Förslag till avgörande av generaladvokat Laila Medina fördraget den 27 februari 2025

1 Originalspråk: engelska.

2 1961 års allmänna narkotikakonvention, med de ändringar som infördes genom 1972 års protokoll om ändringar i 1961 års allmänna narkotikakonvention, som undertecknades i New York den 30 mars 1961 (United Nations Treaty Series, vol. 520, nr 7515).

3 Narkotikakommissionen är en av de funktionella kommissionerna inom FN:s ekonomiska och sociala råd (nedan kallat ECOSOC).

4 Beslut av den 23 november 2020 om den ståndpunkt som ska intas på Europeiska unionens vägnar under den på nytt sammankallade sextiotredje sessionen i FN:s narkotikakommission och om upptagande av cannabis och cannabisrelaterade ämnen i förteckningarna enligt [allmänna narkotikakonventionen], och konventionen om psykotropa ämnen från 1971 (EUT L 4, 2021, s. 1).

5 Det är endast stater och inte internationella eller regionala organisationer som är parter till dessa konventioner. Se artikel 40 i narkotikakonventionen och artikel 25 i konventionen om psykotropa ämnen.

6 Enligt artikel 2.5 i narkotikakonventionen ska narkotikan som anges i förteckning IV också ingå i förteckning I och omfattas av alla kontrollåtgärder som är tillämpliga på narkotikan i förteckning I och därutöver.

7 Beslutsfattande i frågor som rör om omfattningen av kontrollen av ämnen kallas upptagande i förteckningarna, ett ämne blir föremål för särskild kontroll när det införs i en viss förteckning.

8 Se artikel 8 i narkotikakonventionen.

9 Kommissionen har, vid domstolsförhandlingen, förklarat att narkotikakommissionen inte röstade om WHO:s rekommendationer under sitt möte våren 2020 och att omröstningen sköts upp till december samma år, vilket gav medlemsstaterna mer tid att granska dessa rekommendationer.

10 Ett av rådets förberedande organ som ansvarar för styrningen och ledningen av rådets arbete med narkotikapolitik. Vid förhandlingen har kommissionen uppgett att förslaget hade granskats av rådets övergripande arbetsgrupp för narkotikafrågor den 29 oktober 2020.

11 COM(2020) 659 final, s. 2.

12 Enligt artikel 3.5 i den konventionen, om [WHO] finner, att ett narkotikum i förteckning I kan i synnerlig grad föranleda missbruk och framkalla skadeverkningar … och att sådana egenskaper icke uppvägas av väsentliga terapeutiska fördelar, vilka icke finnas hos andra ämnen än i förteckning IV intagna narkotika, kan kommissionen i överensstämmelse med [WHO:s] rekommendation införa detta narkotikum i förteckning IV.

13 27 medlemsstater röstade för rekommendation 5.1 medan 25 röstade emot och en medlemsstat lade ned sin röst.

14 Det bör noteras att domstolen har ändrat ordningen på anmärkningar eller grunder om den har funnit det vara nödvändigt, även för det fall en talan har väckts med stöd av artikel 258 FEUF. Se, bland annat, dom av den 5 juni 2023, kommissionen/Polen (Domares oavhängighet och privatliv) ( C‑204/21, EU:C:2023:442).

15 C‑20/09, EU:C:2011:214, punkt 41.

16 C‑276/99, EU:C:2001:576, punkt 24.

17 Se, bland annat, dom av den 22 februari 2018, kommissionen/Polen ( C‑336/16, EU:C:2018:94, punkterna 61–62 och där angiven rättspraxis).

18 Se dom av den 13 oktober 1993, kommissionen/Spanien ( C‑378/92, EU:C:1993:843, punkt 6), och dom av den 19 januari 1995, kommissionen/Belgien ( C‑66/94, EU:C:1995:13, punkt 6). Se även Lenaerts, K., Gutman, K., och Nowak, J. T., EU Procedural Law, Oxford University Press, Oxford 2023, stycke 5.01, och Prete, L. Enforcement actions i Tridimas, T. och Schütze, R (red.), Oxford Principles of European Union Law, Oxford University Press, 2018, s. 944.

19 Se dom av den 3 februari 2021, kommissionen/Ungern (Gränsvärden – PM10) (C‑637/18, EU:C:2021:92, punkt 64), och dom av den 16 februari 2023, kommissionen/Grekland (Gränsvärden – NO2) ( C‑633/21, EU:C:2023:112, punkt 54).

20 Förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet kommissionen/Italien ( C‑196/13, EU:C:2014:2162, punkt 80).

21 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Geelhoed i förenade målen kommissionen/Tyskland ( C‑20/01 och C‑28/01, EU:C:2002:717, punkt 53).

22 Dom av den 27 mars 2019, kommissionen/Tyskland ( C‑620/16, EU:C:2019:256, punkt 48).

23 Vad gäller domen av den 25 oktober 2001, Tyskland/kommissionen ( C‑276/99, EU:C:2001:576), som har citerats av Ungern, ska det påpekas att den meddelades med stöd av artikel 88 i fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen, som inte längre är i kraft. Som generaladvokaten Szpunar förklarade i kommissionen/Tyskland ( C‑620/16, EU:C:2019:3, fotnot 16), var fördragsbrottsförfaranden enligt det förfarandet annorlunda såtillvida att rollerna i slutet av det administrativa förfarandet var ombytta jämfört med situationen vid ett förfarande enligt artikel 258 FEUF. I stället för ett motiverat yttrande antog kommissionen ett beslut som en medlemsstat sedan kunde överklaga till domstolen.

24 Se dom av den 7 februari 1973, kommissionen/Italien ( 39/72, EU:C:1973:13, punkt 10), och dom av den 27 mars 2019, kommissionen/Tyskland ( C‑620/16, EU:C:2019:256, punkt 57).

25 Dom av den 27 mars 2019 ( C‑620/16, EU:C:2019:256).

26 Beslut 2014/699 av den 24 juni 2014 om fastställande av den ståndpunkt som ska intas på Europeiska unionens vägnar vid 25:e mötet i Otifs översynskommitté när det gäller vissa ändringar av fördraget om internationell järnvägstrafik (Cotif) och dess bihang (EUT L 293, 2014, s. 26).

27 Dom av den 27 mars 2019, kommissionen/Tyskland ( C‑620/16, EU:C:2019:256, punkt 52). Min kursivering.

28 Se punkterna 42–54.

29 Se dom av den 2 juni 2005, kommissionen/Luxemburg ( C‑266/03, EU:C:2005:341, punkt 60), dom av den 14 juli 2005, kommissionen/Tyskland ( C‑433/03, EU:C:2005:462, punkt 66), och dom av den 20 april 2010, kommissionen/Sverige ( C‑246/07, EU:C:2010:203, punkt 45).

30 EUT L 335, 2004, s. 8.

31 Kommissionen har förklarat att artikel 4.2 b i rambeslut 2004/757, jämförd med artikel 4.1 i rambeslutet, föreskriver strängare straff för brott som avses i artikel 2.1 a, b och c, vilka avser narkotika av typer som är bland de mest hälsovådliga.

32 Dom av den 19 november 2020, B S och C A (Saluföring av cannabidiol – CBD) (C‑663/18, EU:C:2020:938).

33 Artikel 3.2 FEUF, in fine, är en kodifiering huvudlinjen i den rättspraxis som avser unionens underförstådda externa befogenheter, som har sitt ursprung i domen av den 31 mars 1971, kommissionen/rådet ( 22/70, EU:C:1971:32) (nedan kallad AETR-domen).

34 Dom av den 4 september 2014, kommissionen/rådet ( C‑114/12, EU:C:2014:2151, punkt 66).

35 Ibidem., punkt 70 och där angiven rättspraxis.

36 Se, för ett liknande resonemang, yttrande 1/03 (Nya Luganokonventionen) av den 7 februari 2006 (EU:C:2006:81, punkt 126).

37 Yttrande 2/91 (ILO konvention nr 170) av den 19 mars 1993 ( EU:C:1993:106, punkt 25), dom av den 5 november 2002, kommissionen/Danmark ( C‑467/98, EU:C:2002:625, punkt 82), och yttrande 1/03 (Nya Lugano konventionen) av den 7 februari 2006 ( EU:C:2006:81, punkterna 120 och 126).

38 Se, för ett liknande resonemang, yttrande 1/03 (Nya Luganokonventionen) av den 7 februari 2006 ( EU:C:2006:81, punkt 124).

