Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 29 november 2018

1 Originalspråk: franska.

2 I det följande kommer orden nyttjande eller nyttjanderätt att användas både när det är rätt till avkastning kombinerad med nyttjanderätt och renodlad nyttjanderätt som avses. Vidare kommer ordet jordbruksmark att användas både för att beteckna jordbruksmark och skogsbruksmark.

3 C‑52/16 och C‑113/16, EU:C:2018:157, nedan kallad domen i de förenade målen SEGRO och Horváth.

4 Förslag till avgörande i de förenade målen SEGRO och Horváth ( C‑52/16 och C‑113/16, EU:C:2017:410).

5 38 § punkt 1 i földről szóló 1987. évi I. (lag nr I av år 1987 om mark), förtydligad genom 26/1987. (VII. 30.) MT rendelet a földről szóló 1987. évi I. törvény végrehajtásáról (regeringsdekret nr 26 av den 30 juli 1987 om tillämpningen av lag nr I av år 1987 om jordbruk) och därefter genom a földről szóló 1987. évi I. törvény végrehajtásáról rendelkező 26/1987. (VII. 30.) MT rendelet módosításáról szóló 73/1989. (VII. 7.) (regeringsdekret nr 73 av den 7 juli 1989).

6 1 § punkt 5 i a külföldiek ingatlanszerzéséről 171/1991. (XII. 27.) Korm (regeringsdekret nr 171 av den 27 december 1991).

7 Ändrad genom termőföldről szóló 1994. évi LV. törvény módosításáról szóló 2001. évi CXVII. Törvény (lag nr CXVII av år 2001 om ändring av [1994 års lag om jordbruksmark].

8 Enligt kapitel 3 punkt 2 i bilaga X till Akt om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen (EUT L 236, 2003, s. 33) samt kommissionens beslut 2010/792/EU av den 20 december 2010 om förlängning av övergångsperioden för förvärv av jordbruksmark i Ungern (EUT L 336, 2010, s. 60).

9 Lag nr CCXIII av år 2012 om ändring av vissa lagar som rör jordbruket.

10 I enlighet med 37 § punkt 1 i denna lag.

11 I den formella underrättelsen riktade kommissionen kritik mot Ungern även för att den i enlighet med 60 § punkt 5 i lagen av år 2013 om övergångsbestämmelser, från och med den 25 februari 2014 hade tillåtit ensidigt hävande av ett arrendeavtal som ingåtts för en period som överstiger tjugo år med avseende på jordbruksmark före den 27 juli 1994. Kommissionen förefaller därefter ha återkallat denna anmärkning, vilken inte åtföljts av något motiverat yttrande.

12 Se bland annat dom av den 9 september 2004, kommissionen/Grekland ( C‑417/02, EU:C:2004:503, punkt 16), dom av den 1 februari 2007, kommissionen/Förenade kungariket ( C‑199/04, EU:C:2007:72, punkt 20), och dom av den 22 februari 2018, kommissionen/Polen ( C‑336/16, EU:C:2018:94, punkt 42). EU-domstolens praxis är inte fast när det gäller huruvida ett konstaterande ex officio av rättegångshinder som inte kan avhjälpas är fakultativt eller obligatoriskt. Både ovillkorligheten inom rättsordningen och överväganden i fråga om likhet inför lagen i och parternas jämlikhet i medel talar dock för att detta är obligatoriskt (se F. Clausen, Les moyens d’ordre public devant la Cour de justice de l’Union européenne, Thèses, Bruylant, 2018, ss. 455–472).

13 Föremålet för en talan som väcks med stöd av artikel 258 FEUF avgränsas av det administrativa förfarande som föreskrivs i denna bestämmelse och kan följaktligen därefter inte längre utvidgas under domstolsförfarandet. Kommissionens motiverade yttrande och talan ska vila på samma argumentation och grunder. varför EU-domstolen inte kan pröva en grund för talan som inte har lagts fram i det motiverade yttrandet. Se bland annat dom av den 9 februari 2006, kommissionen/Förenade kungariket ( C‑305/03, EU:C:2006:90, punkt 22), dom av den 29 april 2010, kommissionen/Tyskland ( C‑160/08, EU:C:2010:230, punkt 43), och dom av den 10 maj 2012, kommissionen/Nederländerna ( C‑368/10, EU:C:2012:284, punkt 78).

14 Både 11 § punkt 1 i 1994 års lag om jordbruksmark, i den version som var i kraft den 1 januari 2013, och 37 § punkt 1 i 2013 års lag om jordbruksmark gäller upplåtelse av (nya) nyttjanderätter till jordbruksmark.

15 Se punkterna 50–60 i denna dom.

16 Enligt domstolens fasta rättspraxis är talan om fördragsbrott objektiv till sin natur. Det åligger kommissionen att bedöma lämpligheten av att vidta åtgärder mot en medlemsstat och att fastställa mot vilka bestämmelser denna skulle ha brutit, men det är EU-domstolen som ska pröva huruvida det påtalade fördragsbrottet föreligger eller inte. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juni 1988, kommissionen/Förenade kungariket, 416/85, EU:C:1988:321, punkt 9, dom av den 11 augusti 1995, kommissionen/Tyskland, C‑431/92, EU:C:1995:260, punkt 22, och dom av den 8 december 2005, kommissionen/Luxemburg, C‑33/04, EU:C:2005:750, punkt 66.

17 Se, för ett liknande resonemang, domen i de förenade målen SEGRO och Horváth, punkt 55.

18 Dom av den 30 maj 1989, kommissionen/Grekland ( 305/87, EU:C:1989:218, punkt 22), samt dom av den 5 mars 2002, Reisch m.fl. ( C‑515/99, C‑519/99-C‑524/99 och C‑526/99-C‑540/99, EU:C:2002:135, punkt 29).

19 Se bland annat dom av den 5 mars 2002, Reisch m.fl. ( C‑515/99, C‑519/99-C‑524/99 och C‑526/99-C‑540/99, EU:C:2002:135, punkterna 28–31), dom av den 23 september 2003, Ospelt och Schlössle Weissenberg ( C‑452/01, EU:C:2003:493, punkt 24), och dom av den 25 januari 2007, Festersen ( C‑370/05, EU:C:2007:59, punkterna 22–24). Se även mitt förslag till avgörande i de förenade målen SEGRO och Horváth ( C‑52/16 och C‑113/16, EU:C:2017:410, punkterna 48–63).

20 Se bland annat dom av den 3 oktober 2006, Fidium Finanz ( C‑452/04, EU:C:2006:631, punkt 34), och dom av den 17 september 2009, Glaxo Wellcome ( C‑182/08, EU:C:2009:559, punkt 37).

21 Se bland annat dom av den 17 september 2009, Glaxo Wellcome ( C‑182/08, EU:C:2009:559, punkt 36), dom av den 5 februari 2014, Hervis Sport- és Divatkereskedelmi ( C‑385/12, EU:C:2014:47, punkt 21), samt domen i de förenade målen SEGRO och Horváth, punkt 53.

22 Se, analogt, dom av den 17 september 2009, Glaxo Wellcome ( C‑182/08, EU:C:2009:559, punkterna 49–52).

23 Se, för ett liknande resonemang, domen i de förenade målen SEGRO och Horváth, punkt 55.

24 Om domstolen inte skulle dela min åsikt finner jag i alla händelser att resonemanget i domen i de förenade målen SEGRO och Horváth angående den fria rörligheten för kapital kan överföras på etableringsfriheten, både i fråga om förekomsten av en inskränkning och i fråga om frånvaron av berättigande.

25 Se, bland flera andra exempel, dom av den 9 juni 1982, kommissionen/Italien ( 95/81, EU:C:1982:216, punkt 30), dom av den 4 juni 2002, kommissionen/Portugal ( C‑367/98, EU:C:2002:326, punkt 56), dom av den 28 september 2006, kommissionen/Nederländerna ( C‑282/04 och C‑283/04, EU:C:2006:608, punkt 43), dom av den 8 juli 2010, kommissionen/Portugal ( C‑171/08, EU:C:2010:412, punkt 80), samt dom av den 10 maj 2012, kommissionen/Belgien ( C‑370/11, ej publicerad, EU:C:2012:287, punkt 21).

26 Å ena sidan rör det sig om ett tvingande skäl av allmänintresse som består i att ägandet av jordbruksmark förbehålls personer som arbetar med denna, att förhindra förvärv av marken för rent spekulativa syften och tillåta att nya företag brukar marken, att göra det lättare att etablera lantegendomar av en storlek som gör det möjligt att säkerställa ett livs- och konkurrenskraftigt jordbruk, att förhindra fragmentering av jordbruksfastigheter samt en flykt från och avfolkning av landsbygden. Å andra sidan åberopar den ungerska regeringen artikel 65 FEUF och har närmare bestämt gjort gällande dels önskan att beivra överträdelser av den nationella lagstiftningen om valutakontroll, dels önskan att med hänvisning till allmän ordning bekämpa otillbörliga förvärvsmetoder.

27 Förslag till avgörande i de förenade målen SEGRO och Horváth ( C‑52/16 och C‑113/16, EU:C:2017:410, punkterna 31–118).

28 Se dom av den 11 juni 2015, Berlington Hungary m.fl. ( C‑98/14, EU:C:2015:386, punkterna74–88 samt punkt 92).

29 Resonemanget i punkterna 173–182 i förevarande förslag till avgörande i fråga om den rätt till egendom som tillförsäkras i artikel 17 i stadgan kan överföras till dessa principer.

30 Se punkt 76 ff i förevarande förslag till avgörande.

31 Om jag inte misstar mig har kommissionen för övrigt tidigare under fördragsbrottsbegreppets hela historia endast ingett en enda begäran om fastställande av ett åsidosättande av en grundläggande rättighet i unionens rättsordning, i det mål som gett upphov till domen av den 27 april 2006, kommissionen/Tyskland ( C‑441/02, EU:C:2006:253). Domstolens praxis omfattar dock ett antal domar där de grundläggande rättigheterna har åberopats till stöd för en tolkning av den bestämmelse i unionsrätten som enligt vad som hävdats skulle ha kränkts av medlemsstaten.

32 Strategi för Europeiska unionens konkreta tillämpning av stadgan om de grundläggande rättigheterna, [KOM(2010) 573 slutlig, s. 10].

33 Kommissionens olika årsrapporter om tillämpningen av stadgan ger upphov till att flera administrativa förfaranden inletts rörande framför allt vissa medlemsstaters underlåtenhet att iaktta stadgan. Inget av dessa mål har dock nått EU-domstolen. Se A. Łazowski, Decoding a Legal Enigma: the Charter of Fundamental Rights of the European Union and infringement proceedings, ERA Forum, 2013, nr 14, s. 573–587, där det förklaras att denna återhållsamhet från kommissionen sida förmodligen berott på ett strategiskt val, vilket sammanhänger med den brist på klarhet som omger tillämpningen av stadgan på medlemsstaterna.

34 Se, utöver förevarande mål, de ännu inte avgjorda målen kommissionen/Ungern, C‑66/18, och kommissionen/Ungern, C‑78/18.

