Det allmännas skadeståndsansvar vid överträdelse av EG-regler betänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

@V@TiT§§fli@

EG-regler

av

Betänkande av

Utredningen

det allmännas

om

skadeståndsansvar vid annu överträdelse EG-rätten

1997:194 av

76/’

Mflm

Statens offentliga utredningar

WW 1997: 194

g Justitiedepartementet

Det allmännas

skadeståndsansvar

vid överträdelse

av

EG-regler

Betänkande Utredningen om det allmännas

av skadeståndsansvar vid överträdelse EG-rätten

av

Stockholm 1997

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst

106 47 Stockholm

Orderfax: 08-690 91 91

Ordertel: 08-690 91 90

E-post: fritzes.order@liber.se

Internet: www.fritzes.se

Svara remiss. Hur och Varför. Statsrâdsberedningen, 1993.

En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara remiss. - Broschyren kan beställas hos:

Regeringskansliets förvaltningsavdelning

Distributionscentralen

103 33 Stockholm

Fax: 08-405 10 10

Telefon: 08-405 10 25

ISBN 91-38-20824-5 Elanders Graphic Systems AB, Göteborg 1998 ISSN 0375250x

SOU 1997: 194

Till statsrådet och chefen för

Justitiedepartementet

Genom beslut den 18 april 1996 tillkallade regeringen en särskild utredare med uppdrag att analysera frågan om det allmännas skadeståndsansvar vid överträdelse av Europeiska gemenskapens EG:s rättsordning.

Chefen för Justitiedepartementet anställde den 24 april 1996 råd-

Anna Skarhed som särskild utredare i utredningen om det mannen allmännas skadeståndsansvar vid överträdelse av EG-rätten. Den 14 juni 1996 förordnades professorn Lars Pehrson och byråchefen Håkan Rustand experter och kanslirådet Gudrun Antemar och rätts-

som sakkunniga Kristina Holmgren som sakkunniga i utredningen. Den 18

1997 entledigades Gudrun Antemar från sitt uppdrag och i hennes mars ställe förordnades dag kanslirådet Mikael Mellqvist.

samma

Utredningen har i januari 1997, på begäran av Justitiedepartementet, besvarat förfrågan från Lord Chancellors Department i Stor-

en britannien angående "Claims for damages against member states for breach of community law".

Härmed överlämnas betänkandet Det allmännas skadeståndsansvar vid överträdelse av EG-regler.

Utredningsuppdraget är därmed slutfört.

Uppsala i februari 1998

Anna Skarhed

ll

Sammanfattning

Uppdraget

Föreskrifter om statens och kommunernas skadeståndsansvar utanför avtalsförhållanden finns i svensk rätt dels i skadeståndslagen 1972:207, dels i ett antal lagar som innehåller bestämmelser om skadestånd på speciella områden. Frågan om utformningen av de svenska reglerna om det allmännas skadeståndsansvar har senast behandlats av Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar som år 1993 avlämnade betänkandet Det allmännas skadeståndsansvar SOU 1993:55.

Bakgrunden till det utredningsuppdrag som här redovisas utgörs av ett antal avgöranden där EG-domstolen, i förhandsavgöranden enligt artikel 177 i Romfördraget, slagit fast att en nationell domstol under vissa förutsättningar kan ålägga en medlemsstat skadeståndsskyldighet gentemot en enskild som lidit skada på grund av statens överträdelse av EG-regler. Sedan Sverige den 1 januari 1995 blivit medlem i Europeiska Unionen har frågan uppkommit hur detta medlemsstaternas skadeståndsansvar för brott mot EG-regler är utformat och om det av EGdomstolen utformade skadeståndsansvaret står i överensstämmelse med de svenska reglerna om det allmännas skadeståndsansvar.

Utredningen har haft i uppdrag att analysera frågan om det allmännas skadeståndsansvar vid överträdelse av EG-regler. Huvuduppgiften har varit att beskriva det skadeståndsansvar som enligt EG-domstolens avgöranden kan åläggas en medlemsstat gentemot enskilda medborgare vid överträdelse EG-rätten samt att föreslå de ändringar

av som kan behöva göras i svensk lag.

Bakgrund

Efter ett kort inledande avsnitt behandlas i betänkandets andra del Sveriges medlemskap i EU kapitel 2 samt EUzs rättsordning och Genzezzskapsrättens förhållande till nationell rätt kapitel 3 och 4. Utredningen tar bl.a. gemenskapsrättens speciella natur och dess

upp källor, bland vilka EG-domstolens praxis spelar en viktig roll. Vidare

12 Sammanfattning SOU 1997: 194

beskrivs gemenskapsrättens viktigaste allmänna rättsprinciper och EGdomstolens tolkningsmetod. När det gäller frågan gemenskaps-

om rättens förhållande till nationell rätt berörs bl.a. principerna direkt

om tillämplighet och direkt effekt, solidaritetsprincipen och principen

om gemenskapsrättens företräde.

Medlemsstatemas skadeståndsansvar vid överträdelse

av EG-rätten

Betänkandets tredje del behandlar den pågående rättsutvecklingen

inom EG-rätten och i nationell rätt när det gäller medlemsstaternas skadeståndsansvar vid överträdelse av EG-regler. Den inleds med

en genomgång av EG-domstolens domar kapitel 5. Där behandlas de viktigaste av de avgöranden där domstolen hittills utvecklat principen om medlemsstaternas ansvar för skada drabbat enskilda på grund

som av statens överträdelser av EG-regler. Genomgången omfattar bl.a. domarna i målen Francovich, Brasserie du pêcheur och Factortame III samt Dillenkofer m.fl.

Härefter följer en genomgång Svenska förhållanden kapitel 6.

av Frågan om statens skadeståndsansvar vid överträdelse EG-regler har

av i Sverige hittills främst aktualiserats med anledning av genomförandet av det s.k. lönegarantidirektivet 80/987/EEG. Det finns emellertid även exempel på ersättningskrav inom andra rättsområden. Utredningen konstaterar att det finns ett stort intresse för frågor har

som anknytning till medlemsstaternas skadeståndsansvar vid överträdelse

av EG-regler och att nya frågeställningar tillkommer hela tiden.

Enligt direktiven skall utredaren studera hur de aktuella frågorna har lösts i andra medlemsstaternas rättsordningar. I avsnittet Situationen i övriga E U-länder kapitel 7 redovisas en sammanställning de

av svar som lämnats på en förfrågan som utredningen sänt ut till övriga medlemsstater. EU-ländemas nationella skadeståndsrätt uppvisar olika ansvarsmodeller. Det finns lagregler om skadeståndsansvar för det allmänna i vissa stater medan ett sådant ansvar i andra enbart har utformats i rättspraxis. En koppling av skadeståndsansvaret till begrepp motsvarande det svenska vid myndighetsutövning" liksom krav på någon form av fel eller försummelse som en förutsättning för

ansvar förekommer i flera länder. Utrymmet för att kunna ålägga staten ersättningsskyldighet med anledning av lagstiftarens eller domstolars beslut varierar. Av de svar som lämnats på utredningens frågor framgår att EG-domstolens avgöranden i Francovich och följande domar inte har föranlett några lagstiftningsåtgärder i de aktuella medlemsstaterna. I flera länder har det emellertid, med hänvisning till Francovich-doktri-

SOU 1997: 194 Sammanfattning 13

nen, framställts skadeståndskrav från enskilda medborgare mot staten grundade på påståenden om överträdelser av EG-regler.

överväganden och förslag

I betänkandets fjärde del presenteras först Medlemsstaternas skadeståndsansvar vid överträdelse EG-rätten sammanställning

av - en av de kriterier EG-domstolen fastställt kapitel 8. Utredningen

som konstaterar sammanfattningsvis att alla typer överträdelser kan grunda rätt till skadestånd,

av överträdelsen måste dock bindande EG-regel,

avse en

kan åläggas oavsett om den regel som överträtts har direkt ansvar effekt eller ej, domstolen har särskilt preciserat vilka organ som kan ådra staten ansvar, överträdelsen måste uppfylla vissa krav/vara kvalificerad på visst sätt.

Utredningen beskriver de tre krav som domstolen uttryckligen angett

nödvändiga och tillräckliga för att det skall uppkomma en rätt till vara ersättning. Den regel överträtts skall avsedd att skapa rättigheter för

som vara enskilda. överträdelsen tillräckligt allvarlig.

skall vara Det skall finnas ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och skadan.

När det gäller den nationella domstolens prövning av ett skadeståndsanspråk konstaterar utredningen att frågan om rätt till ersättning föreligger skall avgöras enligt gemenskapsrättens regler så som dessa utformats EG-domstolen. Rätten till ersättning är således direkt grun-

av dad på gemenskapsrätten. När den nationella domstolen skall fastställa ersättningen sker detta däremot med tillämpning av den nationella rättens och skadeståndsregler. Den aktuella medlemsstatens

processrättsordning avgör således vilken domstol som är behörig, vilken processordning skall gälla och hur ersättningen skall beräknas. Den

som nationella rättsordningen måste emellertid i berörda avseenden uppfylla vissa minimikrav som domstolen bestämt. Den nationella rätten inte får ställa upp några processuella eller faktiska förutsättningar innebär att den enskilde missgynnas i för-

som

14 Sammanfattning

hållande till vad som gäller när ersättningsanspråk grundas på nationell rätt. De nationella reglerna får inte ha sådan utformning att det i praken tiken blir omöjligt eller orimligt svårt att få ersättning.

Efter genomgången av EG-domstolens ansvarskriterier behandlar utredningen Medlemsstaternas skadeståndsansvar vid överträdelse av EG-regler jämfört med det allmännas skadeståndsansvar enligt svensk rätt kapitel 9. Jämförelsen mellan EG-rätten och svensk rätt visar att det finns olikheter mellan de två ansvarskonstruktionema att det men samtidigt finns grundläggande värdegemenskap mellan de båda en systemen som också i praktiken den enskilde ett likvärdigt synes ge rättsskydd. En klar skillnad mellan gemenskapsrättens skadeståndsansvar och det allmännas skadeståndsansvar enligt svensk rätt är dock det uttryckliga undantag för skador orsakade beslut de högsta av av statsorganen som gäller enligt 3 kap. 7 § SkL. Enligt EG-domstolens avgöranden omfattar medlemsstaternas även handlingar och ansvar underlåtenhet som kan tillskrivas lagstiftaren, domstolar och exekutiva

organ. I kapitlet Behöver skadeståndslagen ändras för att Sverige skall uppfylla sina förpliktelser medlem i EU kapitel 10 tar utredsom ningen härefter upp frågan om behovet av lagändringar. Utredningen anser inte att den omständigheten att det finns olikheter mellan de båda ansvarssystemen medför att den svenska skadeståndslagen måste ändras. Det är inte möjligt att uppnå exakt identitet en mellan gemenskapsrättens skadeståndsansvar för medlemsstaterna och det skadeståndsansvar för det allmänna svensk rätt stadgar. Det är som emellertid inte heller nödvändigt eftersom den ordning för prövning av ersättningsanspråk som EG-domstolen fastställt innebär att den enskilde kan tillförsäkras sin rätt även det inte råder total överensom stämmelse mellan svensk lag och gemenskapsrättens reglering. Utredningen föreslår inte någon förändring bestämmelsen i 3 av kap. 2 § SkL. Med hänsyn till vad som nyss sagts och mot bakgrund av de olikheter som allmänt sett existerar mellan de två rättssystemen och den osäkerhet som ännu råder om det gemenskapsrättsliga skadeståndsansvarets exakta utformning anser utredningen att det inte är meningsfullt att eftersträva en bättre överensstämmelse än den som redan finns. Utredningen finner vid en samlad bedömning att det framstår som mest konsekvent och lämpligt att regeln i 3 kap. 7 § SkL upphävs. Det avgörande skälet för denna lösning därmed undanröjer den är att man svårförklarade skillnad som i dag finns mellan olika skadelidande. Sedan Sverige blev medlem i EU medför 3 kap. 7 § SkL att den som

Sammanfattning 15

drabbas skada på grund felaktig lagstiftning eller rättstillämpning

av av behandlas olika beroende på det gäller en överträdelse av gemen-

om skapsrätten eller av nationell rätt.

Utredningen föreslår även att det i 3 kap. 10 § SkL samt i förordningen 1995:1301 handläggning av skadeståndsanspråk mot

om

görs tillägg klargör att dessa bestämmelser gäller även vid staten som talan ersättning på grund överträdelser av EG-regler.

om av

Avslutningsvis diskuteras frågan Ekonomiska konsekvenser

om kapitel l 1. Utredningen konstaterar att åtagandet att betala skadestånd och garantera rättssäker prövning ersättningsanspråk är en

att en av konsekvens Sveriges EU-medlemskap inte kan ändras eller

av som påverkas ensidiga svenska åtgärder. Genom att korrekt genom-

genom föra och tillämpa gemenskapsrättens regler kan emellertid undvika

man sådana överträdelser kan upphov till ersättningsansvar.

som ge

SOU 1997: 194 17

Summary

The Assignment

Rules the non-contractual liability of the State and of local

on authorities in Swedish law to be found in the Tort Liability Act

are Skadestandslagen 1972:207 and in a number of acts containing provisions on liability in certain fields. Questions concerning the Swedish rules the liability of the State and other public bodies for

on loss inflicted through fault negligence in the exercise of public

or

have most recently been dealt with in a report presented by a powers government committee in 1993 SOU 1993:55.

