Omsorger om vissa handikappade

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

ÖTTVXÖKQPM

Statens offentliga utredningar

wav 1981:26

W Socialdepartementet

om vissa

Omsorger

handikappade

Betänkande av gmsorgskommittén

Stockholm 1981

Omslag Ingalill Tengvall Jernström Offsettryck AB

Fotografierna hämtade ur Människobilder (utgiven av LiberFörIag) Text Lena Mark Foto John Hillbom

ISBN 91-38-06175-9 ISSN O375-250X

Gotab, Stockholm 1981

Till Socialdepartementet

Vid sammanträde med regeringen 1977-08-11 bemyndigades chefen för socialdepartementet att tillkalla en kommitté med fem ledamöter med uppdrag att utreda frågorna om omsorger för

psykiskt utvecklingsstörda, psykotiska barn och flerhandikappade.

I ingick även att utse ordförande samt att besluta

bemyndigandet

sekreterare och annat biträde åt kommitom sakkunniga, experter, tén.

Med stöd av bemyndigandet tillkallade departementschefen samma som ledamöter landstingsledamoten Karl-Olof

dag Andersson, tillika ordförande t. o. m. 1978-1 0-1 9, kommunalrådet K. G. Andersson t. o. m. 1980-06-05, Anita I.

riksdagsledamoten

Gradin t. o. m. 1977-10-21, landstingsrådet Nils Hallerby och landstingsrådet Fredrik Swartling. Som förordnades från 1978-12-01 dåvarande ny ordförande statssekreteraren, numera verkställande direktören i Samhällsfö- Gerhard Larsson. Regeringen beslutade samtidigt att utöka retag, kommittén med en ledamot. Till ledamöter förordnades rlksdagsmannen Sven-Gösta nya

från 1977-10-24, dåvarande riksdagsledamoten Svea Signell

Wiklund frän 1978-1 1-13 och kommunalrådet lngvar Samuelsson från 1980-06-06.

Ledamöterna har antagit namnet Omsorgskommittén.

förordnades från 1977-08-12 medicinalrådet i Som sakkunniga

Karl Grunewald, dåvarande departementsrådet i

socialstyrelsen Lars Grönwall och särskolinspektören i skol- Socialdepartementet överstyrelsen Lennart Wessman. Att som experter biträda ledamöterna förordnades från 1977- 08-12 psykologen Gunilla Dahlin (Riksföreningen för Psykotiska Allan Everitt (Riksförbundet för utveckbarn), förbundsjuristen barn, och vuxna, FUB), dåvarande sekrete-

lingsstörda ungdomar

raren i Svenska Kommunförbundet Karl-Axel Johansson t. o. m.

1 978-1 0-1 9, ka nslirådet i Socialdepartementet Bengt-Olof Matts-

son och förste sekreteraren i Landstingsförbundet Bengt Linder.

Från 1978-1 0-20 förordnades som expert sekreteraren i Svenska

”M7 l Il i

Kommunförbundet Tore Karlsson. Inom sekretariat har

utredningens tjänstgjort socialchefen i

Östergötlands läns landsting Lars Bolander frän 1977-08-12

(huvudsekreterare), anpassningsläraren Lennart Nolte 1977-08-

12--1980-10-15, kanslichefen i riksförbundet FUB Victor Wahl-

ström 1977-08-12--1978-08-31, socionomen Maj-Britt Wendel 1977-10-01--1980-12-31, förste byråsekreterare Ingalill Tengvall 1978-02-06--1978-06-06, kammarrättsrådet

Olle Fellenius från 1978-03-01, vid Hallands

avdelningschefen läns landstings

kansli Anna-Lisa Kildén

1978-09-18--1979-12-31, avdelnings-

direktören Jakob

Lindberg 1979-11-12--1980-05-14, psykologen i Kronobergs läns Ann Charlotte landsting Carlberg från

1980-01-01 och vårdchefen i Västerbottens läns

landsting Birgit Högberg från 1980-06-01 (expert).

Andra medverkande i undergrupper m. m. redovisas i bil. ll. Vi överlämnar härmed betänkandet med förslag bl. a. till lag om

vissa handikappomsorger (LHO).

Till betänkandet har i vissa frågor fogats reservationer och särskilda yttranden. Kommittén har härmed slutfört sitt arbete.

Stockholm i juni 1981

Gerhard Larsson

Nils Ha//erby Ingvar Samuelsson

Sven-Gösta Signe/l Fredrik

Swartling

Svea Vl//k/und

/ Lars Bolander Ann Charlotte

Car/berg

Olle Fe//enius

Birgit Högberg

Innehållsförteckning

Missiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3

1 Inledande avsnitt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 1 1.1 Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 1 1.2 Författningsförslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 54 Lag om vissa handikappomsorger . . . . . . . . . . . . . . 54 i socialtjänstlagen (1980:620). . . 60 Lag om ändring Lag om ändring i skollagen (1962:319) . . . . . . . . . 60

Lag om ändring i rättegångsbalken . . . . . . . . . . . . . 66

Lag om ändring i brottsbalken . . . . . . . . . . . . . . . . . 67 Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) . . . . 69 Lag om ändring i lagen (1980:12) om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården . . . . . . . . . . . 70 1.3 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 71

Utredningsuppdraget

1.4 Kommitténs tidigare skrifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 72

2 Vissa bakgrundsfakta . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 81

3 Principiella utgångspunkter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 87

4 Personkretsen för vår utredning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 95

5 Habilitering av barn och ungdomar . . . . . . . . . . . . . . . . . 107 5.1 Målgruppen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 107 5.2 Bostad och service . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 107 Bostad i den egna familjen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 107 Stöd till familjen - överväganden och förslag. . . . . 1 10 Psykologiskt stöd: Första information, kristerapi, föräldrautbildning, fortlöpande information och kompletterande utbildning . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 10 Praktiskt stöd till föräldrahem och annat enskilt hem: Medhjälp i vård och tillsyn, korttidsvârd. . 1 15 Annat enskilt hem . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 18 Kollektiv bostad - . . . . . . . . . . . . . . . . . . 122 grupphem

6 Innehåll

5.3 Undervisning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 130 Elevgrupper . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 130 Nuvarande förskol- och skolverksamhet . . . . . . . . . 130

överväganden och förslag: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 135

Förskolverksamhet för utvecklingsstörda och psykotiska barn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 135 Undervisning av barn över 7 år . . . . . . . . . . . . . . 137 Undervisning på gymnasienivå . . . . . . . . . . . . . . 141 Särskolans specialundervisning . . . . . . . . . . . . . . 143 lntegreringsformer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 144 Undervisning av hörsel-, syn- och talskadade utvecklingsstörda elever (BDU) . . . . . . . . . . . . . . 148 Planeringsunderlag för särskolan . . . . . . . . . . . . 1 50 Undervisningens organisation . . . . . . . . . . . . . . . 1 51 Skolorganisation och huvudmannaskap . . . . . . . 163 5.4 Fritid och kultur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 167 Bakgrund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 167

överväganden och förslag: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 171

Organisation och samverkan . . . . . . . . . . . . . . . . 172 lnnehâll i fritidsverksamhet . . . . . . . . . . . . . . . . . 175

Övriga stödresurser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 76

5.5 Andra stödinsatser. Hjälpmedel . . . . . . . . . . . . . . . . . . 176 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 176

Överväganden och förslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 178

Hjälpmedel för barn/ungdomar . . . . . . . . . . . . . 178 Hjälpmedel för att kompensera begävningshandikapp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 179 Anpassning av hjälpmedel . . . . . . . . . . . . . . . . . . 179 Lekotek/barnhjälpmedelscentraler . . . . . . . . . . . 180 Träning att använda hjälpmedel . . . . . . . . . . . . . 181 5.6 Landstingens . . . . . . . . . . . . 182 habiliteringsorganisation Direktiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 182 Bakgrund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 182 Allmänt familjestöd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 183 Samverkan stat-landsting-kommun . . . . . . . . . . 183 Allmänna barnhusets konferensrapport . . . . . . . 184 Nuläge, problem och resurser . . . . . . . . . . . . . . . . . 185 Definitioner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 189 Målgrupper . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 189 Frekvens av skador och sjukdomar som kan medföra funktionsnedsättning hos barn och ungdomar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 190 Vanliga handikappkombinationer . . . . . . . . . . . . 192

Överväganden och förslag: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 193

Mål . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 195

Innehåll 7

- ett

Landstingets habiliteringsorganisation

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 196 skyddsnät Målgrupper . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 196 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 197

Ãldersgränser

Organisation . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 198

6 Särskilda om vuxna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 207 omsorger 6.1 Målgruppen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 207 6.2 Bostad och service . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 207 åtgärder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 208 Bostadspolitiska Bostadssituationen för vuxna handikappade inom personkretsen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 210

Överväganden och förslag: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 212

Bostad i föräldrahemmet eller nära anhörigs hem/service . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 212 stödformer: Fortlöpande infor- Psykologiska mation m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 213 Praktiska stödformer: Avlösning i värd och 21 6 tillsyn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Enskild bostad/service . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 217 Service genom socialtjänsten . . . . . . . . . . . . . 220 Service socialtjänsten kombinerad genom

med landstingskommunala insatser . . . . . . . . 221

Kollektiv bostad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 222 - reform-

Samspel individ/miljö övergripande

krav . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 222 Avveckling av institutioner . . . . . . . . . . . . . . . 224 Kollektiv bostad: kvalitetskrav . . . . . . . . . . . . 228 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 232 Stöd för grupphem 6.3 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 233

Arbete/sysselsättning

Direktiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 233 Andra utredningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 234 Handikappade och den reguljära arbetsmarknaden . . 236 Begreppet arbetshandikapp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 237 Arbetshandikappade arbetssökande . . . . . . . . . . . . 238 AMS-kampanj med platsförmedling för äldre och handikappade . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 240 Arbetsmarknadspolitiska stödformer . . . . . . . . . . . . 242

Överväganden och förslag: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 244

Arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder . . . . . . . . 246 Registrering som arbetssökande . . . . . . . . . . 246 Information om bidrag och stödformer. . . . . 247 Arbetstekniska . . . . . . . . . . . . . . . 248

hjälpmedel

Kontant arbetsmarknadsstöd (KAS) . . . . . . . 248 i Arbetsbiträde . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 248

8 Innehåll

Anställning med lönebidrag . . . . . . . . . . . . . . 249

Beredskapsarbete . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 250 Regionalpolitiskt stöd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 251 AMS:s försöksverksamhet . . . . . . . . . . . . . . . 251

lntensifierad platsförmedling . . . . . . . . . . . . . 251

Uppsökande verksamhet . . . . . . . . . . . . . . . . . 251 Fadderverksamhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 252

Främjandelagen/anpassningsgrupperna . . . . 252

Arbetsanskaffning/arbetsförmedlingens meto-

dik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 253 Särskild kontaktperson pä arbetsförmedlingen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 253 Syokonsultenter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 254 Arbetsanpassare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 254

Samordning av befintliga resurser . . . . . . . . . 255

Arbetsmarknadsinstitut och särskilda arbets-

marknadsinstitut/Ami och Ami-S . . . . . . . . . 257 Kvotlagstiftning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 257

Skyddat arbete . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 258 Syftet med skyddat arbete . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 258 - för

Samhällsföretagsgruppen ny organisation

arbete . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 259

Överväganden och förslag: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 260 Övergång till reguljära arbetsmarknaden . . . . . . 260

Behov av skyddat arbete . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 262 samarbetsformer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 267 Lön eller pension . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 270 Arbetsbiträde . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 271

Lämpliga arbetsuppgifter och social bedömning 271

Dagcenter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 272 Dagcenterverksamhetens framväxt och nuvarande omfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 273

Utvärdering av verksamheten . . . . . . . . . . . . . . . . . 274

Nya arbetsformer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 276

Överväganden och förslag: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 277

Mål - grundläggande principer . . . . . . . . . . . . . . 278

Långvarig praktik på öppna marknaden . . . . . . . 280

Utflyttade arbetsgrupper . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 280 Dagcenter en del i ortens liv . . . . . . . . . . . . . . . . 282 lnnehâll dagcentermetodik . . . . . . . . . . . . . . . . 283

Medinflytande/Samverkan . . . . . . . . . . . . . . . . . 285

Samarbete med övrig omsorgspersonal . . . . . . . 286 Personal . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 290 Arbete ät alla . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 290

lnnehåll 9

6.4 Fritid och kultur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 291 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 292 Bakgrund och förslag: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 294

överväganden

Organisation och samverkansformer . . . . . . . . . 294 lnnehâll i fritidsverksamhet . . . . . . . . . . . . . . . . . 295 Särskilda stödinsatser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 297 6.5 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 292 Utbildning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 297 Bakgrund och förslag: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 301

Överväganden

Den vuxne begåvningshandikappades behov av

undervisning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 301 Mål för vuxenundervisningen . . . . . . . . . . . . . . . 302 Tillgängligt utbud av vuxenundervisning . . . . . . 302 Arbetsmarknadsutbildningen . . . . . . . . . . . . . . . . 303 Folkhögskolor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 303 Studiecirklar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 304 Vuxensärskola . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 306

6.6 Föräldraskap - stöd till begåvningshandikappade för-

äldrar och deras barn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 310 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 310 och probleminventering . . . . . . . . . . . . . . 31 O

Bakgrund

Beskrivning av personkretsen . . . . . . . . . . . . . . . 312

Några kartläggningsstudier av begåvningshandi-

kappades föräldraskap . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 314 Antalet föräldrar . . . . 314

begåvningshandikappade

Social situation . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 315 och förslag: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 318

överväganden

Stöd under skolåren och i vuxenlivet . . . . . . . . . 318 Säkerhetsnät för föräldrar och barn . . . . . . . . . . 320 Ansvar för samordning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 322 6.7 Andra stödinsatser. Hjälpmedel . . . . . . . . . . . . . . . . . . 323 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 323 och förslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 323

överväganden

Hjälpmedel för kompensation av begåvningshandikapp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 324 Anpassning av hjälpmedel . . . . . . . . . . . . . . . . . . 325 Träning att använda hjälpmedel . . . . . . . . . . . . . 325 Särskilda för vuxna - . . . . . . . 326 6.8 omsorger organisation nuläge . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 326 Bakgrund, Konsekvenser av våra tidigare förslag . . . . . . . . . . 327 och förslag: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 328

Överväganden

och servicekrav . . . . . . . . . . . . . . . 328 Behandlings- Långsiktig planering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 330 Politisk ledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 330 Lokal organisation . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 331

10 Innehåll Central organisation . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 332

Samverkan/samspel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 333

7 Handikappades inflytande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 337 8 Ekonomiska stödformer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 349 9 Stöd till invandrare med handikapp . . . . . . . . . . . . . . . . . 359 10 Forskning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 367

1 1 Personalutbildning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 381

12 Huvudmannaskap och ekonomiska konsekvenser. . . . 399 13 Tillsyn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 413 14 Värd oberoende av samtycke . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 425

15 Lagstiftning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 445

16 Genomförande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 483 17 Kostnader för genomförande av kommitténs 489 förslag Reservationer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 493 Särskilda yttrande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 51 1 Bilagor: l Direktiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 527 ll Medverkande i utredningsarbetet . . . . . . . . . . . . . . . . . 537

lll Kostnadsberäkningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 541 lV Barndomspsykotiska barn,ungdomaroch vuxna . . . . . 563

V Psykisk utveckling och miljökvalitet (Gunnar Kylén) . 619

1 Inledande avsnitt

Sammanfattning

Vårt betänkande handlar om särskilda omsorger om människor med vissa handikapp-flerhandikappade, barndomspsy-

kotiska och psykiskt utvecklingsstörda* Det handlar också

om samordning av habiliteringsinsatserna för handikappade barn och ungdomar. Regeringens uppdrag till oss i dessa frågor har lämnats i direktiv (Dir. 1977:89). Tilläggsdirektiv (Dir. 1980:08) har utfärdats om begävningshandikappade föräldrar och deras barn (bil. I).

Förslagen i stort Vi anser att de samhällsorgan, som ger service och stöd till medborgarna i allmänhet när det gäller socialvård, undervis-

ning, bostäder, sjukvård osv., också har skyldighet att göra

sina insatser tillgängliga för handikappade. Förutsättningarna för detta bör vara större under 1980-talet än när nu gällande lagstiftning om insatser för handikappade kom till. Större krav kan därför ställas på kommuner och statliga organ för att alla skall kunna deltaga i samhället på ett likvärdigt sätt. Trots detta kan de personer vår utredning 1 l betänkandet anhandlar om, i särskilda fall behöva extra stödinsatser, dvs. vänder vi oss i regel plusinsatser. Vi kallar dessa plusinsatser särskilda omsorger. av begreppen utveck- Den som får särskilda omsorger är därmed inte undantagen lingsstörning och utfrån service som samhället i vecklingsstörd när vi

någon erbjuder medborgarna

avser psykisk utveckallmänhet. lingsstörning och Landstingen skall enligt värt förslag vara huvudman för de psykiskt utvecklingssärskilda omsorgerna. Inom landstingen skall en habilite- störd.

12 inledande avsnitt

r/ngsnämnd fullgöra uppgifterna. Dessa uppgifter anges i en särskild lag, lagen om vissa LHO. Denna

handikappomsorger,

lag ersätter omsorgslag, omsorgsstadga och elevhemslag. De särskilda omsorgerna skall stå öppna för alla handikappade barn och ungdomar. De skall även stå till för förfogande vuxna som är utvecklingsstörda eller barndomspsykotiska, de följaktligen flerhandikappade som också är utvecklingsstörda eller barndomspsykotiska. Enligt en bestämmelse i LHO skall handikappade som behöver stöd och hjälp i sin livsföring ha rätt till särskilda omsorger, om hans behov inte tillgodoses på annat sätt. Den handikappade skall genom de särskilda tillföromsorgerna säkras rimliga levnadsvillkor. Föräldrartill handikappade barn bör tidigt och kontinuerligt fä stöd, information och utbildning. De skall också enligt våra förslag kunna få hjälp till avlösning i vård och tillsyn. lnom de särskilda omsorgerna skall det finnas grupphem för de handikappade som behöver en kollektiv bostad. Grupphemmen kommer successivt att ersätta nuvarande specialsjukhus, elevhem i internatform och vårdhem. Beträffande särskolan föreslår vi att denna med bibehållande av sina särskilda pedagogiska resurser skall inlemmas i det allmänna skolväsendet. Särskolan får härigenom en primärkommunal huvudman. Särförskolan skall ingå i de primärkommunala barnomsorgerna. Barndomspsykotiska och utvecklingsstörda skall inom ramen för Komvux ha rätt till vuxenundervisning genom primärkommunens försorg. Ansvaret för handikappades fritid ligger på primärkommunerna. Men även landstingen skall medverka till att särskilt de som bor på grupphem får del av fritids- och kulturutbudet. Då dagens insatser för handikappade barn och ungdomar är splittrade föreslår vi en samordning genom en landstingskommunal habiliteringsorganisation. Uppgiften läggs på habiliteringsnämnden, som genom egna insatser och samverkan med sjukvård, skola och socialtjänst skall samordna de habiliterande åtgärderna för handikappade barn. En serie av insatser krävs för att och barndomspsykotiska utvecklingsstörda vuxna skall få anställning på den reguljära arbetsmarknaden. Vi föreslår en väsentlig av antautökning

1981:26 Inledande avsnitt 13 SOU

let arbetsplatser inom Samhällsföretagsgruppen för dessa Nuvarande dagcenter måste även handikappgrupper. utvecklas. Det är då att handikappade möjlighet till riktigt ges sådan verksamhet på hemorten. Alla insatser för en handikappad skall utformas och genomföras i samförstånd med honom själv. De som behöver för detta kan få det vårdnadshavare eller hjälp genom annan närstående eller förmyndare, god man eller genom kontaktperson. Den nya föreslås inte innehålla några lagstiftningen bestämmelser om värd utan samtycke, vid sidan av de som gäller enligt allmän lagstiftning. En stor del av vårdpersonalen inom dagens omsorgsverksamhet saknar erforderlig utbildning. Det måste föranleda satsningar för att öka antalet utbildningsplatser. Vi föreslår därför inrättande av en tvåårig vårdutbildning inom gymnasieskolan samt specialkurser för dem som har yrkeserfarenhet.

Principiella utgångspunkter (3)l

för vår utredning är att vårt samhälle utgör en Utgângspunkt som omfattar alla. Var och en skall ha rätt till gemenskap bostad, arbete, meningsfull fritid, privatliv och till kontakter med andra. En som inte omfattar alla blir gemenskap och Därför är det ett gemensamt intresse torftigare fattigare. att alla kan vara med. Skador och som har bestående effekt kan sjukdomar människor från delaktighet och gemenskap - ett utestänga Men handikappet kan minskas eller hand/kapp uppstår. undanröjas genom förändringar i miljö och verksamhet. Huvudregeln blir att miljö och verksamhet måste anpassas så att de blir allmänt Ansvaret för detta åvilar i tillgängliga. den som ansvarar för miljön eller bedriver verksamprincip l heten. Ibland kan hindren för deltagande vara definitiva. Då sammanfattningen skall av betänkandet sker fordras särskilda åtgärder för att rätten till delaktighet i det följande kapitelkunna förverkligas. vis med kapitelhänom norma//ser/ng är grundläggande för insatser Principen visning inom pareninom Den innebär att åtgärder skall tes. handikappområdet.

1i4 lnledande avsnitt

vidtagas för att handikappade skall få en livssituation som överensstämmer med andra människors. Ett viktigt led i normaliseringen är principen om integrering. Den innebär att handikappade skall delta i samhället tillsammans med och på samma villkor som andra människor. För att förverkliga detta kan det ofta behövas både materiellt och personellt stöd. Handikappade möter hinder på en rad olika områden. Brister finns i skolan, i bostaden, i utemiljön, på fritiden och inom arbetslivet. Planeringen av åtgärder för att avhjälpa brister måste ske utifrân en helhetssyn, dvs. hänsyn skall tas till att det kan vara på flera områden som den handikappade eller dennes anhöriga möter svårigheter. Ett exempel på detta är att stödåtgärder för arbete och sysselsättning ofta har samband med behov av åtgärder för bostad och fritid. Handikappade är- precis som alla andra - unika individer. Detta måste ge anledning till individualisering av samhällets åtgärder då insatserna mäste svara mot människornas verkliga behov. Det måste också finnas garanti för kontinuitet i omsorgerna. Den hjälp och service som finns i dag skall också finnas så länge behov föreligger. Vetskapen om detta utgör en trygghet både för den handikappade och hans närstående. l allt arbete med människor är det viktigt att den enskildes integritet upprätthålls och skyddas. Handikappades kunskaper och erfarenheter har i likhet med andra människors ett värde för samhällets funktion och utveckling. Dessa tas till vara genom handikappades möjligheter till medinf/ytande. Särskilt väsentligt är att handikappade finns med i planering och genomförande av insatser för handikappade. Stöd- och serviceinsatserna för handikappade skall vara lätta att nå och fria från krångliga regler. Närhetskravet får dock inte drivas så långt att det överflyglar andra viktiga mål. Huvudregeln måste vara att insatserna skall finnas på den ort där den handikappade bor.

Inledande avsnitt 15

Personkretsen (4)

De särskilda skall stå öppna för alla handikapomsorgerna barn och ungdomar samt vuxna som är barndomspsypade kotiska eller I denna personkrets ingår

utvecklingsstörda. även barndomspsykotiska och utvecklingsstörda som är

flerhandikappade samt vissa andra handikappade. För alla att de särskilda skall ställas till gäller omsorgerna för den enskilda människan i den mån hon förfogande behöver dem och inte på grund av att handikappet ingår under någon viss diagnos. När vi talar om avser vi de människor

utvecklingsstörda

som 1967 års är tillämplig på. Enligt denna lag omsorgslag skall medicinska, psykologiska, sociala och - när det gäller barn - indikationer samoch ungdomar pedagogiska vägas man för att utvecklingsstörning skall anses föreligga. Med barn avser vi barn vars psykoser har psykotiska debuterat under de barnaåren dvs. före förpuberteten. tidiga Sådana kan få konsekvenser även upp i ungdomspsykoser och vuxenåren. Vi anser därför, att människor, som har lidit av som också som ungdomar och vuxna skall psykos barn, kunna få särskilda omsorger. Vi föreslår att psykotiska barn som handikappgrupp benämns barndomspsykotiska. Termen avser då barn, ungdomar, och vuxna, vars debuterat i barnaåren och psykos som sedan har effekt upp genom åren. använder vi som beteckning för Begreppet f/erhandikapp en kombination av skador och sjukdomar som tillsammans blir för en individ. För att 1 Vi använder intelspeciellt svåra flerhandikappade lektuell funktionsskall kunna få särskilda omsorger, skall ett av handikappen nedsättning och vara utvecklingsstörning eller barndomspsykos. begâvningshandikapp När det vilka andra handikappade som skall kunna få gäller som synonyma bedel av särskilda har vi ställt upp fyra kriterier: omsorger, grepp när vi söker ge uttryck för det - och bestående intellektuell funktionsnedsättbetydande specifika och gemenningñ samma för handikap- - ålder, dvs. mellan 17 och 65 år, yrkesverksam pade inom person- - behov av särskilda i första hand samordnade kretsen för vår utredomsorger, pedagogiska, psykologiska och sociala stödinsatser, ning.

16 Inledande avsnitt

frivillighet för individen att ta emot eller att avstå från särskilda omsorger.

Landstingen svarar redan idag för insatser åt de handikappade barn och ungdomar som kan bli aktuella för särskilda omsorger. Vi avser då det ansvar som ligger på landstingen enligt omsorgslag, elevhemslag och sjukvârdslag (§ 3) samt den service landstingen byggt upp för fysiskt handikappade, hörselskadade och synskadade. För vuxna innebär personkretsen för särskilda att ansvaret omsorger vidgas något. Detta är dock i stort enbart en formell vidgning, eftersom det rör sig om grupper som landstingen genom sin rent sjukvård faktiskt redan tagit på sig ansvar för. För övriga handikappade och då också flerhandikappade, som inte är utvecklingsstörda eller barndomsspsykotiska, anser vi att det erforderliga stödet är garanterat genom samhällets social-,sjukvårds- och skollagstiftning.Viföreslår dock att socialtjänstlagen kompletteras med en bestämmelse som ger ett tydligt uttryck för primärkommunernas ansvar för bostad och daglig omvårdnad åt människor med sammansatta eller annars svârartade handikapp. Även om vi således anser att den allmänna

lagstiftningen

ger erforderligt stöd för övriga handikappade, betyder det inte att vi anser att de i realiteten får stöd. l tillräckligt själva verket återstår mycket att inom hela

göra handikappomrä-

det.

Bostad och service (5.2 och 6.2) Inte minstunder 1970-talet har synsättet på handikappades bostadssituation förändrats. Det har skett i en som vi riktning vill förstärka med våra förslag. De syftar dels till en uppbyggnad av små bostadsenheter och social service, dels till en fortsatt av stora avveckling institutioner. Det har stor betydelse att föräldrar till handikappade ba rn i tidigt skede får tillgång till en god första information, Mod i kr/sbearbetn/hg, fort/öpande information, förä/drautbi/dning och kompletterande utbildning. Dessa insatser bör kombineras med stödformer som medhjälp i värd och til/syn samt

Inledande avsnitt 17

korttidsvård Allt stöd bör anpassas efter individuella behov och ha sin utgångspunkt i samhällets allmänna stöd till föräldrar. Det skall lättillgängligt. Det kan i en del fall behöva göras kompletteras. Ett exempel på detta är den allmänna föräldrautb//dn/ngen som föräldrar till handikappade barn skall kunna delta i på samma villkor som andra föräldrar. Den behöver kompletteras genom inriktning på handikappet och under former som medför att föräldrarna kan träffa andra i liknande situation. Vi föreslår att habiliteringsnämnden svarar för att en sådan kompletterande utbildning kommer till stånd. Vi föreslår också att en beredskap för god första information byggs upp och omfattar de många personalkategorier som är berörda. Ansvaret för denna skall åvila habiliteringsnämnden genom dess organisation för samordnad habilitering. Genom den bör också anhöriga vid behov få tillgång till kristerapi. För den fortlöpande informationen är det väsentligt att varje familj har en särskild befattningshavare att vända sig till inom de distriktslag vi föreslår. På motsvarande sätt föreslår vi psykologiska stödformer för vuxna handikappade och deras anhöriga. Beträffande praktiska stödformer utgår vi från ett nära samarbete mellan primärkommunens socialtjänst och landstingens särskilda omsorger. Vi ser det naturligt att socialtjänsten genom sitt ansvarför alla handikappade ger av/ösn/ngshjä/p (medhjälp i vård och till med handikappade barn, ungdomar och tillsyn) familjer vuxna. Avlösningshjälpen måste få en individuell anpassning, kunna erbjudas med regelbundenhet och få kvalitet bl. a. fortbildning av personalen. Vi föreslår vid mycket genom krävande situationer en utökad form av hjälp i värd och tillsyn genom person/lg vårdare åt den handikappade. Landstingens habiliteringsnämnd skall även kunna erbjuda korttidsvård för handikappade barn, ungdomar och vuxna. Det bör ske i korttidshem med samma kvalitetskrav som för grupphem, eller genom korttidsvård i avlösningsfamiljer (för barn och ungdom). För vuxna kan korttidsvård erbjudas i

18 lnledande avsnitt

gästrum i något grupphem. Med dessa stödformer kan flera handikappade barn och ungdomar få möjlighet att växa upp i sin familj eller i annat enskilt hem. Vi föreslår också att landstingen svarar för anskaffning av annat enskilt hem, ger dem behörigt stöd och utövar tillsyn över dem. Det stora flertalet handikappade barn och ungdomar, däribland även svårt handikappade, bor i sina föräldrahem. Det finns också de som bor i familjehem eller annat enskilt hem. Det är viktigt att den primärkommunala socialtjänsten ger sådan omvårdnad att handikappade barn och ungdomar kan växa upp i familj. Ett svårt handikapp får i sig inte vara enda skäl för flyttning till grupphem. De kollektiva bostadsformer som kan behövas för handikappade barn, ungdomar och vuxna betecknar vi grupphem. De kommer successivt att ersätta specialsjukhus, vårdhem, vissa inackorderingshem och elevhem i internatform. Vi knyter särskilda kvalitetskrav till beteckningen grupphem men förutsätter individuella variationer i stöd och service. Som kvalitetskrav kan nämnas att grupphem skall ligga i ordinär bostadsbebyggelse och kunna utgöra ett stadigvarande hem. Helst bör inte fler än fyra personer bo i sådana hem. Stor vikt skall läggas vid gruppens sammansättning. I de flesta fall är det en fördel om de som bor i grupphemmet har skiftande behov av stöd och service. Man måste vid personalplanering ta hänsyn till att de boende skall kunna få välja fritids- och kulturutbud. Vi anser inte att det är lämpligt att vissa grupphem får karaktär av behandlingshem för tillfällig vård eller att de helt präglas av medicinsk värd. Behov av t. ex. psykologiska insatser eller medicinsk omsorg måste självfallet kunna tillgodoses. Men detta bör ske genom konsultfunktioner och genom att närpersonalen har en grundutbildning som motsvarar situationens krav. Särskilda personella och materiella resurser skall kunna tillföras grupphemmet för att ge service åt handikappade vars stödbehov förändras t. ex. genom åldrande eller akuta sociala komplikationer. Vid mera uttalade medicinska vårdbehov står naturligtvis landstingets sjukvärdsresurser till

Inledande avsnitt 19

förfogande. Vi har i utredningen beskrivit avveck/ingen av de stora institutionerna och betonar tillsynsmyndighetens betydelse för att dokumentera och sprida erfarenheter om avvecklingsprocesser. Vi föreslår bl. a. att huvudmannen skall upprätta detaljerade planer för avveckling av institutioner och uppbyggnad av grupphem och service. Specialsjukhusens avveckling bör vara slutförd inom en efter ikraftträdandet av LHO - samma mål femärsperiod gäller vårdhem och elevhem i internatform för barn. Vårdhem för vuxna kan ta längre tid att avveckla. Under en första femärsperiod bör det emellertid vara möjligt att avveckla 20 % av nuvarande platsantal. Erfarenheter frän denna avveckling bör kunna ge erfarenheter för nästkommande femärsperiod. Lokala förhållanden kommer att vägleda vid prioriteringar, men vi föreslår att stora institutioner i första hand avvecklas. Det nära sambandet med kommunal service har tidigare betonats. Denna spelar en avgörande roII för att handikappade inom vår personkrets skall kunna få enskild bostad. I vissa fall bör primärkommunens insatser genom socialtjänsten kunna kompletteras med särskilda omsorger.

Undervisning (5.3 och 6.5) Vår utredning avser undervisningen av barndomspsykotiska och utvecklingsstörda och i första hand den som meddelas inom särskolan. Utredningen omfattar emellertid också undervisningssituationen i vuxen ålder. Förskolan för handikappade barn har som för andra barn både sociala och pedagogiska motiv. Handikappade barn behöver social gemenskap för sin utveckling samtidigt som de behöver en som är anpassad till deras behov undervisning och förutsättningar. Ett ytterligare skäl för förskolvistelsen är att föräldrarna kan behöva avlösning i sin vârduppgift. Vi vill emellertid stor vikt vid det handikappade barnets lägga behov av specialpedagogik. individuell integrering i vanlig förskola bör bli den huvudi framtiden. l särskilda fall kan sakliga organisationsformen

20 Inledande avsnitt

anledning finnas till grupper med enbart handikappade barn. Dessa grupper bör då finnas i samma byggnad som andra förskolgrupper. Utvecklingen av den individuella integreringen leder natur- Iigt till att särskolans förskola går upp i den primärkommunala barnomsorgen. Denna omfattar redan i stor utsträckning daghemsverksamheten för utvecklingsstörda barn. På detta sätt blir både särskolans förskola och daghem enligt omsorgslagen överflödiga som självständiga omsorgsformer. De kan därför formellt gå upp i den allmänna förskolverksamheten enligt socialtjänstlagen. Kommunerna blir då huvudman för förskolan för alla barn. Vi föreslår också att särskolan i övrigt inlemmas i det allmänna skolväsendet genom att huvudmannaskapet går över till kommunerna. Detta ser vi som ett naturligt steg då kommunerna har

ansvar för praktiskt taget alla andra barns och

ungdomars

undervisning. Den Iokalintegrering, som kunnat ske av sär-

skolan i det allmänna skolväsendet, bekräftar också att segregerade undervisningsformer är obehövliga. Men överförandet till kommunerna måste ske med bibehållande av de insatser, resurser och den särskilda pedagogik som finns inom dagens särskola. Särskolans resursnivâ kan enligt vår mening garanteras av en rad faktorer - särskolans lärare och skolledare följer med in i den allmänna skolan och får där i princip samma arbetsuppgifter som de har i dag, - särskolcheferna över till länsskolnämnderna går och svarar där för tillsyn av och stöd till undervisningen av barndomspsykotiska och utvecklingsstörda, - normtalen för inrättande av klasser och grupper bibehålles. Detta blir speciellt betydelsefullt för beräkningen av statsbidrag till särskolan inom det allmänna skolväsendet, - och skolöverstyrelsen länsskolnämnderna utövar tillsyn, - individuell av planering undervisningen föreläs ske genom lärare, elev och föräldrar i samråd.

Inledande avsnitt 21

För klassundervisning bör särsko/områden organiseras, omfattande en eller flera kommuner. Samverkan mellan kommunerna bör regleras genom avtal. En av de samverkande kommunerna bör ansvara för särskolundervisningen. l värdkommunens ansvar ligger att svara för initiering, planering och drift av särskola. Tidpunkten för överförandet av särskolan till primärkommunalt huvudmannaskap bör kunna variera från län till län i takt med lokala förutsättningar. Det bör därför ankomma på kommunerna inom resp. län och berörda landsting att bestämma när överförandet skall ske. Reformen bör dock

vara genomförd i hela landet inom en tidsrymd av tre år från

LHO:s ikraftträdande. Vi föreslår att statsbidrag bör utgå till kommunerna efter nuvarande normer för klasser och grupper inom Särskolan,

men på nivå (procentuell) som gäller för grund- och gymna-

sieskolan. För resterande kostnader för särskolan förordar vi förhandlingar mellan kommuner, landsting och staten så att kommunerna fullt ut kompenseras för sina nya åtaganden. lnordnandet av särskolan i det allmänna skolväsendet får till konsekvens att allmän skollagstiftning med några av oss kompletteringar bör reglera skolgången för barnförslagna domspsykotiska och utvecklingsstörda elever. Särskolplikten som f. n. kan gälla upp till 21 (23) års ålder, bör ersättas av vanlig skolplikt (7-16 år). Också inskrivningen i särskolan bör överensstämma med inskrivning i det allmänna skolväsendet. En följd av att vanlig skolplikt införes för särskolans elever är att grundsärsko/an och träningssko/an blir nioåriga mot dagens tioåriga. Vi föreslår att den minskade tiden kompenseras av ett års förlängning inom yrkesskolan. Alla elever i särskolan skall ha rätt till undervisning i år - dvs.

minst_13

samma tid som f. n. i särskolan. Det innebär att särskoleleverna ges rätt till gymnasieskola. Beträffa nde den särskilda undervisningen vill vi understryka att den bör begränsas. Så många elever som möjligt bör i stället komma med i klass- eller gruppundervisning. De elever som får särskild undervisning bör dock få sådan i den omfattning de behöver. Den bör alltså ej schablonmässigt

22 Inledande avsnitt

begränsas till exempelvis fem lektionstimmar per vecka. Särsko/ans yrkessko/a bör i överensstämmelse med terminologin för yrkesutbildningen för andra elever benämnas gymnasieskola. Gymnasieskolan får då linjer för yrkesutbildning, yrkesträning och

verksamhetsträning. Speciellt yrkes-

utbildningen kan integreras med branschinriktade linjerinom gymnasieskolan. Särskolans specia/underv/sn/hg i form av samordnad specialundervisning och specialklass bör bibehällas i nuvarande omfattning. Däremot bör en kvalitativ upprustning ske för att tillgodose syn-, hörsel- och talskadade utvecklingsstörda elever som i allt mindre kommer till de utsträckning statliga specialskolorna. Vi föreslär också en avveckling av specialsärsko/orna till förmån för insatser på elevernas hemorter. Vuxna barndomspsykotiska och har utvecklingsstörda enligt vår mening större behov än andra av vuxenstudier. De har i regel sämre utgångsläge än andra vad gäller kunskaper och mera begränsade möjligheter att spontant vidmakthålla kunskaper och färdigheter. Vi vill därför understryka betydelsen av vuxenstudier vid folkhögskolor och inom studieförbund Vi förutsätter att sådan verksamhet kan fortgå i minst nuvarande De omfattning. olika bidragen till och boendekostnader vid

undervisning

folkhögskolorna får därför inte minska. Barndomspsykotiska och utvecklingsstörda, som har svårigheter att undervisas i grupp med andra, bör fä undervisning inom vuxensärsko/an inom Komvux. Denna skolform skall också ge undervisning åt vuxna som behöver grundläggande undervisning motsvarande särskolformerna för barn och ungdomar. Detta bör vara en lagfäst möjlighet för denna grupp som för andra i samhället. Vi föreslår att detta regleras i gällande författning för den kommunala vuxenundervisningen. Merparten av yrkesundervisningen för vuxna bör dock tillgodoses inom

arbetsmarknadsutbi/dn/hgen.

Det är också viktigt att dessa undervisningsformer planeras sä att de harmonierar med de särskilda omsorgerna. Studiecirklar får exempelvis inte ersätta dagcenterverksamhet, men däremot komplettera sådan. Det utesluter dock inte studiecirklar under dagtid. Samarbete mäste finnas mellan

Inledande avsnitt 23

arbetsmarknadsutbildning, vuxensärskoomsorgsformerna, la, studieförbund och folkhögskolor. För att åstadkomma detta bör ta initiativ till planerings-

omsorgshuvudmannen

samråd.

Fritid och kultur (5.4 och 6.4)

Fritids- och kulturverksamhet kan vara rikt varierad. Erfarenheterna har visat att fritidsaktiviteter kan erbjuda en gemensom av om normalisering och skap gör verklighet principer integrering. har mer än andra behov av särskilda Handikappade för att få till fritids- och kulturutbudet. Detta åtgärder tillgång har både av samhället och frivilliga orgauppmärksammats nisationer. barn, och vuxna är dock fortfa- Många ungdomar rande utestängda. har ett ansvar för fritid åt alla.

Kommunen meningsfull

detta också för handikappade. Landstingets Självfallet gäller skall i sin tur svara för att de som bor på

habiliteringsnämnd

får del av ett för dem Iämpat fritids- och kulturutgrupphem bud. Det bör i första hand ske utnyttjande av det genom fritidsutbudet orten. lbland räcker inte detta kommunala på utan nämnden mäste ordna kompletterande insatser vid sina l särskilda fall bör även svårt handikappade som grupphem. bor hemma kunna delta i en sådan aktivitet. samarbete mellan och kommun beträf- Ett nära landsting fande fritidsverksamhet för handikappade är betydelsefullt. Ett sådant samarbete underlättas av att särskilda befattansvar för dessa frågor inom resp. förvaltningshavare ges ning. betonat att bör ta ett

Vi har vidare habiliteringsnämnden

ansvar för om handikappades situation. kunskapsförmedling Det kan ske genom insatser av den egna fritidspersonalen, för samordnad habilitering och personalen organisationen vid grupphem. Vi anser att kommunala fritidshem kan spela en stor roll för barn och och förutsätter en fortsatt handikappade ungdomar av denna verksamhet. Handikappades behov bör utbyggnad särskilt beaktas. Bl. a. bör man medge en höjd åldersgräns

24 Inledande avsnitt

efter individuell prövning samt finna former för fritidsaktiviteter för äldre tonåringar. Här behövs ett utvecklingsarbete genom samverkan mellan kommun, handikapporganisationer och landstingets fritidspersonal. Vi behandlar även behov av lov- och semesteraktiviteter och betonar vikten av samarbete mellan olika instanser som kan erbjuda stöd och verksamhet för och handikappade deras anhöriga. Vi bedömer att de insatser som studieförbund, andra kulturförmedlare och handikapporganisationer (lokalt och centralt) svarar för inom fritidsomrädet har ett stort värde. Utvecklingen har också påverkats positivt av de konsulenttjänster som finns inom vissa studieförbund och handikapporganisationer. Det är önskvärt att liknande tjänster ordnas inom andra centrala organisationer för att understödja kulturaktiviteter för handikappade. Ett viktigt stöd är också att fritids- och kulturfrågor belyses inom utbildningen av all personal i samhällets handikappomsorg.

Andra stödinsatser, hjälpmedel för barn och vuxna (55 och 6.7)

Lekoteken erbjuder stödinsatser för barn och gränsar i vissa stycken till barnhjälpmedelsverksamheten. Deras pedagogiska rådgivning och till

lekrädgivning/utlåning handikappa-

de barn med speciella behov bör till knytas landstingens habiliteringsorganisation. Den allmänna

Iekrädgivningen

anser vi däremot bör utvecklas vidare inom primärkommunerna. Landstingen ansvarar för att handikappade kostnadsfritt erhåller hjälpmedel som de behöver för den livsfödagliga ringen. För denna verksamhet får landstingen från ersättning staten. Landstingens hjälpmedelsverksamhet är i sin nuvarande form relativt ung och har hittills företrädesvis varit inriktad på vuxna och normalbegåvade personer med fysiska handikapp, t. ex. hörselskada, rörelsehinder, synskada. Med hjälpmedel för handikappade avses vanligtvis hjälpmedel för att kompensera fysiska handikapp och ge den

Inledande avsnitt 25

enskilde en högre grad av självständighet. De flesta hjälpmedel av denna typ är utformade för vuxna normalbegåvade människor. De personer som ingår i vår utrednings personkrets behöver hjälpmedel som är särskilt anpassade efter ålder - begåvningsnivå flerhandikapp. Handikappinstitutet har ansvar för hjälpmedelsfrågorna. Vi föreslår att särskild vikt läggs vid att utveckla hjälpmedel för barn och ungdomar - utarbeta för hjälpmedel kompensation av begåvningshandikapp (Särskilt kommunikationshinder) - utarbeta metoder för träning att använda hjälpmedel - till den anpassa hjälpmedel enskilde. Den kanske största svårigheten för flertalet utvecklingsstörda är att meddela sig med andra. l dag finns vissa metodersom Blissmetoden - och tekniska apparater för kommunika-

tion. Åtskilliga lösningar bör kunna utvecklas och anpassas

till utvecklingsstördas behov. Vi anser att utveckling av hjälpmedel för att underlätta kommunikation för begåvningshandikappade bör prioriteras och att Handikappinstitutet har huvudansvaret för detta. Det kommer att innebära behov av forsknings- och utvecklingsinsatser.

Landstingens habiliteringsorganisation (56) (barn och ungdomar) insatserna för handikappade barn och ungdomar är fördelade på skola, socialtjänst, sjukvård m. fl. De behöver i vissa fall samordnas och ibland t. o. m. kompletteras. Det behövs p/usresurser. Många handikappade barn och ungdomar och deras anhöriga har svårt att komma fram till och få del av de resurser som finns hos olika huvudmän. Dessutom kan de ha behov av extra stöd, ett skyddsnät, utöver ordinarie service.

Vi anser att den habiliteringsorganisation, som vi föreslår, bör

kunna bli detta skyddsnät. Vi förslår därför en samordnad /andst/ngskommuna/ habiliter/ngsorgan/sat/on som skall omfatta de handikappade barn och ungdomar inom landstingsområdet som behöver särskilt

26 Inledande avsnitt

stöd och service och inte kan få det genom kommunernas eller ordinarie serviceutbud. Vi anser att habililandstingets skall ledas av en politisk nämnd teringsverksamheten hab///teringsnämndøa-n. Det bör ligga inom nämndens ansvarsområde att samverka med andra verksamhetsfält såsom sjukvården, skolan, socialtjänsten och statlig undervisning för barn och Verksamheten bör organiseras dels i ungdomar. ett centralt lag, dels i tvâ eller flera distriktslag. Ett första för att förverkliga modellen är en sammansteg av landstingsorganisationer främst för s/agn/ng befintliga rörelsehindrade eller eljest fysiskt utvecklingsstörda resp. handikappade barn och ungdomar. Även andra resurser inom verksamhet som naturligt hör hemma i en landstingets bör knytas dit, exempelvis resurser habiliteringsorganisation för habilitering av synskadade barn. En sammanslagning måste innebära

- att redan resultat bibehålls och vidareutvecklas uppnådda för alla grupper som omfattas av sammanslagningen, - att resurser till i eftersatta områytterligare styrs dag den, - att habiliteringsorganisationer inte skall leva vid parallella

sidan av varandra annat än under en kort övergângstid.

För den habiliteringsverksamhet som ryms inom en samordhar vi

nad landstingskommunal habiliteringsorganisation

uppställt som mål att den bl. a. skall

- alla sätt och stimulera det handikappade barnet på stödja _ och främja dess utveckling under hela uppväxttiden - så att de brister i samhället påverka samhällsplaneringen som i finns minskas eller undanröjs genom föränddag ringar i miljön och verksamheten - åstadkomma en på individen genom lagarbete allsidig syn och familjens situation - den behov och erbjuda samlad tillgodose handikappades service av hög kvalitet för barnet och dess familj att -_ skapa trygghet genom kontakter skapas mellan dem och den personal personliga som lämnar service.

Inledande avsnitt 27

l vår diskussionspromemoria (Ds S 1979:12), Förslag om

samordnad habilitering, har vi gjort en uppskattning av

anta/et handikappade barn och ungdomar i åldern 0-1 9 år. Vi

har där i en särskild bilaga beskrivit olika skador/sjukdomar,

deras frekvens, följder och behov av hjälpinsatser, Kartläggningen visar att ett stort antal barn och ungdomar får den service de behöver genom i huvudsak medicinska insatser. Av dessa barn kommer förmodligen ett fåtal att ha behov av den samordning och de plusinsatser som vi föreslår. Det enskilda barnets eller familjens behov av stödinsatser måste dock vara - inte en medicinsk avgörande diagnos. Vi har i våra överväganden funnit 20 år vara en rimlig övre gräns för habiliteringsorganisationens insatser för ungdomar. Men vi vill understryka att det är en åldersgräns som bör anpassas till den enskildes behov och förutsättningar. Vissa yttranden över vår diskussionspromemoria tar upp frågan om vuxenhabi//ter/ng som en nödvändig fortsättning för ett relativt stort antal handikappade. Vi instämmer i detta och föreslår att regeringen tillsätter en särskild utredning om att på motsvarande sätt samordna olika rehabiliterings- och habiliteringsinsatser för vuxna. Målet- att omfatta alla handikappade barn och ungdomari behov av habiliteringsorganisationens stöd - kan knappast näs enbart en sammanslagning av dagens resurser genom eller en samordning av insatserna. En vidgning av serviceinsatserna får ske efter hand som organisationen tillförs ytterligare resurser. Härigenom bör man kunna undvika att parallella organisationer byggs upp under 80-talet och kunna prioritera de barn och ungdomar som har störst behov av landstingsorganisationens insatser. De psykotiska barnen har, utöver barnpsykiatriska klinikers insatser, behov av habiIiteringsorganisationens resurser för t. ex. familjestöd. Vi föreslår att dessa barn och ungdomar, utan dröjsmål inlemmas i landstingets habiliteringsorganisation. Habiliteringsnämnden - som vi förutsätter skall ha det samlade politiska ansvaret för handikappfrågorna inom - bör sina för att landstingsomrädet utnyttja kunskaper påverka planeringen av samhällsresurserna i länet, så att de

28 Inledande avsnitt

blir bättre anpassade till handikappade barns och ungdomars behov. Habiliteringsorganisationen skall som förut nämnts indelas i - ett centralt eller arbetslag lag och två flera distriktslag. l lagen bör ingâ befattningshavare som representerar psykologiska, sociala, medicinska och pedagogiska kompetensområden. Vi har räknat med att varje lag bör omfatta 5-10 personer för att kunna stödja handikappade barn och deras familjer. Varken organisatoriskt eller lokalmässigt bör lagen knytas till sjukhus eller sjukhusområde. D/str/kts/agens uppgifter omfattar grundläggande diagnostik eller kompletterande sådan, bedömning av behandlingsbehov, behandling och/eller förmedling av behandlingsinsatser. Till uppgifterna hör också information till och utbildning av föräldrar och personal. Lagen skall också påverka myndigheter att anpassa sina insatser så att de svarar mot barns och ungdomars behov. Lagen måste finna naturliga samarbetsformer med socialtjänst, skola och primärvård liksom med de statliga konsulentorganisationer för handikappade barn, försäkringskassa och arbetsförmedling. De skall ge stöd och service till barn och personal vid de grupphem eller motsvarande som finns inom distriktet och också hålla kontakt med de barn som finns på specialskolorna. Ett av lagen, naturligast det som ligger på samma ort som länssjukhuset, förutsätts ha funktion både som distriktslag och centralt lag. Detta skall då planera, driva, utveckla och utvärdera habiliteringsverksamheten inom landstingsomrä-

det. Det bör också ha ett speciellt ansvar för de små udda

grupper av handikappade barn som riskerar att hamna vid

sidan för att de inte passar in i verksamheten. Det centrala

laget skall inte ses som överordnat distriktslagen.

Arbete/sysselsättning (6.3)

Vi behandlar sysselsättningsfrågorna utifrån de allmänna rnâlen för sysselsättningspolitiken och belyser förhållandet mellan dessa mål och de särskilda behov som hos föreligger handikappade inom vår utrednings personkrets. De åtgärder

o_

Inledande avsnitt 29

som vi med denna utgångspunkt föreslår hänför sig till följande områden - arbete den arbetsmarknaden, stöd och på reguljära bidragsformer - arbete inom arbete Samhällsföretagsgruppen, skyddat - verksamhet vid dagcenter.

Reguljära arbetsmarknaden Vår sysselsättningspolitik har som mål allas rätt till arbete. Denna är grundad på insikten om arbetets målsättning för människan. Arbetet är viktigt för en god betydelse materiell försörjning. Men arbetet är också en av grundförför social gemenskap och självkänsla. Många utsättningarna handikappade har levt utanför samhället på segregerade institutioner. Arbete betyder för dem en möjlighet att bli accepterade som samhällsmedborgare både inför andra och inför Vi menar att arbete åt alla måste bli en realitet sig själva. även för dessa människor.

Vår utredning omfattar den begåvningshandikappades

hela livssituation med daglig verksamhet, bostad och fritid. En mycket viktig del av habiliteringen är dagverksamheten som för vissa är arbete, för andra dagcenterverksamhet. Det är därför nödvändigt att även beakta åtgärder inom arbetsomrâde. Vi föreslår inget radikalt nytt marknadspolitikens utan en genomgång av de åtgärder som finns i dag och gör föreslår en del förändringar. Vi måste i våra överväganden beakta hela kedjan av verksamhet med arbete på den reguljära arbetsmarknaden, i arbete och verksamhet vid dagcenter. Effekterna av skyddat att en utvecklingsstörd inte kommer ut på arbetsmarknaden eller i arbete blir att han/hon får behov av dagcenskyddat terverksamhet. En förutsättning för att kunna planera och sätta in stödåtgärder är att man känner till behoven. Många handikappade och särskilt de inom vår utrednings personkrets anmäler sig inte som arbetssökande vid arbetsförmedlingen. Vi föreslår en obligatorisk anmälan vid utgången av skolan. Vi föreslår också ett kontaktnät kring den handikappade för att bevaka

30 Inledande avsnitt

möjligheterna till arbetsplacering, ekonomiska och bidrag stödformer. Vi vill här särskilt understryka arbetsförmedlingens ansvar. Det kontaktnät vi föreslår av utgörs Kontaktperson på arbetsförmedlingen. Vi föreslå r att någon av arbetsvårdspersonalen vid arbetsförmedlingens distriktskontor får i uppdrag att i samarbete med skola och omsorgsverksamhet särskilt bevaka arbetsplacering för utvecklingsstörda och barndomspsykotiska. Särskilda syokonsu/enter. l vårt förslag att inlemma särskolan i det kommunala skolväsendet ser vi det med naturligt en omvandling av särskolans yrkesvalslärare till syokonsulenter och därmed bli en del av Vi syoorganisationen. förutsätter att eleverna härigenom skall få samma stöd som i dag och dessutom hjälp med feriearbete och en fortsatt kontakt med

arbetsförmedlingen.

Arbetsanpassare. Vi föreslår särskilda arbetsanpassare inom vuxenverksamhetens

distriktslag. Arbetsanpassa-

ren bör delvis avlönas av AMS och vara arbetsförmedlingens förlängda arm inom omsorgsverksamheten.

Samordning av befintliga resurser. Vi vill understryka att de

arbetsmarknadspolitiska resurser som finns och som vi föreslår- både materiella och personella - måste komma även flerhandikappade till del. Dessa möter särskilt stora svårigheter på arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder Vi föreslår vissa av

förstärkningar befintliga arbetsmarknads-

politiska åtgärder för vuxna handikappade inom personkretsen för särskilda omsorger, bl. a. - av arbetstekn/ska utveckling hjälpmedel för att underlätta anpassningen av arbete för begåvningshandikappade och andra som har

kommunikationssvårigheter,

- en av tiden

förlängning för kontant arbetsmarknadsstöd,

KAS, till 300 dagar, slopande av åldersgräns hos den handikappade för bidrag ti ll arbetsb/träde,

inledande avsnitt 31

- oavsett ålder (90 % av totala Iönekostförhöjt /öneb/drag vid av lönebidraget bör

naden anställning). Nedsättning

sedan ske successivt och individuellt.

Arbetsmarknadsverket har de senaste åren drivit tre försökssom riktat till handikappade projekt sig speciellt

- intensifierad för handikappade

platsförmedling

- verksamhet riktad till unga förtidspensionä-

uppsökande

rer - fadderverksamhet.

innehåller moment för handi- Försöksverksamheten viktiga Vi föreslår att den intensifierade kappades arbetsplacering. fortsätter och att arbetsförmedlingarna

platsförmedlingen

förutsättningar för detta. ges föreslår vi och den Fadderverksamheten permanentas verksamheten bland unga förtidspensionärer uppsökande i första hand till ett län. bör utökas ytterligare par Arbetsmarknads/nst/tutet och särskilda arbetsmarknads- Ami och Ami-S, är viktiga resurser för begåvningsinst/tut Vi är om att fler Ami-S får kvalifihandikappade. angelägna cerade resurser att ta emot flerhandikappade. Dessutom Ami i större utsträckning än i dag bör anser vi att de vanliga och barndomspsykotiska och

nyttjas för utvecklingsstörda

mellan Ami och habilite-

att bl. a. planeringsöverläggningar

bör kunna åstadkomma detta.

ringsnämnderna

Tro ts de vi föreslagit är vi tveksamma ytterligare åtgärder detta är för att avsevärt förbättra situationen om tillräckligt för de som vi lägger på arbetsmarknaden handikappgrupper om. om kvot/agst/ftn/ng eller andra styrmedel förslag Frågan har i olika aktualiserats. Vi föreslår att regesammanhang i särskild om ytterligare åtgärder bör ringen ordning prövar sättas in för att bereda handikappade arbete.

Skyddat arbete 16.3)

arbete är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd i syfte Skyddat rätt till arbete. Fr. o. m. den 1 att värna om handikappades 1980 drivs arbete inom en samordnad januari skyddat -

organisation Samhållsföretag.

l l 32 inledande avsnitt l SOU 71981126

l förarbeten till den har det att nya organisationen sagts tyngdpunkten skall ligga på de sociala målen. Det innebär att den nya organisationen skall kunna erbjuda handikappade arbete på ett mera effektivt och sätt än generöst tidigare. Skyddat arbete skall ses som en för ett arbete ersättning som den handikappade inte kunnat få den på reguljära arbetsmarknaden men också som ett led i en yrkesmässig rehabilitering. Det skall därför bedrivas så att den handikappade kan ta tillvara och så långt förbättra sin möjligt arbetsförmåga. Verksamheten skall stärka den anställdes möjligheter att ta steget över till ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Endast omkring 1 % av de anställda inom Samhällsföretagsgruppen har under de senaste åren till den återgått reguljära arbetsmarknaden. Detta är tecken på ett kärvt arbetsmarknadsklimat för handikappade. Ökad utplacering är en fråga om metoder och resurser. Ansvaret i första ligger hand på arbetsmarknadsverket, men Sa måste mhällsföretag också ta sin del av ansvaret. Vi föreslår att arbetsmarknadsverket att för ges möjlighet de första sex månaderna efter det att en person lämnat en verkstad för skyddat arbete för annat arbete betala hela lönekostnaden på den nya arbetsplatsen. Först därefter bör bidrag utgå enligt våra förslag till ändrade bestämmelser om anställning med

lönebidrag (90 %, 75 %, 50 %, 50 %). Denna

möjlighet bör gälla på försök i två år och avse gravt handikappade. Vi har försökt bedöma behovet av arbete för skyddat utvecklingsstörda och barndomspsykotiska. För att i första hand nå en likvärdig nivå över landet föreslår vi en omedelbar utbyggnad så att ytterligare 2 800 av dem kan beredas plats i skyddat arbete. För att sedan möta de kommande behoven hos de unga som fått förbättrad yrkesutbildning föreslår vi på sikt att ytterligare 2 OOO

utvecklingsstörda/barndomspsy-

kotiska bereds arbete inom

Samhällsföretagsgruppen.

Vi föreslår också ett utökat samarbete mellan dagcenter och

Samhällsföretagsgruppens verkstäder genom bl. a. pro-

duktionssamordning, introduktion, provanställning och del-

tidsanställning för att öka möjligheterna för personer från

l981:26 Inledande avsnitt 33 SOU

dagcenter att få arbete vid verkstäderna. Vi ser som en naturlig utveckling av Samhällsföretagsbildande att man förbättrar möjligheterna att ta gruppens handikappade. l sådana åtgärder bör ingå möjligemotgravt heter till personell assistans, en till vissa delar förändrad och delvis andra arbetstekproduktion, nya verksamhetsfält niska hjälpmedel. Resultaten av en sådan satsning är svåra att mäta. Vi ser därför med intresse pä det försök som Samhällsföretag för att skapa ett socialt redovisningssystem att påbörjat jämföras med ett rent företagsekonomiskt.

Dagcenter (63) är i den huvudsakliga verksamhetsformen för Dagcenter dag måttligt och svårt utvecklingsstörda. Av de ca 12 000 som år 1980 deltog i utvecklingsstörda fanns ca 7 000 vid fristående dagcen-

dagcenterverksamhet

ter fördelade 200 enheter. De övriga deltog i dagcenterpå verksamhet vid vårdhem. Ca 4 000 utvecklingsstörda i åldern 21-65 år saknar fortfarande varje form av verksamhet. varierar i storlek från 10 till 70 platser. Dagcenter Den som vi föreslår är en breddning och

dagcentermodell

av den som håller på att

fördjupning dagcenterverksamhet

utvecklas håll i landet. Vi vill genom våra förslag på många förstärka denna och närma handikappade till utveckling samhället. Riskerna för måste undvikas. Kravet på rätt till segregation arbete för handikappade måste kraftigt understrykas. Dagkan vara en för och en sluss ut

centerplacering utgångspunkt

till öppna marknaden eller till skyddat arbete. Dagcentret måste därför arbeta aktivt för en fördjupad kontakt med arbetslivet orten och därmed också med det omgivande på samhället.

Vi därför fast vissa grundläggande mål för dagcen-

lägger ten/erksamheten: - Rätten t/l/ Vi anser att dagverksamhesamhä//sde/tagande. ten skall utformas så att den ger förutsättningar för att delta i arbetslivet och i andra aktiviteter handikappade

34 Inledande avsnitt

och sociala situationer i samhället. Verksamheten skall syfta till att förbättra de handikappades förmåga att klara av de krav som ställs i samhället och att förändra det omgivande samhället så att det blir mera tillgängligt. blir en plats där vissa har sin Dagcentret grupper huvudsakliga verksamhet. Men det är också den naturliga samlingspunkten för personalen och externa arbetsgrupper till dagcentret. Där planeras det gemensamma utvecklingsarbetet. - Rätt Vi anser att t/// omsorg på hemorten. dagcenterverksamheten i likhet med andra omsorger skall planeras så att den handikappade får del av verksamhet på hemorten, dvs. inom den egna kommunen eller på lämpligt dagligt pendelavstånd. - Rätt till för alla. Vi anser också att dagverksamhet dagcenterverksamheten på en ort skall omfatta och planeras för alla inom vär utrednings personkrets som behöver den. Denna rätt är inte förverkligad i dag.

Allt måste göras för att underlätta för enskilda och grupper att förlägga delar av dagcenterverksamheten till befintliga arbetsplatser. Fackliga organisationer och anpassningsgrupper bör medverka till en sådan utveckling. Vi föreslår också en försöksverksamhet i tre år med bidrag för speciella arbetstekniska hjälpmedel och/eller särskilda anordningar på arbetsplatsen vid långvarig praktik och utflyttade arbetsgrupper. Vi utgår från att dagverksamheten i stort har ett gruppinriktat arbetssätt som ger förutsättning för att gruppmedlemmarna stöder varandra så att de tillsammans når en självsom de inte skulle kunna få uppleva som enskilda ständighet personer. Metodik och innehåll måste anpassas också till dem som i dag inte deltar i dagcenterverksamhet, nämligen hänga gravt utvecklingsstörda, barndomspsykotiska och vissa flerhandikappade. Vi anser att en personlig assistent är för vissa en grundförutsättning för meningsfull dagcenterverksamhet. Dagcentren måste samarbeta med övrig omsorgsverk-

lnledande avsnitt 35

samhet, anhöriga/kontaktpersoner, skola, arbetsförmedling,

Samhällsföretag, socialtjänst, fritids- och kulturförvaltning och sjukvård m. m. För att skall bli meningsfull anser

dagcenterverksamheten

vi det särskilt att understryka de handikappades viktigt till inflytande över innehåll och utformning. möjligheter

Handikappades inflytande (7) Den som direkt berörs av insatser från samhällets serviceormåste kunna påverka bedömningar och beslut som rör gan hans/hennes situation. För dem som får särskilda omsorger anser vi det viktigt att reglering i LHO (§ 14). Alla garantera inflytande genom insatser skall och utformas i samförstånd med genomföras den Det innebär att inga åtgärder kan vidtahandikappade. hans insatserna får inte heller bestämmas över gas mot vilja, huvudet honom. Är den enskilde sitt handikapp på genom att en egen vilja, kan det vara lämpligt att oförmögen uttrycka samråda med någon som står honom nära. Insatser av större för den livsföring skall i sådana fall betydelse handikappades godkännas av förmyndare eller god man. Vi föreslår att bl. a. skall infor-

habiliteringsnämnden ägna

mationsfrågor ökad uppmärksamhet och att tillsynsmyndigheten bör huvudmannen att utveckla metoder stödja genom och framställa material. Stor vikt bör läggas vid att lämpligt informera den handikappade och hans anhöriga om besvärsoch möjligheter att överklaga beslut. Handikappad vägar som får särskilda omsorger enligt LHO bör i förekommande få till fall genom habiliteringsnämndens förmedling tillgång juridiskt biträde för att kunna utnyttja sin besvärsrätt. Vi föreslår vidare ett personligt stöd genom kontaktperson för enskilda som får särskilda omsorger enligt LHO. Bland flera uppgifter har kontaktpersonen att underlätta möjligheter till l första hand år det de som saknar inflytande. som behöver en kontaktperson, en medmänanhörigkontakt niska, som olika sätt kan ersätta kontakter med anhöriga. på Vi har funnit det lämpligt att kontaktpersonen förordnas formellt av habiliteringsnämnden och att han genom nämn-

36 Inledande avsnitt

den får handledning och ersättning. Att utse kontaktperson, god man och har till förmyndare viss del olika syften. Man kan därför inte att det ena säga alltid utesluter det andra. Även primärkommunen kan enligt utse socialtjänstlagen

kontaktperson/kontaktfamilj. Det kan i vissa fall vara lämp-

ligt att huvudmännen samverkar vid för utbildningsinsatser kontaktpersoner.

Föräldraskap - stöd till föräldrar begåvningshandikappade och deras barn (66)

l frågan om

begåvningshandikappade föräldrar och deras

barn har vi betraktat som en situation som föräldraskap kräver vissa särskilda insatser utöver det stöd vi tidigare beskrivit. Främst gäller det beträffande mellan samordning olika instanser. Våra överväganden och förslag avser huvudsakligen utvecklingsstörda som behöver särskilda omsorger enligt LHO. Det hindrar inte att våra om innehåll i och förslag utformning av stöd- och hjälpinsatser kan vara tillämpbara även då föräldrarna inte har ett aktuellt behov av särskilda omsorger. Det kan gälla personer som tidigare varit förtecknade i landstingens eller som omsorgsverksamhet personer

trots begåvningshandikapp inte varit i behov av sådant

stöd. Vi anser att barn till föräldrar inte skall utvecklingsstörda särbehandlas som grupp, men att de i det enskilda fallet skall få allt det samhällsstöd som situationen kräver. Vi har som utgångspunkt behovet av stödförebyggande,

jande insatser. Samtidigt vill vi verka för att vuxna utveck-

lingsstörda skall erhålla individualiserade och normaliserade livsvillkor. Utifrån den etablerade indelningen i svår, och måttlig

lindrig utvecklingsstörning kan konstateras att frågan om

föräldraskap i första hand kan vara aktuell för lindrigt utvecklingsstörda. Det rör sig alltså om en relativt sett liten grupp människor av vilka få blir föräldrar. inventeringar från skilda håll i landet har inte visat att

Inledande avsnitt 37

antalet begåvningshandikappade föräldrar ökat, inte heller att begåvningshandikappade föder fler barn än den övriga befolkningen. Vi har också kunnat konstatera att det övervägande antalet begâvningshandikappade föräldrar bor i enskild bostad och har arbete på öppna marknaden, i skyddad verksamhet eller är arbetslösa. En stor andel begåvningshandikappade mödrar sammanbor med barnets far. I flera underframkommer också att bara ena parten har sökningar kontakt med omsorgsverksamheten. När det gäller psykiska och sociala komplikationer hos föräldrarna förekommer de mest uttalade svårigheterna i de fall där ena parten inte är eller varit förtecknad hos omsorgsstyrelsen men har problem till följd av missbruk, kriminalitet och/eller arbetslöshet. Vi har funnit att stora ansträngningar görs för att följa barnens psykiska och fysiska hälsa. Omhändertaganden har skett i vissa fall dels på grund av att föräldrarnas eget stödbehov ansetts avsevärt, dels på grund av att förebyggande åtgärder bedömts vara gagnlösa. Vi anser att ett första led i ett förebyggande arbete måste vara att stöd i sin personligutvecklingsstörda ungdomarfår hetsutveckling. De måste få kunskaper och insikt om vuxenlivets möjligheter och krav och om innebörden av sitt individuella handikapp. Som en viktig komplettering till undervisningen enligt SÖ:s föreslår vi en obligatorisk personlig rådgivning i läroplan samlevnadsfrâgor för varje elev innan han/hon slutar sin skolgång. Ett fortsatt stöd i sam/evnadsfrågor måste sedan kunna ges utvecklingsstörda vuxna av boendepersonal, i vid folkhögskolekurser eller annan dagcenterverksamhet, vuxenutbildning. Ett sådant stöd måste vara en fortlöpande och naturlig uppgift för omsorgsverksamhetens distriktslag. När en graviditet skall fullföljas, gäller det förebyggande arbetet att i första hand ge ett kontinuerligt och väl planerat stöd, som bör sättas in så tidigt som möjligt. Omsorgsverksamheten skall med moderns tillstånd snarast ta kontakt med socialbyrân för att tillsammans med dess personal och modern/familjen förbereda stöd under graviditet, förloss-

38 Inledande avsnitt

ning och spädbarnstid. Ett planerat samarbete mel/an omsorgs verksamheten, socialbyrân och senare BVC anser v/ ska/l vara samhällets säkerhetsnät för såväl utvecklingsstörda föräldrar som deras barn. Naturligtvis ingår i detta också andra stödjande funktioner som mödravårdscentral och

kontaktperson/kontaktfamilj.

En speciellt ömtålig samarbetssituation då ett gäller omhändertagande av barnet aktualiseras. Vi förutsätter att socialbyrân tillsammans med omsorgsverksamhetens personalvid varje sådant tillfälle bedömer allsidigt möjligheterna till andra långsiktiga som alternativ till ett omhän-

lösningar

dertagande. När ett omhändertagande skall ske, måste föräldrarna få hjälp att förstå bakgrunden till denna åtgärd samt veta vad som skall hända med barnet. När det gäller ansvar för olika åtgärder i samband med

begävningshandikappades föräldraskap vill vi slå fast att

landstingets habiliteringsnämnd och dess distriktslag har

samordningsansvaret för insatser som behövs i den män den

begävningshandikappade får fortlöpande stöd genom sär-

skilda omsorger enligt LHO. För andra

begävningshandikappade gäller att primärkom-

munen genom socialtjänsten har ansvar dels för att ge stöd på olika sätt, dels för att till annan förmedla myndighet information om behov av insatser. stödjande Vi vill understryka att barn till föräldrar utvecklingsstörda liksom andra barn den genom primärkommunala socialtjänstens ansvar skall garanteras uppväxtvillkor som innebär god omvårdnad och stimulans. Någon särskild författningsreglering finner vi således inte behov av.

Särskilda för

omsorger vuxna/organisation (6.8)

Omsorgsverksamheten efter år 1967 har präglats av princi-

perna om normalisering, integrering och närhet. Det har inneburit en spridning av resurserna i ett landstingsområde av främst skola, elevhem, inackorderingshem, dagcenter men också lokala vårdhem. Samplanering mellan primärkommun och omsorgsverksamhet liksom mellan sjukvård och omsorger för utvecklingsstörda har blivit Det nödvändig.

Inledande avsnitt 39

har också medför arbetsformer med utvecklat samarbete lokal nivå - i med mellan central och exempelvis distriktslag olika specialister. barndomspsykotiska ingår i organisationen för Många men för en del i denna har de utvecklingsstörda, grupp läkepedagogiska instituten varit det väsentliga samhällsstödet. Våra förslag innebär en utveckling av dagens organisanuva-

habiliteringsnämnd

tionsmodell med en som ersätter rande omsorgsstyrelse, ett centralt lag och lokala lag (distriktslag). för vuxna bör bestå av representanter för D/str/kts/agen sociala, psykologiska och medicinska kompetensområden, dvs. kurator, psykolog, sjuksköterska men också arbetsan- Sjukgymnast och logoped eller talpedagog bör passare. också till lagen. l dessa bör också ingå den eller de knytas som är samordningsansvariga för grupphem och den perso-

nal som förmedlar service och stöd (utöver social hemtjänst)

i enskild bostad liksom fritidsledare eller motsvarande befattningshavare. Med en sådan sammansättning skall lagen kunna - och råd till alla vuxna som omfattas av ge stöd organisationen - förmedla och samordna insatser inom övriga organisatio-

nen, t. ex. avlösning, bostad i grupphem, dagcenterverk-

samhet - förmedla och samordna insatser i socialtjänst, sjukvård och arbetsvård m. m. - informera om verksamheten och ställa krav på det omgivande samhället för handikappades räkning.

Lagmedlemmarna skall också - delta i den tillsam-

långsiktiga habiliteringsplaneringen

mans med övrig omsorgspersonal - och handleda vid och stödja personal dagcenter grupphem - och handleda inom stödja personal primärkommunens socialtjänst.

40 Inledande avsnitt

Alla särskilda omsorger enligt LHO skall ges efter samråd med den handikappade och/eller hans företrädare. För att bedöma vilka vuxna som skall omfattas av särskilda omsorger, för policyfrågor och utveckling av verksamheten bör finnas ett centra/t lag bestående av förslagsvis vårdchef som samordnande tjänsteman samt kurator, läkare och psykolog. De bör liksom nu också ha ansvar och handledning för resp. yrkesområde inom verksamheten.

Våra förslag om bostad och service förutsätter ett för barn,

ungdomar och vuxna sammanhá//et ansvar för grupphem

(inkl. korttidshem). Samordning och planering av grupphem

och avveckling av vårdhem bör kunna i ingå arbetsuppgifterna för den samordnande tjänstemännen i det centrala laget för vuxna, dvs. i princip dagens vårdchefstjänster. Vi förutsätter ett nära samarbete mellan distriktsarbetslagen för barn och ungdomar resp. vuxna och ser en samlokalisering av lagen med gemensamma administrativa resurser som en naturlig lösning. Den organisation vi här beskrivit för vuxnas särskilda omsorger är en utveckling av dagens normalorganisation och skiljer sig i huvudsak på två punkter, nämligen: habiliteringsnämndens bostäder för barn, ungdomar och vuxna sammanhålles i en funktion och bedömning av vilka som skall erhålla särskilda omsorger läggs på ett centralt lag.

Ekonomiska stödformer (8) l Rapport om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, Ds S 1978:9, har vi berört vissa problem ekonomiska kring stödformer, bl. a. pensionering av utvecklingsstörda ungdomar i åldern 16-21 år. En del remissinstanser har krävt att vi skall framlägga förslag som kan motverka att utvecklingsstörda ungdomar i denna åldersgrupp erhåller pension i nuvarande utsträckning. Det har också varit vår önskan att finna andra former för ekonomisk trygghet för dessa ungdomar liksom att föreslå förbättringar av övriga ekonomiska stödformer. De ekonomiska stödformer som kan vara aktuella för vår

Inledande avsnitt 41

omfattar emellertid också många andra i sampersonkrets hället. Vi anser oss sakna möjlighet att överblicka framför allt de konsekvenserna av förändringar som försäkringsmässiga vi diskuterat. Flera utredningar eller arbetsgrupper sysslar f. n. med om ekonomiskt stöd till handikappade frågor och/eller deras familjer. Viföreslår därför dels att vissa frågor överlämnas till utredningar, dels att särskild utredbefintliga ning tillkallas. Den som först kräver sin lösning är pensioner/ng av fråga i åldern 16-21 år och möjligheter att unga utvecklingsstörda finna andra ekonomiska stödformer under för

gymnasietiden

dem. Vi har kunnat konstatera att ca 95 % av de utvecklings-

störda i åldern 16-20 år uppbär förtidspension/sjukbidrag.

Vi anser att denna nästan rutinmässiga pensionering måste Utvecklingsstörda och andra handikappade ungdoupphöra. mar skall inte pensioneras under sin utbildningstid. Studiestöd och ekonomisk trygghet för handikappade elever är en sammansatt fråga som berör många ämbetsverk, exempelvis SÖ, UHÄ, AMS, riksförsäkringsverket samt centrala studiestödsnämnden. l dag finns en mängd olika som bör samordnas förutom att ge ekonomisk regelsystem trygghet utan att använda pensionering. Vi föreslår att behovet av ekonomiskt stöd under gymnaför handikappade elever utreds och att därvid sieutbildningen särskilt beaktas de mycket svårt handikappades merkostnader och omvårdnadsbehov, framför allt när de bor hemma. Man bör detta sätt ersätta förtidspension och skapa på normala situationer för ungdomar samtidigt som möjligheter till måste där så behövs. Vi ser som den kompensation ges en förlängning av vårdbidraget för naturligaste lösningen hemmaboende svårt handikappade ungdomar med mycket oförändrat och kanske t. o. m. ökat vårdbehov. Vårdbidraget skulle i dessa fall utgå tills eleverna är i 20-21 års ålder eller så länge de går i gymnasieskola. bör således inte förekomma så länge Förtidspensionering pågår eller olika arbetsmöjligheter prö-

gymnasieutbildning

vas för en ungdom. Först när det har visat sig att han/hon inte kan få något arbete bör prövning av pensionsfrågan ske, vilket kan innebära ett halvt till ett år efter avslutad skol-

42 Inledande avsnitt

gang. Vi föreslår också att skall kunna vara vilande under pension högst tre år, t. ex. vid anställning inom Samhällsföretagsgruppen. Under vårt utredningsarbete har vi funnit att för regler

handikappersättning tolkas olika, särskilt

gäller det för personer med flera handikapp. Vi föreslår därför att riksförsäkringsverket får i uppdrag att särskilt se över för reglerna

handikappersättning för denna grupp.

Beträffande det statliga vårdb/draget vill vi att det påpeka behövs nya regler om Vårdbidrag för barn som bor i annat enskilt hem eller för barn som inte bor hemma, men där föräldern gör en påtaglig vårdinsats. Vi har haft kontakt med anhörigvårdskommittén (S 1979:1 1) i dessa frågor och vi förutsätter att våra synpunkter beaktas i dess fortsatta arbete. Vi föreslår också att anhörigvårdskommittén får i uppdrag att utreda möjligheterna för en för föräldrars höjd åldersgräns

rätt ti///edighetför vård av tillfällig sjukt barn-f. n. 12 år. Vissa

handikappade ungdomar över 12 år kan inte klara sig själva hemma när de är sjuka. Vi vill också att får anhörigvårdskommittén i upprag att utreda anhörigas rätt till och för ledighet kompensation lönebortfall vid vård av vuxna i hemmet, handikappade exempelvis vid sjukdom, då den inte kan delta i handikappade sin ordinarie dagverksamhet.

Stöd till invandrare med handikapp (9)

Särskilda krav måste ställas på utformning av stöd och service till handikappade invandrare och deras familjer. Hänsyn måste också tas till att invandrare inte utgör någon enhetlig grupp utan har sin bakgrund i mycket skiftande kulturer. Människors kulturella bakgrund har stor för betydelse deras av sitt behov

bedömning av stöd, service och vård.

Bakgrunden bestämmer också när och var hjälp sökes. Förväntningar på olika samhällsinsatser påverkas också av den vårdkultur som man blivit van vid.

Habiliteringsåtgär-

inledande avsnitt 43

der kan t. ex. komma i konflikt med olika kulturellt betingade Det kan gälla kost, medicin, psykologisk och uppfattningar. pedagogisk stimulans och kan ha betydelse förförmedlingen av stöd och service till handikappade invandrare och deras familjer. Vi har att om kulturella olikheter i föreslagit kunskaper och handikappades situation skall synsätt på handikapp belysas inom ramen för viss grund- och fortbildning. Särskilt bör det gälla de personalkategorier som förmedlar första information, föräldrautbildning, kristerapi och annat stöd. avser personal både inom landsting Fortbildningsinsatserna och varför det kan vara lämpligt att primärkommuner, utveckla samverkan mellan huvudmännen. lnvandrarverket och bör tillsammans med invandrar- och socialstyrelsen

handikapporganisationer framställa fortbildningsmaterial.

Behovet av särskild introduktion för att belysa kulturell bör i samband med insatser för bakgrund uppmärksammas enskilda invandrare t. ex. i korttidshem eller på handikappade dagcenter. Ytterligare ansträngningar bör även göras för att undanröja hinder. Den samhällsinformation som hanspråkliga ägnas dikappade och deras anhöriga bör översättas till de vanligaste invandrarspråken i enlighet med det informationsansvar som Socialstyrelsen börframställa ligger på varje myndighet. information om vilket stöd handikappade och deras anhöriga kan få från olika i Sverige. Det är också samhällsorgan önskvärt att kommun kompletterar med landsting resp. informationsmaterial som belyser lokala förhållanden. Det är väsentligt att tolkhjälp är tillgänglig för handikappade invandrare. De krav som kommerskollegium uppställerför auktorisation av s. k. bör också aktuella sjukvårdstolkar uppta kunskaper om olika handikapp och samhällets stödåtgärder. Vi föreslår vidare att socialstyrelsen utvecklar modeller för försök med s. k. kontaktassistenter eller kulturöversättare inom handikappomsorg på liknande sätt som inom hälsooch sjukvård på vissa orter. Vi har också behandlat frågor om hemspräksundervisutformning och kvalitet. Vi föreslår att hemspräksningens undervisningen blir föremål för fortsatt utvecklingsarbete

44 Inledande avsnitt

med skolöverstyrelsen som och nämner bl. a. säransvarig skilt frågan om hur skall

hemspråksundervisning kunna

erbjudas på orter med få invandrare. Beträffande många åtgärder saknas kunskaper om underlag. Vi anser att det kan vara att t. ex. den lämpligt årliga redovisningen till också

tillsynsmyndigheterna upptar upp-

gifter om insatser med särskild inriktning invandrare med på handikapp.

Forskning (10)

För att nå ökad kunskap om de här aktuella

handikappgrup-

perna och om hur insatserna för dem bör utformas krävs omfattande forsknings- och utvecklingsinsatser (FoU). Dessa insatser kan enligt vår karaktäriseras som mening ett sektoriellt avgränsat forskningsområde. En av precisering kan forskningsområdet vara forskning som faller inom

habiliteringsnämndens ansvarsområde. Vi utgår därvid från

personkretsen för särskilda Denna omsorger. forskning anknyter då till olika vetenskapliga discipliner medicin, pedagogik, psykologi, sociologi, teknik men också till ekonomi, juridik, filosofi och språkvetenskap. Eftersom ansvaret för samhällets insatser för dessa handikappgrupper liksom hittills kommer att vara delat mellan kommuner, landsting och staten, förordar vi att en fristående programgrupp skapas för /n/t/er/ng av forskning. Programgruppen kan bestå av representanter för - forskarna - huvudmännen - arbetsvården personal intresseorganisationer statliga myndigheter - Handikappinstitutet.

Den väsentliga delen av gruppens arbete bör utföras av ett särskilt sekretariat som i sitt arbete måste omfatbygga pä tande och nära kontakter med alla berörda. Ansvaret för habilitering av handikappade barn samt

Inledande avsnitt 45

insatser för barndomspsykotiska och utvecklingsstörda ligdel på landstingen. Men stat och kommuner delar ger till stor detta ansvar särskilt vad gäller socialtjänst, undervisning och arbetsvård. Vi räknar med att olika organ som hittills kommer att finans/era projekt som kan bli en följd av den föreslagna programgruppens aktiviteter. l om hur forskningen skall finansieras har överväganden det också framstått som rimligt att ett delansvar läggs på huvudmännen. Forskning kring den egna verksamheten, främst i form av utvärdering och återföring, bör i avsevärd kunna finansieras av huvudmännen varför sig för omfattning verksamhetsområde. För områden där flera huvudmän resp. samarbetar bör gemensam finansiering åstadkommas. Vi konstaterar att den här aktuella forskningen, när det utförandet av forskning, berör en rad discipliner i första gäller hand inom beteendevetenskapliga, medicinska, tekniska och områden. Flera torde kräva socialvetenskapliga program insatser. Inte minst gäller detta genuint tvärvetenskapliga den samordnade habiliteringen, varför vi förordar frågor kring inrättande av en särskild professur i habilitering med tvärvetenskaplig inriktning. En inom det här aktuella området måste utbyggd forskning emellertid utgå från och utvecklas kring de personer som på kort sikt kan Det mest aktuella problemet är att engageras. förhindra att nu verksamma forskare lämnar fältet på grund av bristande ekonomiska och organisatoriska förutsättningar för forskningen. Det innebär att forskningen, åtminstone på kort sikt, får den profil som bestäms av tillgången på forskare.

Personalutbildning (11) Alla måste utbildning och information få medborgare genom insikt i vad ett kan innebära. Vi vill därför handikapp behovet av ett ökat samhällsansvar för en understryka allmän kunskapsförmedling om handikappades livssituation. Det är också att handikappkunskap ingår i basutviktigt för yrkeskategorier som i sitt arbete berörs av bildningen

46 Inledande avsnitt

handikappades situation. Det är en förutsättning för att samhällsservice skall vara tillgänglig för alla. Mest betydelsefullt är det clock att de som arbetar närmast handikappade har utbildning för sina väsentliga uppgifter. Det är också en förutsättning för att garantera kvalitet i olika insatser som vi tidigare föreslagit. Så många av vårdpersonalen inom omsorgsverksamheten är utan utbildning att vi betecknar situationen som alarmerande. Genom olika undersökningar harvi erfarit att ca 55 % av all vårdpersona/vid landets vårdhem och specialsjukhus saknar utbildning för sitt arbete, 20 % har en ettårig utbildning som består av en grundkurs + en påbyggnadskurs. Den leder inte till vidareutbildning inom området. Därför övergår många t. ex. till arbete och utbildning inom psykiatrisk vård. Vi vill förbättra denna situation genom att föreslå - en inom tvåårig utbildning gymnasieskolan, - en två- eller som treterminersutbildning gymnasial specialkurs (beroende på omfattning av tidigare yrkesverksamhet inom området), - en ser vi som en ettårig gymnasial specialkurs (denna etapp för att nå fram dels till den tvååriga utbildningen, dels till de längre kurserna för dem som ej gått i gymnasieskolan). Vi pekar också på att insatser måste göras för att förbättra introduktion och fortbildning, i synnerhet inom de områden som berörs av våra förslag i tidigare kapitel. Enligt våra överväganden bör SÖ få i uppdrag att i samarbete med de båda kommunförbunden och socialstyrelsen vidtaga snara åtgärder som kan leda till beslut om en ettårig utbildning som lägsta godtagbara utbildningsnivå för personal inom handikappomsorg och samtidigt verka för att en tvåårig utbildning skall inrättas. Vi föreslår också att skolöverstyrelsen får i uppdrag att göra en läroplansöversyn, en inventering av utbildningsbehoven och en plan över ökning av antalet utbildningsplatser under en femårsperiod. Utbildningsplaner bör också upprättas inom varje landsting och delges de lokala tillsynsorgan som vi föreslår inrättade (13).

Inledande avsnitt 47

Vi har också konstaterat att lärare både /nom gymnas/a/a och eftergymnas/a/a värdutb//dn/ngar har brister i sin utbildning och sina yrkeslivserfarenheter inom området handikappomsorg. Ofta har de en sjukvårdsinriktning. Vi har att UHÄ skall en särskild översyn av denna föreslagit göra situation. Utbildningsituationen för/ärare inom Särskolan är bättre än för vårdpersonalen, men inte utan brister. Vi föreslår därför att UHÄ skall göra en total översyn av grundutbildningen. E/evassistenter gör betydelsefulla insatser för handikappade elever inom skolan. Fortbildning för dem anordnad av lokala skolstyrelser är en viktig angelägenhet. Personal vid dagcenter har behov av kompletterande utbildning i bl. a. handikappkunskap. Mot bakgrund av våra förslag om dagcenterföreslårvi en gymnasial specialkurs omfattande en termin samtidigt som vi pekar på möjligheten att ordna utbildning som enstaka kurser inom högskolan. Vi har särskilt framhållit vikten av att utbildning kommer till stånd för den personal som i tvärfackliga arbetslag skall vara verksamma för barndomspsykotiska. Vi föreslår bl. a. att UHÄ skall utreda utbildning för lärare m. fl. kategorier inom detta område. På nivå föreslår vi tillvalskurser

eftergymnasial i handikappkunskap (minst 5 poäng) för en rad yrkeskatego-

rier, bland dem socialarbetare, logopeder och psykologer.

Huvudmannaskap och ekonomiska konsekvenser (12) I detta kapitel redovisas överväganden om vilka huvudmän som bör ansvara för boendeformer, undervisning, arbete/sysselsättning och fritid. Vi föreslår att huvudmannaskapet för särskilda omsorger skall ligga på landstingen, men beträffande undervisning, fritidsverksamhet och enskilt boende bör kommunerna helt eller delvis ha ansvaret. När det gällerförmedling av arbetstillfällen och erbjudande av arbete inom Samhällsföretagsgruppen har staten ansvar. För finansieringen av dagens omsorger svarar landstingen till stor del. Något speciellt statsbidrag för boendeomsorger, sysselsättning och dagcenter eller stöd till familjerfinns inte. Vi finner inte heller anledning att föreslå något nytt statsbi-

48 Inledande avsnitt

drag t. ex. till följd av att personkretsen för dessa omsorgsformer numerärt kommer att omfatta fler. Många av dem som tillkommer finns redan i dag inom andra vårdgrenar under landstingskommunalt huvudmannaskap. En annan konsekvens av våra förslag är att landstingen lämnar ifrån sig huvudmannaskapet för särskolan och därmed också ansvaret för särskolans finansiering. Denna böri likhet med andra

huvudmannaskapsförändring

regleras med beaktande av att berörda huvudmän efter reformen skall ha oförändrade ekonomiska nettokostnader (kostnadsneutralitet). Vi föreslår därför att statsbidragen till kommunerna får utbetalas efter nuvarande normer för klasser och grupper inom särskolan, men på nivå (procent) som gäller för grund- och gymnasieskolan. För resterande kostnader för särskolan förordar vi förhandlingar mellan kommuner, landsting och staten så att kostnadsneutralitet i princip åstadkommes. Andra huvudmän som är verksamma inom personkretsen för vår utredning, t. ex. studieförbund och folkhögskolor, bör få statsbidrag och kommunala bidrag enligt de beräkningsgrunder som gäller i dag. Den verksamhet som vi här huvudsakligen tänker på är vuxenundervisningen.

Tillsyn (13) l likhet med vad som gäller för och sjukvård, socialtjänst undervisning finner vi det nödvändigt med regler om statlig och lokal tillsyn över landstingens verksamhet LHO. enligt De stat/lya organens tillsyn övergår alltmer från att ha ett kontrollsyfte till att innefatta övergripande av mera uppgifter rådgivande karaktär. Detta bör även gälla habiliteringsnämndernas verksamhet, där vi föreslår att skall socialstyrelsen vara tillsynsmyndighet. Våra förslag innebär att ansvaret för undervisningen av utvecklingsstörda förs över till det allmänna skolväsendet, som regleras av skollagen. Skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna bibehåller därvid nuvarande tillsyn. Dock övergår tillsynen över inackorderingshem och elevhem för särskolelever på socialstyrelsen.

Inledande avsnitt 49

Vid Socialstyrelsens tillsyn bör uppmärksammas både frågor om den enskildes rättssäkerhet och medinflytande samt personalens arbetssituation och kompetens. Vi föreslår också att landstingskommunerna i samråd med primärkommunerna skall upprätta plan för verksamheten enligt LHO. Planerna skall redovisas för socialstyrelsen. Socialstyrelsen skall i sin tur ge landstingen underlag för planeringen och verka för att det blir en enhetlig praxis i landet. Samtidigt skall socialstyrelsen vaka över att den enskilde, på grund av olika uppfattningar mellan huvudmännen om ansvarsfrågor, inte går miste om insatser som denne är i behov av. Vi anser också att socialstyrelsen bör utfärda allmänna råd bl. a. om utformningen av de särskilda omsorgerna samt om de kompetenskrav som bör ställas pä olika personalkategorier. På unden/isningsomrâdet framhåller vi som särskilt viktigt att tillsynsorganen vakar över att undervisningsformerna tillgodoser elevernas behov både i pedagogiskt och socialt avseende. Den lokala til/synen kan bäst tillgodoses genom landstingens egna organ. Vi föreslår därför att habiliteringsnämnderna utser antingen en enskild ledamot eller en grupp av personer för att lokalt utöva tillsyn. l de sistnämnda grupperna bör alltid ingå en förtroendeman. Det kan också vara lämpligt att en av de övriga utses efter förslag från de handikappades organisationer. Vi tror att en tillsynsgrupp i regel kan göra en mera allsidig bedömning än en ensam tillsynsman. I tillsynsuppgifterna skall ingå att bedöma materiell standard, verksamhetens innehåll och kvalitet samt personalens utbildning och arbetsmetoder. Slutligen föreslår vi att landstingens förtroendenämnder skall få sina arbetsuppgifter utökade till att även omfatta habiliteringsnämndernas verksamhet.

Vård oberoende av samtycke (14) Omsorgslagen innehåller regler om vård i vårdhem och specialsjukhus oberoende av samtycke. Vidare finns det i

50 Inledande avsnitt

brottsbalken särskilda regler om påföljder för sinnesslöa lagöverträdare, innebärande dels att dessa inte skall dömas till fängelse, dels att domstolen kan överlämna den dömde till vård på specialsjukhus. Barn och unga. Vi finner inte att det behövs om några regler omhändertagande av utvecklingsstörda eller andra handikappade barn och ungdomar utöver generell reglering i LVU.

Vuxna. Omsorgslagens regler om vård oberoende av

samtycke går tillbaka på en uppfattning om utvecklingsstörda, som inte stämmer överens med våra Vi dagars synsätt. har kommit till den slutsatsen att det- liksom i Danmark och Norge - bör vara möjligt att undvara särskilda tvångsregler för utvecklingsstörda. Men vi framhåller också att den nya

lagstiftningen bör ses som en försökslagstiftning, som efter

en tid skall utvärderas. Våra ställningstaganden bygger framför allt på följande. Det förekommer numera i allt mindre att man utsträckning med tillämpning av omsorgslagen beslutar om vård oberoende av samtycke. l de fall som förekommer rör det ofta om personer som sig är psykiskt sjuka eller som har svåra mycket psykiska störningar. Vi anser att dessa personer i sitt akuta sjukdomstillstånd skall behandlas inom den psykiatriska vården för att sedan kunna slussas över till omsorgsverksamheten. Detta kräver ett organiserat samarbete dem emellan. l andra fall, när det gäller dem som inte kan ta vård om sig själva råder nu andra förhållanden än tidigare. Utvecklingsstörda kommer tidigt i kontakt med och omsorgerna upplever sig ofta ha nytta av de insatser som erbjuds. En äldre tids institution kunde på ett helt annat sätt väcka hos motvilja både utvecklingsstörda och deras anhöriga. För att tvängsingripande skall kunna undvikas krävs dock att man tar hänsyn till den utvecklingsstördes önskemål då insatserna erbjuds. En situation som kräver särskild uppmärksamhet är närvuxna, gravt utvecklingsstörda skall flytta från sina föräldrar eller annars står inför en i sin förändring boendesituation. Här bör de utvecklingsstörda och deras anhöriga konkret men varsamt förberedas den förändrade på

Inledande avsnitt 51

situationen och få tillfälle att t. ex. genom korttidsvård vänja sig vid den. Lagöverträdare. Det är inte vanligt att utvecklingsstörda brott. åtgärder kan effekter begår Förebyggande ge större hos utvecklingsstörda med sociala anpassningsproblem än hos andra. När utvecklingsstörda undantagsvis begår brott är det i regel fråga om lindrigt utvecklingsstörda. Vi föreslår att att överlämna till särskild vård möjligheten på specialsjukhus skall tas bort. Vi ansluter oss till ett uttalande av den s. k. Bexeliuskommittén, där det sågs att påföljder inom kriminalvården bör kunna komma bedömning, habiliteifråga om, vid en samlad båst anses kunna tillgodoses där. Stor försikringsbehovet bör dock iakttas, och kriminalvården bör kunna diffetighet rentiera sina utifrån utvecklingsstördas särskilda åtgärder behov. När som är psykiskt sjuka begår brott utvecklingsstörda bör de under samma som gäller för andra förutsättningar kunna dömas till sluten psykiatrisk vård. Det är då angeläget

att det inom psykiatrin finns en beredskap att ta hand om

dessa människor. Detta sker att ett av de lämpligen genom psykiatriska sjukhusen inom resp. sjukvårdsregion får sådai na resurser.

Lagstiftning (15)

Som förut nämnts föreslår vi att landstingens uppgifter i en särskild lag, lagen om vissa handikappomsorger anges (LHO). LHO är en pluslag, dvs. den fritar inte något samhällsorgan från de skyldigheter som det har mot medborgarna enligt annan ersätter omsorgslag, elevnågon lagstiftning. Lagen hemslag och omsorgsstadga. De särskilda reglerna om undervisning av utvecklingsstörda och som vi anser behövs införs i barndomspsykotiska Därför saknas bestämmelser om undervisning i skollagen. LHO. Vi föreslår även ett till 21 § socialtjänstlagen, som tillägg betonar socialnämndens ansvar för människor med svårar-

52 Inledande avsnitt

tade handikapp. Slutligen föreslår vi ändringar i brottsbalken m. fl. författningar.

Genomförande (16) l kapitlet redovisas vår uppfattning om förberedelserna för förslagens genomförande, konsekvenser av ändrat huvudmannaskap för Särskolan, ledning och tillsyn av grupphem, omsorgsplanens giltighet samt godkännande av verksamhet. Vissa frågor beträffande diarium etc. samt innebörden av avgiftsfria särskilda omsorger kommenteras även.

Kostnader för genomförande av kommitténs (17) förslag l detta kapitel med tillhörande bilaga (lll) har vi försökt beräkna de ekonomiska konsekvenserna av våra förslag om de genomförs fullt ut. Det har dock inte varit möjligt att göra en exakt och detaljerad beräkning utan här visas en ungefärlig kostnadsnivå. Vi har inte heller ansett oss ha anledning att beräkna andra kostnader än de som direkt följer av våra förslag i detta betänkande Utvecklingsplaner som finns enligt nu gällande lagstiftning har sålunda inte kostnadsmässigt beräknats. De sammanlagda driftkostnaderna för stat, och landsting kommuner beräknas öka med ca 280 milj. kr - räknat i gällande pris- och penningläge 1980-1 1-01. Detta kan jämföras med nuvarande driftkostnader för de omsorger om utvecklingsstörda som landstingen är huvudman för och som staten bidrar till genom statsbidrag. Dessa till ca uppgick 3 800 milj. kr är 1979. Dessutom bör beaktas att flera av förslagen endast kan och bör genomföras successivt under en längre tidsperiod med början 1983/84 då vi föreslår att vårt lagförslag skall träda i kraft. Om samtliga våra förslag skulle under en genomföras 10-årsperiod skulle de inte leda till några driftkostnadsökningar för landstingens del, indragen eller avvecklad verksamhet skulle i princip kunna kompensera nytillkommande. Vi är dock medvetna om att det här är fråga om ett

lnledande avsnitt 53

reformarbete, där avveckling av olika omsorgskomplicerat former inte alltid kan ligga i takt med nyetablering av särskilda omsorger. För kan driftkostnaderna successivt primärkommunerna beräknas öka med ca 73 milj. kr (exkl. förslaget om ändrat huvudmannaskap för Särskolan) som en följd av kommitténs förslag. Vad de ekonomiska konsekvenserna av våra förslag gäller för statens del kan sägas att ungefär hälften av merkostnaderna är till den ökade sysselsättningen vid hänförliga Denna ökade sysselsättning av arbetshan- Samhällsföretag. har riksdagen egentligen redan ställt sig dikappade bakom.

Reservationer och särskilda yttranden

Reservationer har bl. a. framförts mot förslagen om ändrat huvudmannaskap för särskolan (Samuelsson/\Niklund), av vårdhem samt ekonomiska konsekvenser av avveckling

utredningsförslagen (Swartling).

Särskilda har om av

yttranden avgivits godkännande

för regeringen att meddela föreinrättning, bemyndigande skrifter, elevhemsverksamheten, skolverksamheten för psykotiska barn, personliga vårdare, personkretsen för särskilda om barn och ungdomar m. fl. frågor. omsorger

54 Inledande avsnitt

Författningsförslag

Lag om vissa

handikappomsorger

Härigenom föreskrivs följande.

Inledning 7 § l denna lag ges bestämmelser om landstingskommunens ansvar för särskilda omsorger om 1. handikappade barn och ungdomar under 20 är, 2. vuxna människor med psykisk eller barn-

utvecklingsstörning

domspsykos eller med annan bestående och betydande intellek-

tuell funktionsnedsättning, som inte beror av åldrande eller psykisk

sjukdom. l lagen ges även bestämmelser om landstingskommuns skyldighet att samordna samhällets insatser för att habilitera handikappade barn och ungdomar och att i övrigt samverka med andra

samhällsorgan när det gäller behovet av insatser för människor

med handikapp.

2 § Bestämmelserna i denna lag inskränker inte det ansvar som

varje kommun enligt lagstiftningen om socialtjänst harför stöd och

hjälp åt alla människor som vistas i kommunen. Lagen inskränker inte heller det ansvar som gäller enligt lagstiftningarna om hälso- och sjukvård eller skola eller enligt annan

lagstiftning.

3§ Landstingskommunens ansvar gäller människor som är bosatta inom landstingskommunen eller annars varaktigt vistas där. Människor som vistas i landstingskommunen under en kortare

tid skall ges det stöd som de omedelbart behöver.

Landstingskommunens uppgifter enligt denna lag fullgörs av en habiliteringsnämnd, om annat inte följer av sådant beslut som avses i 3 kap. 14§ kommunallagen (1977:179).

Verksamhetens má/

45 De särskilda omsorgerna skall syfta till att ge handikappade

människor möjlighet att leva som andra och att ge dem goda

Ievnadsbetingelser i gemenskap med andra. Omsorgema skall vara inriktade på att utveckla den enskildes

egna resurser.

Verksamheten skall vara grundad på respekt för människornas

sjålvbeståmmanderätt och integritet.

1981:26 Inledande avsnitt 55 SOU

Särskilda ams orger 5§ Till särskilda omsorger hör att tillhandahålla omvårdnad och annat personligt stöd, samt stöd 1. rådgivning, av en kontaktperson, för dem som inte förvärvsarbetar eller 2. daglig verksamhet utbildar sig, 3. hem för korttidsboende i syfte av avlösa anhöriga i vård och tillsyn, 4. bostad i annat enskilt hem eller i grupphem för barn och som behöver bo utanför föråldrahemmet, ungdomar 5. bostad i grupphem för vuxna.

Rätten till särskilda omsorger 6§ som behöver stöd och hjälp i sin livsföring har av Handikappad rätt till särskilda omsorger enligt denna lag,

habiliteringsnämnden

om hans behov inte tillgodoses på något annat sätt. skall de särskilda omsorgerna tillför- Den handikappade genom säkras levnadsvillkor. Omsorgerna skall utformas så att de rimliga stärker hans resurser att leva ett självständigt liv.

Habi/iteringsnämndens övriga uppgifter

med behovet av

7§ Habiliteringsnämnden skall göra sig förtrogen

särskilda ooh andra insatser hos människor med handiomsorger kapp som sägs i 1 § första stycket. Nämnden skall när det behövs se till att annan huvudman fär vetskap om handikappads behov av andra insatser.

8§ Habiliteringsnämnden skall se till att landstingskommunens

egna och andra huvudmäns insatser för att habilitera handikappade barn och ungdomar samordnas och att barnen och ungdomarna och deras familjer får sina behov av stöd och hjälp allsidigt

tillgodosedda.

skall informera om verksamhetens mål 9 § Habiliteringsnämnden och medel och om de handikappgrupper som den betjänar. Nämnden skall verka för att människor med handikapp som sägs i 1 § första stycket kan utnyttja de tjänster och delta i den verksamhet som genom andra samhällsorgans försorg eller på annat sätt står medborgarna till buds.

något

Riktlinjer för habi/iteringsnämndens verksamhet

70§ De särskilda omsorgerna skall anpassas till mottagarens individuella behov.

56 Inledande avsnitt

Omsorgerna skall utformas så att de är lätt för de tillgängliga

människor som behöver dem.

77 §

Habiliteringsnämnden skall när det är lämpligt samverka med

handikapporganisationer.

72 § Bostäder som habiliteringsnämnden tillhandahåller skall vara utformade på ett sätt som så nära som överensstämmer möjligt med hurandra människor bor samt tillgodose de särskilda krav som föranleds av handikappet. Barn och ungdomar som inte kan bo i sitt föräldrahem skall i första hand erbjudas bostad i ett annat enskilt hem.

73§ För daglig verksamhet skall ordna habiliteringsnämnden dagcenter med uppgift att bereda handikappade möjlighet att delta

i samhällslivet och

där så är möjligt förbereda en övergång till

förvärvsarbete.

74§ Alla insatser för en handikappad skall utformas och genomföras i samförstånd med honom själv.

När det är lämpligt skall samråd ske med vårdnadshavare eller

annan närstående, med kontaktperson, särskilt förordnad god man eller förmyndare. Om det är fråga om insatser av större för den betydelse

handikappades livsföring, skall godkännande även inhämtas av

vårdnadshavaren, om den handikappade är under 15 år. Är handikappad, som har fyllt 15 år, inte i stånd att uttrycka en egen vilja, skall sådana insatser godkännas av förmyndare eller av särskilt förordnad god man.

755 Nämnden skall anmäla till Överförmyndaren när handikappad kan antas behöva förmyndare eller god man samt när en omyn-

digförklaring bör kunna hävas eller

en god man entledigas.

76§ Om insatser i vissa fall utan föreskrivs samtycke i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om värd av unga.

P/an er/ng

17 § Landstingskommunen skall

upprätta en plan för verksamheten enligt denna lag. Planen skall upprättas efter samråd med kommunerna inom

landstingskommunen. Den skall redovisas

för socialstyrelsen.

Kostnader

78§ Avgift utgår inte för särskilda denna omsorger enligt lag. Handikappade som uppbärfolkpension i form av förtidspension

Inledande avsnitt 57

eller ålderspension eller som har inkomst av förvärvsarbete skall dock när de har stadigvarande bostad på landstingskommunens bekostnad erlägga skäliga avgifter för kost och logi enligt de grunder som landstingskommunen bestämmer. Avgifterna skall bestämmas så att de boende förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov. Regeringen meddelar ytterligare föreskrifter om sådana avgifter.

Ledningen 79§ Landstingskommunen får tillsätta en särskild habiliteringsnämnd eller uppdra åt en annan nämnd att vara habiliteringsnämnd. Landstingskommunen får tillsätta ett eller flera särskilda organ för att under habiliteringsnämnden leda verksamheten, vart och ett för sin del, om annat inte följer av sådant beslut som avses i 3 kap. 14 § kommunallagen (1977:179).

20§ Följande bestämmelser i 3 kap. kommunallagen (1977:179) gäller i tillämpliga delar habiliteringsnämnd eller organ som sägs i 19 §. 2 § om antalet ledamöter m. m., 3 § första stycket om valbarhet m. m., 4 § om rätt till ledighet från anställning, 5 § första stycket om mandattid, 5 § tredje stycket om verkan av ledamots avgång, 6 § om ordförande och vice ordförande, 7 § om tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid sammanträde, 8§ om suppleants tjänstgöring m. m., 9§ om beslutsförhet och jäv, 1_O§ om beslutsförfarande och protokoll m. m., 11§ om delgivning m. m., 12§ om reglemente och delegation.

Til/syn m. m. 27 § Socialstyrelsen har tillsyn över landstingskommunernas verksamhet enligt denna lag. Om den lokala tillsynens utformning beslutar habiliteringsnämnden. 22§ Regeringen får meddela de föreskrifter som behövs för att trygga enskilda människors säkerhet i de särskilda omsorger som tillhandahålls med stöd av denna lag.

58 Inledande avsnitt

23§ Vill en enskild person eller en i särskilda fall

sammanslutning

driva sådan verksamhet som i 5 § 2-5 för människor med anges handikapp som avses i denna lag, skall tillstånd sökas hos socialstyrelsen. Är det fråga om sommargårdsverksamhet eller annan liknande verksamhet för kort tid, skall tillstånd sökas hos länsstyrelsen. Tillstånd enligt första stycket får inte lämnas utan att habilite-

ringsnämnden i den landstingskommun där verksamheten skall

bedrivas har tillstyrkt denna. Verksamhet som avses i första stycket skall stå under löpande tillsyn av habiliteringsnämnden. Nämnden skall regelbundet inspektera verksamheten. 24§ Om det föreligger något missförhållande inom en verksamhet som avses i denna lag, skall socialstyrelsen den som har förelägga ansvaret för verksamheten att avhjälpa missförhållandet. Om missförhållandet är

allvarligt och socialstyrelsens föreläg-

gande inte efterkoms, får socialstyrelsen förbjuda fortsatt verksamhet. Är det fråga om verksamhet som enligt 23 § första stycket skall

godkännas av länsstyrelsen, skall beslut om eller föreläggande

förbud i stället fattas av länsstyrelsen.

Övriga bestämmelser

i 25.6 Bestämmelserna om barns talerätt m. m. i 56 § socialtjänst-

lagen (1980:620) har motsvarande tillämpning i mål och ärenden

enligt denna lag. 26§ beslut i ärende

Habiliteringsnämndens enligt 6 § överklagas

hos länsrätten genom besvär. Socialstyrelsens eller länsstyrelsens beslut i ärenden om tilbtånd enligt 23§ eller om föreläggande eller förbud enligt 24§ får överklagas hos kammarrätten genom besvär. Socialstyrelsens eller länsstyrelsens beslut om föreläggande eller förbud enligt 24§ och kammarrättens motsvarande beslut gäller omedelbart. 27§ Den som är eller har varit verksam inom enskild verksamhet som avses i 23 § första stycket får inte obehörigen röja varl han därvid har erfarit om någons personliga förhållanden. l det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i

sekretesslagen (1980:100).

28§ Till böter döms den som 1. utan tillstånd driver enskild verksamhet som avses i23§ första stycket,

lnledande avsnitt 59

2. i strid mot förbud som har meddelats enligt 24§ fortsätter verksamheten. Allmänt åtal får väckas endast om gä rningen har anmälts till åtal av habiliteringsnämnden, länsstyrelsen eller socialstyrelsen.

29 § Vad som sägs i denna lag om landstingskommun skall tillämpas också på en kommun som inte tillhör någon landstingskommun.

Övergángsbes tämme/ser

1. Denna lag träder i kraft den Genom lagen upphävs 1. lagen (1967:940) angående omsorger om vissa utvecklingsstörda, 2. lagen (1965:136) om elevhem för vissa rörelsehindrade m. fl., 3. stadgan (1968:146) angående omsorger om vissa utvecklingsstörda. 2. Inom varje landstingskommun får kommunerna och landstingskommunen gemensamt besluta att landstingskommunens huvudmannaskap för särskolan skall bestå längst till den 0000- 00-00. Bestämmelserna i omsorgslagen och omsorgsstadgan beträffande särskolan skall under denna tid äga fortsatt giltighet, dock skall i stället för vad som sägs i 27 §, 29 § och 32 § omsorgslagen om prövning av vissa frågor av beslutsnämnd gälla att frågorna i stället skall prövas av Iänsskolnämnd. 3. Bestämmelserna i 5 § punkterna 4 och 5 om tillhandahållande av bostad i grupphem får tills vidare även avse bostäder i vårdhem och specialsjukhus som finns inrättade vid denna lags ikraftträdande. 4. Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift

som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpasi

stället den nya bestämmelsen.

60 Inledande avsnitt

Lag om ändring i socialtjänstlagen

(1980:620)

Härigenom föreskrivs att 21 § socialtjänstlagen (1980:620) skall ha nedan angivna lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21§ Socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra. Socialnämnden skall medverka till att den enskilde får en meningsfull sysselsättning och att han får bo på ett sätt som är anpassat efter hans behov av särskilt stöd.

Socialnämnden ska/l sörja för att människor med sammansatta eller annars svárartade handikapp får sina behov av bostad och daglig omvårdnad tillgodosedda. Om /andstingskommunens ansvar för särskilda omsorger om vissa handikappade ges bestämmelser i lagen (7 982.00/

om vissa handikappomsorgen

Denna lag träder i kraft den

Lag om i ändring skollagen (1962:319)

Härigenom föreskrivs att2 §, 6 §, 25 a §, 28 b §, 29 §, 40 §, 45 §, 46 § och 48 § skollagen (1962:319) skall ha nedan angiven lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 § Varje kommun skall

a) sörja för undervisningen av barn i grundskola,

b) främja åtgärder i syfte att b) främja åtgärder i syfte att bereda ungdom undervisning i bereda i ungdom undervisning gymnasieskola ävensom gymnasieskola,

Inledande avsnitt 61

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse c) sörja för undervisningen av psykiskt utvecklingsstörda ungdomar och ungdomar med barndomspsykos ävensom c) i övrigt värda skolväsendet d) i övrigt vårda skolväsendet i kommunen, såvitt ej handha- i kommunen, sävitt ej handhavandet därav ankommer på vandet därav ankommer pä annan. annan.

6§ Med skola avses i denna lag grundskola, specialskola eller gymnasieskola, om ej annat är särskilt angivet. Vad i denna lag sägs om föräldrar skall, om vårdnaden om barnet

ej tillkommer föräldrarna eller en av dem, i stället avse den under

vars vårdnad barnet står.

Om undervisning av vissa psykiskt utvecklingsstörda gä//a bestämmelser i lagen den 75 december 7967 (nr940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. 25a§

Grundskolan omfattar hälsovård. Skolhälsovården har till ändamål att följa elevernas utveckling, bevara och förbättra deras själsliga och kroppsliga hälsa och verka för sunda levnadsvanor hos dem. Den skall främst vara av förebyggande natur. Nyinskriven elev i grundskolan skall läkarundersökas i början av läsåret och därefter fram till och med årskurs 8 minst två

gången

Psykiskt utvecklingsstörd elev och elev med barndomspsykos bör undergá allmän läkarundersökning minst en gång årligen och undersökas av specialist när det är nödvändigt. Utöver vad som följer av tred- Utöver vad som följer av tredje stycket skall sådan elev i je och fjärde styckena skall grundskolan som företer brister sådan elev i grundskolan som i hälsotillståndet läkarundersö- företer brister i hälsotillståndet kas sä ofta skolläkaren finner läkarundersökas så ofta skollädet behövligt. Undersökning karen finner det behövligt. Un-

62 Inledande avsnitt

Nuvarande lydelse Föreslagen /yde/se skall även ske av elev som per- skall även ske av dersökning sonal vid grundskolan eller för- elev som vid personal grundäldrarna särskilt hänvisar till skolan eller föräldrarna särskilt skolläkaren. hänvisar till skolläkaren. Det åligger elev i grundskolan Det åligger elev i grundskolan att låta sig undersökas i fall som att låta sig undersökas i fall som avses i tredje och fjärde stycke- avses i tredje och femte styckena. na.

Elev i grundskolan har rätt att bli läkarundersökt, om han begär det hos skolläkare eller skolsköterska. Elev har även i övrigt rätt att anlita skolhälsovården. All Skolhälsovård skall vara kostnadsfri för eleven. Kommun får besluta att uppgifter som enligt denna paragraf ankomma på kommunen i stället skola fullgöras av

landstingskom-

mun. Detta får dock ske, endast om landstingskommunen har åtagit sig att fullgöra uppgifterna.

26b§

Specialskolan omfattar skolhälsovård. I denna ingårförebyggande hälsovård och sjukvård. Elev i specialskolan skall snarast möjligt efter intagning undergå

fullständig läkarundersökning. Därvid skall den särskilda skada

som föranlett intagningen undersökas av specialist. Elev i specialskolan bör undergå allmän läkarundersökning minst två gånger årligen och undersökas av specialist när det är nödvändigt. l fråga om skolhälsovården i l fråga om skolhälsovården i specialskolan äga i övrigt 25 a § specialskolan äger i övrigt üärde-sjätte styckena motsva- 25 a§ femte-sjunde styckena

rande tillämpning. motsvarande tillämpning.

29§ Ungdomar, som äro bosatta i riket och som fylla föreskrivna inträdesfordringar, äga i mån av tillgång på plats få undervisning i gymnasieskolan. lnträdesfordringar må betingas endast av utbildningens syfte. Om ytterligare villkor för rätt till undervisning i gymnasieskolan gälla föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, annan myndighet meddelar.

Psykiskt utveck//ngsstérda ungdomar och ungdomar med barndomspsykos ha rätt t/l/ underv/.sn/ng i klasser för yrkesut-

lnledande avsnitt 63

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse bildning, yrkesträning eller verksamhetsträning inom gymnasieskolan. Om undervisningen och verksamheten i övrigt skola bestämmelserna i 26, 27 och 28 §§ äga motsvarande tillämpning.

Gymnasieskolan omfattar Gymnasieskolan omfattar Skolhälsovård för eleverna på Skolhälsovård för eleverna på studieväg som omfattar minst studieväg som omfattar minst ett läsår. Sådan elev skall läkar- ett läsår. Sådan elev skall läkarundersökas en gång under undersökas en gång under första läsåret och därefter högst första läsåret och därefter högst vartannat år enligt bestämmel- vartannat år enligt bestämmelser som regeringen eller, efter ser som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, an- regeringens beslut, annan mynnan myndighet meddelar. l öv- dighet meddelar. Dock äga för rigt äga 25 a § andra, fjärde och eleverna i klasser som nämns i sjätte och sjunde styckena mot- andra stycket ovan i stället svarande tillämpning. bestämmelserna i 25 a§ fjärde stycket motsvarande tillämpning. l övrigt äga 25 a§ andra, femte, sjunde och åttonde styckena motsvarande tillämpning.

40§

För varje kommuns grundskola eller gymnasieskola skall finnas elevområde. Om så erfordras, må särskilt elevområde finnas för del av sådan skola.

För undervisning av psykiskt utvecklingsstörda elever och elever med barndomspsykos ska/l det finnas särskilda elevområden. Elevområde skall omfatta den kommun som handhar skolans förvaltning. Om så erfordras för att åstadkomma en ändamålsenlig organisation av skolväsendet, skall i elevområde ingå jämväl en eller flera andra kommuner eller delar därav.

Berör ett elevområde för psykiskt utvecklingsstörda elever och elever med barndomsps ykos flera kommuner, ska/l den kom-

64 Inledande avsnitt

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

mun som har den största folk-

mängden sköta undervisningen, om inte annat beslutas.

45§ l kommunens gymnasieskola mottagas bland de inträdessökan-

de, vilka fylla inträdesfordringarna, i första hand de som tillhöra

skolans elevområde samt de för vilka skolan eljest av särskilda skäl är den lämpligaste. I andra hand mottagas övriga behöriga inträdessökande, dock ej den som enligt första stycket skall mottagas i annan skola av samma slag, om plats kan beredas honom där.

/ kommunens gymnasieskola mottages samtliga inträdessökande med psykisk utvecklingsstörning eller barndomspsykos.