35 Enligt min uppfattning kan detsamma konstateras i fråga om de grundläggande rättigheter som i unionsrätten erkänns som allmänna principer. Se A. Barav, Failure of Member States to Fulfil their Obligations under Community Law, Common Market Law Review, 1975, nr 12, s. 369‑383, s. 377.

36 Eftersom ett fördragsbrottsförfarande endast kan grundas på en skyldighet som är i kraft och som är tillämplig i tiden (ratione temporis) på den berörda situationen, står det klart att domstolen endast kan fastställa att det föreligger ett fördragsbrott riktat mot de rättigheter som erkänns i stadgan för sakförhållanden som inträtt efter det att denna skyldighet blivit tvingande, det vill säga från den 1 december 2009, då Lissabonfördragets trädde i kraft. Så förhåller det sig i förekommande fall, eftersom förevarande mål gäller effekterna av 108 § punkt 1 i 2013 års lag om övergångsbestämmelser, en bestämmelse som antogs och trädde i kraft efter denna tidpunkt (se, analogt, domen i de förenade målen SEGRO och Horváth, punkterna 38–49).

37 Se, bland annat, A. von Bogdandy, The European Union as a Human Rights Organization? Human Rights and the core of the European Union, Common Market Law Review, 2000, nr 37, s. 1307–1338, särskilt s. 1316 och s. 1317, samt M. Dougan, Judicial review of Member State action under the General principles and the Charter: Defining the Scope of Union Law”, Common Market Law Review, 2015, nr 52, s. 1201–1246, särskilt s. 1204–1210.

38 Nedan kallad Europadomstolen.

39 Se artikel 6.1 EUF, artikel 51.2 i stadgan och Förklaring om Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, fogad till EUF-fördraget.

40 Dom av den 26 februari 2013 ( C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 21).

41 M. Dougan, se ovan, s. 1206.

42 Dom av den 13 juli 1989 ( 5/88, EU:C:1989:321, punkterna 17‑19).

43 Denna praxis omfattar såväl tillämpningen av förordningar (dom av den 24 mars 1994, Bostock, C‑2/92, EU:C:1994:116) som införlivandet av direktiv (dom av den 10 juli 2003, Booker Aquaculture och Hydro Seafood, C‑20/00 och C‑64/00, EU:C:2003:397), införlivandet av rambeslut (dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198) och tillämpningen av de skyldigheter som följer av fördragen (dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B., C‑42/17, EU:C:2017:936). För en fördjupad behandling av denna rättspraxis, se generaladvokat Bobeks förslag till avgörande i målet Ispas ( C‑298/16, EU:C:2017:650, punkterna 32–65).

44 Dom av den 18 juni 1991 ( C‑260/89, EU:C:1991:254, punkterna 43–45), nedan kallad domen i målet ERT.

45 C‑52/16 och C‑113/16, EU:C:2017:410, punkt 121.

46 Se punkt 54 i förevarande förslag till avgörande.

47 Undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen)

48 Mer exakt återfinns dessa motiveringar i artikel 56 EG (nu artikel 52 FEUF) och är tillämpliga på friheten att tillhandahålla tjänster genom hänvisningen till artikel 66 EG (nu artikel 62 FEUF).

49 Dom i målet ERT, punkt 26.

50 Domstolen använde denna formulering för första gången några år tidigare, i dom av den 30 september 1987, Demirel ( 12/86, EU:C:1987:400).

51 Dom i målet ERT, punkt 42.

52 Dom i målet ERT, punkt 43 (min kursivering).

53 Se, domen i målet ERT, punkt 44.

54 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet ERT, punkt 45.

55 Dom av den 13 juli 1989 ( 5/88, EU:C:1989:321).

56 Detta inleddes med dom av den 12 november 1969, Stauder ( 29/69, EU:C:1969:57), dom av den 17 december 1970, Internationale Handelsgesellschaft ( 11/70, EU:C:1970:114), och dom av den 14 maj 1974, Nold/kommissionen ( 4/73, EU:C:1974:51).

57 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 1970, Internationale Handelsgesellschaft ( 11/70, EU:C:1970:114, punkt 3), dom av den 13 december 1979, Hauer ( 44/79, EU:C:1979:290, punkt 14), dom av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 60), samt dom av den 6 mars 2014, Siragusa ( C‑206/13, EU:C:2014:126, punkterna 31 och 32).

58 J.H.H. Weiler och N.J.S. Lockhart, Taking rights seriously seriously: the European court and its fundamental rights jurisprudence – part II, Common Market Law Review, 1995, nr 32, s. 579–627, s. 583 och s. 610.

59 Av denna anledning råder inte alls samma samförstånd om praxis i domen i målet ERT som i domen i målet Wachauf. Domstolen har sålunda också fortlöpande uppmanats att överge sin praxis från målet ERT (se F.G. Jacobs, Human Rights in the European Union: the role of the Court of Justice, European Law Review, 2001, nr 26, s. 331–341; P.M. Huber, The Unitary Effect of the Community’s Fundamental Rights: The ERT-Doctrine Needs to be Reviewed, European Public Law, 2008, nr 14, s. 323–333; Z. Kühn, Wachauf and ERT: On the Road from the Centralised to the Decentralised System of Judicial Review, M. Poiares Maduro, L. Azoulai (eds), The Past and Future of EU Law, Oxford och Portland, Oregon, 2010, s. 151–161, särskilt s. 157.) eller att iaktta försiktighet vid tillämpningen (se Weiler, J.H.H., Fundamental rights and fundamental boundaries, The constitution of Europe, kapitel 3, Cambridge University Press, 1999, där det föreslås att EU-domstolen ska begränsa sig till att erinra medlemsstaterna om deras skyldigheter i enlighet med Europakonventionen, samt J. Snell, Fundamental Rights Review of National Measures: Nothing New under the Charte?, European Public Law, 2015, band 21, nr 2, s. 285–308, särskilt s. 306).