The background to the report here presented constituted by a number of decisions where the Court of Justice, in preliminary rulings under Article 177 of the Treaty of Rome, has held that a principle of Community law that the Member States, under certain conditions,

obliged compensation for harm caused to individuals by are to pay breaches of EC law for which the State can be held responsible. Since Swedens accession to the European Union, on the 1st of January 1995, the question has arisen as to how the concept of the Member States liability to be understood and whether the Swedish rules on the noncontractual liability of the State and local authorities are in accordance with EC law as put down by the Court of Justice.

The Commissions assignment has been to analyse the question of the non-contractual liability of the State and local authorities for breaches of EC law. The main task has been to describe the liability för damages which, according to the Court of Justice, can be imposed on a member State when harm caused to individuals by breaches of EC law for which the State can be held responsible and to propose such amendments to Swedish law which prove necessary.

Background

After short introductory section the second part of the report deals

a with Sweden s accession to the European Union section 2, The legal system of the EU and The relation of Community law to national law

18 Summary SOU 19972194

sections 3 and 4. The commission discusses, inter alia, the special character of EC law and the importance of the case law of the Court of Justice. The most important general principles of EC law are described as well as the methods of interpretation applied by the Court of Justice. As to the question of the relation of Community law to national law the principles of direct applicability and direct effect and the principles of solidarity and supemacy are, among others, mentioned.

The liability of Member States for breaches of EC law

The third part of the report deals with the present development- in EC law as well as in national law as to the liability of Member States for

— breaches of EC law. begins with a survey of Cases from the Court of Justice section 5. The most important decisions in which the Court has, to now, developed the principle of State liability for breaches of

up Community law are examined. The survey includes among others the Francovich, Brasserie du pêcheur, Factortame III and Dillenkofer cases.

After this follows The Situation in Sweden section 6. The question of State liability for breaches of Community law has so far mainly arisen of the implementation of the so called

as a consequence Directive on the protection of employees in the event of the insolvency of their employer 80/987/EEC. There are however also examples of claims for compensation within other fields of law. The Commission notes that there a great interest in questions connected to the liability of member states for breaches of EC law and that new issues arise continuously.

According to the terms of reference the Commission was to investigate how the matters in question have been solved in the legal systems of other Member States. In the section The Situation in other EU-countries section 7 the answers to an inquiry made by the Commission to the other Member States are accounted for. The national laws of the EU-countries present different models of liability. In certain states there are rules of law concerning the liability of the State and other public bodies, whereas in other states such a liability has developed only in case law. Requirements corresponding to the Swedish notions of exercising public authority and fault or negligence are a prerequisite för liability in several countries. The possibility to impose liability upon a state for acts and omissions of the national legislature varies. The answers given to the questions put by the Commission show that the decisions of the Court of Justice in the Francovich case and subsequent judgements has not yet lead to any

SOU 1997: 194 Summary 19

legislative in the Member States concemed. However, in measures several countries claims for compensation have been put forward, with referece to the Francovich doctrine by individuals against the State, based on allegations of infringements of EC—rules.

Considerations and proposals

In part four of the report there an introduction on The liability of Member States for breaches of EC law- abstract of the criteria laid an down by the Court section 8. T0 sum up the following facts are established. All types of infringements are actionable. The infringement must apply to a binding EC rule. Imposition of liability possible irrespective of the direct effect of the rule which has been infringed. The Court has specified the bodies being able of incurring liability on the State. The infringement must comply with certain requirements/comply with a specified standard.

The Commission describes the three requirements which the Court expressly states to be and sufficient in order to give rise to a necessary right to compensation. The Community law infringed must have been intended to confer rights on individuals. The breach of the rule of law must be sufficiently serious. There must be direct causal link between the breach and the a damage caused.

The Commission finds that when a national court tries a case concerning compensation for breach of EC law the question whether there exists right to compensation not shall be determined a or according to the rules of Community law, as determined by the Court of Justice. The right to compensation consequently based directly Community law. When prescribing the compensation, the national upon court shall, however, apply national niles of procedural law and national rules liability for damages. Thus the legal system of the on Member State in question will determine the competent court, the appropriate procedural system and the method to be applied when calculating the compensation. The national legal system must however,

20 Summary SOU 19972194

the respects mentioned, comply with certain minimum requirements established by the Court.

National law must not lay down any conditions as to procedure

or facts that imply unfair treatment of the individual compared to rules of national law governing claims for compensation.

National law must not be designed in a way which makes impossible or unreasonably difficult, in practice, to obain compensation for damage.

Following th examination of the criteria put down by the Court of Justice the Commission deals with the question of The liability of the Member States for breaches of EC rules compared with the liability of the State and other public authorities according to Swedish law section 9. The comparison between EC law and Swedish law shows differences, but also the existence of fundamental between

a concensus the two systems which in practice appears to equivalent legal

ensure protection. There is, however, an apparent disparity between Community law and Swedish law with regard to the express exemption, under Chapter 3 Article 7 of the Tort Liability Act, for damages caused by the national legislature and the supreme courts. According to Community law, as put down by the Court, the liability of the Member States also includes liabilty for actions or omissions for which the legislator, courts of law and executive bodies can be held responsible.

The section ls amendment of the Tort Liability Act in

an necessary order to fulfill the obligations imposed Sweden member of

upon as a the European Union section 10, deals with the question amendments of law are necessary.

The Commissions view that the existence of disparities between the two systems of liability does not necessarily entail an amendment of the Swedish Tort Liability Act. not possible to obtain exact equivalence between the liability of the Member States as laid down by Community law and the liability of the State and other public authorities according to Swedish law. However, such equivalence

an not necessary since the rules laid down by the Court, as to the trying of claims for compensation, imply that an individual be ensured his

may right to compensation despite the lack of perfect conformity between Swedish law and the rules laid down by Community law.

The Commission does not propose any amendment of the provision laid down in Chapter 3 Article 2 of the Tort Liability Act. Concidering the general disparities between the two legal systems and the uncertainty still existing as to the exact implications of the Community

SOU 1997: 194 Summary 21

rules Member State liability the Commision does not consider

on meaningful to try to achieve a greater conformity.

When making general appraisal the Commission finds most

a consistent and appropriate to suggest a repeal of the rule laid down in Chapter 3 Article 7 fo the Tort Liability Act. The conclusive reason for adopting this solution that the actual discrimination between different categories of claimants will thus be set aside. Since the adhesion of Sweden to the European Union the provisions of Chapter 3 Article 7 of the Tort Liability Act entail that a victim of the legis1ators mistake or malapplication of law treated differently depending on whether a matter of infringement of Community law or of national law.

The Commission also proposes amendments of Chapter 3 Article 10 ofthe Tort Liability Act and of the Regulation l995:l301 concerning the handling of claims for compensation of damages raised against the State, in order to establish that these provisions also apply to actions for compensation due to infringements of EC law.

Finally the matter of Financial consequences section 11 discussed. The Commission notes that the commitment to pay damages and fair trying of claims for compensation, in regard to the

to ensure a principle of legal security, in consistency with Swedens membership of the European Union and that this commitment cannot be altered nor influenced by unilateral Swedish measures. By ensuring the correct implementation and application of Community law is, however, possible to avoid infringements which could give rise to liability for damages.

Författningsförslag

Förslag till Lag om ändring i skadeståndslagen 1972:207

Härigenom föreskrivs i fråga skadeståndslagen 1972:207 om dels att 3 kap. 7 § skall upphöra att gälla, dels att 3 kap. 10 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap. 10 § Talan ersättning enligt 2 § Talan om ersättning enligt 2 § om med anledning dom eller be- med anledning dom eller beav av slut högsta domstolen, slut av Högsta domstolen, regeav regeringsrätten, hovrätt eller allmän ringsrätten, hovrätt eller allmän underrätt väckes vid den domstol underrätt väcks vid den domstol enligt 2 kap. 2 § eller 3 kap. enligt 2 kap. 2 § eller 3 kap. som som 3 § rättegångsbalken är behörig 3 § rättegångsbalken är behörig där angivna mål på att uppta där angivna mål på att upplaga grund brott domare vid den grund brott domare vid den av av av av domstol meddelat domen domstol meddelat domen som som eller beslutet. Motsvarande gäller eller beslutet. Motsvarande gäller i fråga ersättningstalan enligt i fråga ersättningstalan enligt om om med anledning beslut eller 2 § med anledning beslut eller 2 § av av åtgärd någon i åtgärd någon som anges i av som anges av nämnda lagrum i rättegångsbal- nämnda lagrum i rättegångsbalken. Sådan talan med anledning ken. Sådan talan med anledning beslut riksdagen eller beslut riksdagen eller regeav av av av regeringen väckes i högsta dom- ringen väcks i Högsta domstolen. stolen. Vad sagts gäller ocksom nu så talan ersättning på grund om överträdelser av EG-regler. av

Denna lag träder i kraft den 1januari 1999

Senaste lydelse 1986:650.

SOU 1997: 194 25

I INLEDNING

1 Uppdraget

1 1 Direktiven

. Genom beslut den 18 april 1996 tillkallade regeringen en särskild utredare med uppdrag att analysera frågan om det allmännas skadestånds-

vid överträdelse av Europeiska gemenskapens EG:s rättsordansvar ning. Utredarens huvuduppgift enligt direktiven Dir. 1996:31 att

var beskriva det skadeståndsansvar som medlemsstaterna enligt EG-domstolens avgöranden har mot enskilda vid överträdelse av EG-rätten samt att föreslå de ändringar som kan behöva göras i svensk lag.

Direktiven i sin helhet finns intagna som bilaga

1.2 Bakgrunden till uppdraget

Föreskrifter statens och kommunernas skadeståndsansvar utanför

om avtalsförhållanden finns i svensk rätt dels i skadeståndslagen 1972:207, nedan kallad SkL, dels i ett antal lagar innehåller be-

som stämmelser skadestånd på speciella områden. Frågan om utform-

om ningen reglerna om det allmännas skadeståndsansvar har senast be-

av handlats Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar

av som år 1993 avlämnade betänkandet Det allmännas skadeståndsansvar SOU 1993:55. Betänkandet innehåller i sitt bakgrundsavsnitt en redogörelse för gällande svensk rätt samt ett avsnitt utländsk rätt.

om Kommittén föreslår i betänkandet en viss utvidgning av det allmännas skadeståndsansvar genom en ny regel om ansvar för felaktig myndighetsinformation samt en ny lag om skadestånd på grund av vissa myndighetsåtgärder som skall ersätta lagen 1974:515 om ersättning vid frihetsinskränkning. Betänkandet har remissbehandlats och en lagrådsremiss är under utarbetande.

Bakgrunden till det utredningsuppdrag som här redovisas utgörs av ett antal avgöranden där EG-domstolen, nedan kallad domstolen, i för-

26 Uppdraget SOU 1997: 194

handsavgöranden enligt artikel 177 i Romfördraget slagit

fast att en nationell domstol under vissa förutsättningar kan ålägga medlems-

en stat skadeståndsskyldighet gentemot enskild lidit skada på

en som grund av statens överträdelse av EG-regler. Sedan Sverige den 1 januari 1995 blivit medlem i Europeiska Unionen härefter EU har frågan uppkommit hur detta medlemsstaternas skadeståndsansvar för brott mot EG-regler är utformat och det domstolen utformade

om av skadeståndsansvaret står i överensstämmelse med och/eller går att förena med de svenska reglerna om det allmännas skadeståndsansvar.

Frågan om svenska statens skadeståndsskyldighet grund av överträdelse av EG-rätten har konkret aktualiserats bl.a. med anledning

av ändringar i reglerna om lönegaranti som trädde i kraft den 1 juli 1994. Staten har stämts vid svenska domstolar under påstående att vissa bestämmelser i den svenska lagen strider mot EG:s lönegarantidirektiv 80/987/EEG. Justitiekanslern har också i ett antal fall beslutat att skadestånd skall betalas till löntagare som inte erhållit ersättning enligt reglerna om lönegaranti.

H BAKGRUND

2 i EU

Sveriges medlemskap

Sverige ansökte den 1 juli 1991 om medlemskap i de europeiska gemenskapema EG. Sedan förhandlingar genomförts upprättades ett anslutningsfördrag mellan den europeiska unionen EU och de samtidigt ansökande ländema Norge, Österrike, Finland och Sverige. Anslutningsfördraget samt en därtill fogad slutakt undertecknades vid Europeiska rådets möte på Korfu den 24 juni 1994. Sedan folkomröstning hållits den 13 november 1994, varvid en majoritet givit sitt bifall till medlemskapet, fattade riksdagen beslut om ett svenskt medlemskap. Den l januari 1995 blev Sverige medlem i EU.

I tiden före inträdet som medlem i EU hade Sverige medlem i

som EFTA samarbetat med EG först genom 1972 års frihandelsavtal och därefter, från den 1 januari 1994, genom avtalet om upprättande av det Europeiska Ekonomiska Samarbetsområdet EES-avtalet. Genom EES-avtalet, som utgör ett s.k. associationsavtal enligt artikel 238 i Romfördraget, blev väsentliga delar av EU:s regelverk gällande inom hela EES och därmed också i Sverige. I och med medlemskapet i EU kom Sverige att bli part i EES-avtalet i sin nya egenskap av medlemsstat i EU.

Enligt lagen 1994:1500 med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen som trädde i kraft den l januari 1995 innebär Sveriges anslutning till Europeiska unionen att samtliga de rättsakter, avtal och andra beslut som hade antagits av de europeiska gemenskapema vid tidpunkten för Sveriges anslutning därefter gäller i Sverige. I lagen finns även en uttrycklig bestämmelse som slår fast att Sverige genom anslutningen till EU överlåter vissa beslutsbefogenheter till de europeiska gemenskapema. Den senare bestämmelsen har möjliggjorts genom en ändring i regeringsfonnen 10 kap. 5 § enligt vilken riksdagen givits möjlighet att överlåta beslutanderätt till Europeiska gemenskapema.

1 1

.m ,fagizrfx k z fxi .—

3 EU:s

rättsordning

l Inledning

I detta avsnitt ges en kort presentation gemenskapsrätten och dess

av tillämpning som en grund för den fortsatta framställningen. Hänvisningar till "artikel" avser i det följande, inte annat sägs, artiklar i

om Romfördraget i dess lydelse efter Maastrichtfördraget.

3.2 Allmänna

utgångspunkter

Den europeiska unionen är, liksom tidigare de europeiska

gemenskapema, grundad på folkrättsliga fördrag mellan suveräna stater. Genom de grundläggande fördragen har medlemsstaterna givit gemenskapema vissa beslutsbefogenheter eller kompetenser. Den mest centrala är befogenheten att inom vissa områden besluta

om gemensamma regler. Gemenskapskompetensemas omfång och utövande bestäms i sina huvuddrag fördragen och härutöver olika

av genom rättsakter som beslutats av gemenskapema på grundval av fördragen. Grunden är den legalitetsprincip som finns inskriven i artiklarna 3b och 4. Man brukar tala om olika slag av kompetens där exklusiv kompetens för gemenskapen innebär att medlemsstaterna inte längre har rätt att lagstifta utan gemenskapens medgivande, delad beslutskompetens innebär att medlemsstaterna själva lagstiftar i den mån det inte finns gemenskapsregler och exklusiv nationell kompetens innebär att medlemsstaterna ensamma förfogar över regelgivningen inom aktuella områden. Gemenskapema har även en traktatkompetens, dvs. en behörighet att träffa internationella överenskommelser för gemenskapens räkning som i vissa delar är exklusiv. Den exakta omfattningen av gemenskapernas kompetens och fördelningen av kompetens mellan olika gemenskapsorgan är en komplicerad och omdiskuterad fråga.

Enkelt uttryckt kan sägas att gemenskapens institutioner är bundna av legalitetsprincipen vilket här betyder att institutionerna endast kan handla när de har uttrycklig befogenhet härtill i fördragen. Gemen-

en skapema har således bara de beslutsbefogenheter som särskilt tilldelats

30 EU:s rättsordning

dem. Karaktäristiskt för denna ordning är att varje rättsakt som beslutas måste vara grundad på en eller flera enskilda fördragsbestämmelser. Den rättsliga grunden måste också särskilt anges eller tydligt framgå av varje rättsakt. På detta sätt är gemenskapskompetensemas omfång och utövande underkastade fasta rättsliga ramar som har godkänts av medlemsstatema och som också kan ändras av dem.

Det är ofrånkomligt att den exakta innebörden av enskilda fördragsbestämmelser, liksom av andra rättsakter som beslutats av gemenskapcma på grundval av dessa, inte alltid framgår av bestämmelsemas ordalydelse. Både fördragen och övriga rättsakter är i många fall allmänt hållna. En tillämpning av gemenskapsreglema kräver därmed ofta en tolkning av de aktuella bestämmelserna och det är de europeiska gemenskapernas domstol; EG-domstolen härefter domstolen som givits uppgiften att tolka innebörden av fördragen och av övriga rättsakter som beslutats av gemenskapens institutioner. Domstolens avgöranden är därmed, näst efter bestämmelsemas ordalydelse, den viktigaste rättskällan när det gäller tolkningen av gemenskapens rättsordning.

3.3 De tre pelama

Begreppet Europeiska Unionen EU har traktatfästs genom Fördraget den 7 februari 1992 om Europeiska Unionen; Maastrichtfördraget härefter MF som bl.a. säger att unionen skall vara grundad på Europeiska gemenskapema samt på den politik och de samarbetsformer som införs genom fördraget. EU är, till skillnad från EG, EKSG och Euratom, inte något eget rättssubjekt. EU:s centrala del är samarbetet i EG såsom detta bestämts i Romfördraget med de ändringar däri som skett, bl.a. MF och Europeiska enhetsakten den 17 och 28 februari

genom 1986.

Unionen brukar beskrivas som bestående av tre "pelare". Den första s.k. EG- eller gemenskapspelaren utgörs av samarbetet

inom de tre redan bestående gemenskapema EG tidigare EEG,

- EKSG och Euratom. De grundläggande fördragen angående dessa gemenskaper har samtliga vid olika tillfällen ändrats och kompletterats. Det är inom den första pelaren som man återfinner det överstatliga beslutsfattandet med majoritetsbeslut och bindande rättsregler.

Den andra pelaren omfattar EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Dessa frågor omnämndes redan i enhetsakten av år 1986. Bestämmelser härom finns numera i MF avdelning V Artikel J J ll.

-

Den tredje pelaren som behandlas i MFs artikel K K 9 omfattar

vad som brukar betecknas rättsliga och inrikes frågor. Det är inte fråga

EUss rättsordning 31

om lagstiftnings- eller laghamioniseringsarbete utan om regler som skall ge en allmän ram för ett samarbete mellan medlemsländerna när det gäller rättsväsende, gränskontroll, asyl- och invandringspolitik och polissamarbete. Bestämmelserna härom är inte materiella regler utan har karaktär av riktlinjer för utformningen av samarbetet mellan medlemsländerna.

Arbetet inom andra och tredje pelaren kan beskrivas som ett traditionellt samarbete mellanstatlig karaktär. Här finns inte någon sådan

av rättslig struktur med övemationella drag som karaktäriserar arbetet inom den första pelaren. Beslut medlemsstaterna fattar inom om-

som rådet för andra och tredje pelaren har formen av mellanstatliga överenskommelser och kräver enhällighet. Makten ligger här hos medlemsstaterna i rådet. Rådet saknar egen lagstiftningskompetens i dessa frågor och domstolen saknar i princip jurisdiktion över andra och tredje pelaren. Genom MF art K3 2C st 3 har dock öppnats möjlighet att

p en

domstolen behörighet att tolka och avgöra tvister rörande konvenge tioner som ligger inom ramen för tredje pelaren.

Inom EU finns således två olika nivåer på samarbetet, med viss ge-

överbyggnad MFs gemensamma bestämmelser. Den mensam genom

omfattande samarbetsfonnen gäller för EG-samarbetet som detta mer utformats främst Romfördraget. EG är ett eget rättssubjekt med

genom vidsträckt behörighet att själv ingå avtal med stater och andra organisationer. Inom EG samarbetets område har medlemsstaterna således överlåtit delar av sin nationella beslutskompetens till EG:s institutioner. Det gäller främst omfattande lagstiftningskompetens med möjlig-

en heter att fatta majoritetsbeslut. Denna nonngivningsmakt är det främsta uttrycket för EG:s överstatliga karaktär och det är inom detta område

domstolen har sin kompetens. Eftersom domstolens kompetens som omfattar gemenskapernas verksamhet EG, EKSG och Euratom medan den bara har mycket begränsad kompetens inom ramen för unions-

en samarbetet inom andra och tredje pelaren heter den alltjämt officiellt De europeiska gemenskapernas domstol och betecknas ofta, som nämnts "EG-domstolen". Det regelverk som omfattas av

ovan, som domstolens jurisdiktion kallas därmed EG-rätten.

3.4 EG-rätten

3.4.1 Gemenskapsrättens speciella natur

EG-rätten kan beskrivas som ett omfattande system av rättsliga instrument avsedda att precisera och utveckla de principer och förpliktelser

32 E USSrättsordning SOU 1997: 194

som följer av fördragen och av medlemsländernas samarbete kring dessa. Gemenskapsrätten utgör en särskild rättsordning som har utvecklats på grundval av de grundläggande fördragen. Man brukar tala om en rättsordning av eget slag sui generis". Den är självständig

men samtidigt nära förbunden med medlemsstaternas nationella rättssystem. Den liknar inte en nationell rättsordning och skiljer sig också både från traditionell statsrätt och internationell rätt i allmänhet.

EG-domstolen, som är den centrala uttolkaren av gemenskapsrätten, har successivt kommit att utveckla principen om EG-rättens särskilda natur.

I målet 26/62 van Gend en Loos 1963 ECR 1 uttalade domstolen att gemenskapen utgör en ny rättsordning till vilken medlemsstaterna inom begränsade områden har överlåtit en del av sina suveräna rättigheter och vars subjekt inte bara är medlemsstaterna utan även deras medborgare, att gemenskapsrätten, oberoende av medlemsstaternas egen lagstiftning, inte endast ålägger enskilda medborgare skyldigheter utan också är avsedd att ge dem rättigheter samt att dessa rättigheter inte bara uppkommer när de uttryckligen tillförsäkrats fördragen

genom utan att de också kan grundas på skyldigheter som fördragen tydligt ålagt andra individer, medlemsstaterna eller gemenskapens institutioner. -

Resonemanget om EG-rättens särskilda natur utvecklades i målet 6/64 Costa mot ENEL 1964 ECR 585. Domstolen uttalade där att EG fördraget, till skillnad från vanliga internationella överenskommelser, har skapat sitt eget rättsliga system som när fördraget trädde i kraft blev en integrerad del av medlemsländernas interna rättssystem och som deras domstolar är skyldiga att tillämpa. Domstolen fortsatte; "Genom att skapa en gemenskap för obegränsad tid som har egna institutioner, är en egen juridisk person, har en egen rättskapacitet och rätt att uppträda som part på det internationella planet samt, särskilt, har verkliga befogenheter som härrör från det förhållandet att staterna begränsat sin suveränitet eller överlåtit sina befogenheter till gemenskapen, har medlemsstaterna begränsat sina suveräna rättigheter, om än inom begränsade områden, och därigenom skapat en rättsordning

binder såväl staternas medborgare staterna själva. " som som

I ett s.k. rådgivande yttrande inför EES-avtalet 1/91 1991 ECR 6079 uttalade domstolen att Romfördraget, även om det ingåtts i form av ett internationellt avtal, inte desto mindre utgör den konstitutionella stadgan för en rättsgemenskap. Domstolen sammanfattade sin syn på gemenskapsrätten enligt följ ande; "Som domstolen vid upprepade tillfällen anfört upprättade gemenskapsfördragen en ny rättsordning till förmån för vilken staterna har

EUxs rättsordning 33

begränsat sina suveräna rättigheter inom allt utsträckta områden

mer och rättssubjekt inte endast omfattar medlemsstater utan också

vars deras medborgare. De väsentliga egenskaperna hos den gemenskapliga rättsordning sålunda upprättats är särskilt dess företräde i

som förhållande till medlemsstaternas nationella rätt och den direkta effekt

hel rad bestämmelser är tillämpliga för deras invånare av en av som och för medlemsstaterna själva.

Man kan således konstatera att gemenskapsrätten utgör en egen rättsordning och att denna i och med Sveriges medlemskap i EU också blivit del vår svenska rättsordning. Inom de rättsområden där med-

en av lemsländema överlämnat beslutsbefogenheter till gemenskapema skall dänned också svenska domstolar och myndigheter tillämpa gemenskapsrätten. Detta ställer nya krav på kunskaper om EG-rättens system och innehåll och det innebär också rättskultur, med bl.a.

att en ny annorlunda lagstiftnings- och lagtolkningsmetoder, skall fungera i samverkan med den svenska.

3.4.2 källor

Gemenskapsrättens

Gemenskapsrättens källor brukar indelas i de grundläggande fördragen primärrätten, rättsakter antagits EG:s institutioner sekundär-

som av rätten, internationella avtal ingångna gemenskapen, EG-domstolens

av praxis och allmänna rättsprinciper. Detta regelsystem brukar sammanfattas under beteckningen gemenskapens regelverk 1acquis communautaire, dvs. det gemensamt förvärvade eller uppnådda.

Primärrätten

Primärrätten omfattar de grundläggande fördragen rörande EEG, EKSG och Euratom med tillhörande protokoll och bilagor samt senare ändringar, bl.a. fusionsfördraget 1965, Europeiska enhetsakten

genom 1986 och MF 1992. Vidare ingår i primärrätten de anslutningsakter f.n. 4 stycken ingåtts i samband med att medlemsstater till-

som nya trätt.

Dessa grundläggande bestämmelser utgör för gemenskaps-

ramen

avtal mellan utgör inte traditionella mellanrätten. De är stater men statliga avtal. Fördragen är direkt tillämpliga och vissa fördragsbestämmelser har också direkt effekt. Se nedan avsnitt 4.2.

34 EUss rättsordning SOU 1997: 194

Sekundärrätten

Sekundärrätten omfattar de rättsakter utfärdats EG:s institusom av tioner enligt de bemyndiganden givits dem enligt de grundsom läggande fördragen. I artikel 189 karaktären de olika rättsanges av aktema. Det är i första hand fråga förordningar, direktiv och beslut om av Europaparlamentet och rådet gemensamt eller rådet eller av kommissionen. Dessa är samtliga bindande rättsakter. Bemyndiganden finns b1.a. i artiklarna 100, 100 A, och 235. En förordning har allmän giltighet, dvs. den riktar sig inte till någon bestämd krets utan omfattar och förutsatt att däri objektivt var en, angivna förutsättningar föreligger. En förordning är vidare till alla delar bindande sedan den på sätt i artikel 191 st 1 blivit offentsom anges liggjord i Gemenskapens Officiella Tidning EGT, och förordning en är också direkt tillämplig i varje medlemsstat. Förordningar skall i sin gemenskapsrättsliga form omedelbart tillämpas medlemsstaternas av domstolar och förvaltningsmyndigheter. Inom områden där gemenskapsrätten gör det möjligt att fatta beslut förordningar kan genom man tala om ett konkret överlämnande nationell suveränitet till EU. av Ett direktiv är bindande för varje medlemsstat till vilken det är riktat med avseende på det resultat skall uppnås överlåter till medsom men lemsstaten att bestämma form och sätt för genomförandet. Så gott som samtliga direktiv offentliggörs numera, efter MF, i EGT på sätt samma som förordningar. De blir bindande den dag som anges i rättsakten eller den tjugonde dagen efter offentliggörandet. De inte offentliggörs som träder ikraft när de delges dem bestämmelserna riktar sig till. som Även artikel 189 3 det överlämnas om st anger att varje medlemsstat att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet så gäller inte detta fullt ut. Genomförandet direktiv måste ske binav genom dande nationella rättsakter och kan inte verkställt enbart anses genom att domstols- eller administrativ praxis eller förarbetsuttalanden vid ger handen att rättstillämpningen överensstämmer med direktivets innehåll. Medan en förordning alltid är direkt tillämplig och ofta detalger mera jerade föreskrifter medger ett direktiv medlemsstaterna frihet att välja metod för att uppnå det målet. gemensamma Ett beslut är till alla delar bindande för dem det är riktat till och som kan rikta sig både till medlemsstater och till enskilda företag eller individer. Det kan innehålla förpliktelser för staten eller den enskilde men det kan också till skillnad från ett direktiv direkt verkande tillstånd ge eller bemyndiganden. Beslut riktar sig till enskilda har direkt som effekt och skall således tillämpas direkt nationella domstolar och av myndigheter. Ett beslut riktat till medlemsstaterna kan även få viss en generell verkan om det föranleder lagstiftning eller andra allmänna åt-

E Uss rättsordning 35

gärder. Det kan direkt tillämpligt kan också förutsätta natiovara men

nella genomförandeåtgärder.

Till sekundärrätten hör även icke bindande rättsakter som rekommendationer och yttranden. Också dessa kan viktiga bidrag till förge ståelsen gemenskapsrätten. Domstolen tolkar även icke bindande av rättsakter och kan hänvisa till dessa som stöd för sin uppfattning i en viss fråga. Se t.ex. mål 222/84 Marguerite Johnston 1986 ECR 1651. Uppräkningen rättsakter i artikel 189 är inte uttömmande. Genom av åren har även andra former utvecklats. Det finns t.ex. program och riktlinjer inte är bindande för någon utomstående men som kan som bindande för det utfärdat dem. Det förekommer även vara organ som att den form rättsakt erhållit inte motsvarar dess sakliga innehåll. Ett en direktiv kan så detaljerat att det i realiteten lämnar valmöjligvara heter till de nationella myndigheterna i fråga genomförandet. Det är om då till sitt innehåll närmast att jämställa med en förordning. Det förekommer att förordning saknar den allmängiltighet som den formen en kräver och i realiteten är inriktad att reglera individuella fall. Den utgör då till sitt innehåll närmast ett beslut. Domstolen har i ett antal fall valt att bortse från hur rättsakt formellt betecknats och istället tagit en fasta på dess innehåll.

Internationella avtal

Enligt artikel 228 har gemenskapen kompetens att ingå avtal med utanförstående länder och internationella organisationer. Sådana internationella avtal utgör, sedan de trätt i kraft, del EG:s rättsordning. en av Det förekommer också s.k. blandade avtal där både medlemsländerna och eller flera gemenskapema är parter. Också dessa utgör en del en av EG:s rättsordning när de ratificerats medlemsländerna. EESav av avtalet är ett exempel på ett sådant blandat avtal. Också avtal som medlemsländerna ingått före medlemskapet kan påverka gemenskapen under förutsättning att de reglerar frågor som ligger inom gemenskapens kompetens.

EG-domstolens praxis

EG-domstolen har inom gemenskapema en roll som är mera betydelsefull än vad normalt gäller beträffande internationella domstolar. som Domstolens domar är således, redan framhållits, viktig som en rättskälla inom gemenskapsrätten. Domstolen skall enligt artikel 164 säkerställa att lag och rätt följs vid tolkning och tillämpning av fördraget och är också rättsskapande att den i sina avgöranden lägger genom fast och utvecklar det närmare innehållet i gemenskapsrätten. Dom-

36 E Uss rättsordning

stolen har vidare ansvar för den rättsliga kontrollen hur EG-instituav tionema utövar sina befogenheter samt prövar frågan medlemsom staterna gjort sig skyldiga till överträdelse av de gemenskapsrättsliga förpliktelsema. I all sin verksamhet åligger det särskilt domstolen är att se till att gemenskapsrätten tolkas och tillämpas enhetligt institutioav nerna och medlemsstaterna. Domstolens rättsliga kontroll av gemenskapsinstitutionernas verksamhet omfattar dels prövning påståenden att utfärdad av om en rättsakt är felaktig eller ogiltig, s.k. ogiltighetstalan artikel 173 och 174, dels prövning frågan institution varit passiv trots av om en skyldighet att handla, s.k. passivitetstalan artikel 175. Dessutom fungerar domstolen ordinär domstol med full prövningsrätt i som en bl.a. mål som rör gemenskapens tjänstemän och mål utomobligaom toriskt skadeståndsansvar för gemenskaperna artikel 178 och 179. Domstolen har vidare att pröva mål där talan brott mot om gemenskapsrätten förs mot en medlemsstat medlemsstat eller av en annan av kommissionen artikel 169 och 170. En medlemsstat döms är som enligt artikel 171 skyldig att vidta de åtgärder krävs för att följa som domstolens dom. Domen är således fastställelsedom inte direkt en som griper in i medlemsstatens rättsordning. Om den dömda staten inte vidtar nödvändiga åtgärder utgör emellertid detta ett nytt fördragsbrott som kan medföra att domstolen dömer ut ett standardbelopp eller ett vite artikel 171 p 2 st 3. Som ovan sagts är domstolens viktigaste funktioner att till en av se att gemenskapsrätten tolkas och tillämpas enhetligt inom unionen. Detta är särskilt viktigt med tanke på att gemenskapsrätten i betydande utsträckning tillämpas av nationella domstolar och myndigheter. För att säkerställa en enhetlig tolkning artikel 177 bestämmelse s.k. ger en om förhandsavgörande av domstolen. En nationell domstol skall som tillämpa gemenskapsrättslig bestämmelse kan, och i vissa fall skall, en inhämta förhandsavgörande från domstolen angående regelns tolkning. Ett förhandsavgörande kan avse;

tolkningen av fördraget, giltigheten eller tolkningen rättsakter utfärdats av som av gemenskapernas institutioner, eller tolkningen av stadgar för upprättats rättsakter organ som genom som beslutats rådet, när stadgarna föreskriver det. av

Enligt artikel 228 skall domstolen även, på begäran rådet, kommisav sionen eller någon medlemsstat, s.k. rådgivande yttranden angåavge ende frågan om ett tilltänkt avtal mellan EG och tredje land är förenligt med bestämmelserna i fördraget.

EU:s rättsordning 37

Domstolens arbetssätt och tolkningsmetoder beskrivs vidare under avsnitt 3.4 nedan.

Allmänna rättsprinciper

Den rättskälla inom gemenskapsrätten brukar betecknas som allsom männa eller grundläggande rättsprinciper har till stor del sin grund i EG-domstolens praxis eftersom många av dem utvecklats just i domstolens domar. Flera dessa allmänna rättsprinciper finns emellertid av också uttryckligen inskrivna i fördragen, medan andra härletts förur dragen eller hämtats från medlemsstaternas rättssystem. Enligt domstolens rättspraxis utgör allmänna rättsprinciper integrerad del av en gemenskapsrätten och flera dem har central betydelse för förav en ståelsen och tillämpningen EG-rätten. Några principer på de mänskav liga rättighetemas område har också hämtats från sedvanliga folkrättsliga källor, främst Europakonventionen skydd för de mänskliga om rättigheterna och grundläggande frihetema. Genom MF artikel F har kodiñering skett de allmänna rättsprincipernas ställning som en av central rättskälla inom gemenskapsrätten. Bland de allmänna rättsprinciper tillämpas av domstolen kan som nämnas följande.

Legalitetsprincipen: Denna grundförutsättning för EU:s rättsordning har kort beskrivits i avsnitt 2.1. Enligt den grundläggande bestämmeldomstolen i artikel 164 skall domstolen säkerställa att lag och sen om följs vid tolkning och tillämpning fördraget. Domstolens viktirätt av gaste uppgift är således att upprätthålla legalitetsprincipen. Att man fäster så stor vikt vid detta kan förklaras av att EG:s institutioner gefördragen tillagts omfattande befogenheter att fatta beslut som nom förpliktar medlemsstaterna också mot deras vilja. Det är därmed viktigt ingen tvekan råder vilka frågor omfattas av institutionemas att om som kompetens. Legalitetsprincipen finns reglerad i artikel 3b och 4 där det sägs att gemenskapen och institutionerna skall handla inom ramen för de befogenheter de har tilldelats genom Romfördraget. I unionssom fördraget har principen ytterligare understrukits artikel E i MF. genom Av legalitetsprincipen följer att gemenskapema endast har de beslutsbefogenheter medlemsstaterna tilldelat dem. Detta brukar besom tecknas principen begränsade eller särskilt tilldelade kompesom om tenser compétences dattribution. Gemenskapemas kompetens innefattar inte någon kompetens för dem att själva tilldela sig ytterligare kompetens, s.k. kompetens kompetens. Enskilda fördragsbeslut tilldelar gemenskapema särskilt angivna beslutsbefogenheter. En rättsakt som beslutas av en gemenskapsrättslig

38 E U.s rättsordning

institution måste alltid vara grundad på eller flera enskilda fördrags-

en bestämmelser och grunden skall särskilt eller på annat sätt tydligt

anges framgå varje enskild rättsakt. Enligt artikel 173 skall domstolen

av ogiltigförklara en rättsakt det inte angetts korrekt rättslig grund

om en för denna.

Rättssäkerhetsprincipen: Kärnan i detta begrepp är kravet på förutsebarhet i rättsbildning och rättstillämpning. Ur ett allmänt rättssäkerhetsbegrepp kan vidare härledas principerna skydd för förvärvade

om rättigheter och berättigade förväntningar, det principiella förbudet mot retroaktiv lagstiftning och rättstillämpning, kravet på motivering

av beslut, rätten att inte dömas ohörd och rätten till försvar.

Solidaritetsprincipen: Denna princip, som även brukar benämnas den allmänna samarbcts- och lojalitetsförpliktelsen finns reglerad i artikel Den innebär att varje medlemsstat är skyldig att lojal mot för-

vara dragen och med god vilja och efter bästa förmåga försöka uppfylla de förpliktelser iklätt sig enligt Romfördraget eller enligt andra

man rättsakter som beslutats av EU:s institutioner. Medlemsstaterna är också skyldiga att avhålla sig från alla åtgärder kan förväntas äventyra

som förverkligandet av fördragens mål.

Principen anses också uttrycka ömsesidig förpliktelse till

en samarbete mellan gemenskapens institutioner och medlemsstatema. Den riktar sig alltså inte enbart till medlemsstaterna utan också till

gemenskapsinstitutionema liksom den gäller inbördes mellan medlemsstaterna. Solidaritetsprincipen har åberopats av domstolen i rad avgöran-

en den som inneburit vidareutveckling och förstärkning de

en av gemenskapsrättsliga reglemas genomslag. Domstolens fastläggande prin-

av ciperna om gemenskapsrättsliga reglers direkta effekt och fördrags-

om konfoim tolkning av nationell lag liksom principen medlems-

av om staternas skadeståndsansvar vid överträdelse gemenskapsrätten har

av således alla skett med solidaritetsprincipen grund. Se t.ex. Mål

som 14/83 Von Colson 1984 ECR 1891, C-106/89 Marleasing 1990 ECR I-4135, C-334/92 Wagner Miret 1993 ECR I-6911 och C-91/92 Faccini Dori 1994 ECR I-3325.

Likabehandlingsprincipen: En allmän rättsprincip inom EG-rätten är att det gäller en likhetsgrundsats övergripande natur. Lika fall skall

av behandlas lika och olika fall olika. Principen kommer till uttryck i flera fördragsregler. Artikel 6 föreskriver att all diskriminering på grund

av nationalitet är förbjuden inom fördragets tillämpningsområde. Artikel 40 som handlar om den jordbrukspolitiken innebär att all

gemensamma diskriminering mellan producenter eller konsumenter skall ute-

vara

EUss rättsordning 39

sluten inom den organisationen av jordbruksmarknagemensamma dema. Artikel 119 utgör ytterligare ett exempel på principen om likabehandling. Den ålägger medlemsländerna att säkerställa och upprätthålla principen lika lön för kvinnor och män för lika arbete. Domom stolen har fastslagit att denna bestämmelse, trots att den är riktad till medlemsstaterna, också har horisontell effekt, dvs. att den kan åberopas även mellan enskilda rättssubjekt. Domstolen har också i flera domar hävdat att den är att betrakta som ett uttryck för en allmän gemenskapsrättslig princip. Utöver dessa grundläggande stadganden finns det precist utformade diskrimineringsförbud inom särskilda omäven mer råden. Se t.ex. artikel 36 och artikel 49 punkt c.

Subsidiaritetsprincipen: Denna princip kan sägas vara en utveckling legalitetsprincipen. Fördragens vidsträckta och icke närmare preav ciserade befogenheter har lett till lcrav på tydligare avgränsningar än de följer legalitetsprincipen. Subsidiaritetsprincipen, som återfinns som av i artikel 3b andra stycket innebär att gemenskapen, när den inte ensam är behörig, skall vidta åtgärder endast och i den mån som målen för om den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna själva. Det är domstolen som tolkar principens närmare innebörd och granskar institutionerna lever upp till som om den.

Proportionalitetsprincipen har nära samband med subsidiaritetsprincipen och kan delvis ett utflöde denna. Den uttrycks i artikel ses som av 3b sista stycket så att gemenskapen inte skall vida någon åtgärd som går utöver vad är nödvändigt för att uppnå målen i fördragen. som Tanken är att det skall råda balans mellan mål och medel. De åtgärder gemenskapens institutioner använder sig får inte vara mer ingripanav de för den enskilde än vad kan nödvändigt med hänsyn till som anses det mål som skall uppnås.

Skyddet för mänskliga rättigheter utgör central rättsprincip inom en EU. Denna har fått uttrycklig reglering MF artikel F som en genom säger att unionen allmänna principer för gemenskapsrätten skall som respektera de grundläggande rättigheter garanteras i Europarådet som konvention de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheom terna Europakonventionen och som följer av medlemsstaternas gekonstitutionella traditioner. mensamma

Som rättskälla eget slag inom gemenskapsrätten kan även been av skrivas vad brukar betecknas de allmänna rättsprinciper som som är för medlemsstaternas rättsordningar Det föregemensamma

40 EUss rättsordning

kommer ofta att domstolen i sina avgöranden hänvisar till medlemsstaternas gemensamma rättsprinciper, av vilka flera ingår bland dem som ovan beskrivits, och det framstår naturligt att de värderingar som och rättsprinciper som är grundläggande i medlemsländerna också ingår som en viktig del i gemenskapsrätten. En uttrycklig hänvisning med denna innebörd finns också i artikel 215 behandlar gemenskapens som utomobligatoriska skadeståndsansvar.

3.4.3 Valet mellan olika rättsakter typer av

Enligt de ovan beskrivna principerna proportionalitet och subsidiaom ritet åligger det gemenskapen att inte använda ingripande integramera tionsmetoder än vad är nödvändigt för att uppnå de måsom uppsatta len. Gemenskapens institutioner skall således välja den form av normgivning som i varje enskild situation framstår mest ändamålsenlig som och samtidigt minst ingripande. Förutom den avgörande skillnaden mellan bindande och icke bindande rättsakter kan konstateras medan att fördragen och utfärdade förordningar är direkt tillämpliga och således när de trätt i kraft gäller i sin ursprungliga lydelse i varje medlemsstat så ger ett direktiv, i princip, varje medlemsstat möjlighet välja metod att och anpassa införandet till sitt nationella rättssystem så länge de angivna målen uppnås.

3.5 EG-domstolens

tolkningsmetod

Domstolens tolkningsmetod har beskrivits relativt fri, starkt ändasom målsinriktad och dynamisk Inledningsvis bör åter påpekas att domstolen i större utsträckning än många nationella domstolar har rent rättsskapande funktion. Domen stolens praxis är således, redan framhållits, vid sidan fördragen som av och övriga rättsakter den viktigaste rättskällan inom gemenskapsrätten. Domstolen har beskrivits sina avgöranden lagt fast som ovan genom vissa grundläggande doktriner eller principer endast indirekt eller som underförstått kunnat utläsas fördragen. Det är vanligt domstolen i ur att sina domar uttryckligen nämner tidigare avgöranden behandlat som samma eller likartade frågor och utvecklingen viss gemenskapsav en rättslig princip kan därmed ofta följas i ett antal efter varandra följande domar. Domstolen är rättsskapande både att den med sina avgögenom

Due, Ole, JT 91-92 s. 407, EF-domstolens retspraksis integrationsfremsom mende faktor.

EUss rättsordning 41

randen utfyller luckor i den skrivna gemenskapsrätten och genom att den skapar rättsprinciper påverkar omfattningen av och innenya som hållet i de förpliktelser medlemsstaterna ålagts genom fördragen. Exempel på det senare är utvecklingen av principerna om gemenskapsrättens direkta effekt och företräde framför nationell rätt, om traktatbestämmelsers och vissa direktivbestämmelsers direkta tillämplighet samt EG:s traktatkompetens. Som en vidareutveckling av om gemenskapsrättens direkta effekt har tillkommit principen om plikten till fördragskonform tolkning och nationella domstolars skyldighet om till att enskilda garanteras de rättigheter gemenskapsrätten tillatt se försäkrar dem. Numera ingår bland de domstolen fastlagda prinav ciperna även den s.k. Francovich-doktrinen om medlemsstats skyldighet att utge ersättning till enskild skadelidande vid överträdelse av gemenskapsrätten. Domstolen har även uttalat sig och gjort klarlägganden och preciseringar när det gäller innebörden det brukar benämnas allmänna av som principer för gemenskapens rättsordningar". gemensamma Domstolens tolkningsmetod skiljer sig från vad som år brukligt inom nationella rättsordningar på så sätt teleologisk och konatt en textuell tolkning överväger framför den traditionella bokstavliga mera eller historiska tolkningen. Att bokstavlig tolkning inte är lämplig en inom gemenskapsrätten beror främst på att det är svårt att den att fungera när varje rättsakt finns i så många officiella språkversioner. En orsak är att fördragstexterna men också förordningar och direktiv annan ofta är allmänt hållna och saknar sådana legaldefrnitioner som är mera vanliga i nationell rätt. Att tolka text historiskt innebär i regel att man söker fastställa en lagstiftarens avsikt. I svensk rätt har studiet lagförarbeten varit den av gängse metoden för att få fram vad objektivt sett kan antas ha varit som lagstiftarens avsikt vid införandet av den aktuella regeln. Inom gemenskapsrätten saknas emellertid förarbeten det slag som finns i svensk av rätt. Preambeln till rättsakt kan ibland ge ledning för förståelsen av en viss bestämmelse den liksom rättsakten i övrigt är ofta resultaen men tet kompromisser och politiska hänsynstaganden som gör det svårt av att tala lagstiftarvilja. om en gemensam Det större mått osäkerhet i fråga om ändamål och utformning av av EG-rättsakt ofta finns, jämfört med situationen vid nationell en som lagstiftning, kräver dynamiskt inriktad tolkning vid tillämpen mer ningen. Det är således tolkning inriktad på sammanhang och ändaen mål är domstolens kännetecknen. som En kontextuell tolkning används ofta av domstolen vid tolkning av fördragstexter och andra gemenskapsrättsliga författningar. Den innebär att domstolen sätter in den aktuella bestämmelsen i sitt samman-

42 EUzs rättsordning

hang och tolkar den i förhållande till andra gemenskapsrättsliga regler. Tanken är att gemenskapsrätten utgör sammanhängande helhet där en sekundärrätten skall kunna härledas fördragen eller allmänna ur ur rättsprinciper. Domstolen bedömer vid sådan tolkning den aktuella en regelns innebörd efter att ha gjort både horisontell och vertikal konen troll av näraliggande gemenskapssrättsliga normer. Det faller sig naturligt att domstolen ofta använder sig jämförelav ser med nationell rätt. De enskilda domarna har sin bakgrund i skilda juridiska system och när gemenskapsrätten använder termer från nationell rätt blir det väsentligt att jämföra innebörden dessa begrepp av inom skilda rättsordningar. I artikel 215 har till och med uttryckligen lagts fast att gemenskapernas utomobligatoriska skadeståndsansvar skall motsvara vad gäller enligt de allmänna rättsprinciper är som som gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar. Domstolen har även i vissa fall skapat självständiga "gemenskapstolkningar" termer av och uttryck. Den tolkningsmetod som allmänt anses vara den domstolen allt av oftare valda är den teleologiska. Den har klara beröringspunkter med den kontextuella och brukar beskrivas att tolkningen grundar sig som på en analys av syftet/avsikten/ändamålet med viss bestämmelse. En en sådan metod passar ovanligt bra när gemenskapsrättens fördragsregler utgör ett mönster eller ett grundkoncept snarare än detaljerad regleen ring. Det kan ses som ett uttryck för det teleologiska förhållningssättet när domstolen hänför sig till "leffet utile, principen att bör om man söka uppnå största möjliga effektivitet. Tanken är då bör göra att man en tolkning som ger regeln maximal effekt och ett så stort praktiskt värde som möjligt. Domen i Francovich avsnitt 5.2 illustre-

se nedan

rar både användningen teleologisk tolkningsmetod och tillämpav en ningen av doktrinen leffet utile. om Slutligen bör tilläggas att domstolen i sina avgöranden, redan som påpekats, ofta hänvisar bakåt till sina tidigare domar och beslut. egna Nya avgörandet medför därmed utveckling de överväganden en av som skett i tidigare mål. Det förekommer emellertid också att domstolen med tiden gör och bedömning än tidigare och därmed en ny annan avviker från vad tidigare bestämt. Det finns ingenting hindrar man som en sådan omsvängning och det framstår även naturligt att så sker med som tanke på det överordnade kravet på effektivitet.

4 förhållande till

Gemenskapsrättens

nationell rätt

l Inledning

I avsnitt 2.1 har beskrivits hur gemenskapernas kompetens har lagts fast av medlemsstaterna med legalitetsprincipen som grund. Gemenskapsrätten utgör, som ovan framhållits, en egen självständig rättsordning vilken efter Sveriges inträde i EU också utgör en del av den svenska rättsordningen. Precis svenska rättsregler kan gemen-

som skapsrättsliga regler upphov till rättigheter och skyldigheter både för

ge staten och för enskilda fysiska och juridiska En förutsättning

personer. för att EU skall kunna fungera på det sätt som varit avsett är att gemenskapsrättens regler får fullt och lika genomslag i medlemsstaterna och att medlemsstaterna och enskilda garanteras de rättigheter som gemenskapsrätten tillförsäkrar dem.

En viktig fråga är emellertid hur gemenskapsrätten förhåller sig till medlemsstaternas nationella rättsordningar i allmänhet och vad blir

som följden när nationella rättsregler står i strid med gemenskapsrättsliga regler. Denna fråga uppmärksammades tidigt domstolen och har

av behandlats i ett stort antal domar, främst tolkningsbesked enligt artikel 177, utvecklat viktiga principer för hur gemenskapsrätten skall

som samverka med de nationella rättssystemen. Frågan uppmärksammades inför Sveriges anslutning till EU och diskuterades bl.a. ingående av Grundlagsutredningen inför EG SOU 1993:14.

4.2 om direkt och

Principerna tillämplighet

direkt effekt

I litteraturen gemenskapsrätten råder olika meningar om huruvida

om

bör skilja på begreppen direkt tillämplighet och direkt effekt eller man om det handlar om en enda princip. På danska används det gemensamma begreppet den umiddelbare anvendelighed, i engelska texter talas om direct effect men i artikel 189 sägs beträffande förordningar att

44 Gemenskapsrättens förhållande till nationell rätt

de är "directly applicable etc. För svenskt vidkommande förefaller det råda enighet om att det är fråga två olika frågeställningar och om begreppen används därför i det följande så att direkt tillämplighet uttrycker att gemenskapsregler så snart de träder i kraft blir del en av den nationella rätten utan någon form inkorporeringsåtgärder, av medan direkt effekt innebär att enskild medborgare kan göra en gällande en gemenskapsrättslig regel grundar rättigheter och skylsom digheter inför inhemska domstolar och andra myndigheter. Traditionella folkrättsliga avtal genomförs i Sverige transgenom formering eller inkorporering. Enkelt uttryckt innebär transforrnering att den internationella överenskommelsen omarbetas till svensk författningstext medan inkorporering innebär att det utfärdas lag eller en annan författning som föreskriver att den internationella överenskommelsen gäller i Sverige. I Sverige liksom i andra s.k. dualistiska länder måste ett folkrättsligt åtagande på detta sätt införlivas i nationell rätt för att kunna tillämpas domstolar och andra myndigheter. Här innebär av gemenskapsrättens direkta tillämplighet således nyordning. en Direkt tillämplig gemenskapsrätt är de grundläggande fördragen, av gemenskapens institutioner utfärdade förordningar artikel 189, internationella konventioner ingåtts gemenskapema liksom beslut som av som är riktade till enskilda verksamheter eller Dessa rättspersoner. akter skall tillämpas av medlemsstaternas domstolar och administrativa myndigheter utan någon vidare nationell åtgärd. När det gäller förordningar har domstolen till och med uttalat att alla metoder för införlivande är oförenliga med fördraget och skulle innebära ett hinder för förordningamas genomslag och fara för deras samtidiga och enheten liga tillämpning inom hela gemenskapen. I målet 39/72 kommissionen mot Italien 1973 ECR 101 slog domstolen fast att förordningar är direkt tillämpliga i alla medlemsstater och träder i kraft uteslutande genom att de publiceras i EGT. Det finns däremot inte i och för sig något hindrar att medlemsstaterna tillämpar dualistiskt försom ett farande vid införlivandet de grundläggande fördragen eller anslutav ningsfördragen, förutsatt att metoden inte påverkar enskildas möjligheter att åberopa fördragens bestämmelser. Att en gemenskapsrättslig bestämmelse har direkt effekt innebär, som redan angetts, att bestämmelsen kan upphov till rättigheter och ge skyldigheter för enskilda fysiska och juridiska kan åberopersoner som pas direkt inför domstolar och andra myndigheter i medlemsstaterna. Frågan om direkt tillämplighet och direkt effekt de grundläggande av fördragens bestämmelser är inte behandlad i fördragen. Genom målet 26/62 van Gend en Loos 1963 ECR 1 fastslog emellertid domstolen

Se t.ex. Hartley s. 206 ff.

SOU 1997: 194 Gemenskapsrättens förhållande till nationell rätt 45

både fördragens bestämmelser direkt tillämpliga i medlemsatt var och att de under vissa förutsättningar också kunde ha direkt staterna effekt i förhållande till enskilda Frågan viss regel har personer. om en direkt effekt har därefter prövats och utvecklats i ett stort antal fall. Domstolen har därvid även kommit att utveckla begreppen vertikal

horisontell direkt effekt, där vertikal direkt effekt innebär att en resp. bestämmelse kan upphov till rättigheter och skyldigheter för enge kan åberopas i förhållande till staten och nationella myndigskilda som medan horisontell direkt effekt innebär att de rättigheter som beheter stämmelsen medför kan åberopas gentemot annan enskild part. en det gäller de grundläggande fördragen har det dom- När genom stolens praxis kommit att fastställas vissa krav som måste vara uppfyllda fördragsbestämmelse skall ha direkt effekt. Det för att en anses krävs bestämmelsen är ovillkorlig, dvs. att den kan tillämpas direkt att det först måste vidtas kompletterande åtgärder eller införas nya utan att regler. Det krävs vidare innebörden regeln är klar och precis, inte att av kan finnas för tolkning bestämmelsen men så så att det inte utrymme av tillämpningen inte får beroende lämplighetsprövning. att vara av en Vidare skall eventuell övergångsperiod för införandet ha löpt ut. en finns exempel på fördragsbestämmelser med både vertikal och Det horisontell direkt effekt. Jfr nämnda Gend en Loos som ovan van gällde tullar och krav enskild individ mot staten och målet 43/75 av en Defrenne 1976 ECR 455 gällde rätt till lika lön och avsåg krav som från anställd mot arbetsgivare. Direkt effekt har ansetts kunna en en tilläggas både sådana fördragsbestämmelser innebär förbud och som sådana tillerkänner enskilda rättigheter. Direkt effekt har också som kunna tilläggas inte bara bestämmelser innebär en skyldigansetts som het handla även sådana ålägger medlemsstaterna en skylatt utan som dighet att avstå från något. Bestämmelser i fördragen kan ha direkt effekt trots att de primärt

riktar sig till medlemsstaterna. Ett exempel på detta är målet 6/64 Costa ENEL där mening i artikel 93 ansågs ha direkt effekt trots att mot en bestämmelsen i övrigt endast band medlemsstaterna sådana i försom hållande till gemenskapen . Förordningar är angetts, enligt artikel 189, alltid direkt som ovan tillämpliga. De har också huvudregel direkt effekt kraven på som men ovillkorlighet, klarhet och precision gäller också här. Det finns därmed bestämmelser i förordningar inte har direkt effekt eftersom de inte som innebär enskilda tillförsäkras rättigheter eller skyldigheter eller är att utformade så att kraven på ovillkorlighet eller precision inte kan anses

uppfyllda. Tidigare ansågs allmänt att direktiv och beslut inte kunde ha direkt effekt eftersom de inte i artikel 189, på sätt beträffande samma som

46 Gemenskapsrättens förhållande till nationell rätt

förordningar, uttryckligen anges vara direkt tillämpliga. Efter avgöranden av domstolen står det emellertid klart att också direktiv och numera beslut kan ha direkt effekt. Domstolen har således, med likalydande formuleringar avseende direktiv och beslut, konstaterat att artikel 189 inte utgör hinder mot att också andra typer sekundära rättsakter än av förordningar skall kunna anses ha direkt effekt. Se målet 9/70 Grad 1970 ECR 825 beträffande beslut och målet 41/74 Duyn 1974 van ECR 1377 beträffande direktiv. Medan fördragsbestämmelser och beslut kan ha såväl horisontell som vertikal direkt effekt, dvs. att de både kan enskilda rättigheter ge och ålägga dem skyldigheter i förhållande till andra enskilda eller till det allmänna, kan emellertid ett direktiv enligt domstolens praxis endast ha Vertikal direkt effekt på så sätt att det kan enskilda rättigheter ge gentemot det allmänna. Denna fråga ställdes på sin spets i målet 152/84 Marshall 1986 ECR 737 som gällde rådsdirektivet 76/207/EEG om jämställdhet. Tanken på horisonell direkt effekt för direktiv har därefter åter avvisats genom målet C-91/92 Faccini Dori 1994 ECR I-3325. De skäl som angetts för detta ställningstagande är följ ande. Eftersom ett direktiv alltid är riktat till medlemsstaterna och ålägger dem att på lämpligt sätt uppnå ett visst mål så är det alltid statens underlåtenhet att i rätt tid och på rätt sätt genomföra direktivet upphov till den som ger direkta effekten. Det vore då orimligt att enskilda rättssubjekt skulle drabbas på grund av att staten inte fullgjort sina skyldigheter. Av detta följer att ett direktiv inte i sig självt kan ålägga individer skyldigheter och inte heller åberopas inför en nationell domstol gentemot enskild en individ. Ett annat skäl är direktiv horisontell effekt skulle att om gavs skillnaden mellan direktiv och förordningar i praktiken suddas ut. Detta skulle i sin tur innebära att rådet skulle kunna utfärda ett direktiv för att nå vissa mål även om förutsättningarna för att utfärda förordning en inta var uppfyllda. Frågan är emellertid debatterad och det finns författare som vill uppfatta den gällande ordningen politisk nu som en kompromiss av domstolen. Se t.ex. Hartley 216 ff. s. I och med att ett direktiv enligt domstolen endast kan ha vertikal direkt effekt blir det av intresse att klarlägga den närmare innebörden av begreppet "vertikal". Domstolen har i ett antal mål prövat frågan mot vilka organ sådana bestämmelser i ett direktiv kan ha direkt effekt som kan åberopas. Domstolen har därvid uttalat att direkt effekt kan göras gällande gentemot varje statlig åtgärd gjorts organ som genom en ansvarigt för att under statens kontroll tillhandahålla allmän tjänst och en för detta ändamål givits befogenheter som går utöver vad följer som av regler som normalt gäller mellan enskilda, oavsett vilken rättslig form som givits organet.

SOU 1997: 194 Gemenskapsrättens förhållande till nationell rätt 47

Också allmänna rättsprinciper inom gemenskapsrätten och bestämmelser i internationella konventioner gemenskapen ingått kan ha som direkt effekt. De krav här ställs är de grundläggande kraven som som beträffande fördragsbestämmelser. Domstolen har emelangavs ovan lertid klargjort att allmän rättsprincip inte kan åberopas mot en en nationell bestämmelse inte faller inom för gemenskapssom ramen rättens tillämpningsområde. Se målet 12/86 Demirel 1987 ECR

4.3 Solidaritetsprincipen

Den beskrivna solidaritetsprincipen finns inskriven i artikel 5 ovan som grundläggande betydelse för samarbetet inom gemenskapen och är av för gemenskapsrättens förhållande till nationell rätt. Artikeln har av domstolen givits vidsträckt tolkning och många av domstolens mest en

uppmärksammade domar, bl.a. angående frågan om gemenskapsregler-

verkan i medlemsländemas nationella rättstillämpning har sitt urnas sprung i denna princip. Nationella domstolar är enligt solidaritetsprincipen ålagda att säkerställa gemenskapsrätten får fullt genomslag inom respektive natioatt nell rättsordning. Förbudet för nationella domstolar att tillämpa natioregler strider gemenskapsrätten, oavsett den nationella nella som mot regelns och oavsett den nationella regeln tillkommit i tiden status om efter den gemenskapsrättsliga bestämmelsen är att ett uttryck se som för denna princip. Ett annat uttryck för Solidaritetsprincipen är kravet tolkning, dvs. att nationell regel alltid skall

på fördragskonfonn en

tolkas på sådant sätt att den möjligt stämmer överens med de ett om gemenskapsrättsliga regler direkt tillämpliga reglerar som utan att vara fråga. i samma

4.4 om gemenskapsrättens Principen

företräde

regel har direkt effekt, och därmed kan åbe-

En gemenskapsrättslig som

vid nationell domstol, har alltid företräde framför nationell ropas direkt fastslogs domstolen redan domen i målet 6/64 lag. Detta av genom gällde frågan EG-rättens förhållande till Costa mot ENEL som om införd nationell Domstolen konstaterade att det inte är möjsenare rätt. ligt att tillerkänna ensidig, av en enskild medlemsstat senare genomen

48 Gemenskapsrättens förhållande till nationell rätt SOU 1997: 194

förd bestämmelse företräde framför det rättsliga system medlemssom staterna anslutit sig till på ömsesidighetens grund. Domstolens uppfattning framstår logisk. Om gemenskapssom rättens genomslag skulle kunna variera från medlemsstat till en en annan på grund av att gemenskapsrättsliga regler tvingades vika för senare stiftad nationell lag skulle detta uppenbarligen stå i strid med artikel Domstolen har härefter utvecklat principen gemenskapsrättens om företräde i flera domar. I målet 11/70 Intemationale Handelsgesellschaft 1970 ECR 1125 gällde frågan konflikt mellan EEGen en förordning och den tyska grundlagen. Domstolen uttalade där att lagligheten EG-rättsakt inte kan prövas nationell domstol av en av en enligt nationell rätt. Varken den italienska eller den tyska författningsdomstolen kunde till början acceptera de principer domstolen en som hävdat i målen Costa mot ENEL och Intemationale Handelsgesellschaft. Så småningom har det dock skett gradvis anpassning. en Ett viktigt steg togs genom målet 106/77 Simmenthal I 1978 ECR 629, där domstolen fastslog att nationell domstol- vid konflikt en en mellan varje slag bestämmelse i nationell rätt och någon form av av gemenskapsrättslig regel med direkt effekt alltid måste tillämpa den gemenskapsrättsliga regeln och således åsidosätta den nationella. Detta gäller även den nationella regeln har beslutats och det gäller om senare omedelbart utan att det är nödvändigt för den nationella domstolen att begära eller invänta att den nationella regeln undanröjs. En nationell regel som visar sig stå i strid med direkt effektiv en gemenskapsrättslig bestämmelse måste således alltid sättas åt sidan av en nationell domstol. Det skulle domstolen konstaterade som ovan vara orimligt att en senare ensidigt beslutad nationell bestämmelse skulle kunna gälla framför regel i den rättsordning medlemsstaterna en som gemensamt accepterat. Principen om gemenskapsrättens företräde är givetvis också av stor betydelse för att säkra gemenskapsrättens effektivitet. I Sverige är principen om gemenskapsrättens företräde framför nationell rätt allmänt accepterad. I andra medlemsländer har haft man mera problem att acceptera denna ordning utan någon inskränkning. Så sent som år 1993 har t.ex. den tyska författningsdomstolen, i samband med prövningen det kunde förenligt med den tyska av om anses grundlagen att ratificera unionsfördraget, uttalat sig på ett sätt som tyder på att man sig ha viss kompetens att förklara anser en gemenskapsrättslig rättsakt ogiltig. Detta trots att EG-domstolen mycket tydligt- bl.a. i mål 314/85 Foto-Frost 1987 ECR 4199 uttalat att man anser sig ha ensam kompetens att förklara EG-rättsakter ogiltiga.

SOU 1997: 194 Gemenskapsrättens förhållande till nationell rätt 49

Principen gemenskapsrättens företräde innebär emellertid inte om att nationell domstol alltid måste acceptera en sådan bestämmelse. I en de förenade målen C-143/88 och C-92/89 Süderdithmarschen 1991

ECR I-534 slog domstolen således fast att en nationell domstol- under vissa bestämda förutsättningar- är behörig att interimistiskt suspendera verkställigheten nationell administrativ åtgärd har sin grund i av en som gemenskapsrättslig förordning giltighet den ifrågasätter. Frågan en vars EG-förordningens giltighet kan dock inte prövas den nationella om av domstolen utan denna måste enligt artikel 177 hänskjuta giltighets-

frågan till domstolen. En vidareutveckling principen gemenskapsrättens företräde av om målet C-213/89 Factortame I 1990 ECR I-2466. Domskedde genom stolen fastslog där, på fråga från House of Lords enligt artikel 177, att EG-rätten kräver att nationella domstolar suspenderar tillämpningen av nationell lag kan strida mot gemenskapsrättsliga regler med direkt som effekt, den nationella rätten inte innehåller bestämmelser som även om den nationella domstolen kompetens att suspendera sådan lag. Av ger domen i Factortame följer att när gemenskapsrätten tillhandahåller

rättigheter så är nationella domstolar skyldiga att effektivt skydda dessa rättigheter även de inte är skyddade i nationell rätt. Domstolen om menade således att den nationella domstolen, för att kunna tillgodose

den enskildes rättigheter, skyldig att tillskapa ett rättsmedel som var saknades i nationell processrätt. Även gemenskapsrättslig regel i ett visst fall inte kan ges om en direkt effekt gäller enligt den s.k. von Colson-principen" målet 14/83 Colson and Kamann1984 ECR 1891 att nationella domstolar och von myndigheter, bakgrund solidaritetsprincipen i artikel är skylmot av diga att tolka nationell rätt under hänsynstagande till innehållet i aktu-

ella gemenskapsrättsliga bestämmelser. Man talar även, framför allt när det gäller direktiv, princip indirekt effekt av innebörd att om en om regler inte är direkt effektiva trots det får genomslag i nationell som rättstillämpning eftersom de måste beaktas nationella domstolar vid av tolkningen inhemsk rätt. En sådan ordning innebär att man s.a.s. av tolkningsvägen uppnår effekt bestämmelsen hade samma som om direkt effekt. Den beskrivna principen har utvecklats genom nu domarna i målen C-l06/89 Marleasing 1990 ECR I-4l35 och C- 334/92 Wagner Miret 1993 ECR I-691l. Domstolens uttalanden

innebär att nationell domstol har att tolka och tillämpa en en som nationell lag behandlar frågor som omfattas av ett direktiv, oavsett som lagen tillkommit före eller efter direktivet, så långt det är möjligt om måste göra detta i ljuset innehållet och syftet med direktivet för att av därmed uppnå det resultat varit avsett och handla i enlighet med som tredje stycket i artikel 189. Denna skyldighet att så långt det är möjligt

50 Gemenskapsrättens förhållande till nationell rätt

med hänsyn till reglemas utformning och sedvanliga tolknings- metoder tolka också äldre nationell rätt i ljuset gemenskapsrätten - av innebär en radikal nyhet i nationell rättstillämpning.

4.5 mellan EG-

Kompetensfördelningen

domstolen och nationella domstolar

EG-domstolen är behörig att pröva giltigheten gemenskapsensam av rättsliga rättsakter. Domstolen är också den slutliga uttolkaren av gemenskapsrätten och skall se till att denna tillämpas enhetligt av medlemsstaterna. Det är emellertid de nationella domstolarna skall som tillämpa gemenskapsrätten i enskilda fall och de delar gemenskapsav rätten som har direkt effekt kan också grunda rätt för enskilda inför nationella domstolar. Möjligheten/skyldigheten för den nationella domstolen att inhämta förhandsavgöranden enligt artikel 177 har tillkommit för att säkerställa den enhetliga tolkningen och tillämpningen av gemenskapsrätten i samtliga medlemsländer liksom inom gemenskapen.

4.6 Närmare om den nationella domstolens/

myndighetens val av norm

Frågan om det är gemenskapsrättslig eller nationell en en norm som skall tillämpas uppkommer givetvis endast mål eller ärende rör när ett ett rättsområde som omfattas gemenskapsrätten. När så är fallet blir av det den nationella domstolens uppgift att avgöra hur skall tillämpa man gemenskapsrättens regler tillsammans med de nationella regler som reglerar den aktuella situationen.

De överväganden som den nationella domstolen därvid ställs inför omfattar tillämpningen de beskrivna principerna av ovan om gemenskapsrättens företräde avsnitt 4.4 och solidaritet 4.3

ovan om avsnitt

ovan. I varje enskild situation måste den nationella domstolen också ta ställning till huruvida aktuella gemenskapsrättsliga regler har direkt

effekt och därmed skall tillämpas direkt, eller de enbart skall utgöra om underlag för tolkning av den nationella rätten. En nationell domstol kan, i enlighet med vad sagts, bl.a. som nu vara skyldig att åsidosätta nationella rättsregler står i strid med som gemenskapsrätten. Detta gäller oavsett vilken typ rättsregler det är av fråga och oavsett den nationella eller den gemenskapsrättsliga om om

Gemenskapsrättens förhållande till nationell rätt 51

regeln tillkommit Se härom bl.a. mål 106/77 Simmenthal senast. 1978 ECR 629. En nationell domstol kan skyldig att åsidosätta nationell vara en regel gör det omöjligt att besluta inhibition i ett mål som rör som om tillämpningen gemenskapsrättsliga regler. Se härom mål C-213/89 av Factortame I 1990 ECR I-2466. En nationell domstol kan även skyldig att åsidosätta nationella vara talefrister hindrar enskild från möjligheten att föra talan angåsom en ende rättigheter denne tillförsäkrats ett direktiv, så länge som genom direktivet inte genomförts på ett korrekt sätt. Skälet för detta är att det

orimligt medlemsstat kunde åberopa sin underlåtenhet vore om en egen grund för ansvarsbefrielse. Se härom mål C-208/9O Emmot som 1991 ECR I-4269 21-23 samt mål C-338/91 Steenhorst spec. p 1993 ECR I-5475, där domstolen något modifierat sitt tidi- Neerings ställningstagande. gare En nationell domstol kan slutligen pröva ersättningskrav och utdöma skadestånd i mål där enskild för talan mot medlemsstat angåen ende skada orsakad överträdelse gemenskapsrätten. Allmänna av en av uttalanden i denna riktning fanns tidigare principen om och de men förutsättningarna för ett sådant uttalades först år

grundläggande ansvar

i Francovich-målet. Det är denna rätt till skadestånd för enskilda 1991 på det allmännas överträdelser gemenskapsrätten skall grundad av som behandlas i det följande.

HI MEDLEMSSTATERNAS SKADE-

STÅNDSANSVAR VID ÖVERTRÄDELSE AV

EG-RÃTTEN den rättsutveck-

- pågående

inom EG-rätten och i nationell rätt

lingen

5 EG-domstolens domar

1 Inledning

I detta kapitel refereras kortfattat de viktigaste avgöranden där domstolen hittills utvecklat principen medlemsstaternas ansvar för om skada drabbat enskilda på grund statens brott mot gemenskapssom av rätten.

5.2 Förenade målen C-6/9O och C-9/9O

ECR 1-5357 Francovich

dom meddelad den 19 november 1991

5.2.1 Bakgrund

Målen hänsköts till domstolen italienska domstolar som önskade ett av förhandsavgörande, enligt artikel 177 Romfördraget, angående tolkningen tredje stycket i artikel 189 Romfördraget och av direktiv av harmonisering lagstiftning rörande skyddet för

80/987/EEC om av

arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens. Det aktuella direktivet att garantera anställda ett minimiskydd avser enligt gemenskapsrätten vid arbetsgivares insolvens. Direktivet föreskriver bl.a. den anställde skall garanterad att få ersättning för att vara obetalade lönekrav. Enligt direktivets bestämmelser skulle de åtgärder

54 EG-domstolens domar

som krävdes för genomförandet, författningsändringar, administrativa föreskrifter etc., ha vidtagits senast den 23 oktober 1983. Italien underlät att genomföra direktivet inom den föreskrivna tiden. Fördragsbrottet fastslogs domstolen sedan kommissionen väckt talan Italien. av mot Mål 22/87 1989 ECR 143 Inför italiensk domstol väckte Andrea Francovich mål C-6/90 och

Danila Bonifaci m.fl. Mål C-9/90 talan mot italienska De staten. yrkade att staten skulle till dem betala de belopp de garanterade som var enligt direktiv 80/987 eller i andra hand att staten skulle ersättning utge med motsvarande belopp avseende den förlust de lidit grund av att staten underlåtit att i rätt tid genomföra direktivet.

De italienska domstolarna ställde tre frågor till domstolen. Den första av dessa den enda domstolen kom på - som var som att svara var följande;

Kan en enskild drabbats medlemsstat underlåtit person, som av att en att genomföra direktiv 80/987, enligt gemenskapsrättens regler kräva att den aktuella staten skall garantera uppfyllandet sådana bestämav melser i direktivet är tillräckligt klara och precisa ovillkorsom samt liga, att direkt åberopa de gemenskapsrättsliga bestämmelserna genom gentemot den felande medlemsstaten för att därmed erhålla de garantier som genomförandet direktivet skulle ha tillförsäkrat medborav garna eller kan den enskilde i vart fall kräva ersättning för av staten den skada som drabbat honom på grund att han inte kunnat av göra gällande sin rätt enligt direktivet Min övers.

Frågan innehåller två olika frågor. Den första är direktiv 80/987 kan om ha direkt effekt till förmån för enskilda medan den anda är frågan om enskilda kan kräva ersättning stat underlåtit att implementera av en som direktivet på ett riktigt sätt inom den stipulerade tiden.

5.2.2 direktivet 80/987/EEG

Frågan om kan ha

direkt effekt

Domstolen konstaterade inledningsvis att stat inte genomfört en som ett direktiv inom den stipulerade tiden inte kan åberopa detta gentemot enskilda grund för befrielse från Om direktiv till som en ansvar. ett som sitt innehåll är ovillkorligt och tillräckligt exakt inte genomförs inom den tid fastlagts måste den enskilde därför enligt domstolen kunna som åberopa direktivets bestämmelser för att uppnå de rättigheter detta som tillförsäkrar honom. Jfr mål 8/81 Becker 1982 ECR 53

Domstolen bedömde härefter de bestämmelser i direktiv 80/987 om som definierar anställdas rättigheter kunde ovillkorliga och tillanses

EG-domstolens domar 55

räckligt exakta för direkt effekt. Bedömningen härav måste att ges menade domstolen omfatta tre frågor, nämligen ; l går det att fastställa har rätt till garantiersättning, 2 framgår det vilken omfattning vem som garantin har samt 3 framgår det vem som är skyldig att utge ersättningen När det gällde den tredje frågan måste särskilt övervägas frågan om kan åläggas ett enbart på grund sin underlåtenhet att i staten ansvar av rätt tid genomföra direktivet. Domstolen fann att bestämmelserna i direktiv 80/987 måste anses tillräckligt exakta och ovillkorliga när det gäller att bestämma vem som har rätt till ersättning. Beträffande omfattningen av garantin konstaterade domstolen att den enskilda staten har vissa valmöjligheter men att det påbjudna resultatet måste tillräckligt exakt och ovillkoranses vara ligt angivet eftersom det är möjligt att fastställa den minimigaranti som direktivet tillförsäkrar enskilda. Domstolen tillade att staten, då man inte uppfyllt sina skyldigheter att genomföra direktivet, inte heller kunde göra gällande att direktivet möjlighet att i vissa delar beger Slutsatsen blev därmed att direktivet måste anses tillgränsa ansvaret. räckligt exakt och ovillkorligt även såvitt gäller omfattningen av garan-

tin. När det gällde den tredje frågan konstaterade emellertid domstolen betalningsskyldigheten enligt direktivets bestämmelser åvilar garanatt tiinstitutionema att preciseringen vad härmed inte men av som menas tillräcklig för att skall kunna identifiera som är skyldig att är man vem utge garantiersättningen. Domstolen fann därför vid samlad bedömning att direktivet inte en kunde ha direkt effekt eftersom det inte tillräckligt tydligt gick att utläsa är skyldig att utge ersättning enligt direktivets bestämmelser. vem som

5.2.3 medlemsstaternas skadestånds-

Principen om

vid överträdelse av gemenskapsrätten

ansvar

Domstolen övergick härefter till frågan det bristande genomföranom det kunde medföra skadeståndsansvar för staten. Inledningsvis uttalade därvid att frågan existensen och omfattningen av statens anman om för skador orsakats brott mot gemenskapsrätten måste ses i svar som av ljuset fördragets allmänna uppbyggnad och dess grundläggande av principer. Domstolen började därefter med allmän hänvisning till gemenen skapsrättens särskilda natur. Man konstaterade att fördraget har skapat rättsligt system är integrerad del medlemsstaternas ett eget som en av rättsordningar och de nationella domstolarna är skyldiga att som

56 EG-domstolens domar

tillämpa, att subjekt för denna rättsordning inte bara är medlemsstaterna utan också enskilda medborgare och att gemenskapsrätten ålägger enskilda förpliktelser också skapar rättigheter för enskilda därmen som med kommer att utgöra del deras rättsliga eng. legal patrimony av arv samt att dessa rättigheter uppkommer inte bara när de uttryckligen angetts i fördraget utan också förpliktelser fördraget klart genom som ålägger enskilda medborgare, medlemsstater eller gemenskapsinstitutioner. Jfr mål 26/62 Van Gend Loos 1963 ECR 1 och mål en 6/64 Costa v ENEL 1964 ECR 585 Man pekade sedan på solidaritetsprincipen genom att konstatera att de nationella domstolar har som till uppgift att tillämpa gemenskapsrättens regler är skyldiga till att se att dessa regler får full effekt och att enskilda erhåller de rättigheter som gemenskapsrätten tillförsäkrar dem. Se särskilt mål 106/77 Simmenthal 1978 ECR 629 16 och mål C-2l3/89 Factortame I p 1990 ECR I-2466 p 19. Domstolen konstaterade härefter att gemenskapsrättens effektivitet skulle skadas och skyddet för de rättigheter gemenskapsrätten tillsom försäkrar skulle försvagas enskilda inte kunde erhålla kompensation om när deras rättigheter träds fömär genom överträdelser gemenskapsav rättsliga regler som en medlemsstat bär ansvaret för. Möjligheten att ersättning av den felande staten måste, menade särskilt man, vara oumbärlig när det i detta fall åligger den enskilda medlemsstaten som att vidta åtgärder för att uppnå de önskade effekterna och den enskilde inte, i avsaknad sådana åtgärder, kan hävda sina gemenskapsrättsliga av rättigheter direkt inför nationell domstol. Som en sammanfattande grund för sin ståndpunkt domstolen angav att principen om statens ansvar för skada som orsakats enskilda genom brott mot gemenskapsrätten för vilka staten kan hållas ansvarig finns inbyggd i fördragets system eng. "is inherent in the the system of treaty". Som en ytterligare grund för statens skyldighet att ersätta sådan skada angav domstolen solidaritetsförpliktelsen i artikel 5 i Romfördraget enligt vilken medlemsstaterna är skyldiga att vidta alla nödvändiga åtgärder för att fullgöra sina skyldigheter enligt gemenskapsrätten. Bland dessa skyldigheter måste även, menade domstolen, anses ingå att undanröja de olagliga konsekvenserna ett brott mot av gemenskapsrätten. Domstolens slutsats blev således att det gemenskapsrättslig är en princip att medlemsstaterna är skyldiga att ersätta skada drabbat som enskilda på grund brott mot gemenskapsrätten för vilka staten kan av göras ansvarig.

EG-domstolens domar 57

5.2.4 Förutsättningar för statens skadeståndsansvar

Efter att ha slagit fast principen om statens skadeståndsansvar övergick domstolen till att närmare fastställa när ett sådant ansvar kan utkrävas. Man uttalade därvid utgångspunkt att förutsättningarna för att

som en detta ansvar skall ge rätt till ersättning beror på karaktären av den överträdelse av gemenskapsrätten som orsakat skadan.

Överträdelsen i det aktuella fallet bestod i medlemsstat hade

att en underlåtit att uppfylla sin förpliktelse, enligt fördragets artikel 189 st att vidta alla nödvändiga åtgärder för att uppnå det resultat som föreskrivits i direktivet. I en sådan situation ansåg domstolen att gemenskapsrätten, för att uppnå full effekt, kräver att den enskilde skall ha rätt till kompensation förutsatt att tre villkor är uppfyllda;

Det resultat som direktivet ålägger medlemsstaterna att uppnå skall innebära att enskilda erhåller rättigheter.

Innebörden av dessa rättigheter skall vara möjlig att utläsa ur direktivets bestämmelser.

Det skall finnas ett orsakssamband mellan statens överträdelse av sina förpliktelser och den skada som drabbat den enskilde.

Efter att ha angivit dessa tre villkor konstaterade domstolen att om dessa villkor är uppfyllda så är det tillräckligt för att den enskilde skall kunna göra gällande rätt till ersättning, en rätt som är direkt grundad

en på gemenskapsrätten.

Domstolen undersökte härefter om de tre villkoren kunde anses uppfyllda i det aktuella fallet och konstaterade därvid att medlemsstatens överträdelse gemenskapsrätten, att inte inom den stipulerade tiden

av genomföra direktiv 80/98, fastslagits genom en dom av domstolen, att det resultat direktivet ålägger medlemsstaterna att uppnå innebär

som att anställda garanteras en rätt till ersättning för obetalade löneanspråk och att innebörden av denna rätt till ersättning kan utläsas ur direktivets bestämmelser. Den nationella domstolen var därmed enligt domstolens bedömning skyldig att, i enlighet med nationella skadeståndsregler, fastställa ersättning till anställda för den skada som drabbat dem grund av statens underlåtenhet att genomföra direktivet.

5.2.5 Prövningen av skadeståndsanspråk

Medan rätten till ersättning enligt domstolen är direkt grundad på gemenskapsrätten är det med tillämpning av den nationella rättens skadeståndsregler som staten har att ersätta uppkommen skada. Domstolen uttalade i denna del att det i avsaknad av någon gemenskaps-

58 EG-domslolens domar

rättslig skadeståndsrättslig lagstiftning blir den interna rättsordningen i varje medlemsstat som får avgöra vilken domstol är behörig och som som får bestämma den närmare utformningen så att det av processen skapas förutsättningar för att garantera den enskilde de rättigheter som gemenskapsrätten tillförsäkrar honom. Se domarna 60/75 Russo 1976 ECR 45, 33/76 Rewe 1976 ECR 1989 och 158/80 Rewe 1981 ECR 1805. Domstolen betonade att de faktiska och processuella förutsättningar som den nationella rätten uppställer förutsättning för att få som en ersättning för uppkommen skada vid överträdelse gemenskapsrätten av inte får vara mindre förmånliga än de förutsättningar gäller när som anspråket grundas på inhemsk rätt. Reglerna får inte heller vara utformade så att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att få ersättning. Se angående den motsvarande frågan återbetalning om av skatter som uttagits i strid mot gemenskapsrätten bl.a. mål 199/82 San Giorgio 1983 ECR 3595.

5.2.6 Francovich

Det kan nämnas att domstolen även avgjort ett andra Francovichmål C-479/93 1995 I-3843. Sedan det första målet återkommit till den italienska domstolen efter domstolens redovisade dom uppkom ovan frågan om Andrea Francovich verkligen kunde grunda någon rätt till ersättning på det aktuella direktivet. Detta med tanke på hur insolvenskriteriet i direktivet utformats och hur det tolkats i den lag genom vilken Italien i januari 1992 genomfört lönegarantidirektivet. Frågan som den nationella domstolen ställde till domstolen i detta andra mål var om direktivet, med den tolkning som Italien gjort och innebar som att Andrea Francovich inte berättigad till ersättning, kunde stå var anses i strid med principen likabehandling och icke-diskriminering. om Domstolen fann att direktivet inte stod i strid med likabehandlingsprincipen och att Francovich därmed inte omfattades direktivets av skyddsregler. Den har fått den gemenskapsperson som ge namn rättsliga principen om enskildas rätt till ersättning vid statens brott mot gemenskapsrätten visade sig således vara utestängd från möjligheten att få ersättning med tillämpning av denna princip.

EG-domstolens domar 59

5.3 Mål 152/84 ECR 723 och

1986 C-271/91 ECR I-4367

1993 I och

Marshall

dom i det senare målet meddelad den 2 augusti 1993

5.3. l Bakgrund

Målen hänsköts till domstolen engelska domstolar som önskade för-

av handsavgöranden enligt artikel 177 Romfördraget angående tolkningen

direktiv 76/207/EEC jämställdhet mellan män och kvinnor och av om

enskildas rätt att få ersättning när de blivit utsatta för diskrimineom ring.

Bakgrunden följande. Miss Marshall väckte talan mot sin ar-

var betsgivare Southampton and South West Hampshire Area Health Authority med yrkande att domstolen skulle förklara att en av denna tillämpad föreskrift om obligatorisk pensionering för män vid 65 års ålder och för kvinnor vid 60 års ålder var diskriminerande och att den därmed stod i strid mot rådsdirektiv 76/207/EEC.

I det första målet hänsköts Marshall I- som här enbart redo-

som visas mycket kortfattat fick domstolen ta ställning till om det aktuella direktivet kunde åberopas mot en arbetsgivare som var ett offentligt

Domstolen fann att föreskriften om olika pensionsålder för organ. kvinnor och män utgjorde ett brott mot direktivet och att direktivet därmed med framgång kunde åberopas i rättegång mot staten, till vilken direktivet enligt artikel 189 riktat, oavsett staten uppträdde som

var om arbetsgivare eller som offentlig myndighet. Härigenom fastslog således domstolen att medlemsstaterna enligt gemenskapsrätten här närmast artikel 5 är skyldiga att till att inhemska bestämmelser inte strider

se mot utfärdade direktiv och att en enskild person när genomförandetiden gått ut kan åberopa direktivets bestämmelser inför nationell domstol oavsett direktivet genomförts felaktigt eller inte alls implemen-

om terats. Domstolen uttalade i den engelska versionen följande; "Wherever the provisions of directive appear, as far as their

a subjectmatter concerned, to be unconditional and sufficiently precise, those provisions be relied upon an individual against the State

may where that State fails to implement the directive in national law by the end of the period prescribed, where fails to implement the

or directive correctly." Domstolen angav emellertid samtidigt att ett

60 EG-domstolens domar

direktiv inte kan ålägga en enskild skyldigheter och att bestämmelse

en i ett direktiv följaktligen inte med framgång kan åberopas mot

en enskild och således inte ges horisontell direkt effekt.

I det andra målet prövades domstolen, Marshall II, ställde

som av House of Lords ytterligare frågor angående tolkningen av det ovan angivna direktivet med anledning av att miss Marshall yrkat ersättning

av sin tidigare arbetsgivare för den skada hon drabbats av genom den olagliga och diskriminerande uppsägningen. Enligt den engelska Sex Discrimination Act, hade den som blivit diskriminerad rätt till ersättning men denna ersättning var maximerad till ett visst belopp oavsett den faktiska skadans omfattning. Den engelska domstol inled-

som ningsvis avgjorde ersättningsfrågan fastställde emellertid ett ersättningsbelopp som överskred den fastställda gränsen och som även innefattade ersättning för ränta. Avgörandet överklagades och hamnade såsmåningom i House of Lords, som fann skäl att åter begära förhandsbesked enligt artikel 177 från domstolen.

5.3.2 Skadeståndets bestämmande

De frågor som ställdes till domstolen kan sammanfattas enligt följande;

Utgör det en bristande implementering av det aktuella direktivet art 6 att nationell rätt föreskriver övre gräns för den ersättning kan

en som utgå till den som drabbats av olaga diskriminering

Kräver direktivet att den ersättning som utgår skall motsvara den skada som faktiskt har uppkommit och att den skall innefatta ränta på det fastställda beloppet från tidpunkten då diskrimineringen skedde och fram till dess ersättning betalas

Kan den enskilde, om den nationella lagstiftaren brustit i

genomförandet enligt l eller 2 gentemot myndighet är ett utflöde

ovan, en som av medlemsstaten eng. "as against an authority which emanation

an of the Member State åberopa direktivets bestämmelser och därmed vara berättigad till högre ersättning än den som fastställts i nationell lag

Domstolen inledde med att påminna att artikel 189 tredje stycket

om innebär en skyldighet för varje medlemsstat till vilken ett direktiv är riktat att inom sitt nationella rättssystem vidta alla åtgärder krävs

som för att gemenskapsrättens regler skall bli fullt effektiva på det

sätt som direktivet har syftat till, dock med valfrihet för medlemsstaten att välja form och metod för genomförandet.

SOU 1997: 194 EG-domstolens domar 61

Domstolen gjorde härefter en tolkning av det aktuella direktivet och konstaterade inledningsvