Förslag till avgörande av generaladvokat Pedro Cruz Villalón föredraget den 21 december 2011

1 Originalspråk: franska.

2 C-273/04 (REG 2007, s. I-8925).

3 Punkt 33.

4 Ett överklagande i ett liknande mål har samtidigt kommit in till domstolen (mål C-335/09 P, Polen mot kommissionen, som ännu inte avgjorts av domstolen). I den överklagade domen har en talan som väckts av Republiken Polen mot en annan kommissionsförordning delvis avvisats av samma skäl, hänförliga till att talan väckts för sent.

5 Nedan kallad det överklagade beslutet.

6 EUT L 9, s. 8.

7 Punkterna 42–46 i det överklagade beslutet.

8 Punkterna 46, 70 och 71 i det överklagade beslutet.

9 Punkterna 48–50 i det överklagade beslutet.

10 Punkterna 51 och 52 i det överklagade beslutet.

11 Punkterna 53–56 i det överklagade beslutet.

12 Punkterna 57–70 i det överklagade beslutet.

13 Punkt 55 i det överklagade beslutet.

14 Punkterna 40–71 i det överklagade beslutet.

15 EGT 1958, 17, s. 385; svensk specialutgåva, område 1, s. 14.

16 För att använda formuleringen i artikel 2 FEU.

17 I enlighet med den terminologi som numera används av domstolen. Se dom av den 29 juni 2010 i mål C-550/09, E och F (REU 2010, s. I-6213), punkt 44.

18 Den konstitutionella urkund som utgörs av fördragen, för att använda det uttryckssätt som förekommer i dom av den 23 april 1986 i mål 294/83, Les Verts mot parlamentet (REG 1986, s. 1339; svensk specialutgåva, volym 8, s. 529), punkt 23.

19 Före Lissabonfördraget fanns det ingen uttrycklig hänvisning i fördragen till principen om likheten mellan medlemsstaterna. Domstolen har trots detta funnit att principen ingått som en del i fördragen. Se, för ett motsvarande synsätt, Zemanek, J., The Principle of Equality, i Kaddous, C. och Auer, A., Les principes fondamentaux de la Constitution européenne, Helbing & Lichtenhahn, LGDJ, 2006, s. 237; Lenaerts, K. och Van Nuffel, P., Advanced Integration and the Principle of Equality of Member States within the European Union, i Kaddous, C. och Auer, A., anfört arbete, s. 245, i synnerhet s. 249. Se dom av den 7 februari 1973 i mål 39/72, kommissionen mot Italien (REG 1973, s. 101; svensk specialutgåva, volym 2, s. 77), punkt 24, och av den 7 februari 1979 i mål 128/78, kommissionen mot Förenade kungariket (REG 1979, s. 419) punkt 12. Se även, för en helt annan synvinkel, dom av den 29 mars 1979 i mål 231/78, kommissionen mot Förenade kungariket (REG 1979, s. 1447; svensk specialutgåva, volym 4, s. 429), punkt 9.

20 Lydelsen i denna bestämmelse återger lydelsen i artikel I-5 i utkastet till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa. Den artikeln återgav den formulering som ovannämnda princip getts i rättspraxis. Se Piris, J.-C., The Lisbon Treaty – A Legal and Political Analysis, Cambridge University Press, 2010, s. 83 och 84, Blanquet, M., Article I-5, i Burgorgue-Larsen, L, Levade, A. och Picod F., (éds.), Traité établissant une Constitution pour l’Europe, volym 1, Bruylant, 2007, s. 96.

21 Se, bland annat, dom av den 12 juli 1984 i mål 209/83, Ferriera Valsabbia mot kommissionen (REG 1984, s. 3089), punkt 14, beslut av den 5 februari 1992 i mål C-59/91, Frankrike mot kommissionen (REG 1992, s. I-525), punkt 8, av den 7 maj 1998 i mål C-239/97, Irland mot kommissionen (REG 1998, s. I-2655), punkterna 7–9, av den 17 maj 2002 i mål C-406/01, Tyskland mot parlamentet och rådet (REG 2002, s. I-4561), punkt 20, och av den 8 november 2007 i mål C-242/07 P, Belgien mot kommissionen (REG 2007, s. I-9757), punkt 16.