60 I enlighet med domstolens fasta rättspraxis ska medlemsstaterna, även när de agerar inom ramen för sin exklusiva befogenhet, iaktta unionsrätten och, i synnerhet, den fria rörlighet som föreskrivs i fördragen. Se bland annat dom av den 2 oktober 2003, Garcia Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:539, punkt 25), dom av den 11 december 2007, International Transport Workers’ Federation och Finnish Seamen’s Union ( C‑438/05, EU:C:2007:772, punkt 40), och dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl. ( C‑673/16, EU:C:2018:385, punkterna 37 och 38).

61 Se generaladvokat Sharpstons förslag till avgörande i målet Pfleger m.fl. ( C‑390/12, EU:C:2013:747, punkt 45); T. Tridimas, The General Principles of EC Law, Oxford University Press, andra utgåvan, 2006, s.325; P. Craig, The ECJ and ultra vires action: a conceptual analysis, Common Market Law Review, 2011, nr 48, s. 395–437, särskilt s. 431; C.C. Eriksen, J.A. Stubberud, Legitimacy and the Charter of Fundamental Rights Post-Lisbon, Andenas, M., Bekkedal, T., Pantaleo, L., The Reach of Free Movement, Springler, 2017, s. 229–252, särskilt s. 240.

62 Se generaladvokat Van Gervens förslag till avgörande i målet Society for the Protection of Unborn Children Ireland ( C‑159/90, ej publicerat, EU:C:1991:249, punkt 31); J.H.H. Weiler, S.C. Fries, A human right policy for the European Community and Union: The question of competences, Alston, P., (ed.), The EU and Human Rights, Oxford University Press, 1999, s. 163, samt Dougan, se ovan, s. 1216, där han framhåller att praxis i målen Wachauf och ERT till slut är förbundna med varandra genom samma krav på unionsrättens enhetlighet och verkan.

63 Se generaladvokat Tesauros förslag till avgörande i målet Familiapress ( C‑368/95, EU:C:1997:150, punkt 26) samt P. Eeckhout, The EU Charter of Fundamental Rights and the Federal Question, Common Market Law Review, 2002, nr 39, s. 945–994, särskilt s. 978.

64 Tillämpligt i bland andra dom av den 12 juni 2003, Schmidberger ( C‑112/00, EU:C:2003:333), och i dom av den 14 oktober 2004, Omega ( C‑36/02, EU:C:2004:614).

65 Dom av den 4 oktober 1991 ( C‑159/90, EU:C:1991:378).

66 Se P. Eeckhout, se ovan, s. 978 (exemplet är hämtat ur denna artikel) och T. Van Danwitz, K. Paraschas, A Fresh Start for the Charter: Fundamental Questions on the Application of the European Charter of Fundamental Rights, Fordham International Law Journal, 2017, nr 35, s. 1396–1425, särskilt s. 1406.

67 Dom av den 26 juni 1997 ( C‑368/95, EU:C:1997:325, punkt 24).

68 Se, för annan uppfattning, L.F.M. Besselink, The member States, the National Constitutions and the Scope of the Charter, Maastricht Journal, 2001, nr 8, s. 68–80, särskilt s. 77.

69 Dom av den 26 juni 1997, Familiapress ( C‑368/95, EU:C:1997:325, punkt 24). Se, för samma åsikt, T. Tridimas, se ovan, s. 326.

70 Denna funktionella karaktär framgår av generaladvokat Tesauros förslag till avgörande i målet Familiapress ( C‑368/95, EU:C:1997:150, punkt 26): Jag anser att problemet med de nationella bestämmelsernas förenlighet med artikel 10 i [Europakonventionen], som nämnts under förfarandet, förtjänar ett svar från domstolen. Detta naturligtvis under förutsättning att domstolen kommer fram till att bestämmelserna i fråga kan vara motiverade med hänsyn till ovan undersökta tvingande hänsyn.

71 Se mitt förslag till avgörande i de förenade målen SEGRO och Horváth ( C‑52/16 och C‑113/16, EU:C:2017:410, punkt 129).

72 Dom av den 30 april 2014 ( C‑390/12, EU:C:2014:281).

73 Dom av den 30 april 2014, Pfleger m.fl. ( C‑390/12, EU:C:2014:281, punkt 36).

74 Dom av den 11 juni 2015 ( C‑98/14, EU:C:2015:386, punkterna 74–91).

75 Dom av den 21 december 2016 ( C‑201/15, EU:C:2016:972, punkterna 61–70 samt 102 och 103).

76 Dom av den 20 december 2017 ( C‑322/16, EU:C:2017:985, punkterna 44–50).

77 Dom av den 30 april 2014 ( C‑390/12, EU:C:2014:281).

78 Se dom av den 30 april 2014, Pfleger m.fl. ( C‑390/12, EU:C:2014:281, punkterna 48–55).

79 Se dom av den 30 april 2014, Pfleger m.fl. ( C‑390/12, EU:C:2014:281, punkterna 59 och 60).

80 Förslag till avgörande i de förenade målen SEGRO och Horváth ( C‑52/16 och C‑113/16, EU:C:2017:410, punkt 141).

81 Dom av den 30 april 2014 ( C‑390/12, EU:C:2014:281).

82 Se generaladvokat Sharpstons förslag till avgörande i målet Ruiz Zambrano ( C‑34/09, EU:C:2010:560, punkt 162), samt J.H.H. Weiler, S.C. Fries, se ovan.