46§ 7 mom. Har kommun på 7 mom. Har kommun på grund av föreskrift i 44 eller av föreskrift grund i 40 § fjärde

45 § för undervisning mottagit 44 eller 45 § för under-

stycket, elev, som ej är kyrkobokförd visning elev, som mottagit ej är inom kommunen eller, såvitt kyrkobokförd inom kommunen avser elev i grundskolan, ej vis- eller, såvitt avser elev i grundtas där underförhållanden som i skolan, ej vistas där under för- 43§ andra stycket a) eller b) hållanden som i 43 § andra

sägs, är kommunen berättigad stycket a) eller är kom-

b) sägs, till ersättning för kostnaderna munen berättigad till ersättning för unden/isningen. för kostnaderna för undervisningen. Ersättningen skall utgivas av den kommun, inom vilken eleven är kyrkobokförd; dock skall, om elev som mottagits i grundskola vistas i annan kommun under förhållandena som i 43 § andra stycket a) eller b) sägs, denna kommun svara för ersättningen. 2 mom. Ersättning enligt 1 2 mom. 1 Ersättning enligt mom skall, om kommunerna ej mom skall med /3 mom angivet överenskomma om annat, utgå undantag, om kommunerna ej med belopp, som fastställes av överenskomma om annat, utgå länsskolnämnden enligt av re- med belopp, som fastställes av geringen utfärdade anvis- länsskolnämnden enligt av reningar. geringen utfärdade anvisningar.

Inledande avsnitt 65

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Har regeringen eller den myndighet regeringen förordnar beträffande viss undervisning fastställt ersättningsbelopp för elev och läsår eller kurs räknat, skall istället det belopp tillämpas. I händelse av tvist mellan kommunerna om vilket belopp som skall gälla, ankommer det på länsskolnämnden att efterframställning bestämma ersättningen. Berör fråga enligt första eller andra stycket kommuner i olika län och kunna länsskolnämnderna icke enas, skall ärendet hänskjutas till regeringen eller den myndighet regeringen förordnar. 3 mom. Regeringen meddelar särskilda föreskrifter om ersättning rörande psykiskt utvecklingsstörda elever och elever med barndomspsykos.

48§

Kommun har att anordna grundskola av den omfattning, som

erfordras för mottagande av barn enligt vad i 44 § sägs, samt bestrida de kostnader härför, vilka ej täcks av andra medel.

Kommun har även att anordna särskilda klasser i gymnasieskola i behövlig omfattning för psykiskt utvecklingsstörda ungdomar och ungdomar med barndomspsykos. Om rätt för kommun att genom annan anordna undervisning som avses i 24 § tredje stycket förordnar regeringen.

1. Denna lag träder i kraft den

2. Av Övergångsbestämmelser till lagen (1982:OO) om vissa

handikappomsorger framgår att en landstingskommun och kommunerna inom Iandstingskommunen gemensamt kan besluta att Iandstingskommunens huvudmannaskap för särskolan skall bestå

längst till den

66 Inledande avsnitt

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 7 § rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande /yde/se Föreslagen /yde/se

20 kap 7 §

Åklagare må besluta att icke tala å brott:

1. om det kan antagas, att i händelse av Iagföring annan påföljd än böter icke skulle komma att ådömas och den misstänktes

Iagföring ej finnes påkallad ur allmän synpunkt; eller

2. om brottet förövats, innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat brott eller till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott, och det är uppenbart, att brottet i jämförelse med det andra brottet är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse; eller 3. om det i annat fall av särskilda skäl är uppenbart, att påföljd ej erfordras för att avhälla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna ej heller eljest är påkallat, att åtal väckes; eller 4. om brottet uppenbarligen 4. om brottet uppenbarligen begåtts under inflytande av begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet, som sådan abnormitet e//er själslig

avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, annan funktionsnedsättning som

samt sluten psykiatrisk vård avses i 33 kap. 2 § brottsbalken e//er vård i vårdhem eller special- samt sluten vård psykiatrisk sjukhus för psykiskt utveck/ings- e//er särskilda omsorger enligt störda kommer till stånd utan lagen (798200) om vissa hand/-

Iagföring och åtal ej är påkallat kappomsorger kommer till stånd

av särskilda skäl. utan Iagföring och åtal ej är påkallat av särskilda skäl. Beslut jämlikt första stycket 3 må meddelas endast av riksâklagaren. Beslut att ej tala å brott må återkallas, om tillräckliga skäl för beslutet ej längre finnas föreligga. Närmare föreskrifter om beslut att ej tala å brott meddelas av regeringen.

Denna lag träder i kraft den

Inledande avsnitt 67

om i brottsbalken

Lag ändring

Härigenom föreskrivs att 30 kap. 7 §, 31 kap. 3 § och 33 kap. 2 § brottsbalken skall ha nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 30 kap 7 §

Befinnes att den dömde är i Befinnes att den dömde är i varaktigt behov av sluten psy- varaktigt behov av sluten psykiatrisk vård eller värd i special- kiatrisk vård och beredes hosjukhus för psykiskt utvecklings- nom efter utgången av minsta störda och beredes honom efter tiden sådan vård med stöd av utgången av minsta tiden sådan lagen om beredande av sluten vård med stöd av lagen om psykiatrisk vård i vissa fall, må beredande av sluten psykiatrisk interneringsnämnden förordna vård i vissa fall eller 35 § lagen om interneringens upphörande angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, må

interneringsnämnden förordna

om interneringens upphörande 31 kap 3§

Kan den som begått brottslig Kan den som begått brottslig gärning, enligt vad som framgår gärning, enligt vad som framgår av föreskriven medicinsk utred- av föreskriven medicinsk utredning, beredas vård med stöd av ning, beredas vård med stöd av lagen om beredande av sluten lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller psykiatrisk vård i vissa fall, må

vård i specia/sjukhus med stöd av rätten, om den finner behov av 35§ lagen angáende omsorger sådan vård föreligger, förordna

om vissa psykiskt utvecklings- att han skall överlämnas till slustörda, må rätten, om den finner ten psykiatrisk värd. Om gärbehov av sådan vård föreligga, ningen icke begåtts under inflyförordna att han skall överlämas tande av sinnessjukdom eller till sluten psykiatrisk vård eller annan själslig abnormitet av så värd i specia/sjukhus för psykiskt djupgående natur, att den måsutvecklingsstörda. Om gär- te anses jämställd med sinnesningen icke begåtts under infly- sjukdom, må dock sådant förtande av sinnessjukdom, sin- ordnande meddelas allenast sånesslöhet eller annan själslig framt särskilda skäl äro därtill. abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jäm-

68 Inledande avsnitt

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse ställd med sinnessjukdom, må dock sådant förordnande meddelas allenast såframt särskilda skäl äro därtill.

33 kap 2 §

För brott som någon begått För brott som någon begått under inflytande av sinnessjuk- under inflytande av sinnessjukdom, sinness/öhet, eller annan dom eller annan abnorsjälslig själslig abnormitet av så djup- mitet av så djupgående natur gående natur, att den måste att den måste anses jämställd anses jämställd med sinnes- med sinnessjukdom, mä ej tillsjukdom, må ej tillämpas annan lämpas annan påföljd än överpåföljd än överlämnandetillsär- Iämnande till särskild vård eller, skild värd eller i fall som angives i fall som angives i andra i andra stycket, böter eller stycket, böter eller skyddstillskyddstillsyn. syn. Till böter må dömas, om det finnes för att avhålla

ändamålsenligt

den tilltalade från fortsatt må ådömas,

brottslighet. Skyddstillsyn

därest sådan påföljd med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligare än särskild vård; ej mä i sådant fall förordnas om

behandling varom stadgas i 28 kap. 3 §.

För brott som någon begått under inflytande av psykisk ut-

vecklingsstörning eller därmed jämför/lg intellektuell funktions-

nedsättning må ej hel/er dömas till frihetsberövande påföljd inom kriminalvården, såvida inte sådan påföljd framstår som lämpligare än annan påföljd Vid bedömningen ska/l särskilt beak-

tas funktionsnedsättningens

grad, dess samband med brottet och gärningsmannens behov av omsorger enligt lagen l 7982:00)

om vissa handikappomsorger.

Finnes påföljd som här sagts icke böra ådömas, skall den tilltalade vara fri från påföljd.

Denna lag träder i kraft den

Inledande avsnitt 69

Lag om ändring i (1980:100) sekretesslagen

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1 och 2 §§ sekretesslagen (1980:100) skall ha nedan angivna lydelse. Nuvarande /yde/se Föreslagen lydelse

7 kap. 1§ Sekretess gäller, om inte an- Sekretess gäller, om inte annat följer av 2 §, inom hälso- och nat följer av 2 §, inom hälso- och sjukvården för uppgift om en- sjukvården för om enuppgift skilds hälsotillstånd eller andra skilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan inte står klart att kan uppgiften röjas utan att den enskilde eller röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider någon honom närstående lider men. Detsamma gäller i annan men. Detsamma i annan gäller medicinsk verksamhet, såsom medicinsk verksamhet, såsom rättmedicinsk och rättspsykiat- rättsmedicinsk och rättspsyrisk undersökning, fastställande kiatrisk undersökning, faststälav könstillhörighet, abort, steri- lande av könstillhörighet, abort,

lisering, kastrering och åtgärder och åtsterilisering, kastrering

mot smittsamma sjukdomar, mot smittsamma gärder sjuksamt i verksamhet som avser samt i verksamhet som domar, omsorger om vissa psykiskt avser särskilda om omsorger utvecklingsstörda. vissa psykiskt utvecklingsstörda med flera. Sekretess enligt första stycket gäller också i sådan verksamhet hos myndighet som innefattar omprövning av beslut i eller särskild tillsyn över allmän eller enskild hälso- och sjukvård. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

2§ Sekretess enligt 1 § gäller Sekretess enligt 1§ gäller inte inte 1. beslut av utskrivnings- 1. beslut av utskrivningsnämnd, bes/utsnämnd för psy- nämnd eller psykiatriska nämnkiskt utvecklingsstörda eller den. psykiatriska nämnden. 2. annat beslut i ärende enligt 2. annat beslut i ärende enligt

lagstiftningen om viss psykiat- lagstiftningen om viss psykiat-

risk värd e//er omsorger om ps y- risk vård, om beslutet angår k/skt utvecklingsstörda, om be- frihetsberövande åtgärd,

70 lnledande avsnitt

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse slutet angår frihetsberövande åtgärd, 3. beslut enligt lagstiftningen 3. beslut enligt lagstiftningen om smittskydd, om beslutet om Smittskydd, om beslutet angår frihetsberövande åtgärd angår frihetsberövande åtgärd och avser annan sjukdom än och avser annan sjukdom än venerisk, venerisk, 4. anmälan och beslut i ären- 4. anmälan och beslut i ärende om ansvar eller behörighet de om ansvar eller behörighet för personal inom hälso- och för personal inom hålso- och sjukvården. sjukvården.

1. Denna lag träder i kraft den 2. Sekretess enligt 7 kap.1 § skall inte heller i fortsättningen gälla beslut som dessförinnan har meddelats av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda.

Lag om ändring i lagen (1980:12) om förtroende-

nämnder inom hälso- och sjukvården

Härigenom föreskrivs att 1 § i lagen (1980:12) om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården skall ha nedan angivna lydelse. 1 §

För den sjukvård som en landstingskommun och en kommun som inte tillhör landstingskommun ombesörjer enligt sjukvårdslagen (1962:242) skall det finnas en eller flera förtroendenämnder med uppgift att främja kontakterna mellan patienterna och hälsooch sjukvårdspersonalen samt att åt patienterna förmedla den hjälp som förhållandena påkallar. Förtroendenämnds uppgifter enligt förs ta stycket ska/l även på motsvarande sätt gälla verksamhet enligt lagen (7 982.00) om vissa handikappomsorgen Landstingskommunen eller kommunen får tillsätta särskild förtroendenâmnd eller uppdra åt någon annan nämnd att vara förtroendenämnd. När fler förtroendenämnder finns, skall varje nämnd fullgöra de uppgifter som sägs i första stycket för en viss del av sjukvârdsomrädet eller för en viss sjukvårdsinrättning.

Denna lag träder i kraft den

Inledande avsnitt 71

1.3 Utredningsuppdraget

Direktiven för vår utredning redovisas i bilaga l. Här lämnar vi ett kort sammandrag. Vår utredning gäller omsorgerna om flerhandikappade, psykotiska barn och utvecklingsstörda. Därutöver skall vi utreda förutsättningarna för samordning av habiliteringsinsatserna för handikappade barn. Handikapputredningen, som var verksam under åren 1965 till 1976, hade som en av sina uppgifter att utreda handikappades situation. Under handikapputredningens arbete igângsattes vissa försöksprojekt för flerhandikappade, Projekten kunde ej avslutas före handikapputredningens avveckling. Vår utredning fick överta handikapputredningens uppdrag i fråga om flerhandikappade. De psykotiska barnens situation uppmärksammades i motioner bl. a. till 1976 års riksdag. Riksdagen begärde i anledning av dem att regeringen skulle låta utreda villkoren för de psykotiska barnens skolgång och övriga omsorger om dem. Klarläggande skulle bl. a. ske om var i vårdorganisationen de hör hemma och vilken instans, som skall vara ansvarig för insatserna för dem. Nuvarande omsorger för psykiskt utvecklingsstörda har byggts upp med ledning av 1967 års omsorgslag och de lagar som föregick denna. insatserna har i betydande omfattning kommit att kopplas till institutioner som vårdhem och specialsjukhus. Verksamhet på olika håll i landet har emellertid visat att öppnare omsorgsformer än dessa institutioner kan tillgodose också gravt utvecklingsstörda människors behov. Detta ger belägg för att

behovet av öppna omsorger är större än vad omsorgslagen i sin

nuvarande utformning initierar till. Denna lag stadgar också om en

lång rad av insatser som utvecklingsstörda kan behöva, något

förlitande till annan lagstiftning var inte aktuellt vid lagens utarbetande. Såväl kommuner, landsting som staten svarar för åtgärder för

handikappade barns utveckling och omvårdnad. Inom kommu-

nerna är det främst Skolstyrelsen och socialnämnden som svarar för insatser för barn och ungdomar som är handikappade bl. a. undervisning, barnomsorg, färdtjänst. Inom landstingens sjukvård och sociala verksamhet är en rad grenar betydelsefulla för handikappade barn - audiologisk klinik för hörselskadade, syncentral för synskadade, habilitering för rörelsehindrade, barnpsykiatrisk klinik för barn med psykiska problem, hjälpmedelscentral, lekotek samt omsorger om utvecklingsstörda. Staten svararför specialskolor för döva, hörsel-, syn- och talskadade barn. En uppenbar risk finns att dessa insatser blir ojämnt fördelade. Någon handikappgrupp kan få god medicinsk vård men sakna

72 Inledande avsnitt

kurativt eller psykologiskt stöd, medan det fören annan kan vara ett rakt motsatt förhållande. Risk finns också för att resurserna splittras på olika verksamhetsgrenar, något som kan ge anledning till orationella och kostsamma lösningar. En prövning av möjlighe-

ten att samordna habi/iter/ngsinsatserna för olika handika

ppg ru pper måste därför vara befogad. Vi har också att pröva av att inom ramen möjligheten för övrig

lagstiftning ange samhällets ansvar för att anpassa sina service-

uppgifter till de barn vars behov av boende regleras i elevhemslagen. Denna lag gäller rörelsehindrade eller eljest fysiskt handikappade barn.

Barnomsorgsgruppens betänkande - Samverkan i barnom-

sorgen ll, handikappade barns förskolvistelse (Ds S 1976:7) - har

överlämnats till oss att beaktas under vår utredning. De uttalanden som gjordes vid 1979-års Rickard har

Sternerdag

överlämnats till oss för beaktande under vår utredning. Genom tilläggsdirektiv har vi fått i uppdrag att utreda och

framlägga förslag om begåvningshandikappade föräldrar och deras

barn. Generella tilläggsdirektiv till samtliga kommittéer om finansiering av reformer överlämnades i april 1980.

1.4 Kommitténs skrifter

tidigare

Vår kommitté har enligt direktivens uppmaning utarbetat tre

kartläggningsrapporter - en om flerhandikappade, en om psyko-

tiska barn och en om utvecklingsstörda. Dessutom har bl. a. tvâ diskussionspromemorior och ett delbetänkande lämnats. Några har även utgivits som talbok, i punktskrift och i lättläst version. l det följande ges en kort resumé av de skrifter kommittén utgivit och den reaktion de mött från olika häll.

Skrifter om omsorger om utvecklingsstörda och barndomspsykotiska l maj 1978 publicerades Rapport om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, Ds S 1978:9, kartläggning av vissa omsorger under de senaste 10 åren, och reformer. En rad

problembeskrivning

personer utanför vår kommitté med betydande kunskaper om omsorger om utvecklingsstörda medverkade i skriften. Till rapporten hör en separat tabellbilaga. Även om rapporten inte på något sätt får ses som en total

kartläggning av omsorger om utvecklingsstörda, ger den en bild av

utvecklingen på området efter omsorgslagens tillkomst och av de kunskaper vi har i dag.

Inledande avsnitt 73

Ur rapportens innehåll kan nämnas: I kapitlet Boende behandlas institutionsboende och vanligt boende ur olika aspekter, bl. a. redovisas de kunskaper som finns om psykiska effekter av institutionsboende, särskilt när det gäller barn. Där redogörs också för betydelsen av stöd till familjer med handikappade barn och ungdomar. l kapitlet Undervisning ställs frågor om hur långt integreringen mellan den målsättkan gå, när konflikten uppstår pedagogiska ningen och strävanden att integrera och om särskolans framtida roll i förhållande till den allmänna skolans specialundervisning.

Dagcenterverksamhet behandlas i kapitlet Arbete/sysseIsätt-

Där betonas att dagcentren måste förbereda deltagarna för ning. ett mera självständigt liv i samhället och att verksamheten måste även till platser och miljöer utanför dagcentrens lokaförläggas ler. åt den ekonomi med en Ett kapitel ägnas utvecklingsstördes av olika ekonomiska bidrag. Det lämnas även vissa

genomgång

kritiska synpunkter t. ex. att bidrag kan försvåra adekvat habilite-

ring och frigörelse från föräldrar och hem.

Andra avsnitt är Fritid, Tjänster med speciell inriktning och l rapporten redovisas också en inventering av omsor- Forskning. i sex där jämförelse sker mellan faktiska och gerna landsting, adekvata omsorger. , I sista kapitlet sker en summering av erfarenheter och tendenser inom Där redovisar vi hur vi uppfattar

omsorgsverksamheten.

situationen inom omsorgsområdet och hur vi ser på vårt uppdrag. I en situation där samhället noggrant måste prioritera reforminsatserna ser inte desto mindre som främsta

omsorgskommittén

att förbättra situationen för de handikappgrupper och uppgift

individer som kommittén fått utredningsuppdrag för, oavsett om

reformförslagen kan få ekonomiska konsekvenser. att skulle tjäna som underlag för en allmän Syftet rapporten debatt En stor mängd yttranden kom också in till oss. uppnåddes.

En uppfattning är att utvecklingsstörda bör fâ genomgående

samma service och av alla samhällsorgan som andra omsorg får men att de därutöver behöver särskilda insatser. medborgare om vem som skall svara för dessa särskilda insatser är Ifråga delade. Många, däribland FUB, uttalar sig för ett uppfattningarna

fortsatt sammanhållet landstingskommunalt ansvar, andra att

kommunerna bör medverka i större omfattning. Enighet råder dock om att, oberoende av hur man löser huvudmannaskapsfrägan, nya former behövs för samverkan mellan olika samhällsorgan. Samstämmighet råder även om att det behövs en översyn av reglerna om ekonomiska bidrag, särskilt när det gäller förtidspensionering av unga.

74 Inledande avsnitt

För att utvecklingsstörda skulle kunna diskutera och ge synpunk-

ter på aktuella omsorger och önskade förändringar framställdes

jämsides med den nämnda rapporten, ett lättläst material, Vi talar om omsorgerna. Materialet bestod av Iäshäften om olika omsorger

jämte studiehandledning. Det fick stor spridning och användes i

studiecirklar i hela landet. Många utnyttjade möjligheten att skicka in sina synpunkter till

oss. En sammanställning av synpunkterna skedde år 1979 i Om

omsorgerna - åsikter från utveck/ingsstörda till omsorgskommittén. Många väsentliga krav framfördes där t. ex. om rätt till arbete, bostad, meningsfull fritid och bestämmande.

Sammanställningen

utgavs också som talbok. Det torde vara första gången som utvecklingsstördas egna uppfattningar redovisats i så stor omfattning. Vi har haft ambitionen att beakta dessa synpunkter då handikappades kunskaper, erfarenheter och åsikter måste tillmätas stor betydelse, särskilt vid

planering och genomförande av handikappomsorger.

Alla utredningar som hade kontakt med

undervisningsfrågor

uppmanades av regeringen att före 1979-08-15 redovisa kommande förslag som kunde påverka den statliga skoladministrationens arbetsuppgifter och organisation pä olika myndighetsnivåer. l vårt svar till regeringen, som fick formen av en diskussionsprome-

moria, Undervisning av psykiskt utvecklingsstörda Ds S 1979: 1 O,

som gick ut för allmän kännedom, anmälde vi att det då återstod väsentliga delar av vår utredning. Det hade därför varit önskvärt att få avvakta med beträffande särskolan till en mera

förslag samlad

bild av de framtida omsorgerna hunnit Vi kunde därför

klarläggas.

endast redovisa preliminära

ställningstaganden. I promemorian uttalas bl. a. att undervisningen av barn och

ungdomar som är flerhandikappade, psykotiska eller utvecklings-

störda, med av den som

undantag undervisning sker vid statliga

specialskolor, borde ske inom det allmänna skolväsendet. Särskolan skulle härigenom få kommunerna som huvudman.

Landstingen

skulle emellertid svara för habiliterande insatser för handikappade barn och ungdomar. Särskolans förskola och daghem för utveck-

lingsstörda barn borde ävenledes ingå under övriga barnomsorger,

varvid socialstyrelsen skulle bli för utveck-

huvudtillsynsmyndighet

lingsstörda barns förskolvistelse. För att stödja kommunerna vid organisationen och utvecklingen av undervisningen för utvecklingsstörda borde länsskolnämnderna få förstärkning med särskolexperter. Också andra handikappade elever än som har

utvecklingsstörda

behov av att gå i särskola skulle enligt kunna i förslaget ingå

särskolundervisningen. Den vidgade personkretsen får emellertid

inte resursmässigt återverka elever i ofördelaktigt på nuvarande

1981:26 Inledande avsnitt 7 5 SOU

Särskolan, tvärtom skulle ändrat huvudmannaskap förutsätta bibehållande och vidareutveckling av särskolans nuvarande resurser. Försöksverksamheten med särskola för vuxna borde också enligt inordnas som särskild i förslaget i promemorian undervisningsform den kommunala vuxenutbildningen. En anpassning till in- och utskrivningsrutinerna för det allmänna skolväsendet skulle ske. Den särskilda särskolplikten som enbart för skulle i linje härmed komma att

gäller utvecklingsstörda

avskaffas.

Bakom redovisade preliminära ställningstaganden i promemo-

rian fanns en majoritet av kommittén. Minoriteten förordade bibehållet huvudmannaskap för särskolan med ansvaret kvar på landstingen. De synpunkter som har redovisats till oss i anledning av denna promemoria är i flera fall kritiska till en ändring av huvudmannaskapet för särskolan. Man kan visserligen ansluta sig till uppfattatt utvecklingsstörda inte skall behöva sättas vid sidan om ningen andra för att få undervisning. Men man anser att likartade avtal, och kan som redan i dag finns mellan landsting kommuner,

att utvecklingsstörda elever får gå i kommunala skolor

möjliggöra oaktat att landstingen är ansvariga för deras skolgång. också om nuvarande standard kan Det ifrågasätts på särskolan om kommunerna blir huvudman. Man menar att upprätthållas inte beaktar konsekvenserna av ett lågt elevantal för promemorian

av skolinsatserna. Antalet utvecklingsstörda elever är

planeringen

så få att klass- eller gruppundervisning endast kan åstadkommas

där elever samlas från större områden än kommuner. Ã andra sidan finns som redovisar det positiva i att de

yttranden

utvecklingsstörda barnen kommer med i den kommunala plane- Man kan då komma ifrån konstlade lösningar som återringen. verkar menligt på det utvecklingsstörda barnet och dess familj och kan utvecklas med full anknytning till de kommunala integreringen insatserna. barn kan enligt dessa yttranden få

Utvecklingsstörda

skolorna och få sina resor möjlighet att gå i de mest närbelägna mellan hem och skola åtskilligt avkortade. Psykot/ska barn, tre fam//jeberätte/ser - vad gör samhället publicerades under våren 1979. Den belyser i tre inledande avsnitt den situation som psykotiska barn och deras familjer befinner sig i. avsnitt definierar begreppet psykotiska barn, tar upp Följande frekvensstudier och utbildning av föräldrar och personal. I några avslutande avsnitt redovisas den verksamhet och forski vårt land året 1978. Därframgår att skillnaden i ning som pågick insatser är påtaglig mellan olika delar av landet. Det finns län som

enbart kan erbjuda barn- och ungdomspsykiatriska insatser medan

andra dessutom har och särskilda elevhem för

specialundervisning

76 Inledande avsnitt

barndomspsykotiska elever.

Rapporten gav upphov till ett stort antal synpunkter från organisationer, myndigheter, huvudmän och andra som var

ansvariga för verksamhet för barndomspsykotiska. l svaren finns

en bakom

uppslutning normaliseringsprincipen som vägledande för utformningen av omsorger för dessa barn

och ungdomar. Föräldrarnas insatser är av stor betydelse. Men för att de skall klara sin situation krävs att samhället ställer med upp aktiva stödinsatser. Föräldrar behöver och de

rådgivning utbildning, måste kunna få avlösning och de måste

vara trygga i vetskapen om att deras barn får så god och omvårdnad

undervisning, behandling

som möjligt. Många remissvar uttalar också att nuvarande splitt-

ring och bristfällighet i insatserna för barndomspsykotiska har sin

bakgrund i att ansvaret i så hög grad är delat mellan kommuner,

landsting och staten. Flera yttranden förordar också att en sam-

ordning bör eftersträvas mellan barnpsykiatri, omsorgsverksamhet och primärkommun. Det finns också önskemål om en och samma huvudman för all verksamhet för barn.

barndomspsykotiska

Skrifter om flerhandikappade

l våra direktiv om har

flerhandikappade angivits, att vi före

utgången av år 1977 skulle redovisa och analysera erfarenheterna inom ett antal projekt på

flerhandikappsområdet, i vilka handikapputredningen deltagit. l december 1977 var

vi färdiga med en

redovisning, som behandlar följande projekt/utredningar.

D Social av

rehabilitering flerhandikappade i Norrbotten El Förslag rörande av vuxna undervisning dövblinda

D Arbete och bostäder åt dövblinda El Försöksverksamhet med bland

folkbildningsinsatser dövblin-

da E] Försöksverksamhet bland

flerhandikappade synskadade.

Vi fann det att skaffa

nödvändigt oss fördjupade kunskaper om flerhandikappades problem och behov. Därför inbjöd vi flerhandi-

-i vissa fall också - till tolv tvådagarskonkappade deras anhöriga ferenser. Dessutom har vi haft med

överläggningar åtskilliga

enskilda personer. träffade

Sammanlagt vi omkring 125 flerhandi-

kappade, som berättade om sin situation för oss. Deras berättelser sammanställdes år 1978 i en rapport Att vara flerhandikappad. Skriften är även utgiven i punktskrift och som talbok.

Eftersom framställningen helt människors

bygger på enskilda iakttagelser och upplevelser av sin situation valde vi att inte remissbehandla rapporten. Vi har ändå fått reaktioner

åtskilliga från dem som har läst rapporten. Genomgående är att man dels blir

upprörd över hur svår situationen för

flerhandikappade är, dels

Inledande avsnitt 77

framhåller att samhällsorganen måste vidta kraftfulla åtgärder för att komma till rätta med de brister som råder. Inför det fortsatta utredningsarbetet fanns det vissa frågor, som vi behövde få ytterligare belysta. Det gäller hur flerhandikappsbegreppet skall avgränsas och frågan om hur samhällsorganen på ett samordnat sätt kan avhjälpa de brister som finns i flerhandikappades situation. Tillsammans med statens handikappråd inbjöd vi ett 40-tal personer med särskilt omfattande erfarenheter av flerhan-

dikappades problem till en konferens. Överläggningen vid denna

har vi gemensamt med statens handikappråd redovisat i Flerhan- - ansvar 1 979). dikapp avgränsning, (stencil Begreppet flerhandikapp bör avgränsas till att gälla vissa svårt handikappade, nämligen de som får en särskilt komplicerad situation till följd av samverkan mellan flera skador (sjukdomar). Det är typiskt att flerhandikappades problem mäste angripas med ett okonventionellt arbetssätt och att lösningarna behöver vara individuellt utformade. Beträffande ansvaret för åtgärder till stöd för flerhandikappade framhölls att den ansvarsfördelning som finns på handikappområdet mellan de olika huvudmännen även skall omfatta flerhandikappade. Eftersom flerhandikappade är så få och kraftigt eftersatta, borde det dock inte vara uteslutet att staten tar ett visst ekonomiskt ansvar på flerhandikappområdet. Riksdagen har vid flera tillfällen uppmärksammat flerhandikappades situation. Vid behandlingen av flerhandikappsfrågorna har riksdagen markerat, att det är angeläget med konkreta åtgärder på flerhandikappsområdet. Samma inställning har vi mött i kontakten med olika samhällsorgan och handikapprörelsen. Eftersom vi funnit det möjligt att avgränsa vissa delar av flerhandikappsuppdraget från vårt utredningsarbete i övrigt, har vi valt att redovisa dessa i ett delbetänkande Vissa frågor rörande flerhandikappade, SOU 1980:16. Vi räknade med att konkreta åtgärder därmed skulle kunna vidtas snabbare. l betänkandet har vi bl. a. föreslagit, att kommunerna och landstingskommunerna i en för huvudmännen gemensam flerhand/kappsberedn/ng inleder ett systematiskt samarbete för att finna

lösningar på flerhandikappsproblemen. Staten bör enligt förslaget

ta det finansiella ansvaret för beredningens verksamhet. l betänkandet har vi också föreslagit ett ökat ekonomiskt stöd till handikapporganisationerna för deras insatser för flerhandikappade. Vidare föreslog vi, att verksamheten med vårdartjänst skulle föras över till kommunala huvudmän och att styrelsen för värdartjänst därefter skulle avvecklas. Betänkandet är även utgivet i punktskrift och som talbok. En lättläst sammanfattning finns Överförd till särskild kassett.

78 Inledande avsnitt

Förslag om samordnad habilitering, Ds S 7979:72

l december 1979 gav vi ut en diskussionspromemoria med förslag till en Iandstingskommunal organisation för samordning av samhällets insatser för olika grupper av handikappade barn och ungdomar. Den finns också i en lättläst version, Samordnad habilitering, vad är det? De viktigaste motiven för en sådan samordning anges i följande punkter: D Ett mer samlat ansvar för habiliteringen D Försärkt helhetssyn i habiliteringsarbetet D Breddad kompetens hos personalen D Jämnare fördelning av resurserna D Mer rationellt utnyttjande av knappa resurser. Den samordnade habiliteringen beskrivs som ett skyddsnät som så långt det är möjligt garanterar alla handikappade barn och ungdomar det stöd och den service som behövs i det enskilda fallet. De grundläggande principerna för habiliteringen är enligt promemorian

D Helhetssynen D Närhetsprlncipen D Principen om normalisering och integrering.

Organisationen för den samordnade habiliteringen blir en basresurs för alla handikappade barn och ungdomar från födelsen till ca 20 år och organiseras via arbetslag på distrikts- och central nivå inom varje landsting med landstinget som huvudman. I promemorian föreslås att en tvärvetenskaplig forskning kommer till stånd för att öka kunskaperna om i första hand de handikappade barnen och ungdomarnas sammansatta behov och om förutsättningarna och möjligheterna att genom samordnade habiliteringsinsatser möta dessa behov. Slutligen föreslog vi att landstingets ansvar för den samordnade habiliteringen, som avses gälla alla handikappade barn och ungdomar i behov av särskilt stöd, regleras i lag och att socialstyrelsen blir tillsynsmyndighet för verksamheten. Promemorian har föranlett breda diskussioner i styrelser, nämnder, handikappråd, handikapporganisationer, intresseföreningar och personalgrupper. Detta avspeglas i de många remissyttranden som inkommit. En majoritet av remissinstanserna instämmer i behovet av en samordning av insatserna för handikappade barn och ungdomar och i de redovisade motiven och grundprinciperna för en sådan. Däremot finns hos en del en tveksamhet inför den skisserade

Inledande avsnitt 79

organisationsmodellen. Många yttranden innehåller också krav på

alla handikappade barns och ungdomars lika rättigheter att få sina behov liksom en fortsättning i vuxen ålder, för att inte

tillgodosedda

de tidiga åtgärderna skall spolieras.

2 Vissa

bakgrundsfakta

Detta avsnitt har som syfte att belysa bakgrund och utvecklingslinjer, som varit naturliga att beakta i vårt arbete. Handikappade som saknade stöd genom sin familj hade förr en hård livssituation och rönte ringa förståelse för sina behov. För att överleva var de ofta hänvisade till allmosor. Många omhändertogs på fattigstugor och hospital, men de flesta fick inte ens plats där. Under senare delen av 1800-talet och i början av 1900-talet började speciella institutioner att byggas för handikappade. Detta hade sin bakgrund i den omvandling som samhället genomgick, både genom urbanisering och utbyggnad av olika serviceformer för icke handikappade medborgare. Man blev mera medveten om handikappades existens och sökte ge dem vård inom institutioner i den män familjerna inte tog sig an omvårdnaden. Man tyckte sig också erfara att institutionsvården i högre utsträckning än hemmen kunde tillgodose de speciella behov som vissa handikappade kunde ha. Kravet på att särskilda insatser skulle ställas till förfogande för handikappade var givetvis berättigat. Vissa insatser kunde också bäst tillgodoses inom institutioner och i många fall bara där. Men efterhand har man blivit medveten om bristerna i institutionsvärd.

Det redovisasivårkartläggningsrapport (Ds S 1978:9, sid 19-96).

Sedan en överdriven tilltro till institutioner avtagit har det blivit både vanligt och önskvärt att föräldrar har kvar sina handikappade .barn hemma. Stöd måste då ställas till förfogande i barnens hem och genom olika former av dagverksamhet. Allt mer normaliserande insatser kan åstadkommas för alla. Men

art, grad och frekvens av handikapp är ännu avgörande för i vilken

takt de byggs ut. Ett exempel på vad insatser kan betyda är medicinering av personer med epilepsi, som gjort institutionsvärd för yngre människor obehövlig. Liknande utveckling finns insatserna för alla handikappgrupper. Döva och svårt hörselskadade är emellertid undantagna med

hänsyn till att de behöver leva i teckenspråkskunnig omgivning.

82 Vissa bakgrundsfakta sou 198126

Flerhandikappade och psykiskt handikappade har också särskilda svårigheter att få del av samhället, till följd av att deras behov och problem hittills varit så lite uppmärksammade. Om man var handikappad så hade man således långt fram till våra dagar endera den egna familjen eller en institution att lita till när det gällde att få bostad. Ville och kunde man bo för sig själv var alternativet vanlig lägenhet eller inackordering hos familj. Någon

bostadspo//Iik för handikappade var så gott som obefintlig till

mitten av 1900-talet, då de första lägenheterna byggdes för rörelsehindrade. Under 1950-talet öppnades också de första inackorderingshemmen för utvecklingsstörda. Under 1970-talet tillkom ekonomiska bidrag för anpassning av lägenheter till handikappades behov. Samtidigt startade också de första försöken med kollektiv bostad för flerhandikappade och svårt handikappade. Ett betydande antal utvecklingsstörda flyttade under 1970-talet ut i samhället till egna bostäder, som samhället svarade för eller erbjöd dem. Den ordinarie arbetsmarknaden har i mycket stor utsträckning varit stängd för handikappade. Därför har handikappade varit hänvisade till sysslor inom den egna familjen, till speciella hantverk och arbetshem. Under 50- och 60-talet påbörjades också arbetsmarknadspolitiska insatser för handikappade med hemarbete och skyddat arbete. För de utvecklingsstörda som ej kunde få arbete

öppnades dagcenter. Först under 1970-talet har dessa åtgärder

fått någon större omfattning. Om efterfrågan på de handikappades arbetsinsatser alltid varit låg, så kom ändå en omsvängning under efterkrigsårens allmänna brist på arbetskraft. Då gick utvecklingsstörda direkt från arbets-

hemmen till industrin utan särskilda anpassningsanordningar eller

föregående träning. För att ge dem möjligheter att klara bostad och fritid tillkom de första inackorderingshemmen insprängda i vanlig bostadsbebyggelse. Varken förr eller senare har så många yrkessärskolelever fått arbete direkt efter avslutad skolgång. Wessman- Gustin har i sin efterundersökning av särskolelever födda 1935-1939 visat att ett oväntat stort antal utvecklingsstörda mån (51 %) hade arbete trots att de genomgående fått bristfällig yrkesutbildning. Under slutet av 1960-talet och under 1970-talet har konjunktursvängningar inte nämnvärt påverkat handikappades möjligheter att få arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Under

Arbete/sysselsättning (6,3) kommer vi att mera detaljerat beskri-

va handikappades arbetsmarknad och de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som tillkommit under 1970-talet. En betydelsefull faktor för handikappade har varit den ekonom/s/(a utvecklingen under detta århundrade med bl. a. socialförsäkringarnas utbyggnad. Fram till år 1930 svarade fattigvärden och

Vissa bakgrundsfakta 83

enskild välgörenhet i stort för det enda ekonomiska stödet till handikappade. Senare har pension, handikappersättning, vårdbidrag m. m. möjliggjort mera normala levnadsvillkor. Men också utbyggnaden av olika allmänna servicefunktioner har gynnat handikappade. Bland sådana insatser som tillkommit under de senaste 20 åren ingår bostadsbidrag, färdtjänst, hemhjälp, vårdartjänst, vissa former av undervisning, tekniska hjälpmedel, yrkesinriktad rehabilitering, skyddat arbete m. m. Både kommuner, landsting och staten har medverkat till utveckling av dessa. l det föregående har berörts det ringa medvetande som funnits om flerhandikappade och deras behov. Mycket länge uppfattade man många av dem som allvarliga fall av utvecklingsstörning och hänsyn togs inte t. ex. till synskada eller hörselskada. I stället fick

individens begävningshandikapp bli avgörande för om särskilda

insatser skulle sättas in eller ej. Detta synsätt är säkert anledning till att många flerhandikappade, både på institutioner och i föräldrahem, fått otillräckliga omsorger. l vår kartläggningsrapport om de flerhandikappades situation och i vårt delbetänkande om flerhandikappade belyses detta. Där understryks också att man inte får se på flerhandikappade som en enhetlig grupp. Något tillspetsat skulle man alltså kunna säga att flerhandikappade saknar historisk bakgrund. Först i och med 1960- och 1970-talets utbyggnad och förstärkning av serviceinsatserna för handikappade har man börjat urskilja dem och se vilka olika behov enskilda handikappade har. På samma sätt harpsykotiska barn varit en åsidosatt och därmed för många okänd grupp. De har fått stå vid sidan av det ordinarie serviceutbudet, många har avstängts från skolgång eller ej alls kommit in i någon skola. Som vuxna har de endera hamnat inom den psykiatriska vården eller vid någon vårdinrättning för utvecklingsstörda. Många har helt varit utan varje annat stöd än pension

och har därigenom kommit att leva som originella och gåtfulla

människor. - Flera orsaker finns till att de nu blivit mer uppmärksammade barnpsykiatrins intresse för gruppen, läkepedagogikens verksamhet som byggts ut sedan mitten på 30-talet samt Föreningen för Psykotiska Barn, den handikapporganisation som bildades 1973 för föräldrar och andra intresserade. Men trots ökade insatser från

barnpsykiatrin finns det sannolikt inom omsorgsverksamheten

många vuxna personer vars primära psykos aldrig har identifierats.

lnte heller har speciella insatser erbjudits dem. En mera ingående

beskrivning av psykotiska barn och deras situation ges i kartläggningsrapporten om psykotiska barn samt i bilaga lV till detta

84 Vissa bakgrundsfakta

betänkande. Den utveckling av samhällsinsatserna för handikappade som beskrivits i början av detta kapitel gäller också för omsorgerna om - institutionernas utvecklingsstörda familjernas insatser, utbyggnad sedan slutet av 1800-talet, tilltron till institutioner och reaktionen mot dem. Betydelsefullt har varit att det vuxit fram en allmän medvetenhet om att de utvecklingsstörda är en utsatt grupp som behöver speciell vård. lnte minst FUB - riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna - har sedan 1950talet spridit information om de utvecklingsstördas situation och behov. Pädrivande för utbyggnaden av omsorgerna har säkert också varit att de utvecklingsstörda är många i jämförelse med andra handikappade. Svårigheterna att få till stånd erforderliga åtgärder var anledning till att särskild lagstiftning för utvecklingsstörda övervägdes redan i slutet av 1 800-talet. Den första lagen kom emellertid först år 1 944 och avsåg då undervisningen av bildbara sinnesslöa. Landstingen älades ansvaret för denna undervisning. Denna lag följdes av 1954 års lag som vidagade landstingens uppgifter till vård av psykiskt efterblivna (termen sinnesslö hade då ersatts av psykiskt efterbliven). Lagen angav också att undervisningen av efterblivna barn och ungdomar skulle ske vid internat och externatskolor. Lagen undantog emellertid vissa efterblivna som hade komplikationer i anslutning till sitt handikapp. Detta skapade problem. Därför tillsattes i början av 60-talet en utredning som bl. a. skulle lägga förslag om dessa personers vård och undervisning. Denna utredning kom emellertid att göra en översyn av hela 1954 års lag och föreslog ny lag dvs. 1967 års lag om omsorger om vissa

psykiskt utvecklingsstörda (omsorgslagen). Denna omfattade ock-

så de utvecklingsstörda som var uteslutna i tidigare lagstiftningar. Omsorgslagen var utformad i medvetande om bristerna för

utvecklingsstörda och vad då gällande sjukvårds-, skol- och

sociallagstiftning kunde ge. Därförvar omsorgslagen inriktad på att ge utvecklingsstörda undervisning, vård, bostad och daglig sysselsättning på ett heltäckande sätt. Den uteslöt visserligen inte vanliga samhällsinsatser, men kom genom sin vida omfattning att uppfattas som de utvecklingsstördas lag. Landstingen som var huvudman för omsorgerna kom också att anses som ansvariga för de utvecklingsstörda i varje avseende. Den utveckling som skett sedan 1967 har kännetecknats av strävan mot allt mer normaliserande insatser. Samhälletsvanliga service har byggts ut, något som varit till fördel odså för utvecklingsstörda. Samhällets omdaning har också återspeglats i

lagstiftning. lnte minst socialtjänstlagen bör, i långt större utsträck-

Vissa bakgrundsfakta 85

ning än sin föregångare socialhjälpslagen, kunna tillgodose handikappades behov.

3 Principiella

utgångspunkter

Handikappades ställning i samhället och målet för insatserna på

handikappomrâdet präglas av en genomgripande förändring under

de senaste 20-30 åren. Den gamla uppfattningen att handikappade skulle skyddas från det omilda samhället- och att samhället i vissa fall skulle skyddas från de handikappade - står i bjärt kontrast till det synsätt som i dag är vägledande för insatserna på handikappområdet. Vi skall i det följande ge en kortfattad redovisning av de värderingar och principer av mera grundläggande natur, som vi har

haft som utgångspunkt för vårt arbete.

Ett samhälle för alla

Vi utgår ifrån, att alla människor har lika värde och att samhället utgör en gemenskap som omfattar alla.

Värdet på samhällets gemenskap kan sägas utgöra summan av

vad alla har att tillföra samhället i form av kunskaper, erfarenheter och åsikter. Om vissa människor stängs ute, om deras kunskaper, erfarenheter och åsikter inte kan tillföras den samlade gemenskapen blir summan - och därmed också värdet på samhällsgemen- - alla blir därför skapen lägre. En gemenskap som inte omfattar med värt synsätt torftigare och fattigare. Därför är det ett gemensamt intresse för alla att alla kan vara med. Denna uppfattning är numera allmänt accepterad. Rätten till en egen bostad, till arbete, meningsfull fritid, kontakt med andra människor och rätten till ett privatliv omfattas av alla. Däremot omsätts idéerna inte med samma självklarhet i praktisk hand-

ling.

Följderna av detta synsätt leder till betydande anspråk på samhället. Kravet på allas gemensamma ansvar - solidariteten ökar ytterligare som en följd av att vi numera hjälper fler svårt skadade och sjuka att överleva. Vissa skador och sjukdomar som förr ledde till döden eller förorsakade funktionshinder är numera utrotade eller kan botas. Men en del av dem som räddas till livet har

88 Principiella utgångspunkter

ytterst omfattande funktionsnedsättningar. När vi ökat de medicin-

ska möjligheterna till överlevnad är vi också skyldiga att se till, att de grundläggande värderingar som vi bekänner oss till omfattar alla och att alla får ett meningsfullt och innehållsrikt liv.

Handikapp

De flesta råkar någon gång ut för en skada eller sjukdom. Som regel läker skadan och botas sjukdomen. Men i vissa fall får skadan (sjukdomen) följder på lång sikt. En kroppsdel eller ett organ i kroppen fungerar sämre eller har helt upphört att fungera. Skadan

(sjukdomen) har lett till en funktionsnedsättning.

Det är normalt att en del människor på detta sätt drabbas av funktionshinder. Förebyggande och behandlande insatser är naturligtvis viktiga. Men när ett funktionshinder ändå kvarstår skall det ses som en naturlig företeelse. Ett funktionshinder är alltid- mer eller mindre -till besvärför den som har det. Följderna av funktionshindret står i ett direkt förhållande till miljö och verksamhet. l vissa situationer är funktionshindret obetydligt, knappast märkbart. l andra situationer däremot kan konsekvenserna av funktionshindret bli betydande. Handikapp är för en person som har ett funktionshinder till följd av en skada eller sjukdom bristfälligheter i en miljö eller i en verksamhet som gör miljön eller verksamheten svårtillgänglig eller otillgänglig. Handikapp är således ingen egenskap hos vissa människor utan följden av mötet mellan en funktionsnedsättning hos den enskilde och bristfälligheter i samhället. Trots detta behåller vi uttrycket handikapp om den person som har funktions-

hindret eftersom begreppet är vedertaget.

Handikapp utestänger människor från delaktighet och gemenskap. Den grundläggande förutsättningen, att samhället skall vara

tillgängligt för alla, är inte uppfylld. Handikappade riskerar att bli

ställda utanför. Med detta synsätt förskjuts handikappet från människan till miljö och verksamhet. Handikapp kan således minskas eller helt undan-

röjas genom förändringar i miljö och verksamhet. Huvudregeln är

att miljö och verksamhet skall anpassas och vara utformad så, att de blir tillgängliga för alla. Ansvaret för sådan anpassning åvilar i princip den som ansvarar för miljön och bedriver verksamheten.

Skador (sjukdomar) med åtföljande funktionsnedsättning kan

medföra definitiva hinder, vilka inte kan avhjälpas genom anpassning. l sådana fall fordras kompenserande åtgärder för att den grundläggande utgångspunkten om allas rätt till delaktighet i samhället skall uppnås.

Principiella utgångspunkter 89

-

Pluslag särlag

Vissa av samhällsorganens skyldigheter gentemot handikappade, liksom handikappades rättigheter, finns formulerade i lagar. Den mest välbekanta på detta område är måhända omsorgslagen. l andra fall regleras förhållandet genom en ellerflera paragrafer inom en lag. t. ex. socialtjänstlagen. Med vår utgångspunkt, att det är ett gemensamt intresse för alla att alla kan vara med, kan sådan Iagreglering synas överflödig. En rad olika faktorer bidrar emellertid till att de svagaste i samhället, oftast små grupper eller de som inte kan uttrycka sin vilja, blir bortglömda. Vi har tidigare betonat skyldigheten att anpassa miljö och verksamhet så, att de blir tillgängliga för alla. l det följande kommer vi att betona betydelsen av normalisering och integrering. l enlighet härmed anser vi särlagstiftning för handikappade eller vissa grupper av handikappade felaktig. Med särlag avser vi lag där rättigheter för viss grupp regleras. Den garanti för vissa insatser som vi anser nödvändig, bör i stället ges i form av pluslag, dvs. en lag eller del av lag som berör plusinsatser. Härigenom understryks samhällsorganens ansvar för alla människor, samtidigt som vissa handikappades ytterligare behov av stöd markeras.

Normalisering

Det har rått tämligen stor politisk enighet omkring målen för insatserna på handikappomrädet.

Principen om normalisering har grundläggande betydelse och

har karaktären av ett övergripande mål inom handikappomrädet. Den innebär i första hand att handikappades livssituation skall se ut som andra människors. Det skall således vara normalt även för handikappade barn och ungdomar att bo tillsammans med sina föräldrar och syskon, att gå i skolan på hemorten, få yrkesutbildning, göra sig fria från föräldraberoendet och skaffa sig bostad. Vuxna handikappade skall ha ett arbete, skall kunna bilda familj och ha en aktiv och innehållsrik ålderdom. Normaliseringsprincipen har samma giltighet för dem som är handikappade från barna- och ungdomsåren som för dem, som har blivit handikappade vid vuxen ålder.

Integrering

Ett viktigt led i strävan mot normalisering är principen om integrering. Handikappade skall vara med i samhället tillsammans med och på samma villkor som andra människor.

90 Principiella utgångspunkter

Integrering som ett medel har i vissa lägen kommit att diskuteras. Olika nyanser av den ursprungiga principen har utvecklats, t. ex. individualintegrering, gruppintegrering och lokalintegrering. Ibland talas också om integrering av vissa handikappade bland andra handikappade. Vi uppfattar inte de olika formerna för integrering som motsatser till varandra. Man får aldrig låta principen skyla vad som är bäst i det enskilda fallet. Vi vill inte medverka till att den djupare innebörden av begreppet integrering förtunnas. Vi vill därför inte använda termen sä allmänt som ibland sker. Enligt vår mening är det inte riktigt att i alla lägen, där handikappade deltar tillsammans med andra, tala om integrering. Att människor deltar tillsammans är vanligt och skall inte behöva kallas för något särskilt. Om handikappade däremot - - det särbehandlas segregeras förtjänar att uppmärksammas. Och det är först som ett motsatsförhållande till segregering, som det är meningsfullt att tala om integrering. Uttrycket att integrera vissa handikappade med andra handikappade är mot bakgrund av ovanstående meningslöst.

Styrande principer

l våra överväganden av vilka åtgärder som behöver vidtas för handikappade har vi utgått från vissa uppfattningar som har styrt vårt sätt att resonera. Dessa principer är välkända och omfattas av de flesta. Vi vill ändå kortfattat nämna nâgra av dem.

He/hetssyn Handikappade möter hinder på en rad olika områden. Bristfälligheter finns i skolan, i bostaden, i utemiljön, på fritiden och inom arbetslivet. Planeringen av åtgärder mäste ta hänsyn till detta. Stödåtgärderna inom arbete och sysselsättning har ett samband med åtgärderna på bostadssidan; insatserna beträffande fritid hänger ihop med utformningen av den fysiska miljön osv. Handikapp berör inte bara den människa som har en skada (sjukdom). Många andra i den handikappades omgivning, föräldrar, barn, syskon, vänner och arbetskamrater, drabbas också av de

bristfälligheter som finns. Ätgärdssystemet måste innehålla stö-

dinsatser även för dem. Helhetssynen är särskilt viktig för flerhandikappade och andra svårt handikappade. Deras situation är alltid mer komplicerad, ofta som följd av flera samverkande skador (sjukdomar).

Principiella utgångspunkter 91

individualisering Handikappade är- precis som alla andra - unika individer. Problem, behov, intressen och förutsättningar skiftar från person till person. Detta måste avspeglas i det sätt på vilket samhällets åtgärdssystem utformas och sättet på vilket stöd i olika former erbjuds. l det generella stödsystemet måste det finnas utrymme för individuella variationer. Flerhandikappades och andra svårt handikappades situation ställer särskilt stora krav på långtgående individualisering, för att bristfälligheterna skall kunna avhjälpas.

Kvalitet lndividualiseringen leder till, att kvaliteten på insatserna måste ligga på en nivå, som svarar mot individernas verkliga behov och inte relateras till något sorts genomsnittsbehov hos vissa handikappade. Att skapa bättre förhållanden för handikappade kan aldrig vara mer än ett delmål. Kvalitetsmåttet ansluter naturligen till exempelvis principen om normalisering. Att minska antalet boende vid en institution från 3 per rum till 2 i varje rum kan i och för sig ses som en förbättring - ett steg på vägen. För de flesta människor är det emellertid en självklarhet att ha ett eget rum. Samma krav på

kvalitet- i detta fall bostadskvalitet - skall gälla för handikappa-

de.

Kontinuitet

Ätgärdssystemet måste innehålla en garanti för viss kontinuitet.

Den hjälp och service som finns i dag skall också finnas i nästa vecka och om en månad. Vetskapen härom är viktig och utgör en trygghet i tillvaron, då handikappade och deras närstående skall planera för arbete, bostad och fritid. Oro för framtiden är ett allvarligt problem för många handikappade och deras anhöriga. Vad väntar den handikappade när hon/han inte kan bo kvar i föräldrahemmet? Vem ger vård? Omtanke? Trygghet? l principen om kontinuitet lägger vi också in kravet att förändringar inte får leda till försämrade förhållanden för den enskilde.

Integritet l allt arbete med människor är det viktigt att den enskilda individens integritet upprätthålls och skyddas. Denna respekt för andra

92 Principiella utgångspunkter

människors egenvärde är nödvändig för att bibehålla och utveckla

skyddet för de mänskliga rättigheterna. För flerhandikappade och andra svårt handikappade, som i så hög grad är beroende av andra människors stöd och hjälp, är skyddet för den personliga integriteten av särskilt stor betydelse.

Med/nf/ytande Handikappades kunskaper och erfarenheter skall tillföras samhället på alla områden. Vi har tidigare konstaterat att detta är av värde för hela samhällsgemenskapen. Det är särskilt viktigt att handikappades kunskaper, erfarenheter och åsikter beaktas vid planering och genomförande av insatser för handikappade. Denna förutsättning skall gälla såväl handikapp-

rörelsens möjligheter till insyn och delaktighet i planeringen, som

den enskildes rätt att kunna och få påverka sin egen situation. Rätten till medinflyttande ansluter nära till frågan om personens integritet. Även i frågan om medinflytande måste man särskilt beakta situationen för vissa, speciellt utsatta grupper, t. ex. de som inte kan tala eller eljest har svårt att ge uttryck för egna åsikter.

Närhet

Åtgärderna till stöd och hjälp för handikappade skall vara lätta att nä. De skall finnas på nära håll. Ãtgärdssystemet skall också vara

fritt från krångliga regler. Kravet på närhet får dock inte innebära att den geografiska närheten rubbar andra viktiga mål på handikappomrädet. Huvudregeln måste vara att service och stödinsatser skall komma till den plats där den handikappade befinner sig och inte tvärt om. Närhet skall inte heller tolkas som att handikappade skall bo, arbeta och gå i skola i samma hus eller inom samma tomt. Så lever inte andra människor och det överensstämmer inte med normaliseringstanken. l principen om närhet skall också ligga en närhet i mera psykologisk mening. Det skall inte finnas något främlingsskap mellan handikappade och dem som förmedlar stödinsatserna.

Samhällsorganen skall ta ett aktivt ansvarför att människorfår det

stöd de behöver.

Avvägning

De grundläggande mål och principer som vi kortfattat har skisserat i detta avsnitt är välkända för alla som arbetar med handikappade. I

1981:26 Principiella utgångspunkter 93

SOU

den handikappolitiska debatten förekommer det ibland att vissa ställs mot varandra och behandlas som varanmål och principer dras motsatser. Döva barn behöver specialskolorna. Många av dem kan därför inte bo i föräldrahemmet under veckorna. Det finns svårt rörelsehindrade som vill ha en kollektiv bostad, som vill ha den närhet till andra människor som det innebär att bo i storfamilj. Dessa stå i ett motsatsförhållande till exemexempel kan synas pelvis principerna om integrering, normalisering. Vi uppfattar inte detta som något allvarligt problem. lndividens

behov år för oss den grundläggande utgångspunkten. Principerna och de allmänna målen skall vara vägledande för planeringen och

av åtgärderna. Vid genomförandet av åtgärderna genomförandet

skall den enskilda människans behov och önskemål gå i första hand.

4 Personkretsen för vår utredning

Vår utredning skall avse omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, psykotiska barn och flerhandikappade. l detta avsnitt kommer vi att direktivens uttalanden om - dvs. de analysera personkretsen människor som vår utredning skall handla om. Våra överväganden och förslag utgår också ifrån den utveckling som olika omsorger fått och de reformkrav som redovisats till oss.

Direktiv och departementspromemoria

Direktiven för vår utredning bygger på en departementspromemoria (1977-03-08) och på remissbehandling av denna. Ansvarigt statsråd har också uttalat sin anslutning till promemorians innehåll och fogat den till direktiven som bilaga. Direktiven anknyter till 1967 års omsorgslag (1967:940). l denna lag avgränsas personkretsen för omsorgerna till psykiskt utvecklingsstörda, som på grund av hämmad förständsutveckling för sin utveckling eller anpassning i samhället eller i övrigt behöver särskilda omsorger genom det allmänna (1 §). Av förarbeten till omsorgslagen framgår att man med hämmad förständsutveckling avser en nedsättning av de intellektuella funktionerna. Sådan nedsättning kan föranledas av skada, sjuk-

dom och familjär (ärftlig) avvikelse. Nedsättningen skall ha skett

under utvecklingsperioden, dvs. före 16 års ålder. l motsats till tidigare lagstiftning anges i förarbetena att hämningen inte behöver gälla förständet i dess helhet. lnte heller behöver hämningen bero på brister i det centrala nervsystemet. En bestämd intelligenskvot utmönstras också som avgränsning av lagens personkrets. Däremot anknyter man till behovet av särskilt stöd genom samhällets försorg. Skador och sjukdomar- medicinska indikationer- leder ibland till behov av särskilda omsorger, ibland inte. Därför kan inte medicinska indikationer enbart användas för fastställande av utveck-

96 Personkretsen för vår utredning SOU 1981:26

lingsstörning. Lika litet får sociala, psykologiska eller speciella

pedagogiska behov varför sig utnyttjas för samma

syfte. Omsorgs-

lagens mening är uppenbarligen att medicinska, psykologiska, sociala och - när det gäller barn och ungdomar -

pedagogiska

indikationer skall vägas samman för att skall

utvecklingsstörning

anses föreligga. Förpsykotiska barn understryker våra direktiv brister i samhällets omsorger. Dessa beror till stor del på allmän osäkerhet både om handikappets orsaker och barnens behov av vård, och

behandling undervisning. Det påpekas också att vi bör dra erfarenhet av den

försöksverksamhet som pågår samt av den verksamhet som bedrivs vid institutioner med särskild barn. inriktning på psykotiska Någon definition av begreppet psykotiska barn finns inte i direktiven. Beträffande uttalas flerhandikappade att vår utredning bör ha sin

utgångspunkt i de projekt som handikapputredningen medverkat i.

Dessa projekt avsåg främst handikappade med kombinationer av syn- och hörselskador, psykisk sjukdom, eller

utvecklingsstörning

rörelsehinder. lnte heller begreppet definieras i

flerhandikappade

direktiven. Utöver ovanstående tre målgrupper för vår

utredning ger direk-

tiven oss i uppdrag att under om

överväganden habiliteringsfrågor

söka nå fram till en av de totala

förstärkning resurserna för alla

handikappade barn.

l departementspromemorian markeras att vi skall

överväga

möjligheten och lämpligheten att lagfästa samhällets ansvar för

vissa grupper svårt handikappade, t. ex. när det gäller rehabilitering, social omvårdnad, utbildning o. dyl. Möjligheten att i gällande

lagstiftning ange samhällets ansvar för att anpassa serviceuppgif-

terna till handikappade bör även gälla de barn vars behov av särskilt boende regleras i den s. k. (196511

elevhemslagen 36) (rörelsehind-

rade e//er eljest fysiskt handikappade).

Många vuxna, som skriv/ts ut från omsorgerna för utvecklingsstör-

da, har fortfarande ett behov av tillsyn, stöd och råd. Dessa personers rätt till samhällets övriga resurser bör därvid enligt direktiven framhävas. Vår skall också

utredning uppmärksamma

frågor som rör samordning av insatser för bl. a. arbete

erforderliga

eller annan meningsfull

sysselsättning. Departementspromemo-

rian uttalar att även andra förstándshandikappade ungdomars situation och behov av särskilt stöd bör uppmärksammas i detta

sammanhang.

Genom har vi också tilläggsdirektiv fått i uppdrag att utreda och

framlägga förslag om begåvningshandikappade föräldrar och deras

barn. Ingen definition eller avgränsning eller ges i direktiv departe-

Personkretsen för vår utredning 97

mentspromemoria av begreppen vissa grupper svårt handikappade, eljest fysiskt handikappade, andra förståndshandikappa-

de eller begåvningshandikappade.

Definition av personkretsen

Med hänsyn till att departementschefen uttalat sin anslutning till departementspromemorian och förordat att den skall bifogas till direktiven som bilaga, har uttalanden i promemorian enligt vår mening samma tyngd som direktiven. Vår utredning utmynnar i två huvuduppdrag. Vi skall dels föreslå omsorger för flerhandikappade, psykotiska barn och utvecklingsstörda utan avgränsning till ålder, dels överväga samordning av habilitering för handikappade barn. Samhällets vanliga service skall stå till förfogande för alla. Det är en utgångspunkt för samtliga våra överväganden. Denna samhällsservice måste därför utvecklas och anpassas så att den fyller individuella behov för allt fler, också för handikappade. Många flerhandikappade, men också vissa psykotiska barn och en del lindrigt utvecklingsstörda tillgodoses bäst av detta ordinarie serviceutbud. Merparten psykotiska barn och utvecklingsstörda, däribland de som också är flerhandikappade, torde emellertid för lång tid framöver vara beroende av särskilda omsorger som komplement till den service som allmänt erbjudes i samhället. Med särskilda omsorger avser vi sådana insatser för handikappade som ej regleras i allmän lagstiftning, dvs. socialtjäntslag, skollag, sjukvärdslag.

Handikappade barn

Våra överväganden om habilitering skall alltså utmynna i förslag

om förstärkning av de totala resurserna för a//a handikappade barn. Detta skulle kunna uppnås genom en bättre samordning av verksamheter såväl inom landstingen som mellan landsting och kommuner. Vi har då ansett det viktigt att för handikappade barn och ungdomar föreslå samma ansvar oberoende av om handikappet består i psykiska eller fysiska funktionshinder. Det är behovet och särskilda som skall vara av habiliteringsinsatser omsorger avgörande, inte orsaker till detta behov.

l första hand skall den landstingskommunala habiliteringsorga-

nisationen som vi föreslår under 5.6 omfatta psykotiska, rörelsehindrade eller eljest fysiskt handikappade samt utvecklingsstörda barn och ungdomar. Att insatserna för dessa handikappade läggs samman under en organisation innebär att var och en som

98 Personkretsen för vår utredning sou 198126

omfattas av organisationen måste få tillgång till likvärdiga omsorger.

F/erhand/kappade, svárt handikappade l en vidare mening skulle man med flerhandikappade kunna avse alla handikappade som har kombinationer av skador och sjukdomar. Vi har uttalat i vårt delbetänkande om flerhandikappade (SOU 1980:16) att en sådan tolkning av flerhandikappbegreppet inte uttrycker den egentliga innebörden. Visserligen kan två eller fiera skador (sjukdomar) hos en person förorsaka stora svårigheter.

Flerhandikappbegreppet är emellertid mer komplicerat än så.

Med anknytning till vär definition av handikapp vill vi reservera ordet flerhandikapp för den situation när ytterligare bristfälligheter och svårigheter i miljön aktualiseras för en person därför att denna har mer än en skada (sjukdom). Den tillkommande skadan eller sjukdomen ökar inte bara miljöns svårigheter utan mångfaldigar den. Begreppet flerhandikappade skall då användas för kombinationer av skador vars sammantagna följder är speciellt svåra och komplicerade. De vanliga följderna av skadorna finns, men i

flerhandikappet ligger ett komplicerande tillskott som har sin orsak

i kombinationen av skador - en helt ny och väsentligt svårare situation uppkommer för individen. Vi kan exemplifiera detta med

situationen för en döv som blir blind, en teckenspråkskunnig döv som förlorar rörelseförmågan i händerna eller en utvecklingsstörd

som har begränsad motorisk förmåga och som blir rullstolsberoende.

Erfarenhetsmässigt vet vi att flerhandikapp återfinns hos personer som har mer än en av följande skador (sjukdomar): barndoms-

dövhet, vuxendövhet, hörselskada, synskada, svår språk- och talskada, svårt rörelsehinder, svär epilepsi, utvecklingsstörning och vissa hjärnskador vid psykisk sjukdom. För de handikappade som möter särskilt stora svårigheter i tillvaron brukar begreppet svårt handikappade användas. Det är människor med omfattande skador eller sjukdomar, för vilka den

vanliga miljön är särskilt otillgänglig. Svårt handikappade finns

inom alla handikappgrupper. Eftersom vissa svårt handikappade kan ha en med flerhandikapsituation - samhällets att pade jämförbar nämligen oförmåga tillgodose deras individuella behov - omfattar våra överväganden även dem. Vi anser oss ha stöd för detta i departementspromemorian, som talar om gruppen svårt handikappade. Vi vill då understryka att för många svårt handikappade vet man hur stödinsatserna skall utformas och dimensioneras. l den mån insatser saknas

Personkretsen för vår utredning 99

detta initiativ eller begränsade

för dem beror på otillräckliga vi avser, däremot de resurser. Det är inte dessa svårt handikappade har en så situation att

som är så fåtaliga och komplicerad

saknas om hur omsorgerna för dem bör utformas. kunskaper och svårt handikappade finner vi För flertalet flerhandikappade

av särskilda utöver de som regleras således inget behov åtgärder

Flerhandikappade och andra handi-

genom ordinarie lagstiftning.

funktionsnedsättning kan under som har intellektuell

kappade

komma att ingå i för särskilda

vissa förutsättningar personkretsen

omsorger.

barn, ungdomar och vuxna Psykotiska barn - barndomspsykotiska

barn har

Att ge en enkel och klar definition av begreppet psykotiska

beroende på att psykos hos barn yttrar sig i många

visat sig ogörligt

orsaker är sannolikt också

och vitt skilda former. Bakomliggande

För att beskriva denna del av vår olika från barn till barn. att skildra av psykoser hos personkrets väljer vi i stället yttringar

barn. under olika faser av livet. Tillständen och Psykoser kan utvecklas bl. a. av de erfarenheter som individen har, de verkningarna präglas inom som hunnit utvecklas

funktioner och områden personligheten

individen befinner sig i. Det betyder att en och den livssituation mönster än en psykos som manifesterar sig tidigt ger ett annat

psykos hos en vuxen.

vad vi menar med psykotiska barn vill vi också

För att klarlägga en av psykoser som debuterar i förpuberteten

göra avgränsning

och de som uppkommer senare i livet. upfattningen att

Psykotiska barn som term ger lätt den felaktiga

förekommer under barnaåren. En av psykosen endast yttringarna är att avvikelser under ungdoms-

annan feluppfattning psykotiska

som varit som barn, likställs

och vuxenâren, hos dem psykotiska

vilket då kunde tala för vård inom vuxenpsymed vuxenpsykoser, kiatrin. För att stävja sådana uppfattningar bör enligt vår mening

hos barn och därav följande varaktiga tillstånd tidiga psykoser och vuxenåren betecknas som barndomspsykos.

under ungdoms-

att vi i det använder termen barndomspsyko-

Det innebär följande

som sådan. Termen barntiska när vi skildrar handikappgruppen avser sålunda både barn och vuxna vars psykos

domspsykotiska

har bestående effekter. Termen debuterat i barnaåren och sedan sedan för barn.

barn förbehålls barndomspsykotiska psykotiska

Barndomspsykos ger som vi framhållit förut inte någon enhetlig

på olika former av

symtombild utan är en samlingsbeteckning

tillståndet som debuterar under svåra avvikelser i det psykiska

barnaåren.

100 Personkretsen för vår utredning

Allmänt kan sägas att barndomspsykosen innebär att barnets

känslomässiga utveckling och kontakt med omgivningen är störd.

Barnets tankar och uppfattning av omvärlden förefaller orealistiska, ologiska och förvirrade. Barnet använder ofta monotona rörelser, fixering vid ting, magiskt tänkande etc. för att som det verkar, skydda sig mot ångest. Andra drag kan vara svag identitetsutveckling eller dålig kontroll av impulser. Som konsekvens av detta hämmas barnets förmåga och färdigheter. Hos flertalet barn framträder psykosen redan under de första levnadsåren. Få barndomspsykoser debuterar efter sjuårsâldern. Den form av psykos som debuterar är den infantila tidigast autismen. Ett av dess mest karakteristiska tecken är den avskär-

made hållning som barnet har till sin omvärld. Barnet kan t. ex. helt

avvisa kroppskontakt eller avstå från ögonkontakt. barn Många svarar inte på tilltal vilket kan ge intryck av att de är hörselskadade. Barnen ger ofta inte heller uttryck för känslor och upplevelser. Det gör att omgivningen lätt tror att de inte märker vad som händer omkring dem. Detta är dock fel. Man har för att barnen tar

belägg

emot intryck utifrån, men de tolkar dem annorlunda och reagerar därför inte som vi är vana vid att barn gör. Aggressivitet och oro hos barnen övergår många i gånger perioder av passivitet. Barnens kontakt med andra försvåras ofta av en hämmad eller utebliven Kännetecknande är också

talutveckling.

störningar i dygnsrytm och problem med sömn, mat, klädsel och hygien. Barnen verkar också sakna nyfikenhet och söker sig därför inte på egen hand fram till nya erfarenheter. l en annan form av barndomspsykos sker debuten först några är efter födelsen. På många sätt är bilden densamma som hos den förra gruppen. kan dock vara mindre

Avskärmningen markant.

Ibland är det inte fråga om en tydlig avskärmning utan i stället

präglas kontaktstörningen av klängighet och ängslan att stå på

egna ben. Denna form av psykos betecknas ofta som en symbiotisk psykos, dvs. barnet upplever sig som en del av föräldrarna och har svårigheter att frigöra sig och uppleva sig vara en självständig person.

Vad gäller språkutvecklingen så är det påfallande hur sällan de

psykotiska barnen använder talet till kommunikation. De kan ord och klarar uttal, men ofta använder de sig av ett monotont och meningslöst upprepande av ord och fraser. Den intellektuella förmågan är ofta mycket svär att bedöma hos psykotiska barn. l regel måste man nöja sig med antaganden som därför ständigt måste omprövas. Allmänt anses barn i psykotiska grunden ha samma intellektuella förmåga som andra barn. Men de

använder sin förmåga i begränsad utsträckning och hämmas därför

Personkretsen för vår utredning 101

i sin utveckling. Av denna anledning kommer många så småningom att fungera som utvecklingsstörda. Variationerna i förmåga och behov hos psykotiska barn talar för att omsorgerna om dem måste ha stor spännvidd, alltifrån punktinsatser till kontinuerlig omvårdnad och behandling. Det finns psykotiska barn som t. ex. kan gå i grundskola med i övrigt vanlig samhällsservice. Men större delen av dem behöver därutöver mera omfattande habiliteringsinsatser. l vår bilaga om barndomspsykotiska barn, ungdomar och vuxna anges att det finns ca 1 000 barndomspsykotiska barn och ungdomar under 20 år i vårt land. Av de ca 600, som är i åldern 7-20 år, får inemot 400 sin undervisning inom särskolan. Ca 150

vistas på läkepedagogiska institut. Övriga fördelas på grund- och

gymnasieskolor samt skolverksamhet vid sjukhus eller har uppskov med skolgången. Utifrån dagens situation kan man dra slutsatsen att flertalet psykotiska barn och barndomspsykotiska ungdomar kommer att ha behov av särskilda omsorger enligt våra förslag.

Endast ett fåtal är fullt ut tillgodosedda med samhällets ordinarie

serviceutbud. Situationen för barndomspsykotiska vuxna varierar också i hög grad. Det finns de som med riktiga och tidiga insatser utvecklas

långt enligt sina förutsättningar trots effekterna av barndomspsy-

kosen. De när en personlig anpassning och fungerar i samhället på ett i det närmaste normalt sätt. Ofta kvarstår dock vissa kontaktproblem eller behov av att strikt följa inrutade mönster. Andra kan med stöd och hjälp arbeta och bo i eget hem, men periodvis eller i vissa situationer kan känslomässiga reaktioner av psykotisk art eller oro uppstå. De kan också fungera pâ en lägre intellektuell nivå iförhållande till sina ursprungliga resurser. Ibland består begränsningarna i tal och handlingsmönster. Dessa svårigheter kan dock delvis elimineras om personen får erfara en stabil trygghet i tillvaron.

Åter andra kommer hela livet att ha avskärmad kontakt, begrän-

sat uttrycks- och handlingsmönster, oro, impulsivitet och en långsam utveckling av funktioner och färdigheter. De förefaller att vara intellektuellt handikappade och behöver hjälp för att klara vardagliga aktiviteter. Samtidigt kan de dock få en för deras utveckling betydelsefull kontakt med personer som de under längre tid regelbundet umgås med. Som framgår av ovanstående fär psykoser hos barn speciella konsekvenser även upp i ungdoms- och vuxenåren. Vid överväganden om personkretsen för vår utredning har vi funnit skäl för att barndomspsykotiska vuxna skall ingå. Landstingens omsorgsorganisation bör därför omfatta de barndomspsykotiska vuxna, som har behov av särskilda omsorger. Ett faktum som understryker detta är

102 Personkretsen för vår utredning SOU 198126

att flertalet redan ingår i dagens omsorger om utvecklingsstörda.

Utveck//ngss törda

utvecklingsstörda skall för att omfattas av 1967 års omsorgslag både ha hämmad och behov av särskilda

förståndsutveckling

omsorger. Antalet utvecklingsstörda enligt denna definition uppgår f. n. till ca 36 300. Vid fastställande av personkretsen för särskilda omsorger utgår vi ifrån att samma personer som fått omsorger enligt 1967 års omsorgslag skall ingå i personkretsen också i fortsättningen. De skall ha möjlighet att åtnjuta särskilda omsorger enligt de förslag som presenteras i detta betänkande. Det finns i detta sammanhang anledning att överväga om antalet utvecklingsstörda som behöver särskilda omsorger kommer att öka eller minska. Ibland räknar man med att inemot 1 procent av en är

befolkning

utvecklingsstörd. Det skulle för vårt land innebära över 80 OOO.

Men så många har på långt när inte behov av särskilda omsorger.

Det finns också en åldersmässig variation med högsta frekvens i

skoläldrarna. Men inte för någon åldersgrupp når man upp till 1 %. l

glesbygdslän finns exempel på att O,6-0,7 % av befolkningen får

eller planeras få omsorger. l storstadsomráden är motsvarande procenttal nere i 0,3. Medeltalet för landet är 0,4.

Många utvecklingsstörda som gått i särskola har som vuxna ej

behov av särskilt stöd. De ingår därför inte i ovanstående procenttal. Det finns också barn och ungdomar som trots att de är utvecklingsstörda fâr sin undervisning inom grund- och gymnasieskolan och inte har någon kontakt med omsorgsorganisationen.

Å andra sidan finns det barn i låg ålder vars utvecklingsstörning och

behov av omsorger ännu inte kommit i dagen. Under den senaste 10-årsperioden har antalet utvecklingsstörda som får någon form av omsorger ökat från 28 700 till 36 300.

Ökningen, som huvudsakligen skedde under första hälften av

perioden, har sin bakgrund i aktiv uppspårning och utvecklingen av nya och öppna omsorger. Någon fortsatt ökning genom uppspårande insatser kan inte väntas. Kommunala och landstingskommunala myndigheter har i stort kännedom om vilka som är utveck-

lingsstörda och som behöver omsorger. Våra förslag i utredningen inriktas i hög grad på att utveckla

öppna omsorgsformer som i större utsträckning sammanfaller med föreliggande behov. Man skulle därför kunna vänta att fler särskolelever än tidigare kommer att behöva särskilda Våra omsorger. förslag siktar emellertid också till att allt fler utvecklingsstörda i första hand skall få stöd och hjälp genom samhällets vanliga

Personkretsen för vår utredning 1.03

insatser. Därför bör t. ex. inte den nuvarande kärva arbetsmarkna-

den fä leda till ökat antal utvecklingsstörda inom landstingens Däremot behöver de vanliga stödformerna i samhället omsorger. ut bättre än för närvarande och anpassas också till byggas

utvecklingsstörda människors behov. Ett annat förhållande som kan ändra antalet utvecklingsstörda

inom framtida är effekterna av ökad information och omsorger utbyggd mödra- och barnhälsovård. Ocksä invandringen till vårt land kan föranleda ändrat antal utvecklingsstörda. Men att detta

skulle leda till ändrad frekvens utvecklingsstörda i framtiden finner

vi inte grund för att uttala.

Vid av olika faktorer som under de närmaste 10-15

genomgång

åren skulle kunna påverka antalet utvecklingsstörda, finner vi därför för antagande att antalet som framdeles behöver ej stöd särskilda kommer att skilja sig från det antal som får omsorger för närvarande. Vi bygger därför vår utredning om omsorger

särskilda omsorger på oförändrat antal utvecklingsstörda.

Andra vuxna med intellektuell funktionsnedsättning handikappade

Andra handikappgrupper kan ha behov av omsorger motsvarande

dem som finns för utvecklingsstörda. Ibland har de fått del av dessa

t. ex. barndomspsykotiska. Mestadels har ambitionerna omsorger emellertid varit att bygga upp motsvarande resurser inom andra vårdorganisationer, t. ex. inom habiliteringen för rörelsehindrade barn eller inom den psykiatriska värden. När personkretsen för särskilda omsorger enligt vårt förslag skall vill vi eftersträva att inte utestänga enskilda handikappreciseras, pade från särskilda omsorger när annan hjälp saknas. Men avgränsav personkretsen får inte heller bli så diffus att den ger ningen till oklarhet om resp. vårdorganisations ansvarsområde. anledning Vi menar som exempel att den psykiatriska vården eller socialtjänsten sin upprustning och utveckling på grund av inte får begränsa förmodanden att de särskilda omsorgerna skulle kunna öppnas för eller psykiskt handikappade. l stället mäste varje psykiskt sjuka ha möjlighet att utvecklas och rustas upp för de

vårdorganisation

människor som den är avsedd för. lnom de särskilda som alltså skall vara till för omsorgerna, och vissa barndomspsykotiska, kommer de

utvecklingsstörda

förstnämnda att vara i antalsmässig majoritet. Omsorgerna kommer därför i stort att vara utformade efter utvecklingsstörda

människors behov. Det innebär till exempel att omsorgsorganisationens boendeinsatser och sysselsättningsåtgärder utformas sä

långt möjligt efter normala villkor och krav, men anpassas till de speciella behov som utvecklingsstörda kan ha. Den normala

104 Personkretsen för vår utredning

grundutformningen tillsammans med en oftast obetydlig speciell

anpassning gör omsorgerna många gånger väl lämpade också för andra handikappade än utvecklingsstörda.

Omsorgsformerna utformas alltså i regel allmängiltigt. Däremot

präglas de av att utvecklingsstörda dominerar numerärt. Det gör att andra handikappade än utvecklingsstörda och

barndomspsyko-

tiska, som kan vara aktuella för särskilda måste kunna omsorger, ingå i grupper med utvecklingsstörda på ett sådant sätt att både de själva och övriga gruppmedlemmar är betjänta därav. Det räcker då inte att de fungerar som utvecklingsstörda och har samma behov av insatser som de. De bör därjämte inte vara negativa till att vara

tillsammans med utvecklingsstörda för att de särskilda

omsorgerna skall kunna komma ifråga.

För att precisera vidgningen av personkretsen för särskilda

omsorger till andra än

barndomspsykotiska och utvecklingsstörda

vill vi därför ställa upp fyra kriterier. Det första och grundläggande kriteriet är att individen skall ha betydande och bestående intellektuell Den-

funktionsnedsättning.

na är i regel förorsakad av hjärnskada till följd av yttre våld,

förgiftningar, infektioner eller neurologiska sjukdomar.

Det andra kriteriet är en till vuxna i

äldersmässig avgränsning

yrkesverksam ålder, dvs. från 17 år upp till 65 år. Ett tredje kriterium är att vederbörande måste ha ett uttalat behov av särskilda Det innebär

omsorger. att dessa omsorger aldrig

får utesluta andra vårdinsatser som ställs till övriga medborgares förfogande. Medicinska och rehabiliterande insatser måste alltid fullt ut vara tagna i anspråk. Särskilda omsorger kan sedan komma i

fråga när samhällets reguljära i första

stödsystem, hand socialtjänsten, inte räcker till och för stöd och

förutsättningar hjälp åt

individen finns inom de särskilda Det som utmärker omsorgerna. dessa omsorger ärfrämst samordnade

pedagogiska, psykologiska

och sociala stödinsatser och inte medicinsk och arbetsvårdande

rehabilitering, som andra instanser i samhället har större förutsätt-

ning att svara för. Att ta del av de särskilda måste vara för omsorgerna frivilligt envar. Att vi ändå ställer upp ett fjärde kriterium, att individen eller dennes företrädare fritt skall välja de särskilda samomsorgerna,

manhänger med att vi vill markera att någon myndighet inte får

sätta in särskilda omsorger mot berörda personers vilja.

För att förtydliga ovanstående fyra kriterier vill vi markera att

vidgningen inte gäller psykiskt sjuka eller människor med alkoholeller narkotikaberoende. Därmed har vi inte uttalat att dessa grupper inte skulle vara betjänta av insatser motsvarande dem som erbjuds inom särskilda snarare omsorger, har vi fått belägg för det. En vidgning av vår personkrets med dessa grupper ligger emellertid

Personkretsen för vår utredning 105

utom våra direktiv och skulle få oöverskädliga kvantitativa och praktiska konsekvenser. insatserna för dessa grupper, som i många avseenden är otillräckliga, bör därför öven/ägas i annan ordning. Många som uppfyller våra fyra kriterier får redan vård inom annan vårdform, t. ex. långvârd eller psykiatrisk värd, under landstingskommunalt várdansvar. Att möjlighet till särskilda omsorger öppnas för dem innebär därför inte något ökat numerärt åtagande eller ansvar för landstingen. Vidgningen av personkretsen för särskilda omsorger med andra handikappade med intellektuell funktionsnedsättning kan enligt vår bedömning endast innebära en mindre utökning, sannolikt under 2 000. Detta skall ställas i relation till 23 OOO, det antal vuxna utvecklingsstörda som ingår i nuvarande omsorgsverksamhet. Tyngden i dessa människors omsorgsbehov är emellertid betydande och för vissa kan behov av nya och mera komplexa värdinsatser förutses. Det primära är emellertid att dessa människor har ett uttalat behov av pedagogiska, psykologiska och sociala insatser som finns inom landstingens organisation för särskilda omsorger. Detta har varit avgörande för vårt ställningstagande att de bör ges möjlighet att ingå i personkretsen för särskilda omsorger.

Summering

l detta avsnitt har vi sökt ange vilka som kan omfattas av samordnade habiliteringsinsatser och vilka som skall ha möjlighet att komma i åtnjutande av särskilda omsorger. Landstingens habiliteringsorganisation skall i princip stå öppen för alla handikappade barn och ungdomar som är i behov därav. l första hand skall dock psykotiska, rörelsehindrade eller eljest fysiskt handikappade samt utvecklingsstörda barn och ungdomar omfattas av organisationen. De som ingår i denna skall, oavsett handikapp, efter behov få tillgång till likvärdiga omsorger. De särskilda omsorgerna för vuxna skall stå öppna för barndomspsykotiska och utvecklingsstörda, samt för sådana barndomspsykotiska och utvecklingsstörda som också är flerhandikappade. Andra handikappade med bestående och betydande nedsättning av de intellektuella funktionerna kan efter egen vilja komma i åtnjutande av de särskilda omsorgerna såvida de är i behov därav och är i yrkesverksam älder. För övriga handikappade som omnämns i våra direktiv anser vi att den allmänna social-, sjukvårds- och skollagstiftningen stadgar om erforderligt stöd. Det betyder inte att vi anser att resp.

106 Personkretsen för vår utredning

huvudman ger tillräckligt stöd till dessa grupper. I själva verket

återstår mycket. Vi tror här att värt förslag om en flerhandikapp-

beredning kan, om det förverkligas, ha en avgörande betydelse för

större resursutbud till flerhandikappade.

Habilitering av barn och ungdomar 107

5 av barn och ungdomar Habilitering

5.1 Målgruppen

l detta kapitel kommer vi att redovisa överväganden och förslag för barn och ungdomar som ingär i vår personkrets (4). Med habilitering avser vi kurativa, medicinska, pedagogiska,

psykologiska, sociala och tekniska insatser. De skall i princip stå till

förfogande för alla handikappade barn och ungdomar som är i_ behov av dem. Våra förslag innebär bl. a. en sammanläggning av nuvarande organisationer för habilitering av rörelsehindrade och eljest fysiskt handikappade samt omsorger om utvecklingsstörda. Landstingens

habiliteringsorganisation skall i första hand omfatta barndomspsy-

kotiska, rörelsehindrade eller eljest fysiskt handikappade samt

utvecklingsstörda barn och ungdomar under 19-21 år, för att sedan i takt med resursernas medgivande vidgas till andra handikappade barn och ungdomar som är i behov av organisationens

stöd. Direktiven för vår utredning markerar att förslag om reformer skall leda till förbättringar för resp. handikappgrupp. De krav pä resursnivâ som vi ställer i denna utredning och förslaget om sammanläggning bör leda till att varje barn och

organisatorisk

ungdom inom organisationen fär tillgång till mera fullödiga insatser.

5.2 Bostad och service

Bostad i den egna familjen Ökad uppmärksamhet har under senare år ägnats handikappade barns och ungdomars behov av en familjetillhörighet. I familjen har barnet möjlighet att uppleva en stabil och djup kontakt, att gradvis växa in i en egen roll som medlem i en gemenskap och att få erfarenheter och kunskaper om vardagslivets rutiner och regler. Sammantaget ger detta en grundval för att utveckla kontakter och

108 av barn

Habilitering och ungdomar

samspel med miljöer utanför hemmet. En trygg i tidig

förankring

ålder är av avgörande betydelse för den vuxnes livssituation. Den ökade medvetenheten om detta har t. ex. avspeglat sig i att vårdhem i allt mindre utsträckning väljs som bostadsform för utvecklingsstörda barn. Särskilt gäller detta beträffande barn under skoläldern.

Samtidigt har betydelsen av ett välutvecklat och individuellt

utformat stöd till familjen kommit att framstå allt klarare. Stöd i olika former är en nödvändig förutsättning för att goda livsbetingelser skall kunna erbjudas både det handikappade barnet och övriga familjemedlemmar. Både psykologiskt och praktiskt stöd behövs. l psykologiskt stöd ingår möjligheten att erhålla ökade kunskaper om handikappet och dess konsekvenser samt kriser hjälp att bearbeta och relationsproblem. En god växelverkan mellan psykologiskt och praktiskt stöd är väsentlig. Viktigt är också ett välfungerande samspel mellan det stöd som erbjuds i resp. utanför hemsituationen. Det kräver i sin tur

tillgång till kontinuerlig information om samhällets service.

Avgörande brister föreligger i dag. De är ofta förknippade med förutom ren avsaknad av resurser - att inte

hjälpåtgärderna

anpassas till den enskilda familjen, har dålig kontinuitet och ställs till förfogande från olika instanser med ringa samverkan sinsemellan. Dessa brister måste avhjälpas. Generella insatser som görs och planeras för alla barnfamiljer måste både bli för

lättillgängliga

handikappade barns familjer och kompletteras i flera avseenden. l det följande redovisas olika stödformer. Det rör sig dels om stöd till alla handikappade barns och ungdomars familjer oavsett barnets bostadsform, dels om sådana insatser som är knutna till att barnet bor i föräldrahemmet (eller i annat enskilt hem). Utöver de stödformer som anges här, behövs andra, t. ex. ekonomiska

stödinsatser, som berörs i kapitel 8 (Ekonomiska stödformer).

Vidare behandlas tre bostadsformer för barn och ungdomar med handikapp: föräldrahemmet, annat enskilt hem och grupphem. Från barnets synpunkt förordas bostadsformerna i nämnd ordning. Ofta är det dock fråga om att två hem skall kunna komplettera varandra, t. ex. föräldrahem och grupphem elller föräldrahem och

annat enskilt hem. Samtliga bostadsformer skall ha tillgång till stöd

av den art och i den omfattning att föräldrar och personal har realistiska möjligheter att främja en allsidig utveckling hos barnet. Allt institutionsboende för barn och ungdomar har genomgripande förändrats under 1970-talet. Det gäller också för handikappade barn och ungdomar.

Handikapporganisationer, tillsynsmyndigheter ochgolika perso-

nalgrupper har liksom enskilda handikappade och deras anhöriga

Habilitering av barn och ungdomar 109

nedlagt ett stort arbete för att ändra attityder och hävda handikappade barns och ungdomars möjligheter och rättigheter. Huvudmännens planering av olika insatsers innehåll och utformning har också påverkats och förändrats genom den vårdideologiska utvecklingen. Resultatet av dessa insatser har förstärkts när betydelsen av integrering i förskola och skola, fritidsverksamhet och bostadssituation understrukits av en rad praktiska erfarenheter. De har lett till nya ansträngningar för att skapa möjligheter till bl. a. avlösning och korttidsvård och därmed underlätta för flera barn och ungdomar att leva med sina familjer. l samma riktning verkar också en utbyggnad av ett sådant allmänt familjestöd som vi beskrivit i vår diskussionspromemoria om samordnad habilitering

(Ds S 1979:12).

Där konstateras även att stödet behöver kompletteras för handikappade barns och ungdomars familjer för att kunna tillgodose alla familjemedlemmars behov av att leva ett så normalt liv som möjligt. Resurserna för detta varierar dock dels mellan handikappgrupper, dels mellan olika landsting och kommuner. Vårt förslag om en samordning av habiliterande insatser för handikappade barn och ungdomar bygger på en analys av de ojämna resurserna vilket vi beskriver ytterligare i avsnitt 5.6. Trots att familjestödet på många håll varit bristfälligt utbyggt har behovet av platser på institutioner som vårdhem och elevhem minskat. Samtidigt har institutionerna förändrats. Vi kan exemplifiera detta genom förhållandet för utvecklingsstörda resp. rörelsehindrade barn och ungdomar. l slutet av 1960-talet byggdes de sista särskolinternaten. Flertalet särskolelever bor i dag hemma eller på små elevhem ute i samhället. l det senare fallet är det en strävan att eleverna skall kunna tillbringa veckoslut och lov i föräldrahemmet eller i s. k. veckoslutshem. Under 1960-talet anordnades särskilda vårdhem för utvecklingsstörda barn. Vårdhem för barn hade tidigare ofta ingått som en del i vuxenvårdhemmen. En fortsatt utveckling har bl. a. medfört att platsbehovet minskat. Det har bl. a. kunnat ske genom den hemmavård som omsorgslagen föreskriver och som delvis är en grund för de stödformer som vi föreslår. Enligt socialstyrelsens råd och anvisningar (1974) skulle den bl. a. omfatta ADL-träning, språkstimulering och fortlöpande stödkontakt och ges med regelbundenhet av landstingens hemmavårdslag. Hemmavårdens innehåll har ersatts eller förändrats genom en under senare år mera utbyggd primärkommunal barno msorg. Äveen vid elevhem för rörelsehindrade har behovet av platser

110 Habilitering av barn och ungdomar

minskat genom ett utökat stöd i habiliteringen. Många används i dag enbart för korttidsboende.

- Stöd t//I familjen överväganden och förs/ag

Psykologiskt stöd Att blirförälder till ett handikappat barn är att ställas inför uppgifter som man inte förväntat sig och som man har liten kännedom om. Situationen kräver en omställning som ofta tar lång tid och kan gripa in pä många områden som äktenskap, yrkesliv och vänskapsrelationer. Föräldrar till ett flerhandikappat barn löper risk att hamna i denna situation flera gånger, eftersom ytterligare handikapp ofta upptäcks senare än det utåt sett mest dominerande handikappet. l denna omställningsprocess behöver föräldrar stöd oavsett om barnet vistas hemma eller ej. Under båda dessa omständigheter påverkas barnets situation av kvaliteten på de insatser som ägnas föräldrarna. Här föreslås att stöd skall kunna lämnas föräldrarna genom D första information D kristerapi

D föräldrautbildning D fortlöpande information och kompletterande utbildning.

Första information Det är i förhållandevis få fall som som

funktionsnedsättningar,

leder till handikapp, visar sig vid födseln. Tldpunkten, när de upptäcks, beror bl. a. på deras art och omfattning, föräldrarnas

uppmärksamhet, kontakter med sakkunniga utanför familjen och

deras benägenhet att ta fasta på föräldrarnas iakttagelser. Samma krav på god första information bör dock gälla oavsett när handikappet upptäcks. Detta framhålls särskilt, eftersom begreppet första information av många enbart förknippas med situationen kring ett nyfött handikappat barn. Den första informationen bör innehålla fakta om handikappet,

upplysningar om närmaste åtgärder och prognos för barnet.

Föräldrarna behöver stöd som barnet veta, vilket och de själva kan få från samhällets sida och vem som lämnar det. För många är det mest angeläget att fâ uppleva ett psykologiskt stöd. Det är också av stor betydelse, att det finns en lyhördhet för föräldrarnas behov av

krisbearbetning och att de erhåller hjälp med att få till tillgång psykoterapeutiska insatser. Av detta framgår att förmedlingen av

den första informationen måste ses som en process och omfatta flera tillfällen.

Habilitering av barn och ungdomar 111

Från föräldrahäll finns rikt omvittnat, hur svårt man upplevt brist pä information om handikappet men också på känslomässigt stöd, och hur detta förhållande under läng tid kunnat påverka inställ-

ningen till det handikappade barnet.

Olika handikapporganisationer har påtalat bristerna. Bl. a. har FUB i sitt målprogram 1976 formulerat krav pä att första information alltid skall ges i tidigt skede och av utbildad personal. Informationen skall frän första början ges till båda föräldrarna. Den skall ha ett innehåll, som hjälper föräldrarna att övervinna eventuella fördomar och visa att mycket går att göra för barnet. Upplysningar om rättigheter och stödresurser bör också lämnas. Stor vikt måste läggas vid uppföljning. Socialstyrelsen har gett riktlinjer angående första information i skriften Barnet ni fått (1977). Den behandlar i första hand läkarnas stöd till föräldrar med utvecklingsstörda barn men har ett

betydligt större användningsområde. Den ger psykologiska aspek-

ter pä den medicinska informationen och understryker bl. a. behovet av upprepad information, för att föräldrarna skall kunna bearbeta sin upplevelse av den nya situationen och få möjlighet att återkomma med de frågor, som väckts hos dem. Den första informationen ges av många, exempelvis personal vid BB, barnklinik, barnavårdscentral och skola. Dessa institutioner mäste fâ en beredskap i form av rutiner för den första informationen. Behovet har tidigare uppmärksammats. Sålunda har statens handikappråd efterförslag från barnomsorgsgruppen fått i uppdrag att tillsammans med handikapporganisationerna och socialstyrelsen utarbeta förslag till utformning av sådana rutiner. Inom ramen för sin verksamhet bör landstingets habiliteringsnämnd och särskilt dess organisation för samordnad habilitering verka för att denna beredskap byggs upp. Habiliteringsnämnden föreslås svara för att berörda personalgrupper erhåller erforderlig kunskap om innehållet i en god första information och om åtgärder som kan underlätta en övergång till andra stödjande insatser, t. ex. i form av kristerapi.

Kristerap/ Varje människa kan hamna i en krissituation t. ex. i samband med sjukdom, olyckshändelse eller dödsfall inom familjen. Krisen kan komma genast eller vara fördröjd. Oavsett orsak kan olika faser urskiljas i förloppet. Här beskrivs de utifrån situationen att bli och vara förälder till ett handikappat barn. Samtidigt vill vi dock förorda en viss försiktighet med att etikettera a//a föräldrarsupplevelseri sammanhanget som kris, chock etc. Erfarenheter talar för att det i sig kan ge upphov till djup oro som inledningsvis kanske inte

112 Habilitering av barn och ungdomar

funnits. De föräldrar, som befinner sig i en första chockfas, behöver ha någon till hands som personligt stöd. När chocken senare byts till sorg och skuldkänslor, behövs både saklig information om handikappets orsaker och karaktär samt psykologiskt stöd för att klara ut motstridiga känslor gentemot den egna personen, barnet och omgivningen. Så småningom utvecklas en mera realistisk syn på situationen och då krävs också praktiskt stöd beträffande behandling, ekonomisk hjälp etc. När den akuta krisen är över och föräldrarna förmår att intressera sig för ytterligare frågor behövs naturligtvis kontinuerlig hjälp med dessa. Nya krissituationer med likartat förlopp kan uppstå om ett redan handikappat barn drabbas av ytterligare handikapp eller om oväntade komplikationer tillkommer. Detta understryker behovet av uppföljning och samarbete mellan dem som diagnosticerar barnets handikapp och dem som svarar för psykoterapeutiska insatser. Krisbearbetningen måste vara väl förankrad i kunskaper om det aktuella handikappets konsekvenser. Även om gemensamma drag finns i krisförloppet hänför föräldrarna sin oro till olika företeelser, som skiftar med barnens handikapp. Ofta avspeglas de skillnader som finns i samhället beträffande kunskaper om och attityder till olika handikapp. Här beskrivs kristerapi i första hand som en stödätgärd för föräldrar. Detta utesluter inte att det i vissa skeden kan vara mycket

angeläget att erbjuda den handikappade själv och/eller syskon

samma insatser. Erfarenheterfrân senare âr- bl. a. inom omsorgsverksamheten - har påvisat stora behov i detta hänseende. Personalen vid de institutioner som förmedlar den första informationen möter föräldrar (familjer) i kris. Det gör också den personal som är knuten till landstingets organisation för samordnad habilitering. Ett grundläggande krav är att dessa personalgrupper (t. ex. socialarbetare, psykologer, läkare och annan sjukvårdspersonal) besitter sådana kunskaper om krisbearbetning att de kan identifiera föräldrarnas behov och förmedla kontakt med den instans som kan ge psykoterapeutiskt stöd. Det är ett önskemål att det utöver grundläggande kunskap om krisbearbetning också skall finnas psykoterapeutisk kompetens företrädd bland personalen inom landstingets organisation för samordnad habilitering. Om så inte är fallet, förutsätts att den psykiska barna- och ungdomsvården, familjerådgivningen eller den vuxenpsykiatriska verksamheten svararför terapeutiska insatser. Ökade krav ställs då på dessa instanser, som i betydligt större utsträckning än nu måste besitta kunskaper om handikapp och handikappades situation för att även kunna handleda annan habiliteringspersonal. Vi föreslår att landstingets habiliteringsnämnd genom organisa-

av barn och ungdomar 113

sou 1981:26 Habilitering

tionen för samordnad habilitering svarar för att sådana rutiner etableras att föräldrar till handikappade barn inte endast kan information utan också erbjudas en god första kristerapeutiska insatser vid behov.

Förä/drautb//dning slutbetänkande (Barn och vuxna, SOU l barnomsorgsgruppens 1980:27) används begreppet föräldrautbildning som en övergripande beteckning för en rad olika verksamheter. Deras gemensamma mål anges vara att öka kunskaper, skapa möjligheter till kontakt och gemenskap, skapa möjligheter till medvetenhet om och påverkan av samhälleliga förhållanden. Barnomsorgsgruppen framhåller att ansvaret för föräldrautbildbarnets födelse åvilar landstinget, närmast barnhälningen kring sovärden och BB. Kommunerna föreslås ansvara för efterföljande föreslår rätt till ledighet för föräldrar för utbildning. Gruppen i föräldraverksamhet och rätt till ersättning från föräl-

deltagande

för förlorad arbetsförtjänst vid medverkan i föräldradraförsäkring grupp på BVC, i förskola och skola. beaktar även föräldrautbildning för handi- Barnomsorgsgruppen barns föräldrar och markerar deras rätt att delta i kappade på samma villkor som andra föräldrar. föräldrautbildning Vi biträder barnomsorgsgruppens förslag och vill understryka kan ha också för den betydelse som en allmän föräldrautbildning att understödja en normalisering av förhållanden för familjer med handikappade barn. Det är därför att föräldrar till handikappade barn får angeläget stöd i att fullfölja allmän föräldrautbildning och delta iföräldraverksamhet. Vid den försöksverksamhet som bedrivits har vissa föräldrar givit uttryck åt upplevelser av främlingsskap i gruppen, vilket dock till en del kunnat kompenseras genom en kompletterande utbildning tillsammans med andra handikappade barns föräldrar.

Fortlöpande information och kompletterande utbildning

Föräldrar till handikappade barn har utöver allmän föräldrautbildbehov av kompletterande information och utbildning som ning direkt rör barnets handikapp, de konsekvenser detta medför för barnet och familjen samt samhällets särskilda stödformer. l större än vad som nu sker börföräldrarna kunna påräkna att utsträckning erhålla sådan information kontinuerligt utan att själva lämnas att söka till olika instanser. Barnomsorgsgruppen föreslår besig fram

114 Habilitering av barn och ungdomar

träffande denna information att en speciell befattningshavare inom landstinget, t. ex. inom primärvårdens barnhälsovård, bör tilldelas uppgiften att bevaka att föräldrar får stöd och information. Kunskaper om handikapp och handikappades situation bör självfallet finnas inom primärvârdens barnhälsovård. l motsats till barnomsorgsgruppen och i enlighet med vår utrednings förslag om samordning av habiliteringsinsatser, vill vi föreslå att det övergripande ansvaret för fortlöpande och kompletterande information och utbildning för handikappade barns föräldrar skall âvila landstingets habiliteringsnämnd genom dess organisation för samordnad habilitering. Föräldrarnas situation bör dän/id underlättas genom att varje familj föreslås ha en speciell medlem av habiliteringslaget att i första hand vända sig till. Till viss del kan denna fortlöpande och kompletterande information ges vid utbildning i grupp, något som dä också fyller funktionen att tillgodose föräldrarnas behov av att träffa andra föräldrar till handikappade barn. Med tanke på de skiftande behov som

föreliggerfinner barnomsorgsgruppen det svårt att *^a aktiviteten

till viss utformning eller visst antal dagar. Vi finner det också lämpligt att betona vikten av flexibilitet efter olika gruppers behov. Vi biträder barnomsorgsgruppens förslag att föräldraförsäkringens rätt till ersättning vid tillfällig värd av barn bör få utnyttjas vid

ledighet för kortare kurser i kommunikationsträning eller vid

kortare studier av handikapp och konsekvenser av handikapp. Vi biträder också barnomsorgsgruppens förslag att rätten till ledighet och ersättning för inkomstbortfall bör gälla oavsett om

föräldrautbildningen arrangeras av samhällsorgan, handikapporga-

nisationer eller studieförbund. Erfarenheten har visat att kompletterande utbildning som bedrivits av handikapporganisationer, ofta tillsammans med studieförbund, utgjort ett gott komplement till huvudmannens insatser. Vi stöder också förslaget om vidgade ekonomiska möjligheter för handikapporganisationernas egen för-

äldrautbildning.

Ytterligare en väg att stimulera handikapporganisationernas insatserförfortlöpande information och kompletterande utbildning är att stödja den verksamhet som bedrivs av föräldrarådgivare inom vissa organisationer. Detta kan bl. a. ske genom att föräldrarådgivarna erbjuds deltaga i fortbildning som huvudmannen arrangerar för olika personalgrupper. Vid uppläggning avjfortlöpande informationsinsatser och kompletterande utbildning i grupp (veckoslutskurser, sommarläger, studiecirklar m. m.) bör de erfarenheter tas till vara som bl. a. samlats inom habiliteringsverksamhet för rörelsehindrade och omsorgsverksamhet. Det finns behov av att dokumentera och

SOU 198l:26 Habilitering av barn och ungdomar 115

erfarenheter av detta slag liksom att utveckla informationssprida material och metodik. Vi föreslår att socialstyrelsen och skolöverstyrelsen ansvarar för dessa uppgifter.

Praktiskt stöd till föräldrahem och annat enskilt hem l det följande beskrivs sådana stödformer som till övervägande del är inriktade på den situation då barnet bor i sitt föräldrahem eller i annat enskilt hem:

D medhjälp i värd och tillsyn El korttidsvård

Medhjälp i värd och til/syn

En utgångspunkt för våra överväganden år att föräldrahemmet (eller annat enskilt hem) som bostad för ett handikappat barn erbjuder förutsättningar för ett rikare och djupare socialt samspel än vad som kan uppnås i andra boendeformer. För detta krävs dock att familjens medlemmar inte isoleras i en tillvaro som helt domineras av det handikappade barnets vårdbehov. Normaliserade livsvillkor innebär att familjen har en självklar tillgång till medhjälp i vård och tillsyn och att denna service kan utformas efter individuella behov. Viktiga önskemål från föräldrahåll är att man skall kunna undvika byten av medhjälpare så långt detta är möjligt och att insatsen skall präglas av regelbundenhet. Samtidigt bör det finnas en beredskap att göra förändringar efter akuta behov. Det är också väsentligt att medhjälp i vård och tillsyn kan erbjudas på tid som är väl avvägd mot barnets verksamhet utanför hemmet. Det är ogörligt att ge en uttömmande beskrivning av stödinsatsernas innehåll. De måste anpassas till skiftande behov. Vi vill ändå ange nâgra exempel och finner att en individualisering väl kan ske inom socialtjänstens definition av hemhjälp som en service utöver ren hushållshjälp. Många familjer med handikappade barn och ungdomar har t. ex. svårigheter att få hjälp med regelbunden eller tillfällig barnvaktsservice. N ågra kommuner har dock organiserat sådan service som även kan ges på s. k. obekväm tid. Medhjälp i vård och tillsyn behövs också då ett handikappat barn som annars bor i grupphem under en tid vistas i föräldrahemmet eller i annat enskilt hem. Det är av stor betydelse att kontakterna mellan barnet och dess familj på olika sätt underlättas och _ vidmakthålls. Praktisk hjälp kan utgöra ett viktigt medel för detta. Medhjälp i vård och tillsyn till handikappade barns och ungdo-

116 Habilitering av barn och ungdomar

mars föräldrar samt till annat enskilt hem i de ingår naturligt uppgifter för vilka primärkommunen har ett ansvar enligt den nya

socialtjänstlagen. Vid bedömning av behovet förutsätts ett nära

samarbete med -förutom föräldrarna -

landstingets organisation

för samordnad habilitering. En förutsättning för kvalitet och kontinuitet i denna service är att huvudmannen beaktar att de som skall vara medhjälpare i vård och tillsyn (hemsamariter, hemvårdare etc.) erhåller utbildning om handikapp och handikappades livssituation. Nuvarande grundutbildningar bör kompletteras i detta avseende. Personalen bör också

genom huvudmannen ha tillgång till fortbildning inom området

t. ex. i form av Vi ifrån att

studiedagar. utgår fortbildningen genomförs i nära samarbete med landstingets habiliteringsnämnd

och dess organisation för samordnad habilitering. Denna föreslås svara för att resurspersoner inom olika ställs kompetensområden till förfogande. Utöver dessa utbildningsinsatser krävs i varje särskilt fall information till socialtjänstens personal om familjens situation och det stödbehov som föreligger. Ansvaret för denna information (intro-

duktion) föreslås åvila landstingets organisation för samordnad habilitering den genom befattningshavare som resp. familj i första

hand har att vända sig till. Ett självklart krav är att introduktionen sker i samförstånd med familjen. En utvidgad form av medhjälp i familjens vård och tillsyn är personlig vårdare. Vi föreslår att personlig vårdare skall kunna tillsättas för barn och ungdomar med lnsatsen grava handikapp. bör vara förbehållen mycket krävande situationer men bör alltid övervägas som ett alternativ till en kollektiv bostadsform. Vi anser att den personliga vårdaren bör knytas till den handikappade och ej till viss verksamhet. Avsikten är att ej rubba

målsättningen att regelbundna dagaktiviteter bör stå till buds

utanför hemmet. En personlig vårdare kan vara en förutsättning för att bibehålla kontinuitet i olika former av dagliga aktiviteter även vid periodiska komplikationer hos t. ex. ett gravt utvecklingsstört flerhandikappat eller psykotiskt barn. vårdare ersätter inom

Personlig ej personal

skola, fritidsverksamhet etc. Med hänsyn till den nya socialtjänstlagens stadgande om ansvar för om omsorg handikappade, bl. a. genom stöd och service i bostaden, finner vi det naturligt att ansvaret för denna utvidgade form av medhjälp i vård och tillsyn, personlig vårdare, skall åvila primärkommunen. Landstinget skall genom sin organisation för

samordnad habilitering ansvara för en grundläggande introduktion,

fortlöpande information och Den personliga vårdaren

handledning.

- liksom det handikappade barnets - behöver en särskild familj

Habilitering av barn och ungdomar 117

befattningshavare inom habiliteringslaget som kontinuerligt stöd bl. a. för att underlätta samarbete med andra som är delaktiga i barnets aktiviteter.

K ortt/ds vård Som underlag för detta avsnitt ligger material från en konferens om korttidsvård som vi arrangerade 1979 och erfarenheterfrân främst omsorgerna om utvecklingsstörda. Behovet av korttidsvård är dock generellt för handikappade barn. Genom en fungerande och väl inplanerad korttidsvård, som kan tillgodose behov av avkoppling hos familjer med handikappade barn, förebyggs i många fall krissituationer. Korttidsvärden skall ge familjerna möjlighet att genomföra sådana aktiviteter, som barnet ej kan eller vill delta i. Samtidigt skall den kunna tas i anspråk i akuta süuaüoner För att korttidsvården skall svara mot dessa krav mäste den vara

lätt tillgänglig. Möjlighet bör finnas att återkomma till ett och

samma ställe. Barnet och dess familj blir på så sätt förtrogna med

miljön, vilket ger ökad trygghet. Samtidigt kan relationerna mellan barnet och personalen (alt. avlösningsfamiljen) utvecklas positivt

genom återkommande kontakter. Erfarenheterna visar att det krävs alternativa former för korttidsvård. Vi beskriver här separata korttidshem, avlösningsfamiljer och korttidsboende i kollektiv bostad. Ett separat korttidshem skall under begränsade perioder va ra ett alternativ till det handikappade barnets hem. Det skall helst kunna

medge att barnet kan fortsätta i sin vanliga dagliga verksamhet och

även erbjudas varierade fritidsaktiviteter. Strävan bör vara ett korttidshem inrättas på olika håll inom ett landstingsomräde. De bör ha sådana kvaliteter som vi i det följande ställer upp för boendeformen grupphem. Stora krav måste ställas på personal vid korttidshem vad gäller anpassning till nya situationer och varierande stödbehov hos barnen och ungdomarna. Fortbildning och stöd till personalen måste vara självklara inslag i korttidshemmets verksamhet. Vi föreslår att landstinget genom sin habiliteringsnämnd ansva rarför korttidshem. De bör administreras på samma sätt som grupphem. Kont/dsboende i annan familj är ett alternativ. Det ger rika möjligheter till flexibilitet och förekommer redan i många former (t. ex. söndagsfamilj, stödfamilj). Erfarenheten har visat att denna modell kunnat få särskilda kvaliteter också som stöd till det handikappade barnets syskon. Viktiga krav är att barnets familj godkänt den andra familjen och

118 Habilitering av barn

och ungdomar

att hemmet är allmänt Korttidsboende

lämpligt. i stödfamilj skall

liksom på separata korttidshem erbjudas med viss regelbundenhet. Utöver skälig ersättning för sina omkostnader och sina insatser skall stödfamiljen kunna erhålla och utbildning kontinuerligt stöd. Det bör också vara möjligt för stödföräldrar att för någon tid bo i det handikappade barnets hem om denna form av avlösning skulle

vara mera ändamålsenlig. Detta kan t. ex. vara fallet dä den

handikappades bostad är särskilt anpassad och försedd med fasta hjälpmedel. Korttidsboende i stödfamilj är en möjlighet att lösa behovet av

avlösning utanför hemmet bl. a. i Vi föreslår att glesbygden. landstinget genom sin habiliteringsnämnd även ansvarar för denna

form av korttidsvârd. Ytterligare ett alternativ för avlösning erbjuds i dag på

befintliga

vårdhem och elevhem. Det kan dock vara en både för

påfrestning de barn som stadigvarande bor där och för dem som tillfälligt vistas

där. Under förutsättning att stora institutioner avvecklas och

ersätts med grupphem och att fgästrum finns i grupphemmet kan vi finna detta vara ett alternativ för korttidsvârd.

lämpligt Den dagliga avlösningen i vård och tillsyn som kan erbjudas t. ex.

genom förskola/daghem, fritidshem och samlad skoldag beskrivs i

andra delar av vårt betänkande.

Det gäller också de kombinerade avlösningsmöjligheter som bör

kunna ställas till förfogande under lov- och semsterperioder. Ofta uppstår då behov av flera insatser för en och samma Barnet familj. kan t. ex. under en period bo på korttidshem, men sedan i hemmet,

varvid avlösningshjälp bör sättas in där.

Annat enskilt hem

l föregående avsnitt har vi beskrivit betydelsen av att barn med handikapp bereds goda uppväxtvillkor i den egna familjen. Om detta trots psykologiskt, ekonomiskt och personellt stöd inte är möjligt, bör barnet i första hand ha rätt att få grundläggande psykiska och fysiska behov tillfredsställda som medlem i en annan familj. Detta är allmänt sett viktigare ju yngre barnet är, eftersom tidiga och varaktiga relationer till nägra få personer är en förutsätt-

ning för en god känslomässig utveckling.

Den bostadsform för barn med handikapp vilken här beskrivs betecknas som bostad i annat enskilt hem.

Habilitering av barn och ungdomar 119

Bakgrund

Vård i enskilt hem -familjevârd - har en mycket lång tradition inom flera vårdsektorer. Den historiska utvecklingen har belysts av andra i samband med kartläggning av situationen inom utredningar.

familjehemsvård för barn och ungdom (BUF-projektet, socialsty-

relsen, 1978) redovisas t. ex. fosterbarnsvårdens utveckling. boende i annat enskilt hem Med omsorgslagen gavs begreppet än det en särskild innebörd beträffande utvecklingsstörda. l

egna

5 § omsorgslagen stadgas att psykiskt utvecklingsstörda, som ej bo i vårdhem eller specialkan bo i eget hem men icke behöver sjukhus, skall beredas bostad i annat enskilt hem, inackorderingshem eller elevhem. l senare råd och anvisningar (1975) fann socialstyrelsen det att klargöra skillnaden mellan fosterhem enligt barnaangeläget och annat enskilt hem enligt omsorgslagen. Annat vårdslagen

enskilt hem är en bostad, som omsorgsstyrelsen godkänt som hem

för utvecklingsstörd, oavsett vederbörandes ålder och

psykiskt

utvecklingsstörningens grad. Vidare framhâlles: Utvecklingsstört barn under 16 är som placeras i annat enskilt hem jämlikt bestämmelserna i omsorgslagen är inte att anse som fosterbarn i barnavårdslagens mening och hemmet alltså inte som fosterhem. Ett rikt erfarenhetsmaterial om bostad i annat enskilt hem har samlats i olika landsting. Stor betydelse för en spridning av dessa erfarenheter - och därmed en utveckling av bostadsformen - har Allmänna barnhuset haft en rad konferenser och den genom rapport Utvecklingsstörda barn mår bättre i familjehem än på institution som utgavs 1977. Vår kommittés rapport om omsorger om psykiskt utvecklings-

störda (Ds S 1978:9) föranledde många remissinstanser att i sina

svar markera av denna bostadsform. Så stöder t. ex. betydelsen

riksförbundet FUB uppfattningen, att utvecklingsstörda barn skall

bostad i annat enskilt hem som första alternativ till erbjudas föräldrahemmet. Även om bostadsformen under senare år mest blivit förknippad med utvecklingsstörda barn och ungdomar, så finns också erfarenheter av att den använts för barn med andra handikapp i stället för institutioner av olika slag. Av statistik framgår att 737 av 12 543 (5,9 %) tillgänglig utvecklingsstörda barn och ungdomar år 1980 bodde i annat enskilt hem. Detta kan jämföras med att 8 717 (69,5 %) bodde i föräl-drahemmet vid samma tidpunkt och 1 551 (12,4 %) på elevhem resp. 1 107 (8,9 %) på vårdhem. Vidare finns ett stort antall barn som i kortare perioder regelbundet vistas i annan familj

120 Habilitering av barn och ungdomar

än den egna. Veckoslutshem och stödfamiljer är begrepp för detta. Det finns fog att anta att en stor del av de utvecklingsstörda barn och ungdomar som stadigvarande bor på elevhem och vårdhem inte erbjudits bostad i annat enskilt hem som ett första alternativ till föräldrahemmet. Några orsaker, som också kan relateras till erfarenheter från situationen för andra handikappade barn, är värderingar hos föräldrar och personal, svårigheter att anskaffa hem och otillräckligt stöd till hemmen. Trots växande insikt om de negativa effekter som anstaltsprä-

glade institutioner har på den känslomässiga utvecklingen hos

barn, har många föräldrar föredragit institutionen framför annat enskilt hem. Som skäl för detta har framförts bristande tilltro till att andra skulle kunna orka med en familjesituation som de själva avstått ifrån, misstro mot andras motiv för detta, oro för att barnet

ej skall få sina individuella omvårdnadsbehov tillgodosedda och att

detta inte skall kunna kontrolleras. Föräldrarna har också ofta hyst rädsla för att inte kunna hålla kontakt med barnet. l många sammanhang har föräldrar även fått stöd för dessa skäl från omsorgspersonal inom olika yrkeskategorier. Personalen har upp-

levt ansvars- och rekryteringsfrågor så komplicerade att det

påverkat inställningen till denna bostadsform.

l de landsting där man seriöst och detaljerat bearbetat dessa

att ställa resurser problem genom till förfogande för en välplanerad

rekrytering av hem och ett variationsrikt personellt och materiellt

stöd till både föräldrahem och annat enskilt hem har

inställningen

positivt förändrats. Av särskild betydelse har det varit att föräldrar

tidigt fått tillgång till psykologiskt stöd och fått vara med och

planera för sitt barn. Detta har skapat förutsättningar för samverkan med barnets andra hem. Ett fungerande mellan samspel hemmen utgör en viktig resurs -inte minst för barnets upplevelse av sin familjesituation.

Svårigheterna att hitta goda enskilda hem - ofta i konkurrens

med andra värdsektorer och i ett läge då allt flera tidigare hemarbetande söker sig ut på arbetsmarknaden - skall inte underskattas. l denna situation har det utbud av omsorger som skall finnas för varje barn och ställas till förfogande i samband med

en flyttning till ett annat enskilt hem (t. ex. fritidsverksamhet,

förskola, avlösningshjälp) varit en fördel. Ett hinder har dock utgjorts av att den ekonomiska ersättningen till annat enskilt hem ofta inte motsvarar de krav på kvalificerade insatser som ställs. Ett ytterligare hinder är de negativa attityder till utvecklingsstörda som fortfarande förekommer.

