Förslag till avgörande av generaladvokat ATHANASIOS RANTOS föredraget den 5 september 2024

1 Originalspråk: franska.

2 Det rör sig i förevarande fall om följande flygbolag: Air Kanada, Air France-KLM, Société Air France (nedan kallat Air France), Koninklijke Luchtvaart Maatschappij NV (nedan kallat KLM), British Airways plc, Cargolux Airlines International SA (nedan kallat Cargolux), Cathay Pacific Airways Ltd, Deutsche Lufthansa AG (nedan kallat Lufthansa), Japan Airlines International Co. Ltd (nedan kallat Japan Airlines), LATAM Airlines Group SA och Lan Cargo SA, Martinair Holland NV (nedan kallat Martinair), SAS Cargo Group m.fl. (nedan kallat SAS Cargo Group), Singapore Airlines Ltd och Singapore Airlines Cargo Pte Ltd (nedan kallat Singapore Airlines).

3 Dom av den 30 mars 2022, Martinair Holland/kommissionen ( T‑323/17, EU:T:2022:174) (nedan kallad domen i målet Martinair), SAS Cargo Group m.fl./kommissionen ( T‑324/17, EU:T:2022:175) (nedan kallad domen i målet SAS Cargo Group), Koninklijke Luchtvaart Maatschappij/kommissionen ( T‑325/17, EU:T:2022:176) (nedan kallad domen i målet KLM), Air Kanada/kommissionen ( T‑326/17, EU:T:2022:177) (nedan kallad domen i målet Air Kanada), Cargolux Airlines/kommissionen ( T‑334/17, EU:T:2022:178) (nedan kallad domen i målet Cargolux Airlines), Air France-KLM/kommissionen ( T‑337/17, EU:T:2022:179) (nedan kallad domen i målet Air France-KLM), Air France/kommissionen ( T‑338/17, EU:T:2022:180) (nedan kallad domen i målet Air France), Japan Airlines/kommissionen ( T‑340/17, EU:T:2022:181) (nedan kallad domen i målet Japan Airlines), British Airways/kommissionen ( T‑341/17, EU:T:2022:182) (nedan kallad domen i målet British Airways), Deutsche Lufthansa m.fl./kommissionen ( T‑342/17, EU:T:2022:183) (nedan kallad domen i målet Deutsche Lufthansa), Cathay Pacific Airways/kommissionen ( T‑343/17, EU:T:2022:184) (nedan kallad domen i målet Cathay Pacific Airways), LATAM Airlines Group och Lan Cargo/kommissionen ( T‑344/17, EU:T:2022:185) (nedan kallad domen i målet LATAM Airlines Group och Lan Cargo), Singapore Airlines och Singapore Airlines Cargo/kommissionen ( T‑350/17, EU:T:2022:186) (nedan kallad domen i målet Singapore Airlines).

4 Beslut C(2017) 1742 final om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF, artikel 53 i EES-avtalet och artikel 8 i avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om luftfart (ärende AT.39258 – Flygfrakt).

5 C‑413/14 P, EU:C:2017:632) (nedan kallad domen i målet Intel.

6 C‑697/19 P, EU:C:2022:478) (nedan kallad domen i målet Sony.

7 Detta tillägg infördes år 1996. Det har därefter avskaffats och återinförts flera gånger och varit föremål för flera ändringar (se skälen 114–117 i det omtvistade beslutet).

8 Detta tillägg motiverades av ökade kostnader till följd av höjda försäkringspremier, ökade säkerhetskostnader och driftmässiga brister, såsom byte av rutt för vissa flygningar (se skälen 577–580 i det omtvistade beslutet).

9 Dessa provisioner var kopplade till speditörernas kostnader för uttag av befraktarnas tilläggsavgifter för fraktförarnas räkning (se skälen 675–677 i det omtvistade beslutet).

10 Under denna utredning, som följde på en ansökan om immunitet som Lufthansa och vissa av dess dotterbolag ingett med stöd av kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 45, 2002, s. 3) (nedan kallat 2002 års meddelande om förmånlig behandling), genomförde kommissionen oanmälda inspektioner i flera fraktförares lokaler – i enlighet med artikel 20 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101] och [102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1) –, mottog kommissionen ansökningar från vissa fraktförare med stöd av 2002 års meddelande om förmånlig behandling och begärde kommissionen vid flera tillfällen att bolagen skulle inkomma med upplysningar.

11 Meddelandet om invändningar avsåg totalt 27 fraktförare, däribland klagandebolagen.

12 Kommissionens beslut K(2010) 7694 slutlig av den 9 november 2010 om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF, artikel 53 i EES-avtalet och artikel 8 i avtalet [mellan gemenskapen och Schweiz om luftfart] (ärende COMP/39258 – Flygfrakt). Detta beslut avsåg 21 fraktförare, däribland klagandebolagen.

13 I detta beslut påpekade kommissionen först att de fraktförare som befunnits ansvariga hade samordnat sitt beteende vid prissättningen av tillhandahållandet av frakttjänster. Kommissionen ålade därefter nämnda fraktförare sanktioner och ålade slutligen bolagen att omedelbart upphöra med överträdelserna och avstå från varje handling eller beteende som avsågs i nämnda beslut eller som hade samma eller liknande syfte eller effekt.

14 Vad gäller klagandebolagen, se domarna Air Kanada/kommission ( T‑9/11, EU:T:2015:994), Koninklijke Luchtvaart Maatschappij/kommissionen ( T‑28/11, EU:T:2015:995), Japan Airlines/kommissionen ( T‑36/11, EU:T:2015:992), Cathay Pacific Airways/kommissionen ( T‑38/11, EU:T:2015:985), Cargolux Airlines/kommissionen ( T‑39/11, EU:T:2015:991), LATAM Airlines Group och Lan Cargo/kommissionen ( T‑40/11, EU:T:2015:986), Singapore Airlines och Singapore Airlines Cargo Pte/kommissionen ( T‑43/11, EU:T:2015:989), Deutsche Lufthansa m.fl./kommissionen ( T‑46/11, EU:T:2015:987), British Airways/kommissionen ( T‑48/11, EU:T:2015:988, fastställd efter överklagande genom dom av den 14 november 2017, British Airways/kommissionen, C‑122/16 P, EU:C:2017:861), SAS Cargo Group m.fl./kommissionen ( T‑56/11, EU:T:2015:990), Air France-KLM/kommissionen ( T‑62/11, EU:T:2015:996), Air France/kommissionen ( T‑63/11, EU:T:2015:993) och Martinair Holland/kommissionen ( T‑67/11, EU:T:2015:984).

15 Kommissionen grundar sig på samma meddelande om invändningar av den 19 december 2007. Den 20 maj 2016 skickade kommissionen en skrivelse till de fraktförare som hade blivit föremål för sanktioner genom 2010 års beslut och som hade väckt talan mot detta beslut vid tribunalen. I skrivelsen underrättades fraktförarna om att kommissionen avsåg att anta ett nytt beslut och uppmanades fraktförarna att inkomma med synpunkter om detta.

16 Se avsnitten 4.1 och 4.3–4.6 i det omtvistade beslutet. För att ta ut bränsletillägget på lokal nivå tillämpades enligt skäl 119 i nämnda beslut ofta ett system där ändringen först tillkännagavs av de dominerande flygbolagen på vissa flyglinjer eller i vissa länder och övriga bolag sedan följde efter. Dessutom organiserade lokala transportsammanslutningar multilaterala diskussionsforum som kunde användas i detta syfte.

17 Se avsnitt 5 i det omtvistade beslutet.

18 Se skälen 822–824 i det omtvistade beslutet. Före detta datum (markerat av ikraftträdandet av förordning nr 1/2003) gav rådets förordning (EEG) nr 3975/87 av den 14 december 1987 om förfarandet för tillämpning av konkurrensreglerna på företag inom luftfartssektorn (EGT L 374, 1987, s. 1) kommissionen befogenhet att tillämpa artiklarna 101 och 102 FEUF på internationella lufttransporter mellan flygplatser inom unionen, med undantag för internationella lufttransporter mellan flygplatser i en medlemsstat och flygplatser i tredjeland som fortfarande omfattades av artiklarna 104 och 105 FEUF.

19 Se skälen 825–828 i det omtvistade beslutet. Före detta datum (markerat av ikraftträdandet av rådets förordning (EG) nr 411/2004 av den 26 februari 2004 om upphävande av förordning (EEG) nr 3975/87 och om ändring av förordning (EEG) nr 3976/87 och förordning nr 1/2003 med avseende på luftfart mellan gemenskapen och tredjeland (EUT L 68, 2004, s. 1)) utvidgade nämligen protokoll 21 till EES-avtalet om tillämpning av konkurrensregler tillämpliga på företag (EGT L 1, 1994, s. 181) det system som föreskrivs i förordning (EEG) nr 3975/87 (se fotnot 18 i förevarande förslag till avgörande) vid tillämpningen av konkurrensreglerna i EES-avtalet, vilket således innebär att kommissionen inte kan tillämpa artiklarna 53 och 54 i EES-avtalet på internationella lufttransporter mellan flygplatser i EES-länder som inte är medlemmar i unionen och flygplatser i tredjeländer.

20 Se skälen 829–832 i det omtvistade beslutet. Före detta datum (markerat av ikraftträdandet av beslut nr 1/2007 av gemenskapens och Schweiz gemensamma luftfartskommitté, inrättad genom avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om luftfart av den 5 december 2007 om ersättning av bilagan till avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om luftfart (EUT L 34, 2008, s. 19)), var nämligen förordning (EEG) nr 3975/87 tillämplig (se fotnot 18 i förevarande förslag till avgörande). Kommissionen preciserade att syftet med det omtvistade beslutet inte var att påvisa en överträdelse av artikel 8 i avtalet mellan gemenskapen och Schweiz om luftfart med avseende på frakttjänster mellan Schweiz och tredjeländer.

21 Se skälen 1036–1040 i det omtvistade beslutet.

22 Se skäl 1042 i det omtvistade beslutet.

23 Se skäl 1043 i det omtvistade beslutet.

24 Se skäl 1046 i det omtvistade beslutet. Kommissionen har preciserat att kartellen i många fall organiserades centralt och att den lokala personalen enbart tillämpade kartellöverenskommelserna, eftersom en enhetlig tillämpning av tilläggen på global nivå var viktigt för kartellen.

25 I avsnitt 6 (närmare bestämt i skälen 1070–1145) i det omtvistade beslutet identifierade kommissionen de fraktförare som befunnits ansvariga, i deras egenskap av företag, som de som det omtvistade beslutet riktade sig till.

26 Se skälen 846–861 i det omtvistade beslutet. Kommissionen har identifierat ett allmänt system för samordning av priset på frakttjänster, vilket utgör en komplex överträdelse som består av olika beteenden som antingen kan betecknas som avtal eller som ett samordnat förfarande inom ramen för vilka konkurrenterna medvetet har ersatt riskerna med konkurrens med vad som i praktiken är ett samarbete mellan bolagen.

27 Detta beteende hade ett enda konkurrensbegränsande syfte, nämligen att hindra konkurrensen inom fraktsektorn inom EES, avsåg en enda tjänst (nämligen tillhandahållande av frakttjänster och prissättningen av dessa), avsåg samma bolag, var av en enda art och bestod av tre komponenter, nämligen bränsletillägget, säkerhetstillägget och beslutet att inte betala provision, om vilka det ofta förts gemensamma diskussioner under samma kontakter med konkurrenterna (se skälen 869–880 i det omtvistade beslutet). Även om vissa klagandebolag (nämligen Air Kanada, SAS Cargo Group och LAN Cargo) inte deltog i var och en av de tre delarna av den enda överträdelsen, ansåg kommissionen likväl att bolagen, med hänsyn till deras delaktighet i de andra delarna av överträdelsen, rimligen hade kunnat förutse ett utbyte mellan parterna angående andra delar och var beredda att bära risken för detta, men även att det fanns bevis för att dessa bolag kände till diskussionerna om dessa andra delar (se skälen 881–883 i det omtvistade beslutet). Den aktuella överträdelsen var dessutom fortlöpande (se skäl 884 i det omtvistade beslutet).

28 Se skälen 903–921 i det omtvistade beslutet. I detta sammanhang fann kommissionen, med hänsyn till den omtvistade kartellens världsomspännande räckvidd, att de kontakter som ägt rum i tredjeländer och kontakterna avseende flyglinjer som fraktförarna aldrig hade trafikerat eller inte lagligen hade kunnat trafikera var relevanta för att fastställa att det förelåg en enda, fortlöpande överträdelse (se skälen 885–890 i det omtvistade beslutet). Kommissionen undersökte även de bestämmelser som gällde i vissa tredjeländer och underkände de argument som flera fraktförare som befunnits ansvariga hade anfört om att de enligt dessa bestämmelser var skyldiga att samordna tilläggsavgifterna, med motiveringen att dessa fraktförare inte hade lagt fram bevis för att de hade agerat under påverkan av nämnda tredjeländer (se skälen 972–1023 i det omtvistade beslutet).