39 Se, för ett liknande resonemang, yttrande 1/03 (Nya Luganokonventionen) av den 7 februari 2006 ( EU:C:2006:81, punkt 133), yttrande 1/13 (Tredjelands anslutning till Haagkonventionen) av den 14 oktober 2014 ( EU:C:2014:2303, punkt 74), dom av den 26 november 2014, Green Network ( C‑66/13, EU:C:2014:2399, punkt 33), och yttrande 3/15 (Marrakechfördraget om tillgång till publicerade verk) av den 14 februari 2017 ( EU:C:2017:114, punkt 108).

40 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet kommissionen/rådet (international Maritime Organisation) ( C‑161/20, EU:C:2021:957, punkt 121), och förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet kommissionen/rådet ( C‑114/12, EU:C:2014:224, punkt 89).

41 Skäl 3 i narkotikakonventionen.

42 Skäl 5 i narkotikakonventionen.

43 Artikel 3.3 i narkotikakonventionen.

44 Se artikel 1 i narkotikakonventionen.

45 Yttrande 2/91 (ILO–konvention nr 170) av den 19 mars 1993 (EU:C:1993:106, punkt 5), dom av den 12 februari 2009, kommissionen/Grekland ( C‑45/07, EU:C:2009:81, punkt 31), och förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet kommissionen/Grekland ( C‑45/07, EU:C:2008:642, punkt 47).

46 Artikel 31 FEU ersattes av artiklarna 82, 83 och 85 FEUF. Artikel 34 FEU upphävdes.

47 Dom av den 11 juni 2020, Prokuratura Rejonowa w Slupsku ( C‑634/18, EU:C:2020:455, punkt 32). Se även skäl 3 i ramavtal 2004/757.

48 Dom av den 2 februari 2023, TF (narkotikaprekursorer) ( C‑806/21, EU:C:2023:61, punkt 53).

49 Närmare bestämt, enligt artikel 4.1 första stycket i rambeslut 2004/757 är medlemsstaterna skyldiga att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de brott som avses i framför allt artikel 2 i det rambeslutet beläggs med effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder medan medlemsstaterna, enligt artikel 4.1 andra stycket i det rambeslutet, är skyldiga att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de brott som avses i artikel 2 i det beslutet beläggs med straffrättsliga påföljder med ett maximalt fängelsestraff på minst ett till tre års fängelse.

50 I det avseendet bör det också noteras att en modifiering av deras klassificering enligt rambeslut 2004/757 också skulle ändra påföljden vid olaglig användning av dessa. Denna klassificering grundar sig på straffets stränghet och kan även påverka de nationella straffprocessernas förlopp.

51 Se, återigen, yttrande 1/03 av den 7 februari 2006 ( EU:C:2006:81, punkt 126).

52 Yttrande 2/91 (ILO-konvention nr 170) av den 19 mars 1993 ( EU:C:1993:106), dom av den 12 februari 2009, kommissionen/Grekland ( C‑45/07, EU:C:2009:81, punkt 31), och förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet kommissionen/Grekland ( C‑45/07, EU:C:2008:642, punkt 47).

53 Dom av den 7 oktober 2014, Tyskland/rådet ( C‑399/12, EU:C:2014:2258).

54 Ibidem, punkt 50.

55 Begreppet negativ skyldighet härrör från AETR-domen, i vilken domstolen slog fast att medlemsstater är förhindrade att ingå internationella avtal på områden där Europeiska unionen redan har utövat sina befogenheter (punkt 17).

56 I artikel 241 EG angavs endast förordningar.

57 Enligt artikel 2 i beslut 2021/3 ska medlemsstaterna, som är medlemmar i narkotikakommissionen, ge uttryck för denna gemensamma ståndpunkt.

58 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 1986, Les Verts/Parlamentet, 294/83 ( EU:C:1986:166, punkt 23), dom av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen ( C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkt 281), och dom av den 3 juni 2021, Ungern/parlamentet ( C‑650/18, EU:C:2021:426, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

59 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2017, Tyskland/rådet ( C‑600/14, EU:C:2017:935, punkt 108), och dom av den 9 juli 2020, Republiken Tjeckien/kommissionen ( C‑575/18 P, EU:C:2020:530, punkt 52).