Omsorgsverksamheten kommer påfallande ofta i kontakt med

intresserade hem på mindre konventionella sätt än genom annon-

Habilitering av barn och ungdomar 121

sering. Många gånger rör det sig om tidigare omsorgspersonal som antingen tar emot ett barn i sitt hem eller genom sina värderingar och nära kunskaper påverkar andra i sin omgivning att göra det. l skiftande grad anskaffar omsorgsstyrelsen också hem genom andra organ t. ex. kommunens socialförvaltning. På vissa håll har man anställt särskilda kuratorer vid omsorgsstyrelsen för anskaffning av och stöd till annat enskilt hem. Genomgående kan konstateras att framgången varit störst där man klart kunnat informera om och utlova ett planerat och kontinuerligt stöd. Ofta har det varit till fördel, om ett annat enskilt hem kunnat växa in i sin roll genom att först vara veckoslutshem, Stödfamilj. l allt väsentligt gäller att ett annat enskilt hem - utöver den ekonomiska ersättningen - skall ha tillgång till samma service som ett föräldrahem. Ett väl utbyggt stöd har visat sig kunna öppna denna bostadsform även för gravt utvecklingsstörda och flerhandikappade barn. Problem har uppstått, då stödresurser saknats eller då föräldrarna i ett annat enskilt hem lämnats att själva söka sig fram till och samordna befintliga stödformer. Detta är otillfredsställande inte minst från barnets synpunkt. Ett fungerande stöd innebär att familjen får hjälp att etablera kontakt med samtliga som är engagerade i barnets habilitering, blir delaktig i planering och smidigt kan erhålla avlösningshjälp och psykologiskt stöd. Erfarenheter har visat att många problem undvikes eller underlättas då ett annat enskilt hem har tillgång till en särskild person inom habiliteringsorganisationen med ingående kännedom om barnet, dess behov och familjesituation. Kontinuerliga kontakter utgör också en garanti för kvaliteten hos den omsorg som erbjuds barnet och kan spela en viktig roll för att understödja goda relationer mellan ett barns föräldrahem och annat enskilt hem. Särskilda krav ställs i de situationer då kommunikationsproblem kan uppstå t. ex. genom att barnets föräldrar är begåvningshandikappade eller invandrare med bristfälliga kunskaper i svenska språket. Många har påtalat att utbildningstillfällen utgör en viktig stödinsats dels genom de kunskaper och erfarenheter som förmedlas, dels genom möjligheten att träffa och utbyta erfarenheter med andra i samma situation. l en del landsting arrangeras återkommande kurser och studiedagar, men behovet förtjänar större uppmärksamhet. Detta kan t. ex. ske genom att föräldrar i annat enskilt hem erbjuds fortlöpande information och kompletterande utbildning inom de utbildningsaktiviteter som tidigare föreslagits för föräldrar.

122 Habilitering av barn och ungdomar

överväganden och förslag

Vi anser att i första hand ett annat enskilt hem bör komma ifråga som stadigvarande bostad för ett handikappat barn om det ej kan bo i föräldrahemmet. Det gäller i synnerhet barn i låg ålder. För tonåringar kan kollektiv bostad vara att föredra. Ett annat enskilt hem kan i en del fall också komplettera ett föräldrahem genom att vara det handikappade barnets bostad under skolveckorna. Barnet tillbringar då helger och lov hos föräldrarna. Vi föreslår att annat enskilt hem upplåts som bostad för maximalt

två handikappade barn/ungdomar samtidigt.

Vi har övervägt ett primärkommunalt ansvar genom socialtjänsten för rekrytering och kontinuerligt stöd till annat enskilt hem. Vi

föreslår dock att landstinget genom sin habiliteringsnämnd skall

ansvara för dessa uppgifter och att det bör ske i nära samverkan med kommunens socialtjänst. Avlösning i vård och tillsyn och andra stödformer bör t. ex. erbjudas på samma sätt som tidigare beskrivits för föräldrahem. För detta förslag talar det förhållande att ett annat enskilt hem är ett alternativ till andra boendeformer som ingår i s. k. särskilda omsorger enligt LHO och som enligt våra förslag skall ersätta stora institutioner för barn och ungdomar med handikapp. Resurser för

stöd och råd, personalutbildning och tillsyn o. s. v., vilka är knutna

till institutionerna skall istället kunna komma ett annat enskilt hem eller ett grupphem till del. Vi harfunnit att det kräver en samordnad

planering som bäst kan tillgodoses genom den huvudman som har

att svara för institutionernas avveckling.

Vi ser det lämpligt att annat enskilt hem anvisas en särskild

befattningshavare inom distriktslaget, vilken skall ha som uppgift

att fortlöpande förmedla stöd och kompletterande information till hemmet och även utöva behövlig tillsyn. Stor vikt bör läggas vid att kontakter mellan föräldrahem och annat enskilt hem under- Iättas.

Kollektiv bostad grupphem Senare år har inneburit att större boendeenheter för vissa handikappade barn och ungdomar, t. ex. elevhem i internatform, vårdhem och specialsjukhus, börjat ersättas av bostäder, lokaliserade i ordinär bostadsbebyggelse och avsedda för små grupper. Detta har skett med stöd av praktiska erfarenheter, forskningsresultat och i en strävan att följa normaliserings- och integreringsprinciper. Uppmärksamhet har också ägnats de kvalitetskrav som mäste ställas på dessa mindre enheter, eftersom kollektiva bostadsformer

Habilitering av barn och ungdomar 123

även i liten skala kan medföra risk för institutionaIiseringseffekter. l det följande beskrivs utvecklingstendenser och erfarenheter som leder fram till förslag i syfte att fortsätta och fullborda de stora institutionernas avveckling.

Bakgrund För en kort historik hänvisas bl. a. till vär kommittés rapport om

omsorger om psykiskt utvecklingsstörda (Ds S 1978:9) resp. vår

rapport Psykotiska barn. Av detta material framgår hur samhället, enskilda personer och intresseorganisationer gradvis byggt upp institutionsvård för utvecklingsstörda och psykotiska barn. Några tidiga drag i denna uppbyggnadsprocess skall här markeras: Barnen hänvisades till olika institutioner efter handikappets orayfl

För gravt utvecklingsstörda, obildbara, skapades vårdhem; 19.

dem som ansågs kunna tillgodogöra sig undervisning tillkom särskolinternat.

Därutöver grundades inrättningar med specialisering på vissa

åldrar och/eller kombinationer av handikapp, ex. elevhem för rörelsehindrade eller eljest fysiskt handikappade. Uppbyggnaden skedde ojämnt över landet. Följden blev i många fall stora resavstånd mellan institutionen och föräldrahemmet. Detta medförde avgörande brott i kontakten för stora grupper barn och föräldrar. Med rådande värderingar accepterades detta ofta som en lycklig lösning för både barnet och dess familj. institutionerna formades efter uppfattningar om barnens specifika behov till följd av handikappet. Många institutioner hade sjukvärdsinrättningen som modell och försökte i första hand erbjuda rationell vård. Detta skedde på bekostnad av att skapa en individualiserad hemsituation för barn med handikapp. Miljöns brister páförde därigenom barnen och ungdomarna ytterligare handikapp, som gav omgivningen skenbara bevis för att särlösningar av detta slag behövdes. Först så småningom började de psykiska behoven uppmärksammas liksom de kvaliteter i miljön som påverkar konsekvenserna av handikappet. Omsorgslagen ledde i flera län till en uppbyggnad av nya enheter, vilket underlättade kontakterna mellan många barn och deras föräldrar. Ökade resurser i de egna länen minskade också behovet av specialsjukhusplatser för barn. Vissa psykotiska och fysiskt handikappade barn och ungdomar fick dock fortfarande sin undervisning och bostad på institutioner utanför hemlänet. institutionerna förbättrades materiellt och verksamhetens inne-

124 Habilitering av barn och ungdomar

häll blev gradvis bättre. Ett allt större intresse ägnades institutionens kvalitet som barns uppväxtmiljö. Detta resulterade i att nya enheter började byggas upp enligt den lilla gruppens princip. Institutionsskadornas orsak och uttryck blev uppmärksammade och denna kunskap ledde till en medvetenhet om att bostadens psykologiska egenskaper måste bli föremål för värdering i minst lika hög grad som materiella egenskaper. Därutöver började man göra jämförelser med andra barns och ungdomars sociala uppväxtvillkor. Det framstod alltmera orimligt att dra slutsatsen att ett handikapp skulle resultera i att rätten till gemenskap i samhället frånkändes den handikappade. En aktiv vårdideologisk debatt som förts i forskningsrapporter, fack- och dagspress har engagerat många. Genom denna har teoretiskt och praktiskt kunnande förenats och resulterat i modeller för avveckling av större enheter och utformning av nya bostadsformer. En rikhaltig dokumentation om institutionernas förändring föreligger från bl. a. socialstyrelsen och skolöverstyrelsen och ett flertal olika forskningsinstitutioner. Utvecklingen kan belysas med uppgifter rörande utvecklingsstörda barn och ungdomar. 1977 bodde 866 bam och ungdomar pä särskolinternat, medan siffran 1979 sjunkit till 622. Under motsvarande tid ökade antalet integrerade elevhem och inackorderingshem (för ungdomar inom yrkessärskolan). 1977 bodde sammanlagt 1 185 elever i sådana bostadsformer, medan antalet 1979 ökat till 1 290. Planer för de närmaste åren innebär ytterligare avveckling av platser på särskolinternat till förmån för integrerade elevhem. Det är en process som av de flesta berörda uppfattas som en självklar förändring. Antalet stora vårdhem för utvecklingsstörda barn och ungdomar minskar också successivt och ersätts på motsvarande sätt med integrerade bostäder. Det har bl. a. kunnat ske sedan en opinion skapats mot att skriva in barn i förskolåldem på vårdhem och genom att resurser ställts till förfogande för att ge stöd och avlösning åt föräldrahem och annat enskilt hem. Samtidigt har lägre platsantal fastställts för olika barnvårdhem och ansträngningar gjorts för att inom institutionen skapa mindre grupper på varje enhet. I en del landsting är avvecklingen av barnvårdhem i stort sett fullbordad, i andra är den förberedd genom långtgående planer. De* föreligger emellertid skillnader mellan landstingen i detta avseende. De avspeglas också i den tabell som avser boendeform för samtliga utvecklingsstörda barn och ungdomar 1980.

Habilitering av barn och ungdomar 125

Tabell Boendeform för samtliga utvecklingsstörda barn och ungdomar den 1 november 1980

Boendeform Barn och ungdomar

Antal %

Föräldrahem 8 717 69,5 Egen bostad 1 1 5 0,9 Annat enskilt hem 737 5,9 Elevhema 1 551 12,4 lnackorderingshem 66 0,5 Vârdhem 1 107 8,9

a Elevhem = avser bostad vid internatskola för ca 1/3 av gruppen. b Annan boendeform = avser institutioner utanför omsorgsverksamheten, ex. spädbarnshem och sjukhem för psykiskt sjuka barn.

överväganden och förslag

Vi har beskrivit en utveckling från stora institutioner för handikapbarn och ungdomar till bostadsformer som har förutsättpade

ningar att enligt våra principiella utgångspunkter ge normaliserade

livsvillkor. Under denna process har ökade insikter vunnits om att barn och ungdomar som bor i kollektiva bostadsformer behöver tillförsäkras en miljö som kan möjliggöra stabila och djupa känslomässiga kontakter med vuxna. Detta är basen för en utveckling som hos den handikappade skall leda till en uppfattning om den egna personen och en sådan trygghet i samspelet med omgivatt en utveckling till självständighet kan ske. Det är också en ningen grund för att ta emot och dra nytta av kunskaper och erfarenheter. Bostadsmiljön bör dessutom vara så utformad och ha sådant innehåll att barnet har möjlighet att känna igen situationer och använda förvärvade färdigheter också i andra miljöer. Förutsättbör finnas för att respektera barnet som individ. ningar l vad mån dessa krav kan förverkligas belyses bl. a. om en kollektiv boendeform analyseras från följande utgångspunkter:

126 Habilitering av barn och ungdomar

1. Egenskaper hos den grupp som utgörs av barn och personal t. ex. D antal D sammansättning D frekvens av förändringar D kunskaps- och erfarenhetsnivå hos personalen.

2. Gruppens samspel med omgivningen t. ex. D kontakter med föräldrahem och veckoslutshem D samarbete med skola, fritidsverksamhet och olika behandlingsinstanser D samverkan med andra bostadsenheter D ställning i den administrativa organisation som gruppen tillhör.

3. Lokalisering t. ex. i förhållande till

D barnens föräldrahem D skola och behandlingsinstanser D andra bostadsenheter D omgivande samhälle och dess service

Det kan då framkomma att inbyggda hinder finns för att förverkliga målet att erbjuda en god uppväxtsituation. Det kan t. ex. vara att gruppen är stor, personalen ofta skiftar, samspel med barnens andra närstående karakteriseras av psykologiska och praktiska komplikationer och verksamheten isoleras från övrig samhällsservice. Vi anser att sådana hinder på alla sätt måste motverkas och att det bäst sker genom att utforma den kollektiva bostaden efter de kvalitetskrav som vi uppställer i det följande. De bygger på våra principiella utgångspunkter och innefattar erfarenheter och forskningsresultat som samlats om handikappade barns och ungdomars behov. Den fortsatta utvecklingen måste inriktas på att avveckla stora

institutioner som specialsjukhus, vårdhem och elevhem i form av

internat. Vi avser då både institutionerför utvecklingsstörda och för rörelsehindrade eller eljest fysiskt handikappade barn och ungdomar. De regionala institutioner, som finns för den senare gruppen, bör i takt med att resurser byggs upp inom varje län dels bli inriktade på handikappade barn och ungdomar inom det egna länet, dels få en utformning som vi behandlari det följande om kvalitetskrav på grupphem. Nya sjukhus- eller anstaltsliknande institutioner skall inte heller tillkomma. Vi hävdar att den process som startat givit sådana kunskaper att mycket stora ansträngningar måste göras för att påskynda en förändring av uppväxtvillkoren för de handikappade

D

Habilitering av barn och ungdomar 127

barn och ungdomar som fortfarande har stora institutioner som

stadigvarande hem.

En viljeinriktning bör vara att målet om avveckling av dessa institutioner uppnås inom en femårsperiod fr. o. m. det år då lagen om vissa handikappomsorger (LHO) träder i kraft. Vi föreslår att specialsjukhus, vårdhem för barn och elevhem

anordnade som internat (enligt omsorgslagen och elevhemslagen)

successivt ersätts med integrerade bostäder för vilka vi föreslår beteckningen grupphem. Som vi tidigare konstaterat har på vissa häll sådana bostäder redan utvecklats både för utvecklingsstörda och rörelsehindrade barn och ungdomar. Vi har funnit fördelar i en beteckning som enbart markerar att det rör sig om ett hem för flera personer- utan hänsyn till ålder, form av handikapp eller verksamhet utanför bostaden. Till beteckningen grupphem knyter vi vissa grundläggande kvalitetskrav samtidigt som utformningen förutsätts variera efter individuella behov. Ett grupphem skall ligga i ordinär bostadsbebyggelse och utformas så att barnen får tillgång till ett hems och dess omgivnings möjligheter till träning och stimulans. Erfarenheter har visat att det är en fördel om några (ex. 3) grupphem ligger i närheten av varandra. Dock bör de ej ligga i omedelbar anslutning till varandra. Antalet barn i ett grupphem föreslås helst ej överstiga fyra. Med flera barn måste antalet personal öka. Därmed blir kontakterna inom gruppen så många att det uppstår svårigheter- inte minst för psykotiska barn - att etablera och fördjupa kontakter med enskilda inom gruppen. Stor vikt skall läggas vid gruppens sammansättning. l de flesta fall är det en fördel om barnen har skiftande ålder och självstän-

dighetsnivå. Grupphem skall kunna erbjuda barnen en stadigvarande bostad.

Men strävan bör vara att barnen tillbringar veckoslut och lov i föräldrahem eller hos en stödfamilj. Grupphemmets personal skall stimuleras att hålla täta kontakter med barnens anhöriga och utveckla former för samverkan mellan barnens olika miljöer som skola och fritidsverksamhet. Ett sätt att underlätta detta är att enskilda barn och ungdomar återkommande företrädes av vissa medlemmar i personalgruppen. Vid personalplanering bör sådana hänsyn tagas att barnen medges valfrihet beträffande deltagande i fritidsaktiviteter. Detta är inte minst viktigt för den funktion som grupphem kan ha för handikappade ungdomars träning till vuxenliv och frigörelse från föräldrahemmet. Barn som bor i grupphem skall ha tillgång till service från organisationen för samordnad habilitering på samma sätt som

128 Habilitering av barn och ungdomar sou 1981;25

hemmaboende barn. De skall också anvisas kontaktperson i

distriktslaget.

Vi förordar inte att vissa grupphem får karaktär av behandlingshem eller särskilda enheter som helt präglas av medicinsk vård. Barns behov av psykoterapeutiska insatser eller medicinsk omsorg måste självfallet tillgodoses. Detta bör ske genom att konsultfunktioner knyts till bostadssituationen och genom att närpersonalen har en grundutbildning som motsvarar situationens krav. Personalen skall dessutom ha möjligheter att kontinuerligt vidareutveckla sina kunskaper. l de situationer barnets tillstånd kräver sjukhusvård skall sådan erbjudas som för andra barn och ungdomar men med en markering av betydelsen av att täta kontakter vidmakthålles både med anhöriga och med personal vid grupphemmet. Barnet bör ha möjlighet att återgå till samma bostad som före sjukhusvistelsen. Ansvaret för grupphem skall åvila landstinget genom dess habiliteringsnämnd. Ett nära samarbete förutsätts mellan landstinget och de kommunala instanser som ansvarar för och handlägger frågor rörande

bostadsförsörjning och boendemiljöplanering i enlighet med vad

som i propositionen om socialtjänst anförs om handikappades bostäder.

Vi föreslår vidare att habiliteringsnämnden skall eftersträva att

handläggning av bostadsfrågor för handikappade barn och vuxna samordnas. Flyttningar mellan olika bostäder måste alltid genomföras med stor varsamhet och lyhördhet för individens behov. Nuvarande situation medför att många ungdomar forceras till en flyttning i samband med att skolgången avslutas och elevhemstiden därigenom upphör. Större möjligheter att anpassa tidpunkten för (eller ibland helt utesluta) en flyttning skulle erbjudas med en samlad planering för barn- och vuxenbostäder. Fördelar är också

att hämta beträffande personalplanering (utbildning, rekrytering,

utformning av flexibla stödinsatser).

Ansvaret för att verkställa planering och drift av grupphem

föreslås ligga hos en särskild organisation under habiliteringsnämnden. Därigenom slår vi ytterligare fast att boendefrâgor rör möjligheterna för handikappade barn och ungdomar att stadigvarande eller för kortare perioder erbjudas ett hem. Behandlingsinsatser kan behöva tillkomma. De bör förmedlas i ett nära samarbete mellan företrädare för habiliteringsorganisationen och personal i grupphem kring enskilda barns behov av sociala, psykologiska, medicinska och pedagogiska åtgärder. Det gäller också vid korttidshem som i vissa fall används för perioder av mera intensiv kontakt med habiliteringslagets personal.

Habilitering av barn och ungdomar 129

Vi ser bostadsfunktionen som skild från skola och undervisning. l den process som inneburit att utvecklingsstörda från att ha samlats för undervisning till ett fåtal ställen nu får sin undervisning i

integrerade klasser, var det inledningsvis nödvändigt att arrangera

bostäder i internat. Praktiska skäl talade då för en gemensam organisation av skola och boende. Värdet av den specialpedagogiska kunskap som överfördes från skolans personal till boendepersonalen skall inte förringas. Det har emellertid framstâtt allt tydligare att skolan och boendemiljön spelar olika roller i barnets utveckling. Kunskaper om detta har inte minst tillkommit sedan många barn, också gravt utvecklingsstörda, flerhandikappade och psykotiska, alltmer bor kvar hos sina familjer. För att värna om och utveckla dessa olika och betydelsefulla kvaliteter hos skola och bostadsmiljö ter det sig helt naturligt att också föreslå en organisatorisk uppdelning. samarbetsformer kring det enskilda barnet skall utvecklas från de erfarenheter som samlats i nuvarande organisation. Samverkan bör också komma till stånd beträffande planeringsfrägor för att möjliggöra en avstämning i förhållande till skolans elevunderlag och lokalisering av undervisningsenheter. Sammanfattningsvis vill vi starkt framhålla att sjukhus- eller anstaltsliknande institutioner måste upphöra att vara uppväxtmiljö för barn och ungdom. Vi har inte funnit att t. ex. behov av medicinska omsorger eller särskilt stöd på grund av sociala komplikationer kan motivera boendeformer som avviker från de kvalitetskrav vi uppställt för grupphem. Däremot är det väsentligt att kunna tillföra grupphemmen varierande stödresurser. En avveckling av befintliga institutioner samordnad med en

utbyggnad av alternativa bostads- och stödresurser måste priori-

teras. Varje huvudman bör upprätta preciserade avvecklingsplaner, av vilka bl. a. bör framgå inom vilken tidrymd omstruktureringen skall äga rum, vilka alternativa bostadsformer och stödresurser som kommer att ställas till förfogande och i vilka etapper processen planeras. Särskild vikt bör läggas vid anhörigas och närpersonals möjligheter att delta i en sådan planering. Som tidigare nämnts har planer upprättats och till stora delar också verkställts i vissa landsting. Vi föreslår att tillsynsmyndigheten svarar för att erfarenheter dokumenteras och sprids iform av förslag till uppläggning av avvecklingsplaner. Särskilt bör beaktas behovet av att personalutbildning och .utveckling av olika stödresurser kommer till stånd innan en successiv utflyttning sker. Vidare anser vi det väsentligt att markera att insatserna under en avvecklingsperiod väl fördelas mellan nya bostadsenheter och den

130 Habilitering av barn och ungdomar

institution som så småningom skall upphöra. Det är inte försvarbart att de barn och ungdomar som sist erbjuds annan bostad skall

åsamkas ytterligare kvalitetsförsämringar genom bristfälliga per-

sonalresurser eller låg materiell standard.

5.3 Undervisning

E/evgrupper Undervisningen av utvecklingsstörda ligger vid sidan av den allmänna undervisningen. 1944 ålades landstingen att svara för undervisningen av de utvecklingsstörda barn som, enligt den tidens

synsätt, hade möjlighet att tillgodogöra sig undervisning. Genom

1967 års omsorgslag vidgades rätten till till alla

undervisning

utvecklingsstörda barn och ungdomar, även till dem som tidigare uppfattats som obildbara. Undervisningen av psykotiska barn och ungdomar visar en mycket splittrad bild. Det finns exempel på att psykotiska barn undervisas i den allmänna skolan. l många fall har de då stöd i en eller annan form. Men flertalet psykotiska barn och ungdomar hänvisas till andra skolformer. Dels finns elever vid de statliga skolorna för flerhandikappade elever, dels är verksamheten vid de

läkepedagogiska institutenl till stor del uppbyggd för dessa barn.

Som tidigare nämnts går emellertid en stor del av de psykotiska eleverna i särskolan. Undervisningen av flerhandikappade elever är uppdelad pä liknande sätt. En del får del av grund- eller gymnasieskolornas

specialundervisning, andra undervisas vid statliga specialskolor

och åter andra ingår i särskolans specialundervisning. Enligt skolöverstyrelsens statistik fanns är 1979 127 utvecklingsstörda barn och ungdomar i landet vilka ej erhöll någon undervisning över huvud taget, trots att de formellt var skolpliktiga.

Nuvarande förskol- och sko/verksamhet Samhällets barnomsorg har kommunerna som huvudmän och består av förskol- och fritidshemsverksamhet. Förskolverksamhet bedrivs huvudsakligen i form av förskola

(daghem och deltidsgruppl samt familjedaghem.

Kommunerna skall planmässigt bygga ut förskolor, familjedaghem och fritidshem. Man är skyldig att ge alla sexâringar plats i förskola. Barn som av fysiska, sociala, språkliga eller andra skäl är i 1 Skolhem i antropo- behov av särskilt stöd i sin utveckling har genom 6 § barnomsorgssofisk regi. lagen rätt till förtursplats i förskola eller fritidshem.

Habilitering av barn och ungdomar 131

Genom en uppsökande verksamhet skall kommunerna ta reda på villa barn som har detta behov. Barn med handikapp är en av de grupper som 6 § avser. Stazligt driftbidrag till kommunernas barnomsorger beräknas med hänsyn till att handikappade barn ingår och att dessa ställer särskilda krav på resurser. Vid sidan om den kommunala förskolverksamheten finns för utvecklingsstörda barn förskolverksamhet inom särskolans ram. Denna, som står öppen redan för barn i 3-4 års åldern och i vissa fall vid lägre ålder, har landstingen och inte primärkommunerna som huvudmän. För rörelsehindrade förskolbarn finns specialförskolor anknutna till sjukvårdens behandlingscentraler för rörelsehindrade barn. Tendensen är dock att sådana förskolor avvecklas och att de rörelsehindrade eleverna ingår i vanliga förskolor. Bamomsorgsgruppen inom Socialdepartementet har haft i uppdrag att utreda ansvarsförhållandet mellan kommun och landsting när det gäller handikappade barns förskolvistelse. Utredningen behandlade rörelsehindrade, hörselskadade och döva, synskadade samt utvecklingsstörda barns förskolsituation. Kommunerna bör enligt barnomsorgsgruppen ha huvudansvaret för förskolvistelsen och landstingen bör svara för habiliteringsinsatser och rådgivning i den kommunala förskolan. För utvecklingsstörda barns förskolvistelse ansåg barnomsorgsgruppen i princip att kommunerna borde ha ansvaret men lämnade inga förslag i avvaktan på vär utredning. Barnomsorgsgruppens förslag (SOU 1975:87 och Ds S 1976:7) om handikappade barns förskolevistelse har åtföljts av rekommendationer från kommunförbunden och överlämnats till vår kommitté. Också integrationsutredningen utreder förskolverksamhet för handikappade barn. Barn som fyller sju är har skolplikt till dess de fyller sexton år. Den allmänna undervisningen av barn i dessa åldrar meddelas i grundskolan. Grundskolan omfattar nio årskurser uppdelade på låg-, mellan- och högstadium. Primärkommunen är huvudman för grundskolan. Inom grundskolan anordnas spec/a/underv/sn/ng för de barn som har svårt att följa den vanliga undervisningen. Undervisningen anordnas i särskilda undervisningsgru pperför elever med påtagliga fysiska handikapp, uttalade sociala och känslomässiga störningar eller andra skolsvårigheter. För barn som inte kan delta i vanligt skolarbete på grund av handikapp eller sjukdom anordnas särskild undervisning. Denna anordnas vanligtvis enskilt för eleven och skall så långt som möjligt motsvara den undervisning som barnet inte kan delta i. Om grundskolans övriga stödjande åtgärder inte är ändamålsen-

132 Habilitering av barn och ungdomar SOU

1981:26

liga och om särskilda skäl föreligger får anpassad stud/egäng anordnas för enskild elev. l den

anpassade studiegången ingår undervisning i grundläggande färdigheter med syfte att eleven skall

få ökad social Elevens

handlingsberedskap. individuella utbildningsprogram utformas av skolan i samarbete med elev och

föräldrar. Sko/hälsovården skall främst vara förebyggande. Den följer elevernas utveckling, söker bevara och förbättra deras och fysiska psykiska hälsa och verkar för sunda levnadsvanor hos eleverna. Elever med vissa brister i hälsotillståndet läkarundersöks så ofta

skolläkaren finner anledning till detta. Med brister i hälsotillståndet avses långvariga sjukdomar, handikapp, sjukdomskänslighet

m. m. Den utveckling av grundskolan som kan förutses av präglas reformer som riksdagen nyligen beslutat om eller som är under

utredning. Vi tänker här på skolans inre arbete (SIA), statsbi-

nytt dragssystem, ny läroplan, ändrad skoladministration och de för-

ändringar som förestär beträffande lärarutbildningen. Undervis-

ningen av handikappade elever kommer också i hög grad att bli beroende av utredningarna om elevvårdenl och specialundervisningen. Elever som har genomgått årskurs 9 i grundskolan eller har motsvarande kunskaper är behörig att vinna inträde i linje i gymnasieskolan. Denna skola skall ge kunskaperför yrkesverksamhet eller för fortsatta studier. Utbildningen är lägst tvåårig och högst fyraårig. Primärkommunerna är i praktiken huvudmän för samtliga studievägar inom gymnasieskolan med undantag för utbildning i jord- och skogsbruk samt hälso- och sjukvård. För sistnämnda linjer är landstingen huvudmän. För elever som har svårigheter att tillgodogöra sig gymnasieskolans undervisning anordnas stödunderv/.sn/rzg. specialundervisning ordnas för elever med syn- eller hörselskada, rörelsehinder och intellektuell utvecklingshämning. Samordnad specialundervisning står öppen förutom för dessa handikappgrupper även för elever med läs- och skrivsvårigheter. Gymnasieskolan har i likhet med grundskolan undervisning av sjuka elever samt skolhälsovård. Undervisningen av hörsel-, syn- och talskadade elever sker också l l sou 1979:78, inom specialskolor, för vilka staten är huvudman. Skolplikten för Mål och medel för eleverna där ärförlängd med ett år. Verksamheten i specialskolorhälso- och sjukvårna. skall så nära som möjligt överensstämma med vad som den, föreslår Hälsoerbjudes inom den allmänna skolan. Som en konsekvens härav och sjukvârdsutredatt lands- finns i specialskolförordningen likartade bestämmelser om skolhälningen tingen blir huvudman sovård, specialklass, samordnad specialundervisning och särskild för skolhälsovården. undervisning.

Habilitering av barn och ungdomar 133

lntegrationsutredningen har i betänkandet Huvudmannaskapet

för SOU 1979:50, föreslagit att huvudmannaska-

specialskoian,

pet för specialskolorna skall ligga kvar på staten. l förslaget ingår de elever - Ekeskolan i specialskolor som har flerhandikappade och Ãsbackaskolan i Gnesta.

Örebro, Hällsboskolan i Sigtuna

Inom särskolan undervisas elever som är utvecklingsstörda, dvs. intellektuellt funktionshämmade med behov av särskilda undervis- Särskolan skall således ta emot elever som ej kan ningsinsatser.

i grundskola och gymnasieskola elleri

tillgodogöra sig undervisning inom dessa skolformer. Detta innebär att

specialundervisning

särskolans elevantal blir beroende av grundskolan och gymnasie-

skolan och de resurser för specialundervisning som finns där.

Särskolans undervisning organiseras i klasser och grupper. Enskild förekommer inom den särskilda undervisundervisning

men också där kan gruppundervisning förekomma.

ningen, Särskolan och dess utveckling fram t. o. m. 1977 har presenterats i vår kartläggningsrapport om omsorger om utvecklingsstörda, Ds S 1978:9. Läsåret 1967/68, läsåret före omsorgslagens ikraftträdande, undervisades 5 962 elever i särskolans olika skolformer. Tolv år senare hade elevantalet ökat till 12 480 elever. är huvudsakligen föranledd av ökat elevantal i förskolan,

Ökningen

införande av träningsskola och särskild undervisning samt förlängd

skoltid i yrkesskolan.

Fördelning på skolformer 1967/68 resp. 1979/80:

Läsår För- Grund- Tränings- Yrkes- Special- Särskild Totalt skola särskola skola skola klasser undervisning

861 845 - 11 5 962 1967/68 516 3 729 1320 3 812 2174 3189a 1244 741 12 480 1979/80

a Elevantalet fördelas i stort sett lika på de olika yrkesskolformerna yrkesutbildning, yrkesträning

och verksamhetsträning.

Ds S 1 97819, att särskolan utvecklas mot allt I rapporten, angavs främst som klasser men

mer integrerade former, lokalintegrerade

av elever i andra skolformer. l även med individuell integrering

konstateras att nästan alla grundsärskolans klasser,

rapporten än hälften av och en tredjedel av

något mer träningsskolans

klasser är Beträffande de

yrkessärskolans lokalintegrerade.

förskolebarnen var en majoritet av dem indivi-

utvecklingsstörda

eller i vanliga förskolor.

duellt i grupper integrerade

134 Habilitering av barn och ungdomar Den utveckling som skett under en tioârsperiod framgår av följande tabeller: Individuellt integrerade, lokalintegrerade och segregerade elever i särskolans förskola och yrkesskolaa

a lndividualintegrering av grundsårskolelever och i någon mån träningsskolelever pågår i några län som försöksverksamhet. Läsåret 1980-81 ingår ett 60-tal elever i försöksverksamheten i

Jämtlands, Stockholms samt Östergötlands län.

/ntegrerade och segregerade klasser i särsko/an (Individuellt integrerade elever ingår ej)

Läsår Förskola Grundsär- Tränings- Yrkesskola Specialskola skola klass

lnt. Seg. lnt. Seg. lnt. Seg. lnt. Seg. Int. Seg.

1969/70 22 180 202 228 33 223 10 94 - - 1979/80 51 26 443 32 256 123 150 293 119 200

l kartläggningsrapportens redovisning av personalsituationen i Särskolan belyses utökningen av antalet lärartjänster, varav slutsatsen dras att elevernas undervisningsbehov allt bättre har tillgodosetts. Brister påpekas emellertid inom elevvärden, där psykolog- och kuratorstjänster anges vara för fâtaliga. På samma sätt är elevassistentfrågan inte tillfredsställande löst. lnom flera områden pågår eller har slutförts utredningar, vilka på sikt väntas få återverkningar också på särskolans personal. Vi tänker här på utredningar om lärarutbildning, elevvård, specialundervisning samt skoladministration och söker i det följande att också beakta dessa utredningars förslag. Särskolans organisation och arbetsformer, huvudmannaskap, tillsyn, lagstiftning och finansiering är fortfarande i stort sådan som rapporten Ds S 1978:9 beskriver.

Habilitering av barn och ungdomar 135

och

överväganden förslag

Färska/verksamhet för utvecklingsstörda och psykotiska barn l Undervisning av psykiskt utvecklingsstörda, Ds S 1979:10, i det fortsatta benämnd undervisningspromemorian, överväger vi målsättningen för förskolan för utvecklingsstörda barn. Där förordar vi större överensstämmelse med förskolan för andra barn, i så måtto att sociala motiv bör jämställas med pedagogiska motiv för

utvecklingsstörda barns förskolvistelse.

Skälen för detta är handikappade barns behov av social gemenskap för sin utveckling samtidigt som de behöver tidig pedagogisk stimulans, en undervisning som medvetet måste anpassas till elevernas behov och förutsättningar. Ett ytterligare skäl är att föräldrarna behöver avlösning i sin vårduppgift. Vi vill emellertid lägga stor vikt vid att det handikappade barnets behov av specialpedagogik inte blir eftersatt då det får uppleva en större social stimulans genom samvaron med icke handikappade barn. Beträffande organisationen av förskolverksamheten uttalar vi i att individuell integrering av utveck-

undervisningspromemorian

lingsstörda barn i vanlig förskolgrupp bör bli _den huvudsakliga

organisationsformen i framtiden. Vanlig förskola är för de flesta handikappade barn det i alla avseenden bästa alternativet. Vanlig förskola medger både utvecklande social gemenskap med andra barn och närhet till hemmet, så att barnens kontakt med föräldrarna kan hållas obruten. Men

situationen är ännu så länge den att många rörelsehindrade och

utvecklingsstörda barn går i specialförskola eller särskilda förskolavdelningar. Dessa förskolor har i vissa fall sina lokaler inom barnstugorna, i andra fall är de knutna till vårdhem eller sjukvårdsklinik. Det krävs självfallet materiella och personella resurser för handikappade barns förskolvistelse. Dessa kan enligt vår mening inom förskolor vid individuell så gott som alltid tillgodoses vanliga Den för handikappade barn speciella metodiken kan integrering. också komma förskolan till del och tillämpas vid individuell integrering. Detta kan åstadkommas dels genom konsultinsatser, som redan nu finns för individualintegrerade särförskolebarn, dels genom utbildningsinsatser för lärare. När ett handikappat barn integreras i vanlig förskola får det möjlighet till normala sociala erfarenheter samtidigt som obrutna kontakter kan vidmakthållas med människor i barnets omgivning. Fördelarna av detta är så uppenbara att målet nu måste vara individuell av psykotiska och utvecklingsstörda barn i integrering

Habilitering av barn och ungdomar

SOU 1981 ;26

vanlig förskola. l få fall finns till särskilda

anledning förskolgrupper,

som då emellertid bör kunna

lokalintegreras i byggnad med vanliga förskolgrupper. I varje fall får inget handikappat barn utestängas

från förskola.

Utvecklingen av den individuella integreringen leder i realiteten

till att särskolans förskola går upp i den primärkommunala barnomsorgen. Denna betjänar redan nu i stor utsträckning också daghemsverksamheten för utvecklingsstörda barn. Konsekvenserna av individuell blir efterhand

integrering att särskolans förskola

och daghem för barn

enligt omsorgslagens bestämmelser blir överflödiga som omsorgsformer. Vi föreslår

därför att särskolans förskola och daghem för barn som upphör särskilda omsorgsformer i samband med särskolans

reformering enligt förslagen i det

följande och ersätts av förskolverksamhet enligt socialtjänstlagen.

På motsvarande sätt föreslår vi att de få kvarvarande specialförskolorna för andra barn

handikappade som landstingen enligt elevhemslagen är huvudman

för, överförs till de primärkommuner där de är geografiskt belägna. Barnen bör därvid så

långt möjligt integreras i vanliga förskolor.

l de fall särskild behöver

förskolgrupp finnas, t. ex. för döva barn,

förutsättes att kommunen anordnar sådan verksamhet och då i

nära anslutning till sin vanliga förskolverksamhet. En sådan förskol-

grupp kan också utgöra en basresurs som underlättar individuell

integrering. Sådan integrering kan också understödjas genom

andra insatser, t. ex. genom att de

barndomspsykotiska och utvecklingsstörda barnen får tillgång till personell assistans.

Exempel finns också på

Iokalanpassning som ger sköra barn möjlighet till

avbrott från kollektiv samvaro med andra barn.

Vi vill understryka att

barnomsorgslagens (fr. o. m. 1982 social-

tjänstlagens) bestämmelser om förtur för handikappade barn till barnomsorg gäller för psykotiska och

utvecklingsstörda barn.

Viktigt är att de tidiga pedagogiska insatserna som i dag finns för 1-2 åriga utvecklingsstörda barn

och som s. k. hemundervis-

ningslärare svararför, fårfortgå i erforderlig utsträckning. Samma

behov av

tidiga pedagogiska insatser finns även för andra handi-

kappade barn i samma ålder.

Ett problem som följer på från särskilda

övergången förskolgrup-

per för

utvecklingsstörda barn eller specialförskola för andra

handikappade barn till individuellt integrerad undervisning är frågan om lärarnas framtida Vid sidan av sin anställning. utbildning

till förskollärare har många lärare

speciallärarutbildning. Vi anser

att alla bör erbjudas anställning inom kommunal

förskolverksamhet. Där bör de som

tjänstgöra andra förskollärare med ansvar för

grupp av barn. Särskilt de med

speciallärarutbildning bör kunna

SOU 1981125 Habilitering av barn och ungdomar 137

kombinera ett arbete i barngrupp med hemundervisning av handikappade barn enligt ovan eller konsultinsatser till andra lärare som har handikappade barn individuellt integrerade i sina grupper. En vanlig organisation väntas bli att dessa förskollärare i mindre kommuner både arbetar med grupp och med hemundervisning. l större kommuner kan det däremot finnas underlag för renodlade tjänster för hemundervisning eller konsultverksamhet. Under 5.6 lägger vi förslag om landstingskommunal habiliteringsorganisation, där förskollärare skall ingå i såväl centrala lag som distriktslag. Också dessa tjänster bör kunna besättas av förskollärare med speciallärarutbildning och med god erfarenhet av arbete bland handikappade barn. En annan konsekvens är att socialstyrelsen blirtillsynsmyndighet för förskolverksamhet för utvecklingsstörda och psykotiska barn. Det är då nödvändigt att socialstyrelsen har tillgång till personal med kunskap och erfarenhet av utvecklingsstörda och psykotiska barn och specialpedagogisk kompetens inom förskolområdet.

Undervisning av barn över 7 år l direktiven för vår utredning ingår bl. a. att lägga förslag om särskolans undervisning av psykotiska och utvecklingsstörda barn

över 7 år - inom skola för grundundervisning (grundsärskola), träningsskola eller någon av särskolans specialundervisningsfor-

mer. Beträffande grundskolans specialundervisning och specialskola har integrationsutredningen motsvarande utredningsuppdrag. Fördelningen av elever mellan grundskola och särskola bygger på många års erfarenhet. Före omsorgslagens ikraftträdande

genomfördes regelbundet intelligensmätningar på eleverna inom

den allmänna skolans hjälpundervisning och inom särskolan. Resultaten av dessa testningar låg sedan tillsammans med andra bedömningsgrunder som underlag för vilka elever som skulle hänföras till resp. skolform. Testningarna har i detta syfte kommit ur användning under början av 70-talet, utan att detta inneburit begåvningsmässig förskjutning mellan de båda skolformerna. Något motiv för ändrad gräns mellan de båda skolformerna har vi inte funnit, ej heller har behov därav påtalats till oss. Vi föreslår därför att sårskolan också i fortsättningen skall stå öppen huvudsakligen för de elever som nu undervisas där.

Skolplikt, inskrivningsformer Vi har också uttalat i vår undervisningspromemoria att vi hyser sympati för att avdramatisera och förenkla inskrivningen till

Habilitering av barn och ungdomar

särskolan.

Samtidigt vill vi att utvecklingsstörda elever i likhet med

andra enbart skall ha skolplikt och ej någon mera omfattande särskolplikt. Vår är att varken

bedömning särskolplikt eller särskilda inskrivningsformer längre behövs.

Beträffande särskolplikten, som kan gälla till 23 år, framhöll t. ex. riksförbundet FUB att denna underströk samhällets

skyldighet att ordna undervisning för elever över

16 år. Det ansvar som ligger på huvudmännen och den tillsyn som länsskolnämnd och skolöverstyrelsen svarar för anser vi vara

tillräcklig garanti för att undervis-

ning skall komma till stånd.

Någon särställning med speciell

skolplikt för utvecklingsstörda kan ej heller motiveras av andra skäl.

Utbyggnaden av den gymnasiala skolan har gjort skolgång naturlig

och för

vanlig ungdomar upp till 20 års ålder. Situationen

på arbetsmarknaden talar inte heller

för tidigt avslutad skolgång. Det

finns därför ingen att tro att

anledning utvecklingsstörda elever

eller deras föräldrar ser annorlunda av

på behovet utbildning än vad

andra elever och föräldrar därför gör. Vi föreslår att särskolplikten upphör, varvid vanlig skolplikt kommer att gälla även för utveck-

lingsstörda barn och ungdomar.

lnskrivningsproceduren till särskola har bl. a. till uppgift att svara

för att barn som ej kan följa den ordinarie

undervisningen i den

allmänna skolan kommer till särskola.

Beslut om inskrivning i

särskolan är också formellt en akt som kan få administrativa och t. o. m. rättsliga följder för den som beslutet avser.

Den allmänna synen på

specialundervisning har väsentligen

ändrats sedan slutet av 60-talet då omsorgslagen trädde i kraft. Man är nu alltmer medveten om att en

handikappad elev som

behöver också skall få sådan.

specialundervisning lnskrivningsbe-

slutens administrativt bindande har också betydelse i konsekvens härmed tonats ner.

Polisingripande med stöd av omsorgslagen

förekommer t. ex. nästan

aldrig.

l remissyttrande till oss har påtalats att särskilda beslut om vilka

elever som skall tillhöra särskolan måste finnas även i framtiden.

Det är bl. a. nödvändigt att ha kännedom om elevunderlag för att

kunna organisera skolformer, klasser, grupper och specialundervisning. Man måste också kunna bevaka att särskolans elever får

adekvata och tillräckliga resurser. En reform av deras skolgång

måste kunna utvärderas så att svar kan ges om reformen inneburit bibehållen resursnivå eller ej.

Enligt vår mening behövs inte nuvarande former för i

inskrivning

särskolan. Samma rutiner som finns för

planering av specialundervisningen inom

grundskolan bör även vara tillfyllest för att organi-

sera särskolan. Angeläget är emellertid att planeringen av särsko-

lan sker i nära kontakt med motsvarande

planering av grundskolan

och dess

specialundervisning.

Habilitering av barn och ungdomar 139

Frågan om hur resursnivån för särskolan skall kunna kontrolleras före och efter en skolreform är motiverad att diskutera. Vi vill självfallet att särskolans elever skall gynnas av de ändringar som vi föreslår. För att kontrollera detta kan inskrivningsformerna vara av värde. Vi kommer emellertid i det följande att förorda ett system för statsbidrag som enligt vårt förmenande leder till bibehållen resursnivå. Om detta förslag av någon anledning ej skulle godtas, finns behov av precisering av vilka som är särskolelever- kanske t. o. m. med särskilda inskrivningsformer. Vi vill emellertid utifrån nuvarande förutsättningar ifrågasätta inskrivningsformerna för särskolan. De kan uppfattas diskriminerande samtidigt som de är otidsenliga. Vi föreslår därför att de avskaffas och ersätts med former som gäller för grundskolan och dess specialundervisning. En sådan ändring måste öka möjligheterna till goda relationer mellan hem och skola. Att grundskolan och särskolan därigenom får samma rutinerför inskrivning måste också öka förutsättningarna att integrera undervisningen av psykotiska och utvecklingsstörda barn i det allmänna skolväsendet.

Grundundervisningens längd Om enbart skolplikt skall gälla även för särskolans elever kan antalet läsår för grundsärskola och träningsskola ifrågasättas. Skolplikten upphör vid 16 år, men för genomgång av grundsärskola eller träningsskola åtgår 10 år. Vid en skolstart vid 7 är har man således genomgått alla klasser först vid 17 års ålder.

lntegreringen av grundsärskolan och träningsskolan i grundsko-

lan talar för att grundundervisningen i särskolan bör vara nioårig. lntegreringen förutsätter inte att eleverna har likvärdiga kunskaper eller intellektuella förutsättningar. Däremot är det fördelaktigt att eleverna är på samma äldersnivå och har gemensamma intressen med sina jämnåriga kamrater. Rent organisatoriskt har man också fördelar av att all grundundervisning är lika lång. De handikappade elevernas behov av mera omfattande skolgång för att inhämta grundläggande färdigheter och kunskaper gör att en minskning av tiden i grundsärskola eller träningsskola bör kompenseras genom förlängning av tiden i yrkesskolan. Grundsärskolans och träningsskolans tionde år skulle därvid kunna utgöra första årskurs i yrkesskolan. Vi kan inte finna att detta skulle vara negativt för eleverna. Rent organisatoriskt erbjuder det fördelar. Vi föreslår därför denna ändring.

Habilitering av barn och ungdomar

Grundsärskola, träningsskola, särskild undervisning

Skolformerna inom särskolan en

möjliggör begävningsmässig differentiering av eleverna. förenklat

Något kan sägas att grundsärskolan tar emot elever som kan

tillgodogöra sig teoretisk undervisning medan träningsskolan erbjuder en praktiskt inriktad undervisning. Inom särskild undervisning undervisas elever vilka av någon anledning ej kan undervisas tillsammans med andra ele-

ver.

Någon ändring av gränsen mellan grundsärskola och träningsskola har vi ej att föreslå.

anledning Elevernas intellektuella förutsättningar varierar i hög grad. har Många förutsättningar för

grundsärskolans mera avancerade medan

undervisning, andra har

svårigheter att ta del av

undervisning i grundläggande praktiska

färdigheter. Särskolan skall vara till för psykotiska och utvecklingsstörda elever

utan krav på nedre gräns för intellektuell förmåga. Det

är därför att särskolan

nödvändigt har denna vida spännvidd på den undervisning man erbjuder. Samtidigt måste det vara organisatoriskt förmånligt och ocksä utvecklande för särskolpedagogiken att uppdelningen på en praktiskt och en mera teoretiskt inriktad

skolform bibehålls. För att undvika nu förekommande mellan

förväxling begreppen

särskola och grundsärskola föreslår vi att grundsärskoleklass benämns stöd/dass. Någon motsvarande ändring av terminologin för andra särskolformer är ej

erforderlig.

Däremot har vi i

undervisningspromemorian ifrågasatt antalet

elever i den särskilda med

undervisningen hänsyn till att denna undervisning enbart varit avsedd för elever

som avnågon anledning ej kan undervisas i grupp med andra barn. En stor del av dem

som ingick i den särskilda undervisningen borde enligt vår uppfatt-

ning kunna ingå i klasser i grundsärskola eller i träningsskola för att därigenom komma in i en social gemenskap. l promemorian

uppskattades att underlaget för särskild bör undervisning vara

500-600 elever.

Enligt SÖ-statistik sker en av elevantalet påtaglig sänkning

inom den särskilda Elevantalet

1 undervisningen. är nu nära den nivå

Elevantal i särskild som vi funnit rimlig för denna

undervisningsform. SÖ omvittnar

undervisning: också att de här aktuella eleverna i allt större År utsträckning kommer in i klass- eller Vi har

1977 -1 130 elever gruppundervisning. därför här enbart

1978 - 907 elever anledning att understryka betydelsen av den utveckling som den

1979 - 741 elever särskilda undervisningen

genomgår. 1980 - 656 elever Den särskilda som mäste

undervisningen finnas kvar för vissa

(prognosuppgift) elever bör emellertid anpassas till resp. elevs behov av undervis- 1981- 618 elever ning. Vi har i

undervisningspromemorian pekat på att nuvarande

(prognosuppgift) statsbidrag till särskild

undervisning fått till följd att undervisningen

Habilitering av barn och ungdomar 141

vanligtvis begränsas till fem lektioner per vecka och elev. Detta måste vara olyckligt då det finns elever som är i behov av undervisning under full skolvecka - i första hand barndomspsykotiska barn och ungdomar under inskolning eller i akut skede av sin sjukdom. Andra kanske på grund av fysiska eller psykiska begränsningar endast orkar med någon timmes daglig pedagogisk stimulans. l undervisningspromemorian har vi beräknat att det sammanlagda behovet av särskild undervisning skulle kunna uppgå till 6 000 timmar per läsår med den begräsning av elevantalet som vi föreslår och med den utökade undervisning som många elever behöver. Detta timantal kan jämföras med antalet statsbidragsberättigade lärartimmar för särskild undervisning som läsåret 1977/78 uppgick till 7 200. Den individuella anpassningen av den särskilda undervisningen till deltagande elevers behov skulle kunna åstadkommas genom ökat normtal. Vi föreslår sålunda ny norm för statsbidrag till särskild undervisning med 10 veckotimmar per elev och vecka mot nuvarande 5. Sammantaget föreslår vi beträffande den särskilda undervisningen att denna enbart skall omfatta de elever som oundgängligen är i behov av särskild undervisning. Timantalet bör dimensioneras efter resp. elevs behov.

Undervisning på gymnasienivå

l vårt uppdrag ingår att överväga den gymnasiala undervisningen

för de barndomspsykotiska ungdomar som behöver undervisning i särskolan samt för Vi skall också föreslå even-

utvecklingsstörda.

tuell reformering av särskolans yrkesundervisning. Först kan konstateras att den undervisningen för

gymnasiala

handikappade inte är utbyggd i enlighet med de behov som finns. Speciellt saknas utbildningsvägar för intellektuellt utvecklingshämmade och därmed också barndomspsykotiska och utveck-

lingsstörda ungdomar som fått sin skolgång i grundskolan.

Men också målet för undervisningen av handikappade ungdomar kan ställas under debatt. Skall undervisningen ge allsidiga kunskaper och färdigheter och alltså vara en direkt fortsättning på barndomsskolan? Eller skall undervisningen vara yrkesinriktad? Situationen på dagens arbetsmarknad och erfarenheter från yrkesutbildningen av handikappade ungdomar ger enligt vår mening belägg för att undervisningen måste vara allsidig. Den bör ge förutsättningar för en vuxentillvaro och får inte enbart vara inriktad på arbetsförmåga eller möjligheter att få ett bestämt arbete. Det innebär att undervisningen bör bestå av kunskaps- och yrkesmässiga moment samtidigt som individens utveckling till en social

142 av barn

Habilitering och ungdomar

individ måste Eleverna

understödjas. skall vid sidan av kunskaps-

inhåmtandet och

yrkesundervisningen ges möjlighet till medvetande om sig själva samtidigt som de görs delaktiga i omgivande

sociala miljö.

Vi har inte

anledning att gå in på den gymnasiala utbildning som

finns inom

specialskolan och som ingår i integrationsutredningens

utredningsuppdrag. Däremot vill vi framhålla att gymnasieskolan

med dess så

specialundervisning långt möjligt bör svara för undervisning av handikappade elever och då även

för vissa

barndomspsykotiska och utvecklingsstörda. Det betyder att ovan

påtalade bristerför intellektuellt i första

utvecklingshämmade hand

mäste lösas inom gymnasieskolan.

Kravet på allsidighet i får inte undervisningen tränga undan

skolans uppgift att förbereda ungdomarna för kommande arbetsliv. S

Undervisningen av barndomspsykotiska och utvecklingsstörda

elever mäste målmedvetet arbeta med sikte på att eleverna som vuxna endera får eller

arbetsanställning placering på dagcenter.

Ambitionerna bör givetvis vara att så som

många möjligt skall få anställning på öppna marknaden eller inom

Samhällsföretagsgrup-

pen. Detta kräver insatser från och yrkeslärare yrkesvalslära-

re/syokonsulenter både under själva utbildningen, under

pryotiden och i samband med till arbetslivet.

utslussningen Men också för

dem som kommer till dagcenter bör medveten förberedelse och

planering ske under skoltiden

så att övergången till dagcenter

underlättas och kommer att ligga i linje med elevernas önskemål.

De funktionsnivåer som finns hos eleverna inom särskolans yrkesskola visar samma som inom

spridning grundsärskolan,

träningsskolan och den särskilda

undervisningen. Funktionsnivåer-

na inom dessa skolformer har beskrivits i termer av teoretisk och

praktisk förmåga till inlärning. Hos eleverna inom

yrkessärskolan kan bättre

spridningen beskrivas efter möjligheter till olika former

av vuxentillvaro - vissa elever väntas få arbete, andra får arbete i

skyddade former, medan en stor grupp kommer inom dagcentrens organisation. lnom dagcentren finns i sin tur stora olikheter mellan

deltagarnas kapacitet. En del behöver som har sysselsättning

karaktär av arbete, andra har däremot enbart behov av aktiverande verksamhet etc.

Uppdelningen av särskolans yrkesskola i yrkesutbildning, yrkes-

träning och är därför

verksamhetsträning väl motiverad utifrån

elevspridningen. En sådan uppdelning är sannolikt också

gynnsam

för den pedagogiska utvecklingen av resp. Vi har yrkesskolegren.

därför inga

ändringsförslag härvidlag. Många särskolor integreras med den allmänna

gymnasieskolan.

Huvudsakligen sker detta genom att sä rskolan lokaler inom

erbjuds

av barn och ungdomar 143 Habilitering

Individuell integrering, där utvecklingsstörda gymnasieskolorna.

kontinuerligt eller för kortare och barndomspsykotiska ungdomar

ingår bland andra gymnasieelever, förekommeri begrän-

perioder sad Sammanhållna grupper eller klasser av enbart omfattning. och elever innebär, med

barndomspsykotiska utvecklingsstörda

antalet elever, att utbildningslinjerna blir

hänsyn till det begränsade

få. Detta alltför smala utbud kan ökas om undervisningen integrei den allmänna Detta innebär att

ras partiellt gymnasieskolan.

individualintegreras. Teoretisk under-

praktisk yrkesundervisning

däremot klasser eller eller i visning meddelas i speciella grupper form av enskild undervisning. Med denna organisation av yrkesutbildning, som f. n. prövas på flera håll i landet, blir det möjligt att särskolans elever på de orter där de

erbjuda yrkesutbildning

tidigare gått i skolan, dvs. ej långt från hemmen.

särskolans yrkesskola eller yrkessärskola

Beteckningarna till den som tillämpades när 1967 års anknyter terminologi

omsorgslag utarbetades. Den allmänna yrkesundervisningen ingår numera i och benämningen är enbart gymnasiesgymnasieskolan

kola. När man skall differentiera används termen linjer. Vi ser ingen till att yrkesskolan för barndomspsykotiska och utveckanledning

elever skall ha en för övriga ungdomar övergiven lingsstörda Därför föreslår vi att också yrkesskolan för dessa

terminologi. vidgas då med

elever benämns gymnasieskola. Gymnasieskolan

för yrkesträning och verksamhetsträning.

linjer yrkesutbildning,

kan partiellt integreras med olika

Speciellt yrkesutbildningen branschinriktade linjer inom gymnasieskolan.

särskolans specialundervisning

Både den allmänna skolan och särskolan har resurser för under-

av elever med särskilda svårigheter och behov. Specialunvisning inom och utreds av inte-

dervisningen grundskolan specialskolan

därför till olika

grationsutredningen. Våra överväganden begränsas

inom särskolan.

specialundervisningsformer

elever som läsåret 1979/80 uppgick till Av särskolans samtliga

12 480 undervisades 1 1 900 även i samordnad specialundervis-

Det innebär att praktiskt alla ning och 1 244 i specialklass. taget

fick specialundervisning parallellt med den vanliga särskolunder-

statistik uppgick antalet timvisningen. Enligt skolöverstyrelsens och elev i samordnad specialundervisning till 1,24 mar per vecka timmar. Utifrån dessa och från de kontakter vi haft inom uppgifter särskolan kan konstateras att inom särsko-

specialundervisningen

i enlighet med behov.

lan kvantitativt är utbyggd föreliggande

Däremot erfordras kvalitativ upprustning speciellt med hänsyn till färre hörsel- eller talskadade elever kommer till att allt syn-,

144 Habilitering av barn och ungdomar

Ekeskolan, Ãsbackaskolan och Hällsboskolan och därför behöver

samordnad eller

specialundervisning specialklass på hemorten.

Samordnad och

specialundervisning undervisning i specialklass

bör alltså bibehållas i nuvarande omfattning. Inom särskolan finns tre specialsärskolor för elever med beteen-

destörningar (Dammsdal i Vingåker, Salbohed i norra Västmanland

och Tivedsskolan i Laxå). Beträffande specialsärskolorna har vi redan i

undervisningspromemorian anmält betänkligheter. Vi ifrågasatte där specialsärskolans förutsättningar att ge social förankring åt sina elever med till att eleverna

hänsyn vistas långt hemifrån. Insatser på elvernas hemort borde ge bestående effekter

än placering på specialsärskolor.

Vår tvekan om värdet av specialsärskolor

har understrukits i l

remissvar på kartläggningsrapporten och undervisningspromemo-

rian. Också erfarenheter från i ungdomsvårdsskolor, som har en närbesläktad verksamhet, talar emot skolor speciella med hela riket som upptagningsområde. Vi har därför

ingen anledning att

ändra ståndpunkt utan föreslår att specialsärskolorna avvecklas så snart ske kan och att insatser sätts in på hemorten för elevernas

anpassning. Vi tror också att förebyggande insatser, ökat hemma-

boende, undervisning i specialklass och är anpassad studiegång

åtgärder och som

möjliggör gynnsam utveckling av elever med beteendestörningar.

/ntegreringsformer

I undervisningspromemorian

tog vi bl. a. upp formerna och villkoren

för integrering inom skolan. Vi redovisade

också åtgärder som kunde främja en önskad

integrering. l yttranden till oss har sedan påtalats nödvändigheten av att skilja mellan

frågorna om integrering och frågan om FUB

huvudmannaskap. uttalar t. ex. att i integreringsfrågan råder i princip enighet. Det hade varit önskvärt

att vår kommitté mera ingående diskuterat hur social

integrering

kan främjas, en fråga som inte får sammankopplas med huvud-

mannaskapet. Vi vill därför på nytt understryka det negativa i att handikappade elever blir utsatta för som dem åtgärder skiljer från samhälle, kamrater och familj. Vi år av den uppfattningen att segregerade

åtgärder ofta försvårar individens till harmonisk

förutsättningar

utveckling i olika avseenden, både omedelbart och på sikt. l

längre undervisningspromemorian berör vi detta (sid 34) och anger

För individens del kan få särskiljande åtgärder negativa konsekvenser för mycket lång tid, i vissa fall för hela livet. Ett av de mest påtagliga exemplen är där institutionspå detta

Habilitering av barn och ungdomar 145

placering av ett barn i alla avseenden gör barnet rustat för institutionsliv och ej för det samhällsdeltagande, som det som skulle ha förutsättningar för. Liknande ung eller vuxen

exempel kan anföras från segregerad undervisning av

utvecklingsstörda barn, där barnet självt, dess anhöriga eller omgivning lätt blir så inställt på att barnet är annorlunda att det alltid kommer att bära med sig en osäkerhet om sin förmåga och sitt eget värde. Särskiljande av människor kan lätt ge uppfattningen att dessa människor ej hörtill allmän gemenskap. En segregering leder ofta till att andra inte engagerar sig i de människor som segregeras. Segregeringen kommer på så sätt att ytterligare stå i vågen för samhällsdeltagande, varigenom individen får svårare att bli delaktig av vanlig service. Segregering kan t. o .m. göra det naturligare för individen att också i fortsättningen stä vid sidan om.

Ett ansvar för segregerade individer kan också saknas hos

grupper, föreningar och administrativa enheter i samhället,

som kan dela uppfattningen att det ankommer på andra att

svara individer. finns från för segregerade Exempel på detta

tillämpningen av omsorgslagen, där kommunerna till följd av

lagens utformning många gånger känner sig befriade från ansvar för de kommuninvånare som är utvecklingsstörda. Det kan t. ex. att erhålla lokaler för särsko-

gälla acceptabla

leunden/isning eller att anordna hemmavärd eller fritidsverksamhet. Ett sådant undantag från ett allmänt ansvar för medborgarna medför att individen för sin del upplever administrativa hinder för att komma i åtnjutande av det som står till förfogande för alla andra. Detta kan välla stor olägenhet för individen, denna kan t. ex. tvingas bo hemifrån eller dagligen resa långt för att komma i åtnjutande av den service som andra får på hemorten.

Inte minst allvarligt är att segregerande åtgärder kan leda

till att individer som avskiljs blir alltmer anonyma. Dålig insikt och begränsade kunskaper har en tendens att kompenseras av fördomar och stimulerar till överdriven försiktighet. Okunnighet och fördomar om en person blir således lätt till ytterligare hinder för strävanden mot normalt liv.

Är man medveten om segregationens negativa effekter blir det angeläget att motverka att handikappade som barn och sedan som

ungdomar/vuxna skiljs från andra. Ett exempel på hur det bör vara

är att barn får förskola, följer sina

handikappade gå i ortens

klass och får sedan finnas kvar i kamrater in i grundskolans första denna gemenskap upp genom åren.

146 Habilitering av barn och ungdomar

För de som redan blivit segregerade motverkas de negativa konsekvenserna av detta genom integrering i någon form. l vår kartläggningsrapport Ds S 1978:9, delar Mårten Söder in integre- ringen i fyra former fysisk, funktionell, social och samhällelig integrering. och funktionell - SÖ:s Fysisk integrering Iokalintegrering enligt terminologi - har under hela 70-talet varit och är fortfarande planeringsmodell för särskolundervisningen. Den innebär att särskolklasser eller grupper av utvecklingsstörda erbjuds lokaler i allmän skola. Men Iokalintegrering behöver inte innebära att olika grupper inom skolan fungerar samman med varandra. Regelbundenhet i kontakterna, villighet och spontanitet till aktiviteter med varandra måste till för att man skall tala om social integrering. Den samhälleliga integreringen ä r mer omfattande än både fysisk, funktionell och social integrering och innebär att handikappade och andra har rätt till samma resurser, rätt till medbestämmande i politiska och ekonomiska frågor samt rätt att bestämma över sin livssituation. Fysisk och funktionell integrering är en förutsättning för att få till stånd andra former av integrering. Lokalintegrering inom skolan är därför grunden för social integrering, men olika åtgärder måste till för att uppnå denna form av integrering. Här pågår olika initiativ vid skolor i landet som vart och ett syftar till social och samhällelig integrering av utvecklingsstörda elever - alltifrån att särskolans klasser har vissa aktiviteter gemensamma med grannklasser till individuellt eller gruppvist inlemmande av särskolans eleveri andra klasser. I undervisningspromemorian diskuterar vi erfarenheterna av utvecklingen från segregerad till integrerad undervisning och konstaterar följande: El Segregerad undervisning kan och bör avvecklas.

El Lokalintegrering, dvs. särskolklasser inrymda i vanliga skolor,

kommer att vara dominerande integreringsform för särskolan under lång tid framåt. Individuell integrering bör tillämpas förflertalet utvecklingsstörda förskolbarn. El Förutsättningarna ökarför individuell integrering av utvecklingsstörda barn och ungdomar över sju år. I yttranden till oss över promemorian finns en uppslutning bakom social och samhällelig integrering av utvecklingsstörda. Man efterlyser emellertid konkreta förslag om hur dessa former för integrering skall kunna uppnås. Syftet med individuell integrering och Iokalintegrering är att nå

av barn och ungdomar 147

sou 1981:26 Habilitering

fram till social och samhällelig integrering. Det år därför anledning att vilka faktorer som kan verka stimulerande eller

uppmärksamma

Mårten Söder-

hämmande för att uppnå dessa integreringsformer.

Ulla Arnell-Gustafsson pekar i sin om särskolans

slutrapport

i skolmiljön som är integrering i den vanlig skolan på egenskaper förknippade med en väl utvecklad integrering. Bl. a. har egenskaper hos moderskolan stor betydelse för hur integreringen utvecklas. Det gäller både egenskaper i skolmiljön och skolandan. Beträffande egenskaper finner de att integreringen utveckyttre lats skolor och skolor där det inte finns något längst på små man på

högstadium. När det gäller andan på moderskolan pekar

av trivsel. Pâ skolor med hög allmän trivsel är man betydelsen mera positiv till kontakterna de olika elevgrupperna

genomgående

emellan En annan faktor som är av betydelse är än på andra skolor. att lärarna själva har ett elevvårdsansvar och att detta inte är lagt på central elevvårdspersonal (läkare, skolsköterska, psykolog, kurator). Betydelsen av att moderskolans personal har en allmän inställning till integreringen är också påtaglig. positiv Utifrån dessa resultat påtalar Söder och Arnell-Gustafsson att man i det dominerande integreringssynssättet riskerar att göra tre Det första är att man bortser från egenskaper hos misstag.

mottagande skola. Det andra gäller otillräcklig betoning av egen-

hos den särskola som integreras, värderingar och anda hos skaper som skall integreras. Risken för ett personalen på den särskola tredje misstag består i att man ser integrering som en planerings-

är i huvudsak en planeringsuppgift, men

fråga. Fysisk integrering kan inte planeras fram. Här är det personalen på utvecklingen särskolan och moderskolan som avgör integreringens framtid. Olle Wadström pekari den utvärdering han gjort av individuella

integreringsförsök i Östergötland på tvâ karakteristiska drag hos

särskolelever som är särskilt för att de skall bli

betydelsefulla

av sina grundskolkamrater- individens mentala ålder accepterade och av störande beteende. Wadström anger också att de

graden

till viss problem som kan uppstå med individualintegrering troligen del kan bemästras med åtgärder som

anställning av assistent, utökning av speciallärarresursen,

ElElElDEJ

resursutrymme för grupp, enskild undervisning,

vertikal arbetsenhetsindelning, dvs. gruppindelning från flera

årskurser utformade med hänsyn till undervisningens art och elevernas behov samt handledning.

Vi hari undervisningspromemorian beskrivit hur särskolan utvecklats från segregerade former till alltmer integrerade sådana. Det

148 av barn

Habilitering och ungdomar

första steget, avveckling av segregerad bör omedelundervisning, bart kunna fullföljas. Detta innebär att målmedveten nu inflyttning måste ske av alla klasser eller enskilda elever till vanliga skolor.

Lokalintegreringen bör sedan utvecklas mot social och samhällelig integrering efter linjer som Söder och Arnell-Gustafsson

ger

exempel på. Grundläggande är dä att ta vara på den samlade

lärarkårens intresse och villighet till integrering, samt att i olika former stödja de initiativ som tas av lärarna för av utveckling

integreringen mot gynnsamma former.

Utvecklingen mot ökad individuell integrering inom grundunder-

visningen har kommit i gång i och med att individuellt integrerade barn i förskolan blivit sju âr och därmed åldern för uppnått

undervisning inom grundsärskola eller träningsskola. Vi vill emel-

lertid i likhet med Wadström av understryka nödvändigheten

tillräckliga resurser för den enskilde elevens Nödvänundervisning.

digt blir då också att de lärare som har

begåvningshandikappade

elever i sin klass får utbildning

för uppgiften och kontinuerligt stöd av skolledning och av inom erfaren specialundervisningen perso-

nal. Vi vill därför betona behovet av för dessa

fortbildningsinsatser

lärare. Därjämte bör hel- eller deltidstjänster som konsulenter inrättas för stöd till de klasser där särskolelever Detta är särskilt ingår.

angeläget för barndomspsykotiska elever med till att den

hänsyn

speciella undervisningen för dessa elever snabbt måste rustas

upp.

Förskjutningen mot alltmer integrerade undervisningsformer

kommer emellertid att ta tid. Den individuella

integreringen byggs

ut i takt med att de från början integrerade förskolba rnen blir äldre. Detta kan också uttryckas så att behovet av särskilda klasser för särskolelever kommer att finnas kvar, men kommer så småningom att minska och då först och mest

påtagligt i lågstadieklasserna.

Senare torde också behovet av klasser för äldre elever minska.

Undervisningen av hörsel-, syn- och ta/skadade utveck//ngsstörda

elever (BDU)

Som vi tidigare berört pågår som följd av riksdagsbeslut 1977 viss

upprustning av undervisningen av hörsel-, syn- och talskadade

utvecklingsstörda. Landstingen skall enligt beslutet gå samman i

fem regioner i landet för att utveckla av dessa

undervisningen

elever. Bl. a. har 10 tjänster för reselärare inrättats och särskild

speciallärarutbildning för s. k. BDU-lärare kommit till stånd. Där-

emot gâr det långsamt att få regionala organisationer etablerade. Det finns också problem med att utveckla Eke- och specialskolorna

Åsbackaskolorna till rikscentraler för unden/isningen av syn- resp.

Habilitering av barn och ungdomar 149

hörselskadade utvecklingsstörda elever. Anledningen till att regionala resurser varit svåra att få utbyggda kan vara administrativa och organisatoriska hinder. Bl. a. tror vi att indelningen av landet i fem regioner, som dåligt harmonierar med landstingens redan etablerade regionala samarbete i sjukvårdsregioner, kan vara orsak till detta. Detta har också understrukits av företrädare för landstingen där både värdlandsting och andra landsting inom en BDU-region känner tvekan om vilken utbyggnad man bör enas om. Vi har också funnit att efterfrågan på regionala resurser varit begränsad. l stället efterfrågas resurser inom det egna landstingsomrädet. De framtida uppgifterna för regionala insatser blir specialkunnande för mycket komplicerade handikapp, forskning och metodutveckling samt personalutbildning. Regionala resurser för detta tillgodoses enligt vår mening bäst inom befintliga sjukvårdsregioner. Vi föreslår därför att regeringen i proposition till riksdagen anger förslag om sådan indelning. För att undervisningen av hörsel-, syn- och talskadade utvecklingsstörda elever skall bli så god som möjligt vill vi förorda att insatserna i form av samordnad specialundervisning och specialklasser för dessa elever utvecklas kvalitativt. Detta kan ske genom fort- och vidareutbildning av lärare på speciallärarlinjen för undervisning av BDU-elever. Men också konsulentstödet till lärare som har BDU-elever i sin klass kan bli av stor betydelse. Därför bör befintlig reselärarorganisation dimensioneras och utformas så att lärarna får kontinuerligt bistånd både med planering, genomförande och utvärdering av undervisningen.

De statliga specialskolorna, Eke-, Hällsbo- och Åsbackaskolorna, skall enligt förslag från integrationsutredningen även i fortsätt-

fungera under statligt huvudmannaskap. Det innebär att ningen också dessa skolors resurser står till förfogande för de här aktuella eleverna. Vi förutsätter därvid att skolorna inriktar sig på att undervisa svårt handikappade elever som i högre grad än andra är i behov av specialistinsatser. Fullföljandet av BDU-utredningens förslag om rikscentraler vid två av dessa skolor skulle ytterligare öka förutsättningarna för undervisning av hörsel-, syn- och talskadade utvecklingsstörda inom den reguljära specialundervisningen. Det tidigare påtalade behovet av konsulentstöd till BDU-lärare sammanfaller med ett kvantitativt större behov inom undervisningen av icke utvecklingsstörda hörsel-, syn- och talskadade elever. Frågan om konsulentorganisation för de sistnämnda utreds inom integrationsutredningen. Vi har under våra överväganden funnit att reselärarna inom särskolan bör ha god anknytning till övrig konsulentverksamhet för syn- och hörselskadade elever, till

150 Habilitering av barn och ungdomar

specialundervisningen inom grund- och gymnasieskolorna och till speciaiskolorna. Det finns t. 0. m. anledning att ifrågasätta särskild reselärarorganisation för Särskolan, särskilt sedan särskolan i övriga avseenden integreras i det allmänna skolväsendet. Vi vill därför föreslå att integrationsutredningen fåri uppdrag att i förslag

om konsulentstöd för specialundervisningen även beakta motsva-

rande behov inom särskolan. Utredningen bör därvid beakta vårt förslag om regionalt samarbete för habilitering av handikappade barn.

P/aner/hgsunder/ag för särskolan

Planeringen av grundskolans vanliga undervisning och dess spe-

cialundervisning utgår från kommunerna eller kommundelar som

upptagningsområden. Särskolan har landstingen och delar av dem som planeringsunderlag. Enligt skolöverstyrelsens anvisningar skall grundsärskola och träningsskola bygga på elevområden med minst 50 OOO innevånare. Detta innebär att särskolans elever i regel får längre till skolan än andra elever. Flertalet elever kan dock bo hemma. De som inte kan det, kan emellertid resa hem över varje veckoslut.

l vår undervisningspromemoria har vi fört fram tanken på att

särskolplaneringen kunde baseras på lägre befolkningsunderlag och mindre elevområden så att avståndet mellan elevernas hem och skola minskade. Detta skulle åstadkommas om stadieindelningen inom grundundervisningen minskade från tre till två och kombination av stödklass och träningsskoleklass kunde ske. Dessa förslag har klart avvisats av föräldra- och lärarorganisationer, som befarar att detta kan få negativa pedagogiska effekter. Det är dock

uppenbart att hela län som elevunderlag är onödigt stora områden

för särskolans planering. Detta beläggs genom att flertalet landstingsområden redan delats upp i mindre elevområden för sä rskolundervisningen. Skolöverstyrelsen har framhållit att elevområden för särskolorna så långt möjligt bör sammanfalla med elevområden för gymnasieskolan. För att utröna förutsättningarna för detta har vi studerat

befolkningstalen i några län. Det visar sig då att planeringsunder-

laget för särskola skulle behöva minskas ner mot 20000 mot nuvarande 50 OOO för att områden för gymnasieskola och särskola skulle sammanfalla. l glesbygd kan inte ens detta befolkningsunderlag uppnås. Vi måste därför överge möjligheten att bygga på gymnasieområden i planeringen av särskolan, dels med hänsyn till det alltför låga befolkningsunderlaget i många gymnasieområden, dels på grund av kraven på bibehållen stadieindelning inom särskolan och

SOU 1981325 Habilitering av barn och ungdomar 151

av särskolan på grundsärskola och träningsskola.

differentiering så långt möjligt bör Detta utesluter emellertid inte att planeringen varvid särskolorterna sammanfaller

utgå från gymnasieområden,

med l andra fall får särskolplaneringen bygga på

gymnasieorter.

annan indelning av kommunerna så att underlaget på minst innevånare l blir avstånden

40-50 000 uppnås. glesbygdslän

hem och skola ofta så stora att eleverna måste bo i annat mellan enskilt hem eller i under skolveckorna.

grupphem

Undervisningens organisation

har Frågan om överförande av särskolan till primärkommunerna bl. a. år 1967 i till ny

övervägts flera gånger, propositionen

inom Skolan, staten och omsorgslag och år 1975 utredningen

kommunerna (SSK-utredningen). När vi nu har i uppdrag att

samma har vi utgått från de under 3 redovisade överväga fråga, och hur de kan tillämpas inom undervisningsprinciperna prövat

har varit- kan psykotiska och utveckområdet. Frågeställningen

få en adekvat undervisning inom det allmänna

lingsstörda elever

och vad är villkoren för detta? l detta avsnitt skolväsendet som ett underlag för vår prövning av diskuterar vi dessa frågor huvudmannaskapet för denna undervisning.

Principiell uppfattning

vi uttryck för vår principiella l undervisningspromemorian gav

elever skall så långt möjligt finnas

uppfattning att handikappade

Endast när uppenbara behov med i den allmänna undervisningen. där, har man anledning att

hos en enskild elev inte kan tillgodoses

insatser eller former för undervisningen av

söka få fram speciella till särskiljande av handikappade eleven. Någon anledning generellt

eller finns inte. Barndomspsykoelever av någon handikappgrupp

tiska och utvecklingsstörda elever är där inte undantagna. Vi har också både yttranden till oss och vid överlägg-

genom en allmän uppslutning bakom denna ningar erfarit att det finns utredningar, proposition om

grundläggande uppfattning. Tidigare

och direktiv för vår utredning samt remissinstanser,

omsorgslagen

alla för att handikappade elever i princip bör få sin undervistalar elever får sin. ning där andra för detta, hur denna undervisning skall Men om förutsättningarna ordnas, om det går meningarna isär.

152 Habilitering av barn och ungdomar

Behov av särskild skolform?

Några instanser har pekat på att vi i vår utredning har bortsett från hur komplicerat och allvarligt handikappade särskolans elever är.

Man menar att det endast kan vara de bäst begåvade eleverna inom särskolan som vi talar om i

undervisningspromemorian. Låt

oss därför betona att vi är helt medvetna

om att våra förslag måste

gynna samtliga barn och ungdomar som ingår i personkretsen för vår Det innebär bl. a. att

utredning. förslagen skall täcka barndomspsykotiska och utvecklingsstörda elever på mycket olika funktions-

nivåer. Vissa elever kan t. ex. endast

tillgodogöra sig individuell undervisning medan andra kan gå i klasser. Bland dem

ingår barn och ungdomar med omfattande mycket vårdbehov. Där finns också elever vars behov av stödinsatser skiljer sig obetydligt från andra elevers. lnom personkretsen finns också elever med andra

olikheter, både de som ärtillbakadragna eller passiva och de som är

aktiva i sådan grad att de är störande för

omgivningen. Avskiljandet av handikappade barn från allmän undervisning har ursprungligen sin bakgrund i att lokal- och personalmässiga

resurser saknats för att de

tillgodose handikappade barnens

speciella behov. När sedan speciella insatser satts in för handikappade barn - bl. a. genom införande av särskolan - har detta skett i segregerade former. När barnet har det reagerat positivt på detta lett till att

uppfattningen handikappade barn utvecklas bäst i

segregerade miljöer. Tilltron till segregerade former har också

förstärkts av farhågor för att integrerade former

kan ge tillfälle till mobbning och liknande av de handikappade eleverna. Vi upplever alltså att det motstånd som finns mot att

integrera handikappade barn i allmänna skolor är traditionellt När vi

grundat. skall söka svaret på vilken som bör avvägning finnas mellan

segregerade och integrerade undervisningsformer för psykotiska

och utvecklingsstörda barn, kan vi konstatera att många exempel ute i landet redan visar att vanlig skolmiljö kan anpassas både

personellt och lokalmässigt till dessa elevers handikappade behov.

Det finns också exempel på att fördomar mot att låta

handikappade

elever komma samman med andra barn aktivt kan motarbetas. Dessa exempel understryker i

riktigheten normaliseringsprinci-

pen. Vi tar därför stort intryck av dem och finner till

ingen anledning

att segregera elever

utvecklingsstörda från andra barn. Om

anpassning sker av lokaler och om personal ställs till förfogande

enligt dessa elevers behov, blir skolmiljön och lämplig också nödvändig som komplement till hemmet eller bostad

i grupphem. Eleverna får genom skolan ett innehåll i sin naturligt tillvaro, samtidigt som de vistas i en miljö där det förväntas av något dem.

Habilitering av barn och ungdomar 153

Inte heller finns det anledning att avskilja psykotiska barn och ungdomar från vanlig skolmiljö mer än kortare perioder, under ett

inledningsskede av terapi och behandling eller under en akut period

av elevernas psykos. Såväl klass-, grupp- och enskild undervisning av psykotiska barn bör ske i vanliga skolor. Därigenom kan de stegvis komma in i grupp- eller klassundervisning, där de får gemenskap med och erfarenhet av andra barn. Detta led i vår analys, där vi prövar om särskilda skolformer erfordras för psykotiska och utvecklingsstörda barn, talar följaktligen för att det allmänna skolväsendet bör kunna omfatta även dessa elever.

Organisation av undervisningen En avgörande fråga blir hur det allmänna skolväsendet skall kunna organiseras så att de här aktuella elevgrupperna blir tillgodosedda på bästa sätt. Vi har tidigare konstaterat att både grund- och gymnasieskolan förfogar över olika former av specialundervisning. Denna undervisning är inte heller ny för dessa skolformer utan har utvecklats i takt med andra reformer av det allmänna skolväsendet. Den reform som nu är under genomförande är SlA-skolan, som bl. a. syftar till att på ett bredare sätt täcka elevernas behov under dagen. Man arbetar också i större utsträckning med lärarlag och söker specialundervisningen med undervisningen i integrera klass. Syftet med en nyligen genomförd reform av statsbidragsgiv-

ningen för grundskolan har också varit att ge större förutsättningar

för att använda resurserna där de bäst behövs. Specialundervisningen inom grundskolan är i detta sammanhang prioriterad. l undervisningspromemorian uttalar vi oss för att förslag om reformerför särskolan skall möjliggöra bibehållen pedagogisk nivå på insatserna. Det innebär bl. a. i organisatoriskt avseende att normerna för inrättande av klass, grupp och samordnad specialundervisning, som är lägre i särskolan än i grund- och gymnasieskolan, får gälla också om särskolan inordnas i den allmänna sko- Ian. En organisatorisk svårighet är särskolans låga elevunderlag. Vad detta kräver i planeringen av särskolan har vi analyserat tidigare. Vi föreslår vi att särskolan organiseras i särskolområden som så långt möjligt sammanfaller med gymnasieområden. Sådana områden kan givetvis också organiseras inom det allmänna skolväsendet, där man sedan länge har erfarenhet av att anordna undervisning i små grupper, t. ex. hemspråksundervisning för olika invandrargrupper.

154 Habilitering av barn och ungdomar

Personal Särskolan förfogar över lärare, skolledare och annan personal som är väl insatta i undervisningen av utvecklingsstörda. l våra överväganden om hur en allmän skolorganisation skall kunna fungera för särskolans elever, har vi också prövat förutsättningarna för motsvarande pedagogiska kunnande om undervisningen av psykotiska och utvecklingsstörda elever ingår i grund- och gymnasieskolorna. Vi kan först konstatera att personalen i grund- och gymnasieskolorna har egen erfarenhet av specialundervising. Särskolans lärare, som undervisningen av utvecklingsstörda i så hög utsträckning står och faller med, bör dock tillsammans med sina elever utan svårighet kunna gå över till den allmänna skolan och där i princip ha oförändrade arbetsuppgifter. På samma sätt är också annan personal inom den nuvarande särskolan, t. ex. elevassistenter, värdefulla för den allmänna skolan. Behovet av lärare och assistenter blir givetvis inte mindre om särskolan ingår i det allmänna skolväsendet. Rektorer och studierektorer inom särskolan kan också inom den

allmänna skolan fortsätta med sitt arbete för särskolan. Möjlighet

till vidgade uppgifter med annan specialundervisning kan emellertid vara naturlig. Vi vill emellertid understryka att dessa skolledare, särskolcheferna undantagna, bör inom den allmänna skolans

skolledarorganisation i första hand svara för metodiska frågor och pedagogisk handledning beträffande undervisning av handikappa-

de elever, i synnerhet psykotiska och utvecklingsstörda. Skolledarna blir då tillsammans med lärarna den pedagogiska resurs inom det allmänna skolväsendet som svarar för det metodiska kunnan-

det om undervisning av barndomspsykotiska och utvecklingsstör-

da. särskolcheferna, som till stor del har en administrativ roll inom dagens särskola, kan vid inlemmande av särskolan i det allmänna skolväsendet knytas till länsskolnämnderna som experter på

handikappundervisning, speciellt undervisningen av barndomspsy-

kotiska och utvecklingsstörda.

Som framgår av ovanstående behöver ingen personal i dagens

särskola bli övertalig genom anknytning av särskolan till det allmänna skolväsendet. De kunskaper särskolpersonalen har kan också bli värdefulla för andra elever i det allmänna skolväsendet.

lntegrationsutredningen har i betänkandet Personell assistans

för handikappade, SOU 1979:82, övervägt behovet av stöd till handikappade elever. Där likställer man assistans-stödet med andra stödformer- kompanjonlärare, syo-funktionä rer, speciallära-

Habilitering av barn och ungdomar 155

re och förstärkt skolledning. Utredningen föreslår i linje härmed att

statsbidraget till personell assistans i grundskolan sammanförs

med länsskolnämndsdelen av förstärkningsresurserna. För gymna-

sieskolan framförs inga förslag i avvaktan på gymnasieutrednin-

gens förslag i statsbidragsfrâgan. Därjämte vill man inte begränsa assistans enbart till handikappade elever. Såväl handipersonell som icke handikappade bör få hjälp av assistent om det kappade bedöms vara den Iämpligaste stödåtgärden. l remissyttranden till oss har pâtalats behovet av utbyggd personell assistans inom särskolan. Avsaknaden av statsbidrag har av flera tagits som anledning till att assistansen ej byggts ut i utsträckning. Vi har under vår utredning fått belägg för erforderlig vilken betydelse assistansinsatser kan ha för barndomspsykotiska och elevers möjlighet att ingå i grupper med utvecklingsstörda andra barn. Det hindrar inte att vi tror att det ligger mycket i värdering av personell assistans till han-

integrationsutredningens

dikappade elever vid jämförelse med andra stödformer. Men denna handikappade elever utom vår värdering gäller i högre utsträckning För elever med barndomspsykos och komplicerad och personkrets. svär av kan assistenten vara ett

grad utvecklingsstörning just

psykologiskt stöd och hjälpmedel som gör det möjligt för dessa elever att tillgodogöra sig undervisning och träning. Men också för

barndomspsykotiska och utvecklingsstörda gäller att andra stöd-

former eller av elevantal i klasser och grupper kan vara reducering att föredra före personell assistans. Värdet av personell assistans för vissa elever och avsaknaden av stimulerande statsbidrag till nuvarande huvudmannen för särskolan gör att vi tror att omfattningen av personell assistans ligger på en miniminivä. Ett inlemmande av särskolan i det allmänna

skolväsendet bör därför medge fortsatt utbyggnad av denna

stödform.

Förtroendemän Riksförbundet FUB har i yttrande betonat värdet av att politiskt valda förtroendemän har insikt om utvecklingsstörda och underav dem. Man har också goda erfarenheter av landsvisningen tingens omsorgsstyrelser som ansvariga för särskolan. Ansvar för samtliga omsorgsformer för en och samma handikappgrupp leder självfallet till god insikt om just den gruppens behov. När vi i vår utredning prövar den allmänna skolans förutsättatt svara för undervisningen av utvecklingsstörda, kan vi ningar notera att också en kommunal skolstyrelse har erfarenhet av specialundervisning. Särskolans integrering i vanliga skolor har

156 av barn

Habilitering och ungdomar

gjort värdskolornas politiska organ införstådda med undervis-

ningen av utvecklingsstörda.

Skolstyrelsernas bredare men kanske inte så specialiserade

kunskaper bör också med olika medel -

information, utbildning och

egen erfarenhet av verksamhet- kunna fördjupas. I detta finns

sammanhang anledning att uppmärksamma bety-

delsen av skolpolitiskt kunnande, något som en skolstyrelse i högre grad än en omsorgsstyrelse måste besitta och hålla aktuellt.

Andra faktorer av betydelse Normtal för klasser En ofta uttalad farhåga är att

minoritetsgrupper som ingår i allmän

skola kan få nöja sig med flertalets villkor och inte få sina specialla behov tillgodosedda. Vi kan emellertid för vår del tänka oss en rad faktorer som tillsammans bör garantera bibehållna resurser för eleverna i särskolan. Hit hör särskilda normer för elevantal i klasser och grupper.

Följande normtal gäller för lägsta elevantal vid anordnande av

klasser inom särskolan:

förskola 4 grundsärskola 6 träningsskola 4 yrkessärskola 6 specialklass 4 För läsåret 1978/79 var medeltalet elever i särskolans klasser:

förskola 4,7 grundsärskola 7,9 träningsskola 5,4 yrkessärskola 7,2 specialklass 4,3 Detta verifierar vår uppfattning, som också har understrukits i yttranden till oss, att särskolans klassnormer förhållandevis väl täcker de behov som finns för elever.

utvecklingsstörda Undervisningen av barndomspsykotiska elever stöter emellertid

på särskilda svårigheter. Dels ligger i barnens handikapp att de har

svårigheter i sin kontakt med omvärlden, dels är de sinsemellan så

olika att någon idealisk enbart för barndoms-

undervisningsform

psykotiska elever är svår att skapa. är också

Elevunderlaget för lågt

för bildande av klasser. Vi har vid kommit

frekvensuppskattningar

Habilitering av barn och ungdomar 157

fram till att i varje årskull barn i vårt land ingår ett 50-tal En grov uppskattning ger vid handen att barndomspsykotiska.

hälften av dem kan ingå i klass- och gruppundervisning i grund-,

och sårskolor. Övriga behöver endera individuell under-

gymnasievisning eller ingå i specialklasser för elever med anpassningssvårigheter eller psykiska särdrag. Vid bedömning av normerna för elevantalet har vi kunnat utgå från den erfarenhet som vuxit fram inom särskolan, där nedre för är fyra, men där länsskolnämnd har gränsen specialklass att medge lägre elevantal då speciella skäl föreligger. möjlighet mer när Undervisningssituationen är regelmässigt komplicerad barn och ungdomar ingår. Därför vill vi barndomspsykotiska för elever med anpassningssvårigheter och förorda att specialklass får inrättas redan för tre elever. Möjlighet bör psykiska särdrag också finnas i elevantalet under kortare tid än en att vid nedgång termin medge specialklass för två elever. När barndomspsykotiska elever ingår i vanliga klasser i grund-, eller särskolor bör nedsättning kunna medges av hela gymnasieelevantalet i sådan klass. Vilken nedsättning som skall tillämpas mäste från fall till fall beroende på barnets status, men avvägas också till personell assistans. Vi kan som riktmärke på tillgången elev i och bör kunna

ange att en psykotisk grund- gymnasieklass

motsvara till tio andra elever, medan en psykotisk elev i upp

särskolan bör anses motsvara tre elever i grundsärskola eller

yrkessärskola och två elever i träningsskola.

Vi kan därför konstatera att nu gällande normtal för undervisning av elever i särskolan bör vara tillfyllest även vid ett inlemmande av särskolan i det allmänna skolväsendet. För barndomspsykotiska elever erfordras dock särskilda normtal bäde när de ingår i vanliga klasser och när de bildar specialklass.

Statsbidrag

En annan fråga som blir betydelsefull för psykotiska och utveckelevers att få fullgod undervisning inom det

lingsstörda möjlighet

allmänna skolväsendet är resurstillgången.

av särskolan under landstingskommunalt huvud-

Finansieringen sker dels statligt driftbidrag, dels genom mannaskap genom Budgetåret 1979/80 uppgick statens kostnader

landstingsmedel.

till 297 kr., en summa som huvudsakligen utgår till miljoner Iärarlöner. svarar för resterande lönekostnader, bl. a. Landstingen till elevassistenter. Dessutom finansierar landstingen lokaler, transporter, måltider m. m. Budgetåret 1979 uppgick landstingens kostnader för särskolan till 379 miljoner kr. Rutinen för statsbidragsfördelningen till särskolan bygger på att

158 Habilitering av barn och ungdomar

Iänsskolnämnden tilldelar skolhuvudmannen en resurs för en eller flera skolenheter i veckotimmar. Denna resurs baseras på timpla-

nebunden undervisning, specialundervisning och särskild undervis-

ning. Något förenklat kan anges att statsbidraget motsvarar 95 % av lönekostnaderna för lärare och skolledare. Skoladministrativa kommittén föreslår i betänkandet Förenklad skoladministration, SOU 1980:5, som överlämnats till oss för beaktande under vår utredning, att särskolans statsbidragssystem bör ersättas av ett som mera motsvarar grundskolans. Modellen för detta skulle vara - 1 Länsskolnämnden fastställer resurser i veckotimmar i princip enligt nuvarande bestämmelser. 2 Tilldelade veckotimmar utgör en resursram inom vilken skolhuvudmannen själv får bestämma den slutliga organisationen och resursanvändningen. 3 För varje veckotimme utgår ett TFU-anknutet veckotimpris.

4 Tilläggsbidrag utgår för vikarier och vissa arvodestjänster

m. m.

5 Avgiftsbidrag utgår enligt nu gällande regler på samma sätt som

för grundskolan. 6 Förskott utbetalas utan rekvisition. 7 Länsskolnämnden svarar för statsbidragsgranskning och beslut om bidrag.

8 Utbetalning av bidrag sker genom SÖ.

Utöver ett lokalt ansvar för resursanvändningen och en enklare

handläggning skapar förslaget även möjligheter till en bättre

samordning vid integration mellan grundskola och särskola. Nackdelen med det föreslagna systemet jämfört med nuvarande bidragssystem är, enligt skoladministrativa kommittén, mindre ekonomisk följsamhet för ett enskilt landsting. De statsbidrag som utgår till kommunerna för den allmänna

skolundervisningen och som kan vara av intresse i detta samman-

hang är i första hand driftbidragen till grund- och gymnasieskolorna

och specialundervisningen där.

För grundskolan gäller ett nytt bidragssystem från 1 978. Huvudsyftet för införandet av detta var att kommunerna skulle ges möjlighet att friare använda sina resurser där de bäst kunde behövas. För lärare utgår bidrag i form av basresurser beräknat på elevantalet i resp årskurs i grundskolan. Till kostnaderna för skolledare utgår bidrag motsvarande ârslönebeloppen. Därutöver

utgår förstärkningsresurser och tilläggsbidrag avseende bl. a. sär-

skilda insatser under skoldagen, kostnader för särskild undervisning, viss stödundervisning och undervisning i hemspråk.

Habilitering av barn och ungdomar 159

till den vanliga undervis-

För gymnasieskolorna utgår lönebidrag

och till den

ningen, stödundervisningen, speciaiundervisningen

särskilda harf. n. i uppdrag

undervisningen. Gymnasieutredningen

för Oaktat detta har

att utreda bidragssystemet gymnasieskolan.

skoladministrativa kommittén i det tidigare åberopade betänkantill kan ändras så

det skisserat hur statsbidragen gymnasieskolan att de anknyter till grundskolans bidragssystem.

har också att uppbära statsbidrag för Kommunerna möjlighet

ass/stans och för tekniska stödåtgärder m. m. åt handikap-

persone/I

elever som undervisas i grund- och gymnasieskolorna.

pade för personell assistans uppgår f. n. till 6,4 milj. kr. Statsbidraget medan kommunernas kostnader för samma ändamål är långt f. n. ca 25 kostnaderna för tekniska större, milj. kr. Beträffande svarar staten för ca 20 % av kostnaderna.

stödåtgärder

skulle kunna bli till en l bedömningen av hur resurstilldelningen som är inlemmad i den allmänna skolan, kan särskolundervisning

konstatera att specialundervisning av handikap-

man inledningsvis av denna inte är något för den pade elever och finansiering skolan främmande. Satsningen på personell assistans allmänna åt handikappade elever visar detta. och tekniska hjälpmedel Hur kommunerna har utnyttjat möjligheten till friare resursaninom och hur resurserna kommit handikap-

vändning grundskolan

elever om i kretsar som stär pade till del har livligt spekulerats nära. En stor misstro mot kommunerna i detta handikappade

avseende har också redovisats till oss i yttranden och vid olika

sammankomster. Bl. a. väntas kommunerna utnyttja det nya till att minska elevantalet i klasserna,

bidragssystemet generellt

som skulle över de elever som är i behov av något gå ut

specialundervisning.

har i samband med SIA-uppföljningen Skolöverstyrelsen

en studie av resurserna för undervisningen i grundskogenomfört

lan under åren 1977/78,1978/79 och 1979/80. Där konstateminskat under dessa år. Mätt i

ras bl. a. att speciaiundervisningen

skedde under första läsåret ett bortfall på 320

speciallärartjänster

i landet. Studien också på att minskningen av tjänster tyder fortsatt tämligen konstant under följande speciaiundervisningen läsår. Detta står i kontrast till resursökningen för den vanliga inom Någon annan slutsats kan

undervisningen grundskolan.

besannats om att svårligen dras av ovanstående än att farhågorna av handikappade fått stå tillbaka till förmån

speciaiundervisningen

för annat. Detta torde emellertid främst bero på ovana vid det nya

bidragssystemets effekter. Vi har under vår utredning av särskolan inte stött på olägenheter av nuvarande statsbidrag vad gäller driftbidraget till lärarlöner. direktiven för vår skall våra förslag leda till Enligt utredning

160 av barn

Habilitering och ungdomar

förbättringar för de människor som kommer att beröras av de

reformer som vi föreslår. Även om andra faktorer- som bibehâllna normer för medgivande av Iärartjänster, samma personalstab och förbättrad tillsyn och insyn i särskolan -sammantaget skulle kunna ge eleverna i särskolan samma betingelser även inom det allmänna skolväsendet, upplevs statsbidragen av många ha avgörande betydelse. Krav har då ställts på att nuvarande statsbidrag även framdeles måste reserveras för särskolans elever. Vi kan instämma i att det finns behov därav, även om det på sikt borde vara ett mål att både

förtroendemannaorgan och skolledning skulle ha sådan kännedom

om resursbehov för barndomspsykotiska och utvecklingsstörda elever att speciell av statsbidragen

destinering vore överflödig. Samtidigt är det uppenbart att det finns klara fördelar med

överensstämmelse i regler för statsbidrag till särskolan och grundoch gymnasieskolan. Detta talar för att ett inordnande av särskolan iden allmänna skolan borde ske under bidragsformer som gäller för det allmänna skolväsendet. Inom detta system kunde sedan

kompletteringar och modifieringar ske så att resurserna för under-

visning av barndomspsykotiska och utvecklingsstörda elever tillgodoses.

Statsbidragen för grund- och gymnasieskolor utgår emellertid

enligt skilda system. Om följsamhet skall råda i

åldersmässigt

avseende mellan särskolan och dessa båda skolformer, bl. a. för att

underlätta organisatorisk samordning, innebär nytt bidragssystem

för särskolan också splittrat sådant. av särskolans

Anknytning

statsbidrag till de system som råder inom det allmänna skolväsendet kan därför ske enligt ett av tvâ alternativ: 1. Anknytning till nuvarande former för bidrag till grundskolan och gymnasieskolan (dvs. splittring av bidragssystemet till särskolan).

2. Anknytning enbart till bidragssystemet för grundskolan.

Det första alternativet ger organisatoriska för förutsättningar integrering av särskolans statsbidrag över alla årskurser. Det andra alternativet begränsar integreringen till årskurserna i grundskolan. Alternativ två - som sammanfaller med den modell som skoladministrativa kommittén föreslagit för särskolan - har administrativa fördelar, något som knappast uppväger det positiva med det första alternativet. Bidragssystemet för

grundsärskolan/träningsskolan

bör därför enligt vår mening anknyta till för bidragsformerna grundskolan och motsvarande koppling bör finnas mellan bidragsformerna för yrkessärskolan och gymnasieskolan. Den av skoladministrativa kommittén föreslagna modellen för statsbidrag till särskolan bör kunna tillämpas för

bidragsgivningen

till grundskolan, träningsskolan samt för den särskilda undervis-

SOUJ 1981:26 “www Alla: när inte samma sv/hd/ande höjder

Dethhns/nánga trösklar/ vår til/vara. Många steg att våga ta. Man mäste veta ut eller in.

Vä/jare Å med smâ valmöjlzyheter.

S O U 9 010 O.. 6

Habilitering av barn och ungdomar 161

ningen och specialundervisningen som finns i anslutning till dessa skolformer. Enligt modellen skall resurserna i princip fastställas enligt nuvarande beräkningsgrunder. Vad som skiljer är möjligheter till friare användning av resurser inom ramen för anvisade bidrag, alltså en klar parallell till bidragssystemet för grundskolan. Men inte heller detta är något radikalt nytt för särskolan, där länsskolnämnderna tilldelar resurserna för en eller flera skolenheter och huvudmannen äger rätt att utnyttja dem med beaktande av normer för klasser, grupper och speciella undervisningsinsatser. För yrkessärskolan bör anknytning kunna ske till statsbidrags-

systemet för gymnasieskolan. Bidragen kommer då att utgå enligt

ârslönebelopp för lärartjänster. Vi förutsätter att nuvarande normer för klasser, grupper och individuell undervisning kommer att gälla. om eventuell anknytning av detta bidragssystem till det Frågan

som gäller för grundsärskola/träningsskola får bli beroende av

revideringen av statsbidragssystemet för gymnasieskolan.

lnom dessa bidragssystem bör kunna beaktas tidigare uttalade krav om särskild undervisning med 10 veckotimmar per deltagande elev, och samordnad specialundervisning på nuvarande nivå.

Därutöver bör den s. k. länsskolnämndsresursen för grundskolan, särskolan och motsvarande för gymnasieskolan kunna tillgodose

vilkoren för integration av barndomspsykotiska elever i vanlig undervisning. lnom denna länsskolnämndsresurs skall skolhuvudmannen för kostnaderna till personell assistans till vissa kompenseras barndomspsykotiska och utvecklingsstörda elever.

Planering av elevs studier Vi har tidigare pekat på att särskolans lärare och skolledning utan svårigheter kan följa med in i den allmänna skolan. Härigenom

överförs kunskap och erfarenhet om begâvningshandikappade elever till specialundervisningen inom grund- och gymnasieskolor-

na. Vi förutsätter också att läroplanerna för särskolans olika skolformer kan fortsätta att gälla och reformeras i takt med övriga läroplaner. En ytterligare utveckling av de pedagogiska insatserna kan också vara intensifierad planering av undervisningen för varje enskild elev. Vi avser uppläggningen av studiegång, ämnesval och övriga insatser för eleven både på lång och kort sikt. En sådan planering bör utgå frän elevens förutsättningar och behov, något som väl överensstämmer med intentionerna i nuvarande läroplaner. Genom denna planering skapas förutsättningarför individualiserad undervisning, ett synsätt och en metod som bör gälla för all

162 Habilitering av barn och ungdomar

undervisning av handikappade elever. Vi vill också förorda att denna planering dokumenteras så att den kan ligga som underlag för elevernas och föräldrarnas deltagande och synpunkter på

undervisningens uppläggning och genomförande. Ett värdefullt

samarbete mellan hem och skola skulle härigenom åstadkommas. Det vi här förordar är inget nytt åläggande för lärarna - det faller inom ramen för läraruppgiften. Flertalet lärare har också sedan länge omsorgfullt planerat sin undervisning utifrån den enskilde elevens behov. Men planeringen börformaliseras, vilket vi tror är av stor betydelse. Inom grundskolan och gymnasieskolan finns utvecklade former för elevernas medinflytande i undervisningens uppläggning och genomförande. Motsvarande bör så långt möjligt kunna tillämpas också när det gäller barndomspsykotiska och utvecklingsstörda

elevers undervisning i särskolan.

Det är givetvis även angeläget att föräldrarnas medverkan i ovan

skisserade planering blir så väl utnyttjad som möjligt. Man får t. ex.

inte tro att denna insats från föräldrarnas sida låter sig genomföras inom ramen för något kvartssamtal. Det är därför att naturligt föräldrar till barndomspsykotiska och utvecklingsstörda elever får möjlighet att delta i skolarbetet minst en dag per termin, vari ovan

beskrivna planeringssamråd kan inrymmas.

Ett sådant deltagande i skolarbetet har vanligtvis ekonomiska konsekvenser för föräldrarna. Sådan ledighet bör därför föranleda

ersättning enligt Barnomsorgsgruppens förslag om föräldraförsäkring för deltagande i barnomsorg och skola (SOU 1980:27).

Vad gäller föräldrars insikt om sina barn utgår vi ifrån att den

allmänna föräldrautbildningen, som är under uppbyggnad, blir av

värde också för föräldrar till handikappade elever. l de fall föräldrarna har svårigheter att medverka i ovan föreslagna planeringssamråd kan den kontaktperson som vi i annat sammanhang föreslår bli till stöd för föräldrarna.

Summering

l detta avsnitt där vi prövar om finns för att föra in

förutsättningar

särskolan i det allmänna skolväsendet, dvs. låta särskolan bli en del

av specialundervisningen inom grund- och gymnasieskolan, har vi

kunnat konstatera att enighet föreligger om att det principellt är riktigt att det allmänna skolväsendet också omfattar psykotiska och utvecklingsstörda elever. Tveksamhet finns emellertid ute i landet om formerna och tidpunkten för en sådan reform av särskolan.

1981:26 Habilitering av bam och ungdomar 163 SOU

Beträffande personalsituationen kan dock konstateras att denna i något avseende behöver påverkas av ett inlemmande i knappast det allmänna skolväsendet. Särskolans lärare och skolledare kan följa med till den allmänna skolan och där i princip få samma arbetsuppgifter som de har i dag. För särskolcheferna kan en ske till länsskolnämnderna, där de svarar för tillsyn och

övergång

stöd till undervisningen av barndomspsykotiska och utvecklingsstörda. De kan också få sina arbetsuppgifter vidgade till att omfatta undervisningen av andra handikappgrupper. Normtalen för inrättande av klasser och grupper behöver ej heller ändras i den händelse särskolan skulle gå in i det allmänna skolväsendet. Oavsett detta bör klasser där barndomspsykotiska elever ingår ges sådana normer att hänsyn kan tas till dessa elevers speciella svårigheter. Frågan om resurstilldelning för undervisning av handikappade elever är i hög grad beroende av statliga driftbidrag och villkoren för deras utbetalande. För att åstadkomma största möjliga förutsättningar för organisatorisk samordning är det angeläget att statsbi-

dragssystemen för särskolan och grund- och gymnasieskolorna

överensstämmer. Detta kan åstadkommas även med bibehållande av särskolans normer för klass-, och enskild undervisgruppning. Betydelsefulla led i bevakningen av att den enskilde eleven inte får en mot tidigare försämrad situation inom det allmänna skolväsendet blir skolöverstyrelsens och länsskolnämndernas tillsyn samt den planering av undervisningen som lärare, elever och föräldrar föreslås genomföra gemensamt. Vid sammanvägning av detta kan vi konstatera att förutsättningar finns för undervisning av barndomspsykotiska och utveck-

lingsstörda elever inom det allmänna skolväsendet.

Sko/organ/sat/on och huvudmannaskap l det föregående har vi prövat förutsättningarna för ett inordnande av särskolan i det allmänna skolväsendet. Ett närmande av särskolan till vanlig skolundervisning har pågått lång tid och föranledde överväganden redan vid utarbetandet av 1967 års omsorgslag. Vi ser därför våra förslag enbart som fullföljanden av en pågående utveckling av särskolan. Anledningen till att närmandet eftersträvas bottnar i önskan att handikappade skall ges möjlighet till social och samhällelig integration. Konstaterandet att villkoren för undervisningen av dem också kan uppfyllas inom det allmänna skolväsendet gör att vi fullföljer överväganden om hur detta närmande till det allmänna skolväsendet organisatoriskt bör utformas.

164 Habilitering av barn och ungdomar

Särskolan kan inlemmas i det allmänna skolväsendet att genom

huvudmannaskapet övergår till kommunerna, ledningen av sä rsko-

lan överlåtes på kommun eller genom av avtalsmässig reglering samordningen mellan berörda huvudmän.

Gällande omsorgslagstiftning medger att landstingen över/äter

ledningen av särskolan till den kommun där särskolan är belägen.

Detta innebär inte att landstingen kan avhända sig huvudmannaskapet för undervisning av utvecklingsstörda. Däremot bör över-

låtandet av ledningen att viss samordning medge kan ske av vanlig undervisning och särskola. Endast två kommuner, och

Göteborg

Malmö, har svarat för sådan ledning av särskolan. Vid utvärdering av särskolan i dessa kommuner (Thorslund 1979) har ej framkommit några påtagliga olikheter mellan särskolan där och särskolan i övngalandet

Avta/smäss/g regler/ng mellan landsting och kommuner före-

kommer i stor omfattning för att av sä rskolan i det

lokalintegrering

allmänna skolväsendet skall kunna ske. Kommunoch landstingsförbunden har utarbetat förslag till avtal, som upptar uppgiftsför-

delningen mellan landsting och kommun, disposition av personal

och lokaler samt ersättningsnormer. Avtalsformen har fungerat bra, sannolikt tack vare huvudmännens önskan att utveckla särskolan mot integrerade former och beredvillighet att svara för kostnaderna för detta. Det finns omvittnat att just landstingens ersättningar gynnat utvecklingsstörda barns möjligheter att ta del

av kommunala barnomsorger.

Beträffande planeringsfrâgor saknas emellertid samarbetsfor-

mer, varför särskolans elever inte ingår i underlaget för planeringen av den allmänna skolan. Uppgifter finns om att särskolan kommer sist i kön vid av lokaler och utnyttjande av särskilda

fördelning

resurser. Skilda huvudmän kan också få till följd att parallella insatser kommer till stånd för exempelvis undervisningen i övningsämnen och ifråga om elevvärden. Dubblering av skolskjutsar är, för att ta ytterligare ett exempel, inte bara föranledd av skilt huvudmannaskap för olika skolformer utan också en följd av olika upptagningsområden.

Ändring av huvudmannaskapet innebär att kommunerna övertar

det ansvar för som

undervisningen i dag ligger på landstingen. Vi

avser här enbart särskolan och ej andra omsorgsformer som elevhem och föräldrastöd inom hemmavårdens ram. Motivet för detta -

anknytning till barnomsorger, grundskola och gymnasie-

skola - både om särskolan uppfylls försvinner som skolform och helt går upp i den vanliga skolans specialundervisning samt om särskolan får ingå som särskild enhet inom det allmänna skolväsendet. Vi kommer, som följd av våra här redovisade överväganden, att i

Habilitering av barn och ungdomar 165

avsnitt l 2 föreslå att huvudmannaskapet för särskolan flyttas över på primärkommunerna. Detta ser vi som ett naturligt steg både med hänsyn till den utveckling som skett inom särskolan och det allmänna skolväsendet och i syfte att utveckla unden/isningen för barndomspsykotiska och utvecklingsstörda i takt med undervisningen för övriga barn och ungdomar. Men överförandet till kommunerna måste ske enligt tidigare redovisade villkor, omfattande bl. a. bibehållande av de särskilda pedagogiska insatser och resurser som i dag finns inom särskolan. Att detta beaktas bör bl. a. ingå som väsentlig del i den statliga tillsynen av skolväsendet. Vårt förslag innebär att särförskolan kommer att gå upp i de kommunala barnomsorgerna. Inom dessa skall psykotiska och utvecklingsstörda barn få stöd och stimulans efter sina behov. De särskilda förskolgrupperna är visserligen under avveckling i takt med att individuell integrering i vanlig förskola utvecklas också för psykotiska och utvecklingsstörda barn, men de grupper som finns kvar bör också komma in under primärkommunalt ansvarsamtidigt med överförandet av annan förskolverksamhet till kommunerna. Undervisning av barndomspsykotiska och utvecklingsstörda barn över sju år sker huvudsakligen inom sä rskolklasser. Endast ett

fåtal barn är f. n. individuellt integrerade i andra klasser. Ändring av

huvudmannaskapet medför ingen omedelbar förändring. Särskolklasser kommer att finnas kvar för lång tid framöver. Inom den allmänna skolan bör särskolan ingå som särskild gren av specialundervisningen. individuellt integrerade elever föreslås tillhöra den klass de ingår i och få stöd genom skolans samordnade specialundervisning. Omfattningen av denna bör fastläggas vid elevvårdskonferens. Den samordnade specialundervisningen och den särskilda undervisningen som finns inom dagens särskola väntas som följd av reformen komma att samordnas med motsva-

rande undervisning i grund- och gymnasieskolorna. Vi vill emeller-

tid betona att båda unden/isningsformerna måste ha bibehållen omfattning. Beträffande specialsärskolorna har vi tidigare noterat att behovet av dem minskar. Nuvarande huvudmän bör därför fullfölja planeringen för deras avveckling. Avvecklingsperioden bör begränsas till att ej överstiga fem år från tidpunkten för ändrat huvudmannaskap för särskolan. l avvecklingsprocessen bör ingå upprustning av behandlingsinsatserna i grupphem inom elevernas hemlän samt andra stödformer för elevernas omvårdnad. Undervisningen beräknas ske inom vanliga särskolklasser, specialklasser och samordnad specialundervisning med kommunerna som huvudmän. Däremot kommer elevernas bostad i grupphem och annat stöd till dem eller deras familjer att ligga kvar under landstingskommunalt huvudmannaskap.

166 Habilitering av barn och ungdomar

För övergångsvis kvarvarande specialsärskolor innebär reformen att de kommuner där specialsärskolorna är belägna bör ta över ansvaret för undervisningen. Specialsärskolornas elevhem kommer däremot att under en avvecklingsperiod finnas kvar under landstingskommunalt huvudmannaskap. Vi har i det föregående övervägt vilket planeringsunderlag som måste finnas för särskolan och har därvid förordat särskilda särskolområden. Dessa bör fastställas av Iänsskolnämnden efter förslag av kommunerna. En av kommunerna inom ett särskolområde bör få ansvar för särskolundervisningen. l allmänhet brukar antalet elever som behöver gå i särskola var högst i de befolkningsmässigt största kommunerna, varför dessa bör bli värdkommuner. Men undantag från detta bör vara möjligt. Vi vill emellertid föreslå att berörda kommuner i samarbete med länsskolnämnderna ges i uppdrag att besluta om vilken kommun som skall vara värdkommun inom ett särskolområde. Det bör emellertid i lag fastslås att den befolkningsmässigt största kommunen har ett sistahandsansvarför anordnande av särskola. l värdkommunens ansvar ligger att bl. a. svara för initiering, planering och drift av särskola. Samverkan kommunerna emellan bör regleras genom avtal och ej grundas på kommunala förbund. Kostnadsfördelningen bör regleras i enlighet med kommunförbundens rekommendationer om interkommunala ersättningar. Skolstyrelsen i värdkommunen är styrelse för all särskolundervisning inom särskolområdet. Det är även värdkommunen som söker och uppbär statsbidrag för särskolundervisningen.

Beträffande tillsynen av särskolundervisningen kommer skol-

överstyrelsen och länsskolnämnderna att också framdeles ha ansvaret för denna. Enda förändringen som våra förslag föranleder

är att socialstyrelsen blir tillsynsmyndighet för barnomsorgerna om

psykotiska och utvecklingsstörda barn. Undervisningen i särskola regleras genom stadganden i 1967 års omsorgslag med tillhörande stadga. Ofta är bestämmelserna där identiska med skollagsstiftningen för det allmänna skolväsendet. Våra förslag om inordnande av särskolan i det allmänna skolväsendet talar för att lagstiftningen om undervisningen skall integreras med den reguljära skollagstiftningen. Stadganden om barndomspsykotiska och utvecklingsstörda elevers skolgång bör ingå med särskild skrivning i skollagen så att resurser och normer för klasser och grupper garanteras. l anledning därav lägger vi också fram förslag om ändringar i skollagen.

_ _ Habilitering av barn och ungdomar 167 i

5.4 Fritid och kultur

barns och behov av en Betydelsen av att tillgodose ungdomars aktiv och stimulerande fritid har framhävts i många sammanhang. Det kan röra inslag som t. ex. frilufts- och sig om en rad olika idrott och kulturaktiviteter som teater och

föreningsliv, studier,

musik. har en välordnad fritidsverksamhet kommit

I allt högre grad att betraktas som ett viktigt inslag i förebyggande och stödjande

arbete för barns och ungdomars utveckling. Detta markeras i regeringens proposition om socialtjänsten (1979/80:1). Ökade insatser har skett både genom samhällets och frivilliga organisationers försorg. Omfattning och utformning skiljer sig dock i hög grad i olika delar av landet. Stora olikheter finns också beträffande tillgång på fritidsverksamhet för handikappade barn och ungdomar. Föräldrar upplever ofta att hemmaboende handikappade barn och ungdomar tillgodoses i mindre utsträckning än barn och ungdomar som har anknytinstitution. kan sägas att institutionell ning till någon Samtidigt fritid många gånger uppvisar stora brister. Vi finner det angeläget att understryka vikten av att en varieran-

de fritidsverksamhet ställs till förfogande för alla handikappade

barn och oavsett var det bor i landet eller om de ungdomar bor hemma eller ej. Vi vill emellertid särskilt upp-

stadigvarande

märksamma fritidsaktiviteternas roll bland de stödresurser som barn och ungdomar att kan göra det möjligt förflera handikappade växa eller i annat enskilt hem. upp hos sina familjer om normalisering och integrering har stora möjlig- Principerna heter att förverkligas inom fritiden. Nya initiativ och resurser behövs dock för att komma till rätta med brister som bl. a. berör

ansvar och tillgänglighet. De har i sin tur ett nära organisation,

samband med kunskaper om och inställning till barn och ungdomar med Som till våra förslag redovisar vi i det

handikapp. bakgrund

hur fritidsverksamhet för barn och ungdomar bedrivs av följande kommuner, och olika organisationer. l stora delar gäller landsting denna beskrivning också verksamhet för vuxna som vi i övrigt behandlar under 6.4.

Bakgrund

Verksamhet i kommunal regi

Den kommunala verksamheten för barns och ungdomars fritid från skolan, socialtjänsten, kultur- och fritidsbygger på insatser nämnderna. Inom socialtjänsten finns fritidshem, ungdoms- och fritidsgärdar. Skolan förfogar över skoldaghem och musikskola,

168 Habilitering av barn och ungdomar SOU

1981:26

medan kulturnämnderna genom biblioteken svararför bokutlåning men också för utställningar, film, teater och konserter. Det kommunala stödet till föreningar sker i de flesta fall via fritidsnämnderna i form av av lokaler och annan

bidragsgivning, upplåtelse service till föreningar.

Den av riksdagen beslutade samlade skoldagen (SIA) bygger på

ett starkt inslag av föreningsinsatser. Kommunerna skall därför inte

ordna verksamhet som konkurrerar med däremot föreningslivet, skall de ha kompletterande sådan om utbudet genom föreningar blir begränsat. Skolstyrelserna skall bära ansvaret för alla aktiviteter inom den samlade skoldagen och möjliggöra att föreningarna

medverkar bl. a. med eftermiddagsverksamhet och

genom läger och sommargårdar under sommartid. Handikappade barn och ungdomar har i princip tillgång till det kommunala fritidsutbudet, men mycket sällan är aktiviteterna där anpassade till dem. Det är emellertid uppenbart att man blivit medveten om behovet av insatser för handikappade. Därför kan

man nu se exempel på gruppverksamhet för olika handikappgrup-

per inom ungdoms- och fritidsgårdar. l några kommuner har man också börjat med särskild information om vad som är anpassat för

resp. handikappgrupper. Färdtjänstens utbyggnad har också varit

av väsentlig betydelse. Viss verksamhet i kommunal regi har kommit igång för handi-

kappade som följd av samarbete mellan kommuner och landsting.

Landstingens omsorgsverksamhet har t. ex. sökt inspirera

föreningar och kommuner till aktiviteter för utvecklingsstörda.

Fritidsgärdarna har sålunda i större utsträckning än tidigare öppnat

sin verksamhet också för dem. Initiativ i sådan riktning har ofta tagits av fritidsledare inom landstingets omsorgsverksamhet. Många gånger har en början skett genom sammanhållna lokalintegrerade grupper med samma aktiviteter som för övriga inom fritidsgården. En naturlig upplösning av dessa grupper och en

individuell integrering har kunnat komma till stånd när erfarenhe-

terna påverkat osäkerhet och motstånd. Fortfarande förefaller det emellertid vara så att handikappade barns och ungdomars möjlighet till deltagande i kommunal fritidsverksamhet är beroende av

deras närståendes (anhöriga, omsorgspersonal etc.) insatser. Han-

dikappade barn och ungdomar räknas inte naturligt in i ett underlag

för planering av fritidsverksamhet. l den mån detta sker kan man

ändå notera stora brister beträffande uppsökande och informerande åtgärder. Undantag finns dock t. ex. i Stockholms kommun och några närliggande kommuner där man påtagit sig ett jämförelsevis större ansvar än i de flesta andra. Olikheter inom landet belyses i en som år 1979

undersökning

redovisades av en arbetsgrupp inom statens ungdomsråd (Kom-

% 1981:26 Habilitering av barn och ungdomar 169 SOU

munernas fritidspolitik). (Utredningen avsåg fritid och kultur både för barn, ungdomar och vuxna.) Stora skillnader finns på alla nivåer i undersökningsgruppens 30 kommuner; olika uppfattningarförekommer t. ex. om mål, beslutsprocesser och prioriteringar av olika verksamhetsformer. De mål för fritidspolitik som beskrivs i statliga utredningar om idrotts-, handikapp- och kulturpolitik är dåligt förankrade på kommunnivå, trots att många kommuner presenterar övergripande mål om alla kommuninnevånares rätt till meningsfull fritid. l fritidsnämnderna (som är s. k. frivilliga nämnder) förekommer sällan måldiskussioner. Detta har bl. a. som effekt en alltför självklar prioritering av idrott och en föga till det kommersiella fritidsut-

genomarbetad hållning

budet. Man stöder föreningsaktiviteter men har svårt att genomföra långsiktiga planer för satsningar som medför en varierad fritidsverksamhet. Det konstateras i samma undersökning att handikapputredningens Kultur åt alla, SOU 1976:20, är det betänkande som diskuterats minst i nämnderna. Lokaler och anläggningar handikapp anpassas beträffande fysisk tillgänglighet i stor utsträckning medan verksamhetens innehåll och tillgänglighet i vidare bemärkelse sällan beaktas. Utredningen avspeglar på detta omrâde en stor osäkerhet i kommunernas nämnder. Ofta hänvisar man till kommunala handikappråd, enskilda handikapporganisationer eller andra myndigheter.

Verksamhet i landstingsregi Landstingens insatser för kultur är främst inriktade på att stödja verksamhet som har intresse för hela länet. Det kan gälla ekonomiska bidrag för museal verksamhet, musikliv och teater. Vanligt är också att landstingen genom stipendier främjar målarkonst och författarskap. Denna typ av kulturella insatser har generell inriktning och är ej sammanlänkad med de verksamhetsområden som i övrigt främst ankommer på landstingen. Inom landstingets omsorger för utvecklingsstörda knöts till en fritidsledare till institutionerna för barn och ungdom. l och början med omsorgernas ökade inriktning mot elevhem och inackorderingshem blev en annan organisatorisk uppläggning alltmera angelägen. Från att tidigare direkt ha lett fritidsaktiviteter har fritidspersonalen övergått till att i större utsträckning organisera och på andra sätt stimulera och stödja verksamhet som bedrivs av utvecklingsstörda och deras närpersonal. vårdpersonalen har härigenom fått en mera aktiv roll inom fritidsverksamheten samtidigt som utvecklingsstördas möjligheter att välja aktiviteter betonats.

170 Habilitering av barn och ungdomar

För närvarande förfogar samtliga landsting över personal för fritidsverksamhet inom omsorgerna om utvecklingsstörda. Antalet fritidsledare eller motsvarande uppgick under 1980 till 233,5 (1 79

heltids- och 54,5 deltidstjänster). Vissa landsting har därutöver

extra personal för stöd och assistans inom fritidsverksamheten. Denna insats har varit av avgörande betydelse för många gravt handikappade och barndomspsykotiska. För den närmaste femårs-

perioden finns inom landstingen en planerad utbyggnad med

inemot 30 fritidsledartjänster. De avser verksamhet för både barn, ungdom och vuxna. l vår kartläggningsrapport Ds S 1978:9 berörs fritid och kultur

för utvecklingsstörda. Där ges exempel på fritidsverksamhet, bl. a.

klubbar som anordnats i samarbete med FUB, samt på olika insatser som syftar till att ge utvecklingsstörda större möjligheter att tillgodogöra sig fritidsutbud.

Verksamhet i föreningsregi Inom kommunerna svarar föreningar för flertalet fritidsaktiviteter. Innehåll och omfattning varierar beroende av föreningarnas inriktning och ändamål. De flesta är i princip öppna för handikappade, men få föreningar har anpassat sin verksamhet till dem. Det gör att många handikappade i realiteten är utestängda från möjlighet att delta aktivt. Exempel finns dock på föreningar som helt omvandlat sin verksamhet för att ändra på detta förhållande. l andra fall finns verksamhet för handikappade jämsides med ordinarie verksamhet, t. ex. handikappidrott. Till föreningslivet hör givetvis också handikappföreningarna, som har till uppgift att tillvarata olika handikappgru ppers intressen men också ge möjlighet till aktiviteter och samvaro med andra i samma situation. Motsvarande insatser för handikappade barn och ungdomar har också skett inom idrotten. Där arrangeras även särskilda skolmästerskap för handikappade elever i samma grenar som i övrigt utvecklats inom handikappidrotten. Däremot finns det få exempel på att ungdomsidrotten kompletteras med handikappidrott. Ett annat område där handikappade barn och ungdomar aktiverats allmer inom föreningslivet är genom studieförbunden. Här förekommer såväl studier som konstnärlig verksamhet, teater, musik.

Habilitering av barn och ungdomar 171

Verksamhet genom centrala organisationer Utvecklingen av fritidsverksamhet för handikappade är i stor utsträckning beroende av centrala insatser. Vi tänker här på studieförbundens metodutveckling och ledarutbildning men också på den inspiration som kan ges genom riksorganisationer som riksteatern, rikskonserter m. fl. Man kan här klart se att en utveckling kommit till stånd genom att ett särskilt organ inom organisationen eller särskilda tjänster börjat inrättas för arbete bland handikappade. Ett exempel är riksteaterns satsning på tyst teater och teckenspråk för döva. Verksamheten behöver emellertid en vidare utveckling med sikte på barn och ungdom med handikapp. Det gäller också massmedia.

ÖVER VÄ GA NDEN OCH FÖRSLA G Vi har beskrivit en utveckling av fritids- och kulturaktiviteter för barn och ungdomar med handikapp. Den är positiv men uppvisar brister. De sammanhänger till en del med den ojämna utvecklingen av insatserför alla barn och ungdomar. Vi knyter förhoppningen till att socialtjänstens betoning av fritid i ett förebyggande arbete leder

till att personella och ekonomiska resurser ställs till förfogande och

att bättre former för samverkan etableras mellan olika förmedlare av fritids- och kulturverkamhet. Vi vill också framhålla betydelsen av att åtgärder enligt SlA-utredningen kommer till stånd. Socialtjänsten och SIA innebär reformer som kan vara mycket

avgörande för handikappade barns och ungdomars möjligheter att

få del av ett fritidsutbud. Vi vill också betona vikten av en fortsatt

utbyggnad av färdtjänsten för handikappade och ett förverkligande

av olika krav pä miljöanpassning som vi beskrivit i annat sammanhang i vårt betänkande. Vi vill också särskilt framhäva den stora roll som en väl fritidsverksamhet kan innebära inte bara för barn och

fungerande

med handikapp utan också som en del i avlösning i vård ungdom och tillsyn för deras föräldrar. Dessutom har fritidsverksamhet för en ömsesidig frigörelse mellan föräldrar och deras

betydelse

handikappade barn och kan t. ex. förbereda en boendesituation utanför föräldrahemmet. av de brister som vi funnit beträffande fritidsaktiviteter Många för barn och ungdom sammanhänger med oklara ansvarsförhållanden som också ger mindre förutsättningar att fullt ut ta tillvara gemensamma resurser. Vi vill beakta det genom våra överväganden och förslag som vi i det följande samlat under rubrikerna organisation och samverkan, innehåll i fritidsverksamhet och särskilda stödinsatser.

172 av barn

Habilitering och ungdomar

Organisation och samverkan

l de synpunkter som kom oss till del i samband med vår rapport om omsorger om utvecklingsstörda (Ds S 1978:9) betonades fritidsverksamhetens stora betydelse. Krav ställdes och på att fritids-

kulturätgärder skulle få en plats i en ny sätt lagstiftning på samma

som t. ex. boende, och

utbildning sysselsättning i omsorgslagen. Samtidigt betonades vikten av ett nära samarbete

och integrering med fritidsverksamhet förmedlad av andra än omsorgshuvudmannen. Vi har tidigare framhållit att primärkommunen har ett ansvar för alla barns och ungdomars fritid. Detta ansvar handigäller också

kappade barn och ungdomar, alltså även dem som bori landstings-

kommunala grupphem. Det är emellertid uppenbart att kommunerna många kan gånger stöta på svårigheter att nå fram med sitt utbud till de just

handikappade som vår utredning handlarom, både till dem som bor i grupphem och enskilt. Landstingen måste därför medverka i

fritids- och kulturutbudet. Denna medverkan kan dels bestå i

förmedling av fritidsverksamhet och dels

kultur, i anpassning av utbudet till det behov som har.

handikappade

En sådan underlättas om anpassning självfallet någon inom kommunens har ett särskilt ansvar för att bevaka

fritidsförvaltning

handikappades möjligheter att ta del i fritidsaktiviteter.

Vi ser det naturligt att landstingens ansvar också innefattar att de

som bor i grupphem får del av ett adekvat fritids- och kulturutbud. Detta bör i första hand ske genom att de får del av det kommunala fritidsutbudet på orten. lbland räcker detta inte utan nämnden måste ordna kompletterande insatser vid sina grupphem. I särskilda fall bör en hemmaboende svårt handikappad även kunna delta i en sådan aktivitet. Strävan bör självfallet vara att också dessa insatser i integreras verksamhet som bedrivs av primärkommun eller annan instans. Ett nära samarbete är och ställer också krav

nödvändigt på att landstingets habiliteringsnämnd genom sin organisation för samordnad habilitering och genom sin personal

vid bl. a. grupphem kan förmedla kunskaper om handikappade barns och ungdomars villkor.

Personalplanering och av verksamhet uppläggning vid grupp-

hem bör beakta de behov som föranleds av att fritids- och kulturaktiviteter under normaliserade villkor skall stå till förfogande för barn och ungdomar med olika grad av handikapp. Det är särskilt betydelsefullt under lovperioder. Grupphemmen bör i sin fritidsoch kulturverksamhet dels av centralt stödjas placerade befattningshavare med särskilt ansvar för dels av distrikts-

fritidsfrågor,

Habilitering av barn och ungdomar 173

lagen inom organisationen för samordnad habilitering. I annat sammanhang föreslår vi personliga vårdare för handikappade barn och ungdomar med svåra komplikationer. Primärkommunen svarar enligt förslaget för denna insats, som på ett naturligt sätt också kan leda till aktiviteter som fyller behov hos t. ex. psykotiska eller andra barn och ungdomar som har svåra handikapp. En stor flexibilitet är nödvändig i samarbete mellan de olika huvudmännen. Det kan i vissa fall vara lämpligt att landstinget som huvudman arrangerar verksamhet i anslutning till något grupphem. Det bör därvid kunna vara möjligt även för hemmaboende handikappade barn och ungdomar att delta. lnom ramen för sin huvuduppgift att erbjuda god tillsyn har de kommunala fritidshemmen möjlighet att stimulera handikappade barn och ungdomar genom ett varierande innehåll som också kan leda till ett intresse för fritids- och kulturutbud utanför fritidshemmen. Det är en betydelsefull insats som betonas av att handikappade barn ofta har behov av fritidshem eller liknande högre upp i åldrarna än andra barn. Många gånger föreligger ett sådant behov under hela deras skolgång. Tyvärr är tillgången på fritidshem otillräcklig. Detta drabbar alla och alltså även barn med handikapp. Det förutsätts dock att en fortsatt utbyggnad sker av fritidshem och att handikappade barns behov därvid speciellt beaktas. Vi finner det emellertid angeläget att kommunerna med sitt ansvarför barn- och ungdomsomsorg strävar efter att finna flexibla lösningar för tillsyn och aktiviteter för handikappade barn och ungdomar även om brister fortfarande föreligger beträffande fritidshemmens utbyggnad. Det kan t. ex. innebära att vissa handikappade barn får använda daghemmen för tid utöver skoltid under de första skolåren eller att en höjd åldergräns kan medges individuellt för handikappade barn på fritidshem. För elever högre upp i tonåren är placering på fritidshem en mindre lämplig åtgärd. Vid sidan av fritidshemmen måste primärkommunen därför ansvara för att andra och varierade former av tillsyn och aktiviteter kommer till stånd. Här behövs ett utvecklingsarbete som både tar fasta på avlösningsaspekten och ungdomarnas behov av att i gemenskap med andra ungdomar delta i fritidsaktiviteter. Goda erfarenheter har t. ex. vunnits genom fasta grupper och faddersystem på fritidsgårdar och s. k. öppet hus som bedrivits av handikapporganisationer eller landstingens omsorgsverksamhet. Erfarenheterna skulle emellertid behöva en större spridning för att kunna bli underlag för en mera allmän och ytterst angelägen

174 Habilitering av barn och ungdomar

satsning. Handikapporganisationerna spelar därvid en betydelsefull roll. Vi finner det lämpligt att primärkommunerna vid sin utformning av tillsyn och fritidsaktiviteter för handikappade tonåringar samverkar med handikapporganisationerna och landstingens fritidspersonal. Lovverksamhet är också ett område som kräver god samverkan mellan olika organ. Handikappade barns familjer behöver ökade möjligheter till avlösning under skollov, i synnerhet under längre lov. Detta behov delas av andra barnfamiljer men blir markerat då familjen har ett handikappat barn. Samtidigt behöver handikappade barn som andra barn få tillgång till varierande aktiviteter då de är lediga från skolan. Goda förutsättningar bör skapas för att tillgodose såväl det handikappade barnets som familjens behov. Längre lov innebär merendels behov av flera typer av insatser i en och samma familj. Det handikappade barnets lovaktiviteter måste ofta knytas både till perioder av boende i och utanför familjen för att t. ex. möjliggöra en avvägning i förhållande till föräldrarnas behov av semester. Stora krav måste ställas på god samverkan mellan ansvariga för olika former av fritidsverksamhet, korttidsboende och medhjälp i vård och tillsyn. Brister i samverkan hämmar både en utbyggnad av resurser och ett flexibelt utnyttjande av befintlig verksamhet. Ofta föreligger en brist på information som måste avhjälpas: föräldrartill handikappade barn har varken fått tillfälle att ge uttryck ät familjens individuella behov eller fått kännedom om tillgängliga alternativ. Ett medel att förbättra denna situation utgörs av återkommande inventeringar som på sina häll görs i samverkan mellan landsting och kommun. De kan ge ett kvalitativt och kvantitativt planeringsunderlag som bl. a. utvisar vilka särskilda personella och materiella resurser som mäste ställas till förfogande för att underlätta det handikappade barnets deltagande t. ex. i primärkommunens lovverksamhet (ex. simskola, sommargårdar

och särskilda lovaktiviteter knutna till fritidsgârdar). Denna verk-

samhet måste baseras på ett underlag som också omfattar handikappade barn i kommunen. Vi förutsätter att kommunerna inom sitt ansvar enligt socialtjänstlagen svarar för återkommande inventeringar av behovet av fritids- och lovaktiviteter för handikappade barn och ungdomar. Det bör sedan resultera i ett väl utvecklat samarbete runt det enskilda barnet för att förena stödinsatser från olika huvudmän (korttidsvård, fritidsverksamhet, social hemtjänst). Självfallet är handikapporganisationers och andra föreningars medverkan väsentlig i ett sådant samarbete. Konkreta erfarenheter kan bl. a.

hämtas från lovaktiviteter riktade till hela familjen (familjeläger,

sommarkurser). Dessa aktiviteter har flera funktioner: de ger

Habilitering av barn och ungdomar 175

gemenskap med den egna familjen och med andra familjer med handikappade barn, utbyte av information och erfarenheter och en samtidig avlösning i tillsyn. Denna verksamhet har ofta kommit till stånd tack vare ett nära samarbete mellan frivilliga organisationer och huvudmän. En utveckling är mycket önskvärd och angelägen att främja.

Innehåll i fritidsverksamhet Vi stöder och förordar ett innehåll i fritidsaktiviteter som ger handikappade barn och ungdomar möjlighet till en allsidig utveckling i gemenskap med andra barn, ungdomar och vuxna. insatserna skall stödja erfarenheter som kan ge ett positivt handikappmedvetande och förbereda för ett så självständigt vuxenliv som möjligt. l detta ingår att verka för att kunskaper om handikapp och handikappades villkor också tillförs omgivningen genom fritidsverksamheten. Stor vikt skall fästas vid att handikappade barn och ungdomar deltar aktivt i fritids- och kulturliv. Personlig initiativ- och idérikedom hos dem som förmedlar och arrangerar sådan verksamhet har ibland visat sig ha väl så stor betydelse som andra resurser. Inom ramen för redan befintlig verksamhet skulle ytterligare insatser kunna göras för att åstadkomma integrerade aktiviteter för handikappade barn och ungdomar. Strävan bör vara att innehållet i verksamheten anpassas till olika handikappades behov och att det samtidigt sker under normaliserande villkor. Det är särskilt betydelsefullt för handikappade tonåringar som kan uppleva en betydande utsatthet och isolering både på grund av pubertet och handikapp. Bristande tillgänglighet hos transportmedel och fysisk miljö kan, liksom brister i fritidsarrangörers och kulturförmedlares kunskaper om handikapp, åstadkomma att dessa tonåringar hänvisas till ett mycket ensidigt utbud som inte på något sätt motsvarar andra ungdomars möjligheter. Sådana upplevelser kan ha stora och negativa konsekvenser för personlighetsutvecklingen. De motverkas genom att redan antagna beslut om miljöanpassning m. m. förverkligas och genom en intensifierad strävan att på olika sätt förmedla kunskaper om handikappades villkor. Vi vill särskilt betona behovet av fritids- och kulturaktiviteter för gravt handikappade och barndomspsykotiska barn och ungdomar. Det ställer krav på en fortsatt metodutveckling och understryker allmänna krav på tillgänglighet. Erfarenheterna har visat att okonventionella och individuella lösningar positivt kunnat påverka hela livssituationen för dessa barn och ungdomar. Bl. a. inom läkepedagogisk verksamhet finns erfarenheter som är angelägna att sprida.

176 Habilitering av barn och ungdomar

Huvudmännen och tillsynsmyndigheten bör ta initiativ som leder

till en fortsatt utveckling och spridning av bl. a. sådana erfarenheter.

Vi hyser även förhoppningen att studieförbund, andra kulturför-

medlare och handikapporganisationer också stälfortsättningsvis ler sina kunskaper till förfogande och verkar i samma riktning.

Övriga stödresurser

Vi har flera återkommit gånger till färdtjänstens betydelse och förutsätter en angelägen utbyggnad. Därutöver vill vi här också förstärka motiven för s. k. personlig vårdare som vi föreslagit tidigare under 5.2. De spelar en avgörande roll för möjligheterna till olika aktiviteterför vissa gravt handikappade och

barndomspsyko-

tiska barn och ungdomar. Vi anser vidare att andra former av i hemmet

avlösningshjälp

också skall kunna medverka till att barn och handikappade

ungdomar får tillgång till fritids- och kulturaktiviteter.

Vi anser även att ett betydelsefullt stöd erbjuds genon att

fritidsfrågor belyses inom ramen för i olika handikappkunskap utbildningar.

5.5 Andra stödinsatser. Hjälpmedel

Inledning

Landstingen ansvarar för att handikappade kostnadsfritt enåller

hjälpmedel som de behöver för den dagliga

livsföringen.

För denna verksamhet erhåller stöd från stater

landstingen (FSF 1975:963). Hjälpmedelsersättningensstorlekärförår 1981 52 kr.

för varje invånare som var bosatt inom landstingsområdet vidårets början. Av

hjälpmedelsersättningen skall ett visst belopp tillföras er fond

för drift av Handikappinstitutet som är ett centralt för organ

hjälpmedelsförsörjningen i landet. Institutet

har bl. a. till uppgft att bedriva forskning och utvecklingsverksamhet samt prova och informera om hjälpmedel. Det skall ske utifrån en helhetssvn på handikappade och deras situation. Förutom tekniska frågor beaktas även sociala, psykologiska, pedagogiska, medicinska och ekonomiska aspekter på hjälpmedel och hjälpmedelsamändning.

För att uppnå en över landet enhetlig hjälpmedelsförsörjning ger

institutet ut en hjälpmedelsförteckning. På denna

förteclning

uppförs de hjälpmedel som institutet rekommenderar landstngen

att kostnadsfritt utlämna till handikappade. l hjälpmedelsföreckningen, som utkommer fyra gånger per år, anges vidare vilka

Habilitering av barn och ungdomar 177

som har rätt att ordinera olika hjälpmedel. Bland de yrkesgrupper, ordinationsberättigade yrkesgrupperna finns olika läkarkategorier,

arbetsterapeuter, sjukgymnaster, logopeder och distriktssköter-

skor. är i sin nuvarande form

Landstingens hjälpmedelsverksamhet

relativt ung och har hittills företrädesvis varit inriktad på vuxna normalbegåvande personer med fysiska handikapp, t. ex. hörselskada, rörelsehinder, synskada. För en annan viktig hjälpmedelsverksamhet svarar statens institut för Iäromedelsinformation (SlL). SlL är bl. a. huvudman för rikscentralerna vars är att för pedagogiska hjälpmedel, uppgifter förse handikappade elever i olika skolformer med specialanpassade läromedel och hjälpmedel. Rikscentralerna är fyra stycken, en för hörselskadade, en för rörelsehindrade, en för synskadade och en

för (RPH-Sår). Hjälpmedelsverksamheten för utvecklingsstörda

handikappade elever i olika skolformer, utom särskolan, utreds f. n.

av integrationsutredningen.

RPH-Sär har till uppgift att främja tillgången på pedagogiska

för elever i särskolan samt för utvecklingsstörda elever i

hjälpmedel vuxenutbildningen. Man skall utveckla, framställa, informera om och också låna ut pedagogiska hjälpmedel för utvecklingsstörda elever. Centralen skall i samarbete med övriga RPH-centraler även beakta de flerhandikappades behov. På rikscentralen finns en och omfattande permanent utställning av pedagogiska hjälpmedel i anslutning till denna en viss kursverksamhet. Lekoteken- ca 70 i landet- erbjuder insatserför barn som i vissa

stycken gränsar till barnhjälpmedelsverksamheten.

Lekotekets främsta är att till förskolan och familjer med uppgift handikappade barn eller andra barn med särskilda behov ge Iekrådgivning. Detta innebär att man dels lånar ut särskilt tränande,

stimulerande och utvecklande hjälpmedel/leksaker, dels tillhanda-

håller pedagogisk handledning och rådgivning. har i sitt betänkande SOU 1978:5 För- Barnomsorgsgruppen barnets födelse, beskrivit lekotekens verkäldrautbildning: Kring samhet och lagt förslag om fortsatt inriktning. Huvudman för lekoteken kan vara landsting, primärkommun eller organisation exempelvis FUB, RBU, Röda korset osv. Beträffande lekotekens framväxt säger barnomsorgsgruppen Lekoteken har ofta tillkommit på privat initiativ. Deras existens kan sägas avspegla en bristsituation när det gäller samhällsresurser att ge stöd i det avseende som antytts till barn. Samhället har emellertid efterhand handikappade skaffat ökade resurser för dessa barn. Även om mycket fortfarande återstår förtjänar här framhållas den utbyggnad

178 Habilitering av barn och ungdomar SOU 19:81:26

av landstingens habiliteringsresurser omsorgsverksamheten, habiliteringsverksamheten för rörelsehindrade barn, pedagogisk hörselvärd- som pågår. Till stora delar inrymmer dessa verksamheter likartade resurser och åtaganden som Iekoteken har. Det är därför viktigt att Iekoteken samordnas med dessa verksamheter för att förhindra dubbelarbete.

ÖVER VÄGA NDEN OCH FÖRSLA G

Vad är hjälpmedel?

Med hjälpmedel för handikappade avses för vanligtvis hjälpmedel att kompensera fysiska handikapp. De skall den enskilde ge individen en högre grad av självständighet. De flesta av hjälpmedel denna typ är utformade för vuxna normalbegåvade människor. De personer som ingår i vår utrednings personkrets avviker alla

från normalbegåvad fysiskt enkelhandikappad. De behöver hjälpmedel särskilt anpassade efter - ålder - begåvningsnivå -

flerhandikapp. Därutöver är det väsentligt att beakta den enskildes totala situation. Man kan lägga fyra huvudaspekter på hjälpmedelsproblemen tekniska, pedagogiska, sociala och organisatoriska. Med de tekniska aspekterna kan menas den fysiska och miljön olika hjälpmedelstekniska och egenskaper.

utformningar

Med pedagogiska aspekter menas de insatser som syftar till att hjälpa handikappade att förstå, att lära och att träna så att de kan använda sin erfarenhet och sina kunskaper i samspel, hantering och kommunikation med den fysiska och sociala miljön. Pedagogiska hjälpmedel kan till sin natur vara tekniska men är till för något som brister i t. ex. av

läsförmågan på grund synskada eller begåvningshandikapp eller bådadera. l det fallet blir Ijudbandet

eller bandspelaren hjälpmedlet. Inom RPH-centralerna finns en mängd pedagogiska hjälpmedel, som också kan användas i det

dagliga livet i samhället utanför skolan.

Med sociala aspekter menas den sociala miljö där handikappade lever, omgivningens möjligheter att stödja, hjälpa och träna men också de krav som miljön ställer på den handikappade. Med organisatoriska aspekter menas den handikappades möjligheter att få tillgång till hjälpmedel och att fä möjlighet till individuell anpassning och service av sina hjälpmedel.

Hjälpmedel för barn/ungdomar

Barns behov av speciellt utformade hjälpmedel har uppmärksammats på senare år. Hjälpmedlen måste ha positiv mening för barnet. Det är viktigt att barnet tillsammans med omgivningen kan

Habilitering av barn och ungdomar 179

acceptera hjälpmedlet och att det kan upplevas som en naturlig del i barnets sociala miljö. Vi anser det angeläget att utvecklingen kan fortsätta sä att barnhjälpmedel görs attraktiva för barn. Vi vill också understryka den alldeles särskilt känsliga situation som ungdomar från 10-1 1 år och uppåt befinner sig i, då hjälpmedlens utformning och individuella anpassning är av stor betydelse för identitetsutveckling och handikappmedvetande. Handikappinstitutet bör här tillsammans med handikapporganisationerna och deras ungdomssektioner bedriva ett utvecklingsarbete. De flerhandikappade barnens och ungdomarnas hjälpmedelsbehov kräver särskilda samordningsinsatser.

Hjälpmedel för att kompensera begåvningshandikapp Hjälpmedel finns i huvudsak för att kompensera fysiska handikapp. Vissa försök har dock gjorts att kompensera kommunikationshinder med t. ex. BIiss-systemet och lässvärigheter med bandspelare

och Ijudband. Utvecklingsstörda kan möta en rad andra svårigheter

av sitt Hjälpmedel för att i det

på grund begävningshandikapp.

dagliga livet kompensera detta saknas nästan helt utanför skolan. Om jag inte kan klara begreppet tid behöverjag hjälpmedel för det, om jag inte klarar begreppen rum, kvalitet, kvantitet och orsak eller inte kan kommunicera på ett för andra föreståeligt sätt behöverjag hjälpmedel för det osv. Utvecklingsstörningen kan inte kompenseras enbart med teknik utan kräver specialanpassad pedagogik i både hantering och hjälpmedel. Dessa måste anpassas pedagogiskt efter såväl begäv-

ningsnivå som ålder/erfarenhet. En utvecklingsstörd 16-åring

använder kanske en tvåârings sätt att lösa problem, men det inte att han i alla avseenden fungerar som en tvâåring.

betyder

för - Vi anser det som en viktig uppgift ansvariga organ - - SÖ - RPH-Sär, att utarbeta landstingen Handikappinstitutet hjälpmedel för barn och ungdomarför att kompensera begävningshandikapp. Det kommer att innebära behov av forsknings- och utvecklingsinsatser där bl. a. SÖ:s pedagogiska FOU-medel till viss del bör kunna utnyttjas.

Anpassning av hjälpmedel Vi har tidigare talat om behovet att anpassa utformningen av hjälpmedel efter barns och ungdomars situation. En mera individuell anpassning av hjälpmedlen måste dessutom nästan alltid ske. Det arbetet utförs vid hjälpmedelscentralen av hjälpmedelstekniker. De måste i sin tur ha hjälp av dugliga hantverkare. Med

180. Habilitering av barn och ungdomar

dagens brist på sådan yrkeskunnig personal finns risk för att fina

hjälpmedel inte går att nyttja på ett för individen riktigt sätt. Landstingen bör se över sina möjligheter att iframtiden rekrytera

hantverkare för hjälpmedelsanpassningen och i samband därmed

försöka påverka rekryteringen till dessa yrkesutbildningar inom gymnasieskolan.

Lekotek/barnhjälpmedelscentraler

Barnomsorgsgruppen har i betänkandet Samverkan i barnom-

sorgen ll (Ds S 1976:7) deklarerat en allmän syn på ansvarsför-

delning mellan kommun och landsting beträffande stöd och omsorg om handikappade barn. Det innebär att huvudansvaret för pedagogiskt stöd och social omsorg om handikappade barn läggs

på primärkommunen och att landstinget ger ett kompletterande

stöd. Denna ansvarsfördelning ligger helt i linje med våra förslag om landstingens ansvar för handikappade barn.

Lekotekens ursprungliga syfte var att ge lekrädgivning och

informellt hålla kontakt med barn med behov av särskild stimulans. Verksamheten har sedan huvudsakligen utvecklats i tvâ riktningar,

dels en allmän lekrädgivning och Iekmaterielutlåning, dels en mera specialiserad pedagogisk rådgivning och bedömning av funktions-

förmåga genom lek hos barn med handikapp eller misstanke om handikapp. Den försnämnda allmänna lekrådgivningen anser vi liksom Barnomsorgsgruppen (SOU 1978:5) bör utvecklas inom primärkommunerna bl. a. inom de öppna förskolorna. Vi har noterat att allt fler kommuner har byggt upp egna resurser för lekrädgivning och lekmaterielutlåning. l takt med att handikappade barn integreras i

förskolan kommer denna lekrädgivning att anpassas även till dessa

barns behov. Den andra delen av lekotekverksamheten med pedagogisk

rådgivning och funktionsbedömning bör enligt vår mening naturligt

ingå i landstingets habiliteringsorganisation. De privata Iekoteken bör successivt även inordnas där. En sådan organisation föreslog också barnomsorgsgruppen. De huvudsakliga arbetsuppgifterna bör vara

D stöd och råd till förskola där barn med svåra handikapp ingår,

D rådgivning förföräldraroch bedömning av barn som hänvisas till

lekoteket-framför allt från barnhälsovârden - eller som kommer på eget initiativ,

D rådgivning till föräldrar och barn som ett led i habiliteringsverk-

samheten.

av barn och ungdomar 181 Habilitering

Råd och stöd till föräldrar och förskolor beträffande barn som är kända av kommer lätt att smälta in i

habiIiteringsorganisationen

arbete. Möjligheter till direkta kontakter för räd

organisationens

och bedömning som delvis varit Iekotekens kännemärke anser vi också bör bibehällas. Habiliteringsorganisationen bör därför skapa förutsättningar för en Iekotekverksamhet med denna inriktning. byggs f. n. upp ute i landet oftast i

Barnhjälpmedelscentraler

samband med en av habiliteringsorganisationerna. Det

utbyggnad

samarbete mellan anpassare av hjälpmedel och ger ett naturligt ordinatör. Vi anser att denna arbetsform är en nödvändig förutsätthjälpmedelsservice till barn, ungdomar och ning för en förbättrad deras familjer. För att komplettera det tekniska kunnandet vid barnhjälpmedelscentralerna ser vi ett mera systematiserat samarbete mellan dessa och landstingens lekotek för handikappade barn som en lämplig Det skulle kunna behövligt pedagogiskt stöd i utveckling. ge och anpassningen och bidra till en god

hjälpmedelsutformningen

introduktion av hjälpmedlen. Ett sådant ömsesidigt samarbete

leder till en fortsatt utveckling av handikapphjälpmedel för barn.

Träning att använda hjälpmedel

skall den som skriver ut ett

Enligt hjälpmedelsförteckningen

se till att det fungerar och att den handikappade

hjälpmedel

använder det på ett riktigt sätt. En förutsättning för detta är att den själv och hans anhöriga eller närstående personal får handikappade en grundlig information och introduktion.

Utvecklingsstörda behöver på grund av sitt begåvningshandi-

ofta en längre och pedagogiskt anpassad träning för att kapp hantera sitt Det motiverar insatser från barnomsorg

hjälpmedel.

och skola dels med hänsyn till tidsutdräkten för träningen, dels bör bedrivas där barnen är för dagen. Försök därför att träningen

av elrullstolar visar att många utvecklingsstörda kan

med träning lära sig att hantera hjälpmedel om de fär en riktig träning. Beträffande barn före skolåldern bör träningen läggas både i hemmet och Föräldrar och personal bör få stöd av på förskolan.

personal från habiliteringsorganisationen.

särskolans läroplan har lärarna till uppgift att träna Enligt hanteringen av hjälpmedel, men det är trots detta inte någon del i skolarbetet. Vi anser därför att SÖ bör utarbeta naturlig riktlinjer tillsammans med berörda huvudmän för att hjälpa eleverna att hantera de olika som de kan ha behov av också i hjälpmedel det dagliga livet utanför skolan. V Hanteringen av hjälpmedel är enligt vär uppfattning en fråga som måste uppmärksammas i utbildningen av all personal som arbetar

182 Habilitering av barn

och ungdomar

nära den handikappade, exempelvis vårdpersonal, lärare och elevassistenter.

Landstingens habiliteringsorganisation

Vår kommitté i december 1979 utgav en diskussionspromemoria

om samordnad habilitering (Ds S 1979:12). Den föranledde en

bred diskussion ute i landet och resulterade i ett stort antal yttranden. Vi har i värt slutförslag tagit intryck av dessa yttranden till vissa delar, särskilt beträffande verksamhetens successiva utbyggnad, relationen mellan centrala och lokala lag samt regionsamverkan.

Slutförslaget har inte samma som detaljeringsnivå diskussionspro-

memorian och vi kommer därför att hänvisa till denna.

Direktiv

l direktiven för vårt arbete i den del dessa hänför sägs sig till

habiliteringsfrâgorna:

Kommitténs överväganden i bör sär-

habiliteringsfrâgorna

skilt avse hur de totala resurserna för alla handikappade ba rn kan förstärkas genom bättre såväl inom lands-

samordning, tingen som mellan landsting och kommuner.

l departementspromemorian som

ligger som underlag för direktiven sägs vidare i samband med uttalanden om mellan

samordning landstingskommunala insatser för utvecklingsstörda barn:

Verksamheten för utvecklingsstörda barn bör så långt

möjligt kopplas till barnomsorgslagen och kommunerna. Utred-

ningen bör särskilt pröva om förskoleverksamheten bör ha ett

primärkommunalt huvudmannaskap. För att en sådan pri-

märkommunal verksamhet skall kunna mäste genomföras det skapas säkerhet för att

erforderliga landstingsbundna

resurser- av personell och annan art - kommer att bibehållas

och utvecklas. Utredningen bör här pröva hur de landstingskommunala habiliteringsresurserna för handikappade barn

kan samordnas, dels internt inom och dels

landstingen

gentemot kommunerna.

Bakgrund

Här lämnas en beskrivning av det allmänna

familjepolitiska stödet,

av samspelet mellan stat-landsting-kommuner liksom av de :ör-

hållanden som aktualiserat utredning inom flera om

landsting

av barn och ungdomar 183 Habilitering

organisationsförändringar vad gäller habilitering av handikappade

barn och ungdomar.

Allmänt familjestöd

skall föräldrarna svara för barnets uppfostran, Enligt föräldrabalken och Detta vârdnadsansvar underlättas uppehälle utbildning. genom olika samhällsåtaganden. Stödet till barnfamiljerna har successivt byggts ut sedan 1940talet av befolkningspolitiska skäl och önskan att bl. a. på grund mindre olikheter i levnadsvillkor mellan barnfamiljer och skapa barnlösa. Under 1960- och 70-talen har det varit ett familjepolitiskt mål att underlätta mödrars förvärvsarbete och att göra det möjligt för att ta hand om barnen och man och kvinna att dela på uppgiften dem. Samhällets barnomsorger har då också byggts ut och försörja föräldraförsäkring har införts. Utbildningen har förlängts och skolan har liksom förskolan getts vidgat ansvar för barnets sociala fostran. med samlevnadsproblem, svårigheter med barn- Barnfamiljer etc. främst från familje-

uppfostran, ungdomsproblem ges stöd av den psykiska barna- och ungdomsvården

rådgivningen (PB U/ BUP). i dag ut föräldrautbildningen som en del av Landstingen bygger den normala verksamheten vid mödra- och barnavârdscentralerna samt BB. Fr. o. m. den 1 januari 1980 har kvinnor enligt den utvidgade föräldraförsäkringen rätt att omplaceras i anställning under slutet av havandeskapsperiodern. Föräldrapenningens belopp har höjts liksom åldersgränsen för ersättning vid tillfällig vård av barn. Hela den familjepolitiska satsningen bör beaktas vid bedömning av situationen för de familjer som har vârdnadsansvar för handibarn. Detta främst för att förslag om merinsatser för kappade bör anknyta till allmänna åtgärder. Den allmänna handikappade familjepolitiken bör också vara ett riktmärke vid analys av de brister som behöver för att bättre likställighet skall nås för de avhjälpas

familjer som har ett väsentligt svårare utgångsläge än genom-

snittsfamiljen.

Samverkan stat-landsting-kommun

Ökade från det allmännas sida ställer krav på att stat, åtaganden och kommuner samordnar sina insatser. Man motverkar landsting

en för snäv gränsdragning mellan olika ansvarsområ-

härigenom vilken annars kan återverka menligt för vissa handikappade den,

184 av barn

Habilitering och ungdomar

barn och ungdomar. De totala resurserna skall kunna utnyttjas så effektivt som möjligt. Som exempel kan nämnas att där ett

landsting bygger ut

närsjukvârden genom en ny vårdcentral inom en kommun behövs såväl kommunala som statliga organs medverkan för att lösa frågor rörande lokaler, kommunikationer, och

rekrytering utbildning av

personal, social service till vårdsökande och till personal etc.

Förutsättningarna ökar

givetvis för god resursanvändning om samtliga tre huvudmän på ett tidigt har kän-

planeringsstadium

nedom om varandras verksamhetsplaner och ekonomiska förut-

sättningar att förverkliga dessa.

För den enskilde, som i vårt fall gäller det handikappade barnet

och dess familj, är t. ex. den samlokalisering som numera sker av

medicinsk och social service betydelsefull. Särskolors

förläggning

till allmänna skolor och

integreringen av handikappade barn i de

kommunala förskolorna har betytt mycket för synen på handikappade barn och positivt bidragit till att normalisera deras tillvaro. Behovet av samverkan tillgodoses i dag genom bl. a.

D Iandstingskommunal

representation i statliga organ på Iänsplanet

D kommunalt och landstingskommunalt

inflytande i den statliga

Iänsplaneringen

D gemensamma rekommendationer från kommunförbundet och

landstingsförbundet D samrådsorgan på länsplanet med företrädare för kommuner

och

landstingskommuner D samrådsorgan på kommunnivä med företrädare för kommunala

och landstingskommunala förvaltningar D länshandikapprâd och kommunala

handikappråd. Inom vart och ett av dessa bör större

samarbetsorgan utrymme

kunna ges för av

handläggning handikappfrägor rörande barn och ungdom. En organisation för habilitering kan bli en ny samråds-

partner, som aktivt kan bidra till att underlätta beslutsfattares

ställningstaganden genom att sprida kunskap kring de hänsynsta-

ganden som i olika sammanhang bör ske till handikappade barns och ungdomars särskilda behov.

Allmänna barnhusets

konferensrapport

Allmänna barnhusets rapport Samordnad för handi-

habilitering

kappade barn innehåller en genomgång av olika handikapp, barnens behov av stöd och principer för en

habiliteringsorganisation.

Den utarbetades 1978 på grundval av synpunkter som framförts

av deltagare frän landsting, statliga verk och intresseorganisationer

Habilitering av barn och ungdomar 185

i två konferenser. I rapporten redovisades motiv för en samordnad habiliteringsorganisation som kan sammanfattas på följande sätt:

D I dag finns betydande resurser för att tillgodose handikappade barns och deras familjers behov av både medicinskt, pedagogiskt och socialt stöd, men resurserna är splittrade och ojämnt fördelade. D Ofta byggs hjälpen upp kring barnets handikapp. Familjens

grundläggande och allmänna behov av att få vara tillsammans

och leva ett så normalt liv som möjligt tillgodoses inte. D Den flerhandikappade riskerar att tillkommande handikapp försummas på det dominerande handikappets bekostnad. De flerhandikappades problem kan bli dåligt beaktade genom att de olika organisationer som finns har helt olika kunskaper, kompe-

tens och rutiner inom sina specialiteter. Organisationen för

rörelsehindrade barn har t. ex. fått sin tyngdpunkt kring de medicinska insatserna och den för de utvecklingsstörda kring de socialpedagogiska. D Olika kunskapsområden behöver i större utsträckning vägas samman och tyngdpunkten av insatserna bestämms av det enskilda barnets aktuella behov, inte av de resurser som händelsevis står till buds, D Det är slöseri med resurser för både det handikappade barnet, barnets familj och samhället om insatserna från t. ex. omsorger-

na om de utvecklingsstörda, barnhabilitering, barnpsykiatri,

skola och socialförvaltning sker utan inbördes samordning. D l dag tvingas föräldrar ofta vandra runt bland olika specialister för att känna sig säkra på att inget lämnas ogjort för barnets bästa. D Risken finns att inom olika specialiteter byggs upp parallella behandlingsresurser.

Nuläge, problem och resurser De flesta yttranden över vår diskussionspromemoria understryker behovet av en samordning av samhällets habiliteringsresurser främst för flerhandikappade eller svårt handikappade barn och ungdomar. l många landsting pågår f. n. utredningar om samordning av habiliteringsverksamheten, i andra har någon form av samordning påbörjats. l diskussionspromemorian har vi beskrivit de resurser som i dag finns inom stat, Iandstingskommun och primärkommun och också pekat på problem som främst sammanhänger med att resurserna

186 Habilitering av barn och ungdomar

ibland är klart otillräckliga och dessutom splittrade. Här ger vi en kort sammanfattning av resurser och problem i nuläget.

Kommunala resurser

De kommunala resurserna som handikappade barn och ungdomar är beroende av finns främst inom socialtjänsten, skolan och fritidssektorn.

Socialtjänstlagen ålägger kommunen att svara för insatser åt alla

som bor i kommunen. Dessutom har kommunen ett yttersta ansvar för att alla som finns i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Inom socialtjänsten skall kommunen ta initiativ till och bevaka att åtgärder vidtas för att skapa goda förhållanden för barn och ungdomar som har behov av samhällets särskilda stöd. De handikappade barnens behov av särskilt stöd bevakas vid prioritering till förskola och fritidshem. Den sociala hemhjälpen och färdtjänsten är viktiga bidrag för familjer med handikappade barn. Inom undervisningen, både i grundskola och gymnasieskola, har under 70-talet en rad nya möjligheter tillskapats för handikappade barn och ungdomar. Trots dessa resurser finns en rad hinder. Om målet, en allsidig habilitering av handikappade barn och ungdomar, skall nås är det bl. a. viktigt

D att antalet platser i heltidsförskola för yngre handikappade barn utökas D att de kommunala insatserna samordnas med landstingens utbud av medicinskt och socialt stöd D att handikappade barns och ungdomars behov av fritidsverksamhet tillgodoses i större omfattning D att hemtjänsten dimensioneras, planeras och organiseras så att akuta behov, liksom behov under helger och semesterperioder tillgodoses D att personalen får handledning och utbildning för arbete med handikappade barn och ungdomar D att även utvecklingsstörda får del av hemtjänstens insatser D att färdtjänstens betydelse för deltagande i fritids- och kulturutbudet uppmärksammas och D att den kollektiva trafiken utformas med hänsyn också till handikappade barns och ungdomars behov. Ytterligare problem inom området är bl. a. att bristande elevunderlag i dag tvingar en del elever till skolgång utanför bostadsorten och att resurserna för elevvärd är otillräckliga, särskilt i de integrerade“ skolformerna.

__ _ Habilitering av barn och ungdomar 187

Landstingsresurser Landstingen har i olika grad byggt upp habiliteringsinsatser för handikappade barn och ungdomar. Där finns bl. a. omsorger om

utvecklingsstörda, habilitering av rörelsehindrade och annars fy-

siskt handikappade, pedagogisk hörselvård, syncentraler, psykisk barn- och ungdomsvård, mödra- och barnhälsovård, barnmedicinska och Ortopediska kliniker, hjälpmedelscentraler och Iekotek. ansvaret för befolkl primärvården, som har det grundläggande hälsa, bygger landstingen f. n. upp resurser som kommer ningens att förstärka de öppna vårdformerna och fördela dem geografiskt jämnare. Samtidigt utvecklas samarbetet med den primärkommunala socialtjänsten. Då det gäller landstingets resurser och deras organisatoriska uppbyggnad påpekar vi bl. a. D att habiliteringsresurserna är ojämnt utbyggda såväl inom ett och samma landsting för olika handikappgrupper som mellan landsting D att det flerhandikappade barnet och dess föräldrar har svårt att hitta rätt bland de olika habiliteringsorganisationerna och medicinska specialiteterna och behöver någon som tar ett samordnat ansvar D att särbehandling i vissa sammanhang av utvecklingsstörda kan verka diskriminerande och försvåra normal tillvaro D att storlek kan hindra boende och

upptagningsområdenas

skolgång på hemorten D att erfarenheterna inom resp. habiliteringsorganisation bör komma annan habilitering inom landsting till del D att skilda organisationer för habilitering av rörelsehindrade, utvecklingsstörda barn m. fl. handikappgrupper har medfört att

parallella resurser byggts upp inom landstingsverksamheten D att det delade ansvaret stat-landstingskommun-kommun med-

för risker för att barn kommer vid sidan av befintliga verksamhetsformer, att antalet kontaktpersoner blir många och att ingen av dessa känner ett totalansvar D att ansvariga organ och resurser för de synskadades och hörselskadades samlade habiliteringsbehov saknas eller är otillräckliga på landstings- och kommunnivå D att frågan hur det barnpsykiatriska innehållet i habiliteringen skall tillgodoses och fördjupas måste uppmärksammas D att finns mellan barnhälsovårdens och

gränsdragningsproblem

habiliteringsorganisationens ansvar för barn före skolåldern _ D att föräldrarnas egna önskemål om att få del av anpassat resp. allmänt stöd (t. ex. särskild barnavärdsmottagning, föräldraut-

bildning) mâste beaktas

188 Habilitering av barn och ungdomar

D att frågan om samspel mellan Iandstingslekotek och kommunalt lekotek inte är löst och D att det ofta saknas sådana hjälpmedel som är speciellt anpassade till barnens behov och att möjligheterna är begränsade att fâ fram sådana så snabbt som barnens växlande behov kräver.

Statliga resurser

Statens resurserför habilitering av barn och ungdomarfinns främst inom undervisningsområdet med specialskolor för hörsel-

syn-, och svårt talskadade barn. Dessutom finns reselärare och konsulenter knutna till vissa länsskolnämnder som stöd för lärare och elever i förskola och grundskola. l det organisatoriska samspelet mellan de olika huvudmännens insatser har också resurserna vid Iänsskolnämnderna, försäkringskassorna och arbetsvården betydelse. Några av problemen kring den statliga verksamheten på under-

visningsområdet är

D att barn med tilläggshandikapp riskerar att få bristfällig skolun-

dervisning, eftersom skolorna är specialiserade efter handi-

kapp

D att habiliteringen blir ensidig genom de pedagogiska insatsernas

dominans D att normalt boende försvåras och D att resurserna inte âr dimensionerade för att ge allsidig habilitenng. I övrigt bör uppmärksammas

D att praxis vid förtidspensionering av handikappade ungdomar

varierar och D att resurserna för arbetsplaceringar och platserna i skyddat arbete är otillräckliga.

Handikapporganisationer, handikapprâd

Inom handikapprörelsen fanns det är 1 980 26 olika organisationer till vilka statsbidrag utgick. Sammanlagt representerar organisationerna över 300 000 personer i 1 500 föreningar. De kommunala handikappråden har liksom länshandikappråden inrättats successivt fr. o. m. år 1970 på rekommendation av kommunförbunden. Enligt uppgift finns handikapprâd i alla län och i 241 av landets kommuner. Råden fungerar med vissa undantag uteslutande som samråds-

av barn och ungdomar 189 Habilitering

l viss utsträckning råden som remissoch kontaktorgan. begagnas Det kan förekomma att de används som kontaktorgan organ. gentemot andra myndigheter. Statens handikapprâd, i vilket ingår företrädare för statliga Iandstings- och kommunförbunden samt handikappmyndigheter, skall på riksplanet verka för bättre levnadsförorganisationerna, hållanden för de handikappade. Statens handikapprâd stöder bl. a. arbetet inom kommunala handikapprâd och länshandikappråd.

Definitioner

habilitering, som kommer av latinets habile duglig, Begreppet står för verksamhet som syftar till att ge barnet den skicklig, som det kan utveckla med till sin förmåga och skicklighet hänsyn funktionsnedsättning. Rehabilitering avser med samma språkbruk att så långt möjligt återvinna en förmåga och skicklighet som

förlorats skada/sjukdom och riskerar att ge upphov till

genom bestående funktionsnedsättning. Handikappbegreppet har vi definierat i våra principiella utgångsmed följande innebörd: Handikapp är för en person, som punkter har ett funktionshinder till följd av en skada eller sjukdom, i miljö eller i verksamhet som gör miljön eller bristfälligheter verksamheten svårtillgänglig eller otillgänglig. Handikapp är således hos vissa människor utan följden av mötet ingen egenskap mellan en funktionsnedsättning hos den enskilde och bristfälligheter i samhället. Habi/iteringsbegreppet används för habiliterande och rehabilite-

rande i barn- och ungdomsåren och omfattar samtliga

åtgärder de medicinska, psykologiska och sociala insatser pedagogiska, som med en helhetssyn på det handikappade barnets behov, bör samordnas. Omsorg är i det följande det begrepp som i omsorgslagen och barnomsorgslagen står som ett övergripande ord för de samlade

insatser som kommer de gruppertill godo som omfattas av lagarna.

Vi använder begreppet omsorg på likartat sätt för habiliterings-

insatser för alla handikappade barn och ungdomar.

Målgrupper I vår diskussionspromemoria har vi gjort en uppskattning av antalet handikappade barn och ungdomari åldern O-19 år. Vi har där i en

särskild bilaga beskrivit olika skador/sjukdomar, deras frekvens, de

vanligast förekommande besvären och behov av hjälpinsatser. Den kartläggningen visar att ett stort antal barn får den service de behöver i huvudsak medicinska insatser, t. ex. de med genom

190 Habilitering av barn och ungdomar SOU

1981:26

hjärtsjukdomar, diabetes, allergier, tumörsjukdomar osv. Dessa barn och ungdomar kommer därför förmodligen inte att ha behov av den samordning och de plusresurser som vi föreslår i det följande. Det enskilda barnets ellerfamiljens behov av stödinsatser måste dock vara avgörande - inte en särskild medicinsk diagnos.

Frekvens av skador och sjukdomar som kan medföra funktionsnedsättning hos barn och ungdomar

l följande två tabeller har försök gjorts att dels redovisa, tabell 1, frekvensen (prevalensen) av de olika tillstånden samt totalantalet i Sverige i åldern 0-19 år, dels, tabell 2, uppskatta antalet handikappade i åldern O-19 år inom en 100 000

befolkning på

människor. För vissa tillstånd finns frekvenssiffror från svenska undersöki andra ningar, fall har en uppskattning gjorts. För några enstaka tillstånd

har inte ens någon uppskattning kunnat göras. Svårigheten att uppskatta totalantalet handikappade inom åldersgruppen

kan exemplifieras med att vissa handikapptillstånd, t. ex. utveck-

lingsstörning, har olika frekvenser inom olika delar av landet och

andra, t. ex. astma och diabetes, har en betydande frekvensskillnad i olika

åldersgrupper.

För vissa kroniska tillstånd som cerebral pares, medfödd dövhet

m. m. ärdödligheten på grund av tillståndet frekvensen

ringa, varför

inom hela åldersgruppen direkt motsvarar antalet fall

per 1 000 födda (incidensen). Vid andra handikapptillstånd föreligger en ökad

dödlighet, t. ex. vid tu mörsjukdomar, vilket gör att både frekvensen

inom olika åldersgrupper och totalantalet kan vara svårt att bedöma. l tabell 1 redovisas clock en genomsnittlig frekvenssiffra

för hela åldersgruppen.

Antalet barn och ungdomar med svårare har skattats. handikapp Denna skattning är en subjektiv och olika

bedömning handikapp-

grupper kan inte jämföras med varandra. De olika handikapptillstånden har ordnats efter ämnesområde, vilket ger en viss vägledning för de organisationer som f. n. har huvudansvaret för organiserad verksamhet inom de olika handikappgrupperna. Man kan inte ur tabellerna 1 och 2 utläsa totalantalet handikappade barn. l följande avsnitt har därför de vandligaste kombinationerna av flerhandikapp redovisats. Som synes drabbar dessa speciellt barn med neurologiska handikapp. Med utgångspunkt från detta har ett försök gjorts till av totalantalet barn och

beräkning

ungdomar som fordrar mera kontinuerliga habiliteringsinsatser.

Habilitering av barn och ungdomar 191

Tabell 1 Antal barn och ungdomar med olika handikapp Antal barn i åldern 0-19 år var 1977-12-31: 2 220163 Frekvens = antal drabbade per 1 000 individer i åldern 0-19 âr, om ej annan ålder anges.

Handikappgrupp Frekvens Antal i Sverige (Prevalens) (0-19 år) Därav o/oo Totalt Svårare

Neurologiska handikapp

MBD (Minimal Brain 15 (6-åringar) .7 7 Dysfunction)

Övriga pediatriska sjukdomar

Övrigt

Ileo-colo- och urostomi-

a 0,60 vid födseln. b 3-ârsaktuell = haft anfall senaste 3 åren. C Framförallt beroende på flerhandikapp.

192 Habilitering av barn och ungdomar Tabell 2 Kalkylerat antal barn och ungdomar 0-19 år med olika handikapp inom en befolkning på 100 000 invånare”

fall/är Utvecklingsstörning

C En och samma individ kan ha flera handikapp, se följande avsnitt.

Vanligä handikappkombinationer Flerhandikapp förekommerframförallt vid neurologiska handikapp, utvecklingsstörning samt syn- och hörselnedsättning. De vanligaste förekommande handikappen vid t. ex. svår och djup utvecklingsstörning är epilepsi, cerebral parers, svår syn- eller hörselnedsättning, hjärtfel och talrubbning. Lindrigt och måttligt utvecklingsstörda har dessa tillkommande handikapp i mindre utsträckning. Vid cerebral pares kan också finnas utvecklingsstörning, epilepsi och talrubbningar, vid ryggmärgsbråck hydrocepha-

Habilitering av barn och ungdomar 193

Ius och olika grader av utvecklingsstörning. En mera detaljerad uppräkning av olika handikappkombinationer redovisas i vår diskussionspromemoria. Med kännedom om dessa och liknande handikappkombinationer kan totalantalet barn och ungdomar i Sverige i åldern 0-19 är med neurologiska handikapp, utvecklingsstörning, synskador och hörse/skador uppskattas till ca 20 500 individer eller en prevalens

av 000. Dä är dock inte MBD (Minimal Brain Dysfunction) 9,25/1 inräknat. Av barn med autism/psykos är många registrerade som

utvecklingsstörda. Flertalet barn och ungdomar i dessa grupper kommer att behöva

regelbunden hjälp av habiliteringsorganisationen.

Övriga handikapp där de flesta kan behöva regelbunden habili-

teringsservice och där totalantalet är relativt väl känt är svår astma, svår blödarsjuka, cystisk fibros, svår diabetes, svårt hjärtfel, reumatism, extrem/tetsmissbi/dningar och svära olycksfal/skador. Tata/antalet individer inom dessa grupper blir ca 5 700. När det gäller övriga hittills icke medräknade handikappgrupper är frekvenssiffrorna osäkra liksom också i vilken grad habiliteringsinsatser kan behövas. Detta gäller för MBD, hudsjukdomar, tumörsjukdomar, talskador och gomspalt. Av stomiopererade barn och ungdomar är sannolikt de flesta urostomiopererade och har i flertalet fall opererats på grund av ryggmärgsbråck. Det är mycket svårt att bedöma hur många som tillhör de sistnämnda grupperna

(där de största är MBD och gomspalt). Här har vi dock uppskattat

antalet till ca 7 000.

Tata/antalet barn och ungdomarl åldern 0-79 år i Sverige som kan

behöva mera kontinuerliga insatser av samordnad habilitering torde då kunna uppskattas till ca 33 000, motsvarande frekvens på 15 o/oo. Inom en befolkning på 100 000 invånare skulle detta motsvara 400 individer. Det skall betonas att denna siffra är högst approximativ, då vissa målgrupper är dåligt kända. l det enskilda landstinget/ distriktet kan endast lokala inventeringar ge en mera exakt bild av underlaget för en samordnad habilitering.

Detta inte minst på tanke på att de geografiska variationerna för

vissa målgrupper är relativt stora.

ÖVER VÄ GA NDEN OCH FÖRSLAG l vår beskrivning av nuläge och problem framgår att dagens habiliteringsinsatser är splittrade och otillräckliga.

Vi föreslår därför en samordnad landstingskommunal habilite-

som skall omfatta alla handikappade barn och

ringsorganisation

194 av barn

Habilitering och ungdomar

ungdomar inom landstingsområdet vilka behöver särskilt stöd och service. Vi anser att habiliteringsverksamheten skall ledas av en politisk nämnd habiliteringsnämnden - och organiseras dels i ett centralt lag, dels i två eller flera distriktslag. Det ligger inom nämndens ansvarsområde att samverka med andra verksamhetsfält såsom sjukvården, skolan, socialtjänsten och statlig undervisning för barn och ungdomar. Genom våra förslag vill vi skapa förutsättningar för

E] E tt mer sam/at ansvar för habi/iteringen

Resurserna för barnhabiliteringen är i dag splittrade i olika organisationer. Denna splittring skapar lätt en oklarhet om vem som är ansvarig för habiliteringen. Det handikappade barnet kan hamna i

en viss habiliteringsorganisation eller inom en medicinsk speciali-

tet, som är ensidigt inriktad på en bestämd typ av handikapp.

Tillräcklig kunskap för att behandla eventuella tilläggshandikapp

finns inte alltid. Föräldrar och andra anhöriga får inte sällan söka sig fram till en rad olika specialister för att barnets behov skall bli

tillgodosedda. Genom en gemensam habiliteringsorganisation får

man en instans som skall känna ansvar för och förmedla de stödinsatser som barnet behöver under uppväxtåren.

E] Förstärkt helhetssyn i hab/l/teringsarbetet

De flesta handikappade barn och ungdomar har behov av olika

typer av insatser - medicinska, sociala, psykologiska och pedago-

giska. Inom landstingens nuvarande habiliteringsorganisationer är

dessa kunskapsområden ojämnt företrädda. Stora grupper får exempelvis bristfälligt socialt och psykologiskt stöd, andra saknar medicinska insatser som sjukgymnastik etc. En gemensan habilitering bör, bättre än de nuvarande splittrade organisaiionerna, kunna garantera att en helhetssyn tillämpas i habiliteringsarbetet och att alla barn, som ingår i organisationen, får det stöd och den hjälp de behöver. D Breddad kompetens inom arbetslagen

En samordning av insatserna bör kunna ge den persowal som

arbetar inom de olika habiliteringsorganisationerna möjligheter till

vidareutveckling och en förståelse för vad medicinska, sociala,

psykologiska och pedagogiska insatser gemensamt kan betyda för ett barns utveckling. Detta erfarenhetsutbyte bör i en samlad organisation leda till en breddad kompetens inom arbetsagein.

D Mera rationellt utnyttjande av knappa resurser

De nuvarande habiliteringsresurserna är splittrade OCI delvis

dubblerade i parallella organisationer. Detta framstår son irratio-

Habilitering av barn och ungdomar 195

nellt även ur ekonomisk synpunkt då resurserna är knappa. En enda habiliteringsorganisation innebär i sig en resursförstärkning kortsiktigt genom vinster i restider och administration och på längre sikt genom att undvika uppbyggnad av ytterligare parallella organisationer.

El Jämnare fördelning av resurserna

Genom ett bättre samutnyttjande bör i första hand de grupper som de olika i i dag får service från habiliteringsorganisationerna landstingen kunna få en mera likvärdig service.

Mål

De grundläggande idéerna för våra förslag om hur en habiliterings-

bör fungera är gemensamma med dem som idag organisation samhällets allmänna insatser inom unden/isning och vård

präglar

samt på det sociala området, nämligen helhetssyn som ifråga om handikappade barns habilitering innebär att insatserna avvägs så, att barnets behov av stöd blir allsidigt tillgodosett, närhetspr/nc/pen, som medför att habiliteringsinsatserna så långt möjligt ges i barnets närmiljö. som i detta sammanhang kan innebära

n0rma//Zseringsprinc/pen, inom det handikappade barnets omgivande miljö för att åtgärder

underlätta för barnet och dess familj att leva ett normalt liv,

innebärande bl. a. åtgärder för att handi-

integreringsprincipen, barn skall få växa upp tillsammans med andra barn och kappade efter förmåga delta i gemensamma aktiviteter.

För den habiliteringsverksamhet som ryms inom en samordnad

har vi uppställt som

landstingskommunal habiliteringsorganisation

mål att den skall

det handikappade barnet El på alla sätt söka stödja och stimulera och främja dess utveckling under hela uppväxttiden så att de brister i samhället som i El påverka samhällsplaneringen dag finns minskas eller undanröjs genom förändringar i miljö och verksamhet åstadkomma en allsidig och D genom lagarbete syn på individen familjens situation EJ den handikappades behov genom att erbjuda samlad

tillgodose

service av hög kvalitet El skapa trygghet för barnet och dess familj genom att personliga kontakter mellan dem och den personal som lämnar skapas service väl fördelade och dimensionerade insatser ge ökad El genom service i hemmiljön

Habilitering av barn och ungdomar

D rationellt och i samverkan utnyttja de resurser som finns inom

olika enheter hos landsting och primärkommuner

så att de på bästa sätt kommer den enskilda individen till godo D ge de anställda inom organisationen god arbetstillfredsställelse genom att samarbete underlättas D sprida kunskap till, informera och utbilda personal hos de samhällsorgan inom länet som i sin verksamhet kommer i kontakt med handikappade barn och ungdomar och/eller deras anhöriga.

Landstingets habiliteringsorganisation: ett skyddsnät

Den primärkommunala socialtjänsten har ett ansvar enligt socialtjänstlagen för alla, även för handikappade barn och ungdomar.

Skolorganisationen har ansvar för barns och ungdomars

skolgång och sjukvården har ansvarför sjuk- och hälsovård för alla, också för handikappade. Även staten har vissa beträffande

åtaganden handikappade barn och ungdomar. Detta framgår av den beskrivning av nuläge och

problem som vi tidigare redovisat och som fått en mer utförlig genomgång i vår diskussionspromemoria. Många handikappade barn och ungdomar och deras anhöriga har svårt att komma fram till att få del av de resurser som finns hos olika huvudmän. Dessutom kan det finnas behov av extra stöd utöver den ordinarie servicen. Dessa barn och ungdomar och deras familjer behöver ett skyddsnät som så det är

långt möjligt

garanterar stöd och förmedlar den service som behövs i det enskilda fallet. Vi anser att den som vi

habiliteringsorganisation,

föreslår, skall kunna bli detta skyddsnät.

Målgrupper

Vi har tidigare sammanfattat den som lämnas i

redovisning diskussionspromemorian beträffande olika skador och sjukdomar

som kan leda till Vi har också

funktionsnedsättning. i anslutning

härtill försökt uppskatta det antal barn och som har ungdomar svårare handikapp och som därför främst behöver stöd av en

habiliteringsorganisation. Som vi påpekat får många barn och ungdomar fullt tillräcklig service genom den medicinska habilite-

ringen och de resurser som finns inom klinik. De respektive kommer därför bara att ta i anspråk

undantagsvis den föreslagna habiliteringsorganisationen.

Vår av skador och sjukdomar handlar

redovisning till övervägan-

de del om medicinska diagnoser. Trots detta menar vi att behovet av det stöd och den service kan

habiliteringsorganisationen

Habilitering av barn och ungdomar 197

förmedla skall vara avgörande för om ett handikappat barn skall ingå i organisationen. I många fall behövs habiliterande insatser långt innan diagnos har ställts. Vårt förslag om en landstingets habiliteringsorganisation går ut på att organisationen skall omfatta alla handikappade barn och i ungdomar som behöver särskilt stöd och service inom ett landstingsomräde. Detta innebär en vidgning av de målgrupper som landstingets olika organisationer för rörelsehindrade och andra fysiskt handikappade och utvecklingsstörda i dag vänder sig till. Målet - att omfatta alla handikappade barn och ungdomar i behov av organisationens stöd - kan knappast nås enbart genom en sammanslagning av dagens resurser eller en samordning av insatserna. Vidgningen av serviceinsatserna fär ske efter hand som organisationen tillförs ytterligare resurser. Därigenom bör man kunna undvika att parallella organisationer byggs upp under 80-talet och - utan tanke på särskilt handikapp kunna prioritera de ytterligare barn och ungdomar som har störst behov av habiliteringsorganisationens insatser. De psykotiska barnen har, som framgår av den särskilda bilagan (bil. lV) trots barnpsykiatriska klinikers insatser behov av habiliteringsorganisationens resurser för t. ex. familjestöd. Vi föreslår att dessa barn och ungdomar, i den mån de inte redan tillhör gruppen utvecklingsstörda, utan dröjsmål inlemmas i landstingets habiliteringsorganisation. Vi anser att det kan finnas behov av en förteckning över de barn och ungdomar som har kontakt med habiliteringsorganisationen bl. a. som underlag för habiliteringsnämndens planering av olika stödresurser. Nämnden bör själv besluta om den tekniska utformningen av denna och ansvarsfördelningen inom organisationen.

Åldersgränser

Redan under spädbarnstiden behövs habiliteringsorganisationens resurser för ett relativt stort antal handikappade barn och deras familjer. Gruppen växer sedan successivt allteftersom skador upptäcks eller uppstår. Dessa förhållanden gör att det inte finns skäl att räkna med annan nedre gräns än O år. Habiliteringsorganisationens resurser skall byggas upp efter barns och ungdomars behov. När det gäller en övre åldersgräns menar vi att sådan måste finnas. l samband med att skolgången avslutas, och frågor som rör sysselsättningen, egen bostad, familjebildning blir aktuella fär det samhällsstöd som den handikappade behöver annan karaktär och annat innehåll. Stödet bör då också ges i annan ordning. En absolut tidpunkt i en persons liv när habiliteringsorganisationens stöd bör upphöra har vi dock inte funnit.

198 Habilitering av barn och ungdomar

Inom t. ex. sjukvården omhändertas ungdomar inom barnmedicin och barnpsykiatri upp i ungdomsåren. individens mognad och tillgängliga resurser gör att åldersgränsen i värdsammanhang måste bli flytande. lnom nuvarande habiliteringsverksamhet medför t. ex. brist på resurser på vuxensidan att även 24-åringar kan finnas kvar inom barnhabiliteringen. Som exempel på legala åldersgränser som innebär inträde i en vuxens tillvaro kan nämnas straffbarhetsåldern som är 1 5 år, inskrivning i allmän försäkringskassa vid 16 år och myndighetsâldern 18 år. I socialtjänstlagen finns även åldersgränsen 18 år och enligt lagen om vård av unga kan åtgärder vidtas till 20 år. lnom undervisningen finns varierande skolpliktsäldrar. Den allmänna skolplikten upphör vid 16 är. Eftersom övervägande delen ungdomar går vidare till gymnasial utbildning, slutar skolutbildningen dock för de flesta vid 18-19 år. l specialskolan för syn-, tal-

och hörselskadade föreligger skolplikt till 17 år. I särskolan upphör den vid 21 är men kan här förlängas till 23 år. Vårt förslag om

undervisning innebär emellertid att skolplikten inom sä rskolan skall

vara lika med den allmänna. Rättighet att delta i undervisning skall

dock föreligga så länge den enskildes mognadsprocess motiverar detta. Med hänvisning till skolgången, men även andra myndigheters insatser, föreslår vi att 20 år skall anses som den gräns då flertalet ungdomar inte längre behöver habiliteringsorganisationens resur-

ser. Vi räknar också med att ungdom i åldern 16-19 år successivt

lämnar habiliteringen. Det är dock viktigt att habiliteringen inte släpper ansvaret för stödinsatser förrän något är efter det att den unge lämnat skolan. Vi utgår från att 20-årsgränsen blir den

vanliga, men att det blir en gräns med möjlighet till förlängning och

individuell anpassning beroende på enskildas behov och förutsättningar. Vissa yttranden över vår diskussionspromemoria tar upp frågan om vuxenhabilitering som en nödvändig fortsättning för ett relativt stort antal handikappade. Vi instämmer helt i detta och föreslår att regeringen tillsätter en särskild utredning om att på motsvarande sätt samordna rehabiliterings- och habiliteringsinsatser av olika

slag för vuxna. Vår kommitté saknar såväl mandat som tillräcklig kompetens att lägga förslag i denna omfattande fråga.

Organisation Habiliteringsorganisationens uppgift skall vara att bistå den handikappade och hans familj med de plusinsatser som inte kan ges i

av barn och ungdomar 199

sou 1981:26 Habilitering

ordinarie verksamhet. Organisationen skall också åstadkomma ett effektivt samspel mellan berörda samhällsorgan. Vi anser att den modell vi föreslår- med ett centralt lag och två

eller flera distriktslag under en habiliteringsnämnd - kan gälla för

ett normallandsting. Med en sådan konstruktion uppnår man D lättnad för det handikappade barnet och dess familj att nå resurserna,

D smidiga kontakter mellan habiliteringsorganisationen och pri-

märkommunerna, D förutsättningar att ge en kvalitativt och kvantitativt god

goda

service över hela landstinget, till intern kommunikation inom D goda möjligheter habiliteringsorganisationen och övrig sidoordnad landstingsservice. Vi är naturligtvis medvetna om att landstingen driver sin verksam-

het under olika betingelser. Varje modell måste därför kunna

varieras pâ olika sätt beroende på lokala förhållanden och önskemål. Samtidigt är det nödvändigt att den kommande utvecklingen

av habiliteringen sker utifrån en enhetlig och gemensam grund.

Vissa yttranden över vår diskussionspromemoria förordar funktionell samordning av resurser som en framtida modell. Vi konstaterar att sådan funktionell samordning ligger inom ramen för ett samarbete myndigheter emellan sedan lång tid, men att detta inte fått en sådan effekt för handikappade barn och deras familjer som brister det förflerhandikappade eller dem vi formulerat. l synnerhet som inte har eller rörelsehinder som domine-

utvecklingsstörning

funktionell kan vi rande handikapp. En permanent samordning därför inte se som någon lösning utan snarare som en övergångsform till en mera enhetlig organisation i respektive landsting. Primärvården har i vissa yttranden föreslagits som en lämplig organisation för samordning av insatser för handikappade barn. Med den innebörd vi lägger i begreppet handikapp med hinder i miljö och verksamhet som väsentligt inslag, anser vi att primä Nården har en alltför sjukvårdsmässig inriktning för att vara det

allsidiga stöd som vi anser behövs. Den är också organiserad i för

små områden för att kunna bilda underlag för en habiliteringsorganisation. Det ärdock nödvändigt med ett mycket nära samarbete mellan de båda organisationerna.

Avgörande för vårt val av modell har varit

D antalet målgrupper som man vill ha med i samordningen och omfattningen av dessa, D nuvarande organisation och samverkanssystem för habilitering av utvecklingsstörda och rörelsehindrade,

200 Habilitering av barn och ungdomar

D sjukvårdens organisation av specialresurser på Iänsnivå resp.

primärvårdens utbyggnadsläge, D regionvärdsåtaganden inom landstinget, D mål och förändringsambitioner i nuvarande

system, D former för samverkan med länets kommuner främst i fråga om

socialtjänst och barnomsorger samt fritid

skola, och kultur, D politisk och

förvaltningsmässig ledningsorganisation.

Ett första steg att modellen

förverkliga är en sammanslagning av befintliga organisationer främst för utvecklingsstörda respektive

rörelsehindrade eller eljest fysiskt Även

handikappade. andra

resurser inom

landstingets verksamhet som naturligt hör hemma i en habiliteringsorganisation bör överföras

dit- exempelvis resurser

för habilitering av synskadade barn.

En måste

sammanslagning innebära

D att redan uppnådda resultat måste bibehållas och vidareutveck-

las för alla grupper som omfattas av

sammanslagningen,

D en för i

resursförbättring dag eftersatta områden som en följd av

att ytterligare resurser styrs till dessa områden, D att vissa grupper inte kan ställa sig utanför organisationen av olika skäl. Vi kan inte acceptera

att parallella habiliteringsorga-

nisationer lever vid sidan av varandra annat än under en kort övergångstid.

Arbetslagens sammansättning

Habiliteringsorganisationen skall tillvarata resurser och förmedla

service från medicinska,

psykologiska, sociala och pedagogiska kunskapsomräden. Befattningshavare som

representerar dessa olika områden mäste därför ingå i lagen på både central och lokal nivå.

Denna arbetsform syftar också till en

kvalitetshöjning genom att

tillföra den

habilitering, landstinget i dag svarar för, nya eller f. n. outnyttjade kunskaper. Den nya organisationen bör också

utveckla samråd/konsultationer med kunskapsområden inom kommunal

och statlig förvaltning. l vår diskussionspromemoria

gav vi exempel på lagsammansätt-

ning och konsultfunktioner, som för underlag planeringsdiskussio-

ner bland berörda Detta

parter. exempel återges här

1981:26 Habilitering av barn och ungdomar 201 SOU

Exempel på lagsammansättning

Distriktslag Centralt lag, Befattning (tillika distriktslagl

Medlem Konsult Medlem Konsult

Landsting Chef/lagansvarig Arbetsterapeut Förskollärare Habiliteringsläkare

><><><><><><><><>< ><><><><><><><><><

Kontorspersonal Kurator Logoped Psykolog Sjukgymnast Sjuksköterska Barnläkare

><

><><><

Barnpsykiatera Dietist Förstadielärare, hörsel Hörselvärdskons.

><><><><

Lekotekarie

><><

Ortopedläkare Tandläkare, handikapp spec. Stat Arbetsförmedlare Förskolekonsulent, syn

><><><

Reselärare, syn Rh-konsulent X

Speciallärare, grundskolenivâb

Kommun Företrädare för förskolan X Fritidsledare X Socialassistent X

a Om tillgången på barnpsykiater så medger är det önskvärt att sådan knyts som medlem till lagen. b från länsskolnämnden. Representant

av dagens habiliteringsorganisation för

Genom sammanslagning

och kommer grunden att kunna rörelsehindrade utvecklingsstörda

för dessa l takt med att resurser tillförs organiläggas arbetslag. sationen kommer lagen att breddas och därmed ökas serviceinsatserna för flera handikappade barn.

202 Habilitering av barn och ungdomar

Vi anser att det finns behov av

utbildning i psykoterapi inom

organisationen. Man bör därför sträva efter att någon med denna kompetens finns i åtminstone något av arbetslagen. Dessutom behövs konsultinsatser från barnpsykiatrin men också av andra specialister inom sjukvård och pedagogik, exempelvis reselärare. Samarbetet med barnpsykiatriska kliniken beskrivs ingående i bilagan om psykotiska barn. Viktiga konsulter i det enskilda behandlingsärendet är naturligtvis föräldrarna genom vilka en stor del av behandlingen skall ske. De måste därför ges förutsättningar att delta i planerings- och

behandlingsarbetet i arbetslaget. Genom att varje barn har någon i

laget som sin kontaktperson kommer dessa förutsättningar att öka. Företrädare för bostadsfunktionen med grupphem och korttidshem blir ockå naturliga konsulter i arbetslagen. Det kommer att krävas ett intimt samarbete för planering och utformning av denna service.

Arbetslagen kommer med hänyn till lokala förhållanden att

variera i storlek - 5-10 enligt diskussionspromemorian personer. Gemensamt är dock att varje person ingår med sin specifika yrkeskunskap. Det gäller då att finna smidiga arbetsformer, som

genom korta och enkla kontaktvägar skapar en positiv inställning till laga rbetet och ger all personal inflytande över arbetet. Samtidigt

mäste var och en kunna ta eget ansvar och fatta

självständiga

beslut. Sällan ifrågasätts i dag att lagarbetet är överlägset

tidigare

hierarkiska organisationsmodeller, men fortfarande saknarflertalet anställda både utbilding och erfarenhet av sådant arbetssätt. l lagarbetets ide ligger att lagmedlemmarna i viss utsträckning går in i varandras arbetsområden. Lagmedlemmen kan då uppleva osäkerhet om den egna yrkesidentiteten och gränserna för sin egen och de andras kompetens. Av hänsyn till handikappades bästa är det väsentligt att varje medlem häller sitt yrkeskunnande å jour med utvecklingen och är beredd att hävda sin professionella uppfattning samtidigt som han/hon respekterar ståndpunkter som övriga lagmedlemmar för fram utifrån sina kunskapsområden.

Viktiga förutsättningarför ett bra lagarbete är en klarformulering

av syftet med lagets arbete och fön/äntningarna från lagets sida när det gäller de olika yrkesgruppernas arbetsinsatser. Goda kunskaper om gruppdynamiska processer och kännedom om hur man bearbetar problem som kan uppstå i lagarbete är också väsentliga. Detta kommer att innebära behov av utbildning av arbetslagen i initialskedet men också fortbildning i yrkesspecifika områden.

Habilitering av barn och ungdomar 203

Arbetsomrâden

Det centrala laget får som regel hela landstingsområdet som

arbetsområde och bör lokaliseras till den ort där länssjukhuset Det centrala laget bör lämpligen också fungera som

ligger.

distriktslag. Distriktslagens geografiska verksamhetsområde bör normalt sammanfalla med ett eller flera primärvârdsområden. Om möjligt bör varken centralt lag eller distriktslag lokalt integreras med sjukvårdsanläggning eller förläggas till sjukhusomrâde. l våra överväganden har vi utgått från att normallandstinget har omkring 250000 invånare och att ett distrikt motsvaras av 60 000-90 000 invånare. l ett glesbygdslän mäste andra beräkningsgrunder gälla. Likaså bör följande förhållande beaktas vid

avgränsningen:

antalet målgrupper och deras sammanlagda storlek, elevområden för särskolan,

EDGE

områdes- och distriktsindelning inom primärvården, önskvärda samverkansformer med främst den kommunala socialtjänsten, El antalet institutioner för boende och behandling samt lokalisering av dessa, El personaldimensionering inom distriktsarbetslaget.

Distriktsarbetslag Distriktsarbetslagets verksamhet skall främst avse direkt arbete med det handikappade barnet och direkta kontakter med barnets anhöriga. Verksamheten skall syfta till att ge så allsidigt stöd som möjligt. Barnets normala livsföring bör störas så litet som möjligt genom habiliteringsåtgärder. Distriktslagets arbetsuppgifter sätts in i sitt sammanhang i avsnitt 5.2 om service till familjer med handikappade barn och

ungdomar. Där poängteras också vikten av att varje barn får en

ansvarig kontaktperson i laget. Samhällets allmänna resurser för social service, hälso- och sjukvård och undervisning skall tas i anspråk i första hand. Lagets uppgift blir att ha kontakt med skola, socialtjänst och sjukvård så att de resurser som finns där blir insatta och rätt utnyttjade vid lämplig tidpunkt. Habiliteringsorganisationen svarar därefter för de kompletterande och anpassade åtgärderna. Distriktslagets uppgifter omfattar grundläggande diagnostik eller kompletterande sådan, bedömning av behandlingsbehov, behandling och/eller förmedling av behandlingsinsatser. Vid mer komplicerade fall bör det centrala laget kopplas in. Till uppgifterna

204 av barn

Habilitering och ungdomar

hör också information till och av föräldrar

utbildning och personal

samt påverkan på myndigheter att förändra eller öka sina insatser så att de bättre svarar mot barns och ungdomars behov. Arbetslagen mäste finna naturliga samarbetsformer med socialtjänst, skola och primärvård liksom med den statliga konsulentor-

ganisationen, försäkringskassa och arbetsförmedling. Laget skall

också ge stöd och service till barn och personal vid de grupphem eller motsvarande som finns inom distriktet och som beskrivs under 5.2 och också hålla kontakt med de barn som finns på specialskolorna. l vår diskussionspromemoria har vi lämnat en rad exempel på

arbetslagens uppgifter och relationer.

Centralt lag

Ett av lagen, naturligast det som ort ligger på samma som länssjukhuset, förutsätts ha funktion både som och

distriktslag

centralt lag. Detta skall då planera, driva, utveckla och utvärdera

habiliteringsverksamheten inom landstingsområdet. Det bör också

ha ett speciellt ansvar för de små udda grupper av handikappade barn som, trots att deras hjälpbehov är stort, riskerar att hamna vid

sidan för att de inte passar in i verksamheten.

Det centrala laget skall inte ses som överordnat

distriktslagen.

Däremot kan enskilda inom

befattningshavare laget ha ett över-

ordnat ansvar i organisationen inom sina speciella yrkesomräden. En av lagets medlemmar, som är anställd av den ansvariga politiska nämnden, bör utses att leda verksamheten administrativt och ha samordningsansvar inför nämnden.

Elevhem - korttidshem

lnom vissa finns elevhem för rörelsehindrade

landstingsomräden

barn och ungdomar, dels som bostad under dels skolterminerna, som korttidshem. Behovet av bostad under terminen har minskat tack vare

integrering i skolan på hemorten och ökade möjligheter till skol-

skjutsar. Korttidsplatser används dels för avlösning för familjen, dels för perioder av intensivkontakt med habiliteringslaget.

De rörelsehindrade barn och ungdomar som av olika skäl mäste bo utanför hemorten skall, liksom andra inom

habiliteringsnämn-

dens få möjlighet ansvarsområde, att bo i grupphem. Möjligheten till korttidsvistelse vid de nuvarande elevhemmen mäste vidgas till att omfatta också andra handikappade barn. Värt

förslag beträffande habiliteringsnämndens bostadsfrägor går ut på

att under en tjänsteman samla ansvaret för nämndens alla

Habilitering av barn och ungdomar 205

för både barn, ungdomar och vuxna och för såväl bostadsfrågor kort som att även de nuvarande elevhemmen lång tid. Det innebär för rörelsehindrade barn och ungdomar kommer att ingå där.

Politisk ledning

Vi har i våra om insatser för handikappade barn och

överväganden funnit skål för en särskild tjänstemannaorganisation för ungdomar

förmedling av stöd och sen/ice - landstingets habiliteringsorganisation. Även pä det politiska planet krävs samlat ansvar för och överblick över inom ett landstingsområde. Vi handikappfrågorna därför utövas av en nämnd som föreslår att den politiska ledningen har det samlade ansvaret för förvaltning och verkställighet av landstingets beslut om habilitering. en särskild en

En möjlighet är att skapa habiliteringsnämnd,

annan är att ålägga en redan existerande nämnd ansvaret även för habiliteringen. För åtskilliga landsting kan det, enligt vår mening, vara lämpligt att de nuvarande sociala nämnderna - som i regel är

omsorgsstyrelser - blir habiliteringsnämnder. Yttranden över vår

diskussionspromemoria uttryckte här stor enighet. Benämningen social nämnd i landstinget kommer dock efter socialtjänstlagens ikraftträdande att innebära risk för sammanblandning med de

primärkommunala socialnämnderna.

Nämnden bör vara det politiska i länet som har den mest organ samlade om handikappade barns och ungdomars kunskapen situation och behov. Denna kompetens bör utnyttjas för att påverka av samhällets resurser i länet så att de blir mer utformningen till handikappades behov. Nämnden blir därför en anpassade remissinstans i samhällsplaneringsfrågor m. m. Vi anser naturlig att nämnden bör samverka med länets handikapporganisationer för ömsesidig information och för policyfrågor.

Lagreglering och tillsyn

Våra och förslag vad gäller lagreglering av landsöverväganden för redovisas närmare i

tingens ansvar habiIiteringsorganisationen

kapitel 15. Genom vårt förslag - att rörelsehindrade eller eljest fysiskt barn och ungdomar vid behov skall ingå i personhandikappade

kretsen för särskilda omsorger - kan nu gällande elevhemslag

upphöra.

Vi föreslår som tillsynsmyndighet för verksamhe-

socialstyrelsen redovisas i kapitel 13 som även behandlar ten. Tillsynsfunktionen övriga tillsynsfrågor.

206 Habilitering av barn och ungdomar

Regional verksamhet/forskning

Närhetsprincipen har under de senaste åren förvandlat och

regionriksinstitutioner till konsult- och

korttidsinrättningar. Nya förslag

om regionalresurser, för av

exempelvis regioner undervisning blinda och döva utvecklingsstörda (BDU), har fått svalt

mottagan-

de. Såväl landstingen som handikapporganisationerna ställer i dag krav på kunskaper och resurser inom det egna landstingsomrädet.

Undantag är måhända undervisningen av döva av dessa

på grund barns behov av att växa upp i kontakt med varandra. Vi har av detta dragit slutsatsen att de viktigaste för och uppgifterna regional

interregional samverkan i framtiden bör bli att

D tillgodose behov av specialkunnande för undervisning och vård

vid mycket komplicerade handikapp, D bedriva och

forsknings- metodutvecklingsarbete,

D informera om nya rön, D utbilda personal av olika

kategorier.

De befintliga särskilda besitter i regioninstitutionerna dag stort

specialkunnande som i första hand måste komma det egna

landstingets habiliteringsorganisation till del, men som också kan nyttjas för konsultverksamhet i de övriga landstingen inom

regionen. Genom en sådan konsultverksamhet ökar möjligheten förfort-

och vidareutbildning vilket bör leda till att överförandet av barn till

region- eller riksinstitutioner för annat än

behandlingsuppläggning

och observation under kort tid inte blir

nödvändigt.

Mera avancerade medicinska

utredningar på det omrâdet bör

som hittills i huvudsak ske vid regionsjukhusen. För andra delar av bör man

habiIiteringsverksamheten kunna bygga vidare på det regionsamarbete som i vissa etable-

regioner rats mellan de olika Vi anser

landstingens omsorgsstyrelser. att en

sådan informell samverkan mellan kan ha

habiliteringsnämnder

fördelar i uppbyggandet av en verksamhet. Vi vill dock understryka vikten av ett nära samarbete med högskolans regionstyrelse och dess

linjenämnder för att skapa förutsättning för fortbildning och

vidareutbildningsmöjligheter inom högskolans ram.

l regional samverkan bör man också kunna utföra gemensamma

projekt för utvärdering av habiliteringsverksamheten och initiera

forskning utifrån erfarenheter inom regionen. l de yttranden som inkommit över vår diskussionspromemoria

har många pekat på behov av forskning inom habiliteringsverksam-

heten. Vi anser också att måste

forskningen ges en central roll i

utvecklingen av insatserna för handikappade. l ett särskilt kapitel (10) har vi därför samlat våra överväganden och förslag beträf-

fande forskning.

1981:26 207 SOU

6 Särskilda om vuxna

omsorger

Målgruppen

l detta överväganden och förslag om särskilda kapitel presenteras om vuxna. Dessa omsorger omfattar serviceinsatser omsorger som vad samhället erbjuder varje medborgare. De kompletterar särskilda kan bl. a. bestå av stöd och insatser för omsorgerna

arbete/ sysselsättning och bostad.

Personkretsen för särskilda omsorger om vuxna har mera

under 4. Den omfattar utvecklingsstörda och

utförligt presenterats samt andra handikappade med intellektuell barndomspsykotiska

För de sistnämnda gäller att de skall ha

funktionsnedsättning. bestående och intellektuell funktionsnedsättning och betydande vara i ålder (17-65 år) för att komma ifråga för

yrkesverksam

särskilda De skall också ha behov av insatser som omsorger. inom för särskilda omsorger, dvs. i första

erbjuds organisationen

hand verksamhet med pedagogisk, psykologisk och social inriktomfattar ej psykiskt sjuka och personer med ning. Personkretsen alkohol- eller narkotikaberoende.

6.2 Bostad och service

l vissa avseenden har vuxna handikappades bostadssituation och blivit föremål för ett positivt reformarbete uppmärksammats under senare år. och har styrt planering och

Normaliserings- integreringsprinciper

av servicebostäder och inackorderingshem för flerhanuformning och Regler har tillkommit om bostä-

dikappade utvecklingsstörda. ders och allmänna lokalers tillgänglighet. Bostadsanpassningsbi-

draget har utvidgats till ett generellt stöd för individuell anpassning av bostäder för alla handikappade och ekonomiskt stöd genom olika hyressubventioner har förstärkts. Social hemhjälp, slags

färdtjänst och hjälpmedelsverksamhet har utvecklats.

Fortfarande har dock många vuxna handikappade en helt otill-

208 Särskilda omsorger om vuxna

fredsställande bostadsituation, som i stället för att en främja delaktighet i samhället isolerar och i många fall åsamkar avsevärda psykiska skador. Det gäller handikappade ur samtliga grupper inom vår personkrets och kan med exemplifieras utvecklingsstörda vuxna: Av dem bodde 1980 ca 9 000 på vårdhem eller specialsjukhus. (1979 hade endast ca 50% av dem som då bodde på sådana institutioner eget rum, och ca 10% bodde tillsammans med tre ellerflera per rum.) Det kan också formuleras som att dessa personer egentligen saknar bostad, vilket understryks av att de kan flyttas från en inrättning till en annan utan att kunna hävda rätten till sin bostad. Det måste konstateras att vuxna bostadsbehov handikappades ännu inte ses utifrån övriga bostadsförhäl-

samhällsmedborgares

landen. En av flera orsaker till detta är att handikappade ofta tillskrivs sjukvårdsbehov som de inte har, vilket resulterat i att många helt grundlöst anvisats specialsjukhus, längvårdssjukhus eller psykiatriska sjukhus som

livslång bostadsmiljö.

Betydande och snara insatser måste göras för att skapa jämlika levnadsvillkor för vuxna handikappade. En god bostad är en social

rättighet av avgörande betydelse om normaliserings- och integre-

ringsprinciper skall få ett verkligt innehåll. Denna grundtanke markeras också i regeringens om proposition socialtjänsten (1979/80:1): Institutionen som livsform för handikappade är numera en klart föråldrad företeelse. Dess strider mot

ofrånkomliga särprägel

grundläggande värderingar. Det senaste årtiondets strävanden att överge institutionellt boende bör fortsätta. Vi delar denna uppfattning och vill i det beskriva följande möjligheter till de förslag vi

förändringar genom lägger. De bygger

på den definition av handikapp som vi tidigare anslutit oss till (kapitel 3, Principiella utgångspunkter).

Bostadspo//tiska åtgärder

l det 1974 antagna bostadspolitiska målet att bostaden fastslogs är en social trygghetsfaktor av grundläggande betydelse och att samhället har ansvar för att säkerställa den. En huvudprincip är att

ingen skall särbehandlas. Det har emellertid funnits anledning att-

som i den bostadspolitiska propositionen samma år-framhålla att åtgärder särskilt bör stärka de svagare gruppernas

ställning.

För att avhjälpa brister i den enskildes bostadssituation har samhället flera bostadspolitiska medel. skall i korthet Några nämnas här då de kan ha särskild betydelse för handikappade som bostadskonsumenter. Det kommunala ansvaret för fastlades i

bostadsförsörjningen

Särskilda omsorgerom vuxna 209

(1947:523) och bör komma till uttryck i bostadsförsörjningslagen planeringsprogram för varje kommun. Senare lagstiftning har i vissa stycken inneburit en ytterligare precisering. Det kan t. ex. ha skett genom den bostadsanvisningslag som trädde i kraft sägas 1980. Den ger kommunerna möjlighet att utse bostadsanvisningsområden i vilka husägare måste underätta kommunen när lägenheter blir lediga och där kommunen då har rätt att välja bostadssökande. Syftet är att skapa förutsättningar för en allsidig hushållsammansättning. Det är också målet för den föreslagna bostadssociala inventeringen. Socialtjänstlagen förtydligar kommunernas ansvar genom att socialtjänsten förutsättes medverka i samhälls- och bostadsplanering samt ingå i ett aktivt samarbete med bostadsförmedling och

bostadsföretag/hyresvärdar. Det har även tidigare praktiserats

genom t. ex. sociala förturer i den kommunala bostadskön. En stor roll för att lösa bostadsfrågan för svaga grupper spelar de statliga bostadsbidragen. För handikappade gäller att de i många kommuner också kan erhålla ett särskilt, kommunalt bostadsbidrag (KBH). Ett nyckelbegrepp vid utformning av bostäder, arbetslokaler, byggnader för gemensam service och utemiljö är tillgänglighet.

Delvis regleras den genom byggnadsstadgan § 42 a som särskilt

uppmärksammar behov hos människor med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga. Gator, parker och friluftsomräden omfattas

dock ej av byggnadsstadgan men har beträffande tillgänglighets-

krav blivit föremål för olika rekommendationer. l den plan- och bygglag som föreslagits träda i kraft 1985

bibehålls byggnadsstadgans bestämmelser om tillgänglighet.

Statligt bostadsanpassningsbidrag kan beviljas för åtgärder och för att en inom i anslutning till bostadslägenhet medge individuellt anpassad utformning. Efterförslag av civilutskottet (CU 1979/80:22) kommer handikappinstitutet att utvärdera bl. a. bidragets faktiska effekter för att underlätta fortsatt handläggning. Därutöver finns möjligheten att med hjälp av statliga lån förbättra i småhus. Allmänna miljö i

lägenheter samlingslokaler,

områden med flerbostadshus och friluftsanläggningar kan rustas Avsikten är att särskilt värna om upp med stöd av statliga bidrag. tillgänglighet för handikappade. Vi vill framhålla betydelsen av att bostaden inte enbart ses som en teknisk lösning för att tillgodose primära funktioner. l prop. om socialtjänsten (1979/80:1) uttalar departementschefen: Till en god bostad hör hemhjälp och hjälpmedel i den omfattning sådant behövs. Bostaden är en del av en miljö, som måste vara åtkomlig för människorna.

210 Särskilda omsorger om vuxna SOU 1981:26

Trots positiva förändringar som uppnåtts de medel som

genom beskrivits här och även genom

handikapporganisationernas arbete

bl. a. i läns- och

kommunhandikappråd måste det konstateras att ett helhetsperspektiv på tillgänglighet ofta saknas. Det utgör ännu inte någon självklar kvalitet i bostads- och miljöplanering.

Bostadssistuat/onen för vuxna handikappade inom person/versen

l vår rapport om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda (Ds S

1978:9) finns en ingående redovisning av bostadsformerför vuxna utvecklingsstörda och den utveckling som ägt rum under senare är.

Framställningen kompletteras av en särskild studie som belyser genomförda förändringar och tendenser beträffande bostads- och

servicesituationen inom

omsorgsverksamheten i nägra landsting

(M. Julén, 1978).

Målsättningen för utformning av bostäder och service formule-

ras i enlighet med En

normaliseringsprincipen. anpassning till

individuella behov betonas.

Även om många utvecklingsstörda flyttat från stora institutioner till inackorderingshem och bostäder utvisar dock

egna följande tabell att den redovisade hittills inte

målsättningen förverkligats.

Boendeform för vuxna utvecklingsstörda den 1 november 1 980

Boendeform Vuxna

Antal %

Föräldrahem 6 730 28,2 Egen bostad 3 868 16,2 Annat enskilt hem 281 1,2 Elevhem 320 1,3 inackorderingshem - plan 3 067 12,8 inackorderingshem - riks 55 0,2 Vårdhem - 7 045 plan 29,5 Vårdhem - riks 1 195 5,0

Särskilda omsorger om vuxna 21 1

Det sammanlagda antalet belagda platser på specialsjukhus

bl. a. genom att flera landsting håller på att verkställa sjunker, beslut om av utomlänsvård. Skillnader

avveckling stadigvarande

mellan Några upphör inom en

föreligger dock specialsjukhusen.

i sin under senare år starkt ifrågasätta funktion, för snar framtid har endast delvis skisserats. Det direkta

andra avvecklingsplaner

takt i och utformning av

sambandet med landstingens uppbyggnad

bostäder och service understrykes. Den som har vistats eller fortfarande

grupp utvecklingsstörda vistas har naturligtvis samma grundläggande

på specialsjukhus behov och värdiga bostadsvillkor som andra. av god omvårdnad måste av bostad och sen/ice kunna variera Samtidigt utformningen

med tilläggshandikapp och t. ex. för den gravt utvecklingsstörde

med sociala problem. Trots att detta

den måttligt utvecklingsstörde och återkommande erfarenhet inom omsorgsverk-

år en självklar samheten har man häll haft svårt att möta ett sådant på vissa behov av flexibilitet. Ett ofta förekommande förfaringssätt år att personer på spetill hemlänets sk. centrala vårdhem medan en cialsjukhus flyttar därifrån sker till lokala vårdhem. Från dessa flyttar i sin utflyttning till eller bostad.

tur personer inackorderingshem egen

l ett av avveckling har ett

inledningsskede specialsjukhusens

sådant tillvägagångssätt kunnat betraktas som ett led i en normahar tendenser märkts som ger liseringsprocess. Så småningom om normalisering och anledning att ifrågasätta om en målsättning bäst kan uppnås på så sätt. Lokala förhållanden individualisering det. Förutsättningarna år t. ex. mera gynnkan naturligtvis avgöra

vårdhem är små, väl integrerade i omgivande

samma där befintliga består av enheter som liknar inackor-

samhälle samt självständiga En annan betydelsefull faktor är i vad mån inackorde-

deringshem. kan motsvara skiftande behov av stöd och servi-

ringshemmen

ce. risker föreligger för att de centrala vårdhemmen (ca

Uppenbara

30 i landet) ärver den roll som specialsjukhusen spelat och blir en

att lösa individens flyttning. Det är ett utväg problem genom som sätt även kan spridas till andra mönster på ett negativt

boendeformer för vuxna utvecklingsstörda.

Antalet för vuxna kan också komma att konvårdhemsplatser hänvisas till vårdhem som serveras. Påfallande många unga vuxna bostad. Vissa lokala vårdhem har samtidigt närmast

stadigvarande

karaktär av ålderdomshem.

vårdhem har fått erfara en förändring i vårdtyngd. När

Många med omfattande servicebehov har flyttat dit utan att personer beaktats i förhållande till deras behov i tillräcklig utsträckning har det försvårat möjligheterna till

rådande personalplanering,

212 Särskilda om vuxna omsorger

individualisering. Denna situation kan föreligga även om det inom

samma län också finns som till sin

inackorderingshem utformning

bättre motsvarar både

normaliseringsprincipens innehåll och den

enskildes servicebehov. Även om av sådana

omfattningen inackorderingshem är förhållandevis ringa så finns erfarenheter som kan

jämföras och ge anvisningar om en fortsatt utveckling i rikting mot vår redovisade målsättning.

En del barndomspsykotiska vuxna

bor på omsorgsinstitutioner andra på s. k. socialterapeutiska institut som motsvarar Iäkepedagogiska institutioner för barn. l vissa fall vistas

barndomspsyko-

tiska vuxna på psykiatriska

sjukhus, då någon lämplig bostads- eller

serviceform ej kunnat erbjudas dem. Vårt delbetänkande Vissa rörande

frågor flerhandikappade

(SOU 1980:16) behandlar bl. a. bostadssituationen för grupper vilkas sammansatta ställer särskilda

handikapp krav på bostadens utformning och stödresurser.

l många fall är dessa grupper dåligt

tillgodosedda. Det gäller också med utvecklingsstörda t. ex. syn och/eller hörselhandikapp. De har vanligen hänvisats

till vårdhem, specialvärdhem eller specialsjukhus. Exempel finns dock på att

inackorderingshem inrättats för utvecklingsstörda som på grund av hörselhandikapp är beroende av teckenspråkkunnig omgivning.

l vår personkrets ingår också vuxna med bestående och betydande intellektuell som

funktionsnedsättning kan jämställas med

utvecklingsstörning. De vistas i många fall på och långvårdssjukhus på psykiatriska sjukhus. Många vårdas i sina föräldrahem. Ofta har

dessa personer flera handikapp och sammansatt stödbehov som mera sällan kan i deras

tillgodoses aktuella boendesituation.

ÖVER VÄGA NDEN OCH FÖRSLA G

Bostad i föräldrahemmet eller nära anhörigs hem/service

Vuxna handikappade skall liksom andra vuxna

ha möjlighet att lämna föräldrahemmet och skapa sig ett eget hem i enskild eller kollektiv bostad. Det är ett led i en

normalisering av handikappades

villkor. Tidpunkten för en till bostad

flyttning egen kan variera.

Resurser måste ställas till förfogande för att medge att den som så önskar kan flytta till en enskild eller kollektiv men det måste bostad, också finnas olika former av stöd och service till den som för kortare

eller längre tid bor kvar hos föräldrar eller nära

anhöriga. l detta avsnitt

lägger vi förslag om stöd och service som kan

behövas då den vuxne handikappade bor kvar i föräldrahemmet eller nära anhörigs hem. Brister

föreligger i dag både beträffande psykologiskt och praktiskt stöd, men även i samordningen mellan

Särskilda omsorger om vuxna 213

de stödformer som erbjuds. Om den handikappade tillbringat sin uppväxt i föräldrahemmet och erhållit ringa stöd från samhällets sida, saknas många gånger tilltro till möjligheten att förändra bostadssituationen. Samtidigt kan både den handikappade och anhöriga uppleva en stark oro för plötsliga framtida förändringar. Även då stöd och service erhålls under den handikappades barnmen sedan av administrativa skäl minskar eller inte och ungdomsär drabbas den handikappade och dennes anhöriga av följs upp, förändringar. De kan nöta hårt på relationerna inom påfrestande familjen.

Ett annat problem kan uppstå när ett i och _för sig välfungerande

och stöd till sitt innehåll inte växer med mottagaren,

regelbundet

den utan ett hinder för en utveckling till handikappade, utgör Förutom självklara kvaliteter hos stöd och service självständighet.

som individuell anpassning och regelbundenhet tillgänglighet,

måste man ställa kravet att syftet klargörs i förhållande till den vuxne handikappades livssituation. Det viktigaste stödet (både för den hemmaboende handikappade och är till verksamhet utanför

anhöriga) tillgång regelbunden hemmet. När sådan inte funnits att tillgå på dagcenter på grund av

avstånd eller bristande resurser har utvecklingsstörda geografiskt kunnat erbjudas en viss, mycket begränsad verksamhet i hemmet,

inom ramen för s. k. hemmavård. Enligt statistik per 1 november

1980 hade 591 av 23 903 vuxna utvecklingsstörda (2,5 %) denna

verksamhetsform. i samhällets stöd sammanfaller, som de ofta När många brister vuxna, blir följden en gör i familjer med gravt handikappade till ekonomiskt stöd isolerande och tung vårdsituation. Möjligheten

kan inte kompensera otillfredsställda behov av sysselsättning,

fritidsverksamhet eller avlösning i vård och tillsyn. Här föreslås att den vuxne handikappade och hans anhöriga

utöver ekonomiskt stöd skall kunna lämnas psykologiskt och

praktiskt stöd genom

El fortlöpande information (inkl. kurativ och psykologisk service) l] kristerapi U avlösning i vård och tillsyn (inkl. korttidsvård).

stöd: Fortlöpande information m. m.

Psykologiskt

bor kvar hos sina föräldrar eller Skälen till att vuxna handikappade andra är flera. Föräldrarna kan ha svårt att tänka sig nära anhöriga i som vårdare. Den vuxne kan bl. a.

att själva träda bakgrunden

sitt ha svårt att tänka sig att bo någon genom handikapp

214 Särskilda omsorger om vuxna

annanstans än i föräldrahemmet. För många saknas också goda bostadsalternativ. En flyttning hemifrån innebär en ömsesidig frigörelse, som mäste

påbörjas långt innan flyttningen är aktuell. Det är en process som i

hög grad påverkas av de olika stödformer som kan erbjudas handikappade och deras anhöriga. Psykologiskt och praktiskt stöd till handikappade barns familjer skall från till att början syfta befrämja närhet och beroende mellan föräldrar och barn men samtidigt understöjda en frigörelse. Det kan bl. a. ske genom en

god första information, hjälp vid krisbearbetning och olika former av avlösning i vård och tillsyn. Både föräldrar och barn behöver

erhålla en realistisk bild av handikappets konsekvenser. Resurser

och begränsningar måste också prövas i situationer utanför

hemmet. Om föräldrar har att kombinera

möjlighet föräldraskap

med yrkesroll och om barnet gradvis kommer in i andra sociala

sammanhang genom skola och fritidsverksamhet underlättas

frigörelsen. När barnet blir äldre behovet av att föräldrarna skall

förtydligas

kunna acceptera sitt barn som en vuxen person, även om denne fortfarande behöver mycket hjälp och stöd. Föräldrarna måste få insikt i att deras hjälp kan ges på annat sätt än och kanske

tidigare

genom andra än dem själva. Ungdomarna måste få fortsatt stöd i att skaffa sig en egen vuxenroll. De behöverfå tillfälle att identifiera sig med andra vuxna - också vuxna handikappade. Skolan, en omväxlande och meningsfull fritidsverksamhet och goda

möjlighe-

ter att pröva en bostad utanför hemsituationen kan gynna detta. Till detta bör komma stöd för både föräldrar och ungdomar genom återkommande information om vilka alternativ som står till buds efter skoltidens slut beträffande bostads-, yrkes- och fritidssituation.

Ett avgörande hinder i denna utveckling har för många varit

bristen på alternativa bostäder med individuellt varierande stödresurser. Varken föräldrar eller barn har kunnat känna önskad

trygghet och tillförsikt inför en flyttning. Detta har konserverat

föräldrarnas roll som vårdare och för många vuxna handikappade utgjort problem i deras Hemma har de betrak-

identitetsutveckling.

tats som barn, medan de t. ex. i arbetssituationen mött krav på en vuxenroll. En positiv frigörelseprocess bör kunna mynna ut i att vuxna handikappade bl. a. kan erbjudas en bostad med väl avvägt stöd och att deras föräldrar också kan förändra sin roll i

därigenom

fortsatt kontakt med sitt barn.

Giltigheten i detta resonemang har ibland ifrågasätts när det

gäller gravt utvecklingsstörda, svårt flerhandikappade och barndomspsykotiska. Möjligheten till och behovet av frigörelse och

om vuxna 215 SOU 1981226 Särskilda omsorger

Erfarenheten har emellertid visat att mänvuxenliv har förnekats.

niskor med svåra handikapp - och deras anhöriga -i lika hög grad

mäste i en ömsesidig frigörelse som givetvis kan ta längre

stödjas mera omfattande förberedelser än för andra. Det är tid och kräva emellertid nödvändigt att vidareutveckla kunskaper om planering

och service som kan förena omfattande personlig

av bostäder omvårdnad och vuxet bemötande. av Med den beskrivning vi gjort här har vi velat peka på behov kurativa och insatser som i

fortlöpande information, psykologiska kan behöva fördjupas till kristerapi. Ett regelbun-

vissa situationer och stöd underlättar den ömsesidiga

det kurativt psykologiskt

och hans föräldrar och

frigörelseprocessen för den handikappade

i förberedelser för en flyttning. Ett värdefullt är ett viktigt inslag samarbete kan i dessa frågor också ske med de föräldrarådgivare

som verkar inom vissa handikapporganisationer. handikappade och

I en fortlöpande information bör ingå att den att ta upp frågor som rör det individuella föräldrarna får tillfälle handikappets konsekvenser och får hjälp med att söka sig till olika kunskaper, behandling och

instanser som kan ge ytterligare

om samhällets stödinsatser i form av

hjälpmedel. Upplysningar

korttidsvård och hemhjälp bör också lämekonomiska bidrag, nas.

till vuxna hemmaboende handikappade är

För många föräldrar och svåraste vad som skall ske när de själva den viktigaste frågan

av den handikappade,

inte längre lever. Oron, som också kan delas diskutera är ibland så djup att man värjer sig för att överhuvudtaget

Erfarenheter från omsorgsverksam-

den eller planer för framtiden. att det kan vara en att få information om

heten har visat trygghet

med andra i likartad och tala om sådana frågor i grupp tillsammans

situation. vuxna inom vår

Vi föreslår att hemmaboende handikappade föräldrar skall erhålla fortlöpande informa-

personkrets och deras och stöd. Ansvaret för

tion och regelbundet kurativt psykologiskt dessa insatser föreslås ävila landstingets habiliteringsnämnd

genom de distriktslag om vilka vi lägger förslag (6.8). börfortlöpande infor-

l samarbete med handikapporganisationer

i där föräldrar och

mation också kunna erbjudas gruppverksamhet

kan möta andra i likartad situation.

handikappade

intensiv bearbetning i form av

Ibland krävs en mera psykologisk

kan omfatta hela familjen. Syskon kan många kristerapi, som på att de skall ta över

gånger uppleva pressande förväntningar

vårdarrollen efter föräldrarna och kan behöva stöd för att bearbeta

sin situation.

nämnt att vuxna handikappade som bor hemma

Vi har tidigare som barn och att det utgör en svårighet i deras ibland behandlas

216 Särskilda omsorger om vuxna

identitetsutveckling. Också i sådana situationer kan

kristerapi behövas utöverfortlöpande information och

kurativa-psykologiska

insatser. Vi föreslår att vuxna och handikappade deras föräldrar skall kunna erhålla stöd i form av kristerapi antingen genom nämnda

distriktslag eller familjerådgivnings- och verk-

vuxenpsykiatrisk samhet. Huvudmannen bör svara för att personalen inom resp. verksamhet erhåller i

fortbildning handikappkunskap.

Praktiskt stöd: A v/ösn/ng i vård och t///syn

Psykologiska stödformer bör kombineras med till möjligheter avlösning i vård och tillsyn. Den utgör, förutom att vara en hjälp i en

aktuell situation, en stödjande insats i den successiva frigörelse som vi tidigare beskrivit.

Vi använder begreppen vård och tillsyn i vid bemärkelse och

som en beskrivning av rikt varierade insatser. Avsikten

är självfallet att stöd skall lämnas på ett sådant sätt att den

handikappades egna

resurser respekteras och tas till vara.

l dag föreligger stora skillnader mellan olika kommuner och olika

landsting när det gäller tillgång på de former av avlösning som vi

föreslår, medhjälp / värd och til/syn resp. korttidsvárd

Medh/ä/p/ värd och til/syn ges genom kommunala hemsamariter.

-Från föräldrar och har

handikappade framhållits vikten av att medhjälpen skall vara regelbunden och också lämnas

på s. k.

obekväm tid. Samtidigt ett stort föreligger behov av att den skall

kunna förändras i en akut situation.

Det kan t. ex. vara nödvändigt då den handikappade

på grund av sjukdom vistas i hemmet och ej kan delta i verksamhet

på dagcenter etc. Det skulle då innebära

stora fördelar om en

tidsmässigt motsvarande ökning av medhjälp

kunde ställas till

förfogande.

Vi förutsätter att kommunen genom socialtjänsten ansvarar för att föräldrar och andra nära anhöriga till hemmaboende handikappade vuxna erhåller medhjälp i vård och efter tillsyn individuella behov. Vi är emellertid medvetna om att området är eftersatt och att en måste ske successivt.

utveckling Takten betingas inte minst

av

möjligheten att rekrytera personal.

Kvaliteten på insatserna har ett nära samband med

utbildning för

personal inom socialtjänsten. om

Kunskaper handikapp och handikappades livssituation bör förmedlas både inom och

grund-

fortbildning.

Vi föreslår att huvudmannen beaktar behovet av återkommande

fortbildning. De kunskaper och erfarenheter som

finns inom

landstingets verksamhet för bör därvid handikappade kunna utnyttjas och landstingets ställas

specialistpersonal till förfogande.

Särskilda om vuxna 217 omsorger

En viktig komplettering utgörs av den information och det stöd som bör lämnas socialtjänstens personal inför de första kontakterna med den handikappade och hans anhöriga, s. k. introduktion. Ansvaret för den bör åvila landstingets habiliteringsnämnd genom de distriktslag som vi föreslår. introduktionen bör ske i samarbete med den handikappade och hans anhöriga på ett sätt som är förenligt med gällande sekretesslagstiftning. Korttidsvård utanför hemmet behövs dels för korta, ibland

regelbundet återkommande perioder, dels för längre tid, t. ex.

semester. Den kan också föranledas av att en familjesituation hastigt förändras och medför att den handikappade måste få en

annan stadigvarande bostad. l väntan på att lämplig sådan kan

anskaffas bör den handikappade beredas en så trygg miljö som möjligt. Vi har funnit att korttidsvården för vuxna handikappade inom vår personkrets i dag uppvisar stora variationer och att den många gånger inte fungerar tillfredsställande. Det finns få separata korttidshem för vuxna. I de flesta fall hänvisas personerna till stora institutioner som vårdhem och långvårdssjukhus. Ibland utnyttjas

tillfälligt lediga rum på inackorderingshem. Det är svårt att uppfylla krav på lättillgänglighet. En brist är också att personen sällan

återkommer till ett och samma ställe, vilket bl. a. ger mindre möjlighet att etablera kontakt med personal.

Vi föreslår att landstingets habiliteringsnämnd tar ansvar för att

korttidsvârd i separata korttidshem kan erbjudas vuxna handikappade inom vår personkrets. För att tillgodose krav på lättillgänglighet kan det på vissa håll vara lämpligt att ordna korttidsvârd genom gästrum i grupphem. Vi föreslår vidare att korttidshem under habiliteringsnämnden administreras på motsvarande sätt som grupphem. På sina håll erbjuds vissa handikappade andra former av korttidsvård. Exempel på detta är s. k. kortkurser och sommarläger som under semestertid ordnas inom omsorgsverksamheten och av

vissa handikapporganisationer. Denna verksamhet bör stödjas och

utvecklas.

Enskild bostad/service Med enskild bostad avses här en bostad för en eller flera handikappade personer som själva äger eller förhyr den. Med en målsättning att normalisera handikappades livsvillkor och stödja en så hög grad av självständighet och delaktighet i samhället som möjligt borde denna bostadsform kunna ställas till förfogande i större utsträckning och med bättre kvalitet än vad som hittills skett.

Genom sitt generella ansvar för bostadsförsörjning m. m. har

218 Särskilda omsorger om vuxna

kommunen att tillhandahålla enskilda bostäder och ge social service. Landstingets insatser är av kompletterande karaktär. Vi har tidigare framhållit att många handikappade på grund av

bristande ellerfelaktigt använda resurser inte kan få tillgång till den

bostadsform som för dem är bäst lämpad. Paradoxalt nog kan detta innebära, inte bara att de tvingas acceptera ett sätt att bo som åsamkar dem skada, utan även att de får tillgång till stora och kostnadskrävande resurser som de inte behöver. Många handikappades behov av enskild bostad skulle kunna tillfredsställas om resurser sattes in för att fullt ut förverkliga redan antagna mål beträffande bostads- och miljöanpassning, färdtjänst m. m. Än flera skulle kunna välja enskild bostad om olika stödformer kombinerades flexibelt och kompletterande insatser kunde ställas till förfogande efter individuella behov. Den tröghet som kunnat spåras i utvecklingen av denna bostadsform är delvis rotad i osäkra attityder till handikappade och oklara tolkningar av ansvarsförhållande beträffande stödinsatser.

Socialtjänstreformen ger dock förutsättningar för en positiv förändring bl. a. genom att personlig hjälp betraktas som en del av

boendet Den sociala hemhjälpen har naturligtvis en tyngdpunkt i

anslutning till själva bostaden såsom hjälp med att handla,

laga mat och städa. Jag ser den emellertid som en personlig service i boendet i den vidare bemärkelsen. Den bör stå till handikappades förfogande i de situationer de behöver sådan service. Hemhjälpsverksamheten bör alltså - som redan har skett på en del håll - utvecklas till en social service som

genom rikt varierade insatser gör det möjligt för handikappade att leva självständigt i egna bostäder och delta i olika

verksamheter efter egna önskemål. Den utgör då ett viktigt

medel för att bryta isolering och skapa goda livsvillkor kulturellt och socialt. (Prop. om socialtjänst 1979/80:1.)

Ett stort antal utvecklingsstörda (och vissa barndomspsykotiska som kan förmodas ingå i denna grupp) har emellertid under senare år fått tillgång till egen bostad. (Enligt socialstyrelsens statistik per

den 1 november 1980 bodde 3 868 av 23 903 vuxna utvecklings-

störda (16,2 %) då i egen bostad. I denna siffra ingår också en del

egna bostäder knutna till inackorderingshem.) Därutöver finns

många, företrädesvis lindrigt utvecklingsstörda, som har egen bostad och inte fär aktiva omsorger men som kan ha behov av stöd och hjälp genom socialtjänsten. I stort avspeglar detta en positiv utveckling. utvecklingsstörda har dock i vissa fall flyttat till enskild bostad

utan att deras stödbehov tillräckligt uppmärksammats och utan att

hjälpinsatser förberetts. Det har naturligtvis haft negativa kon-

Särskilda omsorger om vuxna 219

- men också

sekvenser för den enskilde som misslyckats

som Omgivningens fördo-

âterverkat på utvecklingsstörda grupp. har kunnat bekräftas av orsaker som speglar

mar om handikappet samhällsorganens egenskaper mer än den enskildes. totala planering av bostäder och servi-

Omsorgshuvudmannens

ce för vuxna inverkar på en bedömning av vilka

utvecklingsstörda

som har fördel av enskild bostad. Om det inom ett

personer

skett en medveten satsning på integrerade kollektiva

landsting i stället och har också bostäder för på vårdhem specialsjukhus, kunskaper och erfarenheter vunnits som givit säkrare bedömningar av det stöd som bör till personer i enskild bostad.

utgå

den definition av handikappbegreppet som vi anslutit oss Med att kvantitativt bedöma, hur många flerhandi-

till, är det ogörligt

eller barndomspsykotiska vuxna som i

kappade, utvecklingsstörda behöva enskild bostad med olika grader av stöd.

dag skulle Sådana måste ske av varje landstings habilitebedömningar vid återkommande inventeringar inom resp. grupp av

ringsnämnd

och i alla då bostadsplanering är

handikappade sammanhang

aktuell för en enskild handikappad. Den egna bostaden måste ett reellt alternativ som kan uteslutas först när personen utgöra

föredrar ett annat bostadsalternativ och då en grundlig

själv av hans stödbehov visat att dessa bättre tillfredsställs

genomgång

genom en kollektiv bostad. l det följande beskrivs och läggs förslag om stöd till personer i

enskild bostad, varvid vi särskilt vill markera vikten av en god

samordning mellan insatserfrån kommun och landsting. (l vissa fall

kan insatser aktualiseras från landstinget.) kompletterande ansvar att genom sin uppsökande

Kommunerna har ett yttersta verksamhet förmedla kunskap till annan huvudman om handikappades behov av andra stödformer eller omsorger.

Det är därför av stor betydelse att en effektiv uppsökande

vidareutvecklas efter de erfarenheter som vunnits verksamhet

sedan 1968 års stadgande i socialhjälpslagen.

i kontinuitet och informationsmetodik medför att det Brister kan vara helt om en handikappad får många gånger slumpartat

eller behov av stöd tillgodosedda. Detta periodiska stadigvarande rimmar med en målsättning om jämlika villkor. Om sådana

dåligt innebär det också att huvudmannen får ett brister kan avhjälpas,

säkrare planeringsunderlag.

Vi föreslår därför att huvudmännen i samarbete med handikappoch socialstyrelsen verkarför en fortsatt utveck-

organisationerna av en sådan uppsökande verksamhet. ling

220 Särskilda om vuxna omsorger

Service genom socialtjänsten

Handikappade som bor i enskild bostad bör i första hand erhålla ett

individualiserat stöd genom primärkommunens

försorg enligt det

ansvar som regleras i

socialtjänstlagen.

Inom ramen för en utbyggd socialtjänst kan de flesta handikappade i enskild bostad få behov

av praktiskt och psykologiskt stöd

tillgodosedda. Som vi tidigare beskrivit avses då bl. a. allmän

handikappanpassning av bostäder, transportmedel, information

om förekommande kommunal och

landstingskommunal service (inkl. anvisning om förmedlande instans) och social hemhjälp.

Behovet av hemhjälp kan variera från enstaka punktinsatser till regelbundna men oftast inte sä tidskrävande insatser avpassade efter den handikappades verksamhet.

dagliga

För vissa krävs

handikappade en högre grad av individualisering

beträffande socialtjänstens insatser. Det kan t. ex. gälla bostadens belägenhet och men också

utformning oftast behov av utökad social hemhjälp och i vissa fall speciella

kunskaper hos personalen.

Socialtjänsten spelar en betydelsefull

roll då det gäller att hjälpa

den handikappade att få till service tillgång frän andra instanser (sjukvård, hjälpmedel,

familjerådgivning osv.) och att medverka till

att insatserna samordnas efter aktuella behov.

Med stor respekt för handikappades integritet bör också

möjligheter att i olika former

deltaga av social gemenskap bearbetas.

Erfarenheter från omsorgsverksamheten har visat att många

utvecklingsstörda med ringa behov av särskilda stödinsatser i sin bostadssituation lever isolerade från sociala kontakter

utanför

arbetsplatsen. Många gånger avvisar de ett fritids- och kulturutbud som är riktat till handikappade,

samtidigt som de själva inte förmår knyta an till eller accepteras inom någon annan verksamhet. Att förändra en sådan situation ser vi som en uppgift inom socialtjänsten i samarbete bl. a. med de kontaktpersoner om vilka vi

också lägger förslag (7).

Det är en

nödvändig förutsättning att de personalgrupper, som

skall förmedla och utföra stödjande insatser inom i socialtjänsten,

sina resp. grundutbildningar får kunskap om olika handikapp, deras

konsekvenser och samhällets stödätgärder. Vi föreslår därutöver att huvudmannen beaktar personalens behov av återkommande i mera

fortbildning specifika frågor

rörande villkor.

handikappades Pâ så sätt skapas möjligheterför ett fungerande stöd och en bättre kvantitativ och kvalitativ bedömning

av behovet av stödinsatser, vilket är till fördel både för den enskilde och huvudmannen.

Olika former av ser vi också som ett av flera medel

utbildning att

minska en för den

handikappade påfrestande personalomsätt-

Särskilda omsorger om vuxna 221

ning. Särskilt viktiga finner vi de försök som gjorts med informella utbildningsinsatser i mindre, lokala grupper bland den sociala hemhjälpens personal. De risker och påfrestningar som kan uppkomma i deras form av ensamarbete har i betydande utsträck-

ning kunnat minskas genom en kontinuerlig gruppverksamhet som

också kan utgöra en naturlig kontaktpunkt för att ge stöd och handledning beträffande plusinsatser frän andra instanser. Detta har visats genom erfarenheter vid samarbete mellan social hemtjänst och hemsjukvård. Vid en sådan typ av informell fortbildning kan resurspersoner ställas till förfogande från båda huvudmännen vilket skett med positivt resultat. Verksamheten har - utöver ren kunskapsförmedling - kunnat ge utrymme ät attitydpâverkande inslag vilket vi ser som väsentligt beträffande stöd till handikappade.

Sen/ice genom socialtjänsten kombinerad med landstingskommunala insatser

Utöver stöd genom socialtjänsten kan kompletterande insatser i form av särskilda omsorger vara nödvändiga för vissa utvecklingsstörda, barndomspsykotiska och flerhandikappade i enskild bostad. Det kan gälla psykologiska, medicinska och sociala insatser med

särskild inriktning på handikappet. Det kan ibland även gälla

dagcenten/erksamhet. Insatsernas omfattning och variation kräver

en hög grad av samordning sinsemellan i den handikappades

vardag och mellan de organ som förmedlar dem. Utan att i något avseende försvaga kommunernas ansvar för en väl fungerande socialtjänst vill vi föreslå, att landstinget inom ramen för särskilda omsorger enligt lagen om vissa handikappomsorger (LHO) tillhandahåller sådana stödjande plusinsatser och att samordningen av olika huvudmäns insatser därvid särskilt uppmärksammas. Vi föreslår att en samordning sker genom distriktsanknutna arbetslag baserade på befintliga distriktslag för vuxna inom omsorgsverksamheten. Det är av stor betydelse att den enskilde, på samma sätt som tidigare föreslagits för handikappade barns familjer inom den samordnade habiliteringsorganisationen, har en person inom distriktslaget för vuxna att i första hand vända sig till. Det är också väsentligt att uppläggningen av stödinsatserna planeras och kontinuerligt omprövas tillsammans med den handikappade. Med de kombinerade stödinsatser som här föreslagits skulle t. ex. vissa utvecklingsstörda med sociala problem kunna erhålla ett stöd under former som de skulle kunna acceptera. Problemet för dem är ofta att de dels behöver mycket stöd från flera instanser,

222 Särskilda omsorger om vuxna

dels avvisar identiteten som utvecklingsstörda och värjer sig mot

olika omsorgsformer. Samtidigt behövs ofta omsorgsverksamhe-

tens kunskaper om begåvningshandikapp för att insatserna skall få i en välavvägd samordning och ett individuellt anpassat innehåll. Detsamma gäller vissa utvecklingsstörda föräldrar som har vårdnaden om och bor tillsammans med sitt barn. Det skyddsnät av olika stödinsatser som behövs i en sådan situation, beskriver vi närmare i avsnitt 6.6.

Kollektiv bostad

Samspel individ/miljö: Övergripande reformkrav

Många handikappade vuxna inom vår personkrets bor i kollektiva enheter som sinsemellan varierar från stora sjukhus till inackorderingshem. En närmare beskrivning av situationen lämnas dels i vår

rapport om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda (Ds S

1978:9), dels i ett delbetänkande Vissa frågor rörande flerhandikappade (SOU 1980:16). Ur socialstyrelsens statistik per 1 november 1980 har vi tidigare redovisat att 670 utvecklingsstörda vuxna då vistades på specialsjukhus. Därtill kommer att 85 ungdomar var inskrivna därvid samma tidpunkt. Det är en situation som vi enligt våra direktiv särskilt skall överväga. Betydande kunskaper finns i dag om hur miljöns utformning och innehåll påverkar människors möjligheter till utveckling och hur den också bestämmer ett handikapps konsekvenser. Ett brett erfarenhetsunderlag har visat att handikappades livssituation i

mycket hög grad präglas av vilken utgångspunkt som valts för en

bostadsplanering: Om den baseras på uppfattningen att alla handikappade är medborgare i samhället och på kunskaper om samspelet mellan människa och miljö, måste resultatet bli en strävan att tillgodose även speciella behov i en så normaliserad miljö som möjligt. Exempel på detta är de bostäder som i begränsad utsträckning kunnat erbjudas mycket gravt handikappade (vissa inackorderingshem för utvecklingsstörda och servicebostäder). En motsatt utgångspunkt är att ensidigt planera efter en grupps speciella behov (eller antagna speciella behov). Den enskilde riskerar då att utestängas från rätten till gemenskap och delaktighet i samhället. Allmänmänskliga behov kommer i skymundan. Under sådana omständigheter är det inte ens säkert att de speciella behoven kan tillgodoses - effekten kan i stället bli att personen får ytterligare handikapp genom institutionsskador. Många utvecklingsstörda som vistats på specialsjukhus har utsatts för detta. Gunnar Kylén (se bilaga V) har beskrivit det förhållandet och visat på hur psykisk utveckling stimuleras av en känslomässigt trygg och insiktsfull social omgivning och en meningsfullt utformad

Särskilda omsorger om vuxna 223

fysisk miljö. Det är betingelser som ger den utvecklingsstörde

impulser och stöd att både vilja taga tillvara erfarenheter och att dela sina intryck, kommunicera, med andra. Den stora institutionen har inte förutsättningar att ge detta. Den kan inte heller försvaras mot bakgrund av vår definition av begreppet handikapp eller våra övriga principiella utgångspunkter. Vi bygger våra förslag på att bostaden är en social rättighet för handikappade och att den skall utformas efter individuella behov. Det gäller alla handikappade inom vår personkrets oavsett deras grad av handikapp. Handikappades rätt till stadigvarande bostad i samhället skall

inte vara ett privilegium som vinns eller förloras genom den

enskildes goda eller dåliga förmåga. Bostaden i samhället är i stället en förutsättning för att i samspel med andra människor kunna använda och utveckla psykisk och fysisk förmåga. Förutsätt-

ningen gäller alla handikappade. Individuella olikheter kommer till

uttryck först när bostaden skall förses med de materiella och personella resurser som enskilda handikappade behöver i ett

stadigvarande hem. Det är en kontinuerlig anpassning som inrym-

mer att en bostad skall kunna förändras. De som bor där ska inte behöva flytta för att få sina behov tillgodosedda.

Vi vill genom våra förslag betona och fullfölja en utveckling som redan påbörjats inom omsorgerna för utvecklingsstörda. Den

innebär att ett antal institutioner som specialsjukhus och vårdhem

successivt ersatts av välintegrerade mindre, kollektiva bostäder.

Tillkomsten av sådana bostadsmöjligheter för gravt handikappade

har haft effekten att en formell indelning i specialsjukhus, vårdhem

och inackorderingshem ter sig svår att upprätthålla. Vissa inackor-

deringshem kan redan tillgodose mycket stora och sammansatta

behov av stöd och service. I den inventering (utförd av M. Julén)

som innebar en jämförelse mellan faktiska och adekvata omsorgeri sex landsting och som presenterades i vår rapport (Ds S 1978:9)

var detta redan tydligt. Motiven för de stora institutionerna mäste därmed ifrågasättas men även det utslussningsystem som bygger på att en bostad i samhället förbehålles personer med viss självständighetsnivâ. De förändringar som påbörjats har främjats bl. a. genom att Ei utvecklingsstördas bostadssituation återkommande har belysts

i den allmänna debatten (ex. om specialsjukhus) och vid olika

utbildningar E] utvecklingsstörda själva liksom andra handikappade har redovisat synpunkter på olika bostadsformer

El flera exempel på avveckling av institutioner finns att tillgå E] den personalomsättning som ägt rum från vårdhem/special-

sjukhus till inackorderingshem påverkat uppfattningen om

224 Särskilda omsorger om vuxna

utvecklingsstördas bostadssituation D handikapporganisationer i mâlprogram m. m. har tagit ställning för att anstaltsliknande institutioner skall upphöra. Som konsekvens av de kunskaper och erfarenheter som samlats om handikappades bostadssituation anser vi att målet skall vara specialsjukhusens och värdhemmens avveckling. l följande avnitt

lägger vi förslag om åtgärder för att uppnå detta mål. De skall

understödja en process som samtidigt även omfattar en uppbyggnad av bostäder med varierande stödresurser. Det skall också kunna förbättra bostadssituationen för dem inom vår personkrets som hittills hänvisats psykiatriska sjukhus eller långvärdsenheter som stadigvarande bostad.

A vveck/ing av institutioner Vårt mål är alltså specialsjukhusens och värdhemmens avveckling. Därmed har vi också angivit att inga nya institutioner som bygger på principer om anstaltsliknande värd skall tillkomma och sägas utgöra handikappades hem. När specialsjukhus och vårdhem successivt ersätts, finns andra vägledande principer för att anordna kollektiva bostäder. Vi beskriver dem genom våra förslag om grupphem.

Avvecklingsperiodens längd bestäms av flera samverkande

faktorer. De sammanhänger med möjligheterna att genom olika åtgärder förhindra nyinskrivningar och påskynda utskrivningar genom att bygga upp bostäder, service och daglig verksamhet efter varierande behov och på flera orter inom ett landstingsomräde. Hit hör också personalpolitiska överväganden inför en förändrad arbetssituation. Vi är medvetna om att planeringen i de olika landstingen även med ett gemensamt och mycket angeläget mål kommer att präglas av de skiftande förutsättningar som föreligger i olika landstingsområden. Ytterst blir avvecklingsperiodens längd beroende av de personella och ekonomiska samhällsresurser som vid varjetidpunkt avdelas för omsorg om handikappade. Mot bakgrund av de förberedelser som redan vidtagits eller är planerade anser vi emellertid att specialsjukhusens avvecklingsperiod kan tidsbegränsas. Det ställer krav på ett intensifierat planeringssamarbete mellan specialsjukhusen och de landsting som inom sina områden skall bygga upp resurser. Det är därvid angeläget att erfarenheter från de senaste årens omfattande avvecklingsprojekt vid några specialsjukhus tages tillvara. Vi föreslår att specialsjukhusen avvecklas inom fem år fr. o. m. det är då LHO träder i kraft och att det förbereds genom de enskilda huvudmännens planer.

Särskilda omsorger om vuxna 225

En planering bör också göras för att förbereda vårdhemmens avveckling. De är sinsemellan mycket olika i storlek och struktur. Somliga har den stora institutionens alla nackdelar, medan andra har likheter med inackorderingshem. Vi föreslår därför att avveckling av stora vårdhem prioriteras. Det utesluter emellertid inte att huvudmännen gör överväganden som leder till att även andra vårdhem avvecklas i processens inledningsskede. Förutom institutionernas storlek kan flera förhållanden vara vägledande vid en prioritering. Till dem hör självfallet vilka möjligheter som föreliggerför att genom inre och yttre miljö värna om den enskildes personliga integritet och stimulera till utveckling. Hit hör t. ex. institutionens belägenhet, lokaliteternas grad av handikappanpassning, möjligheterna till egna rum och avskildhet för omvårdnad av personlig hygien. Det kan också vara väsentligt att beakta ålderssammansättningen bland dem som bor på olika vårdhem. Vi har funnit stora skillnader mellan institutionerna men gjort den generella iakttagelsen att påfallande många unga människor bor på vårdhem. Inte minst för dem gäller att förändrade bostadsvillkor ger förutsättningar för en annan livssituation.

Ãldersfördelning på vårdhem för utvecklingsstörda 1980. socialstyrel-

sen

8 0793 a (Uppgift saknas från enstaka vårdhem; totala antalet boende på vårdhem var 8 240.) Värdefulla erfarenheter har redan vunnits genom avveckling av vissa vårdhem för vuxna. För en fortsatt avvecklingsprocess är det av betydelse att kunna utvidga erfarenheterna och följa effekterna av en målmedveten planering. Vi föreslår därför att huvudmännen i första hand upprättar en plan som för de fem närmaste åren efter LHO:s ikraftträdande utvisar åtgärder i riktning mot vårdhemmens aweckling och som kan resultera i styrande principer för därefter följande femårsperiod.

226 Särskilda omsorger om vuxna

Mot bakgrund av praktiska erfarenheter från avvecklingsprojekt och med de förslag vi lägger anser vi det möjligt att ange en viljeinriktning för den första femårsperioden. Den bör medge att antalet personer på vårdhem för vuxna minskar med 20 % av det totala antalet 1980. Som ett steg mot en generell avveckling av institutioner som specialsjukhus och vårdhem föreslår vi att inga utvecklingsstörda skrivs in och erhåller stadigvarande bostad på institutioner av detta slag, vilket förutsätter ett successivt inrättande av kollektiva bostäder med varierad sen/ice. Vi föreslår vidare att platsantalet på institutioner anpassas så att utvecklingsstörda kan tillförsäkras egna rum. Även om det kan te sig som en självklarhet vill vi betona vikten av att förändringar genomförs efter en planering som inbegriper reell medverkan från de närmast berörda, dvs. handikappade, deras anhöriga och personal. Under senare år har man inom flera landsting kunnat redovisa

erfarenheter av avvecklingsprojekt i planerings-, genomförande-

och avslutningsfas. Vi vill här förmedla några aspekter. Samtidigt föreslår vi att tillsynsmyndigheten ansvarar för att avvecklingsmodeller fortlöpande dokumenteras, sprids och utvecklas. De beslut om avveckling som mäste fattas har visat sig väcka känslor som är nära förbundna med vilka roller utvecklingsstörda, anhöriga och vårdpersonal spelar inom institutionen och med vårdinstitutionens roll i omsorgsverksamhet och samhälle. Processen kan innebära svårigheter och konflikter som måste bearbetas. De bör emellertid ses som ett steg mot att förverkliga rätten för handikappade att erhålla bostäder i samhället. Stöd och hjälp skall självfallet erbjudas dem som känner oro inför förändringen. Det måste planeras in i en avvecklingsprocess. Samtidigt

mäste dock det övergripande målet bibehållas i sin tydlighet.

Erfarenheter har visat att det ibland utgjort en svårighet när en avveckling enbart betraktats som ett hot mot en trygg boende- och arbetsmiljö. Ett led i en aktiv medverkan av utvecklingsstörda, anhöriga och personal är att ge talrika möjligheter till teoretiska och praktiska jämförelser mellan institutionen och integrerade bostäder. Stor uppmärksamhet och tid måste ägnas åt planering av dem och deras stödresurser. En ökad säkerhet i bedömningen av stödbeho-

ven ges, om utvecklingsstörda har arbete/sysselsättning och fritid

förlagd utanför institutionen. Man måste emellertid inse att det finns begränsningar i möjligheterna att inifrån en institution planera bostadsformer och stödresurser. Mot bakgrund av detta är det betydelsefullt att en avveckling och uppbyggnad sker etappvis och att löpande utvärderingar sker med samma grad av delaktighet från

Särskilda omsorger om vuxna 227

de närmast berörda som under en inledande planering. Det är också angeläget att resurser står till förfogande för att ändringar i stöd etc. skall kunna vidtagas. Det skapar en grund för fortsatt utveckling av verksamhetens innehåll och motverkar de risker för institutionalisering som kan finnas även inom mindre, kollektiva bostäder. Problem och åtgärder i samband med flyttning har av socialstyrelsen uppmärksammats i skriften När vuxna utvecklingsstörda flyttar (Socialstyrelsen anser 1980:1). Vikten av förberedelser slås fast oavsett den handikappades funktionsnivå och flyttmäl. till samråd och beaktas och sätts i

Möjligheter självbestämmande

förhållande till de kunskaper den handikappade måste få om sin kommande bostadssituation. En trygghet bör byggas upp genom olika former av besök och genom delaktighet i konkreta förberedelser som inköp för den nya bostaden. Beträffande personalen är det viktigt att dess praktiska erfarenheter knyts samman med teoretiska kunskaper om handikapp och handikappades behov. Fortbildning måste utgöra ett viktigt inslag i förberedelser för en avveckling. Genom fortbildningsinsatser får personal - och anhöriga som på vissa håll deltagit i utbildningen bättre underlag för att kunna deltaga i en planering. till handikappade på institution har först under senare Anhöriga år börjat betraktas som en resurs, inte bara för den som bor på institutionen utan även för personalen där. Att ge en ny roll åt de anhöriga som hamnat i en situation där kontakterna med en institution är glesa eller problemfyllda är en viktig men svår uppgift. En avveckling kan betraktas som ett starkt hot men också ge helt nya möjligheter till kontakt. En viktig åtgärd i processen är att få till stånd den regelbundna konferensverksamhet som beskrivs i cirkulär från socialstyrelsen.

Återkommande konferenser kan utgöra bas i planeringsarbetet

inför en förändrad arbetssituation. Det är väsentligt att insatserna inte enbart riktas mot grupper för en flyttning. Minst lika som i tidigt skede skall komma ifråga

viktigt är det stöd och det intresse som ägnas utvecklingsstörda

och personal som under större delen av avvecklingsprocessen kommer att finnas kvar på institutionen. Det måste finnas resurser och en planering för verksamheten där som minskar påfrestningar och motverkar att omvårdnaden av den enskilde försämras. Samtidigt måste målet om avveckling bibehållas. Erfarenheten har visat att brister i detta hänseende bl. a. givit upphov till onödiga flyttningar för utvecklingsstörda inom institu-

tionen och till en ökad personalavgång. Överhuvudtaget måste

personalfrågor tidig och stor uppmärksamhet under en ägnas Det blir särskilt tydligt i den situation då institutionen är avveckling.

228 Särskilda omsorger om vuxna

en dominerande arbetsplats på orten och då en övergång till andra bostadsformer innebär en Det är emellertid

spridning på flera orter.

inte enbart en -

personalfrâga utvecklingsstördas upplevelser av en flyttningssituation påverkas också av personalens möjligheter att förbereda sig inför förändring.

Kollektiv bostad: kva//tetskrav

Vi föreslår att specialsjukhus, vårdhem och vissa

inackorderings-

hem för utvecklingsstörda successivt ersätts av kollektiva bostäder i samhället. De bör ha vissa gemensamma kvalitetskrav. Därutöver skall en anpassning ske efter individuella behov, Det kan t. ex. avse bostadens utrustning med tekniska hjälpmedel, särskilda kunska-

per hos personalen för att ge stöd åt bl. a. barndomspsykotiska eller

en gruppsammansättning som underlättar kommunikation och gemenskap för dem som är hörselskadade. På så sätt skall också de inom vår personkrets som stadigvarande bor på psykiatriska sjukhus eller kunna

längvårdsenheter erbjudas en mera lämplig boendeform.

Vi föreslår vidare att dessa kollektiva bostäder har en

gemensam beteckning, grupphem. Vi har vid våra överväganden inte varit

främmande för att det kan tolkas som en onödig utsortering av

beteckningen inackorderingshem, som bland många fått en positiv förankring och också en speciell inom förkortning omsorgsverksamheten (inack). Samtidigt har vi emellertid fått ta del av

synpunkter som pekat på att

beteckningen dels kan missförstås, dels är tung språkligt sett. Framför allt har vi emellertid sett till

behovet att beteckningen grupphem skall kunna stå för särskilda

gemensamma kvalitetskrav.

Vi har övervägt frågan om primärkommunalt huvudmannaskap

för grupphem i likhet med vad som bostäder för gäller andra

handikappade. l nuvarande skede har vi stannat för ett landstingskommunalt huvudmannaskap. Skäl för detta är främst att vi funnit

att samma huvudman bör ansvara för av institutioner

avveckling

och uppbyggnad av kollektiva bostäder i form av grupphem, dä stora krav måste ställas på en samordnad av dessa

planering

processer. Vi föreslår att ansvaret för kollektiva bostäder för

(grupphem) handikappade vuxna inom vår personkrets skall åvila

landstinget

genom dess habiliteringsnämnd.

Ett nära samarbete förutsätts mellan och de kom-

landstinget

munala instanser som ansvarar för och handlägger frågor rörande

bostadsförsörjning och boendemiljöplanering i enlighet med vad

som i propositionen om socialtjänst (1979/80:1) anförs om

Särskilda omsorger om vuxna 229

handikappades bostäder. Vi finner det angeläget att understryka kommunens ansvar för bostäder åt handikappade som inte ingår i vår personkrets enligt LHO men har omfattande svårigheter i den dagliga livsföringen. Det gäller bl. a. vissa flerhandikappade som är beroende av rikt varierande insatser i den dagliga omvärdnadenför att kunna leva så självständigt som möjligt i egna bostäder och också kunna delta i verksamhet utanför hemmet. Sådana stödinsatser bör kunna förmedlas inom ramen för den kommunala socialtjänsten. l vissa fall kan det också innebära att en kommun eller några kommuner i samverkan bör ordna kollektiva bostäder för vuxna med sammansatta eller annars svårartade handikapp på motsvarande sätt som vi föreslår grupphem enligt LHO. Behovet av sådana bostäder är långtifrån täckt men exempel finns som visar hur bl. a. samverkan kan ske och stödresurser utformas efter individuella behov. Ofta behövs t. ex. personal med särskilda kunskaper. En flexibel samverkan mellan olika samhällsorgan är nödvändig. Ett uppbyggnadsskede fär inte innebära att enskilda flerhandi-

kappade utsätts för att en lösning av deras bostadssituation

förhalas genom att gränsfallsproblematiken åberopas. l det följande framför vi vissa kvalitativa krav på den bostadsform som vi betecknar som grupphem: Grupphem för vuxna handikappade skall ligga i vanlig bostadsbebyggelse och utformas så att det blir den handikappades stadigvarande hem. l det ligger att de som bor i grupphem skall ha egna rum, individuella hjälpmedel, stöd och hjälp av personal efter behov. Grupphem bör inrättas enligt närhetsprincipen och kunna erbjudas den handikappade inom hemkommunen. lbland kan det vara

lämpligt att göra en annan bedömning. Det kan exempelvis gälla

utvecklingsstörda som efter lång tid skall flytta från ett vårdhem och då är mera förtrogna med trakten där institutionen är belägen. Om flera grupphem finns inom kommunen kan några -förslagsvis tre - förläggas på sådant avstånd att kontakter underlättas mellan olika grupper. Omedelbar närhet (ex. i samma hus) bör dock undvikas. Erfarenheten har visat att antalet personer som bor i ett grupphem helst ej bör överstiga fyra. Tillsammans med personalen bildas en grupp som inte bör vara större än att dess medlemmar har möjlighet att lära känna varandra. Stor vikt bör läggas vid gruppens sammansättning. Det är ofta en fördel om de som bor i grupphem har skiftande behov av stöd och service. lbland kan det dock vara av värde att ha en annan utgångspunkt. Det gäller i huvudsak döva som kan behöva bo

230 Särskilda omsorger om vuxna

tillsammans med andra döva och ha tillgång till personal som behärskar teckenspråk. G ru pphemmets personal bör ge stöd och service med respekt för vuxna handikappades integritet. Former för medinflytande bör utvecklas i enlighet med de riktlinjer som vi dragit upp i följande kapitel och även omfattar den handikappades möjligheter att under vissa omständigheter hävda rätten till sin bostad. Man måste vid personalplanering ta hänsyn till att valfrihet att ta del av fritids- och kulturutbud skall kunna medges den handikappade. Det gäller särskilt tillgång till personal på kvällstid och under helger.

Grupphemmet skall ha tillgång till psykologisk, medicinsk och

social service genom särskilda distriktslag som komplement till övrig samhällsservice i dessa avseenden. Detsamma gäller fritidsverksamhet.

Personal vid grupphem skall ha en god grundutbildning och

tillgång till fortbildning (1 1).

Särskilda resurser i personellt och materiellt hänseende skall kunna tillföras i grupphemmet för att ge service åt handikappade vars stödbehov förändras genom åldrande. Huvudprincipen skall vara densamma som i annan äldreomsorg. Det innebär att den enskilde skall kunna bo kvar i sitt hem (enskild eller kollektiv bostad) så länge som möjligt. Vid mera uttalade sjukvårdsbehov skall den handikappade på samma sätt som andra ha till

tillgång landstingets längvârd. Vi finner inte skäl att stödja att vårdhem

bibehälles som en bostadsform för utvecklingsstörda åldringar. Vi förordar inte att vissa grupphem får karaktär av behandlings-

hem för tillfällig vård eller särskilda enheter som helt präglas av

medicinsk vård. Behov av psykoterapeutiska insatser eller medicinsk omsorg måste självfallet tillgodoses. Detta bör ske genom att konsultfunktioner knyts till bostadssituationen och genom att närpersonalen har en grundutbildning som motsvarar situationens krav. Personalen skall dessutom ha kontinuerliga möjligheter att

vidareutveckla sina kunskaper. Personalplaneringen måste ge

utrymme åt stor flexibilitet. Det gäller särskilt för stöd åt och behandling av vuxna utvecklingsstörda med sociala komplikationer. Vi har tidigare beskrivit hur vissa handikappade med sociala problem kan stödjas genom insatser i enskild bostad. l andra fall utgör inte detta tillräckligt stöd. Det kan t. ex. gälla personer som behöver en kollektiv bostad, ett grupphem, samtidigt som de kan ha avsevärda svårigheter att acceptera detta. Deras situation, som ofta präglats av tidiga kontaktstörningar

och otillfredsställande uppväxtvillkor, behöver många gånger en

mycket långsiktig och konsekvent bearbetning. Den måste ske

Särskilda omsorger om vuxna 231

som omfattar arbete, fritid och efter en noggrann planering bostad, möjligheter till socialt och psykologiskt stöd. Insatser som bygger på kunskaper om handikappades situation mäste kombineras med den kompetens som andra samhällsorgan förfogar över, t. ex. vuxenpsykiatrisk verksamhet, kriminalvård, missbrukarvård och primärkommunens socialtjänst. Ett grupphem ingår i s. k. särskilda omsorger enligt LHO och är därmed en kompletterande insats i förhållande till övriga samhällsresurser som kan komma ifråga för denna grupp handikappade vuxna. Samtidigt utgör grupphemmet en mycket viktig del i det kontaktnät som måste skapas för att stödja den handikappade. Stora krav ställs på grupphemmets personal som tillsammans med distriktslaget för vuxna bl. a. skall samordna insatserna. Det är därför av stor betydelse att personalen har tillgång till regelbunden handledning och fortbildning. Det är också väsentligt att personalresurser kan tillföras grupphemmet vid akuta behov. På vissa häll har man funnit fördelar i att inrätta särskilda arbetslag för detta ändamål. Vi har funnit det vara möjligt att under en försöksperiod helt

undvara särskilda bestämmelser om tvångsvård inom de särskilda

omsorgerna (14). Förutom de insatser som vi behandlat, innebär det också behov av en beredskap att ge värd och behandling åt utvecklingsstörda som lider av psykisk sjukdom eller annan psykisk störning som kan jämställas därmed och som av domstol enligt nuvarande lagstiftning döms till sluten vård på specialsjukhus. De bör som andra kunna dömas till sluten psykiatrisk vård. Det är därför lämpligt att det inom varje sjukvärdsregion finns en beredskap att ge vård och behandling ät dessa personer vid något av de psykiatriska sjukhusen inom regionen.

Vårt ställningstagande bygger bl. a. pä erfarenheter av förebyg-

gande och behandlande insatser som utvecklats inom omsorgerna om utvecklingsstörda. Vi har förutsatt att en fortsatt utveckling kommer att innebära att de brister i samordning som kan finnas mellan insatser från olika samhällsorgan bearbetas och att strävan skall vara att underlätta kunskaps- och erfarenhetsutbyte mellan olika kompetensomrâden. Det är självfallet nödvändigt att utveckla olika former för kunskaps- och erfarenhetsutbyte även när det gäller andra handikappade som bor på grupphem. Särskilt vill vi ytterligare framhålla betydelsen av detta för barndomspsykotiska, döva och synskadade. De gemensamma kvalitetskrav som vi uppställt för kollektiva bostäder undantar inte någon grupp. Vi har dessutom markerat att kraven mäste kompletteras efter individuella behov. Ett begränsat antal barndomspsykotiska vuxna har i dag bostad

232 Särskilda omsorger om vuxna SOU 1981:26

och verksamhet vid s. k. socialterapeutiska institut (motsvarande för barn är Det

Iäkepedagogiska institut). är angeläget att de

erfarenheter som vinns där får spridning bl. a. genom den perso-

nalutbildning som vi behandlar i kapitel 1 1.

För vissa utvecklingsstörda med grava syn- och hörselhandikapp finns specialvårdhem. Vi har funnit att dessa institutioner måste belysas dels i sin funktion som bostadsform för vissa handikappade inom vår personkrets, dels som medel för att utveckla och förmedla kunskap om viss handikapproblematik. Vi konstaterar då att vårt mål är en successiv av avveckling vårdhem som stadigvarande bostad och att vi förordar en uppbyggnad av grupphem bl. a. enligt närhetsprincipen. De kunskaper och erfarenheter som samlats på specialvårdhemmen är dock att vidmakthålla, utveckla väsentliga och sprida till

olika personalkategorier. En sådan metodutveckling bör emellertid

ej vara baserad på en boendeform som skall avvecklas. Vi föreslår

att den av oss föreslagna (se SOU flerhandikappsberedningen

1980:16) närmare utreder formerna för hur detta utvecklingsarbete kan bedrivas.

Stöd för grupphem En stor del av stödet till de kollektiva bostäder, som här betecknas

som grupphem, liggeri att de kvalitetskrav, som redan redovisats,

tillgodoses. Därutöver är det självfallet ett viktigt stöd att de som

bor där har tillgång till arbete och sysselsättning resp. fritidsverk-

samhet.

Erfarenheter från främst inackorderingshem för utvecklingsstör-

da har emellertid visat att det föreligger behov även av andra stödjande insatser av regelbunden eller tillfällig karaktär. Ofta ges eller förmedlas stödet av distriktslag för vuxna. Det rör sig dels om insatser för enskilda, dels om sådana insatser som berör gruppens sätt att fungera t. ex. former för medinflytande eller personalens kontakter med anhöriga. Insatsernas regelbundenhet har också kunnat innebära en informell som ökat

fortbildning gradvis gruppens självständighet t. ex. beträffande kontakter med olika servi-

ceorgan i samhället. Därutöver har punktinsatser behövts. Det har

kunnat gälla när någon flyttat till eller från inackorderingshemmet

eller när ny personal introducerats. Vi anser det nödvändigt att de grupphemmen tillförsäkras stöd genom regelbunden tillgång till kurativ, psykologisk och medicinsk service. Vi föreslår att behovet av stödinsatser tillgodoses genom

habiliteringsnämndens distriktslag för vuxna. Befintliga distriktslag

inom omsorgsverksamheten kan utgöra en bas vid uppbyggnaden av denna service. Stor vikt bör läggas vid att stödet dimensioneras

Särskilda omsorger om vuxna 233

med hänsyn tiII grupphemmens antal och belägenhet inom ett distrikt. insatserna skall ha karaktär av plusinsatser i förhållande till insatser från andra samhällsorgan. Distriktslagen bör tillsammans med grupphemmens personal särskilt uppmärksamma behovet av att vidareutveckla bostadsformens innehåll och arbtsmetodik. Det gäller inte minst i förhållande till handikappade med sociala komplikationer.

6.3 Arbete/sysselsättning

Vi behandlar sysselsättningsfrågorna utifrån de allmänna målen för sysselsättningspolitiken i vårt land. Vi belyser förhållandet mellan dessa mål och de särskilda behov som föreligger hos handikappade inom vår utrednings personkrets. De åtgärder som vi med denna utgångspunkt föreslår, hänför sig till följande områden

El arbete på den reguljära arbetsmarknaden, stöd och bidragsformer El arbete inom Samhällsföretagsgruppen, skyddat arbete El verksamhet vid dagcenter.

Direktiv

l kommittédirektiven (1977:89) sägs inledningsvis att samhället har ansvar för handikappfrågor. Vidare sägs att målet för samhällets insatser är att integrera handikappade i samhällsgemenskapen och ge dem samma livsvillkor som andra. Detta innebär bl. a. att säranordningar för handikappade skall undvikas. Dessa synpunkter utvecklas ytterligare i en departementspromemoria (1977-03-08). Där erinras om att lagstiftningen beträffande psykiskt utvecklingsstörda av hävd kommit att betona de utvecklingsstörda som en särgrupp i samhället, vilket strider mot den nuvarande synen på handikappade människor. Utredningen bör därför utgå från att envar medborgare har rätt till en samhällsservice som är avpassad efter hans behov och förutsättningar, och att denna service så långt möjligt bör lämnas av de samhällsorgan som i vanliga fall svarar för den. Utredningen bör vidare uppmärksamma frågor som rör samord-

ning av erforderliga insatser för bl. a. utvecklingsstördas möjlighe-

ter till arbete eller annan meningsfull sysselsättning. I detta sammanhang bör enligt promemorian även andra förståndshandikappade ungdomars situation och behov av särskilt stöd uppmärksammas. Av det sagda framgår att de resurser som föreslås skall komplettera samhällets generella service till medborgarna. De

234 Särskilda omsorger om vuxna

tilläggsresurser som behövs bör inte vara tillgängliga för enbart utvecklingsstörda. När det gäller principerna för planering av särskilda åtgärder bör den lilla gruppens princip och närhetsprincipen beaktas. Decentra- Iiseringssträvanden understryks i promemorian även beträffande dagcenter genom uppdrag åt utredningen att pröva om kommunerna bör svara för boende i integrerade former och driften av dagcenter och fritidsverksamhet.

A ndra utredningar 1972 lämnade utredningen rörande den skyddade sysselsättningen sitt betänkande (SOU 1972:54) om skyddat arbete.

l september 1975 lämnade Organisationskommittén för skyd-

dat arbete ett betänkande (SOU 1975:82), Organisation för skyddat arbete. l juli 1976 lämnade en sakkunniggrupp ett betänkande (SOU 1976:38), Yrkesinriktad rehabilitering. Pâ grundval av dessa utredningar lade regeringen i proposition

1977/78:3O fram förslag om ny organisation för skyddat arbete

och yrkesinriktad rehabilitering. Propositionen antogs senare av riksdagen (AU 1977/78:16, rskr 1977/78:74). Beslutet innebar att verkstäder för skyddat arbete, kontorsarbetscentraler, industriella beredskapsarbeten och hemarbete samordnades i en gemensam organisation och fick ett mellan landstingskommunerna och staten delat huvudmannaskap. Detta kom till stånd genom att regionala stiftelser för skyddat arbete bildades inom varje län. För vissa övergripande frågor inrättades den centrala stiftelsen Samhällsföretag. Staten skall ensam svara för kostnaderna för det skyddade arbetet.

Den nya organisationen, Samhällsföretagsgruppen, trädde i

funktion 1980-01-01. Även den yrkesinriktade rehabiliteringen behandlades i den nämnda propositionen (1977/78230) och principbeslut togs i riksdagen. Denna fråga har emellertid utvecklats ytterligare pä sätt som redovisas i det följande.

Sysselsättningsutredningen har lämnat två betänkanden som

särskilt belyser de arbetshandikappades situation dels (SOU 1975:90), Arbete ät alla, dels (SOU 1978:14), Arbete ät handikappade. Med anledning av sysselsättningsutredningens sistnämnda betänkande tillsattes en organisationskommitté (NYR)

som i en slutrapport (DsA 79:5), Arbetsmarknadsinstitut, lagt

förslag till framtida utformning av den yrkesinriktade rehabiliteringen samt om metodutveckling och forskning på området. Förslag om den framtida utformningen av stödet till egen rörelse har lämnats i betänkandet (SOU 1977:22), Arbete med närings-

Särskilda omsorger om vuxna 235

hjälp. På grundval av de nämnda utredningarna har regeringen lagt två propositioner. Den första ledde till riksdagsbeslut år 1976 (Prop. 1975/76:211,AU1976/77:7 rskr 1 976:77:79) och den andra år 1979 (Prop. 1978/79:73, AU 1978/79:20 rskr 186). Riksdagsbeslutet innebar bl. a. följande reformering av de arbetsmarknadspolitiska stödåtgårderna för arbetshandikappade

D en enhetlig organisation för yrkesinriktad rehabilitering El förbättring i fråga om näringshjälp till eget företag El anställning med lönebidrag ersatte sysselsättningsformerna arkivarbete, musikerhjälp och halvskyddad sysselsättning E] i princip en fördubbling av bidragen till arbetstekniska hjälpmedel och särskilda anordningar på arbetsplatsen El en höjning av bidraget till arbetsbiträde åt handikappad från högst 10 000 kr/år till högst 20 000 kr/år. Vår nuvarande sysselsättningspolitik utgårfrån målet om rätten till arbete ät alla. Samhällets ambition måste vara att tillgodose alla människors berättigade krav på arbete (Prop. 1978/79:73 om åtgärder för arbetshandikappade). Denna målsättning hänger samman med en ökad insikt om arbetets betydelse för människan. Arbetet är viktigt för en god materiell försörjning. Men arbetet är också en av grundförutsättningarna för social gemenskap och självkänsla. Arbetet och de villkor vi arbetar under påverkar hela vår tillvaro, bostads- och familjeförhållanden, fritidsmöjligheter och hälsa. Sysselsättningsutredningen har dessutom dokumenterat att det också av samhällsekonomiska skäl är lönsamt att ge människor arbete. Ärbete som en förutsättning för social gemenskap och självkänsla är särskilt tydlig för de grupperför vilka vår kommitté skall föreslå

åtgärder. Många av dessa har levt utanför samhället på segrege-

rade institutioner och de har ännu inte någon naturlig plats i samhället. Arbete betyder för dem en möjlighet att bli accepterade som samhällsmedborgare både inför andra och inför sig själva. Vi menar att arbete åt alla måste bli en realitet även för dessa människor. l dag står de flesta av dem utanför arbetsmarknaden. De principer som under 60- och 70-talet har varit vägledande för omsorger om handikappade, normalisering och integrering, har i huvudsakfört med sig en ökad integrering i skola, bostad och delvis i fritid. Men många handikappade saknar det som i många avseenden är det centrala i människans liv - arbetsrollen.

l PrincipielIa utgångspunkter (3) konstaterar vi att värdet på

samhällets gemenskap kan sägas utgöra summan av vad alla har att tillföra samhället i form av kunskaper, erfarenheter och åsikter.

Om vissa människor stängs ute,bIir summan - och därmed också

236 Särskilda omsorger om vuxna

värdet av samhällsgemenskapen lägre. Ett överförande av värt synsätt till arbetslivet skulle innebära att en arbetsgemenskap som inte omfattar alla blir torftigare och fattigare.

Sysselsättningsutredningen uttrycker liknande tankegångar i sitt

delbetänkande Arbete åt handikappade (SOU 1978:1 4). Effekten av att man inte har anställt arbetshandikappade blir alltså i verkligheten lägre effektivitet i den samlade produktionen, större kostnader läggs på företagen t. ex. i form av arbetsgivaravgifter, sämre lösningar för de arbetshandikappade och deras rätt till meningsfullt arbete och social gemenskap. De åtgärder vi föreslår i detta avsnitt syftar till att öka förutsättningarna för handikappade att delta i arbetsgemenskapen.

HANDIKAPPADE OCH DEN REGULJÄRA ARBETSMARKNA- DEN

Under 60- och 70-talen har utvecklingen av näringslivet inneburit

en obalans i sysselsättningen mellan de olika regionerna i landet.

lndustrisysselsättningen har i princip sjunkit sedan mitten av

60-talet.

Strukturomvandling och lågkonjunktur har under senare år

medfört att ett stort antal arbetstillfällen försvunnit inom industrin.

Sysselsättningsökningen inom den offentliga sektorn har under

70-talet gott och väl motsvarat inom industrin. Men minskningen

den har bara till en del kunnat lösa sysselsättningsproblemen för

dem som blivit arbetslösa genom industrins tillbakagång. Bland dem som blir arbetslösa vid företagsnedläggelse eller andra strukturförändringar finns alltid en grupp av äldre och handikappade som inte kan få nytt arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Strukturella förändringar på arbetsmarknaden - ökade krav på utbildning och yrkeserfarenhet, minskning av s. k. ingångsjobb, elevplatser och liknande - har inneburit ökade svårigheter för nytillträdande på arbetsmarknaden främst för ungdomar. En fortsatt strukturomvandling kommer att äga rum. Utöver

tidigare krisbranscher som skogsindustri och tekoindustri har nya

tillkommit t. ex. varvs- och stälindustri. Detta ökar den redan omfattande strukturella arbetslösheten. Om den offentliga sektorn under 80-talet tvingas stagnera

kommer den inte att erbjuda något sysselsättningsalternativ för de

arbetslösa.

En nödvändig förutsättning för att Arbete ät målsättningen

alla skall vara meningsfull, är att det finns tillräckligt många arbetstillfällen. Tillräckligt många arbetsuppgifter torde finnas för

alla samhällsmedborgare som vill ha ett arbete. Sysselsättnings-

Särskilda omsorger om vuxna 237

utredningen har pekat på det försörjningsansvar som samhället påtagit sig och de kostnader som detta fârför produktionen om inte personernas produktivitet tas tillvara. Slutsatsen av detta blir att samhället går miste om produktionskapacitet samtidigt som många handikappade förnekas rätten till arbete och social gemenskap. För att komma till råtta med detta torde krävas att arbetsmarknaden organiseras efter delvis anda principer än i dag. Den arbetsmarknadspolitiska trygghetslagstiftning som tillkom under 70-talet har i första hand varit ett instrument att förhindra att personer slås ut från arbetsmarknaden. Lagen (1974:12) om

anställningsskydd, LAS, och lagen (1974:13) om vissa anställ-

ningsfrämjande åtgärder, främjandelagen, är de instrument som står till förfogande. l förarbeten till främjandelagen förordas ett organiserat samarbete mellan arbetsförmedling, personalorganisationer och arbetsgivare i s. k. anpassningsgrupper. Ca 5 000 sådana grupper finns i dag. Verksamheten har hittills i huvudsak varit inriktad på att förebygga utslagning av redan anställda. Främjandelagen ger arbetsförmedlingen möjligheter att påverka sammansättningen av personalstyrkan vid ett företag och att förhandla med arbetsgivare om personalsammansättningen. Detta kan leda till att förmedlingen - vid nyrekrytering av personal till en arbetsplats - kräver att en viss del handikappade anställs. l sin yttersta tillämpning kan främjandelagen innebära att arbetsgivaren åläggs förmedlingstvång dvs. endast får anställa den som arbets-

förmedlingen anvisar. Hittills har denna lags tvingande möjligheter

inte använts.

Begreppet arbetshandikapp Begreppen handikapp och arbetshandikapp används i de utred-

ningar och propositioner som nämnts i det föregående. Vem är då

arbetshandikappad? Vi utgår från vad riksdagen antog genom fastställande av propositionen 1978/79:73. Arbetshandikapp skall inte ses som någon definition, utan närmast som en avgränsning av krets av arbetssökande som på grund av psykiska,

_den fysiska, intellektuella eller socialmedicinska handikapp har sådana

begränsningar i sina arbetsförutsåttningar att de, för att kunna

hävda sig mot andra arbetssökande, måste ges möjligheter till

särskilda ekonomiska och/eller andra stödåtgärder.

Gravt handikappad När AMS använder begreppet gravt handikappad avser man vanligen:

238 Särskilda omsorger om vuxna

EI svårt fysiskt handikappade El utvecklingsstörda El svårt psykiskt handikappade D socialmedicinskt handikappade med grava missbruksproblem.

Beträffande de utvecklingsstörda skiljer sig AMS klassificering väsentligt från vad som inom omsorgsverksamheten menas med gravt handikappad. De utvecklingsstörda som enligt AMS är gravt handikappade är vanligtvis de som inom omsorgsverksamheten betraktas som

lindrigt eller måttligt utvecklingsstörda. De har vanligen genomgått

särskolans yrkesutbildning eller yrkesträning. De är personer som pensionerats under sin skoltid och som sedan har svårt att hävda Sig på arbetsmarknaden trots relativt god arbetskapacitet.

De gravt utvecklingsstörda enligt omsorgsverksamhetens krite-

rier har behov av andra verksamhetsformer än arbete och aktuali-

seras inte vid arbetsförmedlingen.

l detta avsnitt om arbete och åtgärder för att öka möjligheten att få arbete på den reguljära marknaden används AMS:s definition av gravt handikappade. Våra förslag i det fortsatta syftar då på vår utrednings personkrets. Vi utesluter därmed inte att andra grupper i AMS:s definition av gravt handikappade kan ha nytta av våra förslag. l avsnittet om dagcenter används däremot omsorgsverksamhe-

tens bedömningar.

Arbetshandikappade arbetssökande

Inom AMS finns viss särskild personal för planering av arbetsför-

beredande åtgärder för arbetshandikappade. Länsarbetsnämnden,

LAN, samordnar arbetet med

arbetsförmedling, yrkesvägledning

och arbetsvård inom varje län. Den egentliga

arbetsförmedlings-

verksamheten inkl. arbetsvårds- och yrkesvägledningsservice är förlagd till distriktskontor och lokalkontor. Enligt AMS:s statistik för 1979 registrerades drygt 70 000

arbetssökande vid arbetsförmedlingarna som arbetshandikappa-

de. 60 % hade somatiska handikapp, 40 % psykiska, intellektuella och socialmedicinska handikapp. Det är emellertid att viktigt observera att ca 25 000 personer i åldern 16-33 år är förtidspensionerade. Enligt vår, liksom tidigare

sysselsättningsutredningens uppfattning, skulle många av dem kunna göra en insats i produk-

tionen och därmed själva klara sin De flesta

försörjning. förtidspen-

sionärerna har dock gett upp förhoppningarna att få ett arbete och finns därför inte registrerade som arbetssökande. Antalet arbetsvårdssökande ökade kraftigt under 60-talet och kulminerade är 1971. Då registrerade arbetsförmedlingarna

Särskilda omsorger om vuxna 239

97 500 arbetshandikappade. Därefter har antalet sökande minskat. Sannolikt är det dock ingen reell minskning utan snarare en följd av att arbetssökandestatistiken lagts om. Antalet arbetshandikappade som fick arbete på den reguljära arbetsmarknaden direkt via arbtsförmedlingarna sjönk kraftigt under hela 60-talet. År 1960 fick dryga 34 % av alla arbetsvårdssökande sådant arbete. Är 1974 hade andelen sjunkit till 12 % och den har fortsatt att sjunka sedan dess. År 1979 direktplacerades 6 690 personer, dvs. 9 % av de arbetshandikappade.

Arbetsvårdssökande, antal direkta arbetsplaceringar på den reguljära arbetsmarknaden samt antal anställda i skyddat arbete

Är Arbetsvärds- Reguljära Antal anställsökande arbetsmarknaden da i skyddat arbete i totalt Antal direktplaceringar

a lnkl. industriella beredskapsarbeten och kontorsarbetscentraler. Fördelning av arbetsvårdssökande på handikappgrupper år 1979

a avser i detta sammanhang utvecklingsstörda.

240 Särskilda omsorger om vuxna

Det är inte möjligt att från arbetsmarknadsstatistiken dra nägra bestämda slutsatser beträffande för olika

sysselsättningsläget handikappgrupper. Det finns inte heller några officiella undersök-

ningar på området. Det enda som finns är vissa

undersökningsre-

sultat och bedömningar från handikapporganisationer. Dessa har

redovisats av bl. a. sysselsättningsutredningen.

Av de vuxna utvecklingsstörda som var förtecknade hos omsorgsstyrelserna november 1979 hade 15 % någon form av

arbete (reguljära arbetsmarknaden eller skyddat arbete).

Vår kommitté har i samarbete med SÖ undersökt situationen för de elever som skrivits ut från särskolans yrkesskola. Den senaste

undersökningen, som avser Iåsåren 76/77, 77/78 och 78/79,

omfattar 1 784 elever. Av dessa har 782 genomgått yrkesutbildning, vars målsättning är arbete på reguljära marknaden eller

skyddat arbete. Vid undersökningstillfället november 1979 arbe-

tade 40 % på den reguljära arbetsmarknaden (inkl. 25 % i anställ-

ning med Iönebidrag), 16 % i skyddat arbete och 3 % i beredskaps-

arbete. 40 % av de yrkesutbildade särskoleleverna saknade alltså arbete november 1979. SÖ beräknar i fortsättningen att årligen upprepa undersökningen som omfattar 3 årskurser varje år.

AMS-kampanj med platsförmedling för äldre och handikappade

Mot bakgrund av det mycket besvärliga arbetsmarknadsläget för handikappade under 70-talet startade AMS i oktober 1979 en för arbete kampanj åt handikappade aktivering av anpassningsgrupper och främjandelagen under hösten 1979 och våren 1980. Den låga aktiviteten i anpassningsgrupperna och viss ökad efterfrågan på arbetskraft bidrog också till att kampanjen aktualiserades. Som en första etapp i kampanjen skulle varje företag och myndighet med anpassningsgrupp och rekryteringsbehov anvisas en äldre eller arbetshandikappad person under november-december 1979. Detta skulle följas av en aktivering av anpassningsgrupperna och en skärpning av användningen av främjandelagen under våren 1980. Av följande tabell framgår att det har skett vissa förändringar mellan de olika handikappgrupperna när det gäller andelen placerade av samtliga arbetssökande. Det har dock inte förekommit

några stora förskjutningar. Men det är viktigt att konstatera en

ökning av antalet arbetsplaceringar för alla handikappgrupper. Kampanjen ledde till att antalet arbetsplacerade arbetshandi-

kappade (de äldre undantagna) ökade med ca 1 200 under

november 1979 - 1980 med motsvarande perioden april jämfört

Särskilda omsorger om vuxna 241

Arbetsplacerade arbetshandikappade efter handikappgrupp

Nov 78-april 79 maj 79-okt 79 nov 79-apri1 80 (Ur Rapport om resultaten av handlingsprogrammet arbete åt handikappade hösten -79 - våren -80, 1980-06-09)

Arbets- Procent av place- samt|iga

85 7,6 1 17 1 1,4

242 Särskilda omsorger om vuxna

period ett år tidigare. Kampanjen resulterade också i en nedgång i antalet kvarstående handikappade arbetssökande. Det är första gången man kunnat konstatera sedan minskning den nya förmedlingsstatistiken infördes år 1977. har mera Arbetsförmedlingarna aktivt använt främjandelagen. Om berott förbättringarna på detta eller på den jämförelsevis arbeten goda tillgången på under 1979/80 är svårt att bedöma - sannolikt har dessa faktorer samverkat. Kampanjen visar dock att en mer intensiv insats för att stödja arbetshandikappade vid förmedling av arbetsplatser kan ge positivt resultat.

Arbetsmarknadspo//t/ska stödformer

Som vi tidigare redovisat har en rad arbetsmarknadspolitiska stödoch bidragsformer tillkommit under 60- och 70-talen för att underlätta för arbetshandikappade att få och behålla ett arbete. Lagen om anställningsskydd, LAS, och frä mjandelagen har tidigare nämnts. För att underlätta finns arbetsplacering tillgång till väglednings- och rehabiliteringsresurser genom arbetsmarknadsinstitut och

arbetsmarknadsutbildning, arbetshjälpmedel och anställning

med lönebidrag.

Arbetsmarknadsinstitut (Ami)

En omorganisation av den yrkesinriktade rehabiliteringen har skett sedan januari 1980 dä tidigare arbetsvårdsinstitut, kurser för arbetsliv och kurser för utbildning (ALU), Omställning och Träning (OT) och arbetspsykologiska institut i varje län sammanfördes till arbetsmarknadsinstitut, Ami, med länsarbetsnämnden som huvudman. Vid Ami strävar man efter så individuellt avpassade åtgärder som möjligt. En stark betoning läggs och på arbetsprövning träning. Praktik förläggs utanför institutet till privata och offentliga arbetsplatser men även till stor del till arbetsplatser inom Samhällsföretagsgruppen. Stor vikt läggs vid introduktion och uppföljning ute på arbetsplatsen.

Arbetsmarknadsinstitut med särskilda resurser - Ami-S och

arbetsmarknadsutbildning AMU

För vissa har det visat handikappgrupper sig nödvändigt med mer långvariga insatser av förberedande karaktär. Det finns därför 24

arbetsmarknadsinstitut med särskilda resurser (Ami-S). De har i

princip hela landet som upptagningsområde eftersom verksamheten är statlig.

Särskilda omsorger om vuxna 243

Följande grupper av sökande kan komma i fråga för speciella insatser av anpassnings- och träningskaraktär under en tid av 42 veckon

synskadade hörselskadade rörelsehindrade intellektuellt arbetshandikappade psykiskt handikappade socialmedicinskt handikappade.

Ett fåtal Ami-S har resurser för att kunna ta emot flerhandikappade. Insatser vid Ami-S är inriktade på att utreda den sökandes möjligheter till arbete och utbildning. Praktisk arbetsorientering och -träning är ett viktigt inslag där man särskilt uppmärksammar åtgärder som behövs för att underlätta för den sökande att utföra arbete. Det kan gälla arbetsplatsens utformning, speciella arbetstekniska hjälpmedel eller träning av nya arbetsmetoder. Många handikappade klarar dock inte att direkt börja ett arbete eller en utbildning utan behöver en längre tids förberedelser. En del kanske aldrig fått lära sig att klara de dagliga rutinerna i sin livsföring vare sig i eller utanför bostaden och ännu mindre fått möjlighet att pröva ett arbete. Handikappade har oftare än andra behov av att före en yrkesinriktad utbildning bredda sina teoretiska kunskaper som kan ha blivit eftersatta på grund av institutions- eller sjukhusvistelse. lnom arbetsmarknadsutbildningens ram finns därför möjlighet att följa kurser inom den vanliga skolan eller folkhögskolan. För handikappade och äldre finns dessutom möjligheter till företagsutbildning på särskilda villkor. Den handikappade skall vara tillsvidareanställd eller provanställd med avtalsenlig lön. De fackli-

ga organisationerna skall medverka vid planering av utbildningen.

Arbetsgivaren kan då under högst 960 timmar få ersättning för lön och lönebikostnader med 75 %. För gravt handikappade kan bidraget jämkas uppåt och lämnas upp till ett år.

Arbetshjälpmedel Utformningen av arbetsplatser lämnar fortfarande mycket att önska när det gäller tillgänglighet och anpassning for handikappade. För att möjliggöra för arbetshandikappade att kunna fungera i arbete har arbetsmarknadsverket därför möjlighet att ge bidrag till särskilda anordningar på arbetsplatsen, arbetstekniska hjälpmedel och arbetsbiträde.

244 Särskilda omsorger om vuxna

Anställning med lönebidrag

Anställning med lönebidrag är från 1980-07-01 benämningen på

vad som tidigare kallades halvskyddad sysselsättning, musiker-

hjälp och arkivarbete. Syftet med anställning med lönebidrag är att genom statliga bidrag till arbetsgivare underlätta anställning av

arbetshandikappad med sä nedsatt arbetsförmåga att anställning på annat sätt inte kan komma till stånd. av Nedsättningen

arbetsförmågan skall vara klarlagd genom arbetsvårdsbedömning.

Bidrag utgår på grundval av lön enligt kollektivavtal inkl. lönebidrag enligt vissa fastställda procentsatser. AMS har också till uppgift att anordna viss utbildning i arbetsanpassning och handikappkunskap för arbetsledare m. fl. på

arbetsplatser där lönebidrag utnyttjas.

Beredskapsarbete Beredskapsarbete var tidigare nästan enbart ett instrument för att bekämpa konjunkturarbetslöshet. Det har nu anpassats till nya grupper av arbetssökande. För arbetshandikappade kan för

bidrag

beredskapsarbetare justeras upp till 90 % av lönekostnaderna samt förlängas utöver sex månader. Genom beredskapsarbete som kan innebära byten av arbetsplats och arbetsuppgift kan den enskilde få bredare arbetslivserfarenhet och underlag för yrkesvalet.

ÖVER VÄGA NDEN OCH FÖRSLA G

Förhällandena på arbetsmarknaden och i arbetslivet i stort är avgörande för handikappades möjligheter till arbete. När det gäller att bedöma de framtida villkoren och möjligheterna att ge männi-

skor varaktiga anställningar som svarar mot deras önskemål och

personliga förutsättningar finns det uppenbarligen plats för olika förutsägelser. Trots att vi under 70-talet haft en ökning av antalet sysselsatta i riket har de lediga platserna långt ifrån räckt till för de arbetslösa. Arbetstillfällen har antingen funnits på fel ort eller inte anpassats till de sökandes Tidvis förutsättningar. har det överhuvudtaget varit en bristsituation. Arbetslösheten beräknas dessutom öka under det närmaste året. Det är samtidigt viktigt att understryka att arbetsma rknadspolitikens mål- arbete åt alla - har skapat förväntningar om arbete hos många medborgare som inte sökt arbete tidigare exempelvis kvinnor, äldre och handikappade. Vi i likhet med många andra bedömer arbetsmarknadssituatio-

nen så att den hittillsvarande sysselsättningsökningen nu riskerar

Särskilda omsorger om vuxna 245

att avta eller helt stanna upp vilket bl. a. leder till betydligt ökade svårigheter för många grupper att komma in på arbetsmarknaden eller komma tillbaka. Det skulle innebära att allt fler människor ställs vid sidan av arbetslivet om inte förstärkta insatser sätts in. Det gäller inte minst gravt handikappade. Människor som friställs kommer att få svårt att hitta nya arbetstillfällen. Kraven på geografisk rörlighet kommer att öka. Samhällets nuvarande åtgärder kommer inte att räcka till för att klara handikappades behov av arbete. Inte heller tycks den återhållsamma inställningen till handikappade i arbetslivet ändra karaktär i någon nämnvärd grad. Arbetet med att göra den reguljära arbetsmarknaden till en arbetsmarknad för alla efter individuella förutsättningar, kommer att gå lika trögt som hittills. Vi grundar vår uppfattning på bl. a. följande iakttagelser: Arbetslivet utvecklas alltjämt så att skillnaden mellan arbetslivets krav och människors krav och förmåga snarare ökar än minskar. Arbetsmarknadsstatistiken visar att det blir allt svårare att placera arbetshandikappade i arbete på den reguljära arbetsmarknaden. För 20 år sedan fick var tredje arbetsvärdssökande sådant arbete via arbetsförmedlingen. Tio är senare klarade man endast 13 % av de sökande (ca 12 000 personer). Antalet direktplaceringar läg sedan en tid stilla vid ca 10 %, innan de började sjunka

igen. Är 1979 kunde bara 6 690 handikappade direktplaceras. Det

var knappt 9 % av alla dem som sökte arbete under året. Samtidigt har under de senaste tio åren det totala antalet sysselsatta Ökat med 500000 personer till 4,3 milj. Vi har under 70-talet fått främjandelag, 5 000 anpassningsgrupper ute på olika arbetsplatser, möjligheter att ge företag bidrag till lönekostnader i avsikt att kunna bereda flera handikappade arbete på reguljära arbetsmarknaden. Trots detta sjunker andelen handikappade som får sådant arbete. Det skyddade arbetet har under samma tid ökat att omfatta ytterligare 8 000 personer. Det är också viktigt att understryka att gravt handikappade ofta har större svårigheter än andra att omplaceras till arbete på annan ort. Det stöd som de behöver i såväl bostadssituationen som fritiden mäste kunna skapas på den nya bostadsorten, vilket inte alltid är möjligt. Risken för isolering kan vara överhängande. Antalet direktplacerade genom arbetsförmedlingen tycks inte påverkas påtagligt av konjunktursvängningarna. Det är lika svårt att skaffa handikappade arbete vare sig det är hög- eller lågkonjunktur. Det förefaller som om arbetsförmedlingarna normalt sett inte klarar mer än ett visst antal direktplaceringar även om det skulle finnas lediga platser. Bristande resurser vid arbetsförmed-

246 Särskilda omsorger om vuxna

Iingarna måste därför antas vara en viktig orsak till den allt lägre

utplaceringsgraden.

Antalet arbetsvärdssökande uppgårf. n. till ca 70 000 per år. Det innebär statistiskt sett en minskning med 25 000 personer sedan år 1971. Det är emellertid Arbetsmarknadsingen reell minskning. statistiken har lagts om, och många som tidigare skulle ha registrerats som arbetsvärdssökande redovisas numera på andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder, t. ex. utbildning och liknande. En annnan faktor är förtidspensioneringen, som ökat markant under den aktuella perioden. l dag är var 20:e svensk i yrkesverksam ålder förtidspensionär -för tio år sedan var 30:e. Verkligheten år att antalet arbetsvärdssökande fortfarande stiger. Sålunda redovisas - i den nya statistiska serien - 5 000 flera sökande under 1979 än året innan. Inom samtliga handikappgrupper är det också många som över huvud taget inte anmäler sig som arbetssökande. Så är alldeles klart fallet vad gäller utvecklingsstörda. Orsakerna till detta kan vara många, bl. a. svårigheten att nä och

upprätthålla personliga kontakter på arbetsförmedlingen. Vidare är

blanketter och symboler inte utformade med tanke på personer med lås- och skrivsvårigheter. Vår utredning omfattar den hela

begåvningshandikappades

livssituation med verksamhet, bostad och fritid. En mycket viktig del av habiliteringen är dagverksamheten som för vissa är arbete, för andra dagcenterverksamhet. Det är därför nödvändigt att även

beakta åtgärder inom arbetsmarknadspolitikens område. Vi före-

slår inget radikalt nytt utan gör en genomgång av de åtgärder som i

dag finns och föreslår en del förändringar. Till stora delar är detta en

uppgift som normalt görs av arbetsmarknadsverket och brukar avspeglas i dess budgetförslag. För att nå sådana förbättringar för vår personkrets som direktiven anger ser vi det dock nödvändigt att göra denna genomgång och lägga vissa delvis detaljerade förslag. Det är dessutom så att

effekten av att en utvecklingsstörd inte kommer ut på arbetsmark-

naden blir att plats måste beredas honom/henne vid omsorgsverksamhetens dagcenter. Detta ställer resurskrav på omsorgshuvudmannen samtidigt som det för den enskilde handikappade inte är

en adekvat placering utifrån hans/hennes förmåga.

Arbetsmarknadspo//t/“ska åtgärder Registrering som arbetssökande

Erfarenheten från dagens omsorgsverksamhet visar att många utvecklingsstörda inte anmäls som arbetssökande på arbetsförmedlingen trots att de genomgått yrkesutbildning vid yrkessärsko-

Särskilda omsorger om vuxna 247

la och vill ha arbete. Detta beror i de flesta fall på att både den enskilde och omsorgsverksamhetens personal bedömer att det inte finns några möjligheter till arbete och att en anmälan till arbetsförmedlingen inte skulle ge något resultat. Vi anser det dock mycket väsentligt att syokonsulenter och personal vid dagcenter bevakar att den enskilde anmäler sig som arbetssökande och upprätthåller kontakten med arbetsförmedlingen. Detta bör ske även om man utifrân dagens arbetsmarknadssituation och arbetsförmedlingsresurser har svårt att se några möjligheter till arbete. Vi anser att en registrering som arbetssökande ändå skall ske för att man skall få en riktig bild av arbetsmarknadssituationen för utvecklingsstörda. Detta kan bli en grund för dimensionering av olika stödformer och resurser inom arbetsmarknadspolitikens ram.

Information om bidrag och stödformer

Generellt kan sägas att möjligheterna till bidrag och stöd är dåligt kända bland handikappade. De blir inte heller alltid aktuella vid handläggningen av enskilda ärenden inom arbetsförmedlingarna. Flyttningsbidrag t. ex. utnyttjas sällan av utvecklingsstörda trots att de skulle vara berättigade till sådana. Detsamma gäller utbildningsbidragen och de särskilda bidragen i samband med arbetsmarknadsutbildning. Vi föreslår en ökad, riktad information om dessa förmåner från arbetsmarknadsverket, t. ex. till handikapporganisationerna och deras tidningar. Också kunskaper om arbetsgivarens möjligheter till bidrag vid anställning och utbildning av arbetshandikappade är dåliga. Arbetsgivare men också anpassningsgrupper och personalorganisationer måste få betydligt ökad information för att kunna intensifiera arbetsplaceringen av handikappade och påverka den arbetsplatsanknutna utbildningen. Under handikappåret 1981 planerar Handikappinstitutet ge ut en informationsskrift om tekniska lös-

ningarför handikappanpassning i arbetslivet. Vi tror att den kan bli

ett gott exempel på information för anpassningsgrupper m. fl. Det behövs dock vidare informationsinsatser från AMS, bl. a. genom LAN:s representanter i anpassningsgrupperna liksom till arbetsförmedlingens egen personal och parterna på arbetsmarknaden. Det är väsentligt att redan befintliga stödinsatser utnyttjas. De kunskaper på arbetsanpassningsomrädet som finns inom Samhällsföretagsgruppen bör användas här.

248 Särskilda omsorger om vuxna

Arbetstekniska hjälpmedel

Arbetstekniska hjälpmedel är oftast knutna till fysiska handikapp och avser sällan kompensation av Utveck-

begåvningshandikapp. lingen av arbetstekniska hjälpmedel för begävningshandikappade

och andra svårt handikappade är bristfällig. Vi anser att sådana hjälpmedel är viktiga för att underlätta anpassning av arbete för utvecklingsstörda och även för andra som exempelvis har svårigheter i kommunikationen. Den verksamhet inom området som pågår vid Handikappinstitutet bör intensifieras och ges ytterligare stöd. Vi föreslår därför att regeringen ställer medel till förfogande för Handikappinstitutet eller STU för att de gemensamt skall kunna utveckla arbetstekniska hjälpmedel för

begävningshandikappade

och andra svårt handikappade. Samarbete bör också ske med

Samhällsföretag och RPH: Särsom bör kunna bidra med värdefulla

pedagogiska kunskaper.

Kontant arbetsmarknadsstöd (KAS)

År 1979 utgick kontant arbetsmarknadsstöd till ca 100 000

personer. KAS utgör ett komplement till arbetslöshetsförsäkringen

och ger ekonomiskt stöd till bl. a. vissa grupper nytillkomna på arbetsmarknaden. Av de personer som âr 1979 erhöll KAS var 64 % under 25 år. Stödet i genomsnitt utgick 45 dagar per person. KAS dock sällan

utnyttjas av gravt handikappade, förmodligen på grund av att de har sjukbidrag eller pension redan när de lämnar

skolan. Vi vill på allt sätt undvika att ungdomar pensioneras. Vårt

förslag om översyn av pensioneringen som ekonomisk stödform

(8) kan medföra ökat behov av andra

bidragsformer. F. n. utgår KAS med 75 kr. per dag i högst 150 dagar. För

personerfyllda 55 är ärtiden 300 Vi föreslår

dagar. att bidragstiden

för KAS för gravt handikappade i vår personkrets utökas till 300

dagar och därmed jämställs med bidragstiden för personer fyllda

55 år och att rutiner anpassas för gruppens behov. Vårt motiv är att

det tar betydligt tid att finna ett för en längre begävningshandikappad lämpligt arbete. Vårt förslag att utvecklingsstörda ungdomar inte fortsättningsvis bör pensioneras förrän efter avslutad utbild-

ning och bedömning av arbetsförmâgan förutsätter annat ekonomiskt stöd bl. a. KAS. Utökningen av bidragstiden medför sålunda inte någon ökning av kostnaderna för samhället. Däremot kan den bidra till mer normala förhållanden för gravt handikappade.

Arbetsbiträde

Bidrag till arbetsbiträde kan i dag inte kombineras med anställning

med lönebidrag för personer över 25 år.

Särskilda omsorger om vuxna 249

För gravt handikappade, speciellt begâvningshandikappade,

finns behov av individuell arbetsledning och längre tid för inlärning av nya arbetsmoment än för andra grupper oavsett ålder. Vi föreslår därför att bidrag till arbetsbiträde för gravt handikappade i vår personkrets skall kunna kombineras med anställning med Iönebidrag oavsett ålder om anställning är utesluten utan denna kombination. En del flerhandikappade och svårt handikappade behöver arbetsbiträde i större omfattning än vad det nuvarande högsta bidrags- - 10000 kr/halvår - Vi föreslår att det i beloppet medger. särskilda fall ges möjlighet att ersätta arbetsgivare för arbetsbiträde som motsvarar halvtids arbetsinsats eller högst 25 000 kr/ halvår. Arbetsbiträde bör i många fall med fördel kunna rekryteras bland företagens äldre arbetskraft som behöver lättnad i sin egen arbetssituation och som har läng arbets- och livserfarenhet.

Anställning med Iönebidrag Anställning med Iönebidrag är f. n. en av de viktigaste formerna för integrering av handikappade på den reguljära arbetsmarknaden. Förhöjt bidrag, med 90 % av lönekostnaderna, under det första anställningsåret och 50 % under de tre följande åren, kan f. n. utgå för anställning av gravt handikappade ungdomar under 25 år.

Under år 1980 hade 539 personer, varav drygt hälften var

utvecklingsstörda, anställning med sådant förhöjt Iönebidrag. Efter det fjärde anställningsåret trappas bidraget ner till normala 25 %. Ett förhöjt bidrag med 50 % under det tredje och fjärde anställ-

ningsåret kan f. n. även lämnas för gravt handikappade som

sysselsätts hos arbetsgivare med ett fåtal anställda. (l normalfallet trappas bidraget nertill 25 %, efter att ha lämnats med 75 % under

det första och 50 % under det andra anställningsåret).

Detta förhöjda bidrag prövas f. n. av regeringen i varje enskilt fall. Enligt förslag i 1981 års budgetproposition skall AMS fortsättningsvis pröva dessa ärenden, som dock förutsätts fä en mycket liten omfattning. De gravt handikappade måste få ökade möjligheter till arbete. Vi tror att arbetsgivares och arbetskamraters osäkerhet inför en handikappad på arbetsplatsen är mer avgörande än eventuella kostnaderför lägre arbetstakt. Trots detta anser vi det angeläget att ytterligare förbättra det ekonomiska stödet till arbetsgivare som anställer gravt handikappade. Vi tror att det är särskilt viktigt att bidraget inte sjunker så snabbt som det gör i dag utan kan utgå på en högre nivå under längre tid. Vi föreslår därför att förhöjt

250 Särskilda omsorger om vuxna

Iönebidrag (90 % av totala Iönekostnaden vid anställning) skall

kunna lämnas för gravt handikappade i vär personkrets oavsett ålder och att man dessutom kan använda bidragsnivän på ett mera flexibelt sätt för de följande åren. Nedtrappningen av Iönebidraget bör således kunna ske successivt i första hand till 75 % därefter till 50 %. Bidraget bör sedan kunna kvarstå på 50 % även efter fjärde âret, om särskilda skäl motiverar detta. Omprövning bör dock ske årligen. Möjligheten bör också finnas i mycket speciella fall för en upptrappning av Iönebidraget till 75 % då vissa handikapp kan ge en gradvis försämring av arbetsförmägan. Detta för att skapa ett verkligt alternativ på den reguljära marknaden till det skyddade arbetet. Vi föreslår att detta Iönebidrag skall utgå vid placering av personer som inte kan fâ arbete genom de övriga lönebidragsformerna och som borde få anställning inom Samhällsföretagsgruppen om plats funnes. Hår bör också ingå de ungdomar som genomgått särsko-

lans yrkesutbildning och trots insatser från syokonsulenter och

arbetsvârd inte får arbete på öppna marknaden eller i skyddat arbete. Vi föreslår också att bidrag som motsvarar hela Iönekostnaden skall kunna utgå vid övergång från anställning inom Samhällsföretagsgruppen till reguljära arbetsmarknaden för personer som är beredda att ta sådant arbete men inte kan få detta genom övriga bidragsformer. Vi preciserar vårt förslag till denna del i ett följande avsnitt. De offentliga arbetsgivarna visar ofta ett svalt intresse för anställning av arbetshandikappade. Majoriteten av anställda med

Iönebidrag finns i den privata sektorn. Inom vissa kommuner och landsting har man emellertid under senare är gjort inventeringarför

att kartlägga lämpliga arbetsuppgifter för handikappade.

Vi vill också peka på AMS möjligheter att gå ut med utbildning till

arbetsplatser där Iönebidrag lämnas. Vi anser att denna möjlighet bör tas tillvara i större utsträckning än hittills.

Beredskapsa rbete

En viss nedskärning av beredskapsarbeten har skett under 1980.

Enligt vår uppfattning har beredskapsarbete visat sig vara en god

väg för handikappade att få arbetslivserfarenhet och komma in på arbetsmarknaden. Vi vill därför markera att dessa fördelar i större utsträckning än hittills bör uppmärksammas vid planeringen av beredskapsarbeten.

Särskilda omsorger om vuxna 251

Regionalpolitiskt stöd

Vid olika former av regionalpolitiskt stöd ställs vissa allmänna villkor som varaktig sysselsättning, tillfredsställande lönsamhet, könskvotering m. m. En av stödformerna, sysselsättningsstöd, innebär ett statligt bidag till företag för att stimulera till ökad anställning av arbetskraft i stödområdena 4, 5 och 6. Dessa företag finns i områden med hög andel arbetshandikappade. Vi föreslår som villkor för beviljande av sysselsättningsstöd att länsarbetsnämnden kräver att få anvisa en viss andel handikappade.

AMS:s försöksverksamhet Arbetsmarknadsverket har de senaste åren bedrivit bl. a. tre försöksprojekt som riktar sig speciellt till handikappade. lntensifierad platsförmedling för handikappade. Uppsökande verksamhet riktad till unga förtidspensionärer. Fadderverksamhet. Försöksverksamheten innehåller viktiga moment för handikappades arbetsplacering: rekryteringsätgärder, kartläggning av behov om individuella personliga stödinsatser.

lntensifierad platsförmedling Resultat av försöken med intensifierad platsförmedling visar att det finns utrymme för handikappade pâ arbetsmarknaden men att rekryteringsinsatserna bör förbättras. Det har ofta visat sig att just den personliga kontakten mellan arbetsförmedling och arbetsgiva-

re här har en avgörande betydelse. Vi anser därför att platsförmed- Iingen för handikappade måste fortsätta minst så intensivt som

underförsökstiden. Vi utgârfrän att AMS ger arbetsförmedlingarna sådana riktlinjer och möjligheter att detta kan ske.

Uppsökande verksamhet Under 70-talet har många unga förtidspensionerats och ställts utanför arbetsmarknaden utan att man kartlagt deras arbetskapacitet så detaljerat som vi anser behövs. Pensioneringen har präglat handikappades uppfattning om sig själva som utanförställda och även påverkat deras anhöriga negativt. En uppsökande verksamhet i denna grupp måste därför ske med insikt om de sociala och psykologiska konsekvenser som pensioneringen har gett.

252 Särskilda omsorger om vuxna

De kunskaper vi har, och som också redovisats av sysselsättningsutredningen, säger att en stor del av unga förtidspensionärer har möjlighet till och är i stort behov av att få göra en produktiv insats i samhället. Vi anser därför att den uppsökande verksamheten bland unga förtidspensionärer, som nu bedrivs på fem orter som försöksverksamhet av arbetsförmedling, socialförvaltning, försäkringskassa och handikapporganisationer, bör permanentas och omfatta hela landet. I första hand bör AMS få resurser att vidga försöksverksamheten till ytterligare ett par län.

Fadderverksamhet AMS bedriver t. o. m. den 1 juli 1981 försöksverksamhet med handledare/fadder med avsikt att hjälpa den nyanställde såväl på som utanför arbetsplatsen eller som stöd i introduktionen på arbetsplatsen. Bidrag kan utgå med 2 500 kr. per person och halvår. Verksamheten svarar väl mot de behov som gravt handikappade har vid varje nyanställning, bl. a. hjälp med praktiska saker på arbetsplatsen. Vi anser att fadderverksamheten är ett värdefullt stöd som skall

kunna lämnas i större utsträckning vid nyanställning av gravt

handikappade. Vi föreslår att verksamheten permanentas för denna grupp. Enligt uppgifter har erfarenheter visat att den ekonomiska ersättningen för insatserna inte är tillfredsställande och försvårar rekryteringen. Vi anser därför att konstruktionen av ersättningen bör ses över.

Frä mjandelagen/anpassningsgrupperna

AMS har under det senaste året haft överläggningar med olika

arbetsgivare om anställning av handikappade med stöd av främjandelagen. Vi anser att ett aktivt utnyttjande av främjandelagen är

nödvändigt för att bereda fler handikappade arbete.

Ett viktigt instrument är anpassningsgrupperna. Vi vill därför poängtera att representanterna i anpassningsgrupperna har till

uppgift att verka för en positiv inställning till arbetshandikappade

och föreslå åtgärder som gör det lättare för handikappade och äldre att få och behålla en anställning. Vi menar att representanterna i anpassningsgrupperna i stor utsträckning saknar kunskaper om handikappade och deras behov. En kraftig satsning på utbildning av grupperna mäste därför ske.

Detta bör åligga arbetsgivarna och arbetsmarknadsmyndigheter-

na.

Särskilda omsorger om vuxna 253

- metodik Arbetsanskaffning arbetsförmedlingens Erfarenheten har visat att det i dag råder viss oklarhet om vilken roll arbetsförmedlingen skall ha beträffande insatser för utvecklingsstörda. Denna oklarhet har lett till att omsorgsverksamheten sällan anmäler utvecklingsstörda som arbetssökande hos förmedlingen och att arbetsförmedlingen inte känt samma ansvar för denna

handikappgrupp som för andra. Omsorgsverksamhetens repre-

sentanter har efterlyst en större uppmärksamhet från arbetsförmedlingens sida. Vi finner det därför angeläget att understryka arbetsförmedlingens ansvar för alla arbetshandikappade. För att underlätta samarbetet mellan arbetsförmedling och omsorgsverksamheten och därmed öka arbetsmöjligheter för handikappade i vär personkrets föreslår vi att ett kontaktnät inrättas bestående av:

särskilda kontaktpersoner på arbetsförmedlingen särskilda syokonsulenter arbetsanpassare inom omsorgsverksamheten för vuxna.

Särskild kontaktperson pä arbetsförmedlingen De ökade svårigheterna för handikappade att fä arbete under 70-talet och bristen på kunskaper inom arbetsförmedlingen om begâvningshandikappet och dess konsekvenser har understrukit behovet av särskilda kontaktpersoner vid arbetsförmedlingarna. Vid ett fåtal arbetsförmedlingar har särskild kontaktperson utsetts och fått utbildning om begävningshandikapp och omsorgsverksamhetens syfte och resurser. Detta har lett ett till förbättrat samarbete mellan arbetsförmedling och omsorgsverksamhet och därmed ökade möjligheter till arbetsplacering och utbildning av utvecklingsstörda. Det har också öppnat möjligheter till utbildning för arbetsförmedlingens tjänstemän. Större förtroende hos omsorgspersonalen och arbetsförmedlingens personal för resp. verksamhets sätt att arbeta har också kunnat noteras. Det har bl. a. ökat de utvecklingsstördas möjligheter att själva ta kontakt med arbetsförmedlingen. Det positiva resultat som de särskilda kontaktpersonernas insatser har åstadkommit måste tas till vara. Vi föreslår därför att särskilda kontaktpersoner utses bland arbetsvårdspersonalen vid varje distriktskontor för samarbete med dels gymnasieskolans linjer för yrkesutbildning och yrkesträning, dels olika särskilda omsorger för vuxna. Dessa kontaktpersoner måste genom arbetsvärdens försorg och i samarbete med omsorgsorganisationen ges utbildning. Omsorgsverksamheten bör därvid ställa experter till förfogande.

254 Särskilda omsorger om vuxna

Yrkesvalslä rare/ syokonsulenter Samverkansformerna mellan arbetsförmedling och yrkesvaislärarna i särskolan varierar. I vissa län finns ett organiserat samarbete med bl. a. en särskild kontaktperson vid arbetsförmedlingen och möjligheter att deltaga i förmedlingens utbildning. l andra län är samarbetet sporadiskt. Särskolans yrkesvaislärare har till uppgift att ordna pryoverksamhet, praktik och arbetsanskaffning för sä rskolans elever. Verksamheten regleras i läroplaner. Särskolan omfattas således inte av organisationen för studie- och yrkesorientering lsyo) i grundskolan och gymnasieskolan. Däremot gäller syons allmänna riktlinjer även för särskolan. (ASÖ 1973/74:55 P1.) Yrkesvalsläraren är knuten till AMS genom en arvodesanställning vid sidan av sin lärartjänst. Yrkesvalslärarfunktionen är i särskolans nuvarande organisation ett gott instrument för skolans kontakt med arbetsmarknaden. Vårt förslag om ett primärkommunalt huvudmannaskap för särskolan bör trots detta föra med sig att även denna del av särskolan organiseras efter samma principer som den övriga skolan. Vi föreslår således särskilda syokonsulenter för utvecklingsstörda och barndomspsykotiska och att de inlemmas i den ordinarie organisationen för studie- och yrkesorientering i grund- och gymnasieskolan. Vi föreslår vidare att samma Övergångsbestämmelser tillämpas som vid övergången till syoorganisation för den övriga skolan.

I en allt mer integrerad handikappundervisning är det naturligt att

också befintliga syokonsulenter kommer att handlägga frågor för handikappade elever. Detta nödvändiggör att fortbildning i handikappfrågor ställs till deras förfogande. Ett nära samarbete bör också etableras mellan de särskilda syokonsulenterna och de kontaktpersoner som vi föreslagit vid arbetsförmedlingens distriktskontor. Vi vill understryka syokonsulentens skyldighet att bevaka att handikappade ungdomar får betydligt ökade möjligheter att få del av de sommararbeten som anordnas för ungdom av offentliga och privata arbetsgivare. För att öka kontakten utvecklingsstörda-arbetsförmedlingen föreslår vi en obligatorisk anmälan som arbetssökande av alla som genomgår gymnasieskolans linjerför yrkesutbildning och yrkesträning. Ansvaret för detta bör åvila syokonsulenten.

Arbetsanpassa re Inom vissa landsting har inrättats särskilda tjänster för arbetsanpassare. De har till uppgift att vara kontaktpersoner mellan

Särskilda omsorger om vuxna 255

omsorgsverksamhet, arbetsmarknadsmyndigheter, arbetsgivaroch fackliga organisationer för att hjälpa utvecklingsstörda vuxna till arbete, omskolning, fortbildning, praktikverksamhet m. m. l de flesta landsting utvecklas nu också distriktslag för att ge service till utvecklingsstörda, deras anhöriga och omsorgspersonal.

Lagen består vanligtvis av kurator, psykolog, sjukgymnast, arbets-

terapeut och fritidsledare. Dessa lag skall ha kontakt med alla utvecklingsstörda inom distriktet och har en både behandlande och uppsökande verksamhet. Det är viktigt att poängtera arbetsförmedlingens ansvar för arbetsanskaffning m. m. för alla handikappade. Inte minst därför att arbetsförmedlingen har alla ekonomiska stödresurser. Vi vet att gravt handikappade har en särskilt svär situation på arbetsmarknaden och behov av särskild anpassning t. ex. i form av praktik, deltidsanställningar m. m. En arbetsanpassare blir arbetsförmedlingens förlängda arm till de vuxna inom omsorgsverksamheten och skapar förutsättningar för ett enklare och djupare samarbete för en metodisk utslussning i arbetslivet. Vi anser att arbetsanpassare bör utses och knytas till LAN/arbetsförmedlingen ungefär på samma sätt som dagens yrkesvalslärare, dvs. genom att AMS bidrar med del av arbetsanpassarens lön. De närmare formerna för anställning m. m. bör avgöras i förhandlingar mellan staten och Iandstingsförbundet. Arbetsanpassare bör trots sin arbetsförmedlande roll tillhöra distriktslaget för vuxna och bör också stödja dagcenterverksamheten vid utflyttning av arbetsgrupper och enskilda handikappade. Vi har kommit till denna slutsats då vi ställt arbetsförmedlingens resurser och prioriteringar mot de särskilda krav på långsam och metodisk utslussning som flertalet begâvningshandikappade har. Arbetsanpassaren bör ha kunskaper om olika sociala funktioneri samhället, handikappades situation och speciella behov, erfarenheter och kunskaper om arbetsvärd, arbetsförmedling och fackliga

frågor.

Det är viktigt att arbetsanpassaren har ett organiserat samarbete med arbetsförmedlingen och får del av information och fortbildning. Arbetsförmedlingen bör också ta tillvara arbetsanpassarens kunskaper vid utbildning av personal inom arbetsförmedlingen.

Samordning av befintliga resurser lnom arbetsmarknadsverket finns f. n. 1 1 konsulenterför döva och gravt hörselskadade. De arbetar inom regioner vilka motsvarar regionindelningen för den statliga specialskolan för döva. Konsulenternas huvudsakliga uppgift är att bistå döva och gravt hörselskadade. Detta är en viktig resurs som också bör ge effekt på

256 Särskilda omsorger om vuxna

möjligheterna för döva och gravt hörselskadade flerhandikappade att få arbete. 1 1 liknande tjänster har tillkommit som konsulenter inom arbetsmarknadsverket för synskadade. Även dessa verkar inom regioner. l analogi med vad som sagts ovan ser vi detta som en viktig resurs som också måste komma synskadade-flerhandikappade till del. Svårt rörelsehindrade-flerhandikappade ungdomar som lämnar grundskolan eller gymnasieskolan får alltför ofta sin försörjningsfråga löst genom förtidspensionering. Trots betydande ansträngningar kan arbete i många fall inte ordnas. Dels medger inte bidragsformerna att de får så omfattande hjälp som de behöver, dels har arbetsmarknadsverket inte personella resurser som räcker för ännu intensivare insatser. En temporär lösning blir ofta fortsatt utbildning. Men denna och liknande åtgärder innebär i realiteten oftast, att pensioneringen bara skjuts upp något eller några år. Flerhandikappade har också svårt att få del av de olika resurser som finns. Deras handikapp medför oftast mer komplicerade situationer som gör att de förs åt sidan. Ä andra sidan är det just dessa människor- de svårast handikappade - som har det största behovet av extra stöd för att kunna få ett arbete. Att förbereda praktikplatser, yrkesutbildning, arbetsplacering och andra åtgärder som skall ske i samband med övergången från skola till annan verksamhet är en process som kan sträcka sig över flera år. Ofta försvåras arbetet av att den flerhandikappade under utbildningstiden vistas på annan ort än hemorten. Denna planering måste ske i nära samverkan mellan utbildningsanordnare och arbetsförmedlingen. Hela processen måste ha den enskildes specifika situation som utgångspunkt. De länsarbetsnämnder som inom sitt geografiska område har specialskolor eller gymnasiala och eftergymnasiala utbildningar som är speciellt frekventerade av flerhandikappade och andra

mycket svårt handikappade måste erhålla förstärkta personella

resurser för att klara dessa uppgifter. Det är också nödvändigt att de resurser som finns, både materiella i form av olika bidrag och stödformer och personella, på ett samordnat sätt kan tillföras flerhandikappade. De arbetsmarknadspolitiska stödformer som redan finns tillsammans med de förbättringar vi föreslagit i detta kapitel ger arbetsmarknadsverket ökade resurser. Vi tror dock att effekten av åtgärderna kan bli ännu bättre om arbetsmarknadsverket överväger hur de befintliga resurserna på ett mera samordnat sätt kan utnyttjas för att komma de svårast handikappade till del.

Särskilda omsorger om vuxna 257

Arbetsmarknadsinstitut och särskilda arbetsmarknadsinstitut / Ami och Ami-S

Ami är som vi tidigare redovisat en gemensam benämning på

tidigare arbetsvârdsinstitut, arbetspsykologiska institut, ALU-kur-

ser och OT-kurser. Ami-S är en viktig resurs för arbetsträning och arbetsprövning för handikappade. Vi vill slå vakt om denna resurs och poängtera vikten av att institutens verksamhet hålls på ett kvalitativt högt plan. Detta innebär bl. a. att möjligheterna till förlängning av träningstiden underlättas och anpassas till den enskilde handikappades behov. De arbetskonsulenter som skall fullgöra specialistuppgifter för särskilda grupper av handikappade bör så längt möjligt ha speciallärarutbildning. Fler Ami-S bör få kvalificerade resurser för att kunna ta emot flerhandikappade och andra svårt handikappade. Arbetsvärds-, arbetsträningsinstitut, ALU - dvs. de nuvarande Ami - har under en följd av år varit viktiga instrument även för anpassningen av utvecklingsstörda och andra begåvningshandikappade. Det är en anpassningsresurs som är relativt lättillgänglig inom varje landstingsområde och som därför i högre grad än i dag bör nyttjas för dessa grupper. Vi föreslår därför en närmare anknytning mellan omsorgsverksamheten och Ami. Detta kan bl. a. åstadkommas genom gemensamma regelbundna planeringsöverläggningar.

K vot/agstiftn/ng

Den relativt pessimistiska uppfattning om en öppen arbetsmarknad för handikappade som ligger till grund för våra förslag skulle kunna resultera i förslag om kvotlagstiftning för handikappade. En sådan lagstiftning tillämpas i Västtyskland och England och

ålägger i princip företagen att anställa en viss andel handikappade

(6 % resp. 3 %). Vi har tagit del av erfarenheterna från England och funnit att såväl företrädare för fackliga organisationer, handikapporganisationer som arbetsmarknadsmyndigheter är tveksamma till systemet. Vi har också tagit del av erfarenheter från USA och Frankrike där arbetsgivare som anställer handikappade får sänkta skatter resp. sociala avgifter. Vi anser emellertid att den försöksverksamhet som AMS bedrivit 1979/80 med intensifierad arbetsförmedling och som vi föreslår permanentas, liksom ett aktivt utnyttjande av främjandelagen tillsammans med våra förslag om ytterligare stöd och bidragsformer, bör ha förutsättningar att öka handikappades möjligheter till arbete på den reguljära arbetsmarknaden.

258 Särskilda omsorger om vuxna

Vi vill samtidigt föreslå att regeringen Iäterföreta en utvärdering av främjandelagens betydelse i nuvarande tillämpning. Vi vill också att man närmare studerar erfarenheterna från de länder som tillämpar kvotlagstiftning - eller liknande metoder liksom sänkta skatter eller sociala avgifter för arbetsgivare som vi beskrivit ovan. En sådan utvärdering är ytterst angelägen och bör slutföras före 1983. Vid samma tidpunkt bör också en bedömning av arbetsmarknadssituationen för handikappade göras utifrân dels de förslag regeringen förelagt riksdagen under våren -81, dels våra förslag. En sammanvägning av detta får sedan avgöra om ytterli-

gare styrande åtgärder bör tillämpas i värt land för att bereda

handikappade arbete. För vår del tror vi att vid en närmare prövning övervägande skäl trots allt talar för detta.

SK YDDA T ARBETE Syftet med skyddat arbete

Skyddat arbete är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd i syfte att värna om handikappades rätt till arbete. Fr. o. m. 1 januari 1980 bedrivs det skyddade arbetet inom en organisationen, Samhällsföretagsgruppen. Skyddat arbete skall ses som en ersättning för ett arbete som den handikappade inte kunnat fâ på den reguljära arbetsmarkna-

den, men också som ett led i den yrkesmässiga rehabiliteringen.

Skyddat arbete skall därför bedrivas så att det jämsides med sysselsättning och försörjning ger den handikappade tillfälle att ta till vara och sä långt möjligt förbättra sin arbetsförmåga. Verksamheten skall stärka de anställdas möjligheter att ta steget över till ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Arbetsplatserna för skyddat arbete disponeras helt av arbetsförmedlingarna. Det innebär att det är arbetsförmedlingarna som

anvisar anställning efter samråd med företrädare för den skyddade

verksamheten. Arbetsförmedlingarna skall i första hand överväga och i tillämpliga fall pröva alla andra arbetsmarknadspolitiska och rehabiliterande åtgärder som kan tänkas stärka den handikappades förutsättningar att få och behålla ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden.

Förmedlingarna skall även efter en placering i skyddat arbete

bevaka alla möjligheter att förmedla den anställde ett annat arbete.

Samhällsföretagsgruppens verkstäder är öppna för alla handi-

kappade. Det finns inga krav på en lägsta arbetsförmåga som villkor för en anställning i skyddat arbete. Detta skall ses mot

SOU 1981 :26 Särskilda omsorger om vuxna 259

bakgrund av att arbetshandikapp, arbetshinder och även arbetsför-

måga är relativa begrepp som endast beskriver den enskildes förutsättningar i förhållande till omgivningens krav. Den skyddade verksamheten skall iaktta en generös anställningspolitik och pröva

alla tänkbara möjligheter att bereda arbete åt personer med den

allra minsta arbetsförmåga.

verkstäderna utgör en del av det samlade svenska näringslivet.

De producerar varor och tjänster som efterfrågas i samhället och bidrar till utvecklingen av vårt gemensamma välstånd eftersom

varje arbetsinsats är ett plus i bruttonationalprodukten. Samhällsföretagsgruppen skall vara jämställd med andra företag i konkurrenshänseende. Den svarar själv för sitt bransch- och produktval. Skyddat arbete ärför den enskilde ett alternativ till en anställning på den reguljära arbetsmarknaden. Men det är också ett alternativ till verksamheten i dagcenter. Skyddat arbete kräver mer

betydligt

än dagcentret av den handikappade i fråga om arbetets organisation, produktionens inriktning och uppläggning, närvaro etc. Verkstäderna skall inte heller ha samma resurser för sociala stödinsatser och aktiviteter vid sidan av arbetet som t. ex. ett

dagcenter

vanligen har. Verksamheten har i första hand arbetsmarknadspolitiska syften. l det avseendet skiljer den sig från det övriga näringslivet.

Affärsmässigt ställs däremot samma krav pâ verksamheten som

på andra företag. Ibland är kraven t. o. m. högre med tanke på att

sysselsättningen mäste upprätthällas även i dåliga tider. Dä ökar tillströmningen av arbetstagare till verkstäderna samtidigt som det

blir svårare att skaffa produktion till rimlig ekonomi. Det

statliga

bidraget till verksamheten är f. n. ca 135 % av lönekostnaderna för arbetshandikappade. Härtill kommer kostnader för fastigheter om ytterligare 20 %. Konkurrensen med andra företag ställer krav på verkstäderna i

tekniskt avseende sä att de anpassar sin tillverkning till ny teknik

och utvecklar sina produkter efter moderna krav. En effektiv organisation är också en för ett högt

förutsättning

resursutnyttjande som i sin tur har betydelse för hur mycket samhället måste tillskjuta av allmänna medel för att verksamheten skall gå ihop.

- för arbete

Samhällsföretagsgruppen ny organisation

Samhällsföretagsgruppen omfattar en central stiftelse, Samhällsföretag, och 24 regionala stiftelser/företag för skyddat arbete med

huvudkontor och verkstäder i varje län. De regionala företagen sysselsätter ca 22 000 arbetshandikap-

260 Särskilda omsorger om vuxna

pade och 5 000 tjänstemän och arbetsledare fördelade på 370 verkstäder i 210 kommuner och 24 huvudkontor. Stiftelsen

Samhällsföretag svarar för tillsyn och samordning av de regionala

företagens verksamhet. De principer som styrt organisationens utformning innebär en

blandning av arbetsmarknads- och socialpolitiska aspekter samt

ett företagsekonomiskt synsätt. Eftersom dessa principer ibland åt olika håll har det i förarbetena styr till den nya organisationen framhållits att tyngdpunkten skall ligga på de sociala målen. Det innebär att den nya organisationen skall kunna erbjuda handikappade arbete på ett effektivare och generösare sätt än tidigare. Tillkomsten av en affärsmässigt mera effektiv skall organisation

ses som ett nödvändigt medel för att få fram

meningsfulla

arbetsuppgifter med hänsyn till de anställdas olika förutsättningar.

Den nya organisationen skall inte leda till ökade krav och ökad press på den enskilde arbetstagaren. Tvärtom skall organisationen verka för en bättre anpassning av arbetet till den enskildes

arbetsförmåga så att det blir lättare att anställa flera gravt

handikappade.

ÖVER VÄGA NDEN OCH FÖRSLA G

Övergång till reguljära arbetsmarknaden

Endast 1 % av de anställda inom vad omkring som nu utgör

Samhällsföretagsgruppen har under de senaste åren återgått till

den reguljära arbetsmarknaden. Detta är tecken kärvt på ett arbetsmarknadsklimat för handikappade. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder måste sättas in på olika plan. l första hand måste åtgärderna på den reguljära arbetsmarknaden

stärkas. Samhällsföretagsgruppen skall inte vara något första-

handsalterantiv för att bereda handikappade arbete. Dess tillkomst får inte minska ansträngningarna från andra arbetsgivare i samhället att öppna möjligheterna till arbete för handikappade. I ett läge där möjligheterna att finna arbete till personer som bedöms osäkra ur effektivitetssynpunkt blir mer och mer begränsade, kommer behovet av sysselsättningsskapande åtgärder att öka. Anspråk på arbete från grupper av människor som nu står utanför arbetslivet kommer inte att kunna tillgodoses på den reguljära arbetsmarknaden i den takt som behövs. Det går därför inte att minska den skyddade verksamhetens utbyggnad och helt förlita sig på den reguljära arbetsmarknadens förmåga att skapa nya arbetstillfällen. Det finns många orsaker till den låga andel som går över till ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. En orsak är givetvis det

Särskilda omsorger om vuxna 261

allmänt sett kärva arbetsmarknadsklimatet. I en av Samhällsföretag år 1980 gjord enkät var drygt 30 % av de ca 22 OOO anställda beredda att ta arbete - om så - den erbjuds på reguljära arbetsmarknaden. En närmare analys visar att flertalet av dessa finns på orter där andra arbetstillfällen i industrin knappast finns. Således krävs på dessa orter att arbetstillfällen skapas eller att berörda personer flyttar till andra delar av landet. Men det finns också mer komplicerade orsaker till låg övergång. Det finns en inbyggd konflikt mellan å ena sidan uppgiften att erbjuda trygga anställningar och å andra sidan uppgiften att förbereda och stimulera den handikappade för ett annat arbete på den reguljära arbetsmarknaden. En del handikappade har länge utan framgång sökt få en

anställning på den reguljära arbetsmarknaden innan de äntligen

fått ett erbjudande om skyddat arbete. Det kan då tyckas orimligt och direkt olämpligt att begära att vederbörande så fort som möjligt skall lämna sin anställning för ett annat arbete, lämna sin uppnådda trygghet för något nytt och okänt. Det är klart utsagt från statsmakternas sida, att arbetsmarknadsverket skall ha totalansvaret för utplaceringarna på den reguljära arbetsmarkanden. Det innebär också, som förut nämnts, att

arbetsförmedlingarna även efter en placering i skyddat arbete

fortlöpande skall bevaka alla möjligheter att förmedla ett annat arbete till de anställda. Ökad utplacering är en fråga om såväl metoder som resurser. Ansvaret ligger i första hand på arbetsmarknadsverket, men

Samhällsföretagsgruppen måste också ta sin del i ansvaret bl. a.

genom ökade åtgärder för planering av den enskildes återgång till arbete i öppna marknaden.

SysseIsättningsutredningen ansåg att det framför allt var bris-

tande resurser på arbetsförmedlingarna som låg bakom den låga

utplaceringsgraden. Utredningen krävde därför en ordentlig för-

stärkning av arbetsförmedlingarnas insatser. Varje verkstad borde ha tillgång till arbetsförmedlare. För detta behövdes enligt utredningen omkring 200 nya förmedlare. Som vi tidigare påpekat krävs intensifierade insatserfrån arbetsförmedlingarnas sida för arbetsplaceringsåtgärder. Vi delar därför sysselsåttningsutredningens uppfattning om förstärkta förmedlingsinsatser antingen genom utökning av personal eller genom omprioriteringar. Även om vi tror att benägenheten att erbjuda handikappade arbete på reguljära arbetsmarknaden till största delen beror på attityden till handikappade, osäkerhet om vad exempelvis utvecklingsstörning innebär, så finns en kostnadsaspekt hos arbetsgivaren.

262 Särskilda omsorger om vuxna SOU 198126

Vi föreslår därför att arbetsmarknadsverket ges möjlighet att under de första 6 månaderna en person lämnar sin plats på verkstad för skyddat arbete för annat arbete betala hela lönekost-

naden på den nya arbetsplatsen. (Dessa 6 månader ryms inom den avtalsmässiga tid en person har återanställningsrätt.) Först däref-

ter kan bidag utgå enligt våra förslag till ändrade bestämmelser om anställning med Iönebidrag (90 %, 75%, 50%, 50%). Denna möjlighet bör gälla på försök i 2 år och avse gravt handikappade.

Behov av skyddat arbete

Svårigheten att placera handikappade på den reguljära arbetsmarknaden har gjort det alltmer accepterat att se på den skyddade verksamheten som en naturlig del av svenskt näringsliv och därmed också som en del av arbetsmarknaden. uppfattningen att sysselsättningsmotivet borde få ökad tyngd delades också av två

statliga utredningar, nämligen organisationskommittén för skyddat

arbete i betänkandet (SOU 1975:82), Organisation för skyddat

arbete, och sysselsättningsutredningen i delbetänkandet (SOU 1978:14), Arbete åt handikappade. uppfattningen låg även till grund för statsmakternas beslut om ny organisation för skyddat

arbete (prop. 1977/78:30, AU 1977/78:16).

Vi instämmer i princip i att skyddat arbete måste bli av mer eller

mindre permanent karaktär när det gäller flertalet gravt handikap-

pade. Detta får å andra sidan inte innebära att man reducerar

ambitionerna i rehabiliteringsarbetet. De som vill ha och kan ta ett

annat arbete måste kunna erbjudas den möjligheten. Detta är viktigt, eftersom den skyddade verksamheten annars blir ett slutet system för de handikappade som en gång vunnit inträde. De som drabbas av detta är i första hand de grupper som idag står utanför arbetsmarknaden och väntar på skyddat arbete. Detta gäller bl. a.

många utvecklingsstörda som är hänvisade till dagcenterverksam-

het i brist på resurser för skyddat arbete.

Vi betraktar skyddat arbete som en del av det sociala skydds-

nätet och anser därför att sysselsättningsmotivet måste bestämma verksamhetens inriktning, åtminstone för grupper med mycket

låg arbetsförmåga. Gravt handikappade genomgår många gånger

en hög grad av rehabilitering enbart genom att kunna räkna med att få ett sådant arbete av permanent karaktär, oavsett konjunktur och vad som i övrigt händer på arbetsmarknaden. Syftet med skyddat arbete kräver att verksamheten tillgodoser de anställdas behov av meningsfullhet, trygghet, gemenskap, utveckling, medinflytande och ansvar i arbetet. Det förutsätter i sin tur betydande insatser beträffande produktval, personalsociala

Särskilda omsorger om vuxna 263

stödåtgärder, företagshälsovård, arbetsmiljö samt teknisk anpassning av arbetsuppgifter och arbetssituationer. Mot bakgrund av riksdagens beslut skriver Samhällsföretag i sina riktlinjer att verkstäderna inom gruppen mäste iaktta en generös anställningspolitik och pröva alla tänkbara möjligheter att bereda arbete åt personer med helt olika förutsättningar och skiftande arbetsförmåga. Graden av arbetsförmåga får därför

aldrig på förhand utestänga människorfrän den möjlighet till bättre

sociala förhållanden som det innebär att få ett skyddat arbete. Vi instämmer i detta och vill betona att vid beslut om anställning i skyddat arbete mindre vikt bör fästas vid den faktiska arbetsför-

mägan än vid de värden anställningen skulle ge arbetstagaren.

verkstäderna bör därför utrustas för att kunna ha en produktion som ger arbete till personer med den allra minsta arbetsförmåga. När riksdagen beslutade om den nya organisationen för skyddat arbete 1978 betonades nödvändigheten av ett långtgående sammanförande av olika handikappgrupper inom den skyddade verksamheten. Den avvisade därför i princip tanken på specialverkstä-

der, t. ex. för utvecklingsstörda.

Vi delar uppfattningen att verkstäder för en särskild kategori

arbetstagare i princip är förkastlig. Detsamma gäller enligt vår mening särskilda avdelningar för vissa handikappgrupper inom

verkstäderna. Det förutsätter i grund och botten en åtskillnad mellan människor med hänsyn till deras personliga förutsättningar och förmåga som är främmande i andra sammanhang. Särskilda verkstäder eller avdelningar har ibland motiverats med att personalen (arbetsledare m. fl.) har bättre kunskap om ett visst handikapp. Det är viktigt att sådan kunskap finns. Den skall emellertid ges genom utbildning av arbetsledningen och inte genom isolering av de anställda.

Det är vanskligt att bedöma behovet av skyddat arbete eftersom

detta varierar från tid till annan under stark påverkan från en rad

utanförliggande faktorer. Behovsbilden beror t. ex. till stor del på

definitionen av handikapp och avgränsningen av den skyddade verksamhetens arbetsfält. Det är i sin tur starkt beroende av vilka

resurser som står till buds och av samhällets sysselsättningspoli-

tiska ambitioner. Paroller som arbete åt alla och liknande väcker förhoppningar hos människor som ser skyddat arbete som enda möjligheten till kontakt med arbetslivet. l det sammanhanget spelar också framstegen inom t. ex. sjukvård, socialvärd och nykterhetsvård in. Dessa har numera helt förändrat synen på möjligheterna att via en yrkesmässig rehabilitering återföra skadade och relativt svårt sjuka människor till arbetsmarknaden.

I propositionen om skyddat arbete och yrkesinriktad rehabilite-

264 Särskilda omsorger om vuxna

ring m. m. (prop. 1977/78:30) betonades att det var angeläget att snarast rätta till den regionala obalansen i utbyggnaden så att man kunde erbjuda ett differentierat utbud av skyddat arbete i olika regioner. Det ansågs dock inte lämpligt att fixera ett visst platsbehov. Samhällsföretagsgruppen räknar i sin planering med att det kommer att finnas 27 700 platser för skyddat arbete vid ingången av budgetåret 1981 /82. Här ingår ett nytillskott under budgetåret 1979/80 med 1 250 platser. Under budgetåren 1980/81 och

1981/82 sker ingen ytterligare utbyggnad enligt regeringens

beslut. Länsarbetsnämnderna hade dock för sin del 1981 /82 föreslagit ca 4 000 nya platser i hela landet och ytterligare 6 000 platser de följande åren. Regeringens stopp för utbyggnad motiveras dels av att Samhällsföretag anser sig kunna bereda betydligt fler anställning inom befintliga 370 verkstäder, dels av arbetsförmedlingarnas möjligheter att bereda fler handikappade arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Genom omdisponering av platser inom befintliga verkstäder kan man enligt Samhällsföretag och AMS få en bättre regional balans i tillgången på skyddade platser. Antalet platser per 1 000 invånare växlar mellan 2,6 och 13 i olika län. Både Samhällsföretag och AMS framhåller att en utökning av antalet anställda bör användas för att vidga utbudet av arbetsuppgifter utanför den i dag helt dominerande industriproduktionen. Vi konstaterar med ledning av lånsarbetsnämndernas prognoser och vår egen kännedom om att många presumtiva arbetstagare

inte ens år registrerade arbetssökande, att tillgången på skyddat

arbete totalt sett ännu inte motsvarar behovet. Det är också troligt att den regionala obalansen mellan tillgång och efterfrågan kommer att bestå under lång tid. Möjligheterna för handikappade att få skyddat arbete kommer därför alltjämt att vara starkt begränsade och beroende av i vilket län den handikappade bor. Det är en situation som handikappade med rätta inte kan acceptera. Det måste därför i första hand tillkomma åtgärder för att inom ramen för nuvarande resurser mildra konsekvenserna av en otillräcklig utbyggnad. Vid Samhällsföretagsgruppens bildande utnyttjades inte mer än knappt 70 procent av den tillgängliga kapaciteten genomsnittligt sett (se tabell). Det finns flera faktorer som förklarar detta. Bl. a. förändras behovet av skyddat arbete från tid till annan. Ibland ändras produktionsinriktningen på en verkstad. Det innebär att det inte går att utnyttja resurserna så som det var tänkt från början. Vissa praktiska förhållanden, t. ex. i fråga om utrustning, spelar också in.

Särskilda omsorger om vuxna 265

Det Iäga kapacitetsutnyttjandet innebär emellertid rent matematiskt att det finns utrymme för att anställa fler handikappade.

Samhällsföretag har satt in åtgärder och beräknar under de

närmaste ären ge ytterligare ca 3000 personer arbete inom befintliga verkstäder. Enligt vår mening bör det finnas utrymme för ett fortsatt intensivare utnyttjande genom anställning av fler handikappade.

Kapacitetsutnyttjandet vid verkstäder för skyddat arbete åren 1977 och 1979, regionvis

a Inom den reguljära industrin utförde en årsarbetare i genomsnitt 1 561 timmar under är 1979. Här har räknats med 1 600 timmar per år.

266 Särskilda omsorger om vuxna

Det är likväl uppenbart att det inte räcker med att öka kapaci-

tetsutnyttjandet eller utplaceringsgraden för att helt kompensera skillnaden mellan tillgång och efterfrågan på skyddat arbete.

Framför allt länsarbetsnämndernas men också vära egna bedöm-

ningar bl. a. kring utvecklingsstördas behov av skyddat arbete visar att det ändå behövs en kraftig utbyggnad av verksamheten om inte

gravt handikappades anspråk på skyddat arbete skall få stå tillbaka. Utbyggnadsbehovet är som förut nämnts olika stort i olika delar av landet. Det gäller såväl generellt sett som för enskilda handi-

kappgrupper, t. ex. utvecklingsstörda (se tabell).

Blekinge län redovisar den högsta andelen utvecklingsstörda vid

skyddade verkstäder nämligen 20 %. Andra landsting har i inventeringar baserade på de utvecklingsstördas behov, kommit fram till liknande procenttal. Tas denna andel som riktmärke för övriga län

skulle det behövas ett ytterligare utrymme i storleksordningen

2 800 platser för att utjämna de regionala skillnaderna. Detta

underförutsättning att hela nytillskottet reserveras för utvecklingsstörda. Vi anser att gravt handikappades rätt till arbete måste leda till ett

bättre kapacitetsutnyttjande av befintliga resurser inom Samhällsföretagsgruppen men också till en utbyggnad av verksamheten. För att enbart tillgodose lika möjligheter över landet till skyddat arbete för vuxna utvecklingsstörda anser vi således att utrymme

snarast bör skapas för 2 800 ytterligare anställda inom Samhällsföretagsgruppen.

Målsättningen för Samhällsföretag att i större utsträckning

bereda gravt handikappade anställning, våra förslag om introduktion och ökat lokalt samarbete mellan dagcenter och Samhällsföretag, möjligheter till arbetsbiträde eller motsvarande dvs. anpassning av verksamheten till gravt handikappade, de under 70-talet

förbättrade yrkesträningsmöjligheterna främst för utvecklingsstör-

da - allt detta sammantaget anser vi bör leda till att

ytterligare utrymme på sikt bör skapas inom Samhällsföretagsgruppen för

utvecklingsstörda och andra gravt handikappade. Den omedelbara utbyggnaden av 2 800 platser innebär ett försök att utjämna obalansen mellan länen. En sammanvägning av de ovan uppräknade förutsättningarna och utvecklingsstördas behov av adekvat sysselsättning bör dock innebära att ca 30 % av de vuxna utvecklingsstörda borde få skyddat arbete. Vi föreslår därför att

ytterligare 2 000 utvecklingsstörda/gravt handikappade på sikt

bereds arbete inom Samhällsföretagsgruppen.

Särskilda omsorger om vuxna 267

Antal utvecklingsstörda vid skyddade verkstäder enligt omsorgsstyrelsemas uppgifter nov. 19798

Län Antal % av vuxna utvecklingsstörda

samtl. vuxna utvecklingsstörda

a Statistik över flerhandikappade vid skyddade verkstäder förekommer ej.

samarbetsformer, Samhällsföretagsgru ppens verkstäder och dagcenter AMS och socialstyrelsen utgav hösten 1979 riktlinjer för samarbete mellan dagcenter och dåvarande kommunala skyddade verksamhet för att underlätta för utvecklingsstörda att klara

268 Särskilda omsorger om vuxna

skyddat arbete. Även om förhållandet nu i vissa avseenden ändrats

genom Samhällsföretagsgruppens tillkomst är dessa riktlinjer

exempel på samarbetsformer som måste utvecklas och förfinas. Vi vill här kommentera en del frågor som enligt vår är

uppfattning

väsentliga för att öka möjligheten för personerfrân dagcenter att få

arbete vid Samhällsföretagsgruppens verkstäder.

Utbildning av verkstadspersona/

Personal vid dagcenter och skyddad verksamhet bör förbättra sina kunskaper om varandras områden. De bör känna till vilka resurser,

möjligheter och begränsningar som finns på ömse håll.

Vi anser att en förutsättning för att den skyddade verksamheten på ett tillfredsställande sätt skall kunna fullgöra sina

arbetsuppgif-

ter är att verkstadspersonalen, framför allt arbetsledarna, är väl utbildade för sin uppgift. De måste vara insatta i orsak och bakgrund till de handikappades speciella situation och svårigheter att fungera både i arbetet och under fritiden. Det finns i dag stora brister i verkstadspersonalens om kunskap utvecklingsstörda, flerhandikappade och barndomspsykotiska vuxna. Personalen står på grund av begränsat ofta utbildningsbud främmande för deras behov av särskilda och inför deras omsorger

speciella inlärningssvårigheter. Detta är en av de främsta orsakerna

till många misslyckade försök att föra över utvecklingsstörda från dagcenter eller särskola till den skyddade verksamheten. En förbättrad utbildning av verkstadspersonalen skulle därför innebära att man undanröjde ett stort hinderför dessa gruppers möjlighet till skyddat arbete. Vi vill framför allt framhäva behovet av direkta utbildningsinsatser för arbetsledarna som är en nyckelgrupp i det här sammanhanget. Vi anser därför att de utvecklingsstördas, barndomspsykotiska vuxnas och flerhandikappades situation och deras behov av särskilda insatser från verkstadspersonalens sida bör ägnas stort

utrymme i den arbetsledarutbildning som nu påbörjats inom

Samhällsföretagsgruppen.

Produktionssamordn/ng

l förarbeten till den nya organisationen har man också särskilt pekat på betydelsen av att minska antalet huvudmän inom samhällssektorn som sysslar med och försälj-

arbetsanskaffning

ning av industriellt tillverkade produkter. Det förutsätts också att ett samarbete i det här avseendet kommer till stånd och blir reglerat genom lokala avtal. Enligt vår uppfattning är det inte minst viktigt att nå produktions-

Särskilda omsorger om vuxna 269

samordning mellan dagcenter och Samhällsföretagsgruppen. En sådan samordning har sedan länge funnits i vissa län beroende på att landstingen har varit huvudmän för bägge verksamheterna.

Introduktion /pro vans tä//ning/de/t/dsans tâ//n/ng Såväl AMS som socialstyrelsen har i sina tidigare riktlinjer tagit upp behovet av orienteringsperiod för att ge utvecklingsstörda möjligheten att bedöma och ta ställning till ett eventuellt erbjudande om skyddat arbete. Bl. a. nämns studiebesök vid verkstäderför skyddat arbete, andra arbetsplatser och arbetsförmedlingar. Det bör enligt riktlinjerna också vara möjligt för flera utvecklingsstörda att bilda en grupp som förbereder sina skyddade anställningar genom att träna eller praktisera på en verkstad. Man pekar på att förberedelsearbetet bör ske i nära samverkan mellan personal från dagcenter resp. skyddad verkstad. Svårigheter och problem som väntar den utvecklingsstörde i och med övergången till verkstaden bör kartläggas. Uppstår det utbildningsbehov som varken dagcenter eller Samhällsföretag har möjlighet att tillgodose bör andra institutioner kopplas in t. ex. folkhögskolor och arbetsmarknadsinstitut. Vi delar uppfattningen att det är nödvändigt att först noga kartlägga den handikappades möjligheter att börja en skyddad

anställning. Än mer viktigt är det att kartlägga behovet av

eventuella stödinsatser som behövs för att handikappade överhuvud taget skall ha en möjlighet att klara ett skyddat arbete. Problem och svårigheter på arbetsplatsen avspeglar ofta problem i familjen, i boendet, på fritiden, i relationer till andra människor etc. Det är därför ofta fråga om behov av särskilt stöd i form av fysisk och social träning. Det är åtgärder som inte den skyddade verksamheten eller dess personal ensamma klarar utan som förutsätter samarbete och ökade kontakter mellan verkstäderna för skyddat arbete och dagcenter resp. skolan. Vi utgår från att Samhällsföretag i samarbete med AMS och socialstyrelsen utarbetar riktlinjer för hur ett sådant samarbete kan utformas. Vi vill också erinra om de möjligheter till arbetsförberedande

åtgärder som arbetsmarknadsinstituten erbjuder. De insatser som

görs där bör kunna bli bra komplement till den service som dagcenter kan erbjuda när det gäller mer ingående arbetsträning och yrkesvägledning. Vi ser därför med tillfredsställelse fram mot ett samarbete mellan instituten, dagcentren, skolan och den skyddade verksamheten. Vi anser det lämpligt att AMS får i uppdrag att snarast ta initiativ till ett sådant samarbete. Under 1980 har Samhällsföretag i några län enligt särskilt avtal upplåtit praktikplatser vid verkstäder för skyddat arbete för att

270 Särskilda omsorger om vuxna

kunna förbereda utvecklingsstörda från dagcenter för en anställning. Det torde många gånger vara lämpligt att en praktikanställning i skyddat arbete åtminstone till en början endast är på halvtid. Liksom AMS och socialstyrelsen anser vi att arbetstagarna under övrig tid bör deltaga i dagcenterverksamheten för att upprätthålla gamla kontakter av betydelse för deras sociala förhållanden. Det tar ofta lång tid för utvecklingsstörda och andra begåvningshandikappade att komma fram till det skede då det är realistiskt att räkna med att de kan vara inriktade på ett visst yrkesområde. De kommer i mycket liten utsträckning i kontakt med arbetslivet. De får därför ingen riktig uppfattning om villkoren på en arbetsplats. Vi anser därför att det bör finnas möjligheter till praktik eller provan-

ställningar på halvtid för att underlätta för dem att så småningom

klara ett skyddat arbete på sätt som nu påbörjats i några län. Syftet skulle vara att bl. a. ge dem en uppfattning om deras möjligheter till en framtida yrkesverksamhet. Man skulle då också få tillfälle att under lång tid pröva hans/hennes förutsättningar för att arbeta produktivt och ge tillfälle att känna på vad detta innebär. Tiden för

sådana anställningar bör vara så lång som motiveras i det enskilda

fallet. Vi förutsätter att såväl arbetsgivare som fackliga organisa-

tioner är positiva till sådana arbetsanställningar liksom fasta

deltidsanställningar och att eventuella bestämmelser i avtal etc.,

som i dag hindrar detta, kan undanröjas.

Lön eller pension Vi vill i det här sammanhanget erinra om en självklar princip på arbetsmarknaden som innebär att man skall ha lön för sin arbetsinsats och inte pension. Den gäller nästan Överallt utom för vissa som är anställda i skyddat arbete. Där sker en samordning som innebär att en del av lönen betalas ut som pension. Många anställda upplever detta negativt för självkänslan. De vill i stället bli behandlade som andra anställda som har normal anställningstrygghet med lön och sociala förmåner. Vi anser att de anställdas synpunkter måste tas på allvar och att den nuvarande konstruktionen med både lön och pension därför måste tas bort.

För ett arbete vid Samhällsföretagsgruppens verkstäder bör

gälla - som vid andra arbetsplatser- att man har avtalsenlig lön för

sitt arbete. Om en person vid sin anställning har pension bör den kunna förklaras vilande så länge han arbetar, dock längst 3 år. Om

vederbörande senare slutar sin anställning får frågan om pension

prövas på nytt.

Särskilda omsorger om vuxna 271

Arbetsbiträde De flesta gravt handikappade är starkt beroende av hjälp i olika

avseenden. l skolan eller på dagcentret har man i regel tillgång till

assistenter och andra som kan ge personlig och praktisk hjälp. l det dagliga livet utanför skolan eller dagcentret har man fått hjälp av

föräldrar och anhöriga. En del har bott på elevhem eller andra institutioner med särskild omvârdnadspersonal. De har lärt sig att vara föremål för omgivningens omsorger. De har vant sig vid att fä hjälp även om de inte begärt det. Tillgången till personlig och praktisk hjälp avgör därför många gånger om en handikappad skall kunna vistas på en arbetsplats eller inte. Förutsättningarna att få sådan service inom skyddat arbete är f. n. begränsade. Det ärvår bestämda uppfattning att assistentfrågan måste lösas för att det skall bli möjligt för svårt handikappade att fä en anställning i skyddat arbete. Vi utgår därför från att den utredning som Samhällsföretag nyligen tillsatt i denna fråga kan resultera i och bättre former för arbetsbiträden på verkstäder för

lämpliga

personlig assistens för gravt handikappade.

Lämpliga arbetsuppgifter och social bedömning Ett hinder för att få gravt handikappade i arbete är svårigheten att finna lämpliga arbetsuppgifter. Man måste i varje fall räkna med lång tid av systematiskt sökande innan man finner den lämpligaste sysselsättningen med hänsyn till speciella behov och förutsättningar. Vi anser att det är Samhällsföretagsgruppens sak att hitta en produktion som är lämplig med hänsyn till målet för skyddat arbete. Tillverkningen bör t. ex. vara så beskaffad och arbetsmomenten så uppdelade och tekniskt tillrättalagda att var och en kan erbjudas

arbetsuppgifter som är lämpliga från rehabiliteringssynpunkt med

hänsyn till individuella förutsättningar. Detta är särskilt viktigt med

tanke på de lågpresterande som måste kunna erbjudas mycket

enkla arbetsmoment för att sedan så småningom kanske gä vidare med mer kvalificerade uppgifter. Det är numera möjligt både att tekniskt anpassa produktionen samt att tillverka och sätta in särskilda hjälpmedel för att kompensera människors funktionsbegränsningar. Det är då angeläget att Samhällsföretagsgruppen utnyttjar dessa tekniska framsteg och arbetar för att bli ett föredöme för annan industri när det gäller den tekniska utvecklingen på hjälpmedelsområdet. I dag har den skyddade verksamheten en ensidig inriktning på industriell tillverkning. Det innebär en icke obetydlig begränsning beträffande möjligheterna att erbjuda handikappade ett lämpligt

272 Särskilda omsorger om vuxna

arbete med hänsyn till den enskildes förutsättningar. Vi anser att det kommer att bli nödvändigt att vidga verksamhetsfältet och gå utanför de traditionella branscherna om den skyddade verksamheten i längden skall kunna nå sina arbetsmarknadspolitiska och sociala mål. De försök - med skyddat arbete inom servicesektorn respektive trädgârdsnäringen - som Samhällsföretag inleder under 1981, kan ge ökade möjligheter för vår personkrets. Det måste också bli större samstämmighet mellan yrkesutbildningen för utvecklingsstörda och barndomspsykotiska och de arbetsuppgifter och arbetsområden som kan erbjudas i skyddat arbete. För att underlätta samarbetet bör fasta pryoplatser kunna ställas till dessa elevers förfogande inom Samhällsföretagsgruppen och en av arbetsledarna vara kontaktperson gentemot sko-

lan/syokonsulenten. Som det är nu, har färdigutbildade utveck-

lingsstörda t. o. m. svårt att få ett med hänsyn till utbildningen lämpligt arbete inom Samhällsföretagsgruppen. Det är därför önskvärt att skolan i större utsträckning anpassar sin yrkesutbildning efter den lokala arbetsmarknadens yrkesprofil, där Samhällsföretagsgruppen bl. a. ingår. Vår uppfattning beträffande fördelningen av sociala och ekonomiska hänsynstaganden vid valet av arbetsuppgifter är, att de sociala aspekterna - dvs. arbetsuppgifternas svårighetsgrad, variation och utvecklingsmöjligheter- ovillkorligen skall väga tyngre än de företagsekonomiska förväntningarna. Det är, som vi ser det, en naturlig konsekvens av den skyddade verksamhetens arbetsmark-

nadspolitiska och sociala syften. Den sociala redovisning som Samhällsföretag häller på att utveckla och likställa med den rent

företagsekonomiska, hoppas vi skall framhäva denna uppfattning.

DAGCENTER I 1967 års omsorgslag åläggs landstingen att anordna sysselsättningshem för vuxna utvecklingsstörda. Ordet sysselsättningshem har under 70-talet fått ge vika för termen dagcenter som benämning för dagverksamhet för vuxna utvecklingsstörda. Trots att vi föreslår en delvis vidgad personkrets vill vi även fortsättningsvis använda termen dagcenter. Vi anser det dock väsentligt att inte se dagcenter enbart som en lokal, utan mer som en organisation, där man för sin verksamhet utnyttjar lokaler, miljöer och sociala situationer i samhället. Den modell vi föreslår kan både anpassas till en från ett kollektivt boende fristående verksamhet som till verksamhet anknuten till vårdhem under den tid lokala förhållanden kräver detta.

Särskilda omsorger om vuxna 273

Dagcenterverksamheten skall stå öppen för de vuxna handikappade i vår personkrets som har behov av sådan verksamhet.

Dagcenterverksamhetens framväxt och nuvarande omfattning

l den rapport om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda som vi utgav 1978 tecknas bakgrund och utformning av dagcenter inom omsorgsverksamheten. De erfarenheter som föräldrar gjorde när de valde att låta sina vuxna utvecklingsstörda bo kvar hemma, i stället för att skrivas in vid värdinstitution, blev en av utgängspunkterna för utvecklingen av öppna omsorgsformer. Många fann att det var genomförbart och t. o. m. till fördel för deras söner/döttrar att bo kvar i föräldrahemmet. Vad man däremot saknade var sysselsättning under

dagtid, för att som föräldrar få avlösning under del av dagen, men

också för att deras utvecklingsstörda anhöriga skulle fä tillgång till aktivering under dagtid. Vad som nu benämns dagcenter är en utveckling av denna typ av sysselsättning som föräldrar tog initiativ till under 60-talet. Omsorgslagens fjärde paragraf lyder: För vård av psykiskt utvecklingsstörda skall finnas vårdhem, specialsjukhus, daghem för barn och sysselsättningshem. Lagutskottet ger en något mer precis formulering av syftet med sysselsättningshemmen: Med sysselsättningshem avses en extern inrättning där psykiskt utveck-

lingsstörda över skolâldern kan beredas träning och sysselsättning

under dagtid. Denna mycket allmänna målsättning för verksamheten ledde till en relativt stor tveksamhet inför utformning av innehåll och lokaler. l en dagcenterrapport som år 1974 publicerades av socialstyrelsen, dokumenterades arbetet från en konferens, som syftade till att utveckla och precisera innebörden av sysselsättningshemmet som omsorgsform. För att understryka det delvis förändrade innehållet kallas denna omsorgsform i rapporten för dagcenter. Termen dagcenter har därefter allmänt accepterats. Den omfattar verksamhet såväl fristående som anknuten till vårdhem.

Följande citat ur dagcenterrrapporten uttrycker syftet: Avsik-

ten med verksamheten vid dagcenter är att den utvecklingsstörde skall ges en allsidig träning i olika funktioner så att han eller hon kan klara sig själv i så stor utsträckning som möjligt. Som medel för att åstadkomma den mer målinriktade habilitering som förespräkas i dagcenterrapporten -74 föreslås att varierande typer av verksamhet skall erbjudas omsorgstagarna vid

dagcenter. l rapporten ges också exempel på lokaldisposition,

personaldimensionering samt former för samordning och arbete

274 Särskilda omsorger om vuxna

inom dagcentret. Rapporten har i stor utsträckning som

fungerat ett planeringsinstrument och därmed präglat utformningen av de

dagcenter som byggts. Socialstyrelsen har senare givit ut en ny rapport (1979) om dagcenter i serien Socialstyrelsen redovisar. Av de ca 12 000 vuxna utvecklingsstörda som ett enligt statistiskt material från socialstyrelsen deltog i dagcenterverksamhet i november 1980 fanns ca 7 000 vid fristående dagcenter fördelade på 200 enheter. De övriga deltog i dagverksamhet vid vårdhem. Ca 4000 utvecklingsstörda i åldern 21-65 är saknar fortfarande dagverksamhet. Dagcenter varier i storlek från 10 till 65-70 platser. De stora dagcentren planerades huvudsakligen i mitten av 70-talet. Den varierande storleken beror främst på att spridningen till olika kommuner i ett landstingsomräde ger olika Senare har

underlag.

man också funnit att stora dagcenter har svårigheter att smälta in i samhället. Dagcentret har av många vuxna utvecklingsstörda och deras anhöriga upplevts som den mest angelägna omsorgsformen. Det

har givit vuxna utvecklingsstörda, även de som tidigare inte fått undervisning och ofta saknat kontakter utanför den egna familjen,

möjlighet till en vuxentillvaro. Spridningen har också inneburit att många har kunnat stanna i den egna kommunen. Etableringen av dagcenter är ett viktigt steg på vägen från en institutionellt dominerad vårdorganisation till en omsorgsorganisa-

tion präglad av normalisering och integrering.

Utvärdering av verksamheten

Projektet Mental Retardation, MR, Uppsala, har i sin utvärdering av öppna omsorgsformer även granskat dagcenten/erksamheten i

landet och redovisat och (Kent utvecklingstendenser problem.

Ericsson: Dagcenterverksamhet för psykiskt utvecklingsstörda.

Normativ modell, beskrivning och utvärdering av dagcenterverksamhet 1980 i Evaluering av öppna omsorger.)

Vi som framkommit

återger synpunkter vid utvärderingen. Den

omfattar endast fristående dagcenter. Dagcenterverksamheten har utvecklats olika i skilda delar av landet. Skillnader finns också inom enskilda landstingsområden. Det finns dagcenter som sökt ta till vara miljöer och verksamheter i det omgivande samhället medan andra isolerat sig i sina dagcen-

terlokaler. Orsaken till denna utveckling hänförs delvis till en oklar målsättning för arbetet.

Det generellt positiva som dagcenter inneburit för de utvecklingsstörda är bl. a. att

Särskilda omsorger om vuxna 275

El de har erbjudits skild från bostaden och en daglig verksamhet därmed närmat sig mera normala vardagsmönster och livsvillkor El de har fått lokaler av numera relativt god standard där de kan vistas under dagtid El de har fått möjlighet till kontakt med andra personalgrupper än vårdpersonal D de har kommit i kontakt med samhället pä ett mera påtagligt sätt än tidigare att dagcentren lokaliserats till delar av genom samhället där annan daglig verksamhet finns.

visar också Framför allt betonas Men MR:s utvärdering på problem.

risken för utvecklingsstördas isolering inom de egna dagcenterlokalerna och därmed minskade krav på deras deltagande i det

omgivande samhället.

Kontakter förekommer med det omgivande samhället för kommersiell service, personlig omvårdnad, sjukvård, idrott och motion samt vid planerad social träning. Dessa utåtriktade kontakter

omfattar inte alla utvecklingsstörda på dagcenter. Den övervägan-

de delen av dagverksamheten bedrivs sålunda inom dagcentrets lokaler. Endast i begränsad omfattning ges möjlighet till deltagande

i samhällets aktiviteter för icke handikappade. Det innebär enligt

MR att dagcentren ibland upplevs som segregerade arbetsplatser

för i stället för ett första steg ut i samhället.

utvecklingsstörda

MR beskriver i huvudsak tvâ verksamhetsmodeller vid dagcen-

ter, dels en verksamhetsorienterad, dels en grupporienterad.

Den verksamhetsorienterade modellen innebär att utvecklings-

störda till aktivitet och möter olika personal och

går från aktivitet grupper under sin dag eller vecka.

Den grupporienterade modellen innebär att den utvecklingsstör-

de tillhör som i stort åt i olika aktiviteter eller en grupp följs tillsammans utvecklar ett dagsprogram.

De vanligaste förekommande inslagen i dagcenterverksamheten

är för arbete, social träning, ADL-träning, vuxenun-

arbete/träning

dervisning, skapande verksamhet och motorisk träning.

för arbete-produktion sker mestadels i form av legotill-

Träning verkning. Det har ibland resulterat i ett närmande till industrin på orten och i enstaka fall att arbetet bedrivs inom via pryoverksamhet industrins lokaler. Det har inte i någon större utsträckning inneburit att omsorgsverksamheten ställt krav på att arbete för utvecklings-

stördas anordnas inom ortens näringsliv eller genom

räkning arbetsförmedlingen. Vid dagcentren saknas i stort arbetsuppgifter som riktar sig mot service och den offentliga sektorn, exempelvis kontor, förvaltning,

vård. Likaså saknas nästan helt utearbete i lantbruk, trädgårdar

276 Särskilda omsorger om vuxna

eller parker. Iden övriga verksamheten med AD L-träning, social m. m. träning har man i större utsträckning utnyttjat de möjligheter som finns på orten i fråga om miljöer, lokaler eller personkontakter. Men inte fullt ut. Ett organiserat och systematiserat samarbete med föräldrarna förekommer bara sporadiskt. Däremot förekommer många informella kontakter mellan dagcenter och anhöriga. De utvecklingsstördas möjligheter att påverka dagcenterverksamhetens innehåll och utformning är mycket Storbegränsade. möten och konferensdagar förekommer på några håll. Dagcentren har en förhållandevis stor frihet att utforma sin verksamhet gentemot den centrala administrationen inom landstinget. Men det har bl. a. inneburit att ett stöd till dagcentren från kuratorer och psykologer m. fl. inte fått den som kunde

omfattning

behövas under ett uppbyggnadsskede. Samarbete med övrig omsorgspersonal t. ex. boendepersonal sker mest informellt men också vid där

habiliteringskonferenser sådana finns. Annan gemensam planering med boendepersonal eller annan dagcenterpersonal inom landstingsområdet är relativt

ovanlig och spelar vanligtvis ingen särskild roll i planeringsarbetet.

Avslutningsvis kan sägas att MR-gruppens utvärdering i huvud-

sak omfattar åren 1975-1979.

Nya arbetsformer S/VUS Under de senaste åren har stiftelsen ALA i samarbete med några dagcenter utarbetat en gruppdynamisk metod under namnet

SIVUS, uttytt Social Individ via Utveckling i Samverkan.

Det övergripande målet för SlVUS-metoden är att varje

människa skall få förutsättningar att utvecklas till en själv-

ständig individ i stimulerande och utvecklande samspel med sina medmänniskor. SlVUS-metoden riktar därför huvudintresset mot två frågor, nämligen El Hur kan enskilda individer i en grupp med hjälp av sina kamrater utvecklas till personer med både

självständighet och samarbetsförmåga?

El Hur fungerar vuxna förståndshandikappade tillsammans med sina kamrater i grupp?

l SIVUS-arbetet vill vi visa på fördelarna med att man arbetar i en grupp, som bygger på demokratiska och principer

Särskilda omsorger om vuxna 277

där verksamheten är förankrad i deltagarnas behov och intresse. Gruppverksamhet av denna art kan stödja individens utveckling - både individuellt och som social varelse. Vi vill med detta ge den förståndshandikappade förutsättningar att finna och utveckla sig själv och därigenom själv förändra sin livssituation. Det har han förutsättningar till som självständig individ i samspel med sina medmänniskor. Viktigt i SlVUS-arbetet är därför att stödja de förståndshandikappades E] självständighet E] självförtroende

El samhörighetskänsla!”

SIVUS liksom andra gruppdynamiska metoder bygger pä en grupporienterad modell med i huvudsak heterogena grupper beträffande handikapp och utvecklingsnivä. Den verksamhetsorienterade modellen präglar dagcenterverksamheten under stora delar av 70-talet. Personalens uppgift var då att vara expert på olika aktiviteter. Arbetsledaren var exempelvis

expert på olika former av legotillverkning medan arbetsterapeuten

behärskade ADL-träning och textil verksamhet. En övergång till grupporienterad arbetsmodell innebär att de

specifika yrkesrollerna suddas ut och gruppledarfunktionen blir den väsentligaste. Det har ibland inneburit svåra omställningar för

dagcenterpersonalen och också förvecklingar i fackligt avseende.

Externa arbetsgrupper På vissa håll i landet pågår försök med externa arbetsstationer och s. k. satelliter till dagcenter. En arbetssituation innebär att en grupp utvecklingsstörda med

personal från dagcenter utför arbete inom en industri tillsammans

med icke handikappade. Övriga aktiviteter som gruppen behöver

sker vid basdagcentret och i andra miljöer ute i samhället.

En s. k. satellit innebär att en grupp utvecklingsstörda tillsammans med personal flyttat från dagcenterbyggnaden till en mindre

lokal. De tillverkar där en viss produkt som de också försäljer. En del av gruppens verksamheter kan förläggas till basdagcenter och andra miljöer i samhället.

1 Gememkap Sam ÖVERVÅGANDEN OCH FÖRSLAG arbete, Utveckling. Den dagcentermodell som vi här föreslår är en breddning och Valujo, Malmström fördjupning av den utveckling som dagcenterverksamheten befin- 1979.

278 Särskilda omsorger om vuxna

ner sig i på många håll i landet. Vi vill genom våra förslag förstärka denna utveckling och närma de handikappade till samhället både i grupp och individuellt.

Riskerna för segregation måste undvikas Den ökade integreringen av handikappade i samhället har framför allt skett i skola, i boende och delvis i fritid, däremot mött stora svårigheter inom arbetsmarknaden. Det innebär att många handikappade står utanför produktionen och saknar en arbetsroll kanske det mest centrala i människors liv. Den dagcenterverksamhet som utvecklats under 70-talet betraktas ofta av det övriga samhället som utvecklingsstördas arbetsplats. Denna inställning har också präglat dagcenterpersonalen, de utvecklingsstörda själva och deras anhöriga. Det har fått till följd att få ställt krav på arbete för utvecklingsstörda. Den generella pensioneringen har också bidragit till detta. Vi anser det att poängtera

nödvändigt dagcenter som omsorgs-

form och därmed en plusresurs för att den handikappade skall kunna bevaka sin rätt och utveckla sin

arbetsförmåga.

Kravet på rätten till arbete för handikappade måste kraftigt

understrykas. Dagcenterplacering får inte hindra rätten till arbete

utan kan vara en utgångspunkt för och en sluss ut till öppna marknaden eller till skyddat arbete. Dagcentret måste därför arbeta aktivt för en fördjupad kontakt med arbetslivet på orten och därmed också med det omgivande samhället.

Mål - grundläggande principer Rätt till samhällsdeltagande Vi anser att dagcenterverksamheten skall utformas så att den ger förutsättningar för handikappade att delta i arbetslivet, andra aktiviteter och sociala situationer som finns i samhället. Verksamheten skall syfta till att förbättra handikappades förmåga att klara av de krav som ställs i samhället, och förändra de sociala miljöer och verksamheter som finns i det omgivande samhället och som kan utgöra hinder för samhällsdeltagande. För att åstadkomma detta vill vi inte se dagcenter som enbart en lokal, där personal och handikappade samlas kring verksamheten, utan mer som en organisation där man för sin verksamhet även utnyttjar lokaler, miljöer och sociala situationer i samhället. Ett friare val av lokaler ökar möjligheterna för handikappade att arbeta och ta del av annan verksamhet i små grupper tillsammans med

eller nära andra samhällsmedborgare.

1981:26 Särskilda omsorger om vuxna 279 SOU

Med denna av verksamheten blir den särskilda utformning i en kommun eller kommundel en bas för

dagcenterorganisationen

samordnande funktion, personalstöd och reträttmöjligheter för ute i samhället. Den mäste också finnas för de dagcentergrupper verksamheter eller grupper som inte kan finna anknytning till andra lokaler på orten. Den blir vidare en samlingspunkt för det gemensamma arbete som mäste ske från den handikappades och sida för att bevaka handikappades rättigheter och personalens

påverka det omgivande samhället.

med de grupper utanför som det ansvararför, får inte Dagcentret, vara stort, dâ det motverkar handikappades möjligheter att känna samhörighet och tillsammans agera offensivt.

Rätt till omsorger pâ hemorten

Vi anser att i likhet med andra omsorger

dagcenterverksamheten

sä att den handikappade fâr del av verksamheten pä skall planeras hemorten, dvs. inom den egna kommunen eller pä lämpligt dagligt

pendelavständ.

när grupphem utvecklas och En sådan utveckling blir naturlig för bosättning pâ hemorten ökar. förutsättningarna

En första förutsättning för en integrerad omsorgsorganisation

är att den handikappade har rätt

som syftar till samhällsdeltagande,

han behöver Han skall inte att få de omsorger på sin hemort. behöva hemifrån, från anhöriga och från de miljöer som han flytta behärskar, för att fâ del av det stöd som han behöver. innebär inte att Detta krav på omsorger pä hemorten naturligtvis att bo kvar utan är personen skall ha skyldighet på sin hemort snarare en förutsättning för valfrihet. För de personer som skrivits skall detta krav innebära en möjlighet till bostad och in på vårdhem

dagcenter på hemorten i stället för på värdinstitution.

Rätt till dagverksamhet för alla

Vi anser att pä en ort skall omfatta och

dagcenterverksamheten

planeras för alla inom vår utrednings personkrets. Denna rätt är inte en realitet i dag. Barndomspsykotiska vuxna finns endast till viss del i i huvudsak vid vårdhem-

dagverksamhet, men. för utvecklingsstörda har enligt Dagcenterverksamheten

statistik varierande utbyggnad i landet - från

tillgänglig mycket

66 % till 33 % av alla vuxna inom gruppen.

nämnt saknar ca 4 000 vuxna utvecklingsstörda

Som vi tidigare trots omsorgslagens bestämmelser. De kan i stort

dagverksamhet

delas in i tre grupper:

280 Särskilda omsorger om vuxna

A. Gravt utvecklingsstörda på vårdhem och specialsjukhus saknar

daglig verksamhet bl. a. på grund av brist på personal, lokaler

och kunskaper om dessa och be-

personers förutsättningar

hov. B. Gravt

utvecklingsstörda hemmaboende får ibland hemmavård

men saknar daglig verksamhet utanför hemmet, bl. a. på grund av att dagcenter inte kan erbjuda dem meningsfull verksamhet. C. Svårt och måttligt utvecklingsstörda hemmaboende saknar

daglig verksamhet oftast

på grund av att dagcenter ligger för

långt från hemorten, eller att de själva och deras anhöriga ännu

inte accepterat dagcenter som omsorgsform.

Alla dessa som

i dag saknar daglig verksamhet liksom de som

omfattas av den vidgade personkretsen - som vi uppskattat till 2 OOO personer - mäste få samma rätt som andra till

dagcenter-

verksamhet. De måste då också omfattas av den

dagcenterorga-

nisation som finns eller planeras inom deras hemkommun.

Långvarig praktik pä öppna marknaden

Under senare år har enskilda som en del av

utvecklingsstörda, dagcenterverksamheten, fått praktik på den öppna marknaden. Praktikperioderna är långa och kan sträcka sig över år. åtskilliga

Eftersom praktiken är ett led i en planerad

dagverksamhet utgår vanligtvis habiliteringsersättning.

Vi anser att denna form av måste

utplaceringar utvecklas bl. a.

genom medverkan av arbetsanpassare och syokonsulenter. Det är

viktigt att placeringar sker i samarbete

med de fackliga representanterna på arbetsplatsen och att den enskilde fär stöd av

anpassningsgruppen om sådan finns.

Länsarbetsnämnden kan bevilja bidrag till speciella arbetstekniska hjälpmedel och särskilda

anordningar pä arbetsplatsen för

bl. a. pryo eller praktikanställda. Vi föreslår att dessa skall

bidrag

kunna utgå om det krävs för att en enskild skall kunna sysselsättas på en arbetsplats, trots att han/hon inte är formellt anställd utan

endast har långvarig praktik med habiliteringsersättning.

Utflyttade arbetsgrupper

För dagcenterverksamheten mäste det bli lika att handinaturligt kappade har sin arbetsdag utanför förlagd dagcenterbasen till lokaler/miljöer där andra utför arbete som att de använder samma

bussar, affärer m. m. l stället för att legoarbeten utförs pä dagcent-

ret bör dessa förläggas till industrin. Trädgârdsarbete kan bedrivas

Särskilda omsorger om vuxna 281

vid en handelsträdgård, parkarbete hos kommunens parkförvaltning etc. Service vid barnstugor och ålderdomshem och vid landstingens inrättningar kan komma ifråga. De försök med arbetsgrupper som vi nämnt tidigare visar på en framkomlig väg. Många svårigheter måste dock övervinnas: Osäkerhet hos -- ledningspersonal - dagcenterpersonal och förtroendevalda - och deras handikappade anhöriga arbetsgivare (privata och offentliga) -fackliga organisationer Problem med - arbetslokaler hygienutrymmen omklädningsrum - mâltidslokaler transporter -

ansvarsfrågor/försäkringsfrågor

För att dessa svårigheter skall kunna öven/innas krävs ett målmedvetet arbete av dagcenterverksamheten på en ort eller inom ett landstingsomräde. Men också ett riktat samhällsstöd med arbetsmarknadspolitiska åtgärder erfordras.

De fackliga organisationerna kan exempelvis genom anpass-

ningsgrupperna göra betydande insatser genom att aktivt bidra vid planering och genomförande av arbetsgruppernas deltagande på arbetsplatsen. Det gäller såväl anpassning av arbetsuppgifter som social samvaro och information om fackligt arbete. De handikappade, som i grupp med egen personal utför arbete på en arbetsplats, anses inte som anställda där. Däremot omfattas de av arbetsmiljölagen (AM L). Det är därför viktigt att arbetsplatsens

skyddsombud kommer in tidigt i planeringen.

Vissa arbetsgrupper eller enskilda personer i gruppen kan behöva speciella arbetstekniska hjälpmedel eller särskilda anordningar på arbetsplatsen. Sådana bidrag kan beviljas av länsarbetsnämnden i vissa fall, dock inte till deltagare i arbetsgrupp. Vi föreslår att handikappade i arbetsgrupperna likställs med praktikanter trots att de inte formellt är praktikanställda. Vi föreslår också att bidrag kan utgå för speciella arbetstekniska hjälpmedel och/eller särskilda anordningar på arbetsplatsen, där så krävs för att arbetsgruppen skall kunna sysselsättas på arbetsplatsen. En gemensam planering måste ske mellan huvudmannen för dagcen-

ter och arbetsförmedlingen/länsarbetsnämnden.

Det är av naturliga skäl svårt att bedöma omfattningen av dessa ekonomiska åtgärder, då antalet utflyttade arbetsgrupper f. n. är litet och ökningen är beroende av lokala förhållanden. Vi vill därför

282 Särskilda omsorger om vuxna

föreslå att bidragen får utgå under en försöksperiod, i första hand tre är. Ansvars- och försäkringsfrågorna bör redas ut lokalt innan gruppen börjar sitt arbete. Landstingsförbundet har i RS-skrivelse

146/80 meddelat att en ny försäkringsklausul/ansvarsklausul

kopplats till den vanliga kommunförsäkringen. Den rör villkor för

ansvarsförsäkring gällande personer inom psykiatrisk vård eller

omsorgsvård och där ingår också dagcenter eller liknande. Den enskilde arbetsgivarens ansvar gentemot gruppen och dess medlemmar bör också klarläggas innan verksamheten startar, bl. a. för att undvika framtida tolkningstvister. Arbetsgrupper kan också bildas utanför dagcentret för tillverkning och försäljning av t. ex. textilier, träleksaker, bröd eller tillsammans med hantverkare för cykelreparationer, skomakeri, sadelmakeri m. m.

De handikappades arbetskapacitet får inte bli avgörande. lndi-

videns och gruppens behov av olika miljöer och sociala funktioner mäste vara styrande.

De utflyttade arbetsgrupperna är en del av dagcenterverksam-

heten på orten. Ersättningen till deltagarna bör lösas på samma sätt

som för övriga som deltar i dagcenterverksamhet.

Etablerandet av arbetsgrupper på arbetsplatser eller i särskilda lokaler får inte innebära att grupperna isoleras eller att trycket på arbetsmarknaden för att anställa enskilda handikappade minskas.

Omsorgsverksamheten bör, t. ex. genom de tidigare beskrivna

arbetsanpassarna, tillsammans med Iänsarbetsnämnden kartlägga de arbetsplatser inom stat, landsting, kommun och privata företag som kan vara lämpliga för arbetsgrupper.

Dagcenter en del i ortens liv lnom dagcentret kan också lokaler erbjudas till andra verksamheter. Dels kan lokala förmågor inom musik, måleri, skapande dramatik m. m. knytas till verksamheten i större utsträckning. Dels kan hantverkare, småindustri eller del av industriproduktion och studieförbundens verksamhet för allmänheten erbjudas lokaler inom dagcentret - allt med syfte att låta dagcentret bli en naturlig del i ortens liv. Genom att nyttja lokaler, miljöer och sociala situationer för icke-handikappade inom kommunen eller kommundelen tror vi att

man delvis kan underlätta för de personer som i dag saknar daglig

verksamhet att komma in i dagcenterverksamheten på hemorten. Det dagcenter vi beskrivit här är mer en beskrivning av en organisation än ett hus eller lokal. Denna organisation måste växa

Särskilda omsorger om vuxna 283

fram genom ett metodiskt arbete av dagcenterpersonal och handikappade tillsammans med övrig omsorgsverksamhet och anhöriga.

Innehåll dagcentermetodik Dagcentret är en av de organisationer i samhället som har till uppgift att förmedla socialt stöd, omvårdnad och omsorger i övrigt som är anpassade efter handikappades behov. De verksamheter som förekommer i dagcenter måste vara meningsfulla och ge möjligheter till träning av färdigheter, erfarenheter av miljöer för arbete och fritid, kunskaper om samhället och den egna personen. Verksamheten där måste också ge möjlighet till arbetsträning genom produktivt arbete. Detta blir sammanlagt en etapp på väg in i samhällsgemenskapen. l utvärderingen av dagcenterverksamheten beskrivs två arbets-

sätt inom dagcenter, ett verksamhetsorienterat och grupporiente-

rat. Den dagcentermodell som vi utgår från bygger på ett gruppinriktat arbetssätt där man arbetar tillsammans i fasta grupper och följs åt mellan verksamheterna. Det ger förutsättningar för att gruppmedlemmarna stöder varandra och att de pä så sätt tillsammans når en självständighet som de inte skulle kunna få uppleva som enskilda personer. Det ger också förutsättningar för gruppledarna att lära känna gruppens medlemmar och därmed fä möjlighet att arbeta långsiktigt med de krav som samhället ställer på den handikappade och de krav som gruppen ställer på det omgivande samhället. De som i dag saknar verksamhet, nämligen gravt utvecklingsstörda, barndomspsykotiska vuxna och vissa flerhandikappade, kan alla idag, med den modell vi föreslagit, inlemmas i dagcenterverksamheten. Innehåll och metod får då utvecklas och anpassas efter deras behov och allt eftersom erfarenheter vinns. Vad gäller de f/erhand/kappade har vi i värt delbetänkande, SOU 1980:16, poängterat att det är viktigt att se konsekvenserna hur flera skador samverkar. Det är därför nödvändigt att fånga in kunskaper från många olika häll. Dagcentret måste därför finna vägar för detta. Den flerhandikappsberedning som vi föreslagit skall dä kunna bli ett stöd för dagcenterverksamheten i särskilt komplicerade situationer. Vissa av de barndomspsykotiska vuxna får del av dagaktiviteter men kunskaperna om deras behov och den särskilda problematik deras handikapp ger kräver utvecklingsarbete och forskning. Den läkepedagogiska verksamheten har under många är inriktats också på vuxnas situation. Det är viktigt att läkepedagogernas kunskaper

284 Särskilda omsorger om vuxna

och metoder kommer dagcentren till del. Det kan ske dels genom samarbete med de institut som finns, dels genom att knyta Iäkepedagogiskt utbildad personal till dagcenterverksamheten. Många av de arbetssätt som läkepedagogiken utvecklat har också visat sig värdefulla för utvecklingsstörda. De utbildningsinsatser som vi beskrivit i avsnittet om barndomspsykotiska vuxna kommer att vara nödvändiga för att dagcenterverksamheten skall bli meningsfull för dessa personer. De gravt utvecklingsstörda vuxna bori huvudsak vid vårdhem och bara i liten omfattning i det egna hemmet. Trots att de bor på vårdhem och är väl kända inom omsorgsverksamheten saknar de ofta daglig verksamhet utanför sin bostad. Gunnar Kylén har i sitt forskningsarbete kartlagt de gravt utvecklingsstördas situation i ett landstingsområde och funnit att utvecklingsstörningen ofta, bl. a. på grund av lång anstaltsvistelse, kompliceras av andra störningar och skador. För dessa personer är det viktigt att få hjälp av personal som har lärt sig att tolka deras signaler och som kan ge dem möjlighet att påverka sin närliggande omgivning. Ett utvecklingsarbete pågår vid vissa vårdhem i landet och olika personalgrupper har under det senaste året ägnat konferens- och

utbildningsdagar åt att tränga in i problematiken kring gravt

utvecklingsstördas dagverksamhet och totala livssituation. De försök som gett positiva resultat har byggt på kontinuitet i personalstöd och upplevelser av konkreta situationer. En person har följt den utvecklingsstörde med början i bostaden, aktivering utanför bostaden, i naturen, det omgivande samhället, i gruppaktiviteter och avslutat dagen i bostaden. Aktiviteterna bygger på den utvecklingsstördes behov och tolkning av hans signaler och innebär en rad enkla och ibland okonventionella verksamheter. Det väsentliga har varit att ge den utvecklingsstörde en upplevelse av sin egen person och möjlighet att påverka omgivningen i positiv bemärkelse. De resultat som uppnåtts i små försök måste leda till ett omfattande utvecklings- och forskningsarbete och bör inspirera dagcentren i ett landstingsområde till metodutveckling och kunskapsfördjupning. Sådant utvecklingsarbete behövs också med tanke på barndomspsykotiska vuxna och andra inom vår vidgade personkrets. Detta är väsentligt av många orsaker. De gravt utvecklingsstörda ungdomarna som genomgått verksamhetsträning och också deras anhöriga kommer att ställa krav på meningsfull dagverksamhet utanför hemmet. Kontaktpersoner, personal och andra företrädare för gravt utvecklingsstörda vuxna har också anledning att kräva rätt till dagaktiviteter utanför bostaden för dem. Den avveckling av specialsjukhus och vårdhem som vi förordar

Särskilda omsorger om vuxna 285

kommer att understryka dessa krav. De gravt utvecklingsstörda mår, som andra, bättre av en meningsfull dagaktivitet. Vi kommer att finna resurser hos dem liksom vi under 60- och 70-talen upptäckte resurser hos måttligt och svårt utvecklingsstörda. Det år också viktigt att komma till rätta med de beteendeproblem som leder till så många bekymmer både för den gravt utvecklingsstörde och hans omgivning. De positiva resultat som nåtts har byggt på individuellt personalstöd under dagtid. Vi anser därför att en personlig assistent åren av grundförutsättningarna för meningsfull dagcenterverksamhet för gravt utvecklingsstörda och i många fall också för barndomspsykotiska vuxna. Denna personal bör ha ett nära samarbete med personal i bostaden eller anhöriga om den handikappade bor hemma. Särskilt under introduktionen men även senare kan det ibland bli nödvändigt att förlägga viss verksamhet till bostaden/ hemmet. Omfattningen av det individuella personalstödet och hur länge det måste användas kommer att bli beroende av den enskildes utvecklingsnivâ, tillkommande störningar eller skador och i vad mån man lyckas begränsa effekten av dessa störningar och skador. Den blir också beroende av kontinuitet i personalstödet och gruppens sammansättning. Vi har tidigare framhållit att vi förordar ett gruppinriktat arbetssätt vid dagcentren. Vi menar att det gruppinriktade arbetsssättet med fasta heterogena grupper f. n. är det som bäst svarar mot det syfte som vi formulerat för dagcenterverksamheten. Detta arbetssätt är också till klar fördel för de grupper som i stort sett ännu står utanför dagcenterverksamheten.

Medinflytande/samverkan

Dagcenterverksamheten är en omsorgsform som tillkommit för att ge vuxna handikappade, som saknar annan sysselsättning, en

daglig verksamhet med ett samhällsdeltagande som mål. Vi anser

det då viktigt att handikappade själva och deras förespråkare kontaktpersoner eller anhöriga -får en reell möjlighet till inflytande över verksamheten. Mera generellt behandlas de handikappades medinflytande i kapitel 7. För att driva dagcentret så att verksamheten uppfyller de mål som formulerats krävs diskussioner, samarbete och konferenser av flera slag. Det är särskilt två typer av konferenser som är viktiga och där den handikappade eller hans förespråkare måste delta. Den handikappade som själv deltar måste få avgöra om han vill ha sin kontaktperson eller någon anhörig med.

286 Särskilda omsorger om vuxna

Den ena konferensen syftar till att lära känna den enskilda personens situation, behov och önskemål beträffande innehållet i den dagliga verksamheten. Denna typ av konferens, hab///ter/ngskonferens, mäste finnas som grund för planering av den enskildes dagliga verksamhet. Den skall också vara en garanti för att dagcenterverksamheten får ett innehåll som bidrar till en förändrad livssituation för honom/henne. Den andra typen av konferens knyter an till att dagcenter också har sociala uppgifter. Syftet bör vara att samla personal, handikap-

pade och deras förespråkare/kontaktpersoner och anhöriga för att

identifiera de hinder som den handikappade möter på orten och tillsammans planera sådana verksamheter som bidrar till att undanröja dem. Genom att samla kontaktpersoner och anhöriga till sådana p/aner/ngsdiskuss/oner vidgas erfarenheter och kunskaper om ortens förutsättningar och möjligheterna att undanröja hindren ökar SIVUS-metoden är ett sätt att demokratisera dagcenterverksamheten och lyfta fram den vuxne handikappade som en person att räkna med. Den handikappades vuxenroll och frigörelse från föräldrar och syskon är några huvudpunkter i denna process. Kring

dessa frågor liksom i planering och genomförande av dagcenter-

verksamheten mäste dagcenterpersonal och handikappade få ökat stöd av framför allt kurator och psykolog.

Samarbete med övrig omsorgspersonal Dagcenterverksamheten utgör en del av omsorgerna för vuxna handikappade och har en naturlig anknytning till skola-bostadfritid. Den övergripande målsättningen om normalisering och integrering (för normala vardagsmönster och livsvillkor) måste vara gemensam för alla delar av omsorgsverksamheten.

Skola Med utvidgad personkrets och enligt vårt förslag primärkommunalt

huvudmannaskap även för utvecklingsstördas gymnasieskola

kommer behovet av formaliserade kontakter mellan skola och dagcenterverksamhet att öka. Syokonsulenterna blir här naturliga samarbetspartners för dagcenter. Men också lärarpersonal måste fä ingående kunskaper om dagcenterverksamhetens syfte och resurser. Redan när eleverna börjar gymnasieskolan - särskilt gäller detta linjerna för yrkesträning och verksamhetsträning - bör en gemensam planering starta beträffande de ungdomar som beräknas behöva fortsatt stöd efter avslutad skolgång. Där bör vuxenverk-

Särskilda omsorger om vuxna 287

samhetens kurator eller psykolog delta liksom arbetsanpassaren.

Boende - fritid

kan inte arbeta isolerat från den handikappades bo-

Dagcenter stadssituation. Motivet till detta ligger i dagcenterverksamhetens

med förberedelser för ett mera personligt boende, till inriktning sociala kontakter och samhällsengagemeng under fritid. Genom att också fritidens innehåll påverkas av var, hur och med vem man bor får boendets karaktär konsekvenser för dagcentrets innehåll. Samarbetet mellan dagcenter och bostad finns pä två nivåer

El den individuella El den organisatoriska. På den individuella nivån betyder det att planeringen av den enskildes dagliga verksamhet kräver att man tar ställning till hans behov i bostaden. Den planeringen måste då göras -förutom med den handikappade själv - med boendepersonalen och föräldrarna eller andra anhöriga om han bor hemma. Detta samarbete mellan bostad och dagcenter får naturligtvis inte utvecklas till att bli kontrollerande eller övervakande för den enskilde. Den organisatoriska nivån sammanhänger med att både dagcenter och boende som delar av omsorgsorganisationen har gemensamma övergripande mål. Bostad-dagcenter-fritid kompletterar varandra och har olika uppgifter för att förverkliga det gemen-

samma målet. Detta kräver att den målsättningsdiskussion, som

varje enhet behöver för att bestämma sitt bidrag i omsorgsverksamheten, mäste ske i samarbete mellan dagcenter-bostad-fritid. Om man formulerar sin målsättning skild från varandra riskerar man att få ett motstridigt innehåll som kan skapa förvirring och försvåra den dagliga tillvaron för den enskilde. Samarbete på dessa två nivåer - den individuella och den

organisatoriska - bör formaliseras genom regelbunden konferens-

verksamhet.

Föräldrar anhöriga Skillnader i uppfattning mellan dagcenter och föräldrar rörande individuella och organisatoriska mål förekommer. Det är viktigt, även om det kan vara både svårt och krävande, att arbeta med denna relation om man vill förändra, den handikappades hela situation. Målet bör vara att skapa goda förutsättningar för den handikappades frigörelse som vuxen. Dagcentret måste ta sin naturliga del av ansvaret för arbetet med

288 Särskilda omsorger om vuxna

anhöriggruppen. Många av de svårigheter man upplever kan

förklaras av att föräldrar/anhöriga inte tidigare fått det stöd från

samhällets sida som de behövt och inte heller haft möjlighet att påverka omsorgernas innehåll och omfattning.

Som vi tidigare påpekat kan föräldrar/anhöriga ha viktiga bidrag

för att skapa ett samhällsdeltagande. Bland dem finns kvinnor och män med erfarenhet av och med kännedom om förhållanden på orten, som dagcentret måste ta till vara. En formalisering av samarbetet med föräldrar och anhöriga bör ske bl. a. i habiliteringskonferenser och planeringsdiskussioner.

Distriktslag Dagcentret behöver också samarbete med och stöd av de distriktslag som byggs upp inom omsorgsverksamheten. Kurator, psykolog, sjukgymnast och arbetsanpassare bör delta både på individuell och organisatorisk nivå. På individuell nivå bör distriktslaget eller delar av det bidra med erfarenheter och kunskaper som är väsentliga för den enskilde handikappades utveckling och planeringen av hans dagliga verksamhet. Distriktslaget har också kännedom om personer, hemmaboende eller på vårdhem på annat håll, vilka ännu inte fått del av dagcenterverksamheten på orten. Kurator och psykolog måste också stödja dagcenterpersonalen i föräldraarbetet. På den organisatoriska nivån är det väsentligt att distriktslaget

deltar i de planerings- och målsättningsdiskussioner som måste

finnas för att driva dagcenterverksamheten. l olika former av metodutveckling både individuellt och socialt måste dagcentret samarbeta med distriktslaget. Inom varje omsorgsdistrikt bör bildas metodgrupper med representanter från handikappade, dagcenterpersonal, boendepersonal, anhöriga och distriktslag. Ett ökat samhällsdeltagande kommer att kräva metodik att arbeta med sociala frågor i betydligt större utsträckning än hittills. Metodutveckling och forskning kommer att krävas för att dagcenterverksamheten skall kunna nå de mål vi formulerat.

Central nivå - omsorgskansli Omsorgsverksamheten i landstinget och därmed dagcenterverksamheten behöver en gemensam målsättning. Det är därför viktigt att det finns naturliga samarbetskanaler mellan lokal och central nivå. Långtidsplanering och kvalitetsutveckling mäste ske i samspel. Dessutom har dagcentret behov av stöd och råd i särskilt komplicerade behandlingssituationer.

Särskilda omsorger om vuxna 289

Centralt mäste man också avgöra vilka personer som skall få del av landstingets omsorger för vuxna handikappade. Dagcentret behöver även stöd av ekonomisk och administrativ personal i den centrala förvaltningen för att få möjlighet att fungera mera självständigt. Det är också viktigt att det pä central nivå finns en metodutveck- Iingsgrupp som kan samla in, sprida och eventuellt vidareutveckla de lokala gruppernas resultat och initiera forskning där det behövs. Gruppen bör också arbeta för att forskningsresultat återförs till fältet. l metodutvecklingen bör socialstyrelsen kunna bidra med resultat samlade från hela landet.

Samarbete med samhället i övrigt

Dagcenterverksamhetens syfte innebär ett omfattande samarbete

med arbetsliv, organisationer och verksamheter i övrigt för icke handikappade på en ort. Dagcenterverksamheten är en plusresurs för de handikappade som inte kan få arbete och sysselsättning på annat sätt. Dagcentret måste därför aktivt arbeta för att varje person, som borde lämna dagcenterorganisationen, får arbete pâ öppna marknaden eller i skyddad form. Som vi tidigare påpekat anmäls i dag endast ett fåtal av deltagarna i dagcenterverksamhet till arbetsförmedlingen trots att

många kan klara ett arbete. Dagcenterpersonalen och distriktsla-

gets arbetsanpassare har här ett gemensamt ansvar för att personerna anmäls som arbetssökande. Dagcentret måste tillsammans med arbetsanpassaren förbereda den enskilde för arbetsplacering bl. a. genom praktikplatser eller genom att pä annat sätt ge dem arbetslivserfarenhet. Landsting, primärkommun, stat och privat näringsliv måste ställa sådana platser till förfogande. Genom ett aktivt förberedelsearbete i samarbete med arbetsförmedlingens kontaktperson (som vi föreslagit i avsnittet om arbete) ökar den handikappades möjligheter till anställning eller arbetsvårdande åtgärder. I vad män man kommer att lyckas beror delvis på hur man ser på den handikappades rätt till arbete. l avsnitti om skyddad verksamhet har vi föreslagit ett nära samarbete mellan Samhällsföretag och dagcenter med utbildningsinsatser för personal, praktik- och deltidsanställningar. Alla dessa former är försök till ökad anställning av handikappade inom Samhällsföretagsgruppen och mäste vidareutvecklas. Samarbetet, särskilt på lokalt plan, bör formaliseras för att bli ett verkningsfullt instrument.

290 Särskilda omsorger om vuxna

Dagcenterverksamheten är en plusresurs och handikappade är medborgare i sin kommun. Detta medför att de har rätt till utnyttjande av samhällets service. Dagcenterverksamheten måste därför ställa krav på hälso- och sjukvårdens primärvärdsorganisation liksom tandvårdsorganisa-

tionen och etablera ett regelbundet samarbete för planering av den

sen/ice som handikappade behöver. Detsamma gäller kommunens kultur- och fritidsförvaltningar och deras verksamhet och lokaler.

Ett nära samarbete krävs också med ortens socialförvaltning, då

primärkommunen enligt socialtjänstlagen har det grundläggande sociala ansvaret för alla handikappade i kommunen.

Personal

l personalgruppen på dagcenter finns olika yrkeskategorier representerade. De vanligast förekommande är föreståndare, arbetsterapeut, arbetsledare, vårdare och terapibiträde. Personaltätheten varierar mellan och inom olika landstingsområden. Den är vanligtvis beräknad efter behovet för måttligt utvecklingsstörda och efter en verksamhet koncentrerad till en byggnad. Som vi tidigare sagt kan bristande personella resurser vara en av orsakerna till att gravt utvecklingsstörda och barndomspsykotiska vuxna inte får daglig verksamhet i nuläget. l den arbetsmodell vi föreslagit och som är en konsekvens av målen för omsorgsverksamheten, organiseras dagcentret enligt det gruppinriktade arbetssättet. Personalen knyts främst till enskilda grupper och handikappade för att tillsammans med dem utveckla eller ta del av verksamhet som man finner lämplig. Det är önskvärt att också i fortsättningen knyta olika personalgrupper till dagcenterverksamheten och där också ta till vara personer på orten med speciella yrkeskunskaper som kan vara värdefulla t. ex. hantverkare, konstnärer, musiker. Genom att personal följer med gruppen mellan flera aktiviteter minskar personalfunktionen som expert på vissa verksamheter. Kraven ställs i stället högre på att lära känna handikappade och den problematik som är förknippad med deras samhällsdeltagande. Det kommer att innebära att behovet av utbildning av dagcenterpersonal också fortsättningsvis kommer att vara stort.

ARBETE ÃT ALLA

Med det allmänna målet om arbete åt alla som riktmärke har vi

föreslagit förstärkning av samhällets skyddsnät för handikappade, främst för dem som ingår i vår utrednings personkrets. De åtgärder

Särskilda omsorger om vuxna 291

vi föreslagit för förbättrad arbetsplacering och bättre anpassade former för Iönebidrag, arbetsbiträde m. m. kommer också andra handikappade till del, t. ex. vissa svagbegåvade.

Arbetsförmedlingen/länsarbetsnämnden - Arbetsmarknadsin-

stituten - - - lands- Samhällsföretagsgruppen syokonsulenterna tingets omsorgsverksamhet med dagcenter och arbetsanpassare för vuxna borde i sig utgöra en försäkran om handikappades möjligheter till arbete och daglig verksamhet. Vi har därtill framfört andra konkreta förslag - särskild kontaktperson vid arbetsförmed-

lingen, regelbundna planeringsöverläggningar med Ami, ökade

praktikmöjligheter inom Samhällsföretagsgruppen, arbetsanpassare etc. Vi anser det väsentligt att en ökad samverkan leder till större kunskaper om handikappades situation. Vi vill också poängtera att kunskaper om olika stöd- och bidragsformer för anställning på den reguljära arbetsmarknaden mäste spridas på ett helt annat sätt än för närvarande. De förändringar av stöd- och bidragsformer samt arbetsplace-

ringsåtgärder som vi föreslagit i kombination med samarbetsfor-

mer och ökade kunskaper, anser vi vara instrument som krävs för att förbättra handikappades möjligheter till arbete på öppna marknaden och i skyddat arbete. Vi är medvetna om att den dagcenterorganisation vi föreslagit och som bör etableras av landstingen helst i varje kommun, är en verksamhet som borde komma flera handikappgrupper till del. Vi har dock funnit att direktiven för vår utredning inte ger oss möjligheter att föreslå åtgärder för personer utanför vår personkrets.

6.4 Fritid och kultur

Liksom tidigare i avsnittet om barns och ungdomars fritid har vi

funnit det svårt att här ge någon entydig definition av begreppen

fritid och kultur. Vi nöjer oss med att konstatera att vi avser en rad

företeelser som sport, teater, musik, fritidsstudier och föreningsliv.

Vi vill se tillgängligheten i vid bemärkelse som utgångspunkt för en beskrivning av situationen för handikappade ur vår personkrets. Vi avser både möjlighet att utöva en verksamhet och mottaga intryck t. ex. som åskådare vid en teaterföreställning.

l grunden är det fråga om att dela olika former av gemenskap.

Den statliga kulturpolitiken skall enligt sina mål syfta till detta och utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov. Vi vill emellertid också se till handikappades möjligheter att fä

292 Särskilda omsorger om vuxna

utbyte av sin fritid utanför arrangerade aktiviteter. Det kan för många erbjuda problem. Ibland sammanhänger det med att personlig integritet inte respekteras. l andra fall kan den främsta svårigheten för den handikappade vara att behovet av stöd och träning i att stå emot kommersiella intressen inte beaktas. l handikapputredningens betänkande Kultur åt alla (SOU 1976:20) och i vår rapport om omsorger om psykiskt utvecklings-

störda (Ds S 1978:9) belyses det nära sambandet mellan handi-

kappades övriga levnadsvillkor och deras möjligheter att ta del av ett fritids- och kulturutbud. Insatser för att normalisera bostadsoch arbetsförhållanden, liksom social service återverkar på förutsättningarna för fritidens användning. Därmed har vi också sagt att handikappade ur vår personkrets har mycket olika möjligheter att ta del av fritids- och kulturverksamhet. Ett av* flera hinder för en utveckling är omgivningens brist på kunskaper och förståelse för handikappades situation, vilket vi tidigare berört i olika sammanhang. Det har emellertid visat sig att fritidsaktiviteterärett utmärkt medel att positivt påverka ett sådant

förhållande. Det understryker betydelsen av åtgärder som kan

främja handikappades deltagande.

Bakgrund Fritids- och kulturverksamhet för handikappade inom vår person-

krets har i mycket stor utsträckning vuxit fram i anslutning till

institutioner som vårdhem och psykiatriska sjukhus. Ursprungligen var det främst fråga om punktinsatser i form av s. k. underhållning, ofta genom frivilliga organisationers försorg. Den läkepedagogiska verksamheten för barndomspsykotiska utgjorde ett undantag genom att tidigt betrakta fritids- och kulturaktiviteter som en integrerad del i insatser för den enskildes utveckling. Ett liknande synsätt utvecklades gradvis både inom omsorgerna för utvecklingsstörda (bl. a. genom RFUB:s verksamhet) och inom psykiatrisk och somatisk långvård. Det medförde också att särskild fritidspersonal anställdes. Verksamheten fick en allt större omfattning och lades ofta upp som helårsprogram fören institution. Det harvarit av stor betydelse inte minst för gravt handikappade. Samtidigt har det funnits risker för isolering i förhållande till samhällets utbud. Ibland blev fritidsverksamheten en icke önskvärd ersättning för regelbunden daglig

verksamhet. l alltför liten utsträckning deltog handikappade och

vårdpersonal i planeringen av fritidsverksamheten, något som betonade en passiv konsumtion och kunde resultera i ett ensidigt

Särskilda omsorger om vuxna 293

innehåll. En ändrad inriktning har kommit till stånd under senare är. Den har berört synsätt på och organisation av fritidsverksamhet för handikappade inom vär personkrets, främst utvecklingsstörda, och har även påverkat den institutionsanknutna verksamheten. Förändringen hör ihop med en utveckling inom andra sektorer av handikappomsorgen, exempelvis bostadsplanering, och vägleds av principer om normalisering, integrering och närhet. Fritidsverksamhetens möjligheter att bereda utvecklingsstörda och andra handikappade tillfällen att välja och pröva olika aktiviteter har betonats och blivit ett viktigt inslag för att öka den enskildes säkerhet, medvetenhet och kunskap. Hit hör också erfarenheter för att stärka handikappmedvetande i umgänge med andra vuxna. Gravt utvecklingsstördas behov av individualiserade fritidsinsatser har blivit mer beaktade liksom de särskilda åtgärder som måste vidtas om utvecklingsstörda harflera handikapp. Detta har tidigare varit mycket förbisett. Färdtjänst, stödpersonal vid fritidsaktiviteter och ökade kunskaper om anpassning av verksamhetens innehåll har spelat en viktig roll. Utbudet har dock ibland blivit begränsat då en anpassning för tillgänglighet lett till en alltför barninriktad uppläggning. Förhållandet har emellertid blivit mera uppmärksammat under senare år. Okonventionella och stimulerande insatser har bl. a. gjorts av studieförbunden. Ett ökat utbud av lättläst

litteratur har också blivit en positiv tillgång. Det gäller även den

verksamhet som utvecklats av andra centrala organisationer, exempelvis riksteatern. Kommunala kulturnämnder har på vissa häll betytt mycket för att förmedla och ge information om kulturutbudet. En viktig roll har idrottsföreningar som engagerat sig i s. k. handikappidrott. Möjligheterna att delta i ett fritids- och kulturliv är emellertid mycket skiftande och präglas av det lokala utbudet för alla medborgare på en ort. Vissa grupper inom vår personkrets är dock många gånger

eftersatta. Det kan t. ex. gälla handikappade vuxna som bor särskilt

hos föräldrar eller nära anhöriga i glesbygd. l sådana situationer är det mycket betydelsefullt att genom fritidsverksamhet också kunna förbereda en frigörelse och en ändrad bostadssituation.

Avgörande brister kan också finnas för handikappade som flyttar

till enskild bostad utan att i tillräcklig grad fått träning och erfarenheter för att kunna disponera sin fritid själva.

Vid sidan av den fritidspersonal som är engagerade vid institu-

tioner och i direkt arbete med handikappade verkar fritidsledare numera i många fall som konsulter åt utvecklingsstörda och deras vårdpersonal eller anhöriga. Uppgifterna har sin tyngdpunkt i att förmedla kontakter med samhällets utbud och att påverka det till

294 Särskilda omsorger om vuxna

större tillgänglighet för handikappade. lnte minst väsentliga är insatser för att normalisera handikappades villkor under semestrar. Många fritidsledare är knutna till omsorgsverksamhetens distriktslag och verkar därmed ofta både inom och utanför institutioner. Olikheterna i organisationen av fritidsverksamheten är emellertid

stora liksom fritidspersonalens tjänstebenämningar.

Många synpunkter som lämnades till oss i anledning av rapporten om utvecklingsstörda (197829) rörde fritidsverksamhetens innehåll, organisation och resurser. Genomgående ville representanter för utvecklingsstörda, deras anhöriga, landstingens omsorgsverksamhet och intresseorganisationer slå vakt om fritidsverksamheten och dess möjligheter till utveckling. Ett viktigt medel för detta syfte ansågs vara att fritidsverksamhet skulle preciseras i ny lagstiftning i likhet med andra omsorger. Samtidigt underströks betydelsen av fortsatta ansträngningarför att öka kontakterna med fritids- och kulturutbud genom andra sa mhällsinstanser, föreningsliv, studieförbund och kulturförmedlare.

ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLA G I stort har fritidsverksamhet för vuxna handikappade inom vår personkrets utvecklats positivt under senare är. Vissa hinder har emellertid identifierats, vilka belyses och leder till förslag i det följande. De har sammanförts under rubrikerna organisation och samverkan, innehåll i fritidsverksamhet och särskilda stödinsatser. Ett nära samband föreligger med flera av våra förslag om bostad/service.

Organisation och samverkansformer

Med hänvisning till motsvarande avsnitt för barn och ungdom understryker vi betydelsen av att fritids- och kulturaktiviteter för handikappade inom vår personkrets integreras inom den verksamhet som bedrivs på kommunal och central nivå genom kultur- och fritidsnämnder, kulturförmedlande riksorganisationer, studieförbund, föreningsliv och massmedia. Vi har dock funnit att tillgänglighetsaspekter i vid bemärkelse försummats och anser att ökad uppmärksamhet måste ägnas dem vid planering och disponering av medel för resp. verksamhet. Vi finner att kommunerna genom socialtjänsten får ett ökat

ansvar för att bryta handikappades isolering och förmedla kontak-

ter med fritids- och kulturliv. Vi har betonat betydelsen av det i samband med den uppsökande verksamheten för handikappade i enskild bostad. Detta ansvar gäller även handikappade inom personkretsen för

Särskilda omsorger om vuxna 295

vår utredning, alltså även dem som bor på grupphem. Som vi framhållit i fritidsavsnittet om barn och ungdomar kan de kommunala instanserna stöta på svårigheter att nå fram till de handikappade som vår utredning avser. Landstingen bör därför medverka i fritids- och kulturutbudet. Denna medverkan kan bestå dels i förmedling av fritidsverksamhet och kultu r, dels i anpassning av utbudet till handikappades behov och förmåga. Vi ser det naturligt att landstingens ansvar också innefattar att de som bor i grupphem får del av ett stimulerande fritids- och kulturutbud. Detta bör i första hand ske genom att de deltar i det kommunala fritidsutbudet på orten. lbland räcker detta inte utan landstingen måste ordna kompletterande insatser vid sina grupphem. l särskilda fall bör en hemmaboende svårt handikappad även kunna delta i en sådan aktivitet. Stora ansträngningar bör göras för att i samverkan mellan landsting och kommun understödja att fritids- och kulturaktiviteter för handikappade inom vår personkrets integreras. Det är självfallet viktigt att denna samverkan också omfattar andra instanser som förmedlar fritids- och kulturverksamhet. Samarbete och kunskapsförmedling mellan berörda organ inom landsting och kommun kan underlättas av att särskilda befattningshavare har ansvar för fritidsfrågor för handikappade. Det kan på sikt bana väg för en annan organisation och ansvarsfördelning. Huvudmannen för särskilda omsorger bör inom sin organisation särskilt beakta behovet av att övergripande planering och drift som rör fritids- och kulturaktiviteter på samma sätt som bostadsplanering m. m. verkställs genom befattningshavare på central nivå. Det kan utgöra ett viktigt stöd för arbetet inom distriktslagen för vuxna och bör också underlätta kontakterna med andra instanser som förmedlar fritids- och kulturaktiviteter.

Innehåll i fritidsverksamhet Vi stöder och förordar en inriktning som syftar till att enskilda handikappade i fritids- och kulturverksamhet får möjlighet att välja och pröva olika aktiviteter i gemenskap med andra. Genom fritidsoch kulturliv bör normaliserade levnadsvillkor understrykas. Tillfällen till egen skapande verksamhet anser vi särskilt viktiga. Förberedelse och träning för deltagande i fritids- och kulturaktiviteter bör ingå som ett naturligt inslag inom skolans och dagcentrens verksamhet. I den bör också ingå att väcka intresse och förbereda för föreningsliv som ett led i delaktighet i samhället. Ett annat viktigt inslag är vägledning för att undvika att den handikappade på sin fritid utnyttjas för mindre nogräknade kommersiella

296 Särskilda omsorger om vuxna

intressen. Fritidsverksamheten bör även stimulera till ett aktivt friluftsliv som också tar fasta på friskvårdsaspekten. Stöd i att delta i fritidsverksamhet bör ingå i planeringen av en förändrad bostadssituation. Syftet bör vara att underlätta för den handikappade att både få utbyte av organiserad fritidsverksamhet

och att disponera sin lediga tid på egen hand.

Huvudmannen för särskilda omsorger bör beakta behovet av att de som bor i grupphem får tillgång till normaliserade villkor under semestertid, dvs. möjligheter att för sin rekreation få tillfälle att byta miljö eller på annat sätt få ett berikande avbrott i vardagstillvaron. Vid korttidsboende på grupphem eller vid andra former av korttidsvârd för vuxna bör strävan vara att ge den enskilde till möjligheter fritids- och kulturaktiviteter samtidigt som föräldrar eller andra

anhöriga erhåller avlösning i vård och tillsyn. Bland former för

korttidsvård vill vi därför här särskilt understryka betydelsen av s. k. kortkurser och sommarläger, som arrangerats av enskilda huvud-

män, handikapporganisationer och andra frivilliga organisationer.

Detta bör beaktas vid från kommun och lands-

anslagsgivning

ting. Stora ansträngningar bör göras för att anpassa och göra fritids-

och kulturaktiviteter tillgängliga för gravt handikappade. Det kräver

en fortsatt metodutveckling men bör också beaktas inom ramen för resp. huvudmans fortbildningsinsatserförvård- och fritidspersonal. Samma gäller beträffande barndomspsykotiska vuxna. Förutom att olika huvudmän och andra instanser bör verka för

ökad tillgänglighet genom fritids- och kulturaktiviteternas innehåll

är det av stor vikt att information om verksamheten når ut på ett effektivt sätt. Också här behövs en som

metodutveckling utnyttjar

de erfarenheter som vunnits bl. a. genom lättlästa versioner av

kommunala kulturprogram och aktivt uppsökande verksamhet.

Handikappade som bor i enskild bostad eller hos föräldrar och andra anhöriga är en i många avseenden eftersatt målgrupp som har stora behov av sådana insatser. Vi bedömer också att de insatser, som studieförbund, andra

kulturförmedlare och handikapporganisationer - både lokalt och

centralt- svararför inom fritidsområdet, har ett stort värde. Särskilt har de konsulenttjänster och motsvarande som finns inom vissa studieförbund och handikapporganisationer betydelse för en kva-

litativ och kvantitativ utveckling av fritidsutbudet för utvecklings-

störda i hela landet. På samma sätt bör tjänster inom andra kulturförmedlande organisationer avdelas för understödjande av insatser bland handikappade inom personkretsen för vår utredning. Vi kan här peka på betydelsen av motsvarande tjänster för andra grupper i samhället, vilka inte obearbetat kan ta emot det vanliga

Särskilda omsorger om vuxna 297

- Riksteaterns verksamhet för döva och utbudet, exempelvis statens barnteaterkonsulent för barnteater.

Särskilda stödinsatser Tillgänglighet till kultur- och fritidsliv förutsätter för många en väl utbyggd färdtjänst för handikappade. Vi framhåller vikten av detta och vill särskilt peka på de problem som föreligger för enskilda handikappade i glesbygd. För vissa handikappade inom vår personkrets är det utöver de insatser som nämnts nödvändigt med personell assistans för att kunna deltaga i olika aktiviteter. Det bör uppmärksammas vid resp. huvudmans personalplanering och uppläggning av verksamheten inom bl. a. grupphem och socialtjänst. I annat avsnitt belyser vi behovet av utvecklad personalutbildning. Denna bör även inrymma avsnitt om fritid och kultur samt de handikappades möjlighet att tillgodogöra sig sådan.

Utbildning

Bakgrund Om man får döma av yttranden till oss i anledning av våra tidigare framlagda rapporter föreligger stort missnöje med utbildningsmöjligheterna för vuxna barndomspsykotiska och utvecklingsstörda. Man upplever framför allt att utvecklingsstörda inte ges samma möjlighet till utbildning som andra.. Dessutom finns kvalitetsbrister i undervisningsutbudet, något som uppfattas bero på otillräckligt stöd från statsmakternas sida. BI. a. har försöksverksamhet för

undervisning av vuxna utvecklingsstörda inte fått möjlighet att

komma in i permanenta former. Det metodiska utvecklingsarbetet har inte heller fått tillräckligt stöd och lärarutbildningen är otillräcklig. Samtidigt uttalas dock att förutsättningarfinns inom nuvarande vuxenundervisningsformer för en acceptabel undervisning av alla handikappade. Vad som saknas är fastläggande av vilka former som skall stå öppna för barndomspsykotiska och utvecklingsstörda samt stöd till utveckling av undervisningens innehåll och metodik. En rad utbildningsvägar står till förfogande för vuxna i dagens samhälle arbetsmarknadsutbildning, folkhögsskoleutbildning, företagsutbildning, högskoleutbildning, kommunal vuxenutbildning (komvux), grundutbildning för vuxna (grundvux) och studiecirklar inom studieförbunden. Av dessa står vissa folkhögskolor, delar av arbetsmarknadsutbildningen och vissa studiecirklar öppna för handikappade inom vår personkrets. Exempel finns på att handikappade med intellektuell funktionsnedsättning får del av

298 Särskilda omsorger om vuxna

komvux och grundvux, men utvecklingsstörda är i realiteten uteslutna, beroende på att undervisningen är inriktad på att ge kunskaper på grundskole- och gymnasienivå. l förordningen om grundvux undantas också de som skall beredas undervisning av landstingen enligt 1967 års omsorgslag. För utvecklingsstörda finns särskola för vuxna (särvux), en skolform som kan uppfattas som ersättning för komvux och grundvux.

Vuxenundervisning för barndomspsykotiska och utvecklingsstörda Nuvarande arbetsmarknadsutbildning redovisas under, Arbe-

te/sysselsättning.

Redan i mitten på 1960-talet började folkhögskolorna inrikta sig på undervisning av handikappade elever. Några skolor tog i samband härmed upp särskilda kurser för utvecklingsstörda. Under 1970-talet gick utvecklingen vidare i så mâtto att nägra folkhögskolor i landet började driva längre kurser för utvecklingsstörda (minst 30 veckor). Kortare kurser för samma elevgrupp blev också vanliga vid ytterligare ett antal skolor. Vid de längre kurserna har man inriktat sig på att ge grundläggande kunskaper, utveckla elevernas handikappmedvetande och förmedla kännedom om samhället. Olika former av kulturell verksamhet har också inrymts i undervisningen. Särskilt betydelsefull är den träning i sociala kontakter som möjliggörs vid vistelse i folkhögskolemiljö. Riksdagen beslutade 1977 om ny folkhögskoleförordning. Denna ger folkhögskolorna ökade möjligheter att utgå från enskilda elevers situation. Målet är att främja elevernas personliga och sociala utveckling och ge dem kunskaper, som de behöver för att aktivt kunna medverka i samhälls- och arbetsliv. Denna inriktning ger folkhögskolan goda förutsättningar att driva både längre och kortare kurser för handikappade med intellektuell funktionsnedsättning. Samtidigt med att folkhögskolorna startade verksamhet för utvecklingsstörda började studieförbunden med studiecirklar för samma handikappgrupp. 1968 uppgick antalet cirklar till ca 500 för att 10 år senare ha ökat till 13 700 omfattande 84000 deltagare. Med hänsyn till att antalet vuxna utvecklingsstörda inom omsorgsverksamheten utgör ca 24 OOO är det uppenbart att samma personer deltagit i flera studiecirklar och i samma cirkel

gång på gång. Uppgifter om hur många vuxna utvecklingsstörda

som vid något tillfälle ingått i studiecirklar finns ej. Cirkelverksamheten har spänt över handikappfrâgor, grundläggande kurser i svenska, matematik och samhällskunskap, praktiska

Särskilda omsorger om vuxna 299

ämnen som matlagning och boendekunskap samt kulturellt inriktade ämnen som bild och form, sång och musik samt fri teater. Ett omfattande arbete har också nedlagts för att framställa lämpligt studiematerial för vuxna utvecklingsstörda. Särskild ledareutbild-

ning har tillkommit och utvecklas med inriktning på elever med

intellektuell funktionsnedsättning. Särvux är en undervisningsform som drivs av landstingen som försöksverksamhet och som vänder sig till utvecklingsstörda som

inte fått särskoleundervisning eller som fått ofullständig sådan.

Undervisningen motsvarar undervisningsutbudet i grundsärskola, träningsskola, yrkessärskola och särskild undervisning. l anvisningarna för särvux markeras denna verksamhets sekundära ställning i förhållande till etablerade vuxenutbildningsformer. Det betyder att studiecirklar, folkhögskolekurser och arbetsmarknadsutbildning skall i första hand komma i fråga. Särvux bedrivs sedan 70-taIets början och har fortfarande karaktär av försöksverksamhet. Staten stöder verksamheten

genom ett särskilt bidrag till landstingen, som budgetåret

1979/80 uppgick till 3,6 milj. kr. Detta motsvarade 45 hela lärartjänster. Totala kostnaden för sä rvux uppgick emellertid till 6,4 milj. kr. eller 80 lärartjänster och omfattade då 1 685 elever.

Begränsningen av den statliga bidragsgivningen och särvuxs

ställning som försöksverksamhet har gett anledning till kritiska uttalanden om statsmakternas halvhjärtade stöd till denna utbildningsform. Försöksverksamheten har i sin tur lett till att lärarkrafter

har lämnat sä rvux till förmån för andra undervisningsformer, något

som på sikt måste leda till pedagogisk utarmning av särvux.

Kommunal vuxenutbildning, som omfattar grundutbildning motsvarande kunskaper upp till årskurs 4 i grundskola (grundvux) och

undervisning på grundskole- och gymnasienivâer (komvux) står

öppen för handikappade, eftersom många av dem fått en bristfällig

utbildning. Undervisningen av handikappade skall i första hand ske inom vanliga kurser, men möjlighet finns också till specialundervisning inom komvuxs ram. 1978 tillkallades en utredning för översyn av den kommunala vuxenutbildningen, den s. k. komvuxutredningen. Enligt sina direktiv skall den studera i vilken utsträck-

ning utbildningsmässigt eftersatta och därför prioriterade målgrup-

per som t. ex. korttidsutbildade, handikappade och invandrare har rekryterats till vuxenutbildningen och vilka reella möjligheter de har att delta och genomföra denna. Direktiven uppmärksammar också att handikappade m. fl. har ett större behov av Iårarhandledning. Fördelningen mellan lärarhandledd undervisning och gruppvis eller enskild stödundervisning skall därför analyseras och bli föremål för förslag.

300 Särskilda omsorger om vuxna

Gränsdragn/ngsfrâgor

Frågan om ansvarsfördelning mellan studieförbund och kommunal vuxenutbildning har varit föremål för överväganden både i komvuxutredningen och inom 1975-års folkbildningsutredning. Samråd har också skett mellan de båda utredningarna i denna fråga. Bl. a. är man enig om att den kommunala vuxenutbildningen skall kunna ge

dels kompetens i enstaka ämnen, dels fullständig kompetens

motsvarande grundskolans och gymnasieskolans linjer och specialkurser. Den kommunala vuxenutbildningen skall också förmedla kunskaper i det egna yrket och utbilda för nytt yrke. Folkbildningsutredningen konstaterar i sitt betänkande Folkbildning för 80-talet, SOU 1979:85, att gränsdragningsproblemen minskat. För undvikande av lokala tvister finns det dock anledning att i förordning reglera ett åläggande för kommunen

(Skolstyrelsen) att vid planering av verksamheten genomföra

samråd mellan samtliga inom kommunen verksamma arrangörer av vuxenutbildning. Först därefter får Skolstyrelsen fatta beslut om lokalt utbud inom kommunal vuxenutbildning. Folkbildningsutredningen tar också upp frågan om gränsdragning mellan vuxensärskola och studieförbund. Vuxensärskolans uppgift bör vara att ge undervisning ät

inom omsorgsvården inskrivna vuxna utvecklingsstörda, som på grund av störningens art och grad inte kan delta i

studiecirklar eller som behöver en grundläggande undervis-

ning och träning för att kunna delta i andra utbildningsaktiviteter. Vuxensärskolan bör alltså vara en komplettering och en basresu rs till redan etablerade former av vuxenutbildning. Verksamheten bör till mål och innehåll överensstämma med läroplan för särskolan. Vuxensärskolan bör vara inriktad på att förbereda och träna utvecklingsstörda för arbete i grupp. En sådan inriktning av aktiviteten innebär att vuxensärskolan måste utveckla en vuxenpedagogik och egna läromedel för vuxna .

Beträffande studiecirkel för utvecklingsstörda uttalar folkbildningsutredningen att en sådan med sina möjligheter att

inom gruppen anpassa verksamheten till deltagarnas förutsättningar, intressen och behov år särskilt lämplig för förståndshandikappade vuxna. Den kan ge social träning och underlätta kontakterna med bl. a. samhälls- och kulturliv och dessutom stärka deltagarnas självförtroende. Studieförbunden bör ha det fulla ansvaret för sin cirkelverksamhet även bland vuxna utvecklingsstörda. Samarbete och samverkan mellan studieförbundens medarbetare och berörda förvalt-

Särskilda omsorger om vuxna 301

ningar, personal och handikapporganisationer är naturlig och nödvändig. Det får dock inte innebära att ett särskilt regelsystem vid sidan av folkbildningsförordningen tillämpas för denna del av studiecirkelverksamheten.

Folkbildningsutredningen uttalar att den inte hittar några hållbara kriterier för arbetsfördelning mellan studiecirklar och särvux. l stället föreslår man att vuxensärskolan dimensioneras i förhållande till antalet inom omsorgerna inskrivna vuxna utvecklingsstörda och utgår ifrån att förändringar av vuxensärskolans inriktning fastställs först efter samråd med företrädare för studieförbunden och FUB.

ÖVERVÅGANDEN OCH FÖRSLAG Den vuxne begåvningshandlkappades behov av undervisning Den undervisning som en utvecklingsstörd eller barndomspsykotisk vuxen fått som barn behöver i och för sig inte vara bristfällig. Den kan ha varit väl anpassad till individens förmåga att tillgodogöra sig undervisning. Men i betraktande av vad som krävs som vuxen blir kunskaper och färdigheter från barna- och ungdomsårens skolor otillräckliga. Ett antagande att handikappade vuxna inom vår personkrets rent allmänt har otillräckliga kunskaper verkar därför berättigat. Detta understryks än mer av att många barndomspsykotiska och utvecklingsstörda gått miste om undervisning under uppvåxtåren. Rätten till undervisning lagfästes t. ex. först 1967 för svårt och djupt utvecklingsstörda barn och ungdomar, varefter träningsskolor och särskild undervisning startades 1968 och åren därefter. Följaktligen har många vuxna utvecklingsstörda ej alls gått i skola. Ett annat faktum som talar för vuxenunden/isning är att många barndomspsykotiska och även utvecklingsstörda mognar i vuxen ålder och då på ett helt annat sätt än som barn och som ungdomar har möjlighet att tillgodogöra sig undervisning. Att kunskaper måste underhållas för att bibehâllas är en nästan banal sanning. Den får emellertid särskild innebörd när det gäller barndomspsykotiska och utvecklingsstörda och deras förmåga att vidmakthålla kunskaper och färdigheter. Litet till mans fortsätter vi med studier i olika formerför att behålla och utöka våra kunskaper. Men också bruket av kunskaper i det dagliga livet gör att de hålls levande. Främmande språk kan t. ex. hållas aktuella både genom studier och genom spontant lyssnande eller användning i tal och skrift - vid resor, biobesök eller läsning. För barndomspsykotiska och utvecklingsstörda är tillämpning av kunskaper i det dagliga

302 Särskilda omsorger om vuxna

livet många gånger onormalt krävande. Ett bra exempel är utveck-

lingsstördas bibehållande av läsförmågan, som borde kunna ske genom läsning av tidningar eller text på TV. Men varken tidningar eller TV-texter är innehållsmässigt eller språkligt anpassade till flertalet utvecklingsstördas förmåga. TV-texterna presenteras ofta så snabbt att begåvningshandikappade inte hinner att läsa dem. Därför är barndomspsykotiska och utvecklingsstörda många gånger undantagna från möjligheten till spontan repetition av kunskaper, något som gör organiserade studier än mera angelägna. Samhällets utveckling och den enskildes egna ambitioner ger motiv för att vidga och förnya sina kunskaper. Detta gäller också handikappade inom vår personkrets. Så länge utbud av vuxenundervisning saknades och möjligheterna till regelbunden verksamhet på dag- och fritid var små hade barndomspsykotiska och utvecklingsstörda knappast några önskemål alls om undervisning. Den utveckling som skett under 70-talet har emellertid väckt berättigade förväntningar om varierad vuxenundervisning. Krav växer sålunda fram om undervisning i baskunskaper men också om studier som mera direkt uppfattas berika individens levnad, arbe-

te/sysselsättning och fritid.

I en summering av ovanstående kan vi inte finna annat än att behovet av vuxenundervisning i olika former är större och ange-

Iägnare för handikappade inom vår personkrets än för befolkningen

l övrigt.

Mål för vuxenundervisningen Vi tror inte att vuxenundervisning fullt ut kan kompensera tidigare brister i barn- och ungdomsskolan. lnte heller tror vi att vuxenundervisning kan göra handikappade inom vår personkrets jämställda med andra i samhället när det gäller kunskaper och färdigheter. Däremot vill vi se som mål för vuxenundervisningen att barndomspsykotiska och utvecklingsstörda skall få förutsättningar till att på bästa sätt kunna utnyttja sin inneboende kapacitet. l handikappen ligger att individen själv mycket sällan orkar med att använda sig av alla sina förutsättningar. Vuxenundervisning i olika former och handledning av lärare, cirkelledare och andra är många gånger bra medel för att bli rustad att leva i gemenskap med andra.

Tillgängligt utbud av vuxenundervisning

Någon särskild Iagreglering av rätten till vuxenundervisning för

barndomspsykotiska och utvecklingsstörda finns inte. Frågan om

Särskilda omsorger om vuxna 303

vuxenundervisning hade liten aktualitet vid utarbetandet av 1967 års omsorgslag, varför den inte berör detta område. Det är anmärkningsvärt att förordningen om grundutbildning för vuxna, som trädde i kraft år 1977, uttalar undantag för den som landstingskommunen skall bereda undervisning enligt lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Detta kommer då endast att avse yngre vuxna under 21-23 år, dä omsorgslagen inte ålägger landstingen något ansvar för vuxnas utbildning. Generellt och formellt kan vuxna utvecklingsstörda, som har behov av grundläggande kunskaper i läsning, skrivning eller matematik, därför inte vara undantagna. Att grundvux likväl endast i ytterst få fall aktualiserats för barndomspsykotiska och utvecklingsstörda har sannolikt sin bakgrund i en felaktig uppfattning samt i den kommunala Vuxenutbildningens organisation och huvudmannaskap. Som framgår av redovisningen ovan har undervisningen för barndomspsykotiska och utvecklingsstörda trots brister i lagreglering vuxit ut i första hand genom studieförbund, folkhögskolor samt genom särskild försöksverksamhet med särvux. Samtidigt har emellertid vuxenutbiIdningsinsatserna i övrigt i samhället byggts ut i sådan omfattning att barndomspsykotiska och utvecklingsstörda ej harjämförbara möjligheter. Utifrån tidigare konstaterande om dessa handikappgruppers behov av vuxenun-

dervisning ärdet uppenbart att olika undervisningsformer, som står

öppna för dem måste utvecklas.

Arbetsmarknadsutbildningen I ett tidigare avsnitt om arbete och sysselsättning redovisas förutsättningarna för arbetsträning och arbetsprövning (Ami-S). l anslutning härtill vill vi peka på övervägandena i det följande om hur yrkesinriktad undervisning skall tillgodoses för barndomspsykotiska och utvecklingsstörda vuxna. Dessa överväganden utmynnar i

förslag om att arbetsmarknadsutbildningen, som har en klar

inriktning mot arbetsmarknaden, bör svara för den yrkesinriktade

gruppundervisningen för barndomspsykotiska och utvecklings-

störda vuxna. I avsnitt 6.3 förordas också ökat samarbete mellan Ami och omsorgsverksamheten. Sådant samarbete mäste även gälla andra

vuxenundervisningsgrenar.

Folkhögskolor Den verksamhet för utvecklingsstörda som pågår vid folkhögskolor har som syfte att ge eleverna kunskaper och förutsättningar för

304 Särskilda omsorger om vuxna

personlig utveckling. Både studierna och Ievnadsformen vid folk-

högskolorna är klart inriktade på detta. l den män utvecklingsstörda

inte kan ingå i vanliga kurser anordnas särskilda kurser för dem. De segregerande momenten i detta motverkas medvetet genom den gemenskap som folkhögskolemiljön i övrigt erbjuder. Behovet av ett större antal längre kurser vid folkhögskolor är uppenbart. Det är då naturligt att de skolor som redan är i gång med verksamhet för barndomspsykotiska och utvecklingsstörda ges möjlighet att driva och utveckla dem vidare. Vid sidan av dessa längre kurser finns behov av kortare sådana, både som uppföljning av tidigare kurser och nya med speciell ämnesinriktning. De kortare kurserna bör vara en angelägenhet för fler folkhögskolor. Åtminstone en skola per län borde stimuleras till sådan verksamhet. Vid folkhögskolorna med längre kurser finns fast anställd personal med erfarenhet och utbildning för arbete bland handikappade. Denna personal bör stödjas och stimuleras till metodiskt och pedagogiskt utvecklingsarbete, något som blir av värde för vuxenundervisningen i övrigt. Finansieringen av folkhögskolkurser sker genom statsbidrag som beräknas efter elevveckor vid enskild skola och genomsnittlig

kostnad för lärarlöner vid samtliga folkhögskolor. Tilläggsbidrag

kan bl. a. utgå till åtgärder för elever som är fysiskt, psykiskt, socialt eller språkligt handikappade. Avgiften för kost och logi vid skolan svarar den studerande själv för. Denna kan dock i regel finansieras genom statliga studiemedel, arbetsmarknadsutbildningsbidrag eller med hjälp av bidrag från omsorgshuvudmannen. Vi vill understryka betydelsen av vuxenstudierför barndomspsykotiska och utvecklingsstörda inom folkhögskolorna och förutsät-

ter att verksamheten kan fortgå i minst nuvarande omfattning.

Detta nödvändiggör fortsatt finansiering av undervisningen och boendekostnaderna vid skolorna i huvudsak i de former som finns f. n. Som konsekvens av att något samlat ansvar i likhet med vad som finns för barns och ungdomars undervisning ej föreslås för vuxenundervisning, blir de statliga bidragen, som bl. a. utgår i form av arbetsmarknadsutbildningsbidrag, mycket betydelsefulla.

Studiecirklar Som framgår av det föregående pågår omfattande studiecirkelverksamhet för utvecklingsstörda. Någon redovisning av studiecirklar enbart för barndomspsykotiska finns inte. Sannolikt ingår barndomspsykotiska människor i vanliga cirklar eller i cirklar för närstående handikappgrupper som psykiskt sjuka och utvecklingsstörda.

Särskilda omsorger om vuxna 305

Merparten av cirkelverksamheten för utvecklingsstörda ligger på tre-fyra studieförbund. Dessa har också nedlagt ett omfattande arbete på att utveckla läromedel, studiemedel och metodik samt att utbilda ledare för kursverksamhet bland utvecklingsstörda. Studiecirklar ordnas både ute i samhället och inom institutionerna. Det finns exempel på att personer inom vår personkrets ingår enskilt i vanliga cirklar. Vanligast är dock speciella cirklar för utvecklingsstörda, av vilka många är s. k. dispenscirklar för vilka undantag gäller från allmänna bidragsvillkor. Kännetecknande för studiecirkeln är dess stora möjligheter att anpassa studierna till deltagarnas behov, intressen och förutsättningar. Det gör studiecirklarna särskilt lämpade som undervisningsform för vuxna barndomspsykotiska och utvecklingsstörda. Cirklarna kan också ge naturliga kontakter och kunskap om det omgivande samhället.

Samtidigt ges eleverna ökade möjligheter att bemästra och

utveckla sin egen anpassning i miljö och samhälle. Gränsdragningen mellan studiecirklar och kommunal vuxenutbildning har prövats av komvuxutredningen och folkbildningsutredningen. Sistnämnda utredning har också analyserat avgränsningen mellan studiecirklar och vuxensärskolan. Dessa olika överväganden har gett anledning till förslag om att studiecirkelformen bör prioriteras. Studiecirklar bör sålunda bedrivas som gruppundervisning med stor självständighet för deltagarna och cirkelledare att avgöra studiernas uppläggning. Vuxensärskolan skall sedan enligt

folkbildningsutredningen ge undervisning åt utvecklingsstörda,

som ej kan undervisas i grupp eller som behöver sådan grundläg-

gande undervisning som meddelas inom särskolformerna för barn och ungdomar. Vi kan i stort ansluta oss till ovan angivna fördelning av uppgifter mellan studiecirklar och vuxensärskola, men finner behov av . ytterligare precisering så att ansvaret för resp. huvudman klart framgår. Vi kommer därför i följande avsnitt att belysa vuxensärskolans uppgifter. Med den betydelse, som också vi vill fästa vid studiecirklar och folkhögskolekurser, blir det nödvändigt att dessa undervisningsformer planeras så att de harmonierar med de särskilda omsorgerna. Studiecirklar får exempelvis inte ersätta dagcenterverksamhet, men komplettera sådan. Det utesluter inte att studiecirklar bedrivs under dagtid och i samarbete med dagcenter, men vanligtvis hör studiecirklar till organiserad fritidsverksamhet. Detta talar för att samarbete måste finnas mellan omsorgsformerna, vuxensärskola

och studieförbunden/folkhögskolorna. För att åstadkomma detta

vill vi föreslå att omsorgshuvudmannen tar initiativ till planeringssamråd om hur vuxenundervisningen skall genomföras. I detta samarbete lägger vi in att omsorgspersonal bör medverka

306 Särskilda omsorger om vuxna

i ledarutbildning inom studieförbunden och att fortbildningsinsat-

ser inom omsorgerna bör stå öppna för cirkelledare och folkhögskollärare. Det bör även vara möjligt för cirkelledare och folkhög-

skollärare att delta i sådana behandlingsöverläggningar som rör viss cirkeldeltagare eller folkhögskoleelev.

Studieförbunden finansierar cirkelverksamheten bl. a. med statsbidrag och kommunala bidrag. Delade meningar harförelegat huruvida primärkommunalt bidrag skall utgå till studiecirklar för utvecklingsstörda, då landstingen har ansvaret för omsorgerna om denna handikappgrupp. Våra förslag om intensifierad studiecirkel-

verksamhet förutsätter att nuvarande former för finansiering

fungerar också framdeles. Så bör statsbidrag både utgå till vanliga

cirklar och dispenscirklar samt kommunala bidrag ställas till

förfogande oavsett deltagarnas handikapp.

En kommunal bidragsgivning motiveras inte bara av att utveck-

lingsstörda ej får sä rbehandlas utan även av att vi i denna utredning föreslår att särskolan skall inordnas i den allmänna skolan.

Vuxensärskola

Som tidigare antytts kan man uppfatta att särvux utgör en

ersättning för att utvecklingsstörda i realiteten inte kommer i åtnjutande av grundvux eller komvux. Det finns då anledning att

i vad mån särvux motsvarar överväga det utbildningsutbud som grundvux och komvux erbjuder för övriga i samhället.

Inriktning Vi har tidigare berört vilken gräns som bör finnas mellan studiecirklar och Vuxensärskola och då också angett vuxensärskolans inriktning undervisning åt utvecklingsstörda som inte kan undervisas i grupp, och unden/isning som motsvarar vad som erbjuds

barn och ungdomar i särskolan. Denna inriktning nödvändiggör i

regel en långt individualiserad undervisning. Undervisningen måste

både vara praktiskt och teoretiskt inriktad. Därför kan man säga att vuxenundervisningen måste ligga på nivåer som erbjuds för barn och ungdomar i träningsskola och grundsärskola. Behov finns också av yrkesutbildning genom vuxensärskolan. Särvux tillgodoser förhållandevis väl behovet av pedagogisk spännvidd över hela särskolområdet. Kritik kan emellertid riktas mot allt för begränsade insatser för yrkesträning och yrkesundervisning. Undervisningen av de mest handikappade stöter på

också

svårigheter. Den allvarligaste kritiken måste emellertid riktas mot det förhållandet att särvux ej alls kvantitativt motsvarar behovet.

Särskilda omsorger om vuxna 307

Aweck/ing av försöksverksamheten

Bristerna har enligt vår mening till stor del sin bakgrund i att särvux ej har fått permanentas utan levt vidare som försöksverksamhet. Därför vill vi understryka att vuxensärskolan måste formaliseras som skolform för att kunna utvecklas så att den tillsammans med

andra undervisningsformer äri nivå med vad som står till förfogan-

de för övriga i samhället.

Vi har i vår undervisningspromemoria (Ds S 1979:1 O) pekat på

att komvux kunnat utvecklas under en relativt kort period och ser detta som bevis för att anknytningen av särvux till kommunal

vuxenutbildning vore en väg att gå för att lägga fast vuxensärsko-

lan. För detta talar också att vuxensärskolan, om den kopplas till kommunal vuxenutbildning, får förutsättningar att anknyta till det allmänna skolväsendet där särskolan för barn och ungdomar föreslås ingå. Detta innebär att komvux och grundvux skulle inom sig öppna verksamhet som motsvarar de olika särskolformerna, något som

enligt vår mening låter sig göras. Vi föreslår därför att särvux

inordnas som särskild skolform för vuxna barndomspsykotiska och

utvecklingsstörda under kommunal vuxenundervisning.

De undantag som finns angivna beträffande utvecklingsstörda i förordningen om grundutbildning för vuxna förelâs härigenom utgå.

Dimensioner/ng av vuxensärskolan Vid bedömning av vilken omfattning vuxensärskolan bör ha, får man ta i betraktande nuvarande elevantal i särvux och anmälda behov för kommande läsår. Läsåret 1979/80 fanns 1 685 eleveri särvux och för följande två läsår var elevantalen beräknade till 2 462 och 2 885. Dessa siffror kan emellertid ej avspegla verkligt behov med hänsyn till att vuxensärskolan varit under uppbyggnad

och delvis hämmats i utvecklingen på tidigare angivna grunder.

Å andra sidan har särvux även undervisning som borde ankom-

ma på folkhögskolor och studiecirklar, dvs. undervisning eller

studier i grupp. Vi finner det orealistiskt att vuxensärskolan skall anordna utbildningsvägar för vuxna som är i behov av yrkesutbildning,

yrkesträning eller verksamhetsträning. Arbetsmarknadsutbildningen med sin klara inriktning mot yrkeslivet torde ha större

förutsättningar att svara för yrkesutbildning och i viss mån även yrkesträning. Vi vill därför förorda att vid utformning och dimen-

sionering av arbetsmarknadsutbildningen bör beakats de behov av

yrkesutbildning och yrkesträning som finns för barndomspsykotis-

308 Särskilda omsorger om vuxna

ka och utvecklingsstörda vuxna. Vuxenundervisning i form av

verksamhetsträning och viss angränsande yrkesträning bör också kunna anordnas som inbyggd undervisning vid dagcenter. Vi vill

också peka på möjligheterna till företagsutbildning för handikap-

pade. Med anknytning till vad vi uttalat om uppgiftsfördelningen mellan studiecirklar och vuxensärskola skall den sistnämnda undervisningsformen svara för undervisning åt barndomspsykotiska och utvecklingsstörda vuxna, som ej kan undervisas i grupp eller som behöver sådan grundläggande undervisning som meddelas i särskolan för barn och ungdomar. l sistnämnda fall kan gruppundervisning ske. När vi försöker ange hur många som inte kan undervisas i grupp bör vi kunna utesluta dem som ingår i gruppverksamhet för arbete, sysselsättning och studier. l stället bör vi söka bland de 4-5 OOO som saknar verksamhet eller vårdas hemma. Men detta antal kan knappast likställas med de personer som har behov av att undervisas enskilt. Ser man utifrån behovet av enskild undervisning för barn och ungdom inom särskolan, som vi har uppskattat till ca 600 elever dvs. 30-50 per årskull, skulle en tillämpning på vuxna mellan 20-60 år bli 1 200-2 000. Dessa siffror kan givetvis inte användas, då de skulle förutsätta skolgång under hela vuxenperioden. Vi skulle vilja se att man skall ha möjlighet att avsätta 5 till 10 år av sitt vuxna liv till studier. Detta skulle reducera tidigare angivna behov av enskild undervisning till 150/300-250/500 vuxenelever. Ä andra sidan bör det vara fråga om ett uppdä mt behov beroende på brister i undervisningsutbudet både före och efter omsorgslagens ikraftträdande. Vi stannar därför vid en bedömning att ej över l OOO barndomspsykotiska och utvecklingsstörda vuxna har behov av enskild unden/isning. Till dessa kommer de som har behov av grundläggande undervisning. Det är då i första hand människor som har gått miste om undervisning under uppväxtåren. Som tidigare angetts infördes träningsskolan först i och med omsorgslagens ikraftträdande 1968. De elever som då var sju år och började sin skolgång i träningsskolan gick ut denna som 17-åringar år 1978.Så gott som samtliga vuxna som var uteslutna från den allmänna skolan och särskolan har därför ofullständig skolgång. Många har kompenserats genom några år i träningsskolan, yrkessärskolan eller vuxenundervisning. Men kvar finns ett icke obetydligt antal människor som har behov av grundläggande undervisning. Hur många de är, kanske 10-20 % av de vuxna utvecklingsstörda, dvs. 2 500-5000, och hur många av dem som är motiverade för studier, är omöjligt att beräkna. Vi kan därför tänka oss att

Särskilda om vuxna 309 omsorger

vuxensärskolan skulle kunna nå ett tusental av dessa, vilket

tillsammans med dem som behöver enskild undervisning, talar för

att vuxensärskolan i sin nuvarande omfattning kan ha en accepta-

bel omfattning. Denna uppskattning av underlaget för vuxensär-

skola pekar på ett Iärarbehov på under 100 tjänster. De cza 80 tjänster som f. n. finns inom vuxensärskolan utgör därför en acceptabel nivå vid inlemmandet av särvux under kommunal

vuxenundervisning. På sikt kan dock en ytterligare utbyggnad

behöva prövas. Vi vill i detta sammanhang även ta upp folkbildningsutredningens förslag om planeringssamräd mellan samtliga inom en kommun verksamma arrangörer av vuxenutbildning, ett samråd som kan ligga som grund för skolhuvudmannens beslut om

dimensionering av vuxensärskolan.

Lärare

Ovanstående innebär att vuxensärskolan i jämförelse med vuxen-

utbildningsutbudet i övrigt för barndomspsykotiska och utveck-

lingsstörda kommer att bli av mindre omfattning. Däremot är de

kvalitativa kraven höga för undervisningen för de elever som

vuxensärskolan skall stå öppen för. Vuxensärskolan mäste för denna uppgift ha tillgång till specialutbildade lärare, något som

måste beaktas i lärarutbildningen.

Metod/k, läroplan

Det metodiska utvecklingsarbetet som skett inom folkhögskolor och studiecirklar för vuxna utvecklingsstörda har varit av pionjärkaraktär. Det bör, som vi tidigare framfört ges möjlighet att

utvecklas vidare. Detta tillsammans med vuxensärskolans metodutveckling med huvudsaklig inriktning på individuell undervisning bör ge förutsättningar för att en god vuxenundervisning växer fram. Anknytningen till barn- och ungdomsskolan är då av stor betydelse. Vuxensärskolan skall till sitt innehåll motsvara den undervisning som ges inom särskolans olika skolformer. De läroplaner som finns för dem blir därför vägledande också för undervisningen inom vuxensärskolan, givetvis med beaktande av

att undervisningen sker till vuxna elever.

310 Särskilda omsorger om vuxna

6.6 - stöd till

Föräldraskap begåvningshandikappade

föräldrar och deras barn

Vi har genom tilläggsdirektiv (Dir. 1980:8) fått i uppdrag att

behandla frågan om begávningshandikappadel föräldrar och deras

barn. Uppdraget är - för föräldrarna och deras att belysa situationen barn, - att bedöma hur samhället de särskilda behov av

tillgodoser

trygghet för barnen och stöd till föräldrarna som kan föreligga i dessa fall och - i syfte att att överväga situationen för föräldrarna och barnen behovet av trygghet och omvårdnad hos barn till begävnings-

handikappade blir tillgodosett.

Våra överväganden och förslag gäller huvudsakligen utvecklings-

störda som är i behov av särskilda omsorger enligt lagen om vissa handikappomsorger (LHO). Föräldraskap betraktas som en situation, som utöver det stöd vi tidigare beskrivit, kräver vissa särskilda insatser främst beträffande samordning mellan olika instanser. Det hindrar inte att våra förslag om innehåll i och utformning av stöd- och hjälpinsatser kan vara tillämpbara även då föräldrarna

inte har ett aktuellt behov av särskilda omsorger. Det kan gälla

personer som tidigare varit förtecknade i landstingens omsorgsverksamhet eller personer som trots begävningshandikapp inte varit i behov av sådant stöd. Upphovet till direktiven var en specifik situation belyst i en pressdebatt i början av 1980. Vi finner här ej anledning att särskilt referera den, men vill uppmärksamma att den i riksdagen ledde till en motion (1979/80:1657) om skyddet för barn till utvecklingsstörda föräldrar och en interpellation (1979/802193) om den sociala omsorgen om vissa barn. l båda fallen aktualiserades frågan om socialtjänstens ansvar för barn med utvecklingsstörda föräldrar och om förhållandet mellan socialtjänstlagen och den särskilda lagstiftningen rörande omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. l motionen framfördes krav om att riksdagen klart skulle uttala att barnavärdslagstiftningen inte får göra skillnad på barn till

utvecklingsstörda och andra barn. Man får inte tolerera sämre samhällsskydd och sämre uppväxtbetingelser för sådana barn, än

man skulle gjort för barn med icke förståndshandikappade föräld- 1 Begåvningshan-

rar. Vidare anfördes att de utvecklingsstördas rätt till ett

dikappad och utsjälvständigt liv måste alltså värnas. Men det får inte ske på vecklingsstörd anbekostnad av barnens möjligheter till en normal utveckling. vänds i detta avsnitt

be- Socialutskottet avstyrkte motionen (SoU 1979/80:44) men

som synonyma grepp- uttalade:

Särskilda omsorger om vuxna 311

Den nya lagstiftningen skall, liksom nuvarande barnavårdslag ge alla barn skydd mot olämplig behandling och garantera dem en uppväxtmiljö därde får den omvårdnad och stimulans som behövs för ett barns normala utveckling. Det är självklart att barn med psykisk utvecklingsstörda föräldrar har samma rätt att få dessa grundläggande behov tillgodosedda. Socialtjänsten har samma ansvar gentemot dem som mot andra barn.

Vi delar utskottets uppfattning. Vår utgångspunkt är dels att barn till utvecklingsstörda föräldrar inte skall särbehandlas som grupp, dels att de i det enskilda fallet skall få allt det samhällsstöd som situationen kräver. Många resurserfinns tillgängliga, men utnyttjas inte alltid med alla sina möjligheter till samverkan. Samtidigt vill vi genom våra förslag verka för att vuxna utveck-

Iingsstörda skall erhålla individualiserade och normaliserade livs-

villkor. Utan att göra avkall på detta vill vi här belysa utvecklingsstördas föräldraskap med utgångspunkt i behovet av förebyggande, stödjande åtgärder. Vi instämmer i de synpunkter på förebyggande insatser som socialstyrelsen redovisar i Utvecklingsstörda och föräldraskap

(Socialstyrelsen anser, 1980:6):

Frågan om förebyggande arbete kan ses ur två synvinklar, dels hur vi bäst skall förebygga att en utvecklingsstörd kvinna

får ett barn som hon inte har möjlighet att ge en god

omvårdnad, dels hur vi skall hjälpa till så att ett barn till

utvecklingsstörda föräldrar får lika god omvårdnad och lika

mycket stimulans som andra barn, dvs. förebygga att barnet far illa. Vårt underlagsmaterial är erfarenheter och kunskaper som ställts till vårt förfogande från skilda delar av landet, jämte den dokumentation från olika kartläggningar som fanns tillgänglig också före år 1980. Ofta redovisas där uppgifter både om personer som är förtecknade och om dem som är utskrivna och ej får aktiva omsorger. Vi har därutöver gjort fördjupade studier i form av intervjuer och genomgång av individuella situationer i några län och försökt följa hur förebyggande och stödjande samhällsinsatser fungerar. Samtidigt med vår bearbetning av frågan pågår utredningsarbete inom enskilda län. Här kan nämnas projektet Utvecklingsstörda som föräldrar inom Stockholms lån med syfte att framlägga förslag till stöd- och hjälpinsatser till familjer, där ena eller båda föräldrarna är utvecklingsstörda. Redovisning av projektet planeras ske vid årsskiftet 1981/82.

312 Särskilda omsorger om vuxna

Beskrivning av personkretsen

Den grupp utvecklingsstörda som avses är förhållandevis liten. Utifrån den etablerade indelningen i svår, måttlig och lindrig utvecklingsstörning kan konstateras att frågan om föräldraskap i första hand kan vara aktuell för lindrigt utvecklingsstörda. Vi belyser den framför allt i situationer då modern är utvecklingsstörd. Svårt utvecklingsstörda kvinnor kan i regel inte bli gravida. Måttligt utvecklingsstörda har erfarenhetsmässigt så stort behov av stöd i sin egen situation att de knappast kan klara ansvaret i en föräldraroll. Inom gruppen lindrigt utvecklingsstörda återfinns personer vars begåvningsmässiga begränsningar till följd av handikappet varierar liksom deras sociala och känslomässiga mognad. I hög grad sammanhänger det med den stimulans och det bemötande som de fått under sin uppväxt. l skiftande utsträckning har de behov av samhällets stöd. Vissa har behov av särskilda omsorger. Andra har efter avslutad skolgång en så självständig tillvaro att de inte längre behöver stöd utöver det som kan erbjudas genom den primärkommunala socialtjänsten. Därutöver finns personer med lindrigt

begåvningshandikapp vilka aldrig behövt eller erhållit stöd genom landstingets omsorgsverksamhet. Det föreligger därför svårigheter

att göra generaliserande bedömningar av lindrigt utvecklingsstördas möjligheter att klara ett föräldraskap. Begåvningshandikappet är dock alltid endast en av flera faktorer som måste sammanvägas. 1975 utförde socialstyrelsen en inventering av antalet utveck-

lingsstörda och fördelningen på olika begâvningsnivåer. Antalet

förtecknade vuxna lindrigt utvecklingsstörda (22 år och äldre) var då 3 212 (1 805 män, 1 407 kvinnor). Vi räknar med att det år 1980fanns ca 2 000 lindrigt utvecklingsstörda kvinnor i fertil ålder (omfatta nde också dem som ej var förtecknade vid omsorgsstyrelse). Få utvecklingsstörda blirföräldrar. Det har delvis tolkats som ett

utslag av den samhällskontroll som utövas eller upplevs föreligga. l

ett historiskt perspektiv kan konstateras att den har växlat både

beträffande syfte och innehåll.

Lindrigt utvecklingsstörda var knappast definierade som grupp under bondesamhällets tid. Först när

industrialiseringens presta-

tions- och kunskapskrav tillsammans med arbetslöshet visade att

dessa personer inte kunde försörja sig, blev det nödvändigt att vidta

åtgärder. Ett alternativ ansågs vara anstalter där man också kunde kontrollera att de inte förökades. På 1930-talet framfördes rashygieniska idéer.

Steriliseringslag

Särskilda omsorger om vuxna 313

(1934) och giftermålsförbud infördes. Steriliseringslagen användes nästan enbart mot kvinnor och skärptes ytterligare år 1941. l socialstyrelsens skrift (1980:6) Utvecklingsstörda och föräldraskap omtalas att lagen fick sin mest omfattande användning 1946, då nästan hälften av de flickor som skrevs ut från sinnesslöskolorna steriliserades. Även om lätt utvecklingsstörda enligt lagen inte fick steriliseras mot sin vilja, fanns det påtryckningsmedel som fungerade som tvång. Det älåg varje rektor vid en sinnesslöskola att ta ställning till sterilisering då eleven skulle skrivas ut. Måttligt och svårt utvecklingsstörda, som ansågs inte kunna uttrycka sin vilja, kunde steriliseras med andras tillstånd. Trots detta föddes under 1940- och 50-talet ett antal barn av utvecklingsstörda vilket åter aktualiserade alternativet institutionsvård. Detta avspeglas i 1954 års omsorgslag som stadgade om arbetshem som i regel var enkönade. Man ville därigenom hindra utvecklingsstörda att ha sexuella kontakter och förhindra graviditet. Kopplingen mellan sexualitet och barnafödande kunde brytas

först då nya preventivmedel (p-piller) introducerades. Man började

också förstå och acceptera att utvecklingsstörda har behov av kärlekskontakter.

Äktenskapsförbudet upphävdes år 1973 och den nuvarande

steriliseringslagen från 1976 tillåter inte sterilisering mot någons

vilja. De som inte fattar innebörden kan inte heller steriliseras. Formellt har alltså utvecklingsstörda samma rätt som andra att föda barn.

Med tilläggsdirektivens formulering ingår också barnen i vårt

utredningsuppdrag. Socialtjänsten är alltid skyldig att verka för att barn växer upp under goda och trygga förhållanden och att sörja för att barn får den omsorg och vård som de behöver för sin normala utveckling. Regeringens proposition om socialtjänsten (1979/ 80:1) beskriver ingående hur detta skall ske och ger också ett historiskt perspektiv. Tillsammans med förslag från andra omfattande utredningar (ex. Barnomsorgsgruppen och Barnens rätt) förmedlas en helhetsbild av samhällets möjligheter att ge barn och ungdom stöd med tyngdpunkt i förebyggande insatser. Vi finner det därför mest meningsfullt att vår kommitté begränsar sina överväganden till omsorgsverksamhetens samarbete med andra instanser som har ett förstahandsansvar för barn till utveck-

lingsstörda. Det gäller också i den situation då barnet är begåv-

ningshandikappat. Det är ett förhållande som inte påverkar den grundläggande ansvarsfrågan men kan föranleda en rad särskilda

314 Särskilda omsorger om vuxna SOU 198126

omsorger enligt lagen om vissa handikappomsorger (LHO). De är emellertid av kompletterande karaktär. Sannolikheten för att barn till utvecklingsstörda också skall ha ett begåvningshandikapp är komplicerad att beskriva. Erfarenhetsmässigt vet man emellertid att de flesta barn är normalbegåvade då en utvecklingsstörd får barn med en icke-utvecklingsstörd partner och då far- och morföräldrar också är normalbegåvade. Det är den vanligaste situationen.

Några kartläggningsstudier av begâvningshandikappades

föräldraskap

På initiativ av enskilda omsorgsstyrelser, utbildningsinstitutioner och socialstyrelsen har genom åren en rad olika, av varandra

oberoende undersökningar företagits med syfte att klarlägga

situationen för begävningshandikappade föräldrar och deras barn. Trots skiftande uppläggning från totala beskrivningar över ett län till begränsade och mycket detaljerade studier av särskilt utvalda grupper ger undersökningsmaterialet som helhet underlag för återkommande, likartade slutsatser och följdfrågor. De har också kunnat återfinnas i material från flera konferenser som under senare år samlat erfarenheter från olika berörda, t. ex. begåvningshandikappade, deras föräldrar, personal verksamma inom landstingens omsorgsverksamhet och kommunernas socialvård. I tid härstammar redovisningarna från perioden 1975-80 men täcker i vissa fall uppgifter fr. o. m. slutet av 1960-talet. Vi kommer i det följande att visa på några studier som belyser

anta/et begävningshandikappade föräldrar, deras sociala situation

samt innehåll och samverkan i ett förebyggande arbete.

Anta/et begävningshandikappade föräldrar

Vi har inte funnit belägg för att antalet begävningshandikappade

föräldrar ökat eller att begävningshandikappade föderflera barn än den övriga befolkningen. l många landsting rör det sig per är om 1-2 i omsorgsstyrelsen förtecknade personer som föder barn. l vissa fall har vi kunnat konstatera att det något år föds ett större antal barn för att sedan återgå till tidigare lägre siffror. Som en del i det socialstyrelsens projekt som ledde fram till skriften utvecklingsstörda och föräldraskap (1980) gjordes 1978 en inventering. Den gav uppgifter från 13 landstingsområden om hur många utvecklingsstörda kvinnor som fött barn (i första hand under 1970-talet). Som exempel kan nämnas

Särskilda omsorger om vuxna 315

- läns där 6 kvinnor fött 9 barn Kopparbergs landsting, (1971-77) - Gotlands läns landsting, där 5 kvinnor fött 6 barn (1971-77) - Hallands läns landsting, där 6 kvinnor fött 7 barn (1970-78) Det fanns år 1978 i de angivna landstingen 1 364, 301 resp. 917 förtecknade utvecklingsstörda.

l Örebro och Östergötlands läns landsting har man gjort uppfölj-

ningsstudier av f. d. särskolelever. l Örebro län avsåg undersökningen f. d. eleverfödda 1950-54 till ett antal av 1 58. Av dessa var 64 lindrigt utvecklingsstörda, av vilka 21 (17 kvinnor och 4 män) blivit föräldrarfram till är 1978. Totala antalet förtecknade utvecklingsstörda var samma är 1 384.

inventeringen i Östergötland gjordes år 1 978 och omfattade de

elever som slutat särskolan 1969-1977. 244 personer ingick i undersökningen, 23 hade blivit föräldrar. Där var totalantalet

förtecknade utvecklingsstörda 1 727.

Från Stockholms läns landsting föreligger en studie som innebar

inventering av antalet begåvningshandikappade som under viss tid blev föräldrar (jan. 71 - april 78). Man fann 63 personer av vilka 51

kvarstod som förtecknade hos omsorgsstyrelsen är 1978. Av

dessa var tre personer i behov av dagcenter och inackorderings-

hem. Övriga var förtecknade för tillsyn, dvs. kontakt med

omsorgsnämnden. l Västerbottens och i Kronobergs län har man studerat antalet

utvecklingsstörda som fått barn under perioden 1975-80. Det rör

sig om 12 resp. 1 1 personer, av vilka ett fåtal 1980 hade omsorger enligt omsorgslagen.

l den tidigare nämnda stockholmsundersökningen fann man att medeltalet barn per utvecklingsstörd var 1,3 (övriga befolkningar 1,6-1,7). Det stämmer överens med flertalet undersökningar vi

haft till vårt förfogande.

Social situation

Vi har i de olika undersökningarna försökt följa under vilka

omständigheter begåvningshandikappade föräldrar och deras barn lever. Även i detta sammanhang rör uppgifterna dels dem som fortfarande får omsorger, dels dem som tidigare fått sådana. Vi har därvid beaktat bostads- och arbetssituationen, förekomst av psykiska och/eller sociala komplikationer samt omhändertaganden. Av dem som blivit föräldrar och ingår i det samlade inventeringsmaterialet bor det övervägande antalet i enskild bostad, dvs. de har en bostadssituation som överensstämmer med icke-utvecklings-

316 Särskilda omsorger om vuxna

stördas. Ett ringa antal bor på inackorderingshem, i egen bostad med mycket nära anknytning till inackorderingshem eller hemma hos sina föräldrar. l den förut nämnda stockholmsundersökningen befanns 70 % av de utvecklingsstörda föräldrarna vara sammanboende. I de flesta fall sammanbodde kvinnorna med den man som var far till deras barn. l fler än hälften av dessa situationer hade bara ena parten kontakt med omsorgsverksamheten. Vi har funnit att dessa uppgifter äger giltighet också för undersökningsgrupper från andra håll i landet. Flertalet begåvningshandikappade föräldrar har eller har haft arbete på öppna marknaden eller skyddad verkstad, några få deltar i verksamhet på dagcenter. Många av kvinnorna som har yngre barn arbetar i hemmet. Det är osäkert om detta beror på svårigheter att erhålla annat arbete, vantrivsel med tidigare arbetssituation eller ett medvetet och understött val att vara hemmafru. När det gäller psykiska och sociala komplikationer hos föräldrarna kan konstateras att de mest uttalde svårigheterna förekommer i de fall där ena parten inte är eller varit förtecknad i

omsorgsstyrelsen men har problem till följd av missbruk, krimina-

litet och/eller arbetslöshet. l storstadsregionerna innebär detta också ofta en krävande bostadmiljö i ytterområden med tung social

problematik. I sådana situtationer sker ofta tidiga omhändertagan-

den av barnen. Samarbetet mellan olika samhällsintanser blir genom mängden av nödvändiga kontakter särskilt sårbart, vilket försvårar ett förebyggande arbete. I övrigt kan konstateras att de psykiska och sociala komplikationer som kan föreligga hos den begåvningshandikappade har ett mycket nära samband med personens upplevelse av handikappet och tidigare erfarenheter av omgivningens värderingar. Det berörs närmare i följande avsnitt. Vi har bland dem som har vårdnaden om sitt barn ej funnit uppgifter om psykiska och sociala komplikationer i en omfattning som kan generaliseras till hela gruppen lindrigt utvecklingsstörda. Däremot har vi ofta mött den isolering, trötthet och ängslan för barnets hälsa som också andra småbarnsföräldrar brukar ge uttryck åt. Hos begåvningshandikappade förstärks detta ofta av osäkerhet om vad samhällets representanter skall tycka och vidtaga för åtgärder. Det kan i sin tur ge upphov till en helt avvisande hållning inför stödinsatser vilket kan medföra sociala problem. Beträffande barnens situation kan konstateras att tidiga omhändertaganden förekommit dels av skäl som redan redovisats, dels på grund av att föräldrarnas eget stödbehov till följd av begåvningshandikapp ansetts vara avsevärt. Vårt material tillåter inte några

Särskilda om vuxna 317 omsorger

slutsatser om regionala skillnader vid av sådana

bedömningen

ärenden.

Senare omhändertaganden har skett enligt BVL i fall där man efter en ingående bedömning funnit att förebyggande åtgärder

varit gagnlösa. Vårt material understryker angelägenheten av att utformning och innehåll i förebyggande arbete diskuteras och ges rutiner. Möjligheten till stöd liksom kunskapen om begåvningshandikappade har ökat. Det föranleder i vissa fall frågor om en del situationer skulle kunna ha handlagts på annat sätt än när de var aktuella. Det finns exempel på begåvningshandikappade, som fått ett eller flera barn Omhändertagna, men som sedan bedömts kunna vårda ett barn. På vissa håll antecknas barn till begåvningshandikappade som riskbarn på BVC för närmare utredning om misstänkt talförse-

ning, bristande stimulans, utvecklingsstörning etc. Samma beteck-

ning kan på andra håll endast innebära påminnelse om särkilt behov av stöd. Det har omöjliggjort jämförelse. har vi

Samtidigt

emellertid funnit att stora ansträngningar görs för att följa barnens psykiska och fysiska hälsa.