83 Undantag bör sålunda särskiljas från situationer där en unionslagstiftning ger medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning: tillämpningen av unionens grundläggande rättigheter i detta sistnämnda sammanhang är till fullo berättigat eftersom ett sådant utrymme ingår i unionens politik [se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2011, N. S. m.fl. ( C‑411/10 et C‑493/10, EU:C:2011:865, punkt 68), samt dom av den 9 mars 2017, Milkova ( C‑406/15, EU:C:2017:198, punkterna 52 och 53)], och eftersom unionslagstiftaren inte kan tilldela medlemsstaterna en frihet att åsidosätta de grundläggande rättigheterna.

84 Jag påpekar att i förevarande mål har ingen unionsbestämmelse genomförts i ordets egentliga bemärkelse genom den omtvistade lagstiftningen. I synnerhet genomförs inte genom denna bilaga X till akten om villkoren för, bland andra, Ungerns anslutning till Europeiska unionen, eftersom denna gällde villkoren för förvärv av egendomen och inte av nyttjandet. Det rör sig heller inte om ett felaktigt införlivande av rådets direktiv 88/361/EEG av den 24 juni 1988 för genomförande av artikel 67 i [EG-]fördraget [artikel upphävd genom Amsterdamfördraget] (EGT L 178, 1988, s. 5; svensk specialutgåva, område 10, volym 1, s. 44), framför allt eftersom detta direktiv inte längre är i kraft.

85 Se även P. Eeckhout, se ovan, s. 975.

86 Se punkt 69 ovan.

87 Se i synnerhet noten från konventets presidium av den 15 februari 2000 (CHARTE 4123/1/00 REV 1) där det förklaras att stadgan endast ska tillämpas på medlemsstaterna när de tillämpar eller genomför unionsrätten, vilket motiveras av önskan att undvika att de blir bundna av stadgan när de agerar inom sitt eget behörighetsområde. De på varandra följande lydelserna har varierat mellan genomförandet av unionsrätten (CHARTE 4149/00 och CHARTE 4235/00) och tillämpningsområdet för unionsrätten (CHARTE 4316/00).

88 Förklaringar rörande [stadgan] (EUT C 303, 2007, s. 17).

89 Dom av den 26 februari 2013 ( C‑617/10, EU:C:2013:105).

90 Se punkt 70 ovan.

91 Se den 25e kongressen inom den internationella europarättsföreningen (Fide), öppningsanförande av J.M. Sauvé, hållet i Tallinn (Estland) den 30 maj 2012, där denne framhöll de tre aktuella tendenserna på den europeiska kontinenten i samband med de grundläggande rättigheterna, nämligen utvidgningen av rättigheterna, uppsplittringen i flera olika ursprung och mångfalden bland uttolkarna.

92 Se punkt 82 ovan. Denna kontroll av medlemsstaternas tillämpning av unionspolitiken inbegriper de rättsmedel som dessa på grundval av artikel 19 FEU föreskrivit för att garantera att medborgarna på de områden som omfattas av unionsrätten har faktisk möjlighet att få till stånd en prövning i domstol av lagenligheten av alla nationella rättsakter som genomför unionsrätten. Se för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses ( C‑64/16, EU:C:2018:117, punkterna 29–37).

93 Tillförsäkran enligt vilken kommissionen varje gång det blir nödvändigt skulle inleda överträdelseförfaranden mot medlemsstater som inte följt stadgan vid tillämpningen av unionsrätten, vilken framhålls i punkt 64 ovan, ingick i sig i ett sammanhang där kommissionen avsåg att garantera att unionens handlande är oklanderligt i fråga om grundläggande rättigheter, varvid stadgan skulle tjäna som vägledning för unionens politik och för medlemsstaternas genomförande av denna (se Strategi för Europeiska unionens konkreta tillämpning av stadgan om de grundläggande rättigheterna, KOM(2010) 573 slutlig, s. 4).

94 Se generaladvokat Sharpstons förslag till avgörande i målet Ruiz Zambrano ( C‑34/09, EU:C:2010:560, punkt 155).

95 I enlighet med följande bestämmelse: [v]arje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i denna stadga ska vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.

96 Se, dom av den 30 april 2014, Pfleger m.fl. ( C‑390/12, EU:C:2014:281, punkterna 57–60), dom av den 11 juni 2015, Berlington Hungary m.fl. ( C‑98/14, EU:C:2015:386, punkterna 90 och 91), dom av den 21 december 2016, AGET Iraklis ( C‑201/15, EU:C:2016:972, punkterna 102 och 103), samt dom av den 20 december 2017, Global Starnet ( C‑322/16, EU:C:2017:985, punkt 50).

97 Se R. Kovar, Droit de propriété, Répertoire du droit européen, januari 2007, 4 §, och C. Gauthier, S. Platon, D. Szymczak, Droit européen des droits de l’Homme, Sirey, 2017, s. 215.

98 Se ovan i punkt 47 nämnda rättspraxis.

99 Domen i de förenade målen SEGRO och Horváth, punkterna 62 och 63.

100 Se punkterna 157–159 i förevarande förslag till avgörande.

101 Se dels punkterna 92 och 106 i domen i de förenade målen SEGRO och Horváth, dels punkt 176 i förevarande förslag till avgörande.

102 Se dels punkt 91 i domen i de förenade målen SEGRO och Horváth, dels punkterna 179–182 i förevarande förslag till avgörande.

103 Den unionsrättsliga bestämmelse som åsidosatts ska syfta till att ge rättigheter åt privatpersoner, en överträdelse av denna bestämmelse ska vara tillräckligt väl preciserad och det ska föreligga ett direkt orsakssamband mellan denna överträdelse och den skada som vållats. Se dom av den 5 mars 1996 i de förenade målen Brasserie du pêcheur och Factortame ( C‑46/93 och C‑48/93, EU:C:1996:79, punkt 51). Se, för en senare tillämpning, dom av den 4 oktober 2018, Kantarev ( C‑571/16, EU:C:2018:807, punkt 94).