29 Se skälen 1024–1035 i det omtvistade beslutet.

30 Se skälen 1047–1052 i det omtvistade beslutet.

31 Kommissionen preciserade närmare bestämt att kartellen innebar en överträdelse av artikel 101 FEUF under perioden 7 december 1999–14 februari 2006, vad gäller luftfart mellan flygplatser inom unionen, och under perioden 1 maj 2004–14 februari 2006, vad gäller lufttransporter på flyglinjer mellan unionen och tredjeländer, av artikel 53 i EES-avtalet under perioden 7 december 1999–14 februari 2006, vad gäller EES-interna flyglinjer, och under perioden 19 maj 2005–14 februari 2006, vad gäller luftfart på linjer inom EES (ej unionen) och tredjeländer, av artikel 8 i avtalet mellan gemenskapen och Schweiz om luftfart under perioden 1 juni 2002–14 februari 2006, vad gäller luftfart på flyglinjerna mellan unionen och Schweiz (se skäl 1146 i det omtvistade beslutet).

32 Se skälen 1147–1169 i det omtvistade beslutet.

33 Se avsnitt 8 i det omtvistade beslutet. I enlighet med riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning (EG) nr 1/2003 (EUT C 210, 2006, s. 2) beräknade kommissionen böternas grundbelopp med beaktande av försäljningsvärdet, överträdelsens allvar och varaktighet och gjorde med tillämpning av tilläggsbeloppet (avsnitt 8.3 i det omtvistade beslutet) justeringar på grundval av försvårande och förmildrande omständigheter (avsnitt 8.4 i detta beslut) och gränsen på 10 procent av omsättningen (avsnitt 8.5 i detta beslut), med beaktade av ansökningar om förmånlig behandling (avsnitt 8.6 i samma beslut) och betalningsförmågan hos de fraktförare som befunnits ansvariga (avsnitt 8.7 i det omtvistade beslutet), för att slutligen fastställa bötesbeloppen för sistnämnda fraktförare (se avsnitt 8.8 i detta beslut).

34 Dessa grunder rör möjligheten att fastställa och ålägga sanktioner för en överträdelse avseende inkommande frakttjänster och tjänster på flyglinjer mellan unionen och tredjeländer före den 1 maj 2004 och på flyglinjer mellan EES (ej unionen) och tredjeländer före den 19 maj 2005.

35 Domarna i målen Martinair, KLM, Cargolux, Air France-KLM, Air France, Deutsche Lufthansa och Singapore Airlines.

36 Artikel 1.1 h och 1.4 h i det omtvistade beslutet (domen i målet Japan Airlines) respektive artikel 1.1 g och 1.4 i detta beslut (domen i målet Cathay Pacific Airways).

37 Artikel 1.1 a, 1.2 a, 1.3 a och 1.4 a i nämnda beslut (domen i målet Air Kanada).

38 Artikel 1.1 e, 1.2 e och 1.3 e i samma beslut, respektive artikel 1.4 e däri (domen i målet British Airways).

39 Artikel 1.1 i och j, 1.3 i och j och 1.4 i och j i det omtvistade beslutet, artikel 1.2 i och j i detta beslut och artikel 3 i i nämnda beslut (domen i målet Latam Airlines Group och Lan Cargo).

40 Artikel 1.1 o, p och q, 1.2 o och p, 1.3 o och p och 1.4 o, p och q i samma omtvistade beslut, artikel 1.2 o och p i det omtvistade beslutet, artikel 1.3 o och p i nämnda beslut och artikel 3 n–r i nämnda beslut (domen i målet SAS Cargo Group).

41 Jag preciserar att uttrycket extraterritoriell behörighet, som används i förevarande förslag till avgörande, i allmänhet avser kommissionens tillämpning av unionens och EES konkurrensrätt med avseende på förfaranden som har inletts utanför EES av företag som också är etablerade utanför EES, oberoende av eventuella diskussioner om den exakta räckvidden av en sådan definition (se, bland annat, förslag till avgörande av generaladvokaten Wathelet i målet InnoLux/kommissionen, C‑231/14 P, EU:C:2015:292, punkt 37).

42 Se punkt 12 i förevarande förslag till avgörande.

43 Se, bland annat, domen i målet Air Kanada, punkt 212.

44 Se, bland annat, domen i målet Air Kanada, punkt 213.

45 Se, bland annat, domen i målet Air Kanada, punkt 279.

46 Det rör sig närmare bestämt om följande flygbolag: Air Kanada (den första grundens första del), Japan Airlines (den första grunden), Air France (den första grundens andra del), Air France-KLM (den andra grundens andra del), Singapore Airlines (den första grundens andra del) Deutsche Lufthansa (den enda grundens första del) och Cargolux (den första grundens första del).

47 Ett klagandebolag (nämligen Singapore Airlines, genom dess första grunds första del) tar även upp detta argument mot bakgrund av missuppfattningen av grunden för talan avseende kommissionens bristande behörighet, genom att tribunalen prövade denna grund som om den grundade sig på bestridandet av kommissionens behörighet med stöd av en annan grund än folkrätten, vilket var ett nödvändigt, men otillräckligt villkor, för att fastställa kommissionens behörighet i förevarande mål.

48 Eftersom begreppet kvalificerade effekter i folkrätten klart skiljer sig från begreppet konkurrensbegränsning i artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet, skulle det strida mot den grundläggande principen om unionsrättens autonomi i förhållande till såväl medlemsstaternas rätt som folkrätten att fastställa det territoriella tillämpningsområdet för en bestämmelse i ett unionsfördrag grundat på folkrätten.

49 Vad gäller artikel 101 FEUF framgår detta av domen av den 27 september 1988, Ahlström Osakeyhtiö m.fl./kommissionen ( 89/85, 104/85, 114/85, 116/85, 117/85 och 125/85–129/85, EU:C:1988:447, punkterna 11–18) (nedan kallad domen i pappersmassemålen).

50 Det förefaller som om den vanligaste formuleringen av detta kriterium i konkurrensrätten, som utarbetats i Förenta staterna, hänvisar till direkta, väsentliga och förutsebara effekter på handeln i Förenta staterna, såsom preciserats i Foreign Trade Antitrust Improvements Act of 1982 (FTAIA) (Pub. L. No. 97–290, 96 Stat. 1246 (kodifierad genom 15 U.S.C. § 6a)). Enligt denna lagstiftning ska den så kallade Shermanlagen inte längre tillämpas på något annat beteende som innebär handel med främmande länder än import, såvida inte detta beteende har en direkt, väsentlig och rimligen förutsebar effekt (direct, substantial, and reasonably foreseable effect) på inrikeshandel eller import eller på en inhemsk persons exportverksamhet. Se, bland annat, i doktrinen, Claudel, E. Territorialité vs extraterritorialité: les affres du champ d’application dans l’espace du droit européen de la concurrence, L’extraterritorialité en droit de l’Union européenne, 2021, s. 142; Wagner-von Papp, F., Competition Law, Extraterritoriality & Bilateral Agreements Research handbook on International Competition Law, 2012, s. 23–39.

51 Vidare delar jag inte tribunalens uppfattning att kriteriet om kvalificerade effekter (i likhet med genomförandekriteriet) inte enbart ligger till grund för kommissionens behörighet med stöd av folkrätten eller gör det möjligt att motivera tillämpningen av unionens och EES konkurrensregler med stöd av folkrätten (se, bland annat, domen i målet Air Kanada, punkterna 212 och 226), utan även är förankrat i lydelsen av artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet (domen i målet Air Kanada, punkt 233) och således, i egenskap av unionsrättsligt kriterium, omfattas av tillämpningen av dessa bestämmelser. Enligt min mening utgör detta kriterium ett specifikt folkrättsligt kriterium som skiljer sig från kriterierna för tillämpning av artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet och, som jag kommer att precisera nedan, inte sammanfaller med kriteriet om konkurrensbegränsning (genom syfte eller resultat) på den inre marknaden (se punkt 42 i förevarande förslag till avgörande).

52 Se, bland annat, förslag till avgörande av generaladvokaten Mayras i målet Imperial Chemical Industries/kommissionen ( 48/69, EU:C:1972:32, s. 699–700), förslag till avgörande av generaladvokaten Darmon i de förenade målen Ahlström Osakeyhtiö m.fl./kommissionen ( 89/85, 104/85, 114/85, 116/85, 117/85 och 125/85–129/85, EU:C:1988:258, punkterna 19–46) (nedan kallade pappersmassemålen) och förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Intel (punkt 297). Som generaladvokaten Darmon konstaterade i pappersmassemålen (punkterna 19–21), härrör teorin om kvalificerade effekter som grund för internationell behörighet från territorialitetsprincipen, och närmare bestämt från principen om objektiv territorialitet (som skiljer sig från principen om subjektiv territorialitet), som gör det möjligt för en stat att ha kännedom om ageranden som påbörjats i utlandet men som åtminstone delvis har genomförts på dess eget territorium. Se även OECD Revised recommendation of the Council Concerning Cooperation between Member countries on Anticompetitive Practices affecting International Trade (OECD-rådets rekommendationer om samarbete mellan medlemsstater om konkurrensbegränsande metoder som påverkar internationell handel, 1995 (tillgänglig endast på engelska på följande adress: http://www.oecd.org/daf/competition/21570317.pdf). Se, i doktrinen, Martyniszyn, M., Extraterritoriality in competition law: changing frictions, Parrish, A., och Ryngaert, C. eds. Research Handbook on Extraterritoriality in International Law, Northampton, 2023, s. 35–48.

53 I doktrinen lyfts utvecklingen av domstolens praxis på detta område fram (se, bland annat, Puetz, A., Extraterritoriality in European Law: Airfreight and Beyond, Air and Space Law, vol. 46, nr 6, 2021, s. 770–774, Munari, M., Sui limiti internazionali all’applicazione extraterritoriale del diritto europeo della concorrenza, Rivista di Diritto Internazionale, fasc.1, 2016, s. 42–50). Trots att kriteriet om kvalificerade effekter föreföll ha beaktats i mycket gammal rättspraxis (dom av den 25 november 1971, Béguelin Import, 22/71, EU:C:1971:113, punkt 11), och bekräftats i förslag till avgörande från vissa generaladvokater (se förslag till avgörande av generaladvokaten Mayras i målet Imperial Chemical Industries/kommissionen, 48/69, EU:C:1972:32, s. 699–700, och förslag till avgörande av generaladvokaten Darmon i pappersmassemålen, punkterna 19–46), prövade domstolen inledningsvis frågan om extraterritoriell tillämpning av unionens konkurrensregler mot bakgrund av doktrinen om en enda ekonomisk enhet (se dom av den 14 juli 1972, Imperial Chemical Industries/kommissionen, 48/69, EU:C:1972:70, punkterna 130–141), därefter mot bakgrund av genomförandekriteriet (se domen i pappersmassemålen, punkterna 12–17) och slutligen mot bakgrund av kriteriet om effekter (se domen i målet Intel, punkterna 40–47). Beträffande tvetydigheten i effektteorin och dess allmänt oklara förhållande till genomförandeteorin, se bland annat, Wagner-von Papp, F., Competition Law, Extraterritoriality & Bilateral Agreements, Research handbook on International Competition Law, 2012, s. 42–46. Se, även, Prete, L., On implementation and effects: the recent case-law on the territorial (or extraterritorial?) application of EU competition rules, i Journal of European competition law & practice, vol. 9, nr 8, 2018, s. 493. Den sistnämnda författaren anser att genomförandekriteriet, enligt generaladvokat Wahl i hans förslag till avgörande i målet Intel, är en underkategori till effektkriteriet, medan domstolen, i domen i målet Intel, ansåg att det är ett alternativt kriterium.