Innehåll och samverkan i förebyggande arbete De intervjuer och den genomgång av enskilda situationer som vi gjort inom några län har genom både negativa och positiva exempel väl illustrerat behovet av ett förebyggande och stödjande arbete. Vi vill särskilt peka på några led som vi funnit avgörande: - att få en realistisk och utvecklingsstördas möjligheter positiv uppfattning och kunskap om sig själva och stöd i sin frigörelse från föräldrahemmet - för närstående och möjligheter (föräldrar personal) att få kunskap och diskutera värderingar om utvecklingsstördas situation som vuxna - och kunskapsförmedling ansvarsfördelning mellan landstingets omsorgsverksamhet, primärvård och kommunens sociala organ. Ofta har vi funnit att befintliga förutsättningar för att bearbeta dessa led inte utnyttjats i full utsträckning. Det inverkar i sin tur på utvecklingsstördas syn på föräldraskap och deras förmåga att klara situationen. Det bestämmer också styrkan i det säkerhetsnät som olika samhållsorgan måste kunna erbjuda. Exempel på möjligheter som inte alltid utnyttjas tillfullo är

samlevnadsunden/isningen inom skolan. Förutom preventivme-

318 Särskilda omsorger om vuxna

delsrådgivning borde kunskaper om känslomässiga sammanhang

kunna betonas mera. Vuxna utvecklingsstörda har ofta bristfälliga kunskaper om båda dessa områden till följd av avsaknad av eller dåligt anpassad sexualundervisning. Först under 1970-talet har särskilt avpassat undervisningsmaterial och -metoder utvecklats

och fått spridning i nämnvärd omfattning.

Föräldrar till utvecklingsstörda och personal i skola, boende och på dagcenter har ofta lämnats utan tillräckligt stöd och vägledning trots befintliga resurser för sådana insatser. Att ge råd i samlevnadsfrågor eller ge kunskaper om innebörden i handikappet till en begävningshandikappad kan upplevas som en så svår situation att man helt undviker den. Samtidigt harföräldrar och personal kanske

ändå förmedlat en restriktiv men svårförstäelig inställning till

sexualliv och föräldraskap. Den utvecklingsstörde kan därigenom pâverkas att vilja skaffa sig barn för att frigöra sig, visa sin vuxenhet eller förmåga.

ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

Vid vår genomgång av enskilda situtioner har vi funnit att en rad

stödätgärder förmedlats genom mödravârdscentral, barnavårds-

central och kommunal förskola. Vi har sett positiva exempel på att dessa instanser tillsammans med omsorgsverksamheten kunnat samverka i insatserna. l många fall har emellertid möjligheterna till samarbete inte använts eller hindrats. Orsakerna har varit bristande information om den enskilda personen, dålig kunskap om resp. verksamhet och oklarhet om ansvarsförhållanden. Den begåvningshandikappades situation har blivit försvârad genom att insatser fördröjts, besked blivit oklara eller att osäkerhet rått om vem som kunnat kontaktas i första hand. En viktig iakttagelse har också

varit att begåvningshandikappade upplevt hur insatser från olika

instanser förmedlats med varierande synsätt på föräldraskapet.

Stöd under skolåren och i vuxenlivet

Ett första led i ett förebyggande arbete är att

utvecklingsstörda

ungdomar får stöd i sin De behöver få

personlighetsutveckling.

kunskaper och insikt om vuxenlivets möjligheter och krav och om innebörden av sitt individuella handikapp. Vi har funnit att ett sådant stöd ofta saknas eller ges på ett så osäkert sätt att det uppfattas negativt. l synnerhet gymnasieskolan har många möjlig-

heter att inom sin undervisning ta upp olika aspekter på vuxenliv

och samlevnad och förmedla en medvetenhet om handikappet.

Begränsningar måste diskuteras samtidigt som positiva sidor

uppmärksammas.

Särskilda omsorger om vuxna 319

Skolöverstyrelsens läroplan i samlevnads- och sexualfrågor liksom handledningen och studieplanen i sexualundervisning för särskolan behandlar delvis dessa frågor. Ansvaret för att ta upp samlevnadsfrågorna och innebörden av begåvningshandikappet

ligger dock på den enskilde läraren.

Vi har funnit det vara väsentligt att dessa moment blir belysta enligt läroplanens intentioner. Samtidigt anser vi det vara mycket

viktigt att varje elev får individuell och återkommande rådgivning

och att den tar hänsyn till den enskilde elevens situation. Vi föreslår därför obligatorisk personlig rådgivning i samlevnadsfrâgor för varje elev innan han/hon slutar sin skolgång. Lokala förhållanden bestämmer vem som bäst ger denna form av rådgivning. Många gånger ter det sig naturligt som en uppgift för skolsköterskan, som emellertid behöver handledning och stöd av annan elevvårdspersonal eller lärare.

Om lindigt utvecklingdsstörda har fått tillfälle att bygga upp

självkänsla och mött respekt har de större möjligheter att kunna förstå föräldraskapets konsekvenser. De blir under sådana omstän-

digheter inte så lätt offer för t. ex. veckopressens idylliska beskriv-

ningar och ensidiga mål för ett lyckligt vuxenliv. För dem som väljer att bli föräldrar skapar en sådan bakgrund bättre psykiska och sociala förutsättningar att fungera i ett föräldraskap. Många avstår också medvetet från att bli föräldrar. Skolan och dess elevvårdspersonal kan utgöra ett stöd för föräldrar som känner sig osäkra inför sina utvecklingsstörda barns

sexualitet och samlevnad. Preventivmedelsrådgivningen som en del av skolans samlevnadsundervisning kan ibland väcka mycket

stor oro hos föräldrarna. Det är därför väsentligt att de, utan att den utvecklingsstördes integritet åsidosätts, får tillfälle att ta del av undervisningens innehåll och underliggnde värderingar.

Ett fortsatt stöd i samlevnadsfrâgor mäste kunna ges utvecklingsstörda vuxna av boendepersonal, i dagcenterverksamhet, vid

folkhögskolekurser eller annan vuxenutbildning. Ett sådant stöd

måste också vara en fortlöpande och naturlig uppgift för omsorgsverksamhetens distriktslag. l sådana sammanhang bör också olika konsekvenser av en graviditet bli oklart belysta. Vid en konstaterad graviditet bör detta ske så tidigt som möjligt utifrån den enskildes situation. Ibland kan det vara mera lämpligt att landstingens allmänna familje- eller preventivmedelsrådgivning utnyttjas. Personalen där bör beredas tillfälle att ta del av erfarenheter om utvecklingsstör-

das situation som den bl. a. redovisas i utvecklingsstörda och för-

äldraskap (Socialstyrelsen anser, 1980:6). Distriktslagen bör se det som sin uppgift att förmedla information av detta slag.

320 Särskilda omsorger om vuxna

Säkerhetsnät för föräldrar och barn

När en graviditet konstaterats och skall fullföljas, gäller det förebyggande arbetet att i första hand ge ett kontinuerligt och väl planerat stöd som bör sättas in så tidigt som möjligt. Omsorgsverksamheten skall här med moderns tillstånd så snart som möjligt ta kontakt med Socialbyrän för att tillsammans med

dess personal och modern/familjen förbereda stöd under gravidi-

tet, förlossnig och spädbarnstid. Socialbyrän har på så sätt möjlighet att få en grundläggände

kännedom om modern/familjen och bedöma förutsättningarna för

att barnet skall kunna få god omvårdnad i hemmet. En bedömning kan också ske av vilka stödåtgärder som kan behövas och när/hur dessa skall finnas tillgängliga. Med det fåtal utvecklingsstörda som blir föräldrar varje är, är det svårt att skapa rutiner för ett samarbete kring sådana situationer. Omsorgsverksamhetens personal måste därför bereda sig pä att informationsbehovet kan vara stort hos alla berörda vid varje tillfälle. Samarbetet med enskilda utvecklingsstörda skall bygga pâ förtroende och öppenhet. Man måste klargöra att omsorgsverksamheten och andra samhällsorgan dels vill ge stöd till föräldrarna och barnet, dels vill bevaka barnets utveckling och se till barnets rätt. l vârfördjupade studie i många län har vi funnit att känslan av kontroll blivit alldeles för dominerande och resulterat i att vissa familjer slutit sig mot alla myndigheter och därmed minskat möjligheterna till både stöd och kontroll. En öppning i en sådan situation kan ofta åstadkommas genom distriktssköterskan eller

någon annan som har moderns/familjens förtroende. Faderns roll

bör också uppmärksammas, då det förekommer att kvinnan vill ha kontakt med omsorgsverksamheten medan mannen avvisar eller förbjuder dessa kontakter. Mödravârdscentra/en är den naturliga och mycket viktiga kontakten för alla blivande mödrar. Dess personal har de mest betydelsefulla uppgifterna i förberedelsearbetet inför förlossningen och föräldraskapet. Vi anser att omsorgsverksamheten till denna personal dels bör förmedla kunskaper generellt om utvecklingsstörda och deras situation, dels ge individuell information i det enskilda fallet. Mödravårdscentralen kan också behöva specialpedagogiskt stöd för att kunna förmedla sina faktakunskaper till den enskilda kvinnan. Vi instämmer i socialstyrelsens krav på lättläst informationsmaterial, bildband m. m. som hjälpmedel för en förbättrad infor-

mation på mödravårdscentralerna till begåvningshandikappade

m. fl. Vi föreslår att socialstyrelsen får i uppdrag att framställa

Jag kan inte /äsa och jag ser ganska dåligt, men jag VET att jag behöver gå på toa/etten

Ensam til/sammans

. , i,

I FVÃJA _, ju k r\ »4 \ t _ , 2 , 5 . __ ; k k z ...- umççh g.,

B//ss - ett sätt att

A

kommunicera ;9\i\WE\Q\§g\w\

Särskilda omsorger om vuxna 321

anpassat material i detta ämne. Mödravårdscentralen och omsorgspersonalen mäste tillsammans förberda den utvecklingsstörda inför och BBförlossning v/ste/se och också förbereda personalen där. Ett nära samarbete

med förlossningsavdelning och BB kan ge mor och barn en

tryggare start. BB-personalen kan vara ett gott stöd i den första skötseln av barnet och har också en viktig uppgift när det gäller att lämna information till barnavårdscentralen om barnets och moderns situation. lnformationsutbytet bör självfallet ske i samförstånd med den utvecklingsstörda modern. Barnavårdscentra/en har både en uppsökande och en rådgivande verksamhet. Dess sköterska är med sina råd och sin praktiska hjälp en nyckelperson för många nyblivna mödrar. Det är därför viktigt att BVC-personal får kunskaper om begävningshandikappets kon-

sekvenser och den enskilda moderns/familjens behov av stöd och råd. Omsorgsverksamheten, mödravårdscentral och BB kan ge

denna information, men i övrigt bör barnets villkor följas i socialbyråns samarbete med barnavårdscentralen. BVC-mottagnignarna kan i vissa fall upplevas rutinmässiga och gör ibland vissa mödrar ängsliga och osäkra. Det är angeläget att sådana situationer ägnas individuell uppmärksamhet. Erfarenheten visar dock att centralernas personal i de flesta fall kan få mycket god kontakt med den utvecklingsstörda modern och bli en förmedlare av många stödinsatser till den enskilda familjen. Vi anser därför att ett planerat samarbete mel/an omsorgsverksamheten, barnavárdscentra/ och soc/a/byrán ska/l vara samhällets säkerhetsnät för såväl utvecklingsstörda föräldrar som deras barn.

För att komplettera ett sedvanligt stöd till familjen kan utveck-

lingsstörda behöva kontaktperson eller kontaktfami/j. l vår indivi-

dualstudie har vi ofta funnit släktingar som främsta stöd till den

utvecklingsstörda kvinnan och hennes familj. Vi har emellertid också funnit att många saknar detta sociala skydd. Socialstyrelsen föreslår kontakt med en person eller familj som ett alternativ med uppgift att på ett förtroendefullt sätt stödja och

uppmuntra den utvecklingsstörda. l kapitel 7 har vi lagt förslag om

kontaktperson och vill här anknyta till det. Vi anser att det finns behov av särskild, regelbunden handledning för dessa kontaktpersoner inför utvecklingsstördas graviditet och föräldraskap. En kontaktperson kan också få en väsentlig funktion för utvecklingsstörda föräldrar om ett omhändertagande av barnet blir aktuellt. Kontaktperson med samma stödfunktion kan också förordnas

enligt den nya socialtjänstlagen och ersätter därmed barnavårds-

mannainstitutionen. En speciellt ömtålig samarbetssituation gäller då ett omhändertagande av barnet aktualiseras.

322 Särskilda omsorger om vuxna

Vi förutsätter att socialbyrän tillsammans med omsorgsverksamhetens personal vid varje sådant tillfälle allsidigt bedömer möjligheterna till andra långsiktiga lösningar som alternativ till

omhändertagande.

l vår individualstudie har vi funnit flera uppslitande omhänderta-

gande, där enligt vår mening barn - men särskilt föräldrar - borde

fått en mera rättvis behandling. Omhändertaganden är i sig svära

och alla föräldrar och barn behöver hjälp och stöd i en sådan situation. Den utvecklingsstörda föräldern måste liksom andra föräldrar få hjälp att förstå vad som skall hända med barnet och varför det måste ske. Denna process måste genomföras även om den tar längre tid än för icke utvecklingsstörda föräldrar. Socialbyräns personal kan här behöva stöd av omsorgspersonal för att omhän-

dertagandet skall bli så litet ângestskapande som möjligt och så att den utvecklingsstörda föräldern får möjlighet att aktivt delta i

placeringen av sitt barn i familjehemmet. l gynnsamma fall kan

familjehemmet också bli ett gott stöd för föräldrarna.

Under omhändertagandets olika skeden måste socialbyråns

personal självfallet pä alla sätt bevaka barnets situation.

Ansvar för att samordna insatser

Enligt våra direktiv skall åtgärder och förslag syfta till att tillgodose

behovet av trygghet och omvårdnad hos barn till begåvningshandikappade. Vi har konstaterat att de stödresurser som

socialförvaltning,

omsorgsverksamhet och barnavárdscentral gemensamt har till sitt arbete - förfogande (t. ex. hjälp att söka hemma-hos-terapeut

öppen förskola - Iekotek - förtur till daghem - råd och stöd)

vanligtvis är tillräckliga under förutsättning att de används och

anpassas på ett riktigt sätt.

Vi vill slå fast att landstingets habiliteringsnämnd och dess distriktslag har samordningsansvaret för insatser som behövs i samband med utvecklingsstördas graviditet och föräldraskap i den

mån personer får fortlöpande stöd genom särskilda omsorger

enligt LHO. För andra utvecklingsstörda gäller att primärkommunen genom

socialtjänsten har ansvar dels för att ge stöd på olika sätt, dels för att till annan myndighet förmedla information om behov av stödjande insatser.

Det är viktigt att landstingets habiliteringsnämnd dels beaktar behovet av fortbildning för den i verksamheten anställda persona-

len, dels tar ansvar för att kunskaper om utvecklingsstördas

situation förmedlas till andra berörda instanser. Det gäller också i

Särskilda omsorger om vuxna 323

de fall där habiliteringsnämndens funktion är rådgivande och den

begåvningshandikappade ej är i behov av särskilda omsorger.

Vi vill understryka att barn till utvecklingsstörda föräldrar liksom andra barn genom den primärkommunala socialtjänstens ansvar skall garanteras uppväxtvillkor som innebär god omvårdnad och stimulans. Någon särskild författningsreglering finner vi således inte behov av.

6.7 Andra stödinsatser. Hjälpmedel

Vi har i ett föregående avsnitt behandlat hjälpmedelsfrågan för barn och ungdomar och det särskilda behov utvecklingsstörda har av att kompensera begåvningshandikappet.

Tilldelningen av hjälpmedel för utvecklingsstörda personer med

eller utan tilläggshandikapp skall i princip inte skilja sig från andra

handikappgrupper, dvs. de skall via samhällsbidrag från hjälpme-

dels-, hör-, syn-, RPH-centraler, länsarbetsnämnder m. fl. få sina hjälpmedelsbehov tillgodosedda. Formellt sett har de alltså samma rätt som andra handikappade. I praktiken är situationen annorlunda. Utredningen visar att

utvecklingsstörda som grupp genomgående är sämre tillgodosedda vad gäller tilldelning av hjälpmedel än andra grupper handikappade.

Anledningen till detta kan bl. a. vara att man först de senaste åren, genom den forskning som bedrivits, fått kunskap om vad funktions-

nedsättningen egentligen består av (se bilaga V G. Kylén). Det finns ett mycket stort utbildningsbehov i denna fråga inom hela rehabi-

literingsområdet.

ÖVER VÄGA NDEN OCH FÖRSLA G I samspelet med den sociala och fysiska miljön måste man kunna hantera en mängd situationer för att nå det mål man vill. Om man

inte kan hantera olika miljöer på ett tillfredsställande sätt på grund av att de är dåligt utformade, är risken stor att man mister tron på

sin förmåga. Viljan att våga pröva nya situationer och att utnyttja sina nya eller gamla kunskaperförsvinner. Genom detta får man en erfarenhetsbrist som leder till att man inte kan hantera miljön. Man är inne i en ond cirkel. Att begripa miljön hänger oftast, men inte alltid, ihop med att kunna hantera miljön. När man kan hantera olika situationer eller miljöer behöver man inte alltid begripa, hur och varför det fungerar. Det räcker att uppleva att man klarar situationen. l individens samspel med den sociala miljön dvs. andra individer, är det viktigt att förstå varandra ömsesidigt. Med det menas att

324 Särskilda omsorger om vuxna

tolka gester, mimik, ljud, 0rd, meningar och förhållningssätt lika, så att vi förestår varandras kommunikation. l kommunikationen med utvecklingsstörda är kravet på ömsesidighet större, beroende på deras svårigheter att tolka information. Föräldrar, vårdare, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, lärare, assistenter m. m. mäste få träning i olika slags kommunikation. Utvecklingsstörda mäste ges möjlighet att lära känna sina hjälpares kommunikation. En ömsesidig kommunikation är viktig för uppbyggandet av självkänsla, självkunskap, identitet och omvä rldskunskap. Det är i sin tur viktigt för att bli motiverad att använda olika hjälpmedel. Om inte hjälparen kan förmedla fördelarna med ett visst hjälpmedel, kommer den handikappade inte heller att vilja använda det. Som vi tidigare konstaterat finns det ofta brister när det gäller

tilldelning av vanliga hjälpmedel till utvecklingsstörda, t. ex. syn-

och hörselhjälpmedel, Ortopediska skor, förflyttningshjälpmedel. För att åstadkomma en förändring föreslår vi att omsorgsorganisationen skapar rutiner för återkommande kontakter med syn- och hörcentral, ortopedteknisk verkstad och hjälpmedelscentral för att klarlägga hjälpmedelsbehovet och därmed ge förutsättningar för

en mera rimlig hjälpmedelstilldelning.

Hjälpmedel för kompensation av begävningshandikapp l avsnittet om hjälpmedel för barn och ungdomar har vi föreslagit åtgärder för att finna hjälpmedel för kompensation av begävningshandikapp. Detta gäller naturligtvis i lika hög grad vuxna. Många

vuxna utvecklingsstörda upplever ett mycket konkret behov av att i

det dagliga livet kunna kompensera sitt handikapp t. ex. vad gäller att telefonera, hantera pengar, passa tider, förstå matsedlar osv. Brister i dessa funktioner kanske hindrar den vuxne att bo

självständigt vilket han i övrigt kan vara mogen för.

Den kanske svåraste bristen för flertalet utvecklingsstörda är, som vi angivit ovan, att meddela sig med andra. l dag finns vissa metoder - som Blissmetoden - och tekniska apparater för kom-

munikation. Åtskilliga sådana lösningar bör kunna utvecklas och

anpassas till utvecklingsstördas behov. Vi anser att hjälpmedel för att underlätta kommunikation bör prioriteras och att Handikappinstitutet har huvudansvaret för denna utveckling. I kapitel 10 om forskning resp. 6.3 om arbete har vi ytterligare poängterat kommunikationens betydelse och Handikappinstitutets roll.

Kunskaper om funktionsnedsättning, pedagogiska kunskaper,

insikt om sociala miljöer och tekniskt kunnande bildar tillsammans

grunden för utveckling av hjälpmedel för kompensation av begåv-

ningshandikapp. Det är också grunden för en riktig anpassning av befintliga hjälpmedel till utvecklingsstördas behov.

SOU 198l:26 Särskilda omsorger om vuxna 325

Vi vill understryka att även när det gäller vuxna har SÖ och

RPH-Sär ett ansvar för pedagogisk utveckling tillsammans med

landstingen och Handikappinstitutet.

Anpassning av hjälpmedel Vuxna utvecklingsstörda, flerhandikappade och barndomspsykotiska behöver i stor utsträckning liksom barn och ungdomar individuell anpassning av hjälpmedel. Exempelvis är rullstolar ofta utformade för lugna stillsamma vuxna personer i ett soligt stadsklimat. Förstärkningar krävs därför för att rullstolen skall passa personer som har svårt att kontrollera sina rörelser. Hjälpmedelstekniker mäste ofta söka okonventionella individuella lösningar i

anpassning av hjälpmedlen, ett arbete som kräver både kunskaper

och tid. b Vi anser att det kan finnas anledning för landstingen att se över hjälpmedelscentralernas teknikerbehov och också som vi påpekat tidigare, behovet av hantverkare. En mera generell anpassning av hjälpmedlen till begävningsnivå och ålder/erfarenhet är nödvändig. Den som är vuxen men får hjälpmedel som passar för ett barn låter antingen bli att använda sig av det eller också påverkas han till barnsligare intressen och attityder. Det samma gäller för omgivningens attityder. Utvecklingsstörda som har god vuxenidentitet och god självkänsla godtar

inte barnsliga hjälpmedel och barnsligt bemötande. Vid val eller

utveckling av hjälpmedel mäste såväl personens erfarenheter som begåvning beaktas. Även här anser vi att utvecklingsarbete mäste bedrivas av - - SÖ - RPH-Sär tillsammans. landsting Handikappsinstitutet

Huvudansvaret för detta bör ligga på Handikappinstitutet. Institu-

tet bör också bevaka utvecklingsstördas möjligheter att erhålla hjälpmedel som de kan behöva vârdarhjälp föratt hantera.

Träning att använda hjälpmedel De vuxna består till övervägande del av som ingår i vår personkrets

utvecklingsstörda. De har pâ grund av sitt begâvningshandikapp behov av en i förhållande till normalbegåvade längre och särskilt anpassad träning för att kunna hantera sina hjälpmedel. De flesta kommer att delta i dagcenterverksamhet i framtiden och dagcen-

terpersonalen tillsammans med anhöriga eller personal i bostaden har och kommer att ha en stor uppgift i träningen att hantera hjälpmedel. Många hjälpmedel används i dag mera sällan av utvecklingsstör-

326 Särskilda omsorger om vuxna sou 198126

da än av andra t. ex. glasögon, hörapparat, tandprotes, elrullstol,

bl. a. av det skälet att man inte ägnar tillräcklig uppmärksamhet och träning åt att hantera dessa. Sjukgymnaster, arbetsterapeuter och

vuxenlärare bör tillsammans med dagcenterpersonalen och den

handikappade utarbeta träningsrutiner. Frågor om hjälpmedel, hjälpmedelsbehov och hantering av hjälpmedel anser vi mäste ingå i utbildningen för all personal som arbetar nära den handikappade, exempelvis vårdpersonal och

dagcenterpersonal.

för vuxna -

6.8 Särskilda omsorger organisation

Redan under 1954 års lag hade de flesta landsting en särskild för under en särskild politisk nämnd

organisation utvecklingsstörda (centralstyrelse). Inom organisationen fanns de två verksamhets-

enheterna skola resp. vård företrädda.

Omsorgsverksamheten efter 1967 har präglats av principerna

om normalisering, och närhet, som inneburit en sprid-

integrering ning av resurserna över ett landstingsomräde av främst skola, elevhem, inackorderingshem och dagcenter men också lokala

vårdhem. Det har ställt krav pä samplanering mellan primärkommun och liksom mellan sjukvård och omsor-

omsorgsverksamhet

gerför Det har också medfört arbetsformer med

utvecklingsstörda.

utvecklat samarbete mellan central och lokal nivå.

De barndomspsykotiska till stor del i organisationen för ingår utvecklingsstörda. För övriga i denna grupp har de barnpsykiatriska klinikerna och de läkepedagogiska instituten varit det väsentligaste

samhällsstödet. om Ds S 1978:9 har

I vår kartläggningsrapport utvecklingstörda,

vi beskrivit utvecklingen av habiliteringen av barn och vuxna, som bl. a. inneburit att olika specialisttjänster kommit in i verksamheten.

Vanlig organisationsmodell av i dag

Centra/t

finns inom landstingen en omsorgsstyrelse som också Vanligtvis

har andra sociala uppgifter och därför ofta kallas sociala nä mnden.

Några landsting har särskild omsorgsstyrelse. Under nämnden/styrelsen finns en kansliorganisation med en

samordnande administratör och med ansvariga tjänstemän med

särskilda áligganden enligt omsorgslag och nämligen

stadga

särskolchef, värdchef och överläkare.

Dessutom finns centralt placerade kuratorer och psykologer med

Särskilda omsorger om vuxna 327

handledningsansvarför resp. yrkeskategorier. Samordnare för bl. a. fritid, sjukgymnastik och arbetsterapi kan också finnas centralt.

Loka/t Under 70-talet har främst närhetsprincipen i all social verksamhet bidragit till att olika specialister inom omsorgsverksamheten delats upp på distrikt med en närmare kontakt med utvecklingsstörda, deras anhöriga och omsorgspersonal. l en lägesrapport från 1978 utgiven av socialstyrelsen redovisas omsorgsorganisationernas distriktsindelning. Av 21 omsorgsstyrelser hade l 5 särskilda distriktskontor eller externa arbetsplatser för specialiser med distriktsarbete. Bland motiven för distriktsindelning anges bättre resursutnyttjande, minskat resande och bättre överblick. Man anser också att förutsättningen för en

meningsfull integration av utvecklingsstörda i samhället ökar med

en distriktsindelning. Vid indelning i distrikt har man dels försökt få lagom stora

distrikt, dels förvaltningsområden som stämmer med andra förvalt-

ningar exempelvis primärkommun, sjukvårdsdistrikt, primärvärds-

områden osv. Lägesrapporten visar att endast ett fåtal distriktskontor i dag finns placerade vid socialkontoren, men att de flesta skulle önska en sådan placering i framtiden för att öka möjligheterna för samarbete.

Konsekvenser av våra tidigare förs/ag

Vi har i våra förslag i tidigare avsnitt utgått från primärkommuner-

nas ansvar för sina medborgare. Det avspeglas bl. a. i förslagen

beträffande undervisningen och habiliteringsorganisationen för

barn och ungdomar. Beträffande undervisningen föreslår vi att det primärkommunala

huvudmannaskapet utvidgas till alla barn, alltså även utvecklings-

störda för vilkas undervisning landstingen f. n. ansvarar. Förslaget innebär att skolledare, lärare och elevassistenter med bibehällna

arbetsuppgifter kommer att gå över till allmänna skolväsendet.

Habiliteringsorganisationen, som vi föreslår skall komplettera skolans elewård när det gäller handikappade barn, bör emellertid till sig knyta särskolans elewârdspersonal, i första hand kuratorer

och psykologer.

Habiliteringsverksamhetens arbete i distriktslag överensstämmer till en del med utvecklingen inom omsorgsverksamheten för utvecklingsstörda. Vårt förslag om en landstingets habliteringsor-

ganisation för alla handikappade barn (5.6) medför sammanslagning av de nuvarande organisationerna. Det innebär en uppdelning

328 Särskilda omsorger om vuxna

på distriktslag för barn och ungdomar resp. vuxna iden mån sådan uppdelning inte redan finns. Endast undantagsvis bör arbetslagen

ansvara för såväl barn som vuxna inom sina distrikt. Våra förslag om bostad och service (5.2 och 6.2) förutsätter ett för barn, ungdomar och vuxna sammanhållet ansvar för gru pphem och korttidshem -för vårdhem och specialsjukhus övergångsvis under landstingets habiliteringsnämnd. Avsikten är att nå en bättre kontinuitet i boendet-främst mellan ungdomar och vuxna - och ett bättre resursutnyttjande. För att specialsjukhus och vårdhem skall kunna avvecklas måste bostadsfrågan ägnas särskild uppmärksamhet vad gäller planering och drift av nya grupphem. Det primärkommunala ansvaret för enskild bostad som vi beskriver under 6.2 fritar inte omsorgsverksamheten från ansvar för stöd och särskilda omsorger i övrigt för dem som behöver det.

Våra förslag om arbete/sysselsättning, avsnitt 6.3, avser i

huvudsak åtgärder på arbetsmarknaden. Vi pekar dock på behovet

av insatser från omsorgsverksamhetens sida för att aktualisera krav på arbete i öppna marknaden och inom Samhällsföretag.

Öppnandet av dagcenter mot samhället genom bl. a. utflyttade

arbetsgrupper och enstaka personer i långtidspraktik innebär

ökade behov av kontakter med det omgivande samhället. Arbetsanskaffare, som ingår i distriktslagen, har vi funnit lämpliga för

dessa arbetsuppgifter.

ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG Behandlings- och servicekrav Den vuxne handikappades behov av service i föräldrahemmet, i enskild bostad och i grupphem har beskrivits i kapitlet om bostad

och service (6.2). Som framgår där varierar stödet till omfattning

och innehåll och riktar sig också till anhöriga och omsorgspersonal. Vi visar där att bostadssituationen för handikappade i vår personkrets är svär och kräver stora insatser under de närmaste åren. På det individuella planet innebär det ökat arbete med självstän-

diggörande och frigörelse och med stöd för anhöriga/föräldrar. För

den som bor i enskild bostad kan behov av stöd och praktisk handledning genom omsorgspersonal finnas förutom den hjälp som primärkommunen kan ge genom t. ex. hemsamariter. En individuell planering i bostadssituationen är nödvändig. Personal i grupphem måste ges möjligheter till handledning, introduktion och fortbildning (kapitel ll). Avvecklingen av specialsjukhus och vårdhem innebär planeringsinsatser både för enskild handikappad, anhöriga och för

Särskilda om vuxna 329 omsorger

personalen men också en noggrann planering av nya grupphem och dagverksamhet.

l kapitlet om arbete/sysselsättning har vi betonat nödvändigheten av planering individuellt och socialt och personalens behov av

stöd i detta arbete. Där liksom i kapitlet om bostad och service har vi också behandlat samarbetsformer mellan grupphem och dag-

centerverksamheten.

Våra ställningstaganden bygger på att den handikappade har

samma stöd av socialtjänst, och annan primärkommunal service liksom sjukvård och arbetsvärd som andra vuxna medborgare. Liksom för barnen krävs för de vuxna inom vår personkrets en samordning av insatserna särskilt när det gäller de flerhandikappade. En sådan samordning finns redan i dag inom omsorgsverksamheten, men flerhandikappade utvecklingsstörda har inte ägnats tillräcklig uppmärksamhet för sina tilläggshandikapp - varken från omsorgspersonalen eller från experter på andra handikapp.

l vår kartläggningsrapport, DsS 1978:9, redovisas svaren

på frågor som vi ställt till läkare inom omsorgerna angående den medicinska verksamheten. Av svaren framgår vissa problem som

delvis är rekryteringsproblem, delvis beror att

på en inställning omsorgsverksamheten skall klara sina egna medicinska, främst psykiatriska, problem.

Utflyttningen från institutioner och spridningen av verksamheten ute i landstingen har medfört att distriktsläkare och distriktsskö-

terskor känt ett klarare ansvar för utvecklingsstörda på orten. Hälsokontroller och akuta sjukdomsfall sköts i stort inom primärvården. Vissa problem redovisas beträffande de mera gravt handikappade som bor på vårdhem. Det gällerfrämst inläggning pâ sjukhus där personalen inte ärvan att vårda gravt utvecklingsstörda. Dessutom förekommer svårigheter att få konsulter till vårdhemmen. Problem

redovisas också beträffande behandling på psykiatrisk klinik och

mentalsjukhus, där samarbetet mellan omsorgsverksamheten och psykiatrin är av mycket varierande omfattning. De vuxna utvecklingsstörda som omfattas av våra förslag har i större utsträckning än befolkningen i övrigt behov av medicinska insatser främst på grund av flerhandikapp. Det råder enighet om att de skall ha rätt till samma sjukvårdsresurser som andra, men erfarenheten visar att detta inte är en realitet. Därför fungerar omsorgsöverläkarna oftast som medicinska advokater genom sitt övergripande medicinska ansvar. De sjuksköterskor som i dag arbetar vid vårdhemmen har också delvis denna uppgift. Vid en ytterligare utveckling av grupphem och avveckling av specialsjukhus och vårdhem måste ett smidigt och rutinmässigt samarbete med primärvården etableras.

330 Särskilda omsorger om vuxna

Den medicinska omsorgen berör i huvudsak tre områden, nämligen hälsovård, akutsjukvârd och långtidssjukvârd.

El Hälsovården omfattar hälsokontroller, förebyggande hjälsovård, syn-hörsel-bedömningar, preventivmedelskontroller m. m. Huvuddelen av dessa uppgifter skall skötas av primärvården, men

en bevakning måste ske från omsorgsverksamhetens sida

exempelvis genom sjuksköterska. El Akutsjukvården, somatisk och psykiatrisk, skall klaras i den ordinarie sjukvården och kan underlättas om omsorgspersonalen, som känner den handikappade, kan följa med vid t. ex.

kortare inläggningar när det bedöms nödvändigt. Uppföljningen

av medicinering och eftervård bör skötas som för övrig befolkning. Med en sjuksköterska placerad inom omsorgsverksamheten bör det vara lättare att utveckla ett samarbete med sjukvården. Tryggheten hos grupphemmens personal bör därigenom öka. El Långtidssjukvården måste anpassas för att klara såväl somatisk som psykiatrisk Iångtidssjukvärd för personer inom vår personkrets. Huvudprincipen skall vara densamma som för andra medborgare. Det innebär att den enskilde skall kunna bo kvar i

sitt hem (enskild eller kollektiv bostad) så länge som möjligt. För bedömning av detta kan omsorgspersonal med vissa medi-

cinska kunskaper vara ett gott stöd.

Långsiktig planering

För varje vuxen som omfattas av organisationen skall finnas en långsiktig habiliteringsplan upprättad tillsammans med honom

själv och/eller hans anhöriga, kontaktperson eller motsvarande. Denna planering, som omfattar bostad, verksamhet och fritid, skall

beakta sociala, psykologiska och medicinska aspekter. Den lång-

siktiga individuella planeringen skall tillsammans med de övergri-

pande målen styra habiliteringsnämndens planering av resurser för

behandling, bostäder, verksamhet och fritid. Denna planering bygger till skillnad från annan landstingsplanering på kunskaper om enskilda individers behov. Den måste ta hänsyn till primärkommunernas planering av social service. Men också deras bostadsplanering måste beaktas för att grupphem och dagcenterverksamhet skulle kunna anpassas efter lokala förhållanden.

Politisk ledning

För ledning av landstingets verksamhet rörande habilitering och

särskilda omsorger föreslår vi en nämnd - habiliteringsnämnden

Särskilda omsorger om vuxna 331

som skall ha ansvar för de särskilda omsorgerna för både barn och vuxna. Denna ersätter därmed dagens omsorgsstyrelse och sociala nämnd, också i den del den har ansvaret för rörelsehindrade barn och ungdomar m. m. Som vi redovisat tidigare har de flesta myndigheter och organisationer i sina yttranden över vår diskussionspromemoria om

samordnad habilitering föreslagit sociala nämnderna i landstingen

som lämpliga för dessa uppgifter. Detta är också vår uppfattning.

Det innebärför många landsting inte någon organisatorisk ändring

av den politiska ledningen jämfört med i dag. Däremot är benäm-

ningen social nämnd tveksam i fortsättningen med tanke på

förväxlingar med den primärkommunala socialnämnden. Att vi förordar benämningen habiliteringsnämnd sammanhänger

med vår definition av ordet habilitering -insatser till individen och

omgivande miljö, som syftar till att ge den handikappade den

förmåga och skicklighet som denne kan utveckla med hänsyn till sin funktionsnedsättning. Ordet habilitering förbinds vanligtvis

med insatserför barn, men definitionen illustrerar väl insatserna för vuxna handikappade inom personkretsen. Det finns också anledning att understryka att ordet habilitering inte enbart innebär medicinska insatser utan fast mer samordnade sociala, psykolo-

giska och pedagogiska insatser.

Lokal organisation De särskilda omsorgerna grupphem och

dagcenterverksamhet

behöver vanligtvis etableras i varje primärkommun, ibland t. o. m. i delar av kommuner. Andra särskilda omsorger kan organiseras i distrikt t. ex. råd och stöd, avlösning i korttidshem osv. Liksom i dag

kommer förmodligen varje grupphem och dagcenter att ha en egen

föreståndarfunktion. För grupphemmen behövs, om de är flera på en ort, en samordningsfunktion för att kunna utnyttja resurser på

ett riktigt sätt. Det avser personalplanering, handledning, administrativt stöd och ekonomisk planering. För att klara en kontinuitet i

boendet och ett gott resursutnyttjande föreslår vi att grupphem för barn och vuxna -liksom övergängsvis vårdhem och specialsjukhus och de nuvarande elevhemmen för rörlesehindrade - skall bilda en sammanhållen funktion under habiliteringsnämnden både lokalt och centralt. Den distriktsorganisation för vuxna, som håller på att byggas upp

inom omsorgsverksamheten, anser vi bör utvecklas samma

efter

mönster som de distriktslag som vi föreslår för habiliteringsorganisationen för barn och ungdomar och med i princip samma

motivering. Lagen bör bestå av representanter för sociala, psyko-

logiska och vissa, medicinska kompetensområden, dvs. kurator,

332 Särskilda omsorger om vuxna

psykolog, sjuksköterska men också arbetsanpassare som vi beskri-

vit i kapitlet om arbete och sysselsättning. Sjukgymnast och logoped eller talpedagog bör också finnas med i lagen. l dessa bör också ingå den eller de som är samordningsansvariga för grupp-

hem och den personal som förmedlar service och stöd (utöver hemsamarithjälp) till personer i enskild bostad liksom fritidsledare eller motsvarande befattningshavare. Med en sådan sammansättning skall lagen kunna E] ge stöd och råd till alla vuxna som omfattas av organisationen El förmedla och samordna övriga insatser inom organisationen

t. ex. avlösning, bostad i grupphem, dagcenterverksamhet

E] förmedla och samordna insatser i socialtjänst, sjukvård och arbetsvård m. m. El informera om verksamheten och ställa krav på det omgivande

samhället för handikappades räkning

Lagmedlemmarna skall också

El delta i den långsiktiga habiliteringsplaneringen tillsammans

med övrig omsorgspersonal El stödja och handleda personal vid dagcenter och grupphem D stödja och handleda personal anställda inom primärkommunens hemhjälpsservice.

Det kan vara nödvändigt att distriktslagen under ett uppbyggnads-

skede omfattar såväl barn, ungdomar som vuxna. De måste då dimensioneras för ökade uppgifter.

Så länge vårdhemmen finns måste de också garanteras service

från distriktslagen. De som bor på vårdhem skall räknas med och beaktas vid planeringen för det distrikt där de har sin hemort. Under avvecklingen av vårdhem och specialsjukhus kommer särskilda

resurser att behövas för stöd till utvecklingsstörda, personal och

anhöriga.

Central organisation

l beskrivningen av nuläget ger vi en bild av en relativt vanlig

organisationsmodell under sociala nämnden (omsorgsstyrelsen).

Vi har också angett att med ett primärkommunalt huvudmannaskap för särskolan föreslås särskolchefen lä mna organisationen och

erbjudas en placering vid länsskolnämnden. På grund av att några

tvångsregler inte kommer att finnas i LHO har vi inte funnit skäl för

regler för särskilda befattningshavare. §§ 34 och 35 har således ingen motsvarighet i LHO. Alla särskilda omsorger skall enligt § 14 ges efter samråd med den handikappade och/eller hans företrä-

Särskilda om vuxna 333 omsorger

dare. lnskrivningsförfarandet som beskrivs

i omsorgsstadgan

utgår. Habiliteringsnämnden får själv besluta om de rutiner som

kan behövas för att hålla en aktuell över

förteckning de personer

som får särskilda omsorger enligt LHO och vilkas behov måste

ligga till grund för nämndens planering. Vi förutsätter att socialsty-

relsen utfärdar allmänna råd för sådana rutiner och om vilka handlingar som bör finnas.

Habiliteringsverksamheten för barn och ungdomar liksom övriga

särskilda omsorgerför barn, ungdomar och vuxna blir

habiliterings-

nämndens verksamhetsområde. l avsnittet om

habiliteringsorgani-

sationen har vi beskrivit det centrala lagets arbetsuppgifter och behovet av en under nämnden ansvarig person. Detsamma bör gälla för vuxenverksamheten där en vårdchef eller motsvarande liksom i dagens organisation bör vara inom

samordningsansvarig

nämndens verksamhetsområde. För av vilka vuxna

bedömning

som skall omfattas av särskilda för och

omsorger, policyfrågor

utveckling av verksamheten bör finnas ett centralt lag bestående av bl. a. vårdchef som samordnande tjänsteman samt kurator, läkare och psykolog. De senare bör liksom nu ha ansvar och

handledning för resp. yrkesområde inom verksamheten. Med tanke

på den svåra rekryteringssituationen för omsorgsöverläkare bör

dessa tjänster kunna samordnas med annan verksamhet inom handikappområdet eller med hälso- och sjukvården. Bostadsfunktionen är som vi tidigare beskrivit en särskild funktion som bör samordnas för barn, ungdomar och vuxna såväl

lokalt som centralt. Samordning och av grupphem och planering

avveckling av vårdhem bör kunna ingå i för den

arbetsuppgifterna

samordnande tjänstemännen i centrala laget för vuxna, dvs. i princip dagens vårdchefstjänster.

Samordning och planering av dagcenterverksamheten kan ock-

så enligt vår mening läggas på denne tjänsteman eller på annan i det centrala laget. l dagens organisation finns andra yrkeskategorier än de ovan uppräknade representerade på central nivå, exempelvis fritidsledare eller motsvarande, sjukgymnast, arbetsterapeut. Vi har inte funnit anledning att närmare beskriva den centrala organisationen. Lagets sammansättning i övrigt blir beroende av det enskilda

landstingets organisationsformer.

Samverkan/samspel

De särskilda omsorgernas plusinsatser för vissa handikappade

ställer krav på arbetslagens kunskaper om socialtjänst, skola,

arbetsmarknad/arbetsvård men också om länssjukvård och primärvård. Det lägger ansvar på arbetslagen att informera om sin

334 Särskilda omsorger om vuxna

verksamhet och ställa krav på det omgivande samhället för handikappades räkning. Samverkan och planering blir nödvändig. Särskilt gäller det planeringen inför övergång mellan skoIa-arbetsliv, mellan olika bostadsformer samt hemservice i enskild bostad och föräldrahem. lnom organisationen är den gemensamma målsättningen för den enskilde och för verksamheten i stort en förutsättning för fortsatt utveckling. Det innebär att alla delar av organisationen måste känna ansvar för och underlätta samspelet. Detta är viktigt också för nämndens möjligheter att överblicka verksamheten.

Organisationen för grupphem/korttidshem, som vi anser skall

sammanhållas för barn, ungdomar och vuxna, måste samarbete med distriktslagen för både barn och vuxna. Representanter för bostadsfunktionen föreslår vi skall knytas till distriktslagen. Boen-

depersonalen skall vad gäller barn och ungdomar samarbeta med

skolan och vad gäller vuxna med dagcenter. Samarbetsformerna mellan bostad och dagcenter finns närmare beskrivna i avsnitt » 6.3. För all boendepersonal är det viktigt med ett nära samarbete med

föräldrar/anhöriga och kontaktperson, särskilt när den handikap-

pade har svårt att själv uttrycka sin vilja. Distriktslagen skall ge boendepersonalen stöd och handledning i dessa och andra frågor

som rör enskilda ochmedverka i introduktion och fortbildning för

personalen.

Distriktsarbetslagets kontakter med länssjukvård och primärvå-

rd beträffande den enskildes behov av hälso- och sjukvård bör förmedlas genom sjuksköterskan. Laget skall dessutom ansvara för att rutiner etableras och ge information om handikappades behov inom hälso- och sjukvård. Arbetsuppgifterna för distriktslagets arbetsanpassare har närmare beskrivits i avsnitt 6.3 som arbetsförmedlingens förlängda arm till omsorgsverksamheten. En annan viktig uppgift kommer att bli planeringen av övergång från skola till vuxenverksamhet t. ex.

dagcenter. Denna planering måste påbörjas så tidigt som möj-

› ligt. Samarbetet mellan habiliteringslagen för barn och ungdomar

och arbetslagen för vuxna kommer att vara avgörande för den

handikappades möjligheter till adekvata omsorger i vuxen ålder. Vi förutsätter ett nära samarbete mellan distriktsarbetslagen för barn och ungdomar resp. vuxna och ser en samlokalisering av lagen med

gemensamma administrativa resurser som en naturlig lösning.

Den organisation vi här beskrivit förvuxnas särskilda omsorger är en utveckling av dagens normal-organisation och skiljer sig i huvudsak på två punkter nämligen.:

Särskilda omsorger om vuxna 335

EI habiliteringsnämndens bostäder för barn, ungdomar och vuxna

sammanhälles i en funktion och Ei bedömning av vilka som skall erhålla särskilda omsorger läggs på ett centralt lag.

7 Handikappades inflytande

Det finns en ökande medvetenhet om att den som direkt berörs av insatserfrån samhällets serviceorgan bör ha möjlighet att påverka bedömningar och beslut som rör hans/hennes situation. Viktiga kunskaper har genom ett sådant inflytande också tillförts olika områden. Exempel finns bl. a. inom skolan, hälso- och sjukvården och handikappomsorgen. Former för inflytande kan bl. a. avse möjligheter att erhålla information, delta i samråd, ha tillgång till klagorätt och medverka i tillsyn av en verksamhet. På flera områden pågår försök att utveckla former för inflytande. Som exempel kan nämnas kommunaldemokratiska kommittén, som enligt sina direktiv (1977:96) har att belysa den kommunala demokratins förankring. Utredningsarbetet har bl. a. resulterat i modeller för försöksverksamhet med lokala organ i kommuner. Syftet är att få till stånd en större samverkan och närhet mellan beslutsfattare och dem som direkt berörs av t. ex. åtgärder inom socialtjänsten. En förverkligad jämlikhet och full delaktighet för handikappade utesluter behovet av att särskilt markera deras möjlighet till inflytande. Utvecklingen har emellertid ännu inte medfört att

handikappades villkor självfallet behandlas i anslutning till enskilda sakfrågor inom t. ex. samhällsplanering. Handikappades sakkun-

skap tillvaratas inte heller i full utsträckning. Många har svårigheter att förmedla sina erfarenheter och saknar ofta stöd och hjälpmedel för att kunna ta emot information och finna vägarför att nä fram till rätt instans med sina kunskaper och åsikter. Handikapporganisationer och kommuni och länshandikappråd verkar dock för att tillsammans med olika huvudmän förbättra dessa förhållanden. Vi anser emellertid att former för inflytande särskilt måste beaktas för dem som ingår i vår personkrets. l betydande utsträckning behöver de stöd och hjälp för att kunna påverka sin situation. Det sammanhänger bl. a. med att information sällan anpassas efter deras möjligheter att ta emot den, att många inte har tillfällen att få

338 Handikappades inflytande

sina synpunkter uppmärksammade och kanske framför allt, att omgivningen ofta fäster mindre vikt vid deras erfarenheter och uppfattningar. l det följande lägger vi förslag bl. a. om kontaktpersoner som har flera funktioner, bland dem att understödja den handikappades inflytande. Vi föreslår vidare former för medinflytande för grupper t. ex. på dagcenter och i kollektiva bostäder. Vi vill genom förslagen betona att omsorgernas inriktning skall vara att utveckla den enskildes resurser. Verksamheten skall vara grundad på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.

Den enskildes /nf/ytande Som en självklarhet kan vi konstatera att det som här anförs som hinder för den enskildes inflytande också kan begränsa gruppers och i viss mån handikapporganisationers möjlighet att påverka samhällets omsorger om handikappade. Graden av inflytande för enskilda handikappade inom vår personkrets bestäms inte minst av deras och omgivningens handikappmedvetande samt av deras tillgång till kunskaper och aktuell information. För alla och särskilt för dem som har grava handikapp, är det personliga stödet den viktigaste förutsättningen för att kunna utöva något inflytande. För utvecklingsstörda har förändringen av omsorgernas innehåll från ett passivt omhändertagande till en betoning av den enskildes möjligheter till utveckling också inneburit att behovet av att nå fram till ett konstruktivt handikappmedvetande blivit mera tillgodosett. Att få känna sitt värde och genom olika erfarenheter få en uppfattning om sin förmåga är en grund för självbestämmande. På många håll får utvecklingsstörda ett insiktsfullt stöd i detta genom t. ex. gruppsamtal, individuella psykoterapeutiska insatser och/ eller genom praktisk träning inom skolan, dagcentret och fritidsverksamheten. Anhöriga och personal uppger emellertid ofta att de, trots en önskan om att kunna ge den handikappade sitt stöd, har svårt att avgöra, hur frågor om ett konstruktivt handikappmedve- . tande skall bearbetas. Ibland förekommer en ytterligare osäkerhet genom att omgivningens attityder är negativa och förmedlar en låg uppfattning om den handikappades förmåga att ge uttryck åt åsikter och fatta beslut. En förbättrad undervisning och varierande erfarenheter genom social träning inom t. ex. skola och dagcenter har givit handikappade inom vår personkrets större förutsättningar än tidigare att påverka sin situation och delta i samhällslivet. Vi hari andra delar av vårt betänkande lagt förslag som syftartill att understödja en sådan

Handikappades inflytande 339

utveckling. Som exempel kan nämnas åtgärder för att inom

gymnasieskolans undervisning ge utökade yrkeslivserfarenheter och förslag om en ny dagcenterorganisation.

Vi har också kunnat konstatera att lättläst

undervisningsmaterial

och aktuell information om samhället framställs i allt större

omfattning. Handikapporganisationer, studieförbund och vissa

myndigheter har tagit viktiga initiativ i detta hänseende. Som exempel kan nämnas att riksförbundet FUB liksom något landsting

utger en lättläst tidning, att ett landsting framställt sin femårsplan

för omsorgsverksamheten också i en mera konkret version, att vissa kommuner ger ut lättillgängliga informationsblad om fritidsoch kulturaktiviteter och att utvecklingsstördas att möjligheter rösta vid valet 1979 underlättades genom ett särskilt informationsmaterial. Fortfarande föreligger dock brister som vi belyst i andra avsnitt av vårt betänkande. Vi har under vårt utredningsarbete försökt verka för en utveckling genom att inhämta synpunkter från handikappade och utge rapporter i lättläst version, på band och i punktskrift. Slutbetänkandet presenteras också på dessa sätt. För många handikappade inom vår personkrets är det helt

avgörande att ha tillgång till personligt stöd för att kunna utnyttja

rätten till medinflytande och att tillvarata sina intressen. Det kan röra sig om mycket olika insatser i den individuella situationen. En del behöver företrädare som genom sin ingående kännedom och förståelse för den handikappades behov kan föra hans talan, andra behöver främst någon som kan och stödja underlätta den handikappades egna initiativ att förmedla sina åsikter. l båda fallen är det självfallet en grundläggande förutsättning att den handikappades egna uttrycksmöjligheter uppmuntras och respekteras. Det personliga stödet kan förmedlas av t. ex. anhöriga, personal, förmyndare och/eller kontaktpersoner. l vissa fall har bristande kunskaper om handikapp, samhällets och den enskildes rättigheter

och skyldigheter eller lämpliga kontaktvägar medfört att stödet inte

utvecklat den handikappades möjligheter till inflytande i önskvärd omfattning. l skriftserien anser

Socialstyrelsen har utgivits Integritet och

omsorg (1 977:3) som belyser vuxna utvecklingsstördas situation

i detta hänseende och lämnar rekommendationer som utgjort

underlag för bl. a. personal- och anhörigutbildning.

Ett personligt stöd kan också lämnas av intresseföreningar och handikapporganisationer samtidigt som den handikappades egna möjligheter till inflytande utvecklas vidare genom ett aktivt deltagande i föreningslivet. Många inom vår personkrets har dock

svårigheter att påverka en förenings eller organisations arbete

340 Handikappades inflytande

även om det ligger inom deras intresseomräde och har betydelse för deras livsvillkor. Det kan dock konstateras att flera organisationer håller på att bearbeta former för handikappade medlemmars inflytande. Det sker bl. a. inom riksförbundet FUB. Hindren för att fä stöd genom deltagande i en intresseorganisation kan ibland utgöras av brister i mycket konkreta stödåtgärder som rör hjälpmedel, anpassning av lokaler, transportmedel och verksamhetens uppläggning. Det gäller särskilt för flerhandikappade personer, vilket vi belyst i delbetänkandet Vissa frågor rörande flerhandikappade (SOU 1980:16). Problemet har tidigare också uppmärksammats av bl. a. handikapputredningen i dess betänkande Kultur åt alla (SOU 1976:20). Att avhjälpa sådana brister är en angelägen uppgift för både samhälle och enskilda organisationer. Det är också viktigt att företrädare för olika handikapporganisationer har inblick i de villkor som råder för handikappade som inte

själva kan väcka frågor eller aktualisera olika åtgärder. På så sätt

vidgas möjligheter till inflytande och stöd åt personer med grava eller sammansatta handikapp. Handikapporganisationer har på olika plan bl. a. i kommun- och länshandikapprâd nedlagt ett värdefullt arbete i denna riktning. Med samma syfte har även andra former för samarbete med huvudmännen förekommit. Bland dem kan nämnas organisationernas deltagande i projektgrupper inför förändringar inom en

verksamhet och den föråldrarâdgivning och informationsverksam-

het som bedrivs av vissa handikapporganisationer.

Gruppers inflytande l ett cirkulär om konferenser inom omsorgsverksamheten (1973) angav socialstyrelsen följande om s. k. omsorgstagarmöten. Omsorgstagarmöten syftar till att El ge all den information som omsorgstagarna i grupp kan ha nytta av El väcka intresse för och engagera de utvecklingsstörda i att aktivt deltaga i utformningen av sina egna förhållanden El ge personalen tillfälle att ta del av deras krav och önskemål E] ge dem möjlighet att träffa överenskommelse och fatta egna beslut. Omsorgstagarmöten skall ordnas överallt där detta med hänsyn till omsorgstagarnas förmåga bedömes vara

Handikappades inflytande 341

meningsfullt. Mycket beror härvidlag pä hur mötet genomförs och vad som diskuteras. l den mest kvalificerade mötesformen bör omsorgstagarna själva sköta mötet utan hjälp och eventuellt även utan närvaro av inrättningens personal.

Omsorgstagarmöten har på många håll blivit ett naturligt inslag i

verksamheten på t. ex. dagcenter och inackorderingshem även om andra beteckningar ofta används för denna konferensform. Den har

betydelse dels för en grupps interna angelägenheter inom t. ex. ett

inackorderingshem, dels för gruppens kontakter utanför inackorde-

ringshemmet (anhöriga, centralförvaltning, tillsynsmän etc.).

Verksamhetens start har ibland varit trevande till följd av handikappades och personals osäkerhet och skepsis. Det har kunnat ge en begränsning av de ämnen som tagits upp. l stor utsträckning har man kanske då uppehällit sig vid mycket konkreta frågor som inköp till eller fördelning av arbetsuppgifter inom inackorderingshemmet. Så småningom har - ibland med hjälp av någon från distriktslaget - andra viktiga frågor kunnat beröras som exempelvis personalens roller i förhållande till vuxna handikappade. Det har kunnat tillföra hela gruppen kunskaper och handikappmedvetande som varit till nytta även i kontakter med t. ex. anhöriga. l de situationer då vissa gruppmedlemmar har särskilda svårigheter till följd av grava eller sammansatta handikapp har det ibland rätt tveksamhet om hur gruppens inflytande bäst utövas och utvecklas. En lösning har varit att den handikappade haft någon utomstående företrädare (ex. kontaktperson, god man) närvarande. Där verksamhet med omsorgstagarmöten bedrivits med regelbundenhet har goda effekter beskrivits. Bland sådana nämns större kännedom om vem man skall vända sig till i olika frågor, ett bättre samarbete med tillsynsmannen och ett mera meningsfullt innehåll i fritidsverksamheten. Fortfarande saknas dock denna konferensform på många håll. På motsvarande sätt pågår en utveckling inom bl. a. psykiatriska

sjukhus, lângvärdssjukhus och grund- och gymnasieskolan för att

stödja patient- resp. elevdemokrati. Riksdagens beslut om skolans inre arbete resulterade t. ex. i ett omfattande utredningsarbete om elevers, föräldrars och skolpersonals medinflytande.

ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLA G

Grundläggande principer och åtgärder

Vi vill hävda att alla insatser för en handikappad skall utformas och genomföras i samförstånd med honom själv. När så är lämpligt och erforderligt skall samråd ske med vårdnadshavare eller annan

342 Handikappades inflytande

närstående, med kontaktperson, särskilt förordnad god man eller förmyndare. Vi anser vidare att de särskilda omsorgerna skall vara grundad på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. Frivilligheten betonas genomgående i vära förslag till särskilda omsorger. För att den skall fä en verklig innebörd måste habiliteringsnämnden vinnlägga sig om att, förutom att tillhandahålla olika resurser, ge den enskilde och/eller hans företrädare god kunskap och information om omsorgernas innehåll, utformning och planerade utveckling. I detta ingår att den handikappade skall erhålla information i en form som är anpassad till hans möjligheter att ta emot den. Det inbegriper en rad av våra tidigare förslag (särskilt i kapitel 5 och 6) om stöd att utveckla handikappmedvetande, vidga samhällserfarenheter, ta del av lättläst material och få kompenserande hjälpmedel. Det ställer också krav på insikter och kunskaper hos olika

personalkategorier.

Utan att här upprepa de olika förslagen kan vi konstatera att informationsinsatser måste bli förmâl för ökad uppmärksamhet.

Tillsynsmyndigheten spelar en viktig roll för att stödja huvudman-

nen genom att utveckla metoder och framställa lämpligt material. Det gäller inte minst beträffande grupper som har grava och/eller sammansatta handikapp. Vi utgår ifrån att även andra myndigheter i enlighet med sitt

informationsansvar strävar efter att tillgodose de grupper som har

särskilda behov när det gäller samhällsinformationens utformning

och tillgänglighet.

Vi anser vidare att habiliteringsnämndens distriktslag liksom socialtjänstens uppsökande verksamhet på ett betydelsefullt sätt kan medverka till att den handikappade liksom andra medborgare

fårtillgång till samhällets stöd och service och att detta är ett viktigt

led i hans möjligheter att utöva inflytande.

Stor vikt bör också läggas vid att informa den handikappade och hans anhöriga om besvärsvägar och möjligheter att överklaga

beslut. Handikappade som får särskilda omsorger bör i förekommande fall genom habiliteringsnämndens förmedling kunna få tillgång till juridiskt biträde för att utnyttja sin besvärsrätt. l följande avsnitt lägger vi därutöver förslag om kontaktperson som inom ramen för sina uppgifter också skall kunna medverka till att den handikappade kan påverka sin situation.

Stöd och inflytande genom kontaktperson

Enligt socialtjänstlagen (1980:620), som träder i kraft den 1

januari 1982, kan socialnämnden utse en lämplig person (kontakt-

Handikappades inflytande 343

med uppgift att hjälpa den enskilde och hans

person) eller en familj

Även innan närmaste i personliga angelägenheter. socialtjänstlai kraft förekommer att socialnämnderförordnar kontaktgen träder personer.

På samma sätt som socialnämnderna harflera omsorgsstyrelser,

utan att det föreskrivs i omsorgslagen eller annan lag, förordnat kontaktperson för utvecklingsstörda och deras familjer. l skriftserien Socialstyrelsen anser har utgivits Förmyndare, god man, kontaktperson (1978:1). Däri sägs om kontaktperson bl. a. följande: utvecklingsstörda harfâ stimulerande kontakter med Många andra människor. Denna brist kan leda till social missanpass- Den har behov av lättillgänglig räd-

ning. utvecklingsstörda

i situationer som han inte kan klara upp själv. Det givning behöver av så komplicerad natur att inte röra sig om frågor mäste anlitas, utan det kan ofta vara fråga om experthjälp

vardagssituationer, t. ex. kontakter med grannar, hyresvärd,

m. fl., skrivelser från myndigheter som måste arbetsgivare förklaras och besvaras, besök hos läkare och tandläkare etc.

För en utvecklingsstörd som är intagen på specialsjukhus eller vårdhem, är det betydelsefullt att ha kontakt med någon

utanför inrättningen, som kan ge honom impulser och med specialsjukhusets eller vårdhemmets ledning och personal diskutera frågor om hans omsorgsbehov. Varje utvecklingsstörd som vistas på specialsjukhus eller vårdhem och person, som inte har bör

anhörigkontakt, god man eller förmyndare, få sitt behov av kontakt med andra människor tillgodosett

genom en särskild kontaktperson. För att åstadkomma detta har Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna (Riks-FUB) tagit initiativ till en särskild verksamhet med s. k. kontaktpersoner. En kontaktperson är enligt en av FUB accepterad definition en annan som är en person som frivilligt hjälper person, förhindrad att lösa sina praktiska problem eller som har emotionella behov, som inte kan tillfredsställas om man inte vidtar särskilda åtgärder. Kontaktpersonens verksamhet bör

ses som ett komplement till omsorgsstyrelsens kurativa

insatser.

Av svar på en enkät, som gjordes hos omsorgsstyrelserna 1979,

allmänt som framgår att kontaktpersonsverksamheten uppfattas Verksamhetens skiftar dock en angelägen aktivitet. omfattning mellan olika landsting. l vissa fall har god man ansetts kunna fylla samma funktion som kontaktperson.

344 Handikappades inflytande

Det har konstaterats att de som är på institutioner behöver stöd för att få kontakter utanför institutionen och hjälp i vissa situationer. För andra gäller att de behöver kontaktperson för hjälp att klara sitt vardagsliv och kontakter med t. ex. myndigheter. Ibland är det främst en kamrat eller en föräldraersättare som den

utvecklings-

störde behöver. För dem som vistas på institutioner med företrä-

desvis kvinnlig vårdpersonal kan en manlig kontaktperson vara

viktig för att ge en uppfattning om könsroller.

Förslag om kontaktpersons förordnande och uppgifter

Vi instämmer i de ovan refererade som framförts i synpunkter

Socialstyrelsen anser 1978:1. Vi anser vidare, att kontaktperso-

nens roll är viktig även vid en förändrad dvs. när bostadssituation, vårdhem och specialsjukhus ersätts med mindre enheter, grupphem. Vi finner att det är lämpligt att en får den kontaktperson auktorisation som ett formellt förordnande från

habiliteringsnämn-

den skulle innebära. åstadkommes

Därigenom att kontaktperso-

nen får hjälp att verka med större men också att auktoritet,

personuppgifterna och uppdraget på ett behövligt sätt preciseras

och avgränsas. I första hand är det de som saknar anhörigkontakt som behöver få stöd av en kontaktperson. Kontaktperson bör helst utses för alla som inte har närmare kontakt med Det i stor anhöriga. gäller utsträckning människor som bor på institutioner av olika men

slag,

även dem som bor i enskild bostad. skall således

Kontaktpersonen

för den handikappade vara en medmänniska som kan ersätta eller komplettera kontakter med anhöriga. Detta hindrar inte att kontaktpersonen ger räd till eller är förespråkare för den handikappade i olika situationer. Det kan gälla att besvara skrivelser från

myndigheter, tala med arbetsgivare o. d. Sistnämnda insatser är

dock inte huvudsyftet med att utse en kontaktperson. Även de som har anhörigkontakt kan i vissa situationer behöva stöd av en kontaktperson. Ett exempel detta är när en på

begåvningshandikappad blir förälder. En annan situation kan vara

då en handikappad flyttar från sitt föräldrahem eller eljest behöver stöd i frigörelsen från sina föräldrar. Kontaktpersonen kan vara till stöd inte bara för den handikappade utan även för andra medlemmar i hans familj. Kontaktpersonens uppgifter blir i viss mån olika om den begåvningshandikappade bor på institution eller i enskild bostad. När den bor på institution handikappade är kontaktpersonens väsentligaste insats att ge gemenskap med någon utanför institutionsvärlden.

Handikappades 345 inflytande

Den som bor i enskild bostad kan i större utsträckning behöva hjälp i kontakter med olika samhällsorgan. Kontaktpersonen bör hålla nära kontakt med den handikappade, helst genom regelbundna besök. Han kan följa med den handikappade på resor och olika andra fritidsaktiviteter och ta emot honom i sitt hem med de möjligheter till gemenskap som kan erbjudas där. Han kan vara förespråkare i olika situationer, även i förhållande till

personal anställd hos habiliteringsnämnden.

Kontaktpersonen skall respektera den handikappades integritet. Då han hjälper den handikappade i kontakten med utomstående, skall han först och främst vara stöd och uppmuntran i dennes eget handlande. Han skall med andra ord undvika att själv ta över hela saken. En kontaktperson är inte i denna egenskap ombud i juridisk

mening. Han kan inte ingå avtal eller andra rättshandlingar på den

handikappades vägnar. Att utse kontaktperson, god man och förmyndare har till viss del olika syften. Man kan därför inte säga att det ena alltid utesluter det andra. Det kan ibland hända att någon behöver såväl en kontaktperson som en god man eller förmyndare.

Habiliteringsnämnden måste uppmärksamma utbildningen av

kontaktpersoner och i samband därmed även utbildningen av gode män och förmyndare. Kontaktpersoner måste även kunna få handledning och råd för sin verksamhet genom habiliteringnämndens

distriktslag. Kontaktpersonerna bör ha skäligt arvode och ersättning för

utgifter genom habiliteringsnämndens försorg.

Det kan i vissa fall vara lämpligt med samverkan mellan landsting

och kommun beträffande utbildning av kontaktpersoner. Vi avser t. ex. de kontaktpersoner som inom socialnämndens ansvarsområde har att stödja personer med begåvningshandikapp men utan behov av s. k. särskilda omsorger.

Närgrupper Mot bakgrund av de erfarenheter som bl. a. vunnits s. k. genom omsorgstagarmöten vill vi inom de särskilda omsorgerna lägga förslag om inflytandeformer i grupphem och på dagcenter. Vi förutsätter att elevdemokrati och föräldramedverkan inom särskolan utvecklas i nära samverkan med förhållanden för andra elever och deras föräldrar. lnflytandeformer inom skolan har till en del redan och finns markerade skapats i skolförordningen, varför vi hänvisartill denna när det gäller särskolan. Vid ett inlemmande i det allmänna skolväsendet är det en angelägen uppgift inte minst som ett medel att öka integreringen - att tillse att handikappade

346 Handikappades inflytande

elever, deras föräldrar och skolpersonal får självklara möjlighetertill inflytande. Vår utgångspunkt är att de som bor i grupphem eller är verksamma på ett dagcenter har gemensamma angelägenheter förknippade med resp. omsorgsform. Vi ser ett särskilt värde i att de som närmast berörs av insatserna skall kunna påverka deras utformning och därigenom utveckla både dem och sig själva. Vi föreslår att formerför inflytande skall byggas upp efter den lilla gruppens princip, grupphemmet eller naturliga grupper inom dagcentrets verksamhet. Det underlättar för deltagarna att ge uttryck åt åsikter och att vid behov få dem tolkade. Sådana närgrupper hindrar givetvis inte att grupperna går samman för mera övergripande diskussioner och beslut t. ex. om ett dagcenters angelägenheter. Om inte närgruppens storlek och sammansättning klart framgår av situationen bör det åligga personalen att i samråd med de berörda definiera gruppen. En närgrupp kan åtminstone inledningsvis behöva handledning av personal. Det är också möjligt att företrädare för en enskild, förälder, god man eller kontaktperson, ibland bör ingå i närgruppen för stöd åt den som inte själv kan tillvarata sina intressen. Närgruppen bör ha möten regelbundet för att härigenom bli naturligt inslag i verksamheten. Det är viktigt att personalen lämnar sitt stöd även om gruppen inte direkt behöver handledning. Det kan ske genom konkret hjälp som att föra minnesanteckningar. Framför allt är det betydelsefullt att personalen inser värdet av närgruppens sammanträden. Det kan också finnas frågor som direkt rör personalens relationer till dem som bor i grupphemmet eller är verksamma på dagcentret. l sådana situationer kan det ibland vara en fördel om någon utomstående, ex. en medarbetare i distriktslagen, deltar. Det kan t. ex. vara värdefullt att närgruppen diskuterar om de krav som ställs på grupphemmet som stadigvarande bostad överensstämmer med personalens uppfattning om grupphemmet som arbetsplats. En sådan diskussion konkretiseras ofta i olika åsikter om regler och rutiner och kan i sin tur leda till att krav och stöd bättre anpassas till den handikappades vuxenroll. Det kan främja att grupphemmet eller dagcentret tydligare ses som en gemensam angelägenhet. Vi finner inte anledning att i övrigt gå in på innehållet i närgruppernas verksamhet. De mäste utvecklas efter lokala förhållanden. Vi vill däremot betona värdet av dem och föreslår att tillsyn över verksamhet vid grupphem och dagcenter också skall omfatta hur närgruppernas möjligheter till inflytande kommer till uttryck och beaktas.

_ 347 Handikappades inflytande

Vi föreslår vidare att huvudmannen före beslut om viktigare

förändringar som rör närgruppens förhållanden på lämpligt sätt och

i god tid skall lämna information till gruppen och underrätta sig om dess åsikter. Det kan t. ex. gälla nya lokaler för ett dagcenter eller ett grupphem. Informationen skall ha en sådan

utformning att handikappades

möjligheter till inflytande underlättas.

Handikappades organisationer

Vi har tidigare i detta kapitel pekat på betydelsen av handikapp-

organisationernas verksamhet och väsentliga uppgifter för att

utveckla handikappades möjligheter till inflytande. Också i anslutning till andra förslag i värt betänkande har vi understrukit

handikapporganisationernas roll. Det gäller t. ex. det stöd som

organisationerna kan lämna handikappade och deras

anhöriga genom särskilda (föräldra-lrädgivare. Det är viktigt att och habiliteringsnämnd handikapporganisatio-

nerfinnerformer för samverkan. Sådan samverkan kan avse frågor om verksamhet och av denna,

planeringen samt ibland även

individuella situationer. Området för är

samverkansmöjligheter

stort och präglas också av lokala förhållanden. Vi avstår därför från

att lägga detaljerade förslag om former för samverkan, men föreslår att habiliteringsnämnd och skall handikapporganisationer samverka när så är lämpligt.

8 Ekonomiska stödformer

l vår kartläggningsrapport om omsorger om utvecklingsstörda

Ds S 1978:9 har vi berört vissa problem kring ekonomiska stödformer bl. a. pensionering av utvecklingsstörda ungdomar mellan 16-21 år. En del av remissinstanserna har krävt att vi skall

framlägga förslag som kan motverka att utvecklingsstörda ungdo-

mar i denna åldersgrupp erhåller pension i nuvarande utsträckning (nästan 100 %). Det har också varit vår önskan att finna andra former för ekonomisk trygghet för dessa ungdomar liksom att föreslå förbättringar i övriga ekonomiska stödformer. Vi har dock, efter en noggrann genomgång av problematiken, funnit att de ekonomiska stödformer som kan vara aktuella för vår personkrets också omfattar många andra i samhället. Vi anser att

vår kommitté saknar möjlighet att överblicka framför allt de

försäkringsmässiga konsekvenserna av de förändringar som vi vill föreslå. Vi begränsar därför vår framställning till att beskriva behov av ekonomisk trygghet för vår personkrets och de förändringar som vi anser motiverade. Samtidigt vill vi understryka vikten av att

frågorna snarast blir föremål för utredning och överväganden i

annat sammanhnag. Vissa aspekter som vi berör i det följande har varit föremål för debatt under en rad år, bl. a. inom handikapporganisationerna, men inte lett till åtgärder vilket vi finner vara otillfredsställande både ur den enskildes och samhällets synpunkt Ett antal utredningar på olika nivåer är f. n. sysselsatta med

frågeställningar som berör ekonomiskt stöd till handikappade

och/eller deras familjer. Exempelvis anhörigvårdskommittén, studiestödutredningen, interdepartementala arbetsgruppen för vilande pension, pensionskommittén osv. Vi lämnar här en kort sammanfattning av nuvarande ekonomiska stödformer som dels utgör ersättning för merkostnader, dels ersättning för merarbete. Förfamiljer med hemmaboende handikappade barn under 16 år finns följande ekonomiska stödformer:

350 Ekonomiska stödformer

El Statligt värdbidrag/ferievårdbidrag

Statligt Vårdbidrag kan utgå till förälder som vårdar utvecklingsstört barn under 16 är. Helt eller halvt vårdbidrag beviljas av försäkringskassan alltefter tillsyns- och vårdbehovets omfattning

och merutgifternas storlek. Vårdbidrag är till summan helt lika med pension/sjukbidrag. (Nedan visas hur pensionen beräknas.)

För barn som bor på elevhem, vårdhem eller liknande kan ferievårdbidrag utgå. Det beräknas efter det antal dagar som barnet bott hemma under ett kvartal - dock minst tio dagar.

Vårdbidraget är skattepliktigt och ATP-grundande.

För ensamstående pensionärer utgör hel förtidspension 95 % av basbeloppet och för nedanstående tidsperioder är pensionstillskottsprocenten följande: 1.7.1980-30.6.1981 82 % 1.7.1981- 90 % Basbeloppet i november 1980 var 16 100 kr. Hel pension = helt Vårdbidrag var således 28 497 kr. dvs. 2 374175 kr. per månad i november 1980.

El Bostadsbidrag till barnfamiljer

Beloppen varierar mellan olika kommuner. Bidragen bestäms med hänsyn till bostadskostnad, familjens storlek och föräldrarnas inkomster och förmögenhet. Bostadsbidraget kan utgå till familjer med barn under 17 år, som helt eller delvis försörjes inom familjen. Det räcker att ett barn vistas i familjen minst så lång tid som motsvarar normala skolferier. Även fosterbarn kan medräknas. Om barnet fyllt 17 år och får förlängt barnbidrag, studiehjälp eller meddelas undervisning i särskola kan det dock anses som om barnet vore försörjt inom familjen.

1:1 Föräldrapenning

Föräldrapenning utgår bl. a. vid tillfällig vård av barn som är sjukt

eller vars ordinarie vårdare är sjuk. Barnet skall vara under 12 år. Antalet dagar är begränsat och beroende av antalet barn. Bestämmelserna är lika för handikappade barn som för andra.

E] Hemvårdsbidrag

De flesta landsting utbetalar efter särskild prövning hemvårdsbidrag till dem som har utvecklingsstörda anhöriga boende hemma. Beloppen varierar, liksom reglerna för utbetalning. l vissa landsting har bidraget knutits till andra utgående omsorger. Ofta är bidraget

samordnat med hemsjukvårdsorganisationen och dess bidrags-

form.

Ekonomiska stödformer 351

E] Barnbidrag Överenskommelse kan träffas med föräldrarna till barn som vistas på t. ex. elevhem att de får uppbära barnbidraget och då också svara för inköp av kläder till barnet. Vissa landsting utger under ferier bidrag motsvarande barnbidraget till föräldrarna. För handikappade som fyllt 16 är kan följande stödåtgärder vara aktuella: D Förtidspension Den som fyllt 16 år och vars arbetsförmåga är varaktigt nedsatt med minst hälften kan få förtidspension. Beroende av hur nedsatt arbetsförmâgan är kan hel, två tredjedels eller halv förtidspension beviljas. Hel förtidspension utgår med samma belopp som helt vårdbidrag. För den som har vissa inkomster av arbete kan pension sänkas till hälften eller tvâ tredjedelar. Förtidspension beviljas av försäkringskassan och är skattepliktig. E] Hemvårdsbidrag Samma regler som för barnfamiljer. El Handikappersättning Handikappersättning utgår för att kompensera merkostnader på grund av handikapp. Den är inte skattepliktig. Som förutsättning gäller att man i sin dagliga livsföring eller för att kunna förvärvsarbeta är beroende av hjälp av annan eller att man eljest har

betydande merkostnader. Handikappersättning beviljas av försäk-

ringskassan och kan utgå med 60, 45 eller 30 % av basbeloppet per ar. EJ Bostadsbidrag och bostadstillägg till förtidspensionärer Bostadstillägg kan utgå till förtidspensionär. Bidragets storlek varierar mellan olika kommuner och är inkomstprövat. Bostadsbi-

drag till förtidspensionär utges i vissa fall på förmänligare villkor än

bostadstillägg. Bidragets storlek varierar mellan olika kommuner och är inkomstprövat.

Ärenden angående bostadsbidrag och bostadstillägg till förtids-

pensionärer handläggs av försäkringskassa.

Bakgrundsstat/“st/k för pensioner/ng

Vi harföljt riksförsäkringsverkets statistik för pensioner/sjukbidrag

till utvecklingsstörda. Av tabell nedan framgår antalet beviljade

pensioner/sjukbidrag 1977. De har delats upp på nybeviljade och

förändrade. Med nybeviljad menas att ingen annan pensionsför-

352 Ekonomiska stödformer mån finns vid pensionstillfället. Förändrade är termen för att t. ex.

ett vårdbidrag avlösts av pension/sjukbidrag. Sjukbidrag är tids-

begränsat men utgår med samma belopp som pension. Tabell: nybeviljade/förändrade pensioner/sjukbidrag till utvecklingsstörda år 1977. Älder 16(0)16(1)- 20-24 25-49 50-59 60- Summa 19

Beträffande de 655 ungdomar som 1977 tillerkåndes förtidspension fr. o. m. 16-ârsmânaden på grund av psykisk utvecklingsstörning, fick 394 (eller ca 60 %) pensionen som en direkt fortsättning

pä Vårdbidrag. Övriga ca 40 % fick förtidspension utan att dessför-

innan ha uppburit annan pensionsförmån. Med utgångspunkt i ovanstående uppgifter har antalet förtidspensionerade utvecklingsstörda 16-åringar uppskattats till mellan 650-700 personer. Varje årsklass beräknas omfatta ca 800. Sannolikt är antalet pensionerade detsamma även för ärskullarna upp till 21 är. Det leder till ett antagande att mellan 80-85 % av utvecklingsstörda i åldrarna 16-20 âr har förtidspension. Utan en omfattande undersökning är det inte möjligt att få fram det exakta antalet. En del utvecklingsstörda harf. ö. fått pension på

grundval av annan diagnos än utvecklingsstörning. Det gäller t. ex.

dem med komplicerade tillåggshandikapp.

Man kan utgå från att flera än 80-85 % av utvecklingsstörda

ungdomar uppbär förtidspension. Det är t. o. m. troligt att andelen i intervallet 16-20 år är så högt som 94-95 %, vilket bestyrks av kontroller i ett par landsting. Kritiken mot rutinmässig förtidspensionering tycks inte sakna grund.

överväganden och förslag

Vi vill i detta avsnitt ge synpunkter på vad vi anser vara de mest angelägna förändringarna i nuvarande ekonomiska stödformer till handikappade och/eller deras familjer och föreslå åtgärder som ytterligare bör prövas och sättas in i ett större sammanhang.

Ekonomiska stödformer 353

Statligt Vårdbidrag

Beträffande det statliga vårdbidraget vill vi särskilt påpeka att det behövs nya regler i fråga om Vårdbidrag för barn som bor i annat enskilt hem och om Vårdbidrag i vissa fall när barnet visserligen inte bor hos föräldern, men där föräldern ändå gör en påtaglig värdinsats. Vi har haft kontakt med anhörigvärdskommittén i dessa frågor och förutsätter att våra synpunkter beaktas av den i det fortsatta arbetet. Vi har också till anhörigvärdskommittén överlämnat vårt

utredningsmaterial angående vårdbidraget.

- Föräldrapenning anhör/gersättn/ng Idag bor ett stort antal handikappade barn i föräldrahem met. Enligt våra förslag skall denna möjlighet beredas allt flera. Institutionsliknande bostadsenheter skall avvecklas och samhällets stöd till handikappade barns familjer utvecklas bl. a. genom en utbyggnad av avlösningshjälp, korttidsvård och fritidsverksamhet. l största möjliga utsträckning skall detta ske inom ramen för samhällets ordinarie stödformer. Ett återkommande problem är emellertid de åldersgränser som knyts till vissa stödformer och

som utgår från icke handikappade barns behov. Det gäller t. ex.

föräldrars rätt till ledighet för tillfällig värd av sjukt barn upp till 12 är. Vi ser det som positivt att den ursprungliga 10-årsgränsen

övergivits men vill påtala behovet av en ytterligare höjning när det

gäller handikappade barn och ungdomar. Avlösningshjålp från socialtjänsten ersätter inte föräldrarnas insatser i den akuta

situationen men är naturligtvis ett nödvändigt komplement. För-

äldrarna kan dessutom behöva introducera socialtjänstens perso-

nal i den speciella problematik som kan gälla beträffande det

enskilda handikappade barnet. Det är inte minst angeläget då barnet är flerhandikappat eller psykotiskt. Kommunikationshinder kan i sådana fall vara ytterst besvärande och ställa stora krav på ingående kännedom om barnet för att missförstånd (som kan vara till men i vårdssituationen) skall kunna undvikas. Vi föreslår därför att anhörigvärdskommittén får i uppdrag att utreda möjligheterna för en höjd åldersgräns. Vid utvärdering av föräldraersättningen som utförs av kommit-

tén för Översynen av föräldraförsäkringen m. m. (S 1980:08) vill vi

erinra om att särskild uppmärksamhet bör riktas på de behov som familjer med handikappade barn har. Vi anser också att anhörigas rätt till ledighet och kompensation för lönebortfall vid vård av vuxna handikappade bör utredas. Våra förslag i bl. a. avsnitt 6.2 syftar till att bereda möjligheter för vuxna

354 Ekonomiska stödformer SOU 198126

handikappade att bo så självständigt som möjligt antingen enskilt elleri kollektiv bostad. Fortfarande vårdas dock många utvecklingsstörda, barndomspsykotiska och flerhandikappade av anhöriga för längre eller kortare tid. Förhoppningsvis kommer dessa att få utökat stöd genom socialtjänsten och genom dagverksamhet för den handikappade. Situationer förekommer dock då detta inte är tillfyllest. Det kan t. ex. gälla om den handikappade blir sjuk och inte kan delta i dagverksamhet och då samma behov av introduktion m. m. föreligger som vi beskrivit ovan beträffande barnen. Vi utgår från att anhörigvårdskommittén även utreder denna fråga och därvid beaktar möjligheten att finna lösningar som helt eller delvis kan ersätta nuvarande system med hemvårds- resp. hemsjukvärdsbidrag för vård av vuxna handikappade.

Hemvårdsbidrag Som vi tidigare angett finns variationer mellan landstingen beträffande hemvårdsbidragen - deras storlek och utformning i övrigt framför allt när det gäller ba rn. Hemvårdsbidraget är avsett att vara ett komplement till såväl ekonomiska som andra stödformer. l vissa landsting har, bl. a. efter rekommendation från Iandstingsför-

bundet, bidraget anpassats till det ökade statliga vårdbidraget och

utgår endast till familjer med mycket svårt handikappade barn,

vanligtvis flerhandikappade. Vi anser att det måste vara ett allmänt intresse att göra ekonomiska stödformer enkla, överskådliga och rättvisa över landet. Vi anser att det finns skäl för ökat ekonomiskt stöd när en mycket svårt handikappad, vanligtvis flerhandikappad, bor hemma och att detta bör kunna lösas genom en ökning av det statliga vårdbidraget. Det skulle göra det möjligt att mera rättvist än i dag kompensera för såväl merkostnader som merarbete. Detta bör enligt vår uppfattning beaktas vid kommande översyn av bestämmelserna för statligt vårdbidrag.

Fört/dspens/oner/ng Som vi tidigare redovisat får ca 95 % av alla utvecklingsstörda och

barndomspsykotiska ungdomar förtidspension/sjukbidrag redan

under skoltiden utan att någon egentlig prövning av deras arbets-

förmåga har skett. En bidragande orsak till ansökan om pension är landstingens möjlighet att uppbära pension/sjukbidrag när någon

bor landstingets bekostnad. Denna administrativa orsak till

på

ansökan om pension får självfallet inte påverka unga människors pensionering. Vi anser att den nästan rutinmässiga pensioneringen

Ekonomiska stödformer 355

måste brytas sä att utvecklingsstörda och andra handikappade

ungdomar inte pensioneras under sin gymnasieutbildning. Ett

ökande antal föräldrar avstår i dag från att söka pension för sina barn. De studiestödsformer som i dag finns, liksom handikappersättningen, bör byggas ut eller kompletteras med en stödform som ekonomiskt ersätter merkostnader och omvårdnadsbehov för svårt handikappade ungdomar som bor hemma. Studiestöd och ekonomisk trygghet för handikappade elever är en mycket sammansatt fråga som berör många ämbetsverk exempelvis SÖ, UHÄ, AMS, Riksförsäkringsverket, Centrala studiestödsnämnden. I dag finns en mängd olika regelsvätem som bör samordnas förutom huvudfrågan att ge ekonomisk trygghet utan att använda pensionering. Vi föreslår regeringen att utreda behovet av ekonomiskt stöd under gymnasieutbildningen för handikappade elever och särskilt beakta de mycket svårt handikappades merkostnader och omvårdnadsbehov framför allt när de bor hemma. Detta skall då ersätta förtidspension och skapa normala situationer för

ungdomar samtidigt som möjligheter till kompensation måste ges

där så behövs. Vi ser som den naturligaste lösningen en förlängning av vårdbidraget för hemmaboende mycket svårt handikappade ungdomar med oförändrat eller kanske t. o. m. ökat vårdbehov upp

till 20-21 årsåldern eller så länge de gär i gymnasieskolan.

Vi anser således att förtidspensionering inte bör förekomma så länge gymnasieutbildning pågår eller olika arbetsmöjligheter prö-

vas för en ungdom. Först när det visat sig att han/hon inte kan få något arbete bör prövning av pensionsfrägan ske. Det kan innebära

1/2-1 år efter avslutad skolgång. Vi har föreslagit att alla elever, som går i gymnasieskolans linjer för yrkesutbildning eller yrkesträning, obligatoriskt skall anmälas

som arbetssökande vid arbetsförmedlingen (6.3). Detta bör ge

ökade möjligheter till prövning av arbetsförmåga jämfört med andra samhällsmedborgare. l avsnitt 6.3 om arbete har vi föreslagit en förlängning av KAS (kontant arbetsmarknadsstöd) till 300 dagar för handikappade inom vår personkrets som söker arbete. Detta skall ses som ett

alternativt ekonomiskt stöd för bl. a. de ungdomar som väntar på

arbete på den reguljära arbetsmarknaden.

Vilande pens/on

Vi liksom många andra understryker behovet av möjlighet till

vilande pension. I avsnittet om skyddat arbete föreslår vi att pension skall kunna vara vilande vid anställning inom Samhällsföretagsgruppen, dock högst i tre år. Därmed kan lön i vanlig ordning utgå till samtliga med skyddad anställning. Skulle anställningen

356 Ekonomiska stödformer

upphöra efter tre år och behov av förtidspension uppstå igen får detta prövas på nytt. Vi utgår från att regler för detta kan utformas inom ramen för nuvarande lagstiftning.

Hand/kappersättning Handikappersättningens roll är att kompensera för merkostnader. De olika nivåerna 30, 45 och 60 % av basbeloppet är i huvudsak knuta till merkostnader för ett handikapp. l vår personkrets ingår mänga personer med flerhandikapp. Vi har funnit att nuvarande regler för handikappersättning tillämpas mycket olika och att man inte beaktar de problem som uppstår när en person har mer än ett handikapp. Vi föreslår att riksförsäkringsverket inom ramen för sin verksamhet får i uppdrag att se över tillämpningen av reglerna för handikappersättning till flerhandikappade och svårt handikappade. Den flerhandikappsberedning vi föreslagit förutsätter vi fortlöpande kommer att bevaka bl. a. det ekonomiska stödet till dessa personer och bistå verket vid en sådan översyn.

Habiliteringsersättning Habiliteringsersättning är en stimulansersättning för deltagande i

dagcenterverksamhet. Den beslutas av landstingen och utgår till de flesta utvecklingsstörda som vistas på dagcenter. Det förekommer

även att ersättningen utgår till utvecklingsstörda som arbetar utanför dagcenter, dock utan att vederbörande har så hög arbetsförmåga att han kan påräkna anställning med lönebidrag. Habiliteringsersättningen utgår på två nivåer - 0,1 % av basbeloppet eller - rekommendation 0,7 % av basbeloppet enligt av landstingsförbundet utvecklingsstörda har själva uttalat att de helst ser endast en nivå för habiliteringsersättning, för att mera poängtera dess stimulansinriktning oavsett förmåga. Vi ansluter oss till dessa tankegångar. Vi har också erfarit att landstingsförbundet har för avsikt att rekommendera landstingen en habiliteringsersättning på endast en nivå - den högre -för hel dag.

Kostnader

Vi har i detta avsnitt beskrivit behov av förändringar i olika ekonomiska stödformer utifrån vår utrednings personkrets. Den mest angelägna förändringen anser vi vara att finna andra och mera normala formerför ekonomisk trygghet i åldern 16-21 år.

Ekonomiska stödformer 357

l ett sådant system mäste dock finnas garantier för, att de som har svära handikapp och därav omkostnader och omvärdnadsbehov, fär tillräcklig kompensation. I bedömningarna av våra förslag har vi kommit fram till att en förändring av den rutinmässiga pensioneringen av unga utvecklingsstörda bör betyda minskade kostnader för samhället. Dessa medel bör, anser vi, även fortsättningsvis komma vår personkrets tillgodo i form av förbättrad service genom särskilda omsorger enligt våra förslag.

sou 1981:26 Stöd till invandrare med handikapp 359

9 Stöd till invandrare med

handikapp

Särskilda krav mäste ställas på utformning av stöd och service till handikappade invandrare och deras familjer. Att vara invandrare innebär en situation som fördjupar kraven på samhällsstödets tillgänglighet. Det rör sig om en anpassning som också måste ta hänsyn till att invandrare självfallet inte utgör någon enhetlig grupp utan har sin bakgrund i mycket skiftande kulturer. Den officiella invandrarpolitiken fick sitt uttryck i invandrarutredningen (1974) i målen om jämlikhet, valfrihet och samverkan. De innebär att likvärdiga levnadsvillkor skall gälla för invandrare och

landets övriga befolkning. Sociala och språkliga hinder för tillgång

till samhällets utbud av information, utbildning och kultur skall undanröjas. Samtidigt skall invandrarna själva kunna välja i vilken utsträckning de skall behålla och utveckla sin språkliga och kulturella identitiet och/eller anta den svenska. Vidare innebär samverkansmålet att insatser skall göras för att goda relationer upprättas mellan och

invandrargrupper majoritetsbefolkningen

vilket bl. a. betyder att invandrare själva måste få delta i beslut som gäller deras situation. Att förverkliga dessa mål är en viktig angelägenhet också inom samhällets omsorger för handikappade. Erfarenheten av hinder är allmän

språkliga och åtgärder för att

undanröja dem har satts in eller planeras i många sammanhang.

Utan att gå förbi sådana kommunikationssvärigheter vill vi emel-

lertid här också uppmärksamma problem som kan uppstå genom människors olika kulturella bakgrund. De kan vara lika avgörande för samhällsstödets

tillgänglighet.

Området är i behov av ett fortsatt forsknings- och utvecklingsarbete. Det har påpekats i många sammanhang bl. a. i skolöversty-

relsens handlingsprogram för (1979). Vi vill här invandrarfrågor

skapa en beredskap för att forskningsinsatser skall komma till stånd och anger bl. a. några uppgifter för inom

metodutveckling personalutbildning. Kännedom om de problem som kan finnas är

en första

förutsättning för god service till handikappade invandrare

och deras familjer och kan också medverka till att

tillgängliga

resurser bättre utnyttjas.

360 Stöd till ungdomar med handikapp

Olikheter i kulturell bakgrund

Människors kulturella bakgrund har stor betydelse för deras bedömning av sitt behov av stöd, service och vård och bestämmer också när och var hjälp i första hand sökes. Förväntningar på olika samhällsinsatser påverkas av den vårdkultur man blivit van vid. Om man vuxit upp i ett samhälle där familjen/släkten bibehållit sin funktion som ett socialt nätverk med många uppgifter kan det kännas mycket främmande att bli delaktig av en kultur där samhället till stor del övertagit t. ex. vårdande uppgifter. Det kan förstärkas av de förväntningar som representanter för olika serviceorgan har på den som söker vård och stöd. När uppfattningarna inte stämmer överens kan komplicerade situationer uppstå som i vissa fall också helt kan förta verkan av olika insatser. Det är naturligtvis inte uteslutande en svårighet för invandrare.

Den kan möta grupper eller enskilda ur majoritetsbefolkningen.

Den svenska vård- och serviceorganisationen har dock ett innehåll

som bättre svarar mot det kunskapsunderlag om handikapp och

sjukdom som finns inom majoritetsbefolkningen än mot många invandrargruppers kunskaper och uppfattningar. Det har bl. a. beskrivits av socialantropologen Lisbeth Sachs i Sjukdom - ett

relativt begrepp (Socialstyrelsen redovisar, 1980:5).

Habiliteringsåtgärder kan komma i konflikt med olika kulturellt

betingade uppfattningar. Det kan gälla kost, medicin, psykologisk

och pedagogisk stimulans. Träning kan t. ex. förvissa grupper te sig

som meningslösa försök att ändra något som är givet och

oförånderligt. Den har heller inget värde om man sätter sin tro till en total förändring, dvs. att funktionsnedsättningar kan försvinna genom mirakel, kanske understödda av vissa rituella sedvänjor. Nya företeelser och begrepp som inackorderingshem, servicebostad, dagcenter etc. utgör för många invandrare okända språk-

liga termer men är också uttryck för synsätt som kan vara helt

främmande. För vissa ligger svårigheten i att man överhuvudtaget inte anser, att den handikappade skall leva utanförfamiljen, inte ens som vuxen. För andra ter sig inackorderingshem och servicebostäder inte tillräckligt institutionella. Hällningen till arbete och sysselsättning skiftar på samma sätt. För en del är det alldeles självklart att handikappade har en plats i produktionen, för andra ter sig det som mycket orealistiska och kanske felaktiga anspråk. Det är delvis samma varierande uppfattningar som inom majoritetsbe-

folkningen och visar på att normaliserings- och integreringsprinci-

per inte äger någon självklar tolkning. Samtidigt kan olika synsätt på barnuppfostran, könsroller, familje- och yrkesliv föreligga. De kan medföra att flera kulturkonflikter uppstår inom en och samma familj. Psykologen Inga Gustafsson

Stöd till invandrare med handikapp 361

(Läkartidningen, 1 979, 76/36) har pekat på hur invandrarbarn ofta

utsätts för Iojalitetskonflikter i påfrestande val mellan föräldrarnas, kamraternas och skolans normer. På samma gång kan föräldrarna uppleva sin fostrarroll starkt ifrågasatt genom ett bemötande från olika samhällsorgan som framhäver majoritetsbefolkningens mönster för barnuppfostran och familjeliv medan inslag i invandrarnas kultur enbart ses som brister. För vissa invandrarkvinnor blir situationen särskilt utsatt då de genom flyttningen till Sverige tappat självklara funktioner i hemmet, mist ett naturligt kontaktnät inom släkten och fått möta en ny kvinnoroll som de bara delvis tillåts anta. De kulturella olikheter som kortfattat berörts här har stor betydelse för innehållet i och förmedlingen av stöd och service till handikappade invandrare och deras familjer. Grundläggande är att det finns en lyhördhet och förståelse hos dem som inom samhällets omsorg för handikappade möter invandrare. Därutöver behövs kunskaper om olika kulturers verklighets-

uppfattning. Orsaksbeskrivningar och habiliteringsätgärder inom

den för invandrarna nya kulturen måste presenteras med respekt för deras tidigare erfarenheter och på ett sätt som underlättar att informationen kan införlivas. Behandlingsmetoder som gör direkt skada eller förhindrar habilitering måste dock avvisas. Det är i sådana situationer mycket viktigt med återkommande information.

Sprâkliga hinder - samhällsinformationens tillgänglighet

Genom radio/TV, invandrartidningar och invandrarbyrårer har fler grupper under senare år fått tillgång till samhällsinformation på hemspråket. Biblioteken har fått statsstöd för inköp av olika slags litteratur på invandrarspräken. Statens invandarverk har i enlighet med sitt ansvar för allmän samhällsinformation tillsammans med vissa andra myndigheter framställt ett material med grundinformation om det svenska samhället. Varje myndighet ansvarar dessutom själv för att informationen når invandrare (också på deras eget språk). I ringa utsträckning har dock handikappfrågor uppmärksammats. Brist på översatt material föreligger. Information om samhällets stöd till handikappade har i den individuella situationen i bästa fall kunnat förmedlas med god effekt på svenska eller genom en kunnig tolk. Ofta har dock invandrarnas språkliga kompetens överskattats t. ex. vid den viktiga första informationen till handikappade barns föräldrar. Man har ibland också förbisett att en del invandrare är analfabeter och kompletterat informationen med skriftligt material.

362 Stöd med till ungdomar handikapp

Inom ramen för en undersökning med beräknad avslutning 1981 avser emellertid statens handikappråd och statens invandrarverk att bl. a. belysa önskvärda kvaliteter hos informationen till vissa handikappade invandrarbarns familjer. Det finns få tolkar med kunskaper i handikappfrágor. Behovet har inte uppmärksammats tillräckligt i samband med att kunskapskrav nu finns för auktorisation som sjukvårdstolk. Under senare tid har man inom olika vårdområden (t. ex. vuxenpsykiatrisk verksamhet) börjat ställa krav på tvâspråkig personal dels i det direkta behandlingsarbetet, dels för handledning. En kombination av språklig och kulturell kompetens utöver yrkeskunskaper är självfallet önskvärd men knappast möjlig att uppnå för alla invandrargrupper över landet. Lokala inventeringar av tillgången på tvåspråkig personal kan emellertid peka pä att förutsättningar för samverkan kan finnas mellan olika vård- och serviceområden.

Hemspråksundervisning i särskolan

Det föreligger en rad studier som visar att riskerför halvspråklighet kan förebyggas på ett avgörande sätt genom hemspråksträning

och -undervisning i synnerhet i förskolan och på lågstadiet. En del hävdar att all verksamhet bör bedrivas på modersmålet intill dess barnet blivit 9-10 år för att ge goda förutsättningar för en fungerande tvåspräkighet och en gynnsam identitietsutveckling.

Situationen för utvecklingsstörda och psykotiska barn och

ungdomar år i dessa frågor outredd. Vissa initiativ har dock tagits för att kartlägga behoven och undersöka i vad män forskningsresultat beträffande andra elever är överförbara. Det föreligger dock ett stort behov av fortsatt utvecklingsarbete. Från 1979 gäller att undervisning i hemspråkfår anordnas med 4

tim/vecka för utvecklingsstörda elever som har minoritetsspråk

som hemsprâk. Därutöver kan viss studiehandledning (för andra ämnen) lämnas på hemspräket. Problemets komplexitet kan antydas genom resultat från en undersökning inom Stockholms läns Iandstings omsorgsverksamhet (1979) som visade att där fanns 403 invandrarelever från 39 olika länder (med definitionen att en eller båda föräldrarna är invandrare). Enligt inventeringen hade 52 elever någon form av hemspråksundervisning - därav ett fåtal i enspråkig klass. I vissa fall önskade inte föräldrar hemspråksundervisning för sina barn, i andra fall hade det varit omöjligt att finna lärare. Möjligheten att bilda varaktiga klasser är mycket begränsad utanför storstadsregionerna. Individuell hemspråksundervisning måste då ställas till förfogande. Ett mera utvecklat samarbete med

Stöd till invandrare med handikapp 363

en framkomlig Det svåraste proble-

grundskolan kan utgöra väg.

att finna hemspråkslärare med kunskaper om met är emellertid och andra handikapp. Det kan endast lösas

utvecklingsstörning genom specialutbildning.

Överväganden och förslag

om olika former av stöd till Vi har i tidigare avsnitt lagt förslag barn och vuxna deras anhöriga. De kvalitetshandikappade jämte för sådana insatser självfallet också för

krav som uppställs gäller

stöd till invandrare. Därutöver ställs speciella krav på kulturell och språklig kompeär företrädda inom verksam-

tens. En rad olika personalkategorier

het som förmedlar första information, föräldrautbildning, kristerapi att behovet av kunskaper om kulturella etc. Vi finner det angeläget och handikappades situation i olikheter i synsätt på handikapp

första hand beaktas inom ramen för resp. personalkategoris

grundutbildning.

att dessutom behandlas i förekom-

Vi föreslår kunskapsområdet för inom organisationen för samordmande fortbildning personal

BB, barnklinikerna och den barn-

nad habilitering, primärvården,

och verksamheten. Landstinget bör som huvud-

vuxenpsykiatriska man svara för sådana åtgärder.

föreslås ansvara för motsvarande fortbild- Primärkommunen för inom socialtjänsten. Särskilt bör invan-

ningsinsatser personal beaktas i samband med den uppsökande verksamhe-

drarkunskap att vid fortbildningen utveckla former för ten. Det kan vara lämpligt samverkan mellan huvudmännen. vidare att invandrarverket och socialstyrelsen tillsam- Vi föreslår invandrar- och framställer

mans med handikapporganisationer

om kulturella olikheter beträffande handimaterial för fortbildning

kappfrågor.

har i sitt slutbetänkande (Barn och vuxna,

Barnomsorgsgruppen om för invandrare inom

SOU 1980:27) lagt förslag åtgärder

Vi ansluter oss till dem. Beträffande kompföräldrautbildningen. barns föräldrar hänvisar vi letterande utbildning för handikappade under 5.2 och föreslår att den anpassas efter till våra förslag invandrares behov samma sätt som inom den allmänna på

föräldrautbildningen. Ytterligare ansträngningar bör göras för att undanröja språkliga hinder. Den samhällsinformation som ägnas handikappade och invandrarspråken, i deras anhöriga bör översättas till de vanligaste med det informationsansvar som ligger på varje myndigenlighet bör således framställa information om vilket het. Socialstyrelsen

364 Stöd till ungdomar med handikapp

stöd handikappade och deras föräldrar kan få från olika samhälls-

organ i Sverige. Det är sedan önskvärt att resp. landsting och

kommun kompletterar med informationsmaterial som belyser lokala förhållanden. Det är även väsentligt att en utbyggnad av tolkverksamheten

fortsätter och att tolkhjälp kan bli tillgänglig för handikappade

invandrare på samma sätt som för andra. Behovet föreslås beaktas vid socialtjänstens uppsökande verksamhet. Rutiner för tolkför-

medling bör belysas vid den fortbildning för olika personalkatego-

rier som vi tidigare föreslagit.

De krav som av kommerskollegium anförs för auktorisation av

s. k. sjukvårdstolkar bör också uppta aktuella kunskaper om olika handikapp och samhällets stödåtgärder. Inom Stockholmsområdet har försök gjorts med s. k. kontaktassistent eller kulturöversättare vid invandrares kontakter med hälso- och sjukvård. Kulturöversättaren är inte enbart tolk. Han kan genom sina kunskaper om såväl invandrares ursprungskultur som den svenska kulturen förmedla förståelse för skillnader i t. ex.

sjukdomsbegrepp. Resultaten från dessa försök har hittills varit

gynnsamma. Vi föreslår att socialstyrelsen utvecklar modeller för liknande försök inom samhällets

handikappomsorg.

Vid behov av annat enskilt hem och föreslås

avlösningsfamiljer

inriktningen vara att hem från invandrares eget kultur- och språkomräde eftersträvas om inte särskilda skäl talar mot detta. För övriga insatser enligt våra tidigare förslag bör att gälla språklig och kulturell bakgrund beaktas i samband med planering av den individuella situationen. Särskild introduktion kan t. ex. vara

nödvändig närett invandrarbarn skall bo på korttidshem eller när en

vuxen invandrare skall ha dagcenterverksamhet. Vi föreslår vidare att och

hemspråksundervisningens utformning

kvalitet för handikappade invandrare blir föremål för ett fortsatt utvecklingsarbete med skolöverstyrelsen som ansvarig.

Angelägna frågeställningar som också bör tas upp av skolöverstyrelsen är bl. a. hur hemspråksundervisning skall kunna erbjudas

på orter med få invandrare och hur undervisningens innehåll skall anpassas för att stödja handikappade elevers personlighetsutveckling. Utan att precisera förslag vill vi också peka på betydelsen av ett ökat samarbete mellan samhällets serviceorgan, handikapp- och

invandrarorganisationer för att uppnå de mål som antagits för

invandrarpolitiken. Särskilt bör uppmärksammas hur behovet av

tvåspråkig personal kan täckas inom olika sektorer som barnom-

sorg, skola, handikappomsorg, sjukvård och socialtjänst. Underlag i

form av lokala och regionala saknas i stor utsträck-

inventeringar

ning.

Stöd till invandrare med handikapp 365

Ett medel att förändra denna situation kan vara att den ärliga redovisningen som lämnas till också

tillsynsmyndigheterna upptar

uppgifter om olika insatser med särskild

inriktning på invandrare

med handikapp.

10 Forskning

insatserna för barndomspsykotiska och utvecklingsstörda är splittrade, otillräckliga och ej alltid funktionella. På en rad punkter har de utvecklats frän traditionell värd och omhändertagande till speciella insatser för handikappade. Men osäkerhet råder om hur man skall gå vidare. Fortfarande vet vi för litet om orsaker och om den behandling, undervisning och vård som barndomspsykotiska och utvecklingsstörda behöver. Pâ samma sätt finns behov av större kunskap om hur man skall få

dagens splittrade habiliteringsinsatser att samverka om det enskil-

da barnet. För att nå ökad kunskap om de här aktuella handikappen och om hur olika insatser bör utformas krävs omfattande forsknings- och utvecklingsinsatser (FoU). l detta avsnitt redovisar vi kortfattat

nuvarande forskning inom området, lägger förslag om en utveck-

ling, omfattande bl. a. initiering, finansiering och utförandet av forskning samt âterföring av rönen till verksamhet.

Avgränsning och problem

Handikapp har beröring med olika kunskapsomrâden. Den förstândsmässiga utvecklingen som är det karaktäristiska för många inom vår utrednings personkrets, liksom personlighetsutveck-

lingen i övrigt, beteendestörningar samt inlärning/träning och

andra anpassningsätgärder faller inom psykologins och pedagogikens områden. Vissa uppkomstmekanismer, fysiska och sekundära handikapp återverkar också på möjligheten att hantera och samverka med den alltmer komplicerade fysiska miljön, dvs. de tekniska förutsättningarna blir av betydelse vid utformning av miljö och hjälpmedel. Handikappets uttrycksformer får också sociala konsekvenser. Vårdorganisationens utformning kan leda till rader av problem för de individer som berörs. Med viss förenkling kan man alltså säga att minst fyra vetenskapliga perspektiv kan anläggas pâ barndomspsykos, utvecklings-

368 Forskning

störning och pâ habiliteringen av handikappade barn och ungdomar; psykologiskt-pedagogiskt, biomedicinskt, tekniskt och socialt. För att förstå, och förklara handikapp samt sätta in adekvata insatser krävs därför en aktiv forskning inom hela detta fält med inriktning på resp. handikapp, dess yttringar och därav föranlett hjälpbehov. Forskningen inom det psykologiskt-pedagogiska området har varit inriktad mot en rad områden- t. ex. på karaktäroch utveckling av barndomspsykos och utvecklingsstörning, identitets- och personlighetsutveckling samt omvärdnadsforskning, t. ex. programutveckling och utvärdering. lnom det biomedicinska området har man koncentrerat sig på genetiska, biokemiska och hjärnskadefaktorer som orsak till handikapp. Man har därvid sökt utveckla terapeutiska och förebyggande metoder. Två infallsvinklar inom forskningen har varit dominerande: Studier av frekvens och orsak till tillstånd som föranleder handikapp samt upptäckt och behandlingsplanering av enskilda sjukdoms- och skadetillständ. Den tekniska forskningen har hittills koncentrerat sig på hjälpmedelsutveckling och anpassning av den fysiska miljön. Den socialvetenskapliga forskningen har inriktats på sociala aspekter på handikapp och vârdutformning, t. ex. sambandet mellan vårdorganisation och samhällsutvecklingen i stort. Man har vidare studerat attityder till handikappade dels hos personer som bor nära institutioner, dels hos personal inom omsorgerna, samt utvärderat särskolans integrering i den vanliga skolan.

Organisation och finansiering

Den psykologiskt-pedagogiskt inriktade forskningsverksamheten

om barndomspsykotiska och utvecklingsstörda har till övervägan-

de del varit i separata projekt och finansierad av

organiserad

forskningsfonder. Ett litet antal tjänsterfinns som ger innehavarna vissa forskningsmöjligheter. De är dock i samtliga fall förknippade med arbetsuppgifter inom vården eller med undervisningsskyldighet. En omfattande medverkan har också skett av psykologer under utbildning. Förutom att man härigenom fått ett icke föraktligt

resurstillskott har det även inneburit en forskningsanknytning för

psykologutbildningen. Därtill kommer ett aktivt deltagande från forskarnas sida i utbildning och fortbildning av personal. Forskargrupperna har varit knutna till FUB:s stiftelse ALA i Uppsala och Stockholm, MR-projektet vid Ulleräker i Uppsala, Vipeholms sjukhus i Lund, institutionerna för praktisk pedagogik och specialpedagogik i Mölndal och Uppsala samt Ericastiftelsen i Stockholm.

Forskning

Den biomedicinskt inriktade forskningen har i första hand varit knuten till ämnena pediatrik, neuropediatrik, medicinsk genetik och psykiatri och förlagd till universitetssjukhus. Är 1976 bildades i medicinska forskningsrådets regi en planeringsgrupp med syfte att samordna medicinska forskningsinsatser rörande utvecklingsstörning. Gruppen har bl. a. gjort en inventering av pågående forskningsprojekt samt initierat och koordinerat forskningsprogram. Barnpsykiatrisk forskning om psykotiska barn har initierats av socialstyrelsen och pågår f. n. vid Umeå universitet. Den tekniskt-tvârvetenskapliga forskningen administreras i huvudsak från handikappinstitutet. institutet är centralt organ för hjälpmedelsförsörjningen i landet. I arbetet med hjälpmedel och miljöanpassning m. m. skall institutet förutom tekniska och ekonomiska avvägningar även göra sociala, psykologiska och medicinska bedömningar. Den sociologiska forskningen har praktiskt taget uteslutande varit organiserad i projekt och knuten till Uppsala universitet. Några fasta tjänster för sociologisk forskning om barndomspsykotiska eller utvecklingsstörda finns inte. Forskningens anknytning till ämnen och utbildningar kan schematiskt framställas på följande sätt:

Forskningsområde Utbildning av Tillämpning inom

Beteendevetenskap: Psykologi och tilläm- Psykologer Omsorger pad psykologi Sociologer Psykiatri/klinisk Lärare psykologi Barnpsykiatri/klinisk barnpsykologi Pedagogik och prak- Speciallärare Skolan tisk pedagogik Lärare Barnhabilitering

Medic/n: Pediatrik Arbetsterapeuter Omsorger Neu ropediatrik Läkare Barnsjukvârd Medicinsk genetik Sjukgymnaster Barnhabilitering Psykiatri Sjuksköterskor Barnhälsovård Socialmedicin Barn- ungdoms- och vuxenpsykiatri

Teknik: Kommunikations- Samhällsplanerare Omsorger teknik lnformationsbehandl. Lärare Rehabilitering

370 Forskning

Medicinsk teknik Tekniker Barnhabilitering Arkitektur Läkare Samhällsplanering

Övrig medicinsk Bygglagstiftning

personal Hjälpmedelsutveck- Arkitektur ling

Samhällsvetenskap: Sociologi Sociologer Omsorger Psykologer Socialpolitik Samhällsplanering Socialt arbete Kuratorer Socialtjänst Socionomer Barnhabilitering

l kartläggningsrapporten om omsorger om utvecklingsstörda (Ds S 1978:9) harvi konstaterat att forskningsaktiviteten under ett

decennium varit livlig, men att en drastisk minskning väntas inom den närmaste framtiden. Flera, främst beteendevetenskapliga,

forsknings- och utvecklingsprojekt kommer inom kort att avslutas. av de mest erfarna och kompetenta forskarna övergår

Många också till annan verksamhet och nya projekt planeras knappast. Vid remissbehandlingen av kartläggningsrapporten uttalades också från flera håll oro över utvecklingen, omsorgerna löper risk att helt mista det stöd som ligger i forskningen. Situationen har inte ändrat sig sedan år 1978. lnga garantier finns framtid inom detta område. ett för forskningens Ytterligare

antal forskare som specialiserat sig på utvecklingsstörda har

lämnat omrâdet. Vare sig tillsynsmyndigheter, forskningsråd eller universitet har tagit eller förbereder några långsiktiga FoU-initiativ när det gäller de här aktuella handikappgrupperna.

lnitiering, finansiering och organisation av

sektoriell forskning i Sverige

Svensk forskningspolitik bygger på att många organ kan initiera

och finansiera forskning. Däremot bör viss koncentration ske när det gäller forskningens utförande. Organisatoriskt tar sig dessa grundtankar- som konfirmerats av riksdagen uttryck i att ett stort antal myndigheter m. fl. har ansvar för initiering och/eller finansiering av forskning. Däremot finns de fasta resurserna för forskning vid universitet och högskolor. Vissa avsteg från denna grundprincip har gjorts under åren varför några centrala myndigheter har egna FoU-utförande avdelningar. Vidare har ett fåtal fristående forskningsinstitut inrättats.

När det gäller ansvar för sektoriell FoU-verksamhet bör man

skilja mellan programansvar och finansieringsansvar. Dessa två

Forskning 371

uppgifter kan, men behöver inte, ligga pâ samma organ.

Valet av organisatorisk lösning för programansvar (initiering) för

FoU-verksamheten inom en sektor måste vara beroende av verksamhetens art och uppbyggnad. Man måste frân fall till fall pröva om FoU-ansvaret kan läggas på en befintlig myndighet, om samråds- eller samarbetsorgan behöver inrättas pâ myndighetsnivå, hur äterkopplingen till fältet och till utbildningen skall organiseras etc. Som exempel på olika lösningar kan nämnas skolöverstyrelsens ansvar för det pedagogiska utvecklingsarbetet, delegationen för social forskning (DSF) inom socialdepartementets ansvarsområde samt expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU), arbetsmarknadsdepartementet. De tre nämnda organen representerar också olika lösningar när det gäller finansieringsansvaret för resp. sektors FoU-verksamhet. Skolöverstyrelsen disponerar ett relativt stort FoU-anslag under lX. Huvudtiteln. DSF avger förslag till socialministern, som fattar

beslut om anslagsfördelning. ERU slutligen disponerar vissa medel

för sekretariatsändamál men har inga medelsfördelande uppgifter. ERU:s programarbete utgör däremot ett väsentligt underlag bl. a. för forskningsrådens och riksbankens jubileumsfonds bedömningar av ansökningar. När det gäller utförande av sektoriellt initierad och/eller finansierad FoU har riksdagen uttalat att högskolan i första hand bör - institut komma i fråga. Fristående forskningsutförande organ bör normalt inte upprättas. Inom nâgra områden finns emellertid sådana institut, t. ex. handikappinstitutet, institutet för social

forskning, statens institut för byggnadsforskning och arbetslivs-

centrum. l de tvâ senare fallen kan institutsbildningen dock ses som en följd av speciella förhållanden på finansieringssidan. En betydande del av alla sektorers FoU-medel används för projekt av utvecklingskaraktär, som bedrivs i omedelbar anslutning till den praktiska verksamheten inom sektorn. Detta verksamhetsanknutna utvecklingsarbete kan och bör utföras i anslutning till den dagliga verksamheten och inte vid universiteten eller särskilda forskningsinstitutioner. Det sektorsanknutna FoU-arbete som har karaktär av forskning bör emellertid, som nämnts i det föregående, utföras inom högskolan. Som utförande organ har högskolan för närvarande vissa brister. att svara för utbildning och

Högskolans primära uppgifter

främst inomvetenskapligt motiverad forskning ställer delvis andra krav på personal och organisation än vad en del av den sektoriellt initierade forskningen gör. Dâ intressekonflikter mellan verksamhetsgrenarna uppstår får oftast den sektorsinriktade ge vika.

Riksdagsbeslutet bör emellertid innebära att högskolan successivt

ges möjlighet att fullgöra även denna -formellt men inte reellt- nya

372 Forskning SOU 1981:26

uppgift. Hithörande frågor behandlas f. n. i forskningssa mverkanskommittén.

Förslag om organisation av om barn-

forskning domspsykotiska, utvecklingsstörda och habilitering

Forskningen kring de här aktuella handikappen och habiliteringen av handikappade barn kan enligt vår mening karaktäriseras som ett sektoriellt avgränsat forskningsområde. En precisering av forskningsområdet kan vara -forskning som faller inom habiliteringsnämndens ansvarsområde. - Forskningsområdet avgränsas på så sätt att det sammanfaller med definierad samhällelig verksamhet med klara ansvarsförhällanden. Vi utgår därvid från mâlgrupperna för särskilda omsorger och samordnad habilitering, dvs. barndomspsykotiska och utvecklingsstörda barn och vuxna samt handikappade barn och ungdomar. Denna forskning anknyter till olika vetenskapliga discipliner, utöver tidigare nämnda också t. ex. ekonomi, juridik, filosofi och språkvetenskap. Med synen på denna forskning som sektoriellt avgränsat forskningsområde följer att de organisatoriska frågorna kan och bör analyseras efter samma principer som gäller för annan sektoriell forskning. Problemen är i grunden generella samtidigt som de speciella villkor som gäller för särskilda omsorger och habilitering

ställer särskilda krav på lösningarna.

0rganisationsproblematiken innefattar fyra delmoment, som kan diskuteras var för sig, nämligen

D initiering av forskning, identifiering av forskningsbehov, utformning av forskningsprogram D finansiering av forskningsprojekt D utförande av forskning D äterföring av forskningsresultat till praktisk verksamhet och till utbildning.

Avgörande för ställningstaganden under dessa delmoment blir en

övergripande bedömning av möjligheterna att anpassa de allmänna forskningspolitiska idéerna till denna sektors behov. Enligt vår

bedömning är dessa förutsättningar goda. Forskningen har hittills i

väsentlig utsträckning funnit organisationsformer som väl ansluter till de principer som lades fast av riksdagen våren 1979. Forskningens stora vetenskapliga bredd, den trots allt begränsade

omfattningen av forskningen (även vid en avsevärd utökning) och

ett relativt stort antal myndigheter och organisationer med ett sektoriellt ansvar talar mot att någon från högskolan fristående

forskningsorganisation behöver byggas upp. Forskningen bör

1981:26 Forskning 373 SOU

sålunda i allt väsentligt utföras inom högskolan.

är det på initieringssidan men också vid Enligt vär bedömning till praktisk verksamhet som de återföringen av forskningsresultat största bristerna finns. Förslagen i det följande inriktar sig därför särskilt på dessa frågor.