104 Se bland annat dom av den 30 maj 2013, kommissionen/Sverige ( C‑270/11, EU:C:2013:339, punkt 49). Se även kommissionens meddelande om tillämpning av artikel 228 i EG-fördraget [SEK(2005) 1658], punkt 16.1: När den bedömer betydelsen av de gemenskapsregler som har överträtts kommer kommissionen att ta mer hänsyn till arten och räckvidden av dessa regler än till vilken plats i normhierarkin reglerna har. En överträdelse av principen om icke-diskriminering bör till exempel alltid anses som mycket allvarlig, oberoende av om överträdelsen följer av en kränkning av principen … bör kränkningar av de grundläggande rättigheterna och de fyra grundläggande friheterna i fördraget alltid anses som allvarliga och leda till ekonomiska sanktioner som anpassas efter denna svårighetsgrad (min kursivering).

105 Se rättspraxis som det hänvisas till i fotnot 16 ovan.

106 Se dom av den 12 juli 1973, kommissionen/Tyskland ( 70/72, EU:C:1973:87, punkt 13), och dom av den 16 oktober 2012, Ungern/Slovakien ( C‑364/10, EU:C:2012:630, punkt 68).

107 Se bland annat dom av den 6 november 2012, K ( C‑245/11, EU:C:2012:685), dom av den 18 april 2013, Irimie ( C‑565/11, EU:C:2013:250), dom av den 4 juli 2013, Gardella ( C‑233/12, EU:C:2013:449, punkterna 37–41), dom av den 5 juni 2014, Mahdi ( C‑146/14 PPU, EU:C:2014:1320, punkt 64), dom av den 4 september 2014, Zeman ( C‑543/12, EU:C:2014:2143, punkt 39), dom av den 4 februari 2015, Melchior ( C‑647/13, EU:C:2015:54, punkt 29), dom av den 25 juni 2015, Loutfi Management Propriété intellectuelle ( C‑147/14, EU:C:2015:420, punkt 27), och dom av den 10 september 2015, Wojciechowski ( C‑408/14, EU:C:2015:591, punkt 53).

108 Om inte annat så för att tolkningen av innebörden hos en grundläggande rättighet, som utgör en bestämmelse av högsta rang, vilken bland annat är bindande för unionslagstiftaren inom ramen för dess normgivningsbehörighet, inte är en rutinuppgift.

109 Se dom av den 14 maj 1974, Nold/kommissionen ( 4/73, EU:C:1974:51), och dom av den 13 december 1979, Hauer ( 44/79, EU:C:1979:290).

110 Artikel 17.2 i stadgan gäller skyddet av immateriell egendom och är således inte aktuell i förevarande mål.

111 I denna bestämmelse, med rubriken Skydd för egendom föreskrivs att [v]arje fysisk eller juridisk person skall ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser. Ovanstående bestämmelser inskränker dock inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor eller av böter och viten.

112 Se dom av den 3 september 2008 i de förenade målen Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen ( C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkt 356), och dom av den 13 juni 2017, Florescu m.fl. ( C‑258/14, EU:C:2017:448, punkt 49).

113 I fråga om Europadomstolens praxis, se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 23 februari 1995, Gasus Dosier- und Fördertechnik GmbH mot Nederländerna, CE:ECHR:1995:0223JUD001537589, punkt 53; Europadomstolen, 12 december 2002, Wittek mot Tyskland, CE:ECHR:2002:1212JUD003729097, punkt 42, och Europadomstolen, 18 november 2010, Consorts Richet et Le Ber mot Frankrike, CE:ECHR:2010:1118JUD001899007, punkt 89. I fråga om domstolens praxis, se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich ( C‑283/11, EU:C:2013:28, punkt 34).

114 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 29 november 1991, Pine Valley Developments Ltd m.fl. mot Irland, CE:ECHR:1991:1129JUD001274287, punkt 51; Europadomstolen, 20 november 1995, Pressos Compania Naviera SA m.fl. mot Belgien, CE:ECHR:1995:1120JUD001784991, punkt 29, samt Europadomstolen, 18 april 2002, Ouzounis m.fl. mot Grekland, CE:ECHR:2002:0418JUD004914499, punkt 24.

115 Dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich ( C‑283/11, EU:C:2013:28, punkt 34), samt dom av den 3 september 2015, Inuit Tapiirit Kanatami m.fl/kommissionen, ( C‑398/13 P, EU:C:2015:535, punkt 60).

116 När det gäller en nyttjanderätt överförs endast usus till dess innehavare, medan fructus och abusus kvarstår hos ägaren.

117 Se, för en översikt över vad som utmärker ett nyttjande, så som det föreskrevs i romersk rätt, under antiken, samt i olika medlemsstaters lagstiftning, generaladvokat Jacobs förslag till avgörande i målet Goed Wonen ( C‑326/99, EU:C:2001:115, punkterna 54–56).

118 Som exempel har Europadomstolen, i samband med artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen, såsom egendom betraktat ett nyttjande (Europadomstolen, 12 december 2002, Wittek mot Tyskland, CE:ECHR:2002:1212JUD003729097, punkterna 43 och 44, samt Europadomstolen, 16 november 2004, Bruncrona mot Finland, CE:ECHR:2004:1116JUD004167398, punkt 78), andra former av servitut (Europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna, 13 december 1984, S mot Förenade kungariket, CE:ECHR:1984:1213DEC001074184, §§ 238 och 239), samt personlig rätt att besitta den egendom som är föremål för ett arrendeavtal (Europadomstolen, 24 juni 2003, Stretch mot Förenade kungariket, CE:ECHR:2003:0624JUD004427798, punkt 35).