22 Se, bland annat, dom av den 5 april 1979 i mål 117/78, Orlandi mot kommissionen (REG 1979, s. 1613), punkterna 10 och 11, av den 15 december 1994 i mål C-195/91 P, Bayer mot kommissionen (REG 1994, s. I-5619), punkt 26, beslut av den 27 november 2007 i mål C-163/07 P, Diy-Mar Insaat Sanayi ve Ticaret och Akar mot kommissionen (REG 2007, s. I-10125), punkt 36, av den 14 januari 2010 i mål C-112/09 P, SGAE mot kommissionen (REU 2010, s. I-351), punkt 20, och av den 16 november 2010 i mål C-73/10 P, Internationale Fruchtimport Gesellschaft Weichert mot kommissionen (REU 2010, s. I-11535), punkt 42.

23 Se, bland annat, Barents, R., The Autonomy of Community Law, Kluwer, 2004, Simon, D., Les fondements de l’autonomie du droit communautaire, i Droit international et droit communautaire, perspective actuelles, 33ème Colloque de la société française pour le droit international, Pedone, 2000, s. 207.

24 Det finns inte någon definition av regelverket trots att begreppet används i fördragen. I den gemensamma förklaringen om gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, godkänd av de befullmäktigade ombuden och bifogad slutakten till Akt om villkoren för, Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen (EGT C 241, 1994, s. 21 och EGT L 1, 1995, s. 1), definieras gemenskapens regelverk som de rättigheter och skyldigheter som är förknippade med unionen och med dess institutionella regelverk.

25 Det är fråga om en speciell problematik inom fördragsrätten, vilken ska skiljas från den betydligt mer vanligt förekommande problematiken angående fördragens provisoriska tillämpning. Se artikel 218.5 FEUF (tidigare artikel 300.2 EG), i vilken det föreskrivs att rådet, på förslag av förhandlaren, får anta ett beslut om att provisoriskt tillämpa ett fördrag före dess ikraftträdande. Se, angående denna fråga, exempelvis Geslin, A., La mise en application provisoire des traités, Pedone, 2005, Verwey, D., The european Community, the European Union and the International Law of Treaties, T.M.C. Aser Press, 2004, s. 124 och följande sidor, Mathy, D., Commentaires de l’article 24 des conventions de Vienne de 1969 et 1986, i Corten, O. och Klein, P., La Convention de Vienne sur le droit des traités, Bruylant, 2006, Volym 1, s. 1045, Lefeber, R., The provisional Application of Treaties, i Klabbers, J. och Lefeber, R., Essays on the Law of Treaties. A Collection of Essays in Honour of Bert Vierdag, Nijhoff, 1998, s. 81, Vignes, D., Une notion ambiguë: la mise en application provisoire des traités, AFDI, 1972, s. 181.

26 Den möjligheten förekommer inte sällan i unionsrätten. Det fanns redan bestämmelser som var likvärdiga med artikel 2.3 i 2004 års anslutningsfördrag (på vilken förordning nr 60/2004 bland annat är grundad) i 1994 års anslutningsfördrag (Republiken Österrike, Republiken Finland, Konungariket Sverige, artikel 2.3) och i 1985 års anslutningsfördrag (Konungariket Spanien och Republiken Portugal, artikel 2.3). 2005 års anslutningsfördrag (Republiken Bulgarien och Rumänien, artikel 4.3) innehåller samma typ av bestämmelser. Se även Europeiska gemenskapernas råds beslut om Konungariket Spaniens och Republiken Portugals anslutning till Europeiska kol- och stålgemenskapen (EGT L 302 av den 15 november 1985, s. 5). I 1972 års anslutningsfördrag (Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland) och i 1979 års anslutningsfördrag (Republiken Grekland) fanns det däremot inte några likvärdiga bestämmelser. Utan att gå in på detaljer vill jag erinra om att domstolen har prövat lösningar som varit annorlunda, men som tagit sikte på samma problem. Se, bland annat, dom av den 2 oktober 1997 i mål C-259/95, parlamentet mot rådet (REG 1997, s. I-5303). Bestämmelser av detta slag är således resultatet av unionsinstitutionernas långa erfarenhet av utarbetande och genomförande av anslutningsfördrag, oavsett av vilken anledning de förts in i anslutningsfördragen. Det huvudsakliga målet med bestämmelserna är att göra det möjligt för unionsinstitutionerna att vidta åtgärder som är nödvändiga för anslutningen och som är uttömmande uppräknade, men vilka inte har kunnat antas före undertecknandet av anslutningsfördraget och anslutningsakterna och således inte blivit en del av gemenskapens regelverk.