/n/t/er/ng Som antytts i det föregående bör ansvaret för FoU-verksamheten inom en sektor nära till den myndighet (motsv.) som har knytas ansvarför verksamheten inom sektorn. Ett led i detta ansvar gäller just identifering av forskningsbehov och utformning av forskningsdvs. initiering av forskning. En betydande del av den program, sektoriella forskningen initieras också av enskilda forskare, som av olika skäl kommit att intressera sig för ett visst problem. Ett uttalat ansvar ställer emellertid krav och för initieringen pâ systematik prioritering av ett helt annat slag än vad enskilda forskares spontana initiering kan motsvara. av forskningsbehov samt utarbetande av konkreta Identifiering och projekt ställer krav på kunskaper och forskningsprogram överblick. BI. a. kräver det kunskap om och kontakt med aktuell inom och utom landet, men också överblick över forskning verksamheten och god kännedom om dess villkor och om det praktiska arbetet på fältet. Speciellt betydelsefulla är kunskaperna om handikapp samt lyhördheten för vad handikappade och deras anhöriga väntar sig av forskningsinsatserna. l fråga om forskning kring handikapp finns f. n. inte någon

myndighet eller organisation som har byggt upp den kompetens

som erfordras. Ansvarsfördelningen mellan skilda organ gör det inte heller självklart var en sådan tvärvetenskapligt samordnande kompetens skall byggas upp. finna formerför

Enligt vår uppfattning är det angeläget att snabbt

inom forskningen om barn-

systematisk initieringsverksamhet

och habilitering. Erfarenheter

domspsykotiska, utvecklingsstörda

från andra områden talar för att enbart förekomsten av sammanoch preciseringar av forskningsbehov samt mera omfatställningar

tande och projektförslag äterverkar positivt

forskningsprogram såväl som forskningens kvalitet. Förepå forskningsvolymen komsten av sådana sammanställningar stimulerar forskare att ta an inom området och förbättrar härigenom de sig frågor möjligheter att bedöma inkomna

forskningsfinansierade organens

projektförslag. Eftersom ansvaret för samhällets insatser för dessa handikappsom hittills kommer att vara delat mellan kommuner, grupper landsting och staten förordar vi att en fristående programgrupp

374 Forskning

skapas för initiering av forskning. Gruppens uppgifter har angivits i det föregående. Mot denna bakgrund kan det vara naturligt att programgruppen består av representanter för forskarna huvudmännen arbetsvärden personal

EJDEIDDDEJ

intresseorganisationer statliga myndigheter handikappinstitutet. Antalet ledamöter kan uppgå till mellan 12 och 16, med möjlig fördelning - 1/4 forskare, 2/4 huvudmän (inkl. arbetsvärden) och

personal och 1/4 för intresseorganisationer, statliga myndigheter

och handikappinstitutet. Den väsentliga delen av gruppens arbete bör utföras av ett sekretariat som i sitt arbete måste bygga pâ omfattande och nära kontakter med alla berörda. Sekretariatet bör kunna bestå av en vetenskapligt väl meriterad huvudsekreterare med -

-förslagsvis halvtidstjänstgöring åt programgruppen samt ett par forskningsassistenter med heltidstjänstgöring. Vidare bör sekretariatet kunna

kompletteras med särskild expertis från tid till annan. Man bör räkna med en fortlöpande omsättning av innehavare av

forsknings-

assistenttjänsterna eftersom behovet av vetenskaplig kompetens rimligen kommer att förändras över tiden. Sekretariatets storlek och resursbehov får naturligtvis omprövas successivt. Den nämnda

omfattningen avser en inledande treärsperiod.

Kostnaderna för ett sekretariat av nämnt slag kan uppskattas till 0,8 Mkr. årligen. Med hänsyn till att insatserna för

barndomspsykotiska och utvecklingsstörda är såväl som landstingskommunala

primärkommunala angelägenheter bör det ankomma på rege-

ringen att ta upp förhandlingar om fördelning av kostnaderna på

staten och de båda andra huvudmännen.

Finansiering

Finansieringen av sektoriell forskning har lösts på olika sätt allt efter växlande behov och förutsättningar inom skilda sektorer. Ofta disponerar det organ som har verksamhetsansvar medel för FoU

insatser. Härigenom blir förutsättningarna större för en realistisk

avvägning mellan FoU och andra insatser.

Ansvaret för habilitering av handikappade barn samt insatser ät

barndomspsykotiska och utvecklingsstörda ligger till stor del på landstingen. Men stat och kommuner delar detta ansvar särskilt vad gäller undervisning och arbetsvård. En jämförelse med sjukvår-

Forskning 375

en liknande ansvarsfördelning gäller, skulle tala för den, för vilken att denna forskning finansierades av statliga organ. Tänkbara finansiärer är därvid forskningsråden, särskilt de medicinska och humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsråden, styrelsen för teknisk (STU), delegationen för social forskning, allmänutveckling na arvsfonden och skolöverstyrelsen. Vi räknar med att dessa och andra bl. a. vissa stiftelser, kommer att finansiera projekt organ, som kan bli en följd av den föreslagna programgruppens aktiviteter. l om hur forskningen skall finansieras har det

övervägandena

också framstått som rimligt att ett delansvar läggs på huvudmännen. den verksamheten, främst i form av Forskning kring egna och bör i avsevärd omfattning kunna utvärdering återföring, finansieras av huvudmännen var för sig för resp. verksamhetsomräde. För områden där flera huvudmän samarbetar bör gemensam finanisering åstadkommas.

Utföranden/vä

Vi har inledningsvis konstaterat att den här aktuella forskningen berör en rad discipliner i första hand inom beteendevetenskapliga, medicinska, tekniska och socialvetenskapliga områdena. Flera torde kräva genuint tvärvetenskapliga insatser. Samtidigt program och behovet av kontakter med forsk-

bör understrykas giltigheten

ningen inom enskilda discipliner. Tvärvetenskap fär inte utvecklas

till ett självändamäl eller en patentlösning.

l det diskuteras hur resurserna för denna forskning, i

följande första hand personresurser/forskare, kan utvecklas och organise-

från att forskningen huvudsakligen utförs inom ras. Vi utgår därvid ram och att huvuddelen av forskningsresurserna tillförs

högskolans i form av projektanslag.

F. n. finns för forskning inom det

inga tjänster specialdestinerade

här aktuella omrâdet-vare sig pä reguljära stat eller i

högskolans form av särskilda inrättade av forskningsråden. De

forskartjänster

forskare som är t. ex. inom omsorgsomrädet innehar engagerade

allmänt formulerade tjänster inom högskolan - pediatrik, psykologi,

etc. - i vilka forskningen om utvecklingsstörda inte är en

sociologi skyldighet utan i bästa fall en möjlighet. Merparten av tjänsterna har emellertid varit s. k. projekttjänster med kortsiktig finansie-

ring. Avsaknaden av särskilda tjänster liksom den normala kortfristigheten i har haft en hämmande verkan på

projektbaserad forskning

av forskningen med bl. a. låg rekrytering av forskare. utvecklingen Detta är inte unikt men svårigheterna torde bli större på områden som är utpräglat multidisciplinära och svåra att avgränsa.

Forskning

En utbyggd forskning inom det här aktuella området måste för

det första utgå från och utvecklas kring de personer som på kort sikt kan engageras. Det mest aktuella problemet är att förhindra att nu verksamma forskare lämnar fältet av bristande på grund ekonomiska och organisatoriska för

förutsättningar forskningen. Det innebär att forskningen, åtminstone

på kort sikt, får den profil som

bestäms av tillgången på forskare.

De typer av tjänster man kan räkna med inom en utbyggd

forskning om barndomspsykotiska, samt

utvecklingsstörda habilitering är:

1 tjänster inom

högskolan/undervisningssjukhusen

2 av forskningsråd eller andra externa forskningsfinansiärer inrät-

tade särskilda forskartjänster 3 tjänster inom projekt.

Tjänster förforskning om handikappade inom ordinarie högskolans tjänteorganisation framstår knappast som ett huvudalternativ. Man kan ifrågasätta dels i vilken utsträckning problemdefinierade

tjänster bör föras in i högskolans i huvudsak disciplinbaserade organisation, dels om sådana tjänster

överhuvudtaget ger garantier för att forskning med viss önskad inriktning kommer till stånd.

Vidare kan man utgå från att detta är resurser som är relativt svåra att få fram

i den budgetprocess som styr tilldelningen av resurser

till högskolan. Däremot är det angeläget att i ökad utsträckning kunna utnyttja innehavare av allmänt formulerade tjänster i en

utbyggd forskning om barndomspsykotiska, och

utvecklingsstörda

habilitering av handikappade barn och ungdomar. Detta kan ske

främst genom en av

ökning projektanslagen för denna forskning. Forskningsrâden har under lång tid använt s. k. särskilda forskar-

tjänster och andra med

arvodesbefattningar längre förordnanden

som ett instrument för att stimulera inom

forskning angelägna

områden. Dessa tjänster har dels inneburit en högre grad av stabilitet och kontinuitet i dels

forskningen, fungerat som rena rekryteringstjänster, ibland inom som forskningsområden inte

finns representerade i högskolans organisation. l flera fall har inrättandet av särskilda forskartjänster lett till att innehavaren gått över till en vanlig och bildat

högskoletjänst kärnan för fortsatta forskningsinsatser inom högskolans ram. En fruktbar framkomstväg vore därför att söka förmå forskningsråden att utlysa forskar-

tjänster inom områdena särskilda och

omsorger habilitering av

barn. Till dessa tjänster bör sedan så att

knytas projektanslag tillräckligt stora forskargrupper kan etableras.

Även framgent bör man räkna med att inom

forskningen dessa

områden kommer att erhålla av sina resurser merparten i form av

projektanslag. För att denna typ av g forskningssatsning skall ge god

Forskning 377

utdelning bör dock finnas möjlighet att knyta projektanslag till

forskare/projektledare som har fastare anknytning till högskolan/undervisningssjukhusen. I ökad utsträckning bör också inne-

havare av mer allmänt inriktade tjänster kunna mobiliseras till denna forskning.

Det tvärvetenskapliga synsättet har giltighet, som vi tidigare

uttalat, både för särskilda omsorger och för habilitering av handikappade barn. Speciellt inom habiliteringen stär vi nu inför nya och svåra uppgifter att få olika discipliner att samverka om insatserna för handikappade barn. Utifrån detta perspektiv framstår forskningsinsatserna särskilt angelägna. Dessa borde på ett avgörande sätt kunna driva pä utvecklingen inom detta nya verksamhetsområde. Det är därför nödvändigt att den samordnade habiliteringen snarast möjligt ges förutsättningar för att bygga upp sin del inom forskningsorganisationen. Här finns i motsats till situationen för utvecklingsstörda knappast någon tradition att falla tillbaka på. Därför finns motiv för speciella insatser med bl. a. särskilt personaltillskott. Vi finner då att en professur i handikappfrågor med tvärvetenskaplig inriktning bäst skulle främja en sådan utveckling. innehavaren av en sådan tjänst skulle enligt vår mening ha en god vetenskaplig meritering från någon eller några av de tidigare angivna forskningsdisciplinerna beteendevetenskap, medicin, samhällsvetenskap eller teknik. Nödvändigt är också att de vetenskapliga meriterna kombineras med föredömlig administrativ kapacitet samt, vilket är självklart, insikt i och motivering för tvärve-

tenskaplig inriktning av forskningen. Anknytning av tjänsten till den

i det föregående föreslagna programgruppen är också naturlig. Den projektfinansierade forskningen brister ofta i kontinuitet och stabilitet men är samtidigt relativt flexibel vad gäller inriktning etc. En programskrivning bör kunna komma till stånd på initiativ av den fristående programgrupp som ovan föreslagits. Resurser för denna projektfinansierade forskning förutsätts utgå från de nu existerande finansiärerna på området. Den ökade samordningen av forskningen på policy- och finansieringsnivå som vi föreslår kräver en motsvarighet på utförandenivå. Även en utbyggd forskning kommer att ha en relativt blygsam volym och forskarna kommer att vara placerade geografiskt och ämnesmässigt åtskilda. Vi har avvisat tanken pâ ett institut för detta forskningsområde men finner det angeläget att man undersöker möjligheterna att öka kontakten forskarna emellan. Skälen

härför är både vetenskapliga och policybetingade. Ett antal relativt

isolerade forskare kan sannolikt inte fungera särskilt väl i sin vetenskapliga verksamhet och framför allt kommer deras möjligheter att påverka bl. a. anslagsgivning att vara begränsade. Om en samlad programskrivning för denna forskning kommer till stånd

378 Forskning

skulle forskarna inom programmet kunna utgöra ett slags informellt institut eller seminarium. Exempel finns inom andra uttalat multidisciplinära områden: massmediaforskning och (planerat) alkoholforskning. Genom en så informell organisation blir det möjligt att knyta samman olika discipliner kring specifika problemområden men att samtidigt behålla anknytningen till de enskilda ämnena. Vidare kan man därigenom mobilisera existerande resurser och hålla nere kraven på nettotillskott. Denna ansats ger också bättre möjligheter att skapa förståelse för verksamhetens berättigande, vilket i sin tur ger argument för anspråk på nya resurser.

Äterföring av forskningsresultat till praktisk verksamhet och

utbildning Vi har tidigare påtalat att initieringen av forskningen om handikappade uppvisar påtagliga begränsningar. Detta återverkar självfallet på forskningens genomförande. l sin tur leder det också till att personal m.fI. känner sig få tillgång till en obetydlig del av

forskningsresultaten. Ãterföringen av forskningsresultat till olika

intressenter är givetvis angelägen och kan ske genom:

El dokumentation El undervisning D tillämpning och handledning.

Dokumentation av forskningsresultat sker huvudsakligen i form av

rapporter. Framställningen av dessa kräverfinansiering men också personella insatser för redigering, framställning och distribution. Begränsade medel för forskningsprojekt leder lätt till att just dokumentation blir lidande. Endera begränsas rapporterna så långt möjligt eller också tvingas forskaren själv att t. ex. svara för redigering. Med samma syfte händer det ofta att rapporterna ges en alltför begränsad spridning. Vi vill därför påtala nödvändigheten av att också det sista ledet i forskningen, återföringen till praktisk verksamhet, beaktas vid finansieringen av forskningen. Vid redigeringen av forskningsrapporter uppkommer svårigheter att bestämma till vilken målgrupp rapporten skall vända sig. Ofta är det önskvärt med dokumentation riktad såväl till vetenskapliga

kretsar som till intressenter utanför. Detta gäller i synnerhet

sektoriell forskning där många betydelsefulla avnämare är främmande för vetenskaplig terminologi. lbland kan det bli nödvändigt att rapporten skrivs i två ellerflera versioner med vetenskapligt och allmänt språkbruk. Detta kan kräva medverkan från annan person än forskaren. Vi

Forskning 3 7 9

föreslår därför att anvisade medel också skall medge redaktionell inriktade med bearbetning av vetenskapligt forskningsrapporter

sikte intressenterna till forskningsprojektet är.

på vilka Vi vill också av rapporterna med peka på att även framställning bl. a. maskinskrivning, kopiering, tryckning, distribution etc. förutsätter ekonomisk täckning.

Ytterst bör genom sin rådgivande huvudtilIsynsmyndigheterna

funktion känna ansvar för att ta initiativ till att forskning dokumenteras och sprids i erforderlig omfattning. till praktisk verksam-

En viktig väg att föra ut forskningsresultat

het för och föräldrar. I vissa

är via utbildningsinsatser personal

men även vid sidan

forskartjänster ingår undervisningsskyldighet

av ordinarie forskaruppgifter förekommer omfattande undervisning. Denna form för âterföring av nya forskningsresultat ger både till den praktiska verksamheten samtidigt som den i ny erfarenhet sin tur skapar för att ytterligare föra forskningen

förutsättningar

framåt. Det är viktigt att forskare med klinisk inriktning och sådana som forskar om vård och träning kontinuerligt stämmer av sin

och för ut aktuella resultat och konsekvenser till grund-

forskning utbildning, fortbildning och vidareutbildning. Detta förutsätter mellan forskning och undervisning på olika nivåer och integration för olika verksamhetskategorier. Medverkan i tillämpningen av forskningsresultaten - efter kritisk och försöksverksamhet med positivt utfall - är forskutvärdering slutmål. Detta torde i större eller mindre ningens praktiska

vara tillämpligt på alla forskningsområden vad gäller

utsträckning

barndomspsykotiska och utvecklingstörda och habilitering av

handikappade barn. bör i sin tillämpning ge förutsättningar för ökad Forskningen förståelse om handikappades situation samtidigt som metodiken för stöd och hjälp till dem utvecklas. Forskningen fâr därigenom inte bara betydelse för handikappade själva, deras anhöriga och pesonal utan bör få effekter som är märkbara inom många områden i

samhället.

Personalutbildning 381

1 1

Personalutbildning

I följande avsnitt kommer vi i första hand att behandla utbildning av personal som arbetar närmast handikappade. Tyngdpunkten läggs på vårdpersonals utbildningssituation. Det gör vi främst av två skäl: denna yrkresgrupp utgör den största andelen av personal t. ex. inom omsorgerna för utvecklingsstörda. Den omfattar samtidigt så många utan utbildning att situationen är alarmerande. Dessutom konstaterar vi att utbildningen för många personalgrupper inte motsvarar de krav som i dag ställs på dem. För att få den kvalitet på insatserna som vi föreslagit i andra delar av vårt betänkande måste man överväga betydande satsningar inom utbildningsomrädet. Angelägna utbildningsbehov föreligger naturligtvis också bland personalgrupper som inte berörs i detta kapitel men som är verksamma inom samhällets handikappomsorg. Bland dem kan t. ex. nämnas fritidspersonal. Inledningsvis vill vi peka på några mera övergripande utbildnings- och informationsfrågor som har ett nära samband med alla åtgärder för människor med handikapp, även med personalutbildningens kvantitet och kvalitet: Om rätten till full delaktighet och jämlikhet i samhället skall kunna förverkligas för handikappade, krävs att alla medborgare fär insikt i vad ett handikapp kan innebära. Innebörden i begreppen handikapp, integrering och normalisering måste klargöras och ges en större spridning än vad som nu sker. Det är särskilt väsentligt under perioder av ekonomisk åtstramning då osäkra attityder kan leda till att grundläggande och självklara behov hos handikappade betraktas som uttryck för dyra överkrav på samhället. Vi vill därför understryka behovet av ett ökat samhällsansvar för en allmän kunskapsförmedling om handikappades livssituation. Skolan spelar därvid en viktig roll för att enligt läroplanen ge eleverna insikt om handikappades villkor. Utöver en information till alla medborgare mäste

handikappkun-

skap också föras in i basutbildningen för yrkeskategorier som i sitt arbete berörs av handikappades situation. Det är en förutsättning

382 Personalutbildning

för att samhällsservice skall vara tillgänglig för alla. Detta har vi betonat bl. a. i yttrande över betänkandet SOU 1978:50 Ny värdutbildning. Goda initiativ har under senare år tagits i en sådan riktning. Mycket återstår dock att göra, inte minst för att i större utsträckning utnyttja handikappades sakkunskap. Det är viktigt att poängtera att behovet av handikappkunskap inte är begränsat till utbildningar med vård- och undervisningsanknytning. Det finns i lika hög grad inom sådana som syftar till verksamhet på t. ex. tekniska och ekonomiska områden. Med det grundläggande ansvar för alla handikappade som enligt socialtjänstlagen åvilar kommunen är behovet inte minst märkbart inom kommunal förvaltning.

-

Några yrkesgrupper probleminventering

Som tidigare angivits begränsar vi oss i huvudsak till närpersonalens utbildningssituation, dvs. i första hand till utbildningen för vårdpersonal, lärare och dagcenterpersonal.

vårdpersonal Med vårdpersonal avses här i huvudsak vårdbiträden, vårdare och skötare i olika bostadsformer för utvecklingsstörda barn och vuxna. För dessa personalgrupper finns följande utbildningar inom landstingens vårdskolor:

Grundkurs för vård av Kursen skall ge grundläggande kunskaper för arbete med psykiskt utvecklingsstörda psykiskt utvecklingsstörda och utgör bas för fortsatta studier Tid: 1 termin inom påbyggnadsutbildningen. Behörig är den som har grundskolekompetens, minst tre månaders praktik samt fyllt 18 år. Kompletteringskurs för Kursen syftar till att ge vissa teoretiska kunskaper om barns barnanstaltsvård utveckling. Den ger behörighet för vidare studier inom påbygg- Tid: 6 veckor nadsutbildningen. Den riktar sig till personal med lång erfarenhet (minst tre års anställning) som ej genomgått grundkurs. Påbyggnadskurs för omsorger Kursen skall i förhållande till grundkurs ge fördjupade kunskaper om psykiskt utvecklings- för arbete med utvecklingsstörda. Den kallades tidigare APY, störda - PPU anstaltspedagogisk yrkeskurs. För inträde krävs grundkurs samt Tid: l termin 1 års arbete på vårdinrättning alternativt kompletteringskurs. Efter utbildningen är man behörig till tjänst som vårdare. Pábyggnadskurs för arbete Jfr. närmast föregående. Innehållet är dock mera allmänt handibland barn och ungdom med kappinriktat. Kursen drivs på ett begränsat antal utbildningssärskilda behov orter. Tid: 1 termin

Personalutbildning 383

Várd/mjen, grenen för Utbildningen är en praktisk och teoretisk förberedelse för barna- och ungdomsvård verksamhet inom olika typer av institutioner för barna- och Tid: 2 år ungdomsvård (även för psykiskt utvecklingsstörda barn och ungdomar). Várd/in/en, grenen för av skötare för psykiatrisk Utbildning sjukvård. Denna kategori är psykiatrisk vård också behörig till skötartjänster vårdhem och på specialsjukhus, Tid: 2 år behandlingshem. Personal med denna kan även utbildning inneha vårdartjänster inom omsorgsverksamheten. (Utbildningen kan också förekomma i form av specialkurs om två eller i tre terminer beroende på tidigare yrkeserfarenhet). Várd//h/en, grenen för Jfr. närmast föregående. Denna variant har på grund av ett psykiatrisk värd - otillräckligt antal sökande bara kommit till stånd på ett fåtal varianten för psykiskt platser i landet trots att flera landsting haft den med i sin utvecklingsstörda planering. Tid: 2 år

Det kan alltså konstateras att den mest omsorgsinriktade utbildningen (1 termin grundkurs + 1 termin påbyggnadskurs, PPU) är

kortast. Den korta utbildningstiden skall dessutom omfatta både

teori och praktik. Av flera skäl har den praktiska

undervisningen

erbjudit särskilda problem. Handledarrollen har t. ex. ansetts som

betungande av den personal som fått ta emot elever. Det har ibland

också varit svårt att skapa en helhet av det teoretiska och praktiska innehållet. Lokala försök med utvidgat stöd till handlederna och en

strukturerad uppläggning av praktikperioder har emellertid varit positiva och pekat på utvecklingsmöjligheter. Den teoretiska undervisningen har under senare år förändrats

genom att ett förut mycket barncentrerat innehåll numera även berör vuxnas situation. Genom sin breda

uppläggning kan läropla-

nen anpassas till förändringar inom omsorgsverksamheten, något som emellertid kan hindras av andra orsaker som t. ex. att lärarnas

huvudsakliga utbildnings- och yrkeslivserfarenheter är sjukvårds-

inriktade. Det kan ofta vara märkbart när det att gäller belysa

situationen och habiliteringsmöjligheterna för utvecklingsstörda

med tillkommande handikapp. Den ansats till en förbättrad utbildning som läroplansrevideringen 1978 innebar, kom till stånd sedan skolöverstyrelsen ej fått

gehör för önskemål om en förlängning av den sammanlagda tiden

för grund- och påbyggnadskurs till 1 1/2 är. Det ett utgör

ställningstagande som påtagligt skiljer sig från ett allmänt utbild-

ningsmål om tvååriga gymnasiala basutbildningar.

Den mest omsorgsinriktade utbildningen (PPU) meriterar inte till

den vidareutbildning inom området som hittills bestått av en

föreståndareutbildning omfattande tio veckor. Det skall ses mot

384 Personalutbildning

bakgrund av att den står öppen för en rad andra yrkeskategorier t. ex. skötare i psykiatrisk vård, barnavårdslärare, förskollärare, sjuksköterska och ålderdomshemsföreståndare. Krav på förkunskaper om psykiskt utvecklingsstörda består endast i att man skall ha tjänstgjort minst sex månader inom undervisning eller värd av utvecklingsstörda. Utbildningssystemets konstruktion framkallar härigenom en personalavgång, den inom omsorgsverksamheten anställda personalen söker sig till utbildningar som visserligen kan leda till fortsatt arbete med utbildningsstörda men som genom sina vidareutbildningsmöjligheter ofta gör andra områden mera attraktiva. (Jfr. tabell.)

Tabell: Jämförelser mellan utbildningsvägar för vårdpersonal inom olika Verksamhetsgrenar

Gymnasiesko/an Personalkategori Omsorger om utveck- Hälso- och sjukvård Psykiatrisk vård Iingsstörda

Sjukvårdsbiträde Grundkurs eller Utbildning till vård- Utb. av skötare Gymna- Vârdbiträde kompletteringskurs biträde, 20 eller 10 sieskolans vårdlinje, veckor gren för psykiatrisk vård

Vårdare/ PPU Utbildning till under- Värdarinna Gymnasieskolans sköterska/skötare vårdlinje, grenen för (40 veckor) barna- och ungdoms- Gymnasieskolans vård (2 år) vårdlinje, grenen för hälso- och sjukvård Undersköterska/ (2 år) skötare

l l

Mentalskötare

l l

Högsko/eutb//dn/hg

Sjuksköterska/ skötare Avkortad studiegång till sjuksköterska/sjukskötare

Klinikförestândare Wdareutb//dn/ng mom olika specialiteter Lärare/fortbildare Administrativ utbildning läkare Lärarutbildning Avkortad läkarutbildning

SOU 1981126 385

Personalutbildning

En positiv förändring kan emellertid förväntas om sociala servicelinjen inom högskolan förverkligas. Inom ramen för 80 poäng planeras en arbetsledarutbildning (som ersätter den tidigare nä mnda föreståndarutbildningen). Ett innehåll som bl. a. tar hänsyn till omsorgsverksamhetens utveckling från stora institutioner till små, självständiga bostadsenheter förberedes. Denna utbildning blir dock meningsfull först om dess grundutbildning på gymnasienivå får en snar och gedigen kvantitativ och kvalitativ förbättring och om de gymnasiala specialkurserna berättigar till inträde. Den förutsätter också lärare som har teoretiska och praktiska kunskaper från verksamhet för handikappade. Den allvarligaste uppmaningen till kraftfulla åtgärder beträffande vårdpersonalens utbildningssituation är emellertid den mycket låga utbildningsnivån även i förhållande till befintliga utbildningsmöjligheter. Utbildningskapaciteten är dessutom så liten att antalet personal som genomgår grundutbildning i många län är betydligt mindre än antalet nyanställd outbildad personal. För att belysa det redovisas här resultat från tre undersökningar: 1) inventering av utbildningsnivån hos vårdpersonal vid vårdhem och specialsjukhus baserad på uppgifter från 167 inrättningar.

inventeringen omfattar 10 409 personer. (Socialstyrelsen, Dnr

LÅ 2:81-382/79, 1979). 2) En statistisk inventering av vård- och terapipersonalens utbild-

ning i Göteborgs- och Bohuslän.Sammanställningen bygger på

om 1 000 Andersson - Gunvor

uppgifter personer. (Kjell Strandberg, 1978).

3) Enkät till samtliga inrättningar i AB-län i syfte att få en uppfattning om vårdpersonalens faktiska grundutbildning. Totalt finns redovisat grundutbildningsnivån för 1 204 personer.

(Ove Røren, 1979).

Den ettåriga utbildningen (grundkurs + påbyggnadsutbildning,

PPU) som ger behörighet för tjänst som vårdare har använts som ett mått för lägsta godtagbara utbildningsnivå. Det baseras på att arbetsuppgifterna för vårdare och vårdbiträden oftast inte går att skilja åt i praktiken. l en strävan att höja utbildningsnivån har en del landsting därför fattat principbeslut om att alla nyinrättade tjänster skall vara vårdartjänster och att nu inrättade vårdbiträdestjänster skall omvandlas till vårdartjänster i den takt det är möjligt. Många andra landsting har i sina s. k. 5-årsplaner uttalat en vilja att verka i samma riktning. Den personal som har ettårig utbildning enligt ovan betecknas i följande redovisning som utbildad. Delvis utbildad innebär kortare utbildning som enbart grund- eller kompletteringskurs.

386 Personalutbildning

Personalens utbildningsnivå vid vårdhem och specialsjukhus enligt

- 7. Socialstyrelsens inventering 7979

Samtliga vårdhem och specialsjukhus (10 409 personer ingick i

undersökningen).

22 % utbildade 55 % ;J Ei utbildade 23% delvis utbildade

2. - 7978

Göteborgsundersökningen

vårdhem inom Göteborgs- och Bohus län (598 personer Samtliga

ingick i undrsökningen)

1 7 % utbildade

70 % 1 3 % Ei delvis utbildade utbildade

Personalutbildning 387

3. - 7979

Stockho/msundersökn/ngen

Samtliga vårdhem inom AB-län (654 personer ingick i undersök-

ningen)

28 % utbildade

\ 26 % delvis utbildade

Som framgår ger de tre inventeringarna ett entydigt resultat: Ca 55 % av a/I personal vid landets vårdhem och specialsjukhus saknar utbildning för sitt arbete. Drygt 20 % kan anses vara adekvat

utbildade (Pm-utbildning), medan drygt 20 % enbart har 1 termins

utbildning, dvs. grundkurs.

Resultaten från Stockholms- och Göteborgsundersökningen

visar liksom socialstyrelsens inventering geografiska skillnader. Skillnader föreligger också mellan olika typer av Det är

inrättningar.

proportionellt fler utbildade vid inrättningar för barn än vid inrättningar för vuxna samt relativt fler utbildade vid landstingens än vid enskilda institutioner. Ett mera begränsat material ur Stockholms- och Göteborgsun-

dersökningen visar att personal på elevhem och inackorderings-

hem i större utsträckning än personal på vårdhem har adekvat

utbildning. Men många med arbete inom dessa bostadsformer saknar omsorgsutbildning.

Det förekommer en allt tydligare övergång av utbildad personal

från vårdhemmen till elev-/inackorderingshem och dagcenter.

Under ett vårdhems avvecklingsprocess kan detta erbjuda speciella problem och föranleda behov av utökat stöd till värdhemsper-

sonalen. (Se kapitel 5 resp. 6.)

Det finns anledning att också kommentera förhållandet mellan personaltäthet och personalens utbildningsnivå. Det har ofta

388 Personalutbildning

framförts att en högre andel utbildad personal kompenserar en lägre personaltäthet inom ett landstings omsorgsverksamhet. Sådan kompensation tycks dock inte förekomma. Det ärsnarare så att landsting med låg pesonaltäthet också redovisar en låg utbildningsnivå hos personalen. Det bör också framhållas att en väl utbildad inte kan ersätta eller personal kompensera en för låg

personaltäthet. Tillräckligt med personal är en av förutsättningarna

för goda omsorger.

Lärare

Totalt finns ca 3 000 lä rartjänster i sä rskolans olika skolformer inkl. specialundervisning. Skolöverstyrelsens prognos (1980-84) visar på en relativt oförändrad nivå av antalet tjänster utom beträffande

talpedagoger och lärare i specialundervisning -för undervisning av

- för vilka anges en viss ökning. Beträfsyn- och hörselskadade fande speciallärartjänster utanför särskolans organisation finns ingen samlad statistik. SÖ har på vår begäran utarbetat en sammanställning över heltidsanställda lärare i särskola och deras behörighet läsåret 1979/80. Då fanns totalt 2 544 heltidsanställda lärare, av vilka

157 helt saknade lärarutbildning och 490 var utan behörig

lärarutbildning. l jämförelser med vårdpersonalens utbildningssituation är fördelningen positiv.

Riksdagen beslöt 76/77 att inrätta en påbyggnadslinje för utbildning av speciallärare från 77-07-01. Den omfattar läsåret 80/81 ca 1 500 platser. Linjen är uppledad i tre grenar. Inom vissa grenar anordnas alternativa utbildningar. Utbildningen syftar till att ge förutsättningar för dels en kritisk och konstruktiv granskning av människors livsvillkor i samhället, dels en anpassning av arbetsformer och arbetssätt bl.a. med hänsyn till den enskilde elevens utveckling och mognad. Särskild vikt skall läggas vid individens utveckling till självständighet. Utbildningen skall också ge kunskaper om och träning i de speciella metoder som behövs för att få kontakt med och utveckla personer med fysiska, psykiska och språkliga funktionshinder.

Utbildningsplan för speciallärarutbildningen skall kompletteras

med lokala utbildningsplaner beslutade av linjenämnderna. Det har emellertid visat sig svårt att med utgångspunkt från den mycket allmänt hållna centrala utbildningsplanen göra lokala konkreta planer.

1974 års lärarutbildning (LUT) har avlämnat betänkandet (SOU

1978:86) Lärare för skola i utveckling. Där behandlas också

speciallärarutbildningen. Förslaget har kritiserats av såväl handi-

kapporganisationerna som UHÄ främst därför att behovet av

Personalutbildning

fördjupningsutbildning inte är tillgodosett och att man inte tagit hänsyn till de nya Iärarkategorier som tillkommer. l regeringens proposition 1980/81 120, Besparingar inom statsverksamheten, görs vissa inskränkningar i speciallärarutbildningen. De ligger delvis i linje med LUT:s förslag. Utbildningsdepartementet har för avsikt att under 1981 i en proposition om vissa lärarutbildningsåtgärder framlägga förslag som i vissa stycken också bygger på tankegångar i samma utrednings betänkande.

E/e vass/s tanter

Många elever i särskolan, främst inom träningsskolan och yrkesskolans verksamhetsträning, behöver assistans för att kontinuerlig kunna följa undervisningen och fungera i skolsituationen. Behovet är i första hand kopplat till olika tilläggshandikapp. Landstingen har på olika sätt löst assistansfrâgan genom särskilda tjänster, genom kortare praktiktjänstgöring, projektanställningar eller beredskapsarbeten. Ht 1979 var drygt hälften av alla elevassistenter i särskolan praktikanter eller beredskapsarbetare. Landstingen har i allt större utsträckning inrättat särskilda tjänster dels därför att man funnit det med kontinuitet och nödvändigt utbildning hos personalen, dels på grund av att praktikkravet till förskollärarutbildning och annan utbildning upphört och antalet beredskapsarbeten minskat. Utbildningssituationen för de fast anställda elevassistenterna är relativt god. I stor utsträckning har de grundkurs och/eller PPU dvs. är delvis utbildade eller utbildade. Orsaken till detta torde vara att tjänsterna är attraktiva med helgfri och ofta 6-timmars tjänstgöring arbetsdag. Elevassistenter kan numera också fä fortbildning genom deltagande i särskolans studiedagar. Elevassistans förekommer också i grundskolan, bl. a. för rörelsehindrade elever och för psykotiska barn. Lokala skolstyrelser har, i samarbete med AMS, anordnat kurser för elevassistenter för fysiskt handikappade barn. l vissa landsting har den psykiska barna- och ungdomsvården (PBU) anordnat för de utbildning assistenter som arbetar med psykotiska barn och svarar också för fortlöpande handledning.

Dagcenterpersona/

Några enhetliga behörighetskrav finns inte för personal vid dagcenter. Utbildningsbakgrunden stora variationer både uppvisar inom och mellan olika dagcenter. Det kan emellertid konstateras att sett utbildningsnivån generellt är högre på dagcenter än på vårdhem och inackorderingshem.

SOU 1981126 390 Personalutbildning

Många gånger söker sig personal med arbete på t. ex. vårdhem efter utbildning till dagcenter som harfördelen att man där arbetar

på dagtid/vardagar. Någon särskild dagcenterutbildning finns inte. Socialstyrelsen

har dock tidigare i många år arrangerat kortare kurser för arbetsledande personal vid dagcenter. Denna kursverksamhet upphörde 1975 då det inte bedömdes vara en uppgift för tillsynsmyndigheten. Dagcenterverksamhetens syfte är att ge handikappade så normala livsvillkor som möjligt. Det innebär t. ex. att ge erfarenheter av samhällsservice, arbetsmiljöer, kulturaktiviteter och andra fritidsutbud. En utveckling av dagcenterverksamheten till ett ökat deltagande i samhällslivet ställer ytterligare krav på personalen. Utbildningssituationen kan därför inte betraktas som tillfredsställande.

Introduktion och fortbildning Ett viktigt inslag i verksamheten är introduktion för nyanställd personal. l en inventering utförd av socialstyrelsen 1979 framgick

att man inom omsorgsverksamheten visserligen uppmärksammat

behovet av introduktion men att former och innehåll fortfarande

har försökskaraktär med stor variation mellan olika landsting.

På vissa håll ges introduktion för alla kategorier nyanställd personal, på andra håll begränsas insatsen till ny ordinarie personal. l den mån vikarier erhåller systematisk introduktion sker detta vanligtvis på den lokala arbetsplatsen efter systemet att gå bredvid annan personal och/eller genom informationsförmedling enligt fastställda formulär (checklistor). Ofta förekommer en särskild introduktion i samband med att ny verksamhet startas varvid hela den aktuella personalgruppen samlas för koncentrerad genomgång av kommande arbetsuppgifter. Vi har funnit att behov föreligger av samtliga former av introduktion och att kvaliteten skulle kunna höjas. Möjligheten att t. ex. utbyta erfarenheter mellan landstingen förefaller inte tillräckligt utnyttjad. Behov av ny kunskap tillkommer ständigt allteftersom en verksamhet förändras. Fortbildning utgör därför ett betydelsefullt inslag i personalutbildning. Den kan också aktivt inspirera till utvecklings-

arbete och förankra rön från olika forskningsområden. Det har bl. a.

visats genom försök med arbetslagsanknuten fortbildning. Traditionellt bedrivs fortbildning på tre nivåer: inom ett landsting,

i samarbete mellan flera landsting (regional nivå) och på central

(riks-) nivå. Samtliga nivåer är i olika omfattning företrädda inom

fortbildning för omsorgspersonal men behovet är långtifrån täckt.

Personalutbildning

Landstingen uppvisar sinsemellan stora skillnader när det gäller fortbildningsinsatserna. De har inte kommit till stånd i den takt som omsorgsområdet utvecklats beträffande innehåll, organisation och metoder. Behovet kan förväntas bli ytterligare betonat genom de förändringar som vi beskrivit i tidigare kapitel. Exempel är insatser för barndomspsykotiska och samordnad habilitering. Ett annat område som hittills uppmärksammats i liten utsträckning ärfortbildning med inriktning på olika former av samverkan mellan landstingsoch primärkommunala insatser.

ÖVER VÄGA NDEN OCH FÖRSLA G

Vår beskrivning av utbildningssituationen inom en del av samhällets verksamhet för handikappade har påvisat stora brister och en ojämn utveckling. Det är svårt att frigöra sig från tanken att förhållandet kan spegla attityder till handikappade och deras behov. Vi finner att flera

genomgripande förändringar borde komma till stånd.

Med en nödvändig prioritering har vi dock funnit att i första hand vårdpersonalens utbildningssituation måste bli föremål för snara och betydande satsningar. Kortsiktigt innebär naturligtvis en höjning av denna personalgrupps utbildningsnivå ökade kostnader. Av många skäl torde de emellertid utjämnas i ett längre perspektiv.

vårdpersonal Vi vill i våra överväganden särskilt framhålla två problem i vårdpersonalens utbildningssituation vilka har ett nära samband sinsemellan. De är dels personalens låga utbildningsnivå, dels

bristen pá lärare (inom gymnasial och eftergymnasial utbildning) med

kunskaper om och yrkes/ivserfarenheter från handikappomsorger. Samtidigt med vårt utredningsarbete bearbetar 1976 års gym-

nasieutredning förutsättningarna för en ny gymnasieskola, som

emellertid knappast kan bli verklighet förrän efter 1 980-talets mitt. l första hand behandlar utredningen principiella grunddrag i en ny studieorganisation för det gymnasiala stadiet. l ett senare skede ingår också en detaljerad genomgång av utbildningsbehov inom bl. a. en vård-/socialsektor. Det torde emellertid dröja innan

effekterna av en eventuellt förändrad gymnasieutbildning slår

igenom ute i det praktiska arbetet. Vi har mot bakgrund av de avsevärda brister vi kunnat konstatera därförfunnitfog för att lägga förslag om vissa åtgärder dessförinnan.

Målet måste vara att snarast inom gymnasieskolan få till stånd

392 Personalutbildning

en enhetlig tvåårig utbildning för personal inom samhällets handi-

kappomsorg. Utbildningen bör ge grundläggande kunskaper om

handikapp, handikappades villkor och samhällets stöd. Sambandet mellan omsorgernas kvalitet och personalens inställning till och kunskap om olika handikapp bör särskilt framhållas. Möjligheten att innehållsmässigt förändra någon befintlig tvåårig linje inom gymnasieskolan kan prövas om en sådan åtgärd kan påskynda att utbildningen kommer till stånd. Vi finner denna utbildningsreform vara en förutsättning för att i samhällets insatser förverkliga grundläggande principer om normalisering och integrering. Vi kan också konstatera att området under senare år tillförts betydande kunskaper genom praktiska erfarenheter, forskning och utvecklingsarbete och att det självfallet år angeläget att dessa kunskaper sprids och utnyttjas. Vi föreslår vidare att en gymnasial specialkurs inrättas på sikt i syfte att ge personal inom verksamhet för handikappade en utbildning som i tid motsvarar utbildning av skötare i psykiatrisk vård. Utbildningen bör alltså omfatta två terminerför personal med tre års verksamhet inom handikappomsorg reps. tre terminer för personer som saknar sådan erfarenhet. Detta innebär en möjlighet att i vuxen ålder få samma kompetens och därmed också tillgång till vidareutbildning som kan ges genom den av oss föreslagna tvååriga gymnasieutbildningen. Därutöver uppnås också en likställighet i utbildningsmöjligheter mellan handikappomsorg och psykiatrisk vård som är angelägen ur personalrekryteringssynpunkt. Det är angeläget att söka lindra effekterna av att redan stora brister ökar under förberedelsetiden för sådana reformer. Vi föreslår därför i första hand en ettårig gymnasial specialkurs som lägsta godtagbara utbildningsnivå för vårdpersonal inom omsorgsverksamhet. Förslaget bör ses som en etapp för att nå fram dels till en tvåårig utbildning, dels till de längre kurserna för dem som ej gått i gymnasieskolan. Mot bakgrund av den nuvarande mycket bristfälliga utbildningssituationen syftar förslaget i första hand till att ge redan anställd personal en grundläggande utbildning. Det innebär sålunda att grundkurs resp. påbyggnadsutbildning samordnas till en helhet. Innehållet måste då avpassas till en sammanhängande ettårig studietid vilket kan ge både teoretisk och praktisk undervisning, en systematisk kontinuitet som varit svår att uppnå då grundkurs och påbyggnadsutbildning varit åtskilda. Vi ser det möjligt att all personal inom en tioårsperiod genomgått denna utbildning. Vi föreslår att skolöverstyrelsen i samarbete med de båda kommunförbunden och socialstyrelsen fåri uppdrag att vidta sn ara åtgärder som kan leda till beslut om en ettårig utbildning som

SOU 1981226 393

Personalutbildning

lägsta godtagbara nivå och samtidigt verka för att en tvåårig utbildning skall komma till stånd. Vi föreslår vidare att skolöverstyrelsen får i uppdrag att göra en Iäroplansöversyn i syfte att ge den gymnasiala utbildningen ett

brett innehåll (handikappkunskap). Fördjupade kunskaper om vissa

handikapp, särskilda habiliteringsinsatser etc. förutsätter vi förmedlas dels på eftergymnasial nivå, dels genom introduktion och fortbildning. Vi utgår ifrån att erfarenheter från uppläggningen av hittillsvarande utbildningar tas tillvara. Fördelningen mellan teoretisk och praktisk undervisning är därvid av särskilt intresse liksom inriktningen på insatser för barn resp. vuxna med olika handikapp.

Samverkansformer mellan samhällets för handikappomsorger

ansvariga organ bör också belysas. Vi vill samtidigt understryka betydelsen av att en utbildning inom gymnasieskolan kvantitativt och kvalitativt skall kunna ha en naturlig fortsättning i den planerade sociala servicelinjen för arbetsledande personal bl. a. inom omsorgsområdet. På så sätt kan den övergång till andra områden som skett på grund av bristande möjligheter till vidareutbildning och meritering för arbetsledande tjänster motverkas. Det är självfallet väsentligt att planeringen av sociala servicelinjer och deras innehåll väl stämmer överens med utvecklingen mot en decentraliserad handikappomsorg. För att antalet utbildningsplatser inom en föreslagen gymnasial utbildning skall kunna anpassas efter reella behov föreslår vi en inventering. Den kan också vara ett viktigt underlag för en förändring av utbildningens längd. Ansvaret för en inventering som bör vara återkommande, föreslås åvila skolöverstyrelsen i samverkan med huvudmännen och socialstyrelsen. Skolöverstyrelsen bör även upprätta plan över ökning av antalet utbildningsplatser under en femårsperiod. De åtgärder som här föreslagits kan för ett bättre utnyttjande av utbildningsresurserna kompletteras med utbildningsplaner upprät-

tade inom varje landsting. Ett nära samarbete mellan landstingets

utbildningsnämnd och den nämnd som ansvarar för särskilda omsorger är av väsentlig betydelse. Strävan bör därvid vara att endast i mycket speciella undantagsfall prioritera korta s. k. kompletteringskurser. Den tillsynsfunktion om vilken vi lägger förslag under 1 3 föreslås också omfatta personalutbildningsnivån som en väsentlig kvalitet i stöd och service till handikappade. Ett särskilt problem när det gäller att höja nivå och kapacitet beträffande vårdpersonalens utbildning utgör bristen på lära re med utbildning och yrkeserfarenhet från handikappområdet. Vi föreslår att detta blirföremål för en särskild översyn inom UHÄ

394 Personalutbildning SOU 198126

och att den omfattar lärare både på gymnasial och eftergymnasial

nivå. Vi förutsätter att en sådan insats mycket väl kan samordnas med förändringar som föreslagits beträffande vårdpersonalens utbildning. Snara åtgärder är nödvändiga. Uppmärksamhet föreslås riktad mot möjligheten att ta tillvara gedigen yrkeskunskap från olika yrkeskategorier inom skilda sektorer av samhällets omsorg för handikappade.

Lärare Även om vi särskilt vill betona behovet av insatser beträffande vårdpersonalens utbildningssituation vill vi dock inte avstå från att behandla utbildningen för vissa andra personalkategorier, som arbetar nära handikappade. Stor vikt måste läggas vid att skapa förutsättningar för ett fungerande lagarbete. lntegreringen av handikappade barn och ungdomar ställer krav på lärarna beträffande allmänna kunskaper om handikapp och speciella pedagogiska insatser. Detta fär till följd att den grundläggande lärarutbildningen måste ge vissa baskunskaper till samtliga lärare. Redan utbildade lärare behöverfortbildning inom detta område i högre grad bör uppmärksammas inom de fortbildningsresurser som finns tillgängliga. l vår bilaga om psykotiska barn har vi beskrivit en kurs för fortbildning av lärare som undervisar dessa barn. Det saknas i stor utsträckning en samlad information om speciallärarnas utbildning - deras grundutbildning, tjänstgöring, behörighet. Det saknas också uppgifter om hur deras kunskaper borde kompletteras. Det gäller särskilt de lärare som undervisar flerhandikappade elever. Utbildningssituationen för de många

övningslärare som endast har en begränsad undervisningtid bland

handikappade elever är inte heller tillräckligt undersökt. Majoriteten av handikappade barn omfattas i dag av den primärkommunala barnomsorgen. Förskollärarna får delvis handledning av konsulenter för det enskilda barnets behandling. Barnomsorgens prioritering av barn med särskilda behov av stöd och stimulans medför dock att dessa barns behov måste få en klarare

betoning i förskollärarutbildningen. För att kunna ge en god

föräldrautbildning mäste förskollärarna också få kunskaper om de förhållanden som kan påverka föräldrar och syskon.

Vuxenutbildningen av begåvningshandikappade och andra han-

dikappade ställer speciella krav på lärarnas utbildning från pedagogiska, sociala och psykologiska utgångspunkter. Utbildningen av

lärare för vuxenundervisningen är i dag till stor del grundskolecent-

rerad och fyller alltså inte kraven för utbildning för t. ex. vuxna

Personalutbildning 395

begåvningshandikappade. Folkhögskollärarna, som också deltar i

utbildningen av vuxna handikappade, har även brister i sin utbildning vad gäller handikapproblematik. Vår kommitté kan endast peka på brister i lärarutbildningen och saknar tillräcklig kompetens för att föreslå förändringar i utbildningsvägar och läroplaner. Vi anser dock att de nackdelar vi påpekat är så genomgripande att de bör föranleda en total översyn

av speciallärarutbildningen, fortbildningen av lärare och viss översyn av grundutbildingen. Särskilt bör förskollärarutbildningen

beaktas.

Vi anser att denna översyn bör ligga inom ramen för UHÄ:s

arbetsområde och att ansvaret bör delas med skolöverstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet. l ett kortare perspektiv föreslår vi en översyn av utbildningsplanen för specialllärarlinjen gren 1 som bl. a. utbildar lärare i

grundsärskolan. Denna utbildning måste ge de studerande en

bättre konkretisering av handikapproblematiken och djupare specialpedagogiska kunskaper för att kunna motsvara de krav som eleverna har rätt att ställa pä sina lärare. Regeringens sparproposition 80/81 120 har delvis riktat uppmärksamhet mot gren 1.

Elevassis tenter Elevassistenterna har i allmänhet sin grundutbildning inom vârdutbildningen. l förhållande till vårdpersonal i övrigt är de elevassistenter som är anställda av landstingen relativt väl utbildade. De tjänster som i framtiden ersätter praktikanter och beredskapsarbetare kommer att i stor utsträckning sökas av utbildad personal. Möjligheter att delta i studiedagar är ett gott fortbildningsinstrument. Liksom tidigare bör lokala skolstyrelser i samarbete med AMS kunna anordna kurser för elevassistenter där också särskolans assistenter kan delta.

Personal vid dagcenter En stor del av personal vid dagcenter rekryteras frän andra områden än traditionella värdyrken. De har vanligtvis goda yrkeskunskaper men saknar vanligen kunskap om olika handikapp och deras konsekvenser.

Den utveckling av dagcenterverksamheten som vi föreslagit i Arbete/sysselsättning (63) förutsätter personal med olika utbild-

ningsbakgrund och erfarenheter. Förslagen innebär också krav på

ökat samhällsdeltagande, gruppinriktad verksamhet och gemensam målsättning. Tillsammans medför de behov av kunskaper

396 Personalutbildning

utöver tidigare yrkesutbildning. Behovet av kompletterande utbildning är redan mycket stort. Vissa landsting har därför anordnat särskilda fortbildningskurser för dagcenterpersonal, Vi anser att det finns behov av en gemensam utbildning för den dagcenterpersonal, som inte tidigare har en gedigen handikappkunskap i sin yrkesutbildning. Vi föreslår att skolöverstyrelsen i samarbete med socialstyrelsen och huvudmännen fåri uppdrag att utarbeta en kursplan för en gymnasial specialkurs omfattande en termin. Innehållet bör särskilt ägnas handikappkunskap, gruppdynamik och målsättningsfrågor och samtidigt ge en bred kunskap om samhällts sociala skyddsnät för handikappade. En sådan utbildning kan naturligtvis vara värdefull även för annan omsorgspersonal än dagcenterpersonal, inte minst för de personalgrupper som har ett nära samarbete med dagcenter. Vi vill dock också peka på möjligheten att som enstaka kurs inom högskolans ram anordna utbildning motsvarande 20 poäng. Exempel på detta finns redan på flera platser.

Introduktion och fortbildning Behovet av introduktion och fortbildning måste ägnas uppmärksamhet. Vi föreslår att huvudmännen tar intiativ till ett inventerings- och utvecklingsarbete. Det bör ha en särskild inriktning på föreslagna förändringar inom den verksamhet för vilken landstingens habiliteringsnämnder kommer att vara ansvariga. Därutöver föreslås ett samarbete med Svenska Kommunförbundet avseende former för introduktion och fortbildning inom området stöd och service till handikappade och deras familjer. l stor utsträckning kan befintliga resurser för introduktion och fortbildning användas om åtgärder vidtas för att förändra innehållet och utnyttja möjligheter till samverkan inom landstinget och mellan landsting och kommun. Beträffande introduktion har vi funnit att ett utvecklingsarbete särskilt borde inriktas på förutsättningar för en mera enhetlig uppläggning som innefattar spridning av dokumentation om metoder etc. för dem som har att introducera ny personal. Beträffande fortbildning mäste en strävan vara att arrangera en decentraliserad fortbildning som samtidigt har en jämn kvalitet över landet. Det kan bl. a. ske genom en organisatorisk anknytning till reguljär utbildning och genom material som utvecklas på central nivå. Våra förslag i tidigare kapitel har pekat på angelägna ämnesområden.

Personalutbildning

V/SS eftergymnasial utbildning Inledningsvis betonades vikten av ett fördjupat inslag av handikappkunskap i olika basutbildningar. På eftergymnasial nivå föreslår vi att det särskilt uppmärksammas för bl. a. socialarbetare, läkare, psykologer, logopeder och andra yrkeskategorier som blir verksamma i eller i nära anslutning till den samordnade habiliteringsorganisationen för barn resp. motsvarande organisation för utvecklingsstörda, barndomspsykotiska och andra handikappade vuxna inom vår personkrets. Vi föreslår därför tillvalskurser i handikappkunskap motsvarande minst 5 poäng. Förslag i andra delar av vårt betänkande ställer krav på psykoterapeutisk kompetens baserad på kunskaper om olika handikapp. Det gäller bl. a. psykologer inom organisationen för samordnad habilitering, den psykiska barna- och ungdomsvården samt vuxenpsykiatrisk verksamhet. Vi föreslår att detta särskilt beaktas av den utredning som inom UHÄ gör en översyn av psykologutbildningen. Detta är inte minst viktigt för det vidgade ansvar som kommer att åvila landstingens habiliteringsnämnder beträffande insatser för vissa barndomspsykotiska jämte deras anhöriga. För denna verksamhet är det emellertid utöver tillgång till psykoterapi i hög grad väsentligt med ett tvärfacklig lagarbete, vilket ställer speciella krav

på kontinuerlig fortbildning och möjligheter till vidareutbildning. Vidareutbildning kan lämpligen förläggas till institutioner för

specialpedagogik. Vi föreslår att förutsättningar, former och innehåll för detta utreds av UHÄ. Vi föreslår vidare att

fortbildningen

organiseras och genomförs lokalt genom huvudmännens försorg. l vår bilaga om psykotiska barn har vi ytterligare beskrivit detta utbildningsområde och bl. a. pekat på möjligheterna till ett nordiskt samarbete och erfarenhetsutbyte.

12 och ekonomiska

Huvudmannaskap

konsekvenser

l detta kapitel redovisas överväganden och förslag om huvudmanför särskilda omsorger och undervisning. Vi lämnar också naskap vissa synpunkter på de ekonomiska konsekvenser som våra förslag om huvudmannaskap får för huvudmännen. Våra baseras på de förslag om framtida omsorger

överväganden

som huvudsakligen presenteras under 5 och 6.

Gällande ansvarsfördelning

Samhällets ansvar för handikappade medborgare är allmänt Direktiven för vär utredning slår också fast detta: accepterat. Samhället har ansvaret för handikappfrågorna. Liknande tankegångar uttalar socialtjänstlagen (1980:620): 21 § Socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra. Också annan - om arbetsmarknad, byggnationer, lagstiftning socialförsäkringar och undervisning - markerar samhällets ansvar för handikappade. I förslaget till hälso- och sjukvårdslag anges allas rätt till hälso- och sjukvård utan inskränkning. Handikappade inom personkretsen för vår utredning omfattas således av samhällets allmänna ansvar. De skall ha samma service som andra från sjukvård, socialtjänst, skola, arbetsmarknadsorgan etc. Men de skall också få del av sådana utökade insatser som deras handikapp kan föranleda; endera genom insatser som regleras i ordinarie lagstiftning eller genom kompletterande sådan.

400 Huvudmannaskap och ekonomiska konsekvenser

Statens ansvar Staten har ett övergripande ansvarför lagstiftning och tillsyn (bl. a. genom olika ämbetsverk). Staten ger också betydande ekonomiska bidrag till de huvudmän som svararför verksamhet. Bidraget utgår i form av skatteutjämningsbidrag och riktade statsbidrag. De sistnämnda kan gälla färdtjänst, unden/isning m. m. Något direkt driftansvar för verksamhet för barndomspsykotiska och utvecklingsstörda har inte staten. Staten svarar vidare genom den allmänna försäkringen för ekonomiskt stöd till den enskilde handikappade eller dennes anhöriga. Även stöd till bostadsanpassning, arbetshjälpmedel m. m. kan utgå till enskilda i form av statliga bidrag.

Landstingens ansvar Landstingen har genom sitt ansvar för sjukvården betydande uppgifter för handikappade inom personkretsen för vår utredning. l anslutning till sjukvården finns hör-, syn- och hjälpmedelscentraler. Enligt omsorgslagen är landstingen huvudman för omsorgerna om utvecklingsstörda. Även om omsorgslagen markerar landstingens ansvar för denna handikappgrupp, tar den inte bort något ansvar från stat och kommun. Det gör att utvecklingsstörda barn kan integreras med andra barn i kommunal barnomsorg, skola och fritidsverksamhet. Landstingens huvudmannaskap för omsorgerna om utvecklingsstörda omfattar både ett ansvar för verksamhet och ekonomi. Staten bidrar dock i ekonomiskt avseende med statsbidrag motsvarande Iärarlönerna inom särskolan. Genom planering och utvärdering av den egna verksamheten medverkar landstingen även till att statens policyutvecklande verksamhet kan bygga pä erfarenhet. Som framgår av tidigare avsnitt ingår många barndomspsykotiska barn, ungdomar och vuxna i omsorgsverksamheten och faller därmed i samma utsträckning som utvecklingsstörda under lands-

tingskommunalt huvudmannaansvar.

Genom elevhemslagen (1965:136) skall landstingen svara för inackordering och vård åt inackorderade rörelsehindrade eller eljest fysiskt handikappade barn och ungdomar.

Kommunernas ansvar Kommunerna har ett primäransvar för de människor som vistas inom resp. kommun. Detta ansvar är lagfäst i sociallagstiftningen,

och ekonomiska

Huvudmannaskap konsekvenser 401

fr. o. m. den 1 januari 1982 i Kommunen skall

socialtjänstlagen.

alltså svara för människors grundtrygghet och se till att de som vistas inom kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Det kan också innebära att annan huvudmans verksamhet anlitas,

exempelvis landstingens sjukvård eller statens specialskolor.

Merparten av det kommunala ansvaret tillgodoses med egen verksamhet. Kommunerna har därför både ansvar för verksamhet och ekonomi. Också till kommunernas verksamhet utgår statsbi-

drag.

Handikappade inom personkretsen för vår utredning omfattas självfallet av kommunernas grundansvar för sina kommuninnevå-

nare. l socialtjänstlagen markeras att människor med

handikapp skall erbjudas individuellt inriktade insatser inom socialtjänsten omsorger, stöd och värd, ekonomisk hjälp och annat bistånd. På

samma sätt föreskriver skollagen att för handikappad elev skall

lämpad undervisning anordnas inom grund- och gymnasieskolan,

för vilka skolformer kommunerna är huvudman. från

Undantag

kommunernas ansvar för är

undervisning landstingskommunal gymnasial utbildning, undervisningen i statlig specialskola och landstingskommunal särskola.

Reform krav

Direktiv Direktiven för vår utredning

tar upp frågan om huvudmannaskapet

för omsorgsverksamhet och uttalar. Att reglerna för omsorgsområdet strider mot den allmänna fördelningen av uppgifter huvudmännen emellan är inte

tillräckligt skäl för förändring av huvudmannaskapet för

omsorgsvården. l den män kommittén föreslår sådana för-

ändringar, bör de medföra förbättrade insatser för utveck-

lingsstörda. l departementspromemorian (1977-03-08) noteras att vår utredning bör pröva om

kommunerna, som har ansvaret för bostadsförsörjningen,

också bör svara för utecklingsstördas boende i integrerade former samt driften av dagcenter och fritidsaktiviteter. Fördelarna av en sådan lösning bör vägas mot värdet av ett sammanhållet huvudmannaskap, om utredningen finner att ett kollektivt boende i institutioner bör förbli en angelägenhet

för landstingen och de landstingsfria kommunerna.

Också betr. särskolan, inkl. förskolan förordas i departementspro-

memorian att huvudmannaskapet skall prövas.

402 Huvudmannaskap och ekonomiska konsekvenser SOU 198126

Yttranden och som vi De kartläggningsrapporter diskussionspromemorier harföranlett om huvudmannaskap huvudsakli-

framlagt yttranden

gen på två punkter. l. Sammanhället eller splittrat huvudmannaskap för omsorgerna. 2 Huvudmannaskapet för särskolan. Den första har tagits upp av riksförbundet FUB, som punkten känner oro för en splittring av ansvaret för omsorgerna om Man har också sedan omsorgslagen trädde i

utvecklingsstörda.

kraft kunnat utveckla samarbetsformer med landstingen och dess

omsorgsstyrelser som man är angelägen att värna om. En delning

av huvudmannaskapet skulle enligt FUB kunna leda till minskad

kunskap om och erfarenhet av utvecklingsstörda hos de ansvariga

politikerna. Som tidigare redovisats föranledde undervisningspromemorian en rad yttranden. En del tog ställning för fortsatt Iandstingskommunalt huvudmannaskap med hänvisning till den positiva utveckgenomgått under landstingen. Man konstateling som särskolan

rade också att trots skilda huvudmän för grundskola/gymnasies-

kola och särskola hade integration av utvecklingsstörda elever kunnat ske. Andra yttranden säg positivt på ett ändrat huvudmannaskap,

som skulle innebära att de utvecklingsstörda barnen kommer med i

den kommunala planeringen. Barnen skulle enligt dessa yttranden fä möjlighet att gå i närbelägna skolor och därigenom ges

till bibehållen naturlig social gemenskap. Resorna

förutsättningar mellan hem och skola skulle också kunna avkortas betydligt.

ÖVERVÄ GA NDEN OCH FÖRSLA G

Huvudmannaskap

Under 5 och 6 har vi lämnat förslag om boende/service, arbe-

undervisning/utbildning, fritid och andra stödte/sysselsättning,

insatser. l avsnitten om barn och ungdomar presenteras också ett förslag om organisatorisk samordning av habiliteringsinsatserna.

För vuxna finns ett organisationsavsnitt 6.8.

av våra förslag ligger helt i linje med den utveckling som Många sedan år och som accelererat under 1970-talet. Det pågått många och är därför naturligt att utgå från nuvarande huvudmannaskap pröva om ändringar kan vara motiverade.

Huvudmannaskap och ekonomiska konsekvenser 403

Boende/service Förslagen om värd återfinns inom avsnitten bostad/service och sysselsättning. Detta sammanhänger med att vården under 1970talet alltmer kommit att utkristallisera sig i bostad, omvårdnad/service, sysselsättning och fritidsverksamhet. Det gör att när vi överväger huvudmannaskapet för bostäder och dagcenter måste vi också beakta dessa omsorgsformers förutsättningar att svara för insatser i vidare mening. Boende är inte bara bostad utan inrymmer också omvårdnad, på samma sätt som sysselsättning vid dagcenter inte bara är arbete utan också tillfälle till social gemenskap. Vi kan därför inte se boendet för barndomspsykotiska och utvecklingsstörda enbart som en fråga om bostad. Kunde vi det, skulle det vara naturligt att knyta an till det kommunala ansvaret för bostadsförsörjning. Grupphemsboende (se 5 och 6) inrymmer väsentliga inslag av omvårdnad och kräver anpassning av bostäderna efter inividuella behov och förutsättningar. Också detta kunde tala för kommunalt huvudmannaskap, då kommunalt arrangerade servicebostäder, handikappbostäder och hemsamaritverksamhet är boende- och serviceformer som liknar grupphem. Det som trots detta blivit avgörande för att vi föreslår fortsatt landstingskommunalt huvudmannaskap för gruppbostäder för handikappade inom den här aktuella personkretsen är nuvarande situation, med så många av de utvecklingsstörda boende inom

institutioner. Denna vårdform saknar förutsättningar att enbjuda

levnad under normala betingelser. Därför har vi föreslagit avveck-

ling av institutionerna, en process som redan börjat runt om i landet

men som, enligt vâr bedömning, kräver tid att fullfölja. l denna avvecklingsprocess ingår som väsentligt moment att skaffa fram grupphem som ersättning till institutionerna. Men också dagcenter och lokaler för fritidsaktivering måste tillkomma för att ersätta det som avvecklas genom institutionernas nedläggning. Avveckling av institutionerna och uppbyggnad av ersättningsformer kan svårligen handhas av två huvudmän. Det skulle kräva

långtgående gemensam planering och enighet om ekonomiska

satsningar på nya enheter. Samtidigt får inte kvarvarande institutioner åsidosättas i väntan på avveckling. Krav på enighet mellan två huvudmän i ekonomiskt avseende kan inte heller ställas med hänsyn till kommunal självbestämmanderätt. Därför är det enligt vår uppfattning otänkbart med annan huvudman än landstingen för dessa kollektiva boendeformer så länge vårdhem och specialsjukhus finns kvar. En teoretisk möjlighet, för att åstadkomma samlad avvecklingsplanering, vore att kommunerna blev huvudman för vårdhem och specialsjukhus. Man skulle då knyta an till kommunernas generella

404 Huvudmannaskap och ekonomiska konsekvenser

ansvar för bostadsförsörjningen. Men man då skulle ålägga kom-

munerna en uppgift som de har ringa motiv att svara för. Nuvarande institutioner har verksamhet för hela län eller delar av dessa, varför en enskild kommun endast i undantagsfall har eget underlag för en institution. Dessutom har i första hand specialsjukhusen sådan verksamhet som kommunerna saknar motsvarighet till. Vi har också under 6.2 förordat att enskilt boende för barndomspsykotiska och utvecklingsstörda skall ligga under kommunalt ansvar. Däremot förordar vi, med hänvisning till ovanstående, bibehållet landstingskommunalt huvudmannaskap för grupphem och andra kollektiva boendeformer.

Förskolverksamhet och undervisning/utbildning

För barn under sju år

Under 5.3 har vi redovisat hur utveckling mot individuell integrering av psykotiska och utvecklingsstörda barn i vanliga förskolgrupper nått en sådan omfattning att det kan anses bevisat att denna Organisationsform är att föredra. Endast i klara undantagsfall kan gruppverksamhet för enbart psykotiska eller utvecklingsstörda barn behöva tillgripas. Lokalmässigt kan grupperna dock integreras med vanlig förskolverksamhet. l remissyttranden till oss har betonats värdet av landstingskommunalt huvudmannaansvar även för barn som är individuellt integrerade. Landstingens ersättningar till kommunerna skulle härvid vara en påtryckning för att erhålla plats för ett psykotiskt eller utvecklingsstört barn. Även om detta kan vara sant lägger socialtjänstlagen nu en skyldighet på kommunerna att anordna barnomsorger i erforderlig utsträckning. Handikappade barn skall också ha företräde till dessa. Socialtjänstlagens reglering av särskilda behov för handikappade måste enligt vår uppfattning även gälla psykotiska och utveckbarn. Utifrån detta villkor kan vi med hänvisning till vad

lingsstörda

som presenterats under 5.3 inte se någon anledning till annat huvudmannaskap än det som gäller för förskolan i övrigt. Vi förordar därför att kommunen blir huvudman jämväl för förskolverksamhet för psykotiska och utvecklingsstörda barn.

För barn över sju år och för ungdomar Flertalet barndomspsykotiska och utvecklingsstörda barn och ungdomar mellan 7 och 21 är får sin undervisning inom särskolan. Landstingen är som vi tidigare angivit huvudman för denna

Huvudmannaskap och ekonomiska konsekvenser 405

skolform. Vi har i det föregående pekat på att frågan om vem som skall vara huvudman för särskolan har prövats tidigare, dels inom den utredning som framlade förslag till omsorgslag, dels inom SSKutredningen är 1975. l båda fallen har tveksamhet rått om det berättigade i skilda huvudmän för vanlig skola och särskola. Man har dock ej ansett tiden mogen för en huvudmannaskapsreform. Direktiven för vår utredning uppdrar nu också till oss att pröva huvudmannaskapet för särskolan. Under 5.3 har vi prövat förutsättningarna för att inlemma särskolan i det allmänna skolväsendet. En sådan åtgärd skulle kunna motverka segregering av utvecklingsstörda barn och ungdomar under skoltiden och senare i livet. Men åtgärden måste ske med beaktande av att det skall vara till fördel för eleverna. Nuvarande standard måste då kunna erbjudas inom det allmänna skolväsendet, samtidigt som förutsättningar till utveckling och förbättringar måste finnas. Vi finner då att personalsituationen knappast i något avseende behöver påverkas av ett inlemmande i det allmänna skolväsendet. Särskolans lärare och skolledare kan följa med till den allmänna skolan och där i princip få samma arbetsuppgifter som de har i dag. För särskolcheferna kan en övergång ske till länsskolnämnderna, där de svarar för tillsyn och stöd till undervisningen av barndomspsykotiska och utvecklingsstörda. Normtalen för inrättande av klasser och grupper behöver ej ändras. Undantag är klasser där psykotiska barn ingår, där anpassning av normerna måste ske så att hänsyn tas till dessa elevers speciella svårigheter. Frågan om resurstilldelning för undervisning av handikappade elever är i hög grad beroende av statliga driftbidrag och villkoren för deras utbetalande. För att åstadkomma förutsättningar för organi-

satorisk samordning är det angeläget att statsbidragssystemen för

särskolan och grund- och gymnasieskolorna överensstämmer. Detta kan åtadkommas. Vårt villkor är dock att statsbidragen för särskolan baseras på nuvarande normer för klass-, grupp- och enskild undervisning. För barndomspsykotiska elevers undervisning har vi därjämte i 5.3 föreslagit vissa ändringar av nuvarande normer både inom särskolan och i det allmänna skolväsendet. Ett betydelsefullt led för att den enskilde eleven inte skall få en mot tidigare försämrad situation inom det allmänna skolväsendet

blir den planering av undervisningen som lärare och föräldrar

föreslås genomföra i samråd. Båda parter kan också på detta sätt i mycket konkret form få underlag för önskemål och krav gentemot politiska organ. Vid sammanvägning av detta kan vi konstatera att förutsätt-

406 Huvudmannaskap och ekonomiska konsekvenser

ningar finns för undervisning av barndomspsykotiska och utveck-

lingsstörda elever inom det allmänna skolväsendet. l prövningen av hur ett sådant inordnande av särskolan i det allmänna skolväsendet organisatoriskt skall utformas har vi funnit tre alternativa vägar att gå 1. Landstingen behåller huvudmannaskapet men överlämnar ledningen av särskolan till den kommunala skolstyrelsen. 2. Integration baserad på avtal mellan landstinget som huvudman och kommun. 3. Överförande av huvudmannaskapet till kommunerna. l bedömningen av för- och nackdelar med de olika alternativen kan vi finna att alt. 1, som redan är formellt möjligt att tillämpa, ej påtagligt stimulerat till ökad integrering av särskolan. Alt. 2 har

brister, då det inte förutsätter planeringssamråd, varvid utveck-

Iingsstörda elever kan komma att åsidosättas. Vi finner därför att alternativet med kommunen som huvudman för särskolan är naturligt, med hänsyn till att kommunerna svarar för andra barns och ungdomars undervisning. Därjämte ger det likvärdig standard och utvecklingsmöjligheter beträffande på undervisningen som för andra elever, utan att för den skulle stödinsatser eller specialisering av undervisningen behöver åsidosättas. Vi föreslår därför att särskolan förs in under kommunalt huvudmannaskap. Genomförandet bör kunna variera från län till län i takt med lokala förutsättningar. Det bör därför kunna ankomma på kommunerna inom resp. län och berörda landsting att bestämma tidpunkten för detta. Reformen bör dock vara genomförd i hela landet inom en tidsrymd av tre år från riksdagens beslut i frågan.

Utbildning för barndomspsykotiska och utvecklingsstörda vuxna

Våra överväganden om utbildning av vuxna redovisas under 6.5. Där förordas att den individuella grundutbildningen skall meddelas

genom vuxensärskolan som bör ingå i den kommunala vuxenutbildningen. Studier i grupp, som är att föredra, skall ske i form av

studiecirklar och folkhögskolekurser, medan den yrkesinriktade

utbildningen för vuxna bör ske inom arbetsmarknadsutbildningen. Vi föreslår alltså inget enhetligt ansvar för vuxenutbildningen i

likhet med vad som finns för undervisningen av barn och ungdo-

mar. l stället anknyter vi till utbildningsformer som redan finns i kommer huvudmän samhället. Av denna anledning många kommuner, staten, studieförbund m. fl. - att vara involverade i vuxenutbildningen av barndomspsykotiska och utvecklingsstörda.

och ekonomiska konsekvenser 407 Huvudmannaskap

Arbete/ sysselsättning

och om arbete och sysselsättning för

Överväganden förslag

inom personkretsen för vär utredning återfinns handikappade under 6.3. Där konstateras att vanligt arbete och arbete med samhällsstöd mäste stå till för ett betydande antal. Ansvaret för att

förfogande

detta blir verklighet ankommer på AMS och Samhällsföretag. verksamhet inom

Övriga skall enligt våra förslag erbjudas daglig

dagcenterorganisationen.

Direktiven för vär utredning väcker tanken på att dagcenter skall kunna stå under kommunalt ansvar. Bakom detta måste ligga en

medvetenhet om att för utvecklingsstörda har stor

dagcentren

likhet med de dagcentraler som växer upp som Verksamhetsgren

inom Skäl för samordning kan också vara att små socialtjänsten.

kommuner eller kommundelar då får underlag för dagcentraler. av dagcentren för utvecklingsstörda till flerta- Pågående spridning let kommuner inom ett landstingsområde kan också tala för ökat

kommunalt inflytande.

Vi förordar att i ökad utsträckning skall

dagcenterverksamheten

sikta mot att integreras i samhället. Behovet av

utvecklingsstörda motsvarande för dagcentralerna kan givetvis finnas. utveckling

Men för barndomspsykotiska och utvecklingsstörda som så gott som alltid ställts vid sidan mäste integrering vara än angelägnare. Äldre har t. ex. inte samma behov av full aktivering under hela veckan som unga handikappade. En samordning av socialtjänstens

och för utvecklingsstörda riskerar därför dagcentraler dagcenter

att hämma den naturliga utvecklingen av dagcentren för utveck-

lingsstörda.

för särskilda omsorger till I kap. 4 har vi vidgat personkretsen vissa andra Men vi har också markerat att en handikappade. till andra mäste ske pâ villkor att dessa människor är

vidgning

motiverade att delta i verksamhet som är utformad för och domineras av l linje härmed har vi svårt att se att

utvecklingsstörda.

eller i större omfattning skulle öppnas för

dagcentren generellt

utanför personkretsen för vär utredning eller

förtidspensionerade

för äldre. Vi anser också att landstingen även i fortsättningen bör vara huvudman för för barndomspsykotiska och utveckdagcentren

En starkt orsak till värt ställningstagande är lingsstörda. bidragande behovet av samordning av dagcenterverksamheten med boende-

formerna. planering för aweckling av institutionerna till Enhetlig förmån för öppnare former omfattar även dagcentrens utbyggnad. Det är uppenbart att när dagcentren inom vårdhem och specialavvecklas, måste friliggande dagcenter startas på orter där sjukhus

408 Huvudmannaskap och ekonomiska konsekvenser

grupphem finns. Också den organisation, som vi föreslagit för särskilda omsorger om vuxna under 6.8, förutsätter enhetligt huvudmannaskap för grupphem och dagcenter.

Fritid

Under 5.4 och 6.4 redovisar vi förslag om fritidsinsatser. Där konstateras att fritidsverksamhet i kommunal regi bör omfatta alla. Fritidsverksamheten för personkretsen inom vär utredning bör sålunda vara ett kommunalt ansvar, något som inte får utesluta landstingskommunala insatser. När det gäller handikappade bör kommunerna i enlighet med sitt ansvar för fritidsverksamhet beakta behoven hos dem som bor hemma och i grupphem. Det är emellertid uppenbart att den

kommunala fritidsverksamheten kan ha fördelar av Iandstingskom-

munal medverkan, särskilt när det gäller verksamhet vid grupphem. Landstingskommunala insatser kan därför vara befogade. Våra förslag inrymmer alltsä vissa landstingskommunala insatser för fritidsverksamhet. Dessa inskränker sig emellertid dels till konsulterande insatser, för att stimulera till utveckling i hela

landstingsomrâden, dels till verksamhet vid kollektiva bostadsfor-

mer. Landstingsinsatserna skall emellertid alltid ses som komplement till kommunala fritidsinsatser. De bör också kunna avvecklas i takt med att kommunerna får ökad erfarenhet genom att barndomspsykotiska, utvecklingsstörda och andra handikappade blir mer integrerade i samhället. Betydelsefullt blir också att den kommunala fritidsverksamheten byggs ut så att den bättre täcker de behov av fritidsverksamhet som finns i varje kommun.

Summering

Ovan har vi redovisat vär uppfattning om vilka huvudmän som bör

ansvara för boendeformer, undervisning, arbete/sysselsättning

och fritid. Till stor del bör huvudmannaskapet för särskilda omsor-

ger ligga pä landstingen, men beträffande undervisning, fritidsverk-

samhet och enskilt boende bör kommunerna helt eller delvis ha ansvaret. När det gällerförmedling av arbetstillfällen och erbjudan-

de av arbete inom Samhällsföretagsgruppen har staten ansvar.

Omsorgerna om utvecklingsstörda har fram till nu legat under landstingskommunalt ansvar. En viss uppluckring av detta har

skett under 1970-talet bl. a. genom att särskola och annan verksamhet Iokalintegrerats med motsvarande kommunala verksamhet. Sedan år 1980 har också landstingens huvudmannaskap för skyddat arbete upphört i och med bildandet av Samhällsföretagsgruppen. Det har ändå i stort varit ett samlat huvudmannaskap

Huvudmannaskap och ekonomiska konsekvenser 409

för de utvecklingsstörda, något som saknat motsvarighet för andra

Betydelsen av detta har, som tidigare redovisats, undergrupper. strukits av riksförbundet FUB. När vi söker bedöma om värdet av ett samlat huvudmannaskap för alla verksamhetsgrenar kan uppmed valet av naturlig huvudman för varje verksamväga fördelarna vill vi göra följande konstateranden. hetsgren, lnom handikapporganisationerna finns en vedertagen uppfattsamhällsservice skall svara för handikappades stöd ning att vanlig och hjälp. Så långt möjligt vill man lita till samma huvudman och samma som för övriga samhällsmedborgare. I undanlagstiftning samhällsservicen inte förmår för tagsfall, när den vanliga erbjuda vissa handikappade speciella och nödvändiga insatser, kan man tänka sig kompletterande lagstiftning och annan huvudman för att åstadkomma dessa insatser. Handikapporganisationerna eftersträvar sålunda en utveckling av samhället, som skall vara till förmån för allt fler handikappade. Sedan omsorgslagens tillkomst är 1967 har övrig social service Denna service har bl. a. byggts ut i betydande grad. utbyggda konfirmerats i den av riksdagen nyligen fastlagda socialtjänstlagen. Enligt denna har primärkommunerna fr. o. m. år 1982, då lagen träder i kraft, ett vidgat och speciellt ansvar för handikappades behov av stöd och hjälp. Motsvarande reformering pågår för hälsooch sjukvården. Denna skall enligt föreslagen hälso- och sjukvårdslag gälla likvärdigt för alla i samhället utan inskränkning. Lagstiftningen för skolan undantar utvecklingsstörda. Skolgången för har dock till största delen integrerats med den

utvecklingsstörda primärkommunala skolan.

Allt detta att dagens samhälle borde ha gör att vi kan konstatera större förutsättningar att svara för behov som utvecklingsstörda kan ha. Vi t. o. m. att om samhället skulle leva upp till

finner

Iagstiftningens andra, vilket knappast är realistiskt, vore kompletterande Iagreglering obehövlig. efter - Ett tredje konstaterande är att avgränsningen symptom -för delaktighet i olika omsorgsformer blir allt utvecklingsstörning svårare att upprätthålla. Det är t. ex. uppenbart att barndomspsykotiska människor har gagn av omsorgerna. Samtidigt kan man anta att också andra handikappade kan ha nytta av särskilda Det måste därför vara viktigt att medverka till en omsorger. utveckling, som mera tar fasta på behov av omsorger än vilken diagnos som kan ställas på den handikappade människan. Ovanstående slutsatser naturlig huvudman för gör att vi väljer enskild före sammanhållna omsorger för en varje omsorgsgren handikappgrupp under en och samma huvudman. Detta behöver inte innebära att den enskilde handikappade kommer att uppleva av omsorgerna. BI. a. bör våra förslag om samordnad splittring

410 Huvudmannaskap och ekonomiska konsekvenser

habilitering för handikappade barn och ungdomar motverka detta. Vi har också anmält behov av motsvarande samordning av omsorgerna om vuxna. Den lagstiftning som vi föreslår i detta betänkande är i och för sig en garanti för insatser åt enskilda handikappade inom personkretsen för utredningen. Med denna lagstiftning som grund bör ytterligare steg mot normalisering kunna tas utan att insatserna för någon enskild människa skall behöva försämras. Det har varit en utgångspunkt för oss att förändring av huvudmannaskap skall leda till successiva förbättringar för vår personkrets. Vi anser också att våra förslag leder till förbättringarför den enskilde och att garantier härför finns i den lagstiftning som vi föreslår.

Ekonomiska konsekvenser av huvudmannaskapen

Våra förslag i denna utredning utmynnar alltså, om man utgår från dagens ansvar för omsorgerna om utvecklingsstörda, i fortsatt

huvudmannaskap för landstingen på en rad områden. Det gäller

ansvaret för kollektiva boendeformer, dagcenter och habilitering. Finansieringen av dessa omsorger svarar landstingen för. Något speciellt statsbidrag för boendeomsorger, sysselsättning och dagcenter eller stöd till familjerfinns inte. Vi finner inte heller anledning att föreslå något nytt statsbidrag t. ex. till följd av att personkretsen för dessa omsorgsformer numerärt kommer att öka. Många av de tillkommande människorna finns redan idag inom andra vårdgre-

nar under landstingskommunalt huvudmannskap. En annan konsekvens av våra förslag i denna utredning är att landstingen lämnar

ifrån sig huvudmannaskapet för särskolan och därmed också ansvaret för särskolans finansiering. Särskolan bör alltså enligt vårt förslag gå in under kommunalt huvudmannaskap. l detta ligger både ett administrativt och ett ekonomiskt moment. Staten bidrar emellertid med betydande belopp till undervisning. Vi har under 5.3 redogjort för statsbidragen för förskola, grundskola, gymnasieskola och särskola. Också

för vuxenutbildning (6.5) utgår statsbidrag.

Vid jämförelse av statsbidragen till kommuner och landsting för undervisning finner vi att de som utgår till kommunerna är något förmånligare. Bedömning har skett av kommunernas kostnader för

grundskola och gymnasieskola som visar på att kommunerna

själva svararför 50 %, medan staten bidrar med 50 %. Landstingen svarar däremot för 58 % av kostnaderna för särskolan, medan staten bidrar med 42 %. l dessa tal ingår att kommunerna har att uppbära andra statsbidrag än landstingen, t. ex. för möjlighet personell assistans av elever.

1981:26 och ekonomiska konsekvenser 411 SOU Huvudmannaskap

Vi har under 5.3 föreslagit att statsbidragsmodellen för särskolan

skall stämma överens med de som gäller för grund- och gymna-

sieskolorna. Detta bör leda till att kommunerna får statliga bidrag för undervisningen i särskola på samma högre nivå som för varje

annan skolform. Vårt förslag om av vuxensärskolan under kommunal

inordnande

innebär att försöksverksamheten med särvux kan vuxenutbildning avvecklas. De statliga bidragen till särvux under läsåret 1979/80 45 lärartjänster, landstingen svarade för lönen till restemedgav rande 35 heltids lärartjänster. Det kommunala huvudmannaskapet för vuxenundervisningen av barndomspsykotiska och utvecklingsstörda medför sålunda att staten bör bidra med ett ökat statsbidrag motsvarande det som landstingen svarat för, om överensstämmelse skall med kommunal vuxenundervisning. Vi uppnås övrig förordar detta. En huvudmannaskapsförändring för särskolan innebär emellertid till trots att kommunerna får ökade kostnader för statsbidragen förskolverksamhet och undervisning. Detta mäste kommunerna för. Samtidigt får landstingen motsvarande lägre kompenseras

kostnader för omsorgerna om utvecklingsstörda.

l vår Ds S 1979:1 O, harvi, i samband

undervisningspromemoria,

med om huvudmannaskapsförändring och ekono-

överväganden

miska konsekvenser därav, använt oss av termen kostnadsneutralitet. Därmed avser vi att berörda huvudmän efter en reform skall i ha oförändrad nettokostnad. Huvudman som åläggs admiprincip och ekonomiskt ansvar för viss verksamhet skall därför nistrativt ökad intäkt eller kombination av flera intäktskompenseras genom former. l samma utsträckning skall huvudman som fråntas ansvar för samma verksamhet ha minskade intäkter. I första hand tänker vi oss att statliga bidrag kan reglera en sådan

så att varken mottagande eller avlämnande kostnadsneutralitet

huvudman har ekonomiska för- eller nackdelar av huvudmanna-

skapsförändringen.

också andra alternativ kan övervägas. Sålunda kan lands- Men kommuner som anordnar undervisning för tingen kompensera

med skillnaden mellan verkliga kostnader vid utvecklingsstörda och statsbidragen. Likartad lösning har t. ex. övertagningstillfället

när vissa överlämnade sin del av det

använts primärkommuner

arbetet till Samhällsföretagsgruppen. Dessa har då

skyddade

motsvarande sina tidigare nettokostbetalat bidrag till landstingen med visst index. Landstingen har sedan haft

nader uppräknade

motsvarande länets kostnader för

reglering med staten tidigare

Ett annat är förhandlingar om

arbete. exempel pågående skyddat

kommunernas nya huvudmannaskap för unglandstingens och och som förutsät-

domsvårdsskolor nykterhetsvårdsinstitutioner,

412 Huvudmannaskap och ekonomiska konsekvenser

ter reglering mellan landsting och kommuner. Ett alternativ kan vara att staten, vid sidan av statsbidragen till skolan, ger särskilt bidrag till kommunerna baserat på antalet särskolelever i resp. kommun vid ett givet tillfälle. Det bidrag som på detta sätt fördelas skall motsvara landstingens nettokostnader för särskolan vid övertagningstillfället. Kommunerna fördelar bidragen sinsemellan via interkommunal ersättning till anordnande kommun. Landstingens härigenom inbesparade kostnader får beaktas vid fastställande av andra statsbidrag till landstingen. De båda kommunförbunden och staten har vidare en rad erfarenheter om överenskommelser om ändrat huvudmannaskap, såsom överförandet av mentalsjukvârden till landstingen, polisväsendet till staten, försvarets tvätterier till landstingen m. m. Fler alternativ finns till lösningar av hur kostnadsneutralitet skall åstadkommas. Vi vill dock ej förorda någon viss lösning utan anser att landstingen och kommunerna genom sina förbund i förhandlingar med staten är bäst skickade att finna lämplig lösning. Med olika tekniska lösningar har de tidigare funnit och enats om formerna för överförande av verksamhet som båda parter accepterat. Andra huvudmän som är verksamma inom personkretsen för vår utredning, t. ex. studieförbund och folkhögskolor, bör få statsbidrag och kommunala bidrag enligt de beräkningsgrunder som gäller i dag. Den verksamhet vi här huvudsakligen tänker på är vuxenundervisningen.

13 Tillsyn

Insatser för handikappade kan ske i statlig,

landstingskommunal, kommunal och enskild regi (organisationer, bolag, stiftelser, enskild

person). Sådan verksamhet regleras i olika författningar t. ex.

lagstiftningen om socialtjänst och om hälso- och sjukvård. Som

regel föreskrivs en viss miniminivå på verksamheten, en nivå som den verksamhetsansvarige kan höja över det föreskrivna. Staten, som har det övergripande ansvaret för verksamhet i samhället, har olika medel för kontroll av att verksamhet bedrivs enligt givna föreskrifter. Bland dessa medel kan nämnas prövning

av domstol eller förvaltningsmyndighet efter överklagande av

kommunala beslut. Ett annat viktigt kontrollmedel är tillsyn av

statliga organ (tillsynsmyndighet). En tillsynsmyndighet har att granska såväl den löpande verksam-

heten som särskilda beslut. I tillsynsfunktionen ingår befogenheter att utfärda allmänna råd och att företa inspektioner. En tillsynsmyndighet kan däremot inte upphäva eller ändra kommunala beslut eller utfärda bindande föreskrifter för kommunala organ. En annan sak är att en författningsbestämmelse kan ge myndigheten sådana befogenheter vid sidan av tillsynsfunktionen. Kommuner och landsting kan även ha egna för

tillsynsorgan kontroll och övervakningsuppgifter.

Tillsyn och godkännande

enligt gällande författningar

Omsorgslagen och omsorgsstadgan

Enligt 13 § omsorgslagen (1967:940) har skolöverstyrelsen och socialstyrelsen högsta tillsyn över verksamhet som bedrives enligt lagen. Länsskolnämnd har insyn i verksamhet som skolöverstyrelsen har högsta tillsyn över. I omsorgsstadgan (1968:146) anges fördelningen av tillsynsuppgifterna mellan skolöverstyrelsen och socialstyrelsen. Till skolöverstyrelsens ansvarsområde hör särskolor (även sårförskola), inackorderingshem för särskolelever och elevhem. l

414 Tillsyn

medicinskt hänseende står samma verksamhet under av tillsyn socialstyrelsen. Till socialstyrelsens ansvarsområde hör vårdhem,

specialsjukhus, daghem för barn, sysselsättningshem och inackor-

deringshem för andra än särskolelever.

Omsorgsstadgan anger att omsorgsstyrelsen har tillsyn även

över enskilda inrättningarför utvecklingsstörda inom sitt

landsting

samt att någon av styrelsens ledamöter regelbundet skall besöka de inrättningar som står under styrelsens tillsyn.

Omsorgslagen och omsorgsstadgan innehåller också regler om plan för omsorger om utvecklingsstörda och att planen skall fastställas av huvudtillsynsmyndigheten. Vidare dessa för-

säger fattningar att annan än staten får driva inrättning för utvecklingsstörda endast om den är godkänd av

huvudtillsynsmyndigheten.

Med stöd av bemyndigande i omsorgsstadgan har vidare socialstyrelsen meddelat bestämmelser om behörighet för vårdchef och viss annan vårdpersonal.

Tillsynsuppgifterna anges vidare i instruktionerna för socialsty-

relsen, skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna. l

socialstyrel-

sens och skolöverstyrelsens gemensamma rekommendation av tillsyn (SOFS 1977:1) behandlas uppgifterna för omsorgsstyrelsernas tillsynsmän. Den gemensamma rekommendationen tar upp frågor vid till-

synsmännens besök, t. ex. dagverksamhet och fritidsaktiviteter,

samarbetet inom inrättningar och kontakten med anhöriga,

användningen av fickpengar, garantibelopp och habiliteringser-

sättning.

Socialtjänstlagen

l prop. 1979/80:1 om socialtjänsten anförs om socialstyrelsens roll som central över

tillsynsmyndighet socialtjänsten:

Socialstyrelsens tillsynsfunktioner skall således gå ut på att

följa, leda och utveckla socialtjänsten genom att ta emot och förmedla kunskaper, redovisa uppfattningar om och påpeka

behov av förändringar. De medel styrelsen bör ha till sitt

förfogande är föreskrifter inom den sociala institutionsvår-

den, allmänna råd om hur socialtjänsten bör utvecklas inom ramen för riksdagens och regeringens beslut, eller inspektion andra besök för och

informationsutbyte opinionsbildning

samt inhämtande av planer om socialtjänsten som underlag för kunskaper vilka skall återföras till kommunerna. Det påpekas även att när socialstyrelsen finner anledning att låta undersöka sådana förhållanden som har sin utgångspunkt i enskil-

da ärenden, bör den ha möjlighet att klarlägga förhållandena i

samverkan med länsstyrelsen och dess sociala enhet.

Tillsyn 415

sjukvårdslagen Högsta tillsyn över landstingskommuns sjukvärdande verksamhet utövas enligt nu gällande sjukvårdslag (1962:242) av socialstyrelsen. Hälso- och sjukvårdsutredningens förslag till hälso- och sjukvårdslag (SOU 1979:78) innehåller en motsvarande bestämmelse. Hälso- och sjukvärdsutredningen anför följande: Vi konstaterar att det statliga tillsynsarbetet för närvarande håller på att ändra karaktär. l enlighet med strävan att minska den statliga detaljkontrollen får tillsynen över bl. a. landstingens verksamhet en mera övergripande och rådgivande inriktning. Tillsynen blir därvid alltmer en fråga om ett ömsesidigt informationsutbyte med stöd och hjälp snarare än kontroll. Tillsynen kopplas också allt starkare samman med planeringen som en del i en gemensam process. Tillsynen kommer därvid att präglas av en uppföljning eller utvärdering av planeringsinsatserna. Kunskaper från tillsynen förutsätts kunna utntyttjas i det fortsatta planeringsarbetet, bl. a.

genom att de läggs till grund för överläggningar med företrä-

dare för vederbörande huvudman. Uppföljning är inriktad på måluppfyllelse och utvärdering av resultaten av olika planeringsåtgärder. Utvecklingen mot en målorienterad ramlag för hälso- och sjukvården innebär att statens framtida tillsyn i växande utsträckning bör avse uppföljning, dvs. kontroll av måluppfyllelse. Därmed kopplas tillsynen allt starkare samman med planeringsarbetet och får en klart vidareutvecklad karaktär. Vi anser dock att även i fortsättningen behov kommer att finnas av individuell tillsyn från statligt håll, inriktad på kvalitet och säkerhet i vård och behandling av enskilda fall. Häri ligger ett rättsskydd för den enskilda medborgaren. Även denna tillsyn förutsätts kunna ge kunskaper om tillståndet inom hälso- och sjukvården. Uppgiften att utöva tillsyn över en viss verksamhet innefattar också rätt att vid behov inspektera verksamheter. Styrelsen har därvid att genom påpekanden få rättelser till stånd då behov föreligger. Enligt vår uppfattning bör det vara av intresse för landstingen att i framtiden- inom ramen för ett även i övrigt utökat informationsutbyte och samråd - öka utnyttjandet av central expertis för bl. a. hjälp i skilda, bl. a. medicinska, bedömningsfrågor. lnspektionernas karaktär av rådgivning och vägledning till sjukvårdshuvudmännen bör därvid markeras.

416 Tillsyn

Skollagen 5§ skollagen (1962:319) anger att skolöverstyrelsen närmast under utövar högsta inseendet över skolorna och därtill regeringen hörande verksamhet. Vidare anger 21 § att länsskolnämnden skall ha inseende över skolorna i länet och därtill hörande verksamhet.

Lagen om fönroendenämnder (1980:12) om förtroendenämnder inom sjukvården, som Lag trädde i kraft den 1 juli 1980, föreskriver att förtroendenämnderna skall främja kontakterna mellan patienterna och hälso- och sjukvårdspersonalen samt åt patienterna förmedla den hjälp som förhållandena påkallar. Nämndernas arbetsområde är den sjukvård som en landstingskommun ombesörjer, verksamheten enligt faller utanför. l prop. 1978/79:80 om förtroendeomsorgslagen nämnderna anförs dock att omfattningen av nämndens uppgifter bör tas till övervägande, sedan vår kommitté har upp förnyat slutfört sitt uppdrag. Förtroendenämndernas verksamhet skall vidare vara ett medel att förankra patientfrâgorna i den löpande verksamheten. Förtroendenämnderna skall inte ta över arbetsuppgifter som ankommer sjukhusledning eller läkare

på sjukvårdsstyrelse, sjukhusdirektion,

och inte heller minska dessas ansvar. Nämndernas verksamhet skall ha karaktär och syfta till att förhållanden som

förebyggande innebär risker av olika slag blir uppmärksammade av ansvariga

myndigheter och tjänstemän. Dessa får sedan bedöma om åtgärder behöver vidtas. Förtroendenämndernas verksamhet skall inte främst vara inriktad någon begått fel eller varit försumlig och på om inte heller som är ansvarig för felaktig behandling e. d. på vem Förtroendenämnderna skall således inte ha några disciplinära befogenheter.

Socialstyrelsens tillsyn

lprop. 7979:806 om Socialstyrelsens uppgifter och organisation diskuteras innebörden av socialstyrelsens tillsynsuppgift. Tillsynsfunktionen kan vara kontroll, ledning, utveckling. Riksdagen har godkänt de föreslagna riktlinjerna i dessa delar (SOU l 979/80:45, rskr 1979/80:386). Det framhålls att vid utformningen av den och kontrollen måste en avvägning ske mellan ä statliga tillsynen ena sidan intresset av ett ökat lokalt inflytande och utveckling av den kommunala självstyrelsen samt a andra sidan kraven på rättssäkerhet och lika tillgång på samhällsservice. Denna avväg-

Tillsyn 417

ning måste ske inom varje omrâde för sig. Det erinras sålunda om

att vi prövar omsorgslagstiftningen. Med hänsyn till det särskilda

kravet pä rättssäkerhet för utvecklingsstörda kan det tas för givet att socialstyrelsens befogenheter inom omsorgsomrâdet kommer att klart uttryckas i lag och förordningar. Det sägs vidare att socialstyrelsens befogenhet att utöva tillsyn får anses innefatta uppgiften att på statsmaktens vägnar utöva kontroll över verksamheten. Detta kan bl. a. ske genom inspektioner. Socialstyrelsens inspektioner av omsorgsverksamheten har väsentligen inriktats på att föra ut den övergripande målsättningen till huvudmännen. Det är också få områden där socialstyrelsens inspektionsverksamhet är så viktig som när det gäller omsorger om utvecklingsstörda. lnspektionsverksamheten beskrivs som utbyte av information

och erfarenhet vid överläggningar med berörda förtroendevalda

och personal samt besök vid inrättningar. Men socialstyrelsens tillsyn bör också innefatta en skyldighet att påtala om lagar och förordningar inte följs på det sätt regering och riksdag avsett och

att anmäla för regeringen om tillämpningen av bestämmelserna

avviker från vad som avsetts eller från den aktuella utveck-

lingen.

l skyldigheten att påtala om gällande bestämmelser inte följs ligger, framhålls det, ett rättsskydd för den enskilde medborgaren. Socialstyrelsen bör också på anmodan av enskilda eller organisationer kunna granska påtalade förhållanden och uttala sig om styrelsen finner att anmärkningarna är befogade. Även genom att ta upp fall som aktualiseras t. ex. genom massmedia kan socialsty-

relsen värna om den enskildes rätt till godtagbar vård och

omsorg. Vid sin bedömning skall socialstyrelsen inte bara ta hänsyn till rådande förhållanden utan även till huvudmannens ambitioner att bygga ut eller förändra verksamheten. lfräga om socialstyrelsens planeringsroll framhålls att staten måste kunna ställa vissa krav på insyn i den kommunala planeringen av socialtjänst och hälso- och sjukvård för att kunna

samordna och påverka planeringen av dessa sektorer. Det innebär

att huvudmännens planer skall tillställas socialstyrelsen. Styrelsen skall också så långt möjligt anstränga sig för att bistå kommunerna redan på planeringsstadiet när de vill inhämta synpunkter som stöd

för sin planering av socialtjänsten.

Reformkrav

l yttranden till oss i anledning av våra kartläggningsrapporter erinrar nägra landsting om att huvudmännen har förvärvat kunskaper inom området varför detaljinriktad tillsyn torde vara helt

418 Tillsyn

obehövlig. Däremot bör socialstyrelsen och skolöverstyrelsen ägna

sig åt övergripande frågor som kan ge underlag för huvudmännens

planering. l FUB-s yttrande markeras önskemål om stark central tillsynsmyndighet med kompletteringar på länsplanet.

Vidare har stat-kommungruppen (Kn 1980:03) i förslag den 16

december 1980 framfört att underställningskravet avseende omsorgsplanerna bör avskaffas och att i samband därmed kravet av inrättningar tas

på huvudtillsynsmyndighetens godkännande

upp.

Huvudmän

Landstingskommunen får enligt våra förslag till uppgift att svara för

särskilda omsorger om vissa människor (rådgivning, stöd av

kontaktperson, viss daglig omvårdnad och verksamhet samt

bostäder i annat enskilt hem eller grupphem). Undervisning och

barnomsorger förs över till primärkommunal skola och barnomsorg.

och

Överväganden förslag

Behov av t///syn

Som framgår av föregående redovisning av situationen i dag är

sjukvård, socialtjänst och undervisning föremål för tillsyn i flera former. Staten har tillsyn inom samtliga områden. Tillsyn finns

också både på regional (läns) och lokal nivå.

Vi finner under våra om särskilda omsorger det

överväganden

nödvändigt dels med statlig tillsyn, dels med lokal sådan. Skälen för

vårt ställningstagande är att likvärdig standard, och därmed också

förbättrad och utbyggd sådan, måste tillförsåkras varje handikappersonkretsen för vår utredning oavsett var han/hon må pad inom vara bosatt i landet. Den lokala tillsynen, i vissa situationer i samarbete med den statliga tillsynen, skall sedan garantera den enskildes rättssäkerhet. Regeringen skall också enligt våra förslag ha möjlighet att meddela föreskrifter i syfte att trygga människors säkerhet inom de särskilda omsorgerna.

Vår tilltro till tillsyn i dessa former grundas också på erfarenheter

från nuvarande tillsyn inom omsorgsområdet. Denna har enligt vår mening haft stor betydelse för utbyggnad och utformning av omsorgerna. Vid sidan av ovanstående formella formerför tillsyn vill vi peka på andra vägar att bevaka den enskildes rättigheter bl. a. genom handikapporganisationer och press.

Tillsyn 419

Stat/rg til/syn

Särskilda omsorger

Med till att

hänsyn undervisningen av barndomspsykotiska och

utvecklingsstörda förs över till det allmänna skolväsendet enligt

våra förslag utgår skolöverstyrelsen som tillsynsmyndighet inom

omsorgsområdet. Socialstyrelsen kommer därför i princip att bli enda tillsynsmyndighet pä statlig nivä när det gäller landstingens verksamhet enligt LHO. Skolöverstyrelsens tillsynsuppgifter beträffande inackorderingshem och elevhem således till

övergår socialstyrelsen. Vi vill för vår del ge socialstyrelsens av de särskilda tillsyn omsorgerna följande inriktning: För det första bör socialstyrelsen följa utvecklingen av särskilda omsorger och närliggande områden i värt land men också internationellt. Denna uppgift har som syfte att stimulera till initiativ och utveckling av de särskila omsorgerna. Detta gäller både

statlig lagstiftning och andra åtgärder samt huvudmannens verksamhet och planering för utveckling. Denna ställer

uppgift krav pâ insamling och dokumentation av erfarenheter inom omsorgsomrâdet. Socialstyrelsen bör sedan i sin tur ge huvudmännen visst

underlag för planering av verksamheten.

Som andra uppgift ser vi i

utvecklingsarbete metodfrâgor.

Förutom att socialstyrelsen kan basera detta på insamlade erfa-

renheter, nödvändiggör detta anknytning till forskningsinsatser.

Under 10 har vi lagt förslag om inom området. Det är då

forskning

naturligt att socialstyrelsen pä olika vägar bidrar till genomförandet

av denna forskning och medverkar till att kommer forskningsrönen

verksamheten till del. En tredje uppgift för socialstyrelsen bör vara att svara för allmän

upplysningsverksamhet om handikappade, om lagfästa särskilda

omsorger samt om de rön och utvecklingstendenser som kan spåras både inom landet och i andra länder. Vi finner denna uppgift särskilt betydelsefull för att uppnå ökad medvetenhet om handikappades behov och situation. l uppgiften kan ingå att i egen regi eller som stöd till andra medverka till att information i sprids

skriftlig form eller via etermedia. Sådan upplysningsverksamhet

kan också bedrivas i form av kurser och konferenser.

Ovanstående kräver god insyn i de landstingskommunala sär-

skilda omsorgerna. Som en fjärde uppgift för socialstyrelsen vill vi

därför se uppföljning av landstingens insatser och verksamhet.

Socialstyrelsen bör därför etablera olika former för sådan uppfölj-

ning, bl. a. insamling och utvärdering av statistiska uppgifter. En

annan form för uppföljning är inspektioner av verksamheten. lnspektionerna kan utformas så att information och erfarenheter

420 Tillsyn

utbyts mellan socialstyrelsen och dess inspekterande tjänstemän å ena sidan och berörda förtroendemän, personal och handikapprepresentanter å den andra sidan. Det måste då också ingå i socialstyrelsens skyldighet att påtala om lagar inte följs på sätt som regering och riksdag avsett. Socialstyrelsens tillsyn skall omfatta de särskilda omsorgerna i sin helhet, inbegripet både de handikappades och personalens situation. Även enskild verksamhet som omfattas av habiliteringsnämndens tillsyn skall ingå. Vid tillsynen är det väsentligt att uppmärksamma den enskildes rättssäkerhet och tillämpningen av reglerna för förmyndare, gode män och kontaktperson samt de handikappades medinflytande. Beträffande personalen bör både arbetssituationen samt kompetens och utbildningsnivå vara frågor som beaktas vid tillsynen.

Länsstyrelsens roll Nedan föreslår vi att den lokala tillsynen skall byggas ut. Detta skall beaktas när omfattningen och formerna för statlig tillsyn ute på fältet prövas. Landstingen, vilkas verksamhet tillsynen skall omfat-

ta, är då inte fler än att socialstyrelsen kan fullgöra även den

tillsynsroll som t. ex. på socialtjänstens område lagts på länsstyrelsen. Det finns därför inte behov av att göra länsstyrelserna till

regionala tillsynsmyndigheter över habiliteringsnämnderna. Vi

tycker att detta också av andra skål är obehövligt, bl. a. för att landstingskommunen utser ledamöter i länsstyrelsen och för att länsstyrelsens personal i regel saknar erfarenhet av särskilda omsorger. När det gäller tillfällig verksamhet för barn och ungdomar som bedrivs av enskilda, t. ex. sommargârdar, skulle det dock vara opraktiskt att ha olika regler om tillsyn beträffande handikappade och andra. Vi finner därför att länsstyrelsen bör ha tillsyn över sådan verksamhet. Även ifråga om jämförbar tillfällig verksamhet som enskild driver för vuxna handikappade anser vi att länsstyrelsen kan ha tillsyn. Länsstyrelsen bör i dessa ärenden samråda med habiliteringsnämnden.

Undervisning Vårt förslag innebär att skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna får tillsynsbefogenheter över underenligt 5 och 21 §§ skollagen av elever. Det är då väsentligt att

visningen utvecklingsstörda

tillsynsmyndigheterna bevakar att undervisningens standard bibehålls under uppbyggnaden av den nya organisationen. Andra för tillsynsmyndigheterna som vi vill framhålla som uppgifter

Tillsyn 421

särskilt viktiga är att vaka över att undervisningsformerna tillgodoser elevernas behov i såväl pedagogiskt som socialt avseende samt att verka för att undervisningen får likvärdig kvalitet i olika elevområden i landet. Den förändring av statliga organs tillsynsroll som vi beskrivit ovan pågår även inom skolväsendet. Skolöverstyrelsens och länsskolnämndernas tillsyn skall således ges en mera övergripande och rådgivande inriktning.

Planering och godkännande

Vi föreslår att Iandstingskommunerna i samråd med primärkommunerna skall upprätta en plan för sin verksamhet enligt habiliteringslagen. Sådan plan skall inte bara omfatta erforderlig planering för befintlig och ny verksamhet utan även avveckling av vårdhem och specialsjukhus. Planen skall redovisas för socialstyrelsen. Därigenom får socialstyrelsen en överblick över landstingens planering som gör det möjligt för styrelsen att påverka att de särskilda omsorgerna utvecklas lika över landet. Socialstyrelsen har vidare till uppgift att ge landstingen underlag för planeringen, vilket vi förutsätter att landstingen använder sig av under arbetet med att upprätta planerna. En annan viktig fråga i anslutning härtill är fördelningen av ansvaret för insatserna mellan kommunerna och landstingen. Socialstyrelsen bör här verka för en enhetlig praxis i landet och för att den enskilde inte går miste om insatser på grund av olika uppfattningar om vilket organ som har att svara för dem.

Nuvarande bestämmelser om socialstyrelsens godkännande av

landstingens inråttningarför utvecklingsstörda är enligt vår mening ej erforderliga. Landstingen förfogar över personal som är väl förtrogen med målsättningen för samhällets insatser för handikappade och verksamheten ifråga. Därjämte har landstingen byggnadsteknisk expertis som också har insikt i byggnadslagstiftning o. likn. Eftersom landstingen utan medverkan från staten har det ekonomiska ansvaret för verksamheten bör de också ges möjlighet att utforma insatserna med utnyttjande av egen personal och i medvetande om de råd som socialstyrelsen utfärdar. l den mån verksamheten inte skulle överensstämma med rimliga krav har socialstyrelsen möjlighet att inom ramen för sin vanliga tillsynsverksamhet påverka landstingen. När det gäller verksamhet som bedrivs av enskilda finner vi dock att tillstånd bör krävas av socialstyrelsen, eller i vissa fall av länsstyrelsen.

422 Tillsyn

Behörighet för personal

om behörighet för personalen inom särskilda omsorger bör

lfråga vanliga regler gälla. Det innebär t. ex. att en kurator har vedertagen socionomutbildning och en psykolog fastlagd psykologutbildning. En annan sak är sedan att samtliga personalgrupper behöver

fortbildning för arbetet bland utvecklingsstörda och barndomspsy-

kotiska. Sådan fortbildning är meriterande men behöver inte vara krav för arbete inom någon Verksamhetsgren av särskilda omsoratt socialstyrelsen efter samråd med kommunger. Vi förutsätter förbunden utfärdar allmänna råd om behörighet för olika personalkategorier. Som bör personalens kompetens för arbete tidigare angetts inom särskilda omsorger beaktas i anslutning till att socialstyrelsen utövar sin tillsyn. Det är då naturligt att styrelsen tar del av de Kompetenskrav som ställs på vissa tjänster, t. ex. samordnare inom habiliteringsteamen och boendeansvarig inom habiliteringsnämndernas förvaltning, och utfärdar råd i anslutning därtill.

Landst/ngens til/syn Behovet av lokal tillsyn Särskilda former för lokal tillsyn vid sidan av socialstyrelsens

tillsynsuppgifter kan inte undvaras. Sådan tillsyn kan bäst tillgodo-

Vi föreslår därför en ses genom landstingskommunens egna organ.

tillsyn habiliteringsnämnden; vidare att förtroendenämn-

genom

dernas kompetens utvidgas till habiliteringsnämndernas verksam-

het.

Tillsyn av habiliteringsnämnden

nuvarande verksamhet med tillsynsmän är

Omsorgsstyrelsernas

Den har bl. a. fördelen att såväl betydelsefull ur många synpunkter. som personal kommer i direkt kontakt med

utvecklingsstörda förtroendemannen och via denne med omsorgsstyrelsen. Vi anser

att systemet med förtroendevalda tillsynsmän bör tas till vara och utvecklas i delvis andra former. En svårighet med det nuvarande är att uppdraget rätt skött är tidskrävande för ledamösystemet terna. är sammansatt av personer med olika En tillsynsgrupp, som

erfarenhetsbakgrund tror vi ofta kan göra en allsidigare bedömning

än en ensam tillsynsman.

Vi föreslår att habiliteringsnämnden utser antingen en enskild ledamot eller en grupp av personer (tillsynsgrupp) som skall svara

för -den lokala tillsynen. I en tillsynsgrupp bör alltid ingå en

Tillsyn 423

förtroendeman. Det kan vidare vara lämpligt att någon i gruppen utses efter förslag från de handikappades organisationer. Hela habiliteringsnämndens verksamhet för handikappade skall omfattas av tillsynen även viss enskild verksamhet. Skilda delar av verksamheten bör på lämpligt sätt fördelas mellan olika tillsynsmän eller grupper. Tillsynsgrupperna eller tillsynsmännen bör ha direkt kontakt med enskilda handikappade och/eller grupper inom t. ex. grupphem och dagcenter samt med personalen. l den lokala tillsynen bör ingå en bedömning utifrân den enskilde handikappades behov av materiell standard, verksamhetens innehåll och kvalitet samt personalens utbildning och arbetsmetoder.

iakttagelser och synpunkter bör dokumenteras i protokoll eller

minnesanteckningar. Dessa bör redovisas till habiliteringsnämnden. Många gånger kan dock ett missförhållande rättas till redan

genom att frågan tas upp med berörda personer. Tillsynsgrupperna

skall dock inte ha någon överordnad ställning i förhållande till anställd personal, och de skall således inte kunna ge order eller anvisningar till personalen.

Medverkan av förtroendenämnnden

De överväganden som lett fram till 1980 års lag om förtroendenämnder för verksamhet enligt sjukvårdslagen är i viss utsträck-

ning giltiga. även för verksamhet enligt habiliteringslagen.

Därtill kommer att - särskilt i de fall då en enskild person påtalar

ett missförhållande - det är lämpligt med ett tillsynsorgan som är

fristående från habiliteringsnämnden. Vi föreslår därför att förtroendenämndernas tillsynsuppgifter utökas till att omfatta även verksamhet enligt LHO. Deras befogenheter pä detta område överensstämmer med vad som gäller i

verksamheter enligt sjukvårdslagen.

Förtroendenämnderna skall således enligt vårt förslag främja kontakter mellan enskilda och personal samt förmedla den hjälp som förhållandena påkallar. De skall inte ta över någon verksamhet från habiliteringsnämnderna. Eftersom hjälpförmedling är en av habiliteringsnämndernas uppgifter, kommer förtroendenämndernas verksamhet att vara inriktad på hjälpförmedling i mindre

utsträckning när det gäller särkilda omsorger än när det gäller

sjukvård. Förtroendenämndernas kompetens omfattar inte enskilda inrätt-

ningar. Som framhålls i medicinalansvarighetskommitténs betän-

kande (SOU 1978:26) Hälso- och sjukvårdspersonalen, harförtro-

endenämnderna begränsade möjligheter att ingripa mot missför-

424 Tillsyn

hällanden inom sjukvård som ligger utanför sjukvårdshuvudmännens ansvarsområde, vilket dock inte utesluter initiativ från nämndernas sida för att ge hjälp ät en patient som anlitat sådan värd. Detsamma kan sägas om förtroendenämndernas verksamhet när det gäller enskild verksamhet för handikappade. Drivs däremot enskild verksamhet efter avtal med huvudmannen och enligt 23 § LHO bör förtroendenämndens verksamhet även omfatta denna.

14 Vård oberoende av

samtycke

Som anförs i den till våra direktiv hörande departementspromemorian finns det i omsorgslagen och omsorgsstadgan detaljerade bestämmelser av för den enskilde tvingande karaktär beträffande

inskrivning, utskrivning osv. Dessa regler gäller såväl inom området

för undervisning som för vård. Departementspromemorian framhåller vidare att behovet av en ingående reglering av dessa frågor torde bli mindre, om insatserna får karaktär av en till handikappet anpassad samhällsservice.

Bestämmelser av för den enskilde tvingande

karaktär i

omsorgslagen

För att bereda undervisning

24§ omsorgslagen innehåller regler om särskolplikt för utveck- Iingsstörd som inte kan tillgodogöra sig undervisning inom det allmänna skolväsendet. Enligt 27 § kan särskolpliktig elev, efter prövning av beslutsnämnd, skrivas in i särskola även om han eller hans vårdnadshavare inte samtycker. När det gäller utvecklingsstört barn som inte uppnått särskolpliktig ålder kan enligt 27 §, även om vårdnadshavaren inte samtycker, inskrivning ske om barnet är omhändertaget för

samhällsvård. Barnavårdslagen med dess regler om omhänderta-

gande för samhällsvård upphör att gälla vid utgången av år 1981. Vissa av dessa regler ersätts då av bestämmelser i LVU. Någon ändring i 25 § omsorgslagen har dock inte gjorts. Bestämmelsen där blir då utan betydelse. 28 § ger möjlighet att oberoende av samtycke besluta att särskolelev inte skall bo kvar i sitt föräldrahem om det med hänsyn till svårigheter att dagligen färdas mellan hemmet och skolan eller annat förhållande är påkallat att (eleven) . . . bor i annat enskilt hem än det egna, i inackorderingshem eller i elevhem.

426 Vård oberoende av samtycke SOU 1931125

För att bereda värd

För vård av utvecklingsstörda skall det enligt omsorgslagen finnas vårdhem och specialsjukhus. 34 § första stycket lämnar vissa möjligheter till vård i vårdhem eller specialsjukhus oberoende av den utvecklingsstördes samtycke. För den som är under 15 år kan nämligen vårdnadshavaren eller förmyndaren lämna samtycke. Detsamma gäller för den som har fyllt 15 år, men som inte nätt sådan mognad att hans vilja bör beaktas. 34 § andra stycket anger att utvecklingsstörd som är omhändertagen för samhällsvård kan beredas vård i vårdhem eller special-

sjukhus. När barnavårdslagen upphör att gälla blir denna bestäm-

melse utan betydelse. 35 § omsorgslagen lyder.

Psykiskt utvecklingsstörd som fyllt 15 år får oberoende av samtycke som avses i 34§ första stycket beredas vård i vårdhem eller specialsjukhus, om vården är

oundgängligen påkallad med hänsyn till utvecklingsstörningens grad och till att han till följd av utvecklingsstörningen

a) ärfarlig för annans personliga säkerhet ellerfysiska hälsa eller för eget liv, b) är ur stånd att taga vård om sig själv, c) är ur stånd att skydda sig själv mot att bli sexuellt utnyttjad eller d) har ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt. Värd i specialsjukhus oberoende av samtycke får beredas

även när vården är oundgängligen påkallad med hänsyn till, förutom utvecklingsstörningens grad, att den Utvecklingsi-

störde till följd av

utvecklingsstörningen är farlig för annans egendom eller annat av lagstiftningen skyddat intresse som

icke avses i första stycket under a. Vården får dock beredas endast med stöd av domstols förordnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken.

Bestämmelser om förfarandet besvär m. m.

Landstingskommunen skall bereda utvecklingsstörda undervisni-

ng, vård och omsorger i övrigt enligt Undervisomsorgslagen.

ningen meddelas i särskola. För vård skall finnas bl. a. vårdhem och

specialsjukhus. Ledningen av verksamheten utövas av en

omsorgsstyrelse.

lnom landstinget skall det även finnas en beslutsnämnd för

Vård oberoende av samtycke 427

utvecklingsstörda. Beslutsnämnden består av en ordförande, som skall vara lagfaren och som förordnas av regeringen, och ytterligare tvâ eller fyra ledamöter, som skall vara ledamöter eller suppleanteri omsorgsstyrelsen och som väljs av landstinget. Omsorgsstyrelsen är således en landstingskommunal nämnd. Enligt allmänna kommunalrättsliga principerfattar omsorgsstyrelsen beslut inom sitt område. Omsorgsstyrelsen kan också enligt allmänna regler delegera beslutanderätten i olika frågor till en

avdelning av ledamöter (suppleanter), till enstaka ledamot (supp-

leant) eller till tjänsteman. När det gäller beslut om inskrivning i särskola, vårdhem och specialsjukhus gäller emellertid särskilda regler. Beslutanderätten har här tillagts tjänstemän (särskolchef, vårdchef, överläkaren hos styrelsen, överläkaren vid specialsjukhus) och i vissa fall beslutsnämnden. Särskolchefen beslutar i frågor om inskrivning i särskola och várdchefen i frågor om inskrivning i vårdhem. De skall dock

samråda med överläkaren hos omsorgsstyrelsen. Om inskrivning i