119 Jag noterar att ett upphörande av en nyttjanderätt inom många nationella lagstiftningar är förbjudet enligt lag, eller åtminstone föremål för ägarens samtycke. Dessutom sker nyttjandet, i dess egenskap av personligt servitut, som längst på livstid, varför det inte övergår till nyttjanderättshavarens arvingar vid dennes frånfälle utan återgår till ägaren. Se generaladvokat Jacobs förslag till avgörande i målet Goed Wonen ( C‑326/99, EU:C:2001:115, punkt 56).

120 Se, analogt, dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich ( C‑283/11, EU:C:2013:28, punkt 35). Med andra ord omvandlar inte förhållandet att nyttjanderätten inte kan överlåtas av nyttjanderättshavaren till tredje part detta nyttjande till en individuell rätt vars värde inte låter sig beräknas.

121 Se generaladvokat Jacobs förslag till avgörande i målet Goed Wonen ( C‑326/99, EU:C:2001:115, punkt 56).

122 Se artikel 1 i dekret nr 88 av den 15 juni 2001 om genomförande av lag nr XCV av år 1995 om valuta.

123 I artiklarna 6:110 och 6:111 i den nya civillagen bibehålls denna lösning.

124 Se, analogt, domen i de förenade målen SEGRO och Horváth, punkt 103. Se även Europadomstolen, 29 november 1991, Pine Valley Developments Ltd m.fl. mot Irland, CE:ECHR:1991:1129JUD001274287, punkt 51, samt Europadomstolen, 22 juli 2008, Köktepe mot Turkiet, CE:ECHR:2008:0722JUD003578503, punkt 89: sökanden förvärvade 1993 i god tro den omtvistade marken som vid denna tidpunkt i fastighetsregistret förbehållslöst klassificerades som jordbruksmark … utan inskränkning, vilket är det enda som äger giltighet i enlighet med turkisk rätt …. Sökandens förvärv av marken var således inte behäftad med någon som helst regelstridighet som skulle kunna anföras mot denne; om det inte förhöll sig så hade förvisso den allmänna inskrivningsmyndigheten utfärdat ett i vederbörlig ordning upprättat äganderättsbevis … (min kursivering).

125 I enlighet med 5 § punkt 1 i lagen om fastighetsregistret bör man om inte motsatsen har bevisats förutsätta att en uppgift rörande en fastighet införd i registret är korrekt och att uppgift avförd från registret rörande en fastighet inte längre föreligger.

126 I 3 § i lagen om fastighetsregistret, upphävd med verkan från den 15 mars 2014 genom 12 § led a i lag nr CCIV av år 2013 om ändring av [lagen om fastighetsregistret] föreskrevs fram till nämnda tidpunkt att en rättighet inträder först när den har införts i registret och att det för varje ändring krävs en ny inskrivning.

127 Se, analogt, domen i de förenade målen SEGRO och Horváth, punkterna 109 och 110. Se även Europadomstolen, 23 september 2014, Valle Pierimpiè Società Agricola S.p.a. mot Italien, CE:ECHR:2014:0923JUD004615411, punkterna 48–51.

128 Se, för ett liknande resonemang, domen i de förenade målen SEGRO och Horváth, punkterna 116, 117 och 121.

129 Se Europadomstolen, 23 september 1982, Sporrong och Lönnroth mot Sverige, CE:ECHR:1982:0923JUD000715175, punkt 67; Europadomstolen, 21 februari 1986, James m.fl. mot Förenade kungariket, CE:ECHR:1986:0221JUD000879379, punkt 37, och Europadomstolen, 12 december 2002, Wittek mot Tyskland, CE:ECHR:2002:1212JUD003729097, punkt 41.

130 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 23 september 1982, Sporrong och Lönnroth mot Sverige, CE:ECHR:1982:0923JUD000715275, punkterna 62 och 63, samt Europadomstolen, 21 februari 1986, James m.fl. mot Förenade kungariket, CE:ECHR:1986:0221JUD000879379, punkt 40.

131 Se, analogt, domen i de förenade målen SEGRO och Horváth, punkt 63.

132 Sålunda har Europadomstolen funnit att skyldigheten för en privatperson att överlåta sin fastighet till en annan privatperson utgör en överföring av egendom och därmed även ett berövande (se Europadomstolen, 21 februari 1986, James m.fl. mot Förenade kungariket, CE:ECHR:1986:0221JUD000879379; Europadomstolen, 21 februari 1990, Håkansson och Sturesson mot Sverige, CE:ECHR:1990:0221JUD001185585, samt Europadomstolen, 10 juli 2014, Milhau mot Frankrike, CE:ECHR:2014:0710JUD000494411).

133 Se bland annat Europadomstolen, 23 september 1982, Sporrong och Lönnroth mot Sverige, CE:ECHR:1982:0923JUD000715175, punkt 69, samt Europadomstolen, 12 december 2002, Wittek mot Tyskland, CE:ECHR:2002:1212JUD003729097, punkt 53.

134 Se bland annat Europadomstolen, 12 december 2002, Wittek mot Tyskland, CE:ECHR:2002:1212JUD003729097, punkt 54.

135 Se bland annat Europadomstolen, 21 februari 1986, James m.fl. mot Förenade kungariket, CE:ECHR:1986:0221JUD000879379, punkt 54. Det bör noteras att det i artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen inte nämns någon gottgörelse. Som Europadomstolen har konstaterat i sin dom skulle dock avsaknaden av en skyldighet till ersättning göra skyddet för rätten till egendom i stor utsträckning illusoriskt och overksamt. Europadomstolen har således kompenserat tystlåtenheten i texten genom bedömningen att kravet på ersättning implicit följer av artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1 sedd i sin helhet (Europadomstolen, 8 juli 1986, Lithgow m.fl. mot Förenade kungariket, CE:ECHR:1986:0708JUD000900680, punkt 109).