27 Det viktigaste kännetecknet för den sålunda tillkomna sekundärrätten är att de nya medlemsstaterna inte har kunnat delta i dess tillkomst, trots att dessa stater är dess huvudsakliga adressater. I anslutningsakterna har det visserligen alltid med stor omsorg inrättats särskilda förfaranden för antagandet av vissa beslut och vidtagandet av andra åtgärder under den tid som föregår anslutningen. Dessa förfaranden, vilka i allmänhet endast ger de blivande medlemsstaterna en rätt att bli konsulterade, hindrar dock inte att dessa stater deltar i antagandet av bestämmelser som inte formellt sett ingår i gemenskapens regelverk. Se, med avseende på förevarande mål, det Informations- och samrådsförfarande angående antagandet av vissa beslut och andra åtgärder som skall antas under tiden fram till anslutningen, vilket ingår som en bilaga till 2003 års anslutningsakter (EUT L 236 av den 23 september 2003, s. 987).

28 Det kan noteras att förstainstansrätten i dom av den 10 juni 2009 i mål T-257/04, Polen mot kommissionen (REG 2009, s. II-1545), punkt 235, fann att Republiken Polen inte hade deltagit som observatör i samband med antagandet av förordning (EG) nr 1972/2003 av den 10 november 2003 om övergångsåtgärder för handeln med jordbruksprodukter med anledning av Tjeckiens, Estlands, Cyperns, Lettlands, Litauens, Ungerns, Maltas, Polens, Sloveniens och Slovakiens anslutning (EUT L 293, s. 3).

29 För att använda ett av kriterierna för en rättsgemenskap, numera en rättsunion, vilken domstolen regelbundet har använt sig av sedan domen i det ovannämnda målet Les Verts mot parlamentet (punkt 23). Se även dom av den 10 juli 2003 i mål C-15/00, kommissionen mot EIB (REG 2003, s. I-7281), punkt 75, av den 18 januari 2007 i mål C-229/05 P, PKK och KNK mot rådet (REG 2007, s. I-439), punkt 109, av den 3 september 2008 i de förenade målen C-402/05 P och C-415/05 P, Kadi och Al Barakaat International Foundation mot rådet och kommissionen (REG 2008, s. I-6351), punkt 281, samt domen i det ovannämnda målet E och F, punkt 24.

30 Se, bland annat, dom av den 25 juli 2002 i mål C-50/00 P, Unión de Pequeños Agricultores mot rådet (REG 2002, s. I-6677), punkt 38, och av den 5 oktober 2006 i mål C-232/05, kommissionen mot Frankrike (REG 2006, s. I-10071), punkt 57.

31 Artikel 4.2 FEUF.

32 Se även generaladvokaten Poiares Maduros förslag till avgörande av den 26 mars 2009 i mål C-411/06, kommissionen mot parlamentet och rådet (REG 2009, s. I-7585), punkt 6, fotnot 5.

