt 48). Se även förslaget till avgörande av den 23 januari 1997 av generaladvokaten Cosmas i målet Palmisani (ovan fotnot 31), punkt 20.

33 Se förslaget till avgörande av generaladvokaten Cosmas i målet Palmisani (ovan fotnot 32), punkt 21, och domen i samma mål (ovan fotnot 31), punkt 33.

34 Se punkterna 61 och 70 i detta förslag till avgörande.

35 Målet med ett insolvensförfarande är att kollektivt lösa ut en gäldenärs samtliga borgenärer. Borgenärerna löses ut genom att gäldenärens tillgångar avyttras, varvid det finns tre olika möjliga tillvägagångssätt: (1) I de flesta fall avyttras gäldenärens tillgångar och intäkterna fördelas mellan borgenärerna. Här talas det om likvidation av tillgångarna. (2) Avseende företag är även en sanering möjlig. Här tillvaratas gäldenärens tillgångar för borgenärernas räkning genom att det återigen blir möjligt för företaget att gå med vinst, normal knutet till betydande investeringar och omstruktureringar, vilket gör att borgenärerna kan lösas ut. (3) Slutligen är det möjligt med en överlåtande sanering, vid vilken ett livskraftigt företag (eller en del därav) överlåts, till exempel till en konkurrent eller genom att ett nytt bolag bildas och köpesumman fördelas mellan borgenärerna (se Bork, R., Einführung in das Insolvenzrecht, fjärde upplagan, Tübingen 2005, s. 2 och 3).

36 Domen i målet Pflücke (ovan fotnot 30), punkt 37.

37 Ibid, punkt 39.

38 Se angiven rättspraxis i fotnot 31 i detta förslag till avgörande.

39 Avseende nationella preklusions- eller preskriptionsfristers förenlighet med gemenskapsrätten, se punkt 94 i mitt förslag till avgörande av den 4 september 2008 i mål C-445/06, Danske Slagterier, där domstolen meddelade dom den 24 mars 2009 (REG 2009, s. I-2119). Se, för ett liknande resonemang, även Von Bogdandy, A., i Grabitz, E., och Hilf, M., anfört arbete (ovan fotnot 29), artikel 10, punkterna 48, 54, och 54a.

40 Domen i målet Palmisani (ovan fotnot 31). Målet vid den nationella domstolen i detta fall rörde skadeståndsansvar på grund av att direktiv 80/987 hade införlivats för sent.

41 Domen i målet Camarotto och Vignone (ovan fotnot 31), punkt 30.

42 Dom av den 15 september 1998 i mål C-231/96, Edis (REG 1998, s. I-4951).

43 Dom av den 17 juli 1997 i mål C-90/94, Haahr Petroleum (REG 1997, s. I-4085), punkt 49, och av den 2 december 1997 i mål C-188/95, Fantask (REG 1997, s. I-6783), punkt 49.

44 Se dom av den 24 mars 1994 i mål C-2/92, Bostock (REG 1994, s. I-955), punkt 16, av den 13 april 2000 i mål C-292/97, Karlsson m.fl. (REG 2000, s. I-2737), punkt 37, och i målet Rodríguez Caballero (ovan fotnot 16), punkt 30.

45 Se, till exempel, dom av den 12 juli 2001 i mål C-189/01, Jippes (REG 2001, s. I-5689), punkt 129, i målet Rodríguez Caballero (ovan fotnot 16), punkt 32, av den 23 november 1999 i mål C-149/96, Portugal mot rådet (REG 1999, s. I-8395), punkt 91, i målet Francovich II (ovan fotnot 20), punkt 23, och av den 13 december 1994 i mål C-306/93, SMW Winzersekt (REG 1994, s. I-5555), punkt 30.

46 Förslag till avgörande av den 3 februari 2009 i det fortfarande anhängiga målet C-428/07, Horvath, punkterna 112–114.

47 Se dom av den 13 februari 1969 i mål 14/68, Walt Wilhelm (REG 1969, s. 1; svensk specialutgåva, volym 1, s. 379), punkt 13, av den 28 juni 1978 i mål 1/78, Kenny (REG 1978, s. 1489; svensk specialutgåva, volym 4, s. 137), punkt 18, av den 30 november 1978 i mål 31/78, Bussone (REG 1978, s. 2429), punkterna 38 och 39, av den 7 april 1979 i mål 136/78, Auer (REG 1979, s. 437; svensk specialutgåva, volym 4, s. 307), punkterna 23–26, av den 3 juli 1979 i de förenade målen 185–204/78, Van Dam en Zonen m.fl. (REG 1979, s. 2345; svensk specialutgåva, volym 4, s. 481), punkt 10, av den 14 juli 1981 i mål 155/80, Oebel (REG 1981, s. 1993; svensk specialutgåva, volym 6, s. 171), punkt 9, av den 25 januari 1983 i mål 126/82, Smit (REG 1983, s. 73), punkt 27, av den 7 maj 1992 i de förenade målen C-251/90 och C-252/90, Wood och Cowie (REG 1992, s. I-2873), punkt 19, av den 24 november 1993 i de förenade målen C-267/91 och C-268/91, Keck och Mithouard (REG 1993, s. I-6097; svensk specialutgåva, volym 14, s. I-431), punkt 8, av den 14 februari 1995 i mål C-279/93, Schumacker (REG 1995, s. I-225), punkt 21, och av den 1 februari 1996 i mål C-177/94, Perfili (REG 1996, s. I-161), punkt 17.

48 Domen i målet Van Dam en Zonen m.fl. (ovan fotnot 47), punkt 10. Denna rättspraxis har utvecklats vidare i de domar som omnämns i fotnot 47, Oebel (punkt 9), Smit (punkt 27), Wood och Cowie (punkt 19) samt Perfili (punkt 17).