60 En medlemsstat åläggs i princip endast att visa att en akt, i detta fall en akt från rådet, var avsedd att ha rättsverkningar i förhållande till tredje man, för att medlemsstatens talan på grundval av artikel 263 FEUF ska kunna tas upp till sakprövning. En medlemsstat har således rätt att angripa en unionsakt även om den akten inte har rättsverkningar med avseende på den medlemsstaten specifikt (se, exempelvis, beslut av den 27 november 2001, Portugal/kommissionen ( C‑208/99, EU:C:2001:638, punkt 23).

61 De överväganden som låg till grund för domen av den 9 mars 1994, TWD Textilwerke Deggendorf ( C‑188/92, EU:C:1994:90) (se punkterna 16–17 och 25) kan, enligt min mening, helt och hållet tillämpas analogt på det förevarande målet, i den mån de är relaterade till den allmänna rättssäkerhetsprincipen.

62 Dom av den 16 juli 1981, Albini/rådet och kommissionen ( 33/80, EU:C:1981:186, punkt 17).

63 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 1979, Simmenthal/kommissionen ( 92/78, EU:C:1979:53, punkt 39), som av den 10 juli 2003, kommissionen/ECB ( C‑11/00, EU:C:2003:395, punkt 75), och dom av den 17 december 2020, BP/FRA ( C‑601/19 P, EU:C:2020:1048, punkt 26).

64 Bernhard, S., Article 277 TFEU, i Kellerbauer, M., Klamert, M., och Tomkin, J (red.), The EU Treaties and the Charter of Fundamental Rights: A Commentary (Oxford Academic, online-upplagan, s. 1867–1869).

65 Se, särskilt, förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet kommissionen/rådet ( C‑91/05, EU:C:2007:528, punkterna 36–54 och generaladvokatens slutsatser som anges fotnot 17.

66 Dom av den 10 juli 2003, kommissionen/ECB ( C‑11/00, EU:C:2003:395).

67 Enligt artikel 230 tredje stycket EG (numera artikel 263 tredje stycket FEUF) var (och är fortfarande) Europeiska centralbanken en halvpriviligierad sökande, en ställning som de intar för att kunna tillvarata sina intressen.

68 Se även dom av den 15 maj 2008, Spanien/rådet ( C‑442/04, EU:C:2008:276, punkt 22), och dom av den 12 december 2019, Feral/regionkommittén ( T‑529/16, EU:T:2019:851, punkt 53).

69 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juli 2006, kommissionen/Portugal ( C‑53/05, EU:C:2006:448 och där angiven rättspraxis), och dom av den 18 oktober 2012, kommissionen/Tjeckien ( C‑37/11, EU:C:2012:640, punkt 46).

70 Dom av den 27 mars 2019, kommissionen/Tyskland ( C‑620/16, EU:C:2019:256, punkt 90).

71 Se artikel 184 EGG, vilken blev artikel 241 EG och numera är artikel 277 FEUF.

72 Se dom av den 6 mars 1979, Simmenthal/kommissionen, 92/78 ( EU:C:1979:53, punkterna 40–41). Domstolen förklarade i synnerhet att denna vida tolkning av artikel 184 EG härstammar från behovet av att ge personer, som enligt artikel 173 andra stycket EG är förhindrade att väcka direkt talan mot allmängiltiga akter, fördelen av en prövning av dessa akter vid tidpunkten för att de berörs av genomförandebeslut som direkt och personligen berör dem.

73 Dom av den 8 september 2020, kommissionen och rådet/Carreras Sequeros m.fl. ( C‑119/19 P och C‑126/19 P, EU:C:2020:676, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

74 Se, för ett liknande resonemang, som av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet ( C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkterna 58–61).

75 Se dom av den 11 juli 1968, Zuckerfabrik Watenstedt/rådet ( 6/68, EU:C:1968:43, punkt 415), dom av den 5 maj 1977, Koninklijke Scholten Honig/rådet och kommissionen ( 101/76, EU:C:1977:70, punkterna 20–22), och dom av den 17 juni 1980, Calpak och Società Emiliana Lavorazione Frutta/kommissionen ( 789/79 och 790/79, EU:C:1980:159, punkt 9) samt beslut av den 28 juni 2001, Eridania/rådet ( C‑352/99 P, EU:C:2001:364, punkt 42), och beslut av den 8 april 2008, Saint-Gobain Glass Deutschland/kommissionen ( C‑503/07 P, EU:C:2008:207, punkt 71).