54 När domstolen konfronterades med generaladvokaten Darmons uttryckliga förslag i dessa mål att använda kriteriet om kvalificerade effekter (i formuleringen kriteriet direkt, väsentlig och förutsebar effekt) som kriterium för unionens behörighet (vid den tidpunkten Europeiska ekonomiska gemenskapen) (punkterna 57 och 58 i förslaget till avgörande), hänvisade den, efter att ha gjort en åtskillnad mellan upprättandet av en konkurrensbegränsande samverkan och dess genomförande (domen i pappersmassemålet, punkt 16), endast till den omständigheten att samverkan hade genomförts inom den inre marknaden (vid den tidpunkten, den gemensamma marknaden) (domen i pappersmassemålet, punkt 17). I förevarande fall avser det genomförande som domstolen har hänvisat till den omständigheten att de berörda företagen, som alla var etablerade i tredjeländer, sålde varor direkt till köpare som var etablerade i unionen (domen, punkt 12). Domstolen hänvisade dessutom uttryckligen till unionens behörighet enligt territorialitetsprincipen, såsom denna erkänns i folkrätten (domen, punkt 18). Det förefaller således som om domstolen, åtminstone underförstått, har ansett att genomförandet av den omtvistade kartellen i unionen utgör ett obestridligt bevis för dess effekter på den inre marknaden, och inte velat införa ett ytterligare (alternativt eller kumulativt) kriterium. I domen i målet Intel preciserade domstolen under alla omständigheter att kriteriet om kvalificerade effekter har samma målsättning, nämligen att reglera beteenden som visserligen inte ägt rum inom unionen men vars konkurrensbegränsande effekter kan kännas av på unionsmarknaden (punkt 45).

55 Punkt 62. Se även, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Intel, punkt 290.

56 Med uttrycket den inre marknaden avser jag både unionens och EES inre marknad.

57 Till skillnad från exempelvis kriteriet om påverkan på handeln mellan medlemsstaterna, som skiljer mellan tillämpningsområdet för unionsrätten (för kommissionen eller medlemsstaternas myndigheter) och tillämpningsområdet för medlemsstaternas nationella rätt (se, bland annat, dom av den 28 april 1998, Javico, C‑306/96, EU:C:1998:173, punkt 15) och förslag till avgörande av generaladvokaten Mayras i målet Imperial Chemical Industries/kommissionen, 48/69, EU:C:1972:32, s. 697).

58 Se punkt 14 i förevarande förslag till avgörande.

59 Se, bland annat, domen i målet Air Kanada, punkt 279. Vid förhandlingarna framhöll kommissionen särskilt att bedömningen av kriteriet om kvalificerade effekter i samband med den enda, fortlöpande överträdelsen i dess helhet (det tredje skälet) räckte för att visa att detta kriterium var tillämpligt och att bedömningen av de kvalificerade effekterna av samordningen avseende inkommande frakttjänster betraktad för sig (det första skälet) utgjorde en bedömning som den hade gjort för fullständighetens skull, för att bemöta parternas argument.

60 Jag påpekar att det inte alltid är lätt att skilja mellan effekterna av samordningen avseende inkommande frakttjänster, vilka analyseras här, och effekterna av den enda, fortlöpande överträdelsen i dess helhet, vilka jag undersöker i punkterna 77–93 i förevarande förslag till avgörande. Jag undrar om de omständigheter som kommissionen beaktade i skälen 1045 och 1046 i det omtvistade beslutet inte borde ha bedömts tillsammans. Under alla omständigheter kommer jag, i likhet med tribunalen, att analysera dessa omständigheter var för sig.

61 Närmare bestämt Air Kanada (den första grundens andra del), Air France (den första grundens andra del), Air France-KLM (den andra grundens andra del), Singapore Airlines (den första grundens tredje, fjärde och sjätte del), British Airways (den första grundens andra del), Deutsche Lufthansa (den enda grundens fjärde del), LATAM Airlines Group och Lan Cargo (den tredje grundens andra del), Japan Airlines (den andra grundens andra del), Cathay Pacific (den första grundens första och tredje del), KLM och Martinair (den första grundens första och andra del), Cargolux (den första grundens andra del), och SAS Cargo Group (den tredje grundens första och fjärde del).

62 Klagandebolagen har bland annat hänvisat till skälen 917, 1190 och 1277 i det omtvistade beslutet, i vilka kommissionen preciserade att den inte var skyldig att bedöma det omtvistade beteendets konkurrensbegränsande effekter mot bakgrund av beteendets konkurrensbegränsande syfte.

63 Enligt klagandebolagen gick det inte att uppfylla kriteriet om kvalificerade effekter genom att hänvisa till möjliga, spekulativa eller hypotetiska effekter. I annat fall hade kommissionen varit behörig att pröva varje överträdelse av konkurrensreglerna i hela världen.

64 Även om domstolen såvitt jag vet inte tydligt har uttalat sig i denna fråga tog generaladvokaten Darmon upp frågan i sitt förslag till avgörande i pappersmassemålen, och påpekade att det inte var säkert att begreppet resultat i artikel 101 FEUF (vid den tidpunkten artikel 85 i EEG-fördraget) verkligen låg till grund för kommissionens extraterritoriella behörighet. Han preciserade emellertid att även om detta begrepp, precis som begreppet syfte, gör det möjligt att fastställa en överträdelse av den materiella konkurrensrätten för det fall unionens behörighet i sig är obestridlig, kan det även behöva fylla en annan funktion, nämligen som behörighetskriterium, och dess innehåll är således inte nödvändigtvis identiskt med den materiella rättsverkan (se förslag till avgörande av generaladvokaten Darmon i pappersmassemålen, punkt 10).

65 Det kan emellertid inte uteslutas att det räcker att visa att ett förfarande i ett tredjeland har ett konkurrensbegränsande syfte med avseende på den inre marknaden för att kriteriet om kvalificerade effekter också ska anses vara uppfyllt. Även om de två kriterierna i fråga har olika syften, kan de omständigheter som kommissionen stöder sig på för att visa att detta förfarande har ett konkurrensbegränsande syfte också räcka för att fastställa att förfarandet kan ha kvalificerade effekter inom den inre marknaden. Även om det rör sig om två olika kriterier anser jag att beviskraven för att fastställa en extraterritoriell tillämpning av unionens konkurrensrätt i den mening som avses i folkrätten inte kan vara högre än vad som krävs för att visa att det föreligger en konkurrensbegränsning (genom syfte eller resultat) i den mening som avses i artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet (se punkterna 51–57 i förevarande förslag till avgörande).

66 Detta avsnitt, med rubriken [t]illämpningen av artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet på inkommande flyglinjer, syftade, såsom framgår av bland annat skäl 1036 i det omtvistade beslutet, till att bemöta vissa parters argument enligt vilka, med stöd av bland annat domen i pappersmassemålen och domen av den 25 mars 1999, Gencor/kommissionen ( T‑102/96, EU:T:1999:65), dessa bestämmelser inte var tillämpliga på inkommande flyglinjer.

67 Kommissionen nämnde även att den inte var skyldig att göra en bedömning av det omtvistade beteendets konkurrensbegränsande effekter med hänsyn till dess konkurrensbegränsande syfte i skälen 1190 och 1277 i det omtvistade beslutet. Dessa skäl avser fastställandet av böternas grundbelopp respektive tillämpningen av förmildrande omständigheter i samband med åläggandet av böterna.

68 Se, bland annat, domen i målet Air Kanada, punkt 230, i vilken det hänvisas till domen i målet Intel, punkt 51.

69 Se, bland annat, domen i målet Air Kanada, punkt 232. Detta resonemang utvecklades senare i bland annat punkterna 233–237 i domen i målet Air Kanada, i vilka tribunalen i huvudsak upprepade konstaterandet att en konkurrensbegränsning genom syfte inte kräver en bedömning av de konkurrensbegränsande effekterna.

70 Denna tolkning påminner enligt min mening om generaladvokaten Darmons påpekande i hans förslag till avgörande i pappersmassemålen, som anges i fotnot 4 i förevarande förslag till avgörande.

71 Se, bland annat, domen i målet Air Kanada, punkterna 238–279.

72 Enligt klagandebolagen framgår det av domen av den 28 april 1998, Javico ( C‑306/96, EU:C:1998:173), att om ett konkurrensbegränsande avtal är avsett att tillämpas inom ett område utanför EES kan det inte anses ha till syfte att märkbart begränsa konkurrensen inom den gemensamma marknaden. Även om ett beteende kan anses ha ett konkurrensbegränsande syfte när det äger rum inom EES, omfattas inte samma beteende av artikel 101 FEUF om det äger rum utanför EES.

73 Klagandebolagen har för övrigt inte lyckats motbevisa den omständigheten att de konkurrensbegränsande kontakterna, inbegripet de kontakter som upprätthölls på lokal nivå med klagandebolagens lokala företrädare, avsåg samtliga linjer på global nivå och inte enbart var begränsade till den lokala marknaden, för att säkerställa att speditörerna inte kunde kringgå kartellen genom att skicka gods via indirekta flyglinjer.

74 Se, bland annat, domen i målet Air Kanada, punkterna 238–244.

75 Se, bland annat, domen i målet Air Kanada, punkterna 260 och 276. Dessa konstateranden avser effekternas förutsebara respektive omedelbara karaktär, men visar enligt min mening hur tribunalen såg på beviskraven.

76 Se domen i målet Intel, punkt 45.

77 Se domen i målet Air Kanada, punkt 230.

78 Se punkt 52 i förevarande förslag till avgörande.

79 Se bland annat, i doktrinen, Fernández, C., Presumptions and Burden of Proof in EU Competition Law: The Intel Judgment, Journal of European Competition Law & Pratice, vol. 10 nr 7, 2019; Kalintiri, A., Analytical shortcuts in EU competition enforcement: proxies, premises and presumptions, Journal of Competition Law & Economics, vol. 16 nr 3, 2020.

80 Domstolen har även funnit att det står klart att vissa samordnade beteenden, såsom horisontell prissättning av karteller, kan anses vara förenade med så pass stora risker för en negativ inverkan på, i synnerhet, varor och tjänsters pris, kvantitet eller kvalitet att det inte anses nödvändigt att vad gäller tillämpningen av artikel 101 FEUF visa att de har konkreta effekter på marknaden. (se, analogt, dom av den 11 september 2014, CB/kommissionen, C‑67/13 P, EU:C:2014:2204, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

81 Det ska till att börja med preciseras att flera av de argument som klagandebolagen har anfört i sina överklaganden avser sakfrågor som i princip inte omfattas av domstolens prövning. Det framgår nämligen av fast rättspraxis att tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna inte utgör en rättsfråga som ska prövas av domstolen, med undantag för då tribunalen har missuppfattat bevisningen. Det ankommer på klaganden att visa att så är fallet och ska utifrån handlingarna i målet vara uppenbart att tribunalen missuppfattat bevisningen, utan att det är nödvändigt att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 januari 2021, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen, C‑466/19 P, EU:C:2021:76, punkterna 42 och 43 samt där angiven rättspraxis).

82 Tribunalen grundade sig på effekterna på de inkommande flyglinjerna i det tredjeland där fraktförarna var etablerade och inte på effekterna på den inre marknaden, trots att varje effekt som detta beteende gav upphov till på den inre marknaden visar sig i åtminstone två senare led än det beteende som observerats i detta tredjeland.

83 Se, bland annat, domen i målet Air Kanada, punkt 274. Jag konstaterar att tribunalen i de överklagade domarna påpekade att kravet på att effekterna av det omtvistade beteendet ska vara omedelbara avser orsakssambandet mellan beteendet och den effekt som undersöktes (tribunalen hänvisade i detta avseende till förslaget till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Kone m.fl., C‑557/12, EU:C:2014:45, punkterna 33 och 34, avseende bedömningen av orsakssambandet inom ramen för det civilrättsliga ansvaret för parterna i en kartell) medan den i domen av den 25 mars 1999, Gencor/kommissionen ( T‑102/96, EU:T:1999:65, punkterna 93–95) rent kronologiskt hade bedömt kriteriet om omedelbar effekt mot bakgrund av effektens varaktighet och inte dess orsak.

84 Se, bland annat, domen i målet Air Kanada, punkterna 275 och 276.

85 Se fotnot 80 i förevarande förslag till avgörande.

86 Tribunalen beaktade inte heller den bevisning av vilken det framgick att merparten av befraktarna var etablerade utanför EES och att klagandebolagen endast hade sålt en liten andel av frakttjänsterna på de inkommande flyglinjerna till befraktare etablerade inom EES (i ett fall 0,04 procent av försäljningen). I skäl 1241 i det omtvistade beslutet satte kommissionen emellertid ned grundbeloppet för böterna med 50 procent och medgav således att en del av skadan kunde ha orsakats utanför EES.

87 Se, bland annat, domen i målet Air Kanada, punkterna 265–267.

88 Se, bland annat, domen i målet Air Kanada, punkterna 268–270. Tribunalen grundade sig i detta avseende på en skrivelse från Hongkong Association of Freight Forwarding & Logistics (Hongkongs organisation för transitering och logistik) till ordföranden för direktionen för underkommittén för gods (SCC) vid Board of Airline Representatives (den lokala sammanslutningen av flygbolag, BAR) i Hongkong. Vid förhandlingarna betonade kommissionens företrädare att kostnaderna för tilläggsavgifterna låg inom ett intervall som motsvarade cirka 10–14,5 procent av försäljningspriset.

89 Se, bland annat, domen i målet Air Kanada, punkt 271, där tribunalen nämnde att klagandebolagen hade en betydande omsättning på de inkommande flyglinjerna.

90 Domstolen har för övrigt understrukit att det vid tillämpningen av artikel 101 FEUF inte är nödvändigt att visa de konkreta effekterna på marknaden av vissa samordnade förfaranden, såsom karteller, som leder till horisontell prissättning (se den rättspraxis som anges i fotnot 84 i förevarande förslag till avgörande).

91 Tribunalen grundade sig på en trestegskedja av förutsebara konsekvenser. Inledningsvis gick det att förutse att fastställandet av tilläggsavgifterna skulle leda till en höjning av nivån på tilläggsavgifterna och priserna för frakttjänsterna. Vidare gick det att förutse att speditörerna skulle övervältra merkostnaderna för frakttjänsterna på befraktarna. Slutligen gick det att förutse att befraktarna skulle övervältra dessa kostnader på priset på de artiklar som de säljer inom EES (se, bland annat, domen i målet Japan Airlines, punkterna 120–129).

92 Enligt klagandebolagen skulle en bedömning av sannolikheten för att det omtvistade beteendet skulle få återverkningar kräva en komplicerad bedömning av de faktiska och ekonomiska omständigheterna. Kommissionen har inte heller visat att en konkurrensbegränsande effekt var mer sannolik än osannolik (se fotnot 76 i förevarande förslag till avgörande), det vill säga att en sådan effekts möjlighet översteg 50 procent, eftersom kommissionen satte ned grundbeloppet för böterna med 50 procent på grund av att en del av den skada som orsakats av beteendet på flyglinjerna mellan EES och tredjeländer troligen hade orsakats utanför EES (skäl 1241 i det omtvistade beslutet).

93 Se, bland annat, domen i målet Air Kanada, punkt 247. Tribunalen grundade sig i detta avseende på förslaget till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Kone m.fl. ( C‑557/12, EU:C:2014:45, punkt 42).

94 Tribunalen hänvisar, bland annat, till domen av den 11 september 2014, CB/kommissionen ( C‑67/13 P, EU:C:2014:2204, punkt 51).

95 Se, bland annat, domen i målet Air Kanada, punkterna 250–252. Tribunalen grundade sig i detta avseende på skälen 874, 879 och 899 i det omtvistade beslutet, i vilka kommissionen förklarade att den aktuella enda, fortlöpande överträdelsen hade till syfte att undanröja osäkerheten i fråga om prissättningen inom flygfraktssektorn, samt på skäl 17 i detta beslut, där kommissionen preciserade att fraktförarna lade på tilläggsavgifterna på de priser som förhandlats fram med speditörerna (eller, mer sällan, direkt med befraktarna). Samtidigt underkände tribunalen, eftersom det inte hade styrkts, argumentet om att i avsaknad av en priskartell (från fraktförarnas kunders sida) och således en konkurrenssituation i fråga om tjänster i efterföljande led, kompenserades fraktförarnas prishöjning av en motsvarande sänkning av avgifterna och andra tillägg till följd av så kallade kommunicerande kärl (se, bland annat, domen i målet Air Kanada, punkt 252). Vissa av klagandebolagen har även hänvisat till en ekonomisk rapport som kommissionen inte beaktat på grund av att argumentet om kommunicerande kärl hänvisade till en konkurrensbegränsning genom resultat, trots att kommissionen hade tillämpat kriteriet om konkurrensbegränsning genom syfte (skäl 1190 i det omtvistade beslutet). Tribunalen fann emellertid att denna rapport inte var relevant vid dess bedömning av de faktiska omständigheterna (se, bland annat, domen i målet Air France, punkterna 142 och 143).

96 Se, bland annat, domen i målet Air Kanada, punkterna 253–258. Tribunalen grundade sig i detta avseende på skälen 14 och 70 i det omtvistade beslutet, i vilka kommissionen i huvudsak hade preciserat att flygfraktskunderna framför allt utgjordes av speditörer.

97 Tribunalen preciserade att kostnaden för de varor vars transport speditörerna i regel organiserar för befraktarnas räkning inbegrep priset för speditionstjänster och särskilt för frakttjänster. Till stöd för denna uppfattning hänvisade tribunalen till skälen 70 och 1031 i det omtvistade beslutet, i vilka kommissionen i huvudsak hade dragit slutsatsen att transportpriserna i fråga utgjorde en del av det slutliga försäljningspriset för de transporterade varorna, vilket påverkade försäljningen av dem.

98 Se, bland annat, domen i målet Air Kanada, punkt 260.

99 C‑557/12, EU:C:2014:45, punkt 42.

100 Se fotnot 80 i förevarande förslag till avgörande.

101 Se skälen 675–677 i det omtvistade beslutet, i vilket kommissionen påpekade att speditörerna var särskilt bekymrade över att de inte kunde erhålla provision för flygbolagens uttag av tilläggsavgifter.

102 Närmare bestämt Air Kanada (den första grundens andra del), British Airways (den tredje grunden), Air France (den första grundens andra del), Air France-KLM (den andra grundens andra del), LATAM Airlines Group och Lan Cargo (den tredje grundens första del), Singapore Airlines (den första grundens femte del), Deutsche Lufthansa (den enda grundens andra del),), Japan Airlines (den andra grundens första del), Cathay Pacific (den första grundens andra del), Cargolux (den första grundens tredje del), KLM (den första grundens fjärde del), och SAS Cargo Group (den tredje grundens femte del).

103 Såsom generaladvokaten Wahl påpekade i sitt förslag till avgörande i målet Intel (punkt 319), är begreppet en enda, fortlöpande överträdelse endast en processregel som avsedd att underlätta bevisbördan för konkurrensmyndigheterna och en bevisprincip för att kvalificera en överträdelse av artikel 101.1 FEUF. Annars skulle kommissionen enligt klagandebolagen kunna använda detta begrepp för att utvidga sin behörighet till att omfatta ett beteende var som helst i världen, utan koppling till EES.

104 Tribunalen stödde sig i detta avseende på domen i målet Intel, punkt 50, och domen av den 12 juli 2018, Brugg Kabel och Kabelwerke Brugg/kommissionen ( T‑441/14, EU:T:2018:453, punkterna 105 och 106).

105 Se, bland annat, domen i målet Air Kanada, punkterna 284–286. Tribunalen preciserade att en enhetlig tillämpning av tilläggsavgifterna ingår i en helhetsstrategi som syftar till att neutralisera risken för att speditörerna kringgår den omtvistade kartellens verkningar genom att välja indirekta flyglinjer som inte omfattas av samordnade tilläggsavgifter för befordran av varor, eftersom tidsfaktorn, såsom framgår av skäl 72 i det omtvistade beslutet, var mindre viktig vid godstransporter än vid passagerarbefordran, vilket innebar att godstransporterna kunde genomföras med fler stopp och att indirekta flyglinjer följaktligen kunde ersätta direkta förbindelser. På så sätt undviker kommissionen risken för att ett globalt, konkurrensbegränsande beteende ägnat att påverka marknadsstrukturen inom EES-området på ett konstgjort sätt fragmentiseras i en serie distinkta beteenden som, helt eller delvis, skulle kunna undgå unionens behörighet, vilket framgår av punkt 57 i domen i målet Intel. Tribunalen godtog inte heller argumentet att kommissionen i förevarande fall var tvungen att definiera den relevanta marknaden (se, bland annat, domen i målet Air Kanada, punkterna 287–288).

106 Enligt fast rättspraxis kan en överträdelse av artikel 101 FEUF (detsamma gäller artikel 53 i EES-avtalet) nämligen följa inte bara av ett enstaka handlande utan även av en serie handlanden eller av ett fortlöpande beteende. Detta gäller också då ett eller flera led i denna serie handlanden eller i detta fortlöpande beteende även i sig och ensamt betraktat kan utgöra en överträdelse av nämnda bestämmelse. När de olika beteendena ingår i en samlad plan på grund av att de har ett identiskt syfte som snedvrider konkurrensen inom den gemensamma marknaden, får kommissionen hålla företag ansvariga för dessa handlanden utifrån deras deltagande i överträdelsen som helhet betraktad (se, för ett liknande resonemang, domen i målet Sony, punkt 62, och där angiven rättspraxis).

107 Se, för ett likande resonemang, domen i målet Sony, punkterna 63 och 64 samt där angiven rättspraxis.

108 Se, för ett likande resonemang, domen i målet Sony, punkt 67. Såsom domstolen också har preciserat skulle nämligen ett förbud för kommissionen att tillämpa kriteriet om kvalificerade effekter på det samordnade beteendet i dess helhet riskera att ett globalt, konkurrensbegränsande beteende ägnat att påverka marknadsstrukturen inom EES-området på ett konstgjort sätt skulle fragmentiseras i en serie distinkta beteenden som skulle kunna undgå unionens behörighet (domen i målet Intel, punkt 57).

109 Se domen i målet Sony, punkterna 66–72. Domstolen har i detta avseende slagit fast att när kommissionen har för avsikt att hålla dem som ett meddelande om invändningar riktar sig till ansvariga, inte bara för en enda, fortlöpande överträdelse, utan även för vart och ett av de beteenden som utgör överträdelsen, såsom separata överträdelser, kräver iakttagandet av rätten till försvar för dem som meddelandet riktar sig till att kommissionen i detta meddelande redogör för de uppgifter som är nödvändiga för att de ska kunna förstå att kommissionen avser att vidta åtgärder mot dem både med anledning av den nämnda enda, fortlöpande överträdelsen och med anledning av var och en av dessa separata överträdelser (punkt 73 i domen).

110 Teorin om kvalificerade effekter kan nämligen endast tillämpas på sådana överträdelser (i förevarande fall av konkurrensrätten) som anges i unionsrätten.

111 Inom ramen för den första grundens andra del respektive den tredje grundens femte del.

112 Se punkt 14 i förevarande förslag till avgörande.

113 Se, bland annat, domen i målet Air Kanada, punkt 290.

114 Såsom framgår av det omtvistade beslutet, och som senare bekräftades av tribunalen i de överklagade domarna, deltog klagandebolagen i en världsomspännande kartell vars särdrag var desamma i hela världen och inte specifika för en viss flyglinje. Klagandebolagen har inte lyckats visa att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning eller missuppfattade den bevisning som kommissionen hade lagt fram när den bland annat slog fast att kontakterna mellan fraktförarna, inklusive kontakterna på lokal nivå, var begränsade till inkommande frakttjänster och inte var en del av den omtvistade kartellens övergripande strategi.

115 Tribunalen preciserade att den omständigheten att andra delar av världen berörs av det kritiserade beteendet (i förvarande fall en koncentration) inte kan hindra unionen från att kontrollera detta beteende som väsentligt påverkar konkurrensen inom den inre marknaden. (se, analogt, tribunalens dom av den 25 mars 1999, Gencor/kommissionen, T‑102/96, EU:T:1999:65, punkt 98). Kommissionens extraterritoriella behörighet är nämligen begränsad till konsekvenserna av detta beteende på den inre marknaden, utan hänsyn till de återverkningar som beteendet senare kan få inom andra territorier.

116 Det rör sig om den tredje grunden för överklagandet, som avser den fjärde grunden för talan i första instans.

117 Se, bland annat, skälen 889 och 1046 i det omtvistade beslutet.

118 Kommissionens påstående i skäl 1210 i det omtvistade beslutet att överträdelsens (och inte kartellens) omfattning var världsomspännande är däremot felaktigt. Med hänsyn till det sammanhang i vilket beslutet antogs är det emellertid uppenbart att det rör sig om ett fel som inte har någon inverkan på kommissionens slutsatser avseende den enda, fortlöpande överträdelse som är föremål för nämnda beslut, vilket tribunalen påpekade i bland annat punkt 153 i domen i målet LATAM Airlines Group och Lan Cargo.

119 Denna omständighet skiljer förevarande mål från det mål som avgjordes genom domen i målet Sony, i vilken domstolen konstaterade att tribunalen, som utgick från antagandet att vart och ett av de beteenden som utgjorde den enda, fortlöpande överträdelsen med nödvändighet skulle kvalificeras som en separat överträdelse, hade blandat ihop begreppet beteende och begreppet överträdelse, och att klagandena [i det målet], i avsaknad av tydliga uppgifter i meddelandet om invändningar, därför inte kunde förstå att kommissionen avsåg att vidta åtgärder mot dem inte enbart med anledning av den enda, fortlöpande överträdelse som gjordes gällande i detta meddelande, utan även med anledning av flera separata överträdelser bestående av de olika bilaterala kontakter som nämndes i meddelandet (punkterna 77 och78 i domen Sony).