136 Artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen garanterar inte rätt till full gottgörelse eftersom den legitima samhällsnyttan kan tala för en ersättning som är lägre än det fulla marknadsvärdet. Vidare har Europadomstolen fastställt att staten här har ett omfattande bedömningsutrymme (Europadomstolen, 21 februari 1986, James m.fl. mot Förenade kungariket, CE:ECHR:1986:0221JUD000879379, punkt 54).

137 Se bland annat Europadomstolen, 21 februari 1986, James m.fl mot Förenade kungariket, CE:ECHR:1986:0221JUD000879379, punkt 54; Europadomstolen, 9 december 1994, De heliga klostren mot Grekland, CE:ECHR:1994:1209JUD001309287, punkt 71, samt Europadomstolen, 23 november 2000, Före detta Kung Constantinos av Grekland m.fl, mot Grekland, CE:ECHR:2000:1123JUD002570194, punkt 89.

138 Se bland annat Europadomstolen, 21 februari 1997, Guillemin mot Frankrike, CE:ECHR:1997:0221JUD001963292, punkt 54.

139 Enligt min uppfattning är villkoren 3) och 5) av samma slag. En åtgärd som medför berövande av en frihet kan inte anses vara förenlig med det väsentliga innehållet i rätten till egendom om det inte, som kompensation för fråntagandet av egendom, föreskrivs en rimlig ersättning som utbetalas i rimlig tid, om inte exceptionella omständigheter föreligger.

140 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 1 december 2005, Păduraru mot Rumänien, CE:ECHR:2005:1201JUD006325200, punkt 77.

141 Se 5 § punkt 13 i 2013 års lag om jordbruksmark.

142 Se bland annat Europadomstolen, 21 februari 1986, James m.fl. mot Förenade kungariket, CE:ECHR:1986:0221JUD000879379, punkt 46; Europadomstolen, 22 juni 2004, Broniowski mot Polen, CE:ECHR:2004:0622JUD003144396, punkt 149, samt Europadomstolen, 14 februari 2006, Lecarpentier m.fl. mot Frankrike, CE:ECHR:2006:0214JUD006784701, punkt 44.

143 Se fotnot 26 ovan.

144 Se, analogt, dom av den 13 juni 2017, Florescu m.fl. ( C‑258/14, EU:C:2017:448, punkt 57).

145 Se, analogt, domen i de förenade målen SEGRO och Horváth, punkterna 92, 93, 106, 121 och 122.

146 Jag erinrar om att denna övergångsperiod ursprungligen var fastställd till tjugo år men att den till sist förkortades till fyra månader och 15 dagar (se ovan punkterna 24 och 25).

147 Såsom angavs i punkterna 29 och 62 ovan fann Alkotmánybíróság (författningsdomstolen) i sin dom nr 25 av den 21 juli 2015 att sådana bestämmelser om ersättning var förenliga med den ungerska grundlagen till den del som ägaren, för sin del, kan erhålla ersättning från staten.

148 I enlighet med denna bestämmelse kan nyttjanderättshavaren vid upphävandet av nyttjandet, i kraft av bestämmelserna om oberättigad vinst, av ägaren utkräva en ersättning som motsvarar egendomens värdeökning till följd av särskilda iståndsättnings- eller reparationsarbeten som han låtit utföra för egna medel.

149 I enlighet med denna bestämmelse ska [o]m ansvaret för att avtalet inte kan verkställas inte kan tillvitas någon av parterna, … en tjänst som tillhandahållits innan avtalet löpt ut vara föremål för vederlag; om den andra parten inte har utfört den tjänst som svarar mot en redan utbetald ekonomisk ersättning ska detta belopp återbetalas. Som kommissionen noterar är det, med tanke på Ungerns argumentering i fråga om den hävdade ursprungliga ogiltigheten av de berörda avtalen om nyttjande, minst sagt märkligt att landet i denna kontext åberopar de civilrättsliga bestämmelserna om omöjlighet att genomföra ett avtal – vilket förmodas vara giltigt – och inte bestämmelserna om återställande av ett tidigare tillstånd, vilket rubbats (restitutio in integrum), i händelse avtalet är ogiltigt.

150 Se, analogt, domen i de förenade målen SEGRO och Horváth, punkt 91.

151 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 30 maj 2000, Carbonara och Ventura mot Italien, CE:ECHR:2000:0530JUD002463894, punkt 67, samt Europadomstolen, 9 oktober 2003, Biozokat A.E. mot Grekland, CE:ECHR:2003:1009JUD006158200, punkt 29. Se även J.F. Kjølbro, Den Europæiske Menneskerettighedskonvention: for praktikere, 4. udgave, s. 1230.

152 Se, analogt, domen i de förenade målen SEGRO och Horváth, punkt 91.

153 Se, analogt, Europadomstolen, 12 juni 2003, Lallement mot Frankrike, CE:ECHR:2003:0612JUD004604499, punkt 10.

154 Se, analogt, domen i de förenade målen SEGRO och Horváth, punkt 91. I fråga om Ungerns argument, enligt vilket de personer som berövats sin nyttjanderätt fortsatt skulle kunna besitta den berörda jordbruksmarken genom att exempelvis ingå ett jordbruksarrende med markägarna, räcker det att, i likhet med kommissionen, notera att denna lösning inte ger någon garanti åt de förstnämnda eftersom ingenting tvingar markägarna att ingå ett sådant avtal.