76 Se, bland många andra, dom av den 11 oktober 2016, kommissionen/Italien ( C‑601/14, EU:C:2016:759, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

77 Se punkt 112 och följande punkter.

78 Se, analogt, dom av den 9 mars 1994, TWD Textilwerke Deggendorf ( C‑188/92, EU:C:1994:90), och dom av den 15 februari 2001, Nachi Europe ( C‑239/99, EU:C:2001:101), genom vilka domstolen prövade huruvida sökanden i målet vid den nationella domstolen hade kunnat väcka talan om ogiltigförklaring vid unionsdomstolen mot den omtvistade akten med allmän giltighet enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF. Se även Lenaerts, K., Gutman K. och Nowak, J. T., EU Procedural Law, Oxford University Press, Oxford 2023, punkt 9.03.

79 Särskilt kan nämnas att kommissionens förslag granskades av rådets övergripande arbetsgrupp för narkotikafrågor den 29 oktober 2020. Enligt kommissionen uttryckte flera medlemsstater, inklusive Ungern, sin oro, särskilt vad gäller narkotikapolitiken, inom ramen för denna arbetsgrupp. Ungern har inte invänt mot detta. Kommissionen har uppgett att Ungern inte tog upp rättsliga eller processuella frågor under gruppens möte, vilket Ungern inte har ifrågasatt.

80 Sådana beslut kan antas inom några dagar om situationen kräver det, medan majoriteten av intermistiska beslut tar några månader innan de antas (se, exempelvis, beslut av domstolens vice ordförande av den 10 september 2020, rådet/Sharpston ( C‑423/20 P(R), EU:C:2020:700), vilket antogs inom fem dagar från att begäran om interimistiska åtgärder hade framställts).

81 Se, särskilt, dom av den 2 april 2020, kommissionen/Polen, Ungern och Tjeckien (Mekanism för tillfällig omplacering av personer som ansöker om internationellt skydd) ( C‑715/17, C‑718/17 och C‑719/17, EU:C:2020:257, punkt 139).

82 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2009, kommissionen/Grekland ( C‑45/07, EU:C:2009:81, punkt 26).

83 Dom av den 7 februari 1973, kommissionen/Italien ( 39/72, EU:C:1973:13, punkt 24).

84 Se, exempelvis, artikel 218.5 FEUF som gör det möjligt för rådet att bemyndiga att ett avtal tillämpas provisoriskt i avvaktan på att det formellt ingås. Så var fallet i målen som föranledde dom av den 9 april 2024, kommissionen/rådet (Undertecknande av internationella avtal) ( C‑551/21, EU:C:2024:281), och dom av den 28 april 2015, kommissionen/rådet ( C‑28/12, EU:C:2015:282).

85 Se, exempelvis, dom av den 27 februari 2014, Förenade kungariket/rådet ( C‑656/11, EU:C:2014:97). I det fallet antog den gemensamma kommittén, som inrättades genom avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, den 31 mars 2012 ett beslut som ersatte bilagan om samordning av socialförsäkringssystem, vilket trädde i kraft den 1 april 2012, medan rådet antog det angripna beslutet den 16 december 2011 (se punkt 18 i den domen). Se även dom av den 5 december 2017, Tyskland/rådet ( C‑600/14, EU:C:2017:935), i vilken det angripna rådsbeslutet antogs den 24 juni 2014, det vill säga en dag före öppnandet av den tjugofemte sessionen i Otifs revisionsutskott, vilket gav den berörda medlemsstaten en dag på sig att hänskjuta ärendet till domstolen.

86 Se beslut som har antagits med stöd av artikel 215 FEUF. Omplacering av asylsökande i nödsituationer: rådets beslut (EU) 2015/1523 av den 14 september 2015 om fastställande av provisoriska åtgärder på området internationellt skydd till förmån för Italien och Grekland (EUT L 239, 2015, s. 146) och rådets beslut (EU) 2015/1601 av den 22 september 2015 om fastställande av provisoriska åtgärder på området internationellt skydd till förmån för Italien och Grekland (EUT L 248, 2015, s. 80). Se dom av den 6 september 2017, Slovakien och Ungern/rådet ( C‑643/15 och C‑647/15, EU:C:2017:631). Se även artikel 19.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1624 av den 14 september 2016 om en europeisk gräns- och kustbevakning och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 och upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 863/2007, rådets förordning (EG) nr 2007/2004 och rådets beslut 2005/267/EG (EUT L 251, 2016, s. 1) enligt vilken rådet kan ge Fronetex befogenhet att ingripa vid de yttre gränserna inklusive att sätta in snabba gränsinsatsenheter. Se beslut antagna med stöd av artikel 122.2 FEUF i händelse av naturkatastrofer.