120 I artikel 16 i den förordningen fastställs bland annat att när nationella domstolar fäller avgöranden om sådana avtal, beslut eller förfaranden enligt artikel 101 eller 102 FEUF som redan är föremål för ett beslut av kommissionen får de inte fatta beslut som strider mot det beslut som kommissionen har fattat.

121 Jag påpekar dessutom att förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Glawischnig-Piesczek ( C‑18/18, EU:C:2019:458, punkt 100), som klagandebolagen har hänvisat till, inte är relevant i förevarande fall. I den punkt som klagandebolagen har åberopat har generaladvokaten nämligen understrukit att när en domstol i en medlemsstat beslutar om avlägsnande av information som spridits globalt via internet, måste denna domstol själv inta en restriktiv hållning, och iaktta internationell hövlighet, genom att begränsa de extraterritoriella verkningarna av sina förelägganden på området kränkning av privatlivet och personlighetsskyddet. Oberoende av sammanhanget, som för övrigt är mycket annorlunda, är det uppenbart att generaladvokaten i detta avsnitt hänvisar till domstolsavgöranden (förelägganden) och inte till konstateranden av faktiska omständigheter.

122 Närmare bestämt, Air Kanada (den första grundens andra del), Air France (den första grundens andra del), Air France-KLM (den andra grundens andra del) British Airways (den första grundens första del), Singapore Airlines (den första grundens sjunde del), Deutsche Lufthansa (den enda grundens tredje del), Japan Airlines (den andra grundens andra del), Cathay Pacific (den första grundens fjärde del), KLM (den första grundens tredje del), Cargolux (den första grundens femte del), och SAS Cargo Group (den tredje grundens andra del).

123 Se punkt 14 i förevarande förslag till avgörande.

124 Se, bland annat, dom av den 2 april 2009, Bouygues och Bouygues Télécom/kommissionen ( C‑431/07 P, EU:C:2009:223, punkt 68). Klagandebolagen hade nämligen i sin talan i första instans anfört mycket detaljerade grunder avseende kommissionens avsaknad av extraterritoriell behörighet vilka bland annat avser en felaktig tillämpning av genomförandekriterierna och kriterierna om kvalificerade effekter, antingen med avseende på samordningen avseende inkommande frakttjänster betraktad för sig (och dessa effekters relevans samt huruvida de var förutsebara, väsentliga och omedelbara) eller med avseende på den enda, fortlöpande överträdelsen i dess helhet. Se, i detta avseende, den fjärde grundens andra del i den talan som avgjordes genom domen i målet Air Kanada, den första grundens andra del i den talan som avgjordes genom domen i målet Singapore Airlines, den fjärde grunden i den talan som avgjordes genom domen i målet Deutsche Lufthansa, den sjätte grundens andra och tredje del i den talan som avgjordes genom domen i målet Cargolux Airlines, den fjärde grundens andra och tredje del i den talan som avgjordes genom domen i målet British Airways, den tredje grundens andra och tredje del i den talan som avgjordes genom domen i målet Air France, den tredje grundens andra och tredje del i den talan som avgjordes genom domen i målet Air France-KLM, den tredje grundens andra och tredje del i den talan som avgjordes genom domen i målet KLM, den sjätte grundens andra och tredje del i den talan som avgjordes genom domen i målet Cathay Pacific Airways, den andra grundens första del i den talan som avgjordes genom domen i målet SAS Cargo Group och den femte grunden i den talan som avgjordes genom domen i målet Japan Airlines.

125 Närmare bestämt SAS Cargo Group (den andra grundens första del).

126 Närmare bestämt Air Kanada (den första grundens andra del) och Cargolux (den första grundens sjätte del).

127 Klagandebolagen har även anfört ett argument enligt vilket tribunalen, i de överklagade domarna, lade till ett nytt resonemang, vilket enligt min mening sammanfaller med argumentet om att tribunalen har ersatt motiveringen med sin egen bedömning, vilket undersöktes ovan i punkterna 96–101 i förevarande förslag till avgörande.

128 Se domen i målet Sony, punkterna 69 och 70 samt där angiven rättspraxis. Ett sådant meddelande om invändningar utgör ett processrättsligt skydd som är en tillämpning av den grundläggande unionsrättsliga principen om att rätten till försvar ska iakttas i alla förfaranden som kan leda till sanktionsåtgärder.

129 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Sony, punkt 71 och där angiven rättspraxis.

130 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Sony, punkt 72 och där angiven rättspraxis.

131 Detta argument sammanfaller enligt min mening till stor del med det argument enligt vilket tribunalen ersatte kommissionens motivering med sin egen bedömning, vilket undersöktes i punkterna 96–101 i förevarande förslag till avgörande.

132 Den fjärde grunden, avseende felaktig tillämpning av detta kriterium, respektive den andra grundens andra del, enligt vilken de beteenden som kritiserats i beslutet är nya eller har ändrats i sak i förhållande till meddelandet om invändningar.

133 Närmare bestämt, Air Kanada (den första grundens andra del), Air France (den första grundens andra del), Air France-KLM (den andra grundens andra del), Japan Airlines (den andra grundens andra del), Cargolux (den första grundens fjärde del) och SAS Cargo Group (den tredje grundens tredje del).

134 Detta gäller i synnerhet tribunalens konstateranden avseende effekternas förutsebarhet och deras omedelbara karaktär.

135 Detta framgår även av den omständigheten att tribunalen har använt sig av vaga termer som såvida inte, sannolikt och kan ha varit en följd därav.

136 Se bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 7 januari 2004, Aalborg Portland m.fl./kommissionen ( C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, EU:C:2004:6, punkterna 78 och 79). Vad särskilt gäller karteller måste i de flesta fall förekomsten av ett konkurrensbegränsande förfarande härledas ur ett antal sammanträffanden och indicier som när de beaktas tillsammans och när annan hållbar förklaring saknas kan utgöra bevis för en överträdelse av konkurrensreglerna. Under dessa omständigheter är det tillräckligt att en samlad bedömning av alla de indicier som kommissionen har åberopat uppfyller detta krav (se, bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 7 januari 2004, Aalborg Portland m.fl./kommissionen, C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, EU:C:2004:6, punkterna 35–37 och där angiven rättspraxis).

137 Med beaktande av de beviskrav som angavs i punkterna 51–57 i förevarande förslag till avgörande och i enlighet med min bedömning som utvecklas i punkterna 58–75 ovan.

138 I det sistnämnda avseendet har kommissionen som exempel framhållit att varje fraktförare skulle ha kunnat övervinna varje rättsligt eller tekniskt hinder för tillhandahållandet [av dessa tjänster] genom [bland annat] avtal med andra fraktförare. Kommissionen har således, med hänvisning till andra skäl i det omtvistade beslutet, gett exempel på så kallad interlining, reserverad kapacitet och fördelning av kapacitet och preciserat att den omständigheten att fraktförarna samordnade sitt beteende i fråga om prissättningen av bränsletillägget, säkerhetstillägget och [beslutet att inte betala] provision på tilläggen på alla linjer i världen tydligt [visade] att det inte förelåg något oöverstigligt hinder för tillhandahållandet av flygfrakttjänster på någon flyglinje.

139 Tribunalen preciserade till att börja med att kommissionen kunde hålla Air Kanada ansvarigt för de omtvistade beteendena på de flyglinjer som inte var relevanta, under förutsättning att det var styrkt att bolaget genom sitt eget beteende hade för avsikt att bidra till att uppnå de gemensamma mål som eftersträvades av samtliga fraktförare som befunnits ansvariga och att bolaget hade kännedom om de konkurrensbegränsande beteenden som planerades eller genomfördes av dessa i samma syfte och i vilka bolaget inte direkt deltog, eller att bolaget rimligen hade kunnat förutse dessa beteenden och var berett att godta den risk som detta innebar (punkt 377). Tribunalen slog därefter fast att kommissionen inte hade tillskrivit Air Kanada ansvar för den enda, fortlöpande överträdelsen på grundval av dess egenskap av potentiell konkurrent (punkterna 378 och 379), och drog slutligen slutsatsen att bolaget, till följd av dess talrika kontakter med konkurrenter, antingen hade deltagit i samordningen avseende de ifrågavarande linjerna eller haft kännedom om verksamheten på dessa linjer (punkterna 380–385).

140 Air Kanada har inte heller på något sätt förklarat på vilket sätt dessa hänvisningar till rättspraxis hade kunnat åsidosätta dess rätt till försvar.

141 Se, bland annat, dom av den 13 juli 2023, Nichicon Corporation/kommissionen ( C‑757/21 P, EU:C:2023:575, punkt 124 och där angiven rättspraxis).

142 Jag erinrar om att likabehandlingsprincipen utgör en allmän unionsrättslig princip som har stadfästs i artiklarna 20 och 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Enligt domstolens fasta praxis innebär denna princip att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (se, bland annat, dom av den 24 september 2020, Prysmian och Prysmian Cavi e Sistemi/kommissionen, C‑601/18 P, EU:C:2020:751, punkt 101 och där angiven rättspraxis).

143 I domen av den 14 september 1999, kommission/AssiDomän Kraft Products m.fl. ( C‑310/97 P, EU:C:1999:407, punkterna 62 och 63), fann domstolen exempelvis att enligt principen om rättssäkerhet kan inte den institution som till följd av ett gemensamt förfarande har antagit flera liknande individuella bötesbeslut bli skyldig, för det fall endast vissa mottagare har väckt talan mot dessa beslut och vunnit målet, att på begäran av övriga mottagare, mot bakgrund av domskälen i domen om ogiltigförklaring, ompröva lagenligheten av de beslut mot vilka talan inte har väckts och bedöma om de erlagda böterna ska återbetalas till följd av en sådan prövning.

144 Se domen av den 16 juni 2016, Evonik Degussa och AlzChem/kommissionen ( C‑155/14 P, EU:C:2016:446, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

145 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Sony, punkt 101. I annat fall skulle tribunalen riskera att behandla olika situationer lika, vilket skulle utgöra ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 maj 2010, Chalkor/kommissionen, T‑21/05, EU:T:2010:205, punkt 104).

146 Enligt domstolens fasta praxis är tribunalen inte heller skyldig att motivera den lösning som valts i ett mål i förhållande till den lösning som valts i ett annat mål som anhängiggjorts vid tribunalen, även om målet rör samma beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2013, Team Relocations m.fl./kommissionen, C‑444/11 P, EU:C:2013:464, punkt 66 och där angiven rättspraxis). Cargolux har dessutom ifrågasatt tribunalens bedömning av bevisningen, utan att visa att tribunalen har gjort sig skyldig till missuppfattning.

147 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 mars 2021, Pometon/kommissionen ( C‑440/19 P, EU:C:2021:214 punkt 138 och där angiven rättspraxis). Domstolen preciserade att utövandet av den obegränsade behörigheten vid fastställande av de böter som ska åläggas företag nämligen inte får leda till en diskriminering av olika företag som deltagit i en överträdelse av konkurrensreglerna.

148 Domen i målet Cargolux Airlines, punkterna 631–647.

149 Det rör sig om bolagets deltagande mellan den 26 november 2002 (skäl 618 i det omtvistade beslutet) och den 14 januari 2004 (skäl 660 i nämnda beslut), liksom från den 28 september 2004 (skäl 640 i samma beslut) fram till slutet av den enda, fortlöpande överträdelsen, det vill säga den 14 februari 2006.

150 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 mars 2021, Pometon/kommissionen ( C‑440/19 P, EU:C:2021:214, punkt 112 och där angiven rättspraxis).

151 Jag anser emellertid att Cargolux vid första anblicken inte har lyckats visa att dessa två beteenden inte ingick i en enda, fortlöpande överträdelse.

152 Enligt domstolens fasta praxis kommer det tysta medgivandet av ett olagligt initiativ, utan att det öppet tas avstånd från initiativets innehåll eller att detta anmäls till myndigheterna, att uppmuntra till fortsatt överträdelse och äventyra upptäckten av densamma. Denna delaktighet utgör ett passivt deltagande i överträdelsen som kan ådra det aktuella företaget ansvar. Det följer av denna rättspraxis att kommissionen kan anse att överträdelsen, eller ett företags delaktighet i överträdelsen, inte har avbrutits, även om den inte har bevis för överträdelsen under vissa bestämda perioder, när de olika ageranden som ingår i överträdelsen har ett enda syfte och är ägnade att ingå i en enda, fortlöpande överträdelse och det berörda företaget inte har åberopat några indicier eller bevis som styrker att överträdelsen eller dess deltagande i denna tvärtom inte har fullföljts under dessa perioder (se dom av den 18 mars 2021, Pometon/kommissionen, C‑440/19 P, EU:C:2021:214, punkterna 113 och 114 samt där angiven rättspraxis).

153 Detta argument har utvecklats inom ramen för den femte grunden och i förbigående inom ramen för den fjärde grunden, vilken i huvudsak visar argument avseende bedömningen av bevisningen avseende Cathay Pacific Airways deltagande i den enda, fortlöpande överträdelsen, vilka inte är föremål för förevarande riktade förslag till avgörande.

154 De argument från Cathay Pacific Airways som analyseras nedan bortser således från huruvida kommissionens och tribunalens bedömning av den relevanta bevisningen var välgrundad och aktualiserar i huvudsak frågan i vilken mån det, för varje enskilt bevis, borde ha slagit fast att det rörde sig om ett direkt bevis för den enda, fortlöpande överträdelsen eller om en omständighet som styrker tolkningen av annan bevisning.

155 Det vill säga kontakterna avseende flyglinjerna mellan unionen och tredjeländer före den 1 maj 2004 respektive flyglinjerna mellan Schweiz och tredjeländer.

156 Enligt tribunalen fanns det inget som hindrade de fraktförare som befunnits ansvariga från att samordna sig eller utbyta information i sådana länder om andra frakttjänster, särskilt inom EES.

157 Tribunalen genomförde denna prövning mot bakgrund av sin egen rättspraxis, som det hänvisas till i punkt 324 i domen Cathay Pacific Airways, enligt vilken kommissionen kan stödja sig på kontakter som ägt rum före överträdelseperioden (för vilken kommissionen saknade behörighet) för att skapa en samlad bild av situationen och således styrka tolkningen av viss bevisning (se dom av den 8 juli 2008, Lafarge/kommissionen, T‑54/03, EU:T:2008:255, punkterna 427 och 428, dom av den 30 maj 2006, Bank Austria Creditanstalt/kommissionen, T‑198/03, EU:T:2006:136, punkt 89, och dom av den 22 mars 2012, Slovak Telekom/kommissionen, T‑458/09 och T‑171/10, EU:T:2012:145, punkterna 45–52).

158 Se, bland annat, dom av den 25 januari 2007, Dalmine/kommissionen ( C‑407/04 P, EU:C:2007:53, punkt 63).

159 Se, bland annat, dom av den 1 juli 2010, Knauf Gips/kommissionen ( C‑407/08 P, EU:C:2010:389, punkt 47). Domstolen har nämligen funnit att i de flesta fall måste förekomsten av ett konkurrensbegränsande förfarande eller avtal härledas ur ett antal sammanträffanden och indicier som när de beaktas tillsammans kan utgöra bevis för att en överträdelse av konkurrensreglerna har skett, när annan hållbar förklaring saknas, och att sådana indicier och sammanträffanden kan vid en samlad bedömning ge upplysning inte bara om förekomsten av konkurrensbegränsande beteenden eller avtal, utan också om hur länge fortlöpande konkurrensbegränsande beteenden har pågått eller om hur länge ett avtal som har ingåtts i strid med konkurrensreglerna har tillämpats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 mars 2021, Pometon/kommissionen, C‑440/19 P, EU:C:2021:214, punkterna 110 och 111, samt där angiven rättspraxis). Detta hindrar naturligtvis inte att tribunalen, i förekommande fall, kan anlägga ett mer punktvis synsätt för att klargöra bevisvärdet av viss bevisning (i detta fall talar författarna om en atomistisk syn på behovet av att styrka bevisning: se Castillo de la Torre, F., och Gippini Fournier, E., Evidence, Proof and Judicial Review in EU Competition Law, Elgar Competition Law and Practice, Edward Elgar Publishing, Cheltenham, 2024, s. 308).

160 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2012, kommissionen/Verhuizingen Coppens ( C‑441/11 P, EU:C:2012:778, punkt 44). Att ett företag inte har deltagit i samtliga led i en konkurrensbegränsande samverkan eller att det har spelat en mindre roll vid sitt deltagande saknar nämligen betydelse vid påvisandet av att det har begått en överträdelse. Dessa förhållanden ska endast beaktas vid bedömningen av hur allvarlig överträdelsen är och i förekommande fall vid fastställandet av böterna (punkt 45 och där angiven rättspraxis).

161 Se dom av den 6 december 2012, kommissionen/Verhuizingen Coppens ( C‑441/11 P, EU:C:2012:778, punkt 46). Se, i doktrinen, Cournot, M., Participation in a Complex Infrigement: A Questionable Assessment by the Court of Justice, European Law Reporter, 2013, s. 225–231, Robin, C., Réunion avec des concurrents: parfois une preuve de participation à une entente, parfois non, Revue Lamy de la Concurrence: droit, économie, régulation, 2013 no 37, s. 26; Muguet-Poullennec, G., Infraction complexe et eléments séparables, Revue Lamy de la Concurrence: droit, économie, régulation, 2013 no 37, s. 76 och77.

162 Klagandebolagen har utgått från principen att endast en delvis ogiltigförklaring av accessoriska delar inte skulle ändra kärninnehållet i en enda, fortlöpande överträdelse i den mening som avses i domen av den 21 januari 2016, Galp Energía España m.fl./kommission ( C‑603/13 P, EU:C:2016:38, punkt 86).

163 Klagandebolagen har påpekat att samma uttryck (att det skulle vara konstlat att dela upp [det aktuella] fortlöpande beteendet) användes i det kommissionsbeslut som var föremål för domen av den 4 juli 2013, kommissionen/Aalberts Industries m.fl. ( C‑287/11 P, EU:C:2013:445, punkt 61), i vilken domstolen slog fast att det var omöjligt att delvis ogiltigförklara beslutet.

164 I domen av den 21 januari 2016, Galp Energía España m.fl./kommissionen ( C‑603/13 P, EU:C:2016:38, punkt 86), som klagandebolagen har hänvisat till, nöjde sig domstolen dessutom med att slå fast att de omständigheter på grundval av vilka tribunalen hade konstaterat att det inte hade visats att den aktuella parten var ansvarig endast var accessoriska beståndsdelar som utgjorde ett tillräckligt skäl för att dra slutsatsen att de var avskiljbara. Denna slutsats innebär emellertid inte att det alltid är nödvändigt att beståndsdelarna är accessoriska för att de ska vara avskiljbara.

165 Vad vidare gäller domen av den 4 juli 2013, kommissionen/Aalberts Industries m.fl. ( C‑287/11 P, EU:C:2013:445, punkterna 64 och 65), som klagandena har hänvisat till, framgår det tydligt av punkt 65 i den domen att förklaringen att kommissionen själv hade konstaterat att det vore konstlat att dela upp det aktuella fortlöpande beteendet för att utesluta möjligheten att i andra hand delvis ogiltigförklara beslutet. Domstolen grundade sig huvudsakligen på den omständigheten att kommissionen i det beslut som var föremål för nämnda dom inte hade angett att den andra delen av den enda, fortlöpande överträdelsen utgjorde en överträdelse.

166 Se, bland annat, skäl 775 i det omtvistade beslutet.

167 I punkterna 631 och 632 i domen Latam Airlines Group och Lan Cargo, i vilka det hänvisas till punkt 581 i samma dom, slog tribunalen fast att även om kommissionen hade gjort en felaktig bedömning när den slog fast att klagandebolagen kunde hållas ansvariga för den del av den enda, fortlöpande överträdelsen som avsåg bränsletillägget under perioden 25 februari 2003–21 juli 2005, hade klagandebolagen inte visat att kommissionen hade begått ett fel när den konstaterade att bolagen hade deltagit i nämnda överträdelse efter detta datum.

168 Denna slutsats kan i förekommande fall vara mindre uppenbar när det gäller beslutet att inte betala provision, eftersom det är fråga om ett accessoriskt beteende i förhållande till tilläggsavgifterna.

169 Däremot anser jag inte att skäl 871 i det omtvistade beslutet, som kommissionen har åberopat i sina skriftliga yttranden, är relevant. I detta skäl angav kommissionen nämligen endast att vissa av de verksamheter (möten, kontakter, utbyten) som utgör bevis för en enda, fortlöpande överträdelse skulle kunna betraktas som överträdelser i sig, utan att ge någon närmare precisering.

170 Se dom av 6 december 2012, kommissionen/Verhuizingen Coppens ( C‑441/11 P, EU:C:2012:778, punkt 46).

171 I enlighet med artikel 25.2 i förordning nr 1/2003 började preskriptionsfristen att löpa den dag då den enda, fortlöpande överträdelsen upphörde, det vill säga den 14 februari 2006. I andra hand hade denna frist löpt ut den 9 november 2015, om preskriptionstiden anses ha avbrutits fram till 2010 års beslut.

172 Se domarna i målen Japan Airlines (punkterna 193–226), British Airways (punkterna 220–223 och 226), Cathay Pacific Airways (punkterna 244–247) och LATAM Airlines Group och Lan Cargo (punkterna 133–139).

173 Det rör sig närmare bestämt om principerna om rättssäkerhet, god rättskipning, processekonomi, allmänintresset av tillämpning av konkurrensrätten och likabehandling.

174 Se, bland annat, förslag till avgörande av generaladvokaten Jacobs i målet Salzgitter/kommissionen ( C‑210/98 P, EU:C:2000:172, punkterna 141 och 142) och förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet British Airways/kommissionen ( C‑122/16 P, EU:C:2017:406, punkt 103).

175 Se dom av den 8 november 2012, Evropaïki Dynamiki/kommissionen ( C‑469/11 P, EU:C:2012:705, punkterna 49–53 och där angiven rättspraxis). I punkt 52 i den domen preciserade domstolen att till skillnad från förfarandefristerna hänför sig nämligen den aktuella preskriptionstiden – genom att medföra att det inte längre är möjligt att väcka talan – till den materiella rätten, eftersom den påverkar utövandet av en subjektiv rättighet som den berörda personen inte längre kan göra gällande vid domstol. I punkt 53 lade domstolen till att en preskriptionstid som föreskrivs i artikel 46.1 i domstolens stadga bland annat har till funktion att, å ena sidan, säkerställa den skadelidande personens rättigheter – vederbörande måste ges tillräckligt med tid för att framskaffa de uppgifter som är relevanta för en eventuell talan – och, å andra sidan, förhindra att den skadelidande personen på obestämd tid fördröjer utövandet av denna rätt till skadestånd. Denna frist skyddar således slutligen såväl den skadelidande personen som den person som är ansvarig för skadan. Domstolen tillämpade samma princip vad gäller preskriptionsfristen i artikel 10.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/104/EU av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser (EUT L 349, 2014, s. 1) (se dom av den 22 juni 2022, Volvo och DAF Trucks, C‑267/20, EU:C:2022:494, punkterna 45–47).

176 Se dom av den 14 juni 2016, Marchiani/parlamentet ( C‑566/14 P, EU:C:2016:437, punkt 94). I det fallet rörde det sig om en fordran som var knuten till den ersättning för assistentstöd till ledamöterna som sökanden felaktigt hade erhållit.

177 Enligt domstolens fasta praxis utgör denna frist för att väcka talan tvingande rätt, eftersom den inrättats för att säkerställa tydlighet och säkerhet i rättsliga situationer och för att undvika diskriminerande eller godtycklig behandling i rättsliga förhållanden. Det ankommer på unionsdomstolen att ex officio kontrollera om denna frist har iakttagits (se, bland annat, dom av den 23 januari 1997, Coen, C‑246/95, EU:C:1997:33, punkt 21).

178 Se, dom av den 13 juli 2000, Salzgitter/kommissionen ( C‑210/98 P, EU:C:2000:397, punkterna 55 och 56), som rörde frågan huruvida ett stöd som anmälts efter utgången av den anmälningsfrist som fastställts i femte regelverket för stöd till stålindustrin var förenligt med EKSG-fördraget (kommissionens beslut nr 3855/91/EKSG av den 27 november 1991, om gemenskapsregler för stöd till stålindustrin, EGT L 362, 1991, s. 57), samt vissa domar rörande den preklusionsfrist som fastställts för att anta beslut inom ramen för Sammanhållningsfonden (dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑192/13 P, EU:C:2014:2156, punkt 103) och Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) (dom av den 24 juni 2015, Spanien/kommissionen, C‑263/13 P, EU:C:2015:415, punkt 57).

179 Tribunalen kom fram till en liknande slutsats i domen av den 13 maj 2014, McBride m.fl./kommissionen ( T‑458/10–T‑467/10 och T‑471/10, EU:T:2014:249, punkterna 25–36), vilken fastställdes efter överklagande genom dom av den 14 juni 2016, kommissionen/McBride m.fl. ( C‑361/14 P, EU:C:2016:434). Se, i doktrinen, Clausen, F., Les moyens d’ordre public devant la Cour de justice de l’Union européenne, Collection droit de l’Union européenne, Bruylant, Namur, 2018, s. 185–187, 223 och 247.

180 Vad gäller bedömningen av de administrativa förfarandenas och påföljdernas straffrättsliga karaktär ska det erinras om att enligt domstolens praxis är tre kriterier relevanta. Det första kriteriet är den rättsliga kvalificeringen av överträdelsen i nationell rätt, det andra kriteriet är överträdelsens art och det tredje kriteriet är strängheten i den sanktion som den berörde kan åläggas (se bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson, C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 35).

181 Med tillämpning av kriterier som angetts av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) i dess dom av den 8 juni 1976, Engel m.fl./Nederländerna, CE:ECHR:1976:0608JUD000510071 (se Europadomstolen EDH, 27 september 2011, A. Menarini Diagnostis mot Italien, CE:ECHR:2011:0927JUD004350908, § 39–44). Vissa generaladvokater (bland annat generaladvokaten Bot i sitt förslag till avgörande i målet ThyssenKrupp Nirosta/kommissionen, C‑352/09 P, EU:C:2010:635, punkt 49, och generaladvokaten Pitruzzella i sitt förslag till avgörande i målet Whiteland Import Export, C‑308/19, EU:C:2020:639, punkt 91) har uttryckligen angett att de böter som avses i artikel 23 i förordning nr 1/2003 till sin karaktär och omfattning, [kan] likställas med en straffrättslig påföljd och att det förfarande som följer är i den mening som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen. Vad domstolen beträffar, se dom av den 18 juli 2013, Schindler Holding m.fl./Commission ( C‑501/11 P, EU:C:2013:522 punkt 33).

182 Se analogt, vad gäller rätten till försvar, dom av den 20 december 2023, Crédit agricole och Crédit agricole Corporate and Investment Bank/kommissionen ( T‑113/17, EU:T:2023:847, punkterna 46 och 47). Eftersom förfarandet för åläggande av böter inte utgör en del av straffrättens hårda kärna, måste nämligen de garantier som ges i den straffrättsliga delen av artikel 6 i Europakonventionen inte nödvändigtvis tillämpas fullt ut enligt Europadomstolen (se Europadomstolens dom av den 23 november 2006, Jussila mot Finland, CE:ECHR:2006:1123JUD007305301).

183 Domstolen har i huvudsak funnit att artiklarna 101 och 102 FEUF är bestämmelser som hänför sig till grunderna för rättsordningen och som de nationella domstolarna måste tillämpa ex officio (se, bland annat, dom av den 1 juni 1999, Eco Swiss, C‑126/97, EU:C:1999:269, punkt 39, och dom av den 13 juli 2006, Manfredi m.fl., C‑295/04–C‑298/04, EU:C:2006:461, punkt 31).

184 Klagandebolagen har i detta avseende grundat sig på avgöranden från nationella domstolar.

185 Vissa författare har i detta avseende hänvisat till indispositiva bestämmelser och inte till indispositiva skyddsbestämmelser, vilka antagits i det allmännas intresse för att främja en bättre organisation av samhället och ekonomin (se, för ett liknande resonemang, Petit, N. Droit européen de la concurrence, Paris, 2013, s. 39).

186 Se punkt 126 i förevarande förslag till avgörande.

187 Se bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2017, British Airways/kommissionen, C‑122/16 P, EU:C:2017:861, punkt 98.

188 Se, analogt, dom av den 8 juli 1999, Shell/kommissionen ( C‑234/92 P, EU:C:1999:361, punkt 68), i vilken domstolen i huvudsak fann att tribunalen enbart var skyldig att besluta att det muntliga förfarandet skulle återupptas på grund av en påstådd skyldighet att ex officio påtala omständigheter som hänför sig till allmän ordning på grund av bevisning som har presenterats i målet (se, i doktrinen, Corthaut, T., EU Ordre Public, Alphen aan den Rijn, 2012, s. 226).

189 Domstolen har vid flera tillfällen påpekat att förekomsten av möjligheten att på civilrättslig väg erhålla skadestånd också kan fylla en funktion av allmänintresse, i den mån som denna möjlighet kan avskräcka företag från att åsidosätta konkurrensreglerna (se, bland annat, dom av den 20 september 2001, Courage och Crehan, C‑453/99, EU:C:2001:465, punkterna 26 och 27). Enligt min mening är det emellertid så att möjligheten att på obestämd tid ifrågasätta ett beslut i vilket en överträdelse konstateras som, enligt artikel 16 i förordning nr 1/2003, är bindande för de nationella domstolarna, lämnar parterna i osäkerhet om huruvida överträdelser av konkurrensreglerna ska föranleda civilrättslig talan.

190 Jag erinrar om att systemet för domstolsprövning av kommissionsbeslut som avser förfaranden enligt artiklarna 101 och 102 FEUF består i en sådan prövning av lagenligheten av institutionernas rättsakter som föreskrivs i artikel 263 FEUF. Denna prövning kan, i enlighet med artikel 261 FEUF och artikel 31 i förordning nr 1/2003, och på begäran av sökanden, kompletteras med att tribunalen utövar sin obegränsade behörighet i fråga om de påföljder som kommissionen beslutat om på detta område (se dom av den 25 juli 2018, Orange Polska/kommissionen, C‑123/16 P, EU:C:2018:590, punkt 104 och där angiven rättspraxis, och dom av den 12 januari 2023, Lietuvos geležinkeliai/kommissionen, C‑42/21 P, EU:C:2023:12, punkterna 151 och 152 samt där angiven rättspraxis).

191 Det rör sig endast om omsättning som hänför sig till bolagens försäljning på de inrikeslinjer som bolagen trafikerar i Danmark, Sverige och Norge och som på begäran av SAS Cargo hade uteslutits under det administrativa förfarandet (se domen i målet SAS Cargo Group, punkterna 926–931).

192 Se domen i målet SAS Cargo Group, punkt 939.

193 I punkt 936 i domen i målet SAS Cargo Group preciserade tribunalen att den aktuella omsättningen omfattades av tillämpningsområdet för den enda, fortlöpande överträdelsen och att [o]m denna omsättning inte beaktades vid beräkningen av bötesbeloppet skulle bedömningen av överträdelsens ekonomiska betydelse, och den roll som varje fraktförare som befunnits ansvarig spelade i detta avseende, inte vara korrekt.

194 Domen i målet SAS Cargo Group, punkt 940.

195 Riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning (EG) nr 1/2003 (EUT C 210, 2006, s. 2).

196 Domen i målet SAS Cargo Group, punkterna 932 och 933.

197 Det är i synnerhet en grundläggande unionsrättslig princip att rätten till försvar iakttas i varje förfarande som kan leda till sanktionsåtgärder, särskilt böter eller viten. Denna princip har betonats vid upprepade tillfällen i domstolens rättspraxis. Domstolens kontroll i ett mål om överklagande består dels i att undersöka huruvida tribunalen på ett juridiskt korrekt sätt har beaktat samtliga faktorer som är väsentliga för bedömningen av hur allvarligt ett visst handlande varit mot bakgrund av artiklarna 101 och 102 FEUF samt artikel 23 i förordning nr 1/2003, dels i att undersöka huruvida tribunalen har gjort en rättsligt tillfredsställande prövning av samtliga argument som klaganden har anfört avseende undanröjande eller nedsättning av böterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 februari 2007, Groupe Danone/kommissionen, C‑3/06 P, EU:C:2007:88, punkt 68 och 69 samt där angiven rättspraxis).

198 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2012, M. ( C‑277/11, EU:C:2012:744, punkt 85 och där angiven rättspraxis).

199 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 december 2009, kommission/Irland m.fl. ( C‑89/08 P, EU:C:2009:742, punkterna 50–52 och där angiven rättspraxis).

200 Vad gäller begreppet förutsebarhet, se dom av den 26 september 2013, Alliance One International/kommissionen ( C‑679/11 P, EU:C:2013:606, punkt 111).

201 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 maj 2013, Abdulrahim/rådet och kommissionen ( C‑239/12 P, EU:C:2013:331, punkt 49). När kommissionen har angett de faktiska och rättsliga omständigheter som den kommer att lägga till grund för sin beräkning av bötesbeloppet är den, såsom tribunalen har påpekat, inte skyldig att precisera på vilket sätt den kommer att använda var och en av dessa omständigheter för att fastställa bötesbeloppet. Att uttala sig om det planerade bötesbeloppet innan företagen har beretts tillfälle att yttra sig över invändningarna mot dem skulle innebära ett oriktigt föregripande av kommissionens beslut (se dom av den 7 november 2019, Campine och Campine Recycling/kommissionen, T‑240/17, EU:T:2019:778, punkt 356 och där angiven rättspraxis). Samma princip bör enligt min mening tillämpas när tribunalen vid fastställandet av bötesbeloppet med utövande av sin obegränsade behörighet ersätter kommissionens bedömning med sin egen.

202 Det ska nämligen erinras om att tribunalens motiveringsskyldighet enligt artikel 296 andra stycket FEUF och artikel 36 i stadgan innebär en skyldighet för tribunalen att på ett klart och otvetydigt sätt visa hur den har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för det beslut som fattats och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Denna skyldighet innebär inte att tribunalen måste lämna en uttömmande redogörelse för vart och ett av de resonemang som parterna i tvisten fört. Motiveringen kan således vara underförstådd, under förutsättning att de som berörs därav får kännedom om de skäl som ligger till grund för den överklagade domen och att domstolen ges tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning av överklagandet (se, bland annat, dom av den 21 december 2023, United Parcel Service/kommissionen, C‑297/22 P, EU:C:2023:1027, punkt 47 och där angiven rättspraxis). Det ankommer i synnerhet på tribunalen att inom ramen för sin motiveringsskyldighet detaljerat redogöra för de omständigheter som beaktats vid fastställandet av bötesbeloppet (se dom av den 14 september 2016, Trafilerie Meridionali/kommissionen, C‑519/15 P, EU:C:2016:682, punkt 52).

203 Av domstolens fasta praxis framgår nämligen att tribunalens motiveringsskyldighet, som utgör en väsentlig formföreskrift, ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är välgrundad, vilken i sin tur rör frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende (se, bland annat, dom av den 12 januari 2023, Jouvin/kommissionen, C‑719/21 P, EU:C:2023:15, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

204 Se punkterna 190–192 i detta förslag till avgörande.

205 C‑70/23 P, EU:C:2024:105, punkterna 41 och 42.

206 Se, även, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2018, Orange Polska/kommissionen ( C‑123/16 P, EU:C:2018:590, punkt 106 och där angiven rättspraxis).

207 Se dom av den 21 januari 2016, Galp Energía España m.fl./kommissionen ( C‑603/13 P, EU:C:2016:38, punkterna 75–77 och där angiven rättspraxis).

208 Med andra ord utövas denna behörighet på begäran av klagandena (se, bland annat, för ett liknande resonemang, beslut av den 7 juli 2016, Westfälische Drahtindustrie och Pampus Industriebeteiligungen/kommissionen, C‑523/15 P, EU:C:2016:541, punkt 30 och där angiven rättspraxis). Domstolen ställer i praktiken inte alltför höga krav i detta avseende, eftersom den till exempel har slagit fast att ett yrkande om ändring av böterna underförstått kan framställas i ett yrkande om ogiltigförklaring (dom av den 18 december 2014, kommissionen/Parker Hannifin Manufacturing och Parker-Hannifin, C‑434/13 P, EU:C:2014:2456, punkt 83).

209 Se, även, beslut av den 7 juli 2016, Westfälische Drahtindustrie och Pampus Industriebeteiligungen/kommissionen ( C‑523/15 P, EU:C:2016:541, punkt 34). Domstolen har i detta avseende preciserat, att i motsats till vad som är fallet med artikel 23 i förordning nr 1/2003, som ger kommissionen befogenhet att ålägga böter för överträdelse av konkurrensreglerna, tillerkänns tribunalen enligt artikel 31 i denna förordning en obegränsad behörighet som utgör en integrerad del av dess behörighet att pröva talan som väckts mot beslut genom vilka kommissionen har ålagt sådana böter (se dom av den 4 juli 2024, Westfälische Drahtindustrie och Pampus Industriebeteiligungen/kommissionen, C‑70/23 P, EU:C:2024:580, punkt 41).

210 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 december 2011, Chalkor/kommissionen ( C‑386/10 P, EU:C:2011:815, punkt 64). Se även, analogt, dom av den 26 september 2018, Infineon Technologies/kommissionen ( C‑99/17 P, EU:C:2018:773, punkterna 108 och 109). I den domen preciserade domstolen att klaganden inte med framgång kunde göra gällande att tribunalen hade missbedömt omfattningen av sin obegränsade behörighet, eftersom klaganden inte vid tribunalen på ett ändamålsenligt sätt hade bestritt vissa överväganden i det omtvistade beslutet. Domstolen har dessutom redan slagit fast att även den omständigheten att böter som ålagts genom ett kommissionsbeslut är oproportionerliga, när denna omständighet inte kan utgöra en grund avseende tvingande rätt, inte kan prövas ex officio av tribunalen (se domen av den 14 mars 2013, Viega/kommissionen, C‑276/11 P, EU:C:2013:163, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

211 Principen om ultra petita innebär nämligen att en domstol inte kan döma utöver vad som har yrkats. Detta förbud är ett uttryck för dispositionsprincipen enligt vilken parterna bestämmer föremålet för tvisten och domstolen inte får gå utöver föremålet för tvisten (se bland annat, förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet kommissionen/Alrosa, C‑441/07 P, EU:C:2009:555, punkt 146 och där angiven rättspraxis, samt förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet British Airways/kommissionen, C‑122/16 P, EU:C:2017:406, punkterna 83 och 84).

212 Se, exempelvis, Bernardeau, L., och Christienne, J.-P., Les amendes en droit de la concurrence: pratique décisionnelle et contrôle juridictionnel du droit de l’Union, Bruxelles, 2013, s. 795–883; Forrester, I. S., A Challenge for Europe’s Judges: The Review of Fines in Competition Cases, European Law Review, vol. 36, no 2, 2011, s. 185–207, Wahl, N., Enjeu et limites actuelles de la jurisprudence relative à la compétence de pleine juridiction conférée au juge de l’Union en matière de concurrence, i Tizzano, A. (dir.), La Cour de justice de l’Union européenne sous la présidence de Vassilios Skouris (2003–2015). Liber amicorum Vassilios Skouris, Bruxelles, 2015, s. 727–740, Expert, H., och Poullet, C., La compétence de pleine juridiction conférée au juge de l’Union en matière de concurrence: complément ou accessoire du contrôle de légalité?, i Giacobbo Peyronnel, V. och Verdure, Ch. (dir.), Contentieux du droit de la concurrence de l’Union européenne, Bruxelles, 2017, s. 545–592.

213 Se, bland annat Cournot, M., L’interdiction de statuer ultra petita s’applique-t-elle au juge de l’amende?, Revue des Affaires Européennes, 2015, nr 1, s. 123 och 124, Lenaerts, K., Gutman, K. och Nowak, J. T., EU Procedural Law, Oxford, 2023, s. 635–638. Vissa författare har förespråkat en omfattande möjlighet att döma utöver vad som har yrkats av parterna (ultra petita), genom att påpeka att det inte kan förväntas att en klagande yrkar en höjning av sina egna böter (se, för ett liknande resonemang, Christienne, J.-P., Le contrôle juridictionnel des amendes après l’arrêt Telefónica: la pleine juridiction entre effervescence et évanescence, Concurrences, 2014, s. 31, och Gaulard, G., La pleine juridiction du juge de l’Union européenne en droit de la concurrence, Bruxelles, 2020, s. 273), även om det i praktiken inte är ovanligt att kommissionen, bland annat genom genkäromål, begär en höjning av bötesbeloppet (se, bland annat, Barbier de La Serre, É., och Lagathu, E., The Law on Fines Imposed in EU Competition Proceedings: On the Road to Consistency, Journal of European competition law & practice, 2014, s. 400). Andra författare har påpekat att unionsdomstolen är mer tveksam till att höja bötesbeloppet (Castillo de la Torre, F., och Gippini Fournier, E., Evidence, Proof and Judicial Review in EU Competition Law, a.a. s. 465–470).

214 Se, bland annat, Clausen, F., Les moyens d’ordre public devant la Cour de justice de l’Union européenne, Namur, 2018, s. 407–413.

215 Även om kommissionen i sina skriftliga yttranden har hävdat att den obegränsade behörigheten kan ha företräde framför principen att en domstol inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna (ne ultra petita), påpekar jag att domstolen än så länge inte har bekräftat ett sådant synsätt, trots att vissa generaladvokater har föreslagit detta. Se, exempelvis, förslag till avgörande av generaladvokaten, Poiares Maduro i målet Groupe Danone/kommissionen ( C‑3/06 P, EU:C:2006:720, punkt 49), och förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet kommissionen/Tomkins ( C‑286/11 P, EU:C:2012:499, punkt 37), beträffande den marginella roll som regeln om att en domstol inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna (ne ultra petita) har när det gäller att begränsa unionsdomstolens utövande av sin obegränsade behörighet, samt förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i de förenade målen Fresh Del Monte Produce/kommissionen och kommissionen/Fresh Del Monte Produce ( C‑293/13 P och C‑294/13 P, EU:C:2014:2439, punkt 273), om avsaknaden av ett förbud mot reformatio in pejus (förbud mot ändring till den tilltalades nackdel i högre instans) när det gäller möjligheten att höja böterna.

216 Det följer nämligen av fast rättspraxis att tribunalens obegränsade behörighet bland annat innebär att den kontrollerar såväl rättsliga som faktiska omständigheter och att den har behörighet att pröva bevisningen, ogiltigförklara det angripna beslutet och ändra bötesbeloppet (se, bland annat, dom av den 8 december 2011, Chalkor/kommissionen, C‑386/10 P, EU:C:2011:815, punkt 67, och KME Germany m.fl./kommissionen, C‑389/10 P, EU:C:2011:816, punkt 133). När tribunalen väl har att utöva sin obegränsade behörighet, omfattar denna behörighet samtliga relevanta omständigheter (se ovan i punkt 183 anförd rättspraxis). Exempelvis kan en delvis ogiltigförklaring av konstaterandet av en överträdelse medföra att tribunalen omprövar bötesbeloppet [m]ed beaktande av samtliga relevanta omständigheter (se dom av den 6 december 2012, Kommissionen/Verhuizingen Coppens, C‑441/11 P, EU:C:2012:778, punkt 82). Som tribunalen vid flera tillfällen har erinrat om kan bötesbeloppet inte behållas på samma nivå när det är ett resultat av att en materiellt felaktig omständighet beaktats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2019, Quanta Storage/kommissionen ( T‑772/15, EU:T:2019:519, punkt 276 och där angiven rättspraxis).

217 En delvis ogiltigförklaring av konstaterandet av en överträdelse kan nämligen enligt domstolen leda till att tribunalen gör en ny bedömning av bötesbeloppet med beaktande av samtliga relevanta omständigheter (se dom av den 6 december 2012, kommission/Verhuizingen Coppens, C‑441/11 P, EU:C:2012:778, punkt 82). Se, i doktrinen, Clausen, F., Les moyens d’ordre public devant la Cour de justice de l’Union européenne, Namur, 2018, a.a. s. 395.

218 SAS Cargos yrkanden avsåg nämligen en omprövning av böterna inom ramen för den obegränsade behörigheten, vilket tribunalen gjorde genom att delvis bifalla bolagens yrkanden.

219 Domstolen har nämligen preciserat att enbart den omständigheten att talan väcks emellertid inte medför att befogenheten att vidta sanktionsåtgärder slutgiltigt överförs på unionsdomstolarna (se dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C-252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582, punkt 693) och att utövandet av dess obegränsade behörighet inte innebär en kontroll ex officio. Tribunalen är nämligen inte skyldig att på eget initiativ genomföra en ny fullständig undersökning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 december 2011, Chalkor/kommissionen, C‑386/10 P, EU:C:2011:815, punkterna 64–66).

220 Domstolen har nämligen slagit fast att tribunalens obegränsade behörighet enligt artikel 31 i förordning nr 1/2003 följaktligen endast gäller tribunalens bedömning av de böter som kommissionen har ålagt, och tribunalen har inte rätt att med stöd av nämnda behörighet göra några ändringar av de omständigheter som utgör den överträdelse som kommissionen lagenligt har fastställt i det beslut som är föremål för tribunalens prövning (se dom av den 21 januari 2016, Galp Energía España m.fl./kommissionen ( C‑603/13 P, EU:C:2016:38, punkt 77). Se, i doktrinen, L., och Christienne, J.-P., Les amendes en droit de la concurrence: pratique décisionnelle et contrôle juridictionnel du droit de l’Union, Bruxelles, 2013 a.a., s. 868; Expert, H., och Poullet, C., La compétence de pleine juridiction conférée au juge de l’Union en matière de concurrence: complément ou accessoire du contrôle de légalité?, a.a., s. 563 och 564, samt kritik, Gaulard, G., La pleine juridiction du juge de l’Union européenne en droit de la concurrence, a.a., s. 222–228.

221 Jag påpekar att klagandena i målet SAS Cargo Group inte har lämnat några förklaringar till det påstådda åsidosättandet av oskuldspresumtionen och erinrar om att enligt domstolens fasta praxis åsidosätts denna princip om ett rättsligt avgörande eller ett officiellt uttalande rörande en anklagad innehåller ett klart uttalande om att den berörda personen har begått överträdelsen i fråga utan att ett slutligt avgörande i skuldfrågan har meddelats. Det finns anledning att i det sammanhanget betona vikten av de rättsliga myndigheternas ordval, de särskilda omständigheter som råder och beskaffenheten hos och det aktuella förfarandets art och sammanhang (se dom av den 18 mars 2021, Pometon/kommissionen, C‑440/19 P, EU:C:2021:214, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

222 Enligt fast rättspraxis har domstolen har inte rätt att, när den prövar rättsfrågor i ett mål om överklagande, göra en skälighetsbedömning som ändrar den bedömning som tribunalen med stöd av sin obegränsade behörighet har gjort av det bötesbelopp som har ålagts företag på grund av att de åsidosatt unionsrätten. Vid utövandet av sin obegränsade behörighet är tribunalen dessutom bunden av vissa skyldigheter, däribland motiveringsskyldigheten, vilken åligger tribunalen enligt artikel 36 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som enligt artikel 53 första stycket i samma stadga också är tillämplig på tribunalen, och principen om likabehandling (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 januari 2023, Lietuvos geležinkeliai/kommissionen, C‑42/21 P, EU:C:2023:12, punkterna 153 och 154 samt där angiven rättspraxis). För att likabehandlingsprincipen ska anses ha åsidosatts på grund av särbehandling krävs dessutom att de aktuella situationerna är jämförbara med hänsyn till samtliga omständigheter som kännetecknar dem. De omständigheter som kännetecknar de olika situationerna, och därigenom deras jämförbarhet, ska bland annat bestämmas och bedömas utifrån föremålet för och syftet med den unionsrättsakt som ger upphov till den aktuella särbehandlingen. Dessutom måste principerna och målen för det område rättsakten härrör ifrån beaktas (se dom av den 11 juli 2013, Team Relocations m.fl./kommissionen, C‑444/11 P, EU:C:2013:464, punkt 187 och där angiven rättspraxis).

223 Domstolens uppgift begränsas i mål om överklagande till en kontroll av huruvida tribunalen vid utövandet av sin domstolskontroll har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning. Enligt artikel 256 FEUF och artikel 58 första stycket i domstolens stadga ska ett överklagande endast avse rättsfrågor. Det kan endast grundas på bristande behörighet hos tribunalen, på rättegångsfel som kränker intressena hos den som överklagar eller på att tribunalen har åsidosatt unionsrätten. Överklagandet kan alltså endast avse en prövning av om rättsregler har överträtts och inte en bedömning av de faktiska omständigheterna. Tribunalen är dels ensam behörig att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels ensam behörig att bedöma dessa faktiska omständigheter. Härav följer att bedömningen av de faktiska omständigheterna, bortsett från de fall då tribunalen missuppfattat bevisningen, inte utgör en sådan rättsfråga som är underställd domstolens kontroll (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 januari 2004, Aalborg Portland m.fl./Commission, C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, EU:C:2004:6, punkterna 47–49).

224 Vid förhandlingen förklarade kommissionen att den inte kunde bekräfta om den siffran hade inkluderats i försäljningsvärdet eller ej av de andra klagandena.

225 Tribunalens resonemang är mindre klart, eftersom den angav [f]ör att säkerställa likabehandling med de fraktförare som befunnits ansvariga som väckt talan mot det [omtvistade] beslutet (punkt 940 i domen SAS Cargo Group), där adverbet [également] antyder att tribunalen grundade sig på likabehandlingsprincipen som ett överflödigt argument, vilket väcker tvivel vad gäller grunderna för resonemanget.