33 Med stöd av artikel 202 EG. Det räcker i detta sammanhang att hänvisa till de rättsakter som reglerar kommittéförfarandet: rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (EGT L 184, s. 23), se även Överenskommelse mellan Europaparlamentet och kommissionen om tillämpningsföreskrifter till rådets beslut 1999/468/EG, om de förfaranden som ska tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter, ändrat genom beslut 2006/512/EG (EUT C 143, 2008, s. 1, och rättelse i EUT C 154, s. 24). Se, bland annat, Piris, J.-C., La comitologie: vers l’épilogue d’une longue saga, i Chemins d’Europe, Mélanges en l’honneur de Jean-Paul Jacqué, Dalloz, 2010, s. 547, Jacqué, J.-P., L’éternel retour – Réflexions sur la comitologie, i Mélanges en hommage à Jean-Victor Louis, éditions de l’ULB, 2003, s. 211, Lenaerts, K. och Verhoeven, A., Towards a Legal Framework for Executive Rule-Making in the EU? The Contribution of the New Comitology Decision, CML Rev., 2000, s. 645.

34 Det ska understrykas att artikel 291 FEUF innebär en radikal förändring av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter. Se Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, s. 13), genom vilken beslut 1999/468 upphör att gälla. Se Craig, P., Delegated Acts, Implementing acts and the new Comitology Regulation, European Law Review, 2011, nr 5, s. 671, Edenharter, A., Die Komitologie nach dem Vertrag von Lissabon: Verschiebung der Einflussmöglichkeiten zugunsten der EU-Kommission?, Die öffentliche Verwaltung, 2011, s. 645.

35 Domstolen har slagit fast att protokoll och bilagor till en anslutningsakt utgör primärrättsbestämmelser, vilka endast kan ändras, upphävas eller vars tillämpning kan skjutas upp i enlighet med de förfaranden som föreskrivs i grundfördragen – såvida inte annat föreskrivs i anslutningsakten. Se dom av den 11 september 2003 i mål C-445/00, Österrike mot rådet (REG 2003, s. I-8549), punkt 62. Tribunalen har funnit att en bestämmelse i en anslutningsakt kan utgöra rättslig grund för att anta lagstiftningsåtgärder. Se förstainstansrättens dom av den 11 september 2002 i mål T-70/99, Alpharma mot rådet (REG 2002, s. II-3495), punkterna 106 och 107.

36 Såsom Montesquieu gärna sade. Om lagarnas anda, 1748.

37 Talerätten blir då underkastad tillfälligheter, eftersom den beror på dagen för rättsaktens offentliggörande.

38 _ Domstolen har redan haft tillfälle att underkänna en av en ny medlemsstat förordad tolkning av bestämmelserna i en anslutningsakt med hänvisning till att den innebär icke-godtagbara följder för likheten mellan medlemsstaterna med avseende på vissa regler av grundläggande betydelse för den gemensamma marknadens funktion (dom av den 29 mars 1979 i det ovannämnda målet kommissionen mot Förenade kungariket, punkt 9).

39 Domstolen har i samband med prövningen av Europaparlamentets aktiva talerätt funnit att systematikeni artikel 230 fjärde stycket EG inte är lämpad för en talan om ogiltigförklaring som väcks av en medlemsstat. Se dom av den 22 maj 1990 i mål C-70/88, parlamentet mot rådet (REG 1990, s. I-2041; svensk specialutgåva, volym 10, s. 425), punkt 14.

40 Se angående denna fråga, analogt, dom av den 5 december 2000 i mål C-477/98, Eurostock (REG 2000, s. I-10695), punkt 58, och av den 22 juni 2011 i mål C-346/09, Denkavit Nederland m.fl. (REU 2011, s. I-5517), punkterna 65 och 66.

41 Se, bland annat, dom av den 12 juli 1979 i mål 166/78, Italien mot rådet (REG 1979, s. 2575), punkterna 5 och 6, och av den 23 februari 1988 i mål 131/86, Förenade kungariket mot rådet (REG 1988, s. 905), punkt 6.

42 Sedan Nicefördragets ikraftträdande.

43 Se, bland annat, dom av den 26 mars 1987 i mål 45/86, kommissionen mot rådet (REG 1987, s. 1493; svensk specialutgåva, volym 9, s. 55), punkt 3, och av den 21 januari 2003 i mål C-378/00, kommissionen mot parlamentet och rådet (REG 2003, s. I-937), punkt 28.