87 Dom av den 27 mars 2019, kommissionen/Tyskland ( C‑620/16, EU:C:2019:256, punkt 89).

88 Ibidem, punkt 69. Se även dom av den 18 oktober 2012, kommissionen/Republiken Tjeckien ( C‑37/11, EU:C:2012:640, punkt 46), och dom av den 11 oktober 2016, kommissionen/Italien ( C‑601/14, EU:C:2016:759, punkt 33).

89 Se, analogt, dom av den 8 mars 2022, kommissionen/Förenade kungariket (Bekämpning av bedrägerier i form av undervärdering) ( C‑213/19, EU:C:2022:167, punkt 169), i vilken domstolen inte godtog en medlemsstats invändning på grundval av fördragsbrottsförfarandets effektivitet.

90 Dom av den 15 november 1983, kommissionen/Frankrike ( 52/83, EU:C:1983:328, punkt 10). Se även Sinaniotis D., The Plea of Illegality in EC Law, European Public Law, vol 7, utgåva 1, s. 111.

91 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 1967, Muller-Collignon/kommissionen ( 4/67, EU:C:1967:51, s. 372), dom av den 12 oktober 1978, kommissionen/Belgien ( 156/77, EU:C:1978:180, punkt 21), och dom av den 23 januari 1997, Coen ( C‑246/95, EU:C:1997:33, punkt 21).

92 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 oktober 1978, kommissionen/Belgien ( 156/77, EU:C:1978:180, punkt 21), och dom av den 13 mars 1985, kommissionen/Frankrike ( 93/84, EU:C:1985:114, punkt 9).

93 Dom av den 15 november 1983, kommissionen/Frankrike ( 52/83, EU:C:1983:328, punkt 10), dom av den 14 september 1999, kommissionen/AssiDomän Kraft Products m.fl. ( C‑310/97 P, EU:C:1999:407, punkt 61), och dom av den 15 november 2018, Estland/kommissionen ( C‑334/17 P, EU:C:2018:914, punkt 51).

94 C‑620/16, EU:C:2019:256.

95 Ibidem, punkterna 69–71 och 89–91. Se även Lenaerts, K., Gutman, K. och Nowak, J. T., EU Procedural Law, Oxford University Press, Oxford 2023, punkt 9.12.

96 Se punkt 85 ovan.

97 Dom av den 27 mars 2019, kommissionen/Tyskland ( C‑620/16, EU:C:2019:256, punkt 89).

98 Se dom av den 7 oktober 2014, Tyskland/rådet ( C‑399/12, EU:C:2014:2258).

99 Dom av den 7 oktober 2014, Tyskland/rådet ( C‑399/12, EU:C:2014:2258, punkt 50).

100 Se punkterna 63–65 ovan.

101 Se dom av den 12 februari 2009, kommissionen/Grekland ( C‑45/07, EU:C:2009:81, punkterna 30 och 31). Se även, för ett liknande resonemang, yttrande 2/91 (ILO-konvention nr 170) av den 19 mars 1993 ( EU:C:1993:106, punkt 5).

102 Dom av den 15 juni 1994, kommissionen/BAFS m.fl. ( C‑137/92 P, EU:C:1994:247, punkt 50), dom av den 8 juli 1999, Chemie Linz/kommissionen ( C‑245/92 P, EU:C:1999:363, punkt 95), och dom av den 5 oktober 2004, kommissionen/Grekland ( C‑475/01, EU:C:2004:585, punkterna 19 och 20). Till exempel kan inte handläggningsfel leda till att själva existensen av detta besluts sätt i fråga (dom av den 18 oktober 2012, kommissionen/Republiken Tjeckien ( C‑37/11, EU:C:2012:640, punkt 50).

103 Dom av den 11 oktober 2016, kommissionen/Italien ( C‑601/14, EU:C:2016:759, punkterna 33–34).

104 Dom av den 25 oktober 2017, kommissionen/rådet (WRC-15) ( C‑687/15, EU:C:2017:803, punkt 49), och yttrande 1/15 (EU-Kanada PNR-avtal) av den 26 juli 2017, EU:C:2017:592, punkt 71.

105 Dom av den 25 oktober 2017, kommissionen/rådet (WRC-15) ( C‑687/15, EU:C:2017:803, punkt 52).

106 Dom av den 14 juni 2016, kommissionen/McBride m.fl. ( C‑361/14 P, EU:C:2016:434, punkt 48), och dom av den 25 oktober 2017, kommissionen/rådet (WRC-15) ( C‑687/15, EU:C:2017:803, punkterna 52 och 55).

107 Dom av den 18 oktober 2012 ( C‑37/11, EU:C:2012:640, punkt 50).

108 Dom av den 5 december 2017 ( C‑600/14, EU:C:2017:935, punkt 89).

109 Ibidem, punkt 90.

110 Dom av den 5 oktober 2004, kommissionen/Grekland ( C‑475/01, EU:C:2004:585, punkt 18), och dom av den 10 september 2019, HTTS/rådet ( C‑123/18 P, EU:C:2019:694, punkt 100).

111 Dom av den 21 september 1989, Hoechst/kommissionen ( 46/87 och 227/88, EU:C:1989:337, punkt 64).

112 Se artikel 3 i beslut 2021/3.

113 Dom av den 1 oktober 2009, kommissionen/rådet ( C‑370/07, EU:C:2009:590, punkt 44), och dom av den 27 mars 2019, kommissionen/Tyskland ( C‑620/16, EU:C:2019:256, punkterna 78 och 82).

114 Som domstolen betonade i sin dom av den 27 mars 2019, kommissionen/Tyskland ( C‑620/16, EU:C:2019:256, punkt 85), presumeras, i en union som bygger på rättsstatsprincipen, en akt från dess institutioner vara lagenlig. Domstolen tillade att medlemsstater är skyldiga att följa och genomföra ett beslut som har antagits av rådet.

115 Ibidem, punkterna 47 och 50.

116 Dom av den 20 april 2010, kommissionen/Sverige ( C‑246/07, EU:C:2010:203, punkt 73 och där angiven rättspraxis).

117 Dom av den 27 mars 2019, kommissionen/Tyskland ( C‑620/16, EU:C:2019:256, punkt 94).

118 Dom av den 20 april 2010, kommissionen/Sverige ( C‑246/07, EU:C:2010:203, punkt 71).

119 Dom av den 19 november 2020, B S och C A (saluföring av cannabidiol – CBD) (C‑663/18, EU:C:2020:938).

120 Dom av den 5 december 2017, Tyskland/rådet ( C‑600/14, EU:C:2017:935).

121 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2017, Tyskland/rådet ( C‑600/14, EU:C:2017:935, punkt 105).

122 Dom av den 7 september 2023, Finanzamt G (Projekt för utvecklingsbistånd) ( C‑15/22, EU:C:2023:636, punkt 57).

123 Klamert, M., Article 4 TEU, i Kellerbauer, M., Klamert, M., och Tomkin, J (red.), anfört arbete, fotnot 64, s. 46.

124 Kahl, W., Artikel 4 EUV i Calliess, C. och Ruffert, M (red.), EUV/AEUV, 5:e upplagan., C. H. Beck, München, 2016, Article 4 EUV, punkt 35.

125 Se dom av den 12 februari 2009, kommissionen/Grekland ( C‑45/07, EU:C:2009:81). Det har också argumenterats för att europeiska rättsmedel inte endast fungerar som verktyg i domstolstvister utan även är vägen genom vilken lojalitet utvecklas och i slutändan ger legitimitet till unionens rättsordning (se Sarmiento, D., National Voice and European Loyalty, i H. Micklitz och B. de Witte, The European Court of Justice and the autonomy of the Member States, Intersentia, 2012, s. 345).

126 Se dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl. ( C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584), och dom av den 5 mars 1996, Brasserie du pêcheur och Factortame ( C‑46/93 och C‑48/93, EU:C:1996:79). Dessutom har det hävdats att artikel 288 FEUF (som är föremål för den första anmärkningen i detta mål) är lex specialis i förhållande till artikel 4.3 FEU (se, Klamert, Marcus, Article 4 TEU, i The EU Treaties and the Charter of Fundamental Rights: A Commentary, som hänvisas till i fotnot 64, anfört arbete, s. 48.