44 Det ska tilläggas att den talerätt som en ny medlemsstat ska tillerkännas i ett sådant fall som det med Republiken Polen och förordning nr 60/2004 inte kan ifrågasättas med stöd av dom av den 18 oktober 2007 i mål C-299/05, kommissionen mot parlamentet och rådet (REG 2007, s. I-8695) punkterna 29 och 30. Förstainstansrätten hänvisade till det avgörandet i sin det ovannämnda målet Polen mot kommissionen (punkterna 69–73). Det målet har överklagats sb Republiken Polen och har vid domstolen åsatts målnummer C-335/09 P. Talerätten kan inte vara beroende av tillfälligheter, som huruvida institutionerna ändrar sina rättsakter eller inte.

45 Punkterna 54–60.

46 Se punkt 59. De nya medlemsstaterna berörs av gemenskapsrättsakten endast under förutsättning att anslutningsfördraget och anslutningsakten träder i kraft och endast från och med dagen för ikraftträdandet. Fristen för talans väckande i artikel 230 femte stycket EG kan därför inte börja löpa före ikraftträdandet.

47 Domen i det ovannämnda målet Les Verts mot parlamentet (punkterna 23–26).

48 Dom av den 22 maj 1990 i det ovannämnda målet parlamentet mot rådet, punkterna 11–27.

49 Sedermera artikel 230 EG, nu artikel 263 FEUF.

50 _ Sedermera artikel 220 EG. Bestämmelsen återfinns nu i artikel 19 FEU.

51 Se punkterna 6 och 7 i förslag till avgörande i det ovannämnda målet Les Verts mot parlamentet.

52 Punkt 55.

53 Talan kunde tas upp till prövning endast såvitt den avsåg skyddet av Europaparlamentets befogenheter och endast såvitt den grundade sig på dessa. Se punkt 27.

54 Domstolen hade nämligen i dom av den 27 september 1988 i mål 302/87, parlamentet mot rådet (REG 1988, s. 5615; svensk specialutgåva, volym 9, s. 739), punkterna 26–28, funnit att det, på lagstiftningens dåvarande stadium, inte var möjligt att ge Europaparlamentet talerätt. Generaladvokaten Darmon hade gett uttryck för motsatt uppfattning i sitt förslag till avgörande.

55 Dom av den 22 maj 1990 i det ovannämnda målet parlamentet mot rådet, punkt 26.

56 Constantinesco, V., The ECJ as a Law-Maker: praeter aut contra legem, i D. O’Keefe (ed.), Judicial Review in European Union Law, Liber Amicorum in Honour of Lord Slynn of Hadley, Kluwer Law International, 2000, s. 73.

57 Se, bland annat, dom av den 15 maj 2003 i mål C-193/01 P, Pitsiorlas mot rådet och ECB (REG 2003, s. I-4837), punkt 32, av den 17 juli 2008 i mål C-521/06 P, Athinaïki Techniki mot kommissionen (REG 2008, s. I-5829), punkt 66, av den 9 juli 2009 i mål C-319/07 P, 3F mot kommissionen (REG 2009, s. I-5963), punkt 99, av den 18 november 2010 i mål C-322/09 P, NDSHT mot kommissionen (REU 2010, s. I-11911, punkterna 65 och 66).

58 Se bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 2010 i mål C-362/09 P, Athinaïki Techniki mot kommissionen (REU 2010, s. I-13275), punkt 79, av den 21 juli 2011 i mål C-506/08 P, Sverige mot MyTravel och kommissionen (REU 2011, s. I-6237), punkt 126, och av den 13 oktober 2011 i de förenade målen C-463/10 P och C-475/10 P, Deutsche Post och Tyskland mot kommissionen (REU 2011, s. I-9639), punkterna 81 och 82.

59 Det förhållandet att förstainstansrätten redan har prövat giltigheten av förordning nr 60/2004 i samband med en invändning om rättsstridighet som gjorts i ett annat mål (dom av den 2 oktober 2009 i de förenade målen T-300/05 och T-316/05, Cypern mot kommissionen, punkterna 43–153), påverkar inte denna slutsats, trots att flera yrkanden och grunder liknar varandra.