127 Neframi, E., The Duty of Loyalty, Rethinking its scope through its application in the field of EU External Relations, Common Market Law Review 47, 2010, s. 324.

128 Se, till exempel, dom av den 13 oktober 1993, kommissionen/Spanien ( C‑378/92, EU:C:1993:843), dom av den 9 november 1999 kommissionen/Italien ( C‑365/97, EU:C:1999:544), och dom av den 7 oktober 2004, kommissionen/Nederländerna ( C‑189/03, EU:C:2004:597).

129 Dom av den 20 april 2010, kommissionen/Sverige ( C‑246/07, EU:C:2010:203).

130 Ibidem, punkt 73 och där angiven rättspraxis.

131 Ibidem, punkt 75 och dom av den 5 maj 1981, kommissionen/Storbritannien ( 804/79, EU:C:1981:93, punkt 28).

132 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 april 2010, kommissionen/Sverige ( C‑246/07, EU:C:2010:203, punkterna 74–75).

133 Ibidem.

134 Dom av den 2 juni 2005, kommissionen/Luxemburg ( C‑266/03, EU:C:2005:341, punkt 58), dom av den 14 juli 2005, kommissionen/Tyskland ( C‑433/03, EU:C:2005:462, punkt 64), och dom av den 20 april 2010, kommissionen/Sverige ( C‑246/07, EU:C:2010:203, punkt 71).

135 Förslag till avgörande av generaladvokaten Mazák i målet Grekland/kommissionen ( C‑203/07 P, EU:C:2008:270, punkt 83).

136 Eckes, C., Mutual Trust and the Future of Fundamental Rights Protection in the EU’s Compound Legal Order, i Bhuta, N., Human Rights in Transition, Oxford University Press, 2024, s. 140. Författarens förslag är att principen om ömsesidigt förtroende avser (det horisontella) förhållandet mellan medlemsstaterna, medan principen om lojalt samarbete avser (det vertikala) förhållandet mellan medlemsstaterna och unionen. De två principerna är således sammankopplade.

137 Dom av den 30 maj 2006, C‑459/03, EU:C:2006:345, punkterna 179–181.

138 Se, analogt, skyldigheten att samarbeta i avdelning V FEUF, där samarbete mellan medlemsstaternas myndigheter är ett särskilt uttryck för ömsesidigt förtroende.

139 Dom av den 12 februari 2009 (C‑45/07, EU:C:2009:81).

140 Ibidem, punkt 25.

141 Dom av den 14 mars 1973, Westzucker ( 57/72, EU:C:1973:30, punkt 17).

142 Dom av den 27 mars 2019 ( C‑620/16, EU:C:2019:256, punkterna 95 och 100).

143 Ibidem, punkt 98.

144 Dom av den 17 december 2020, kommissionen/Slovenien (ECB:s arkiv) ( C‑316/19, EU:C:2020:1030, punkt 124).

145 Ibidem, punkt 125.

146 Se Statements following the voting on the WHO scheduling recommendations on cannabis and cannabis-related substances som kommissionen har hänvisat till https://www.unodc.org/documents/commissions/CND/CND_Sessions/CND_63Reconvened/ECN72020_CRP24_V2007524.pdf.

147 Detta krav kan uttydas från domstolens rättspraxis, enligt vilken det inom ramen för ett fördragsbrottsförfarande åligger kommissionen att bevisa det påstådda fördragsbrottet och att förse domstolen med de uppgifter som är nödvändiga för att den ska kunna kontrollera att fördragsbrottet föreligger, utan någon möjlighet för kommissionen att stödja sig på någon presumtion (se, för ett likande resonemang, dom av den 12 maj 2005, kommissionen/Belgien, C‑287/03, EU:C:2005:282, punkt 27 och där angiven rättspraxis samt dom av den 19 maj 2011, kommissionen/Malta, C‑376/09, EU:C:2011:320, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

148 Kommissionen antog ett förslag den 16 oktober 2020 och rådet röstade om det förslaget den 23 november 2020.

149 Se punkt 99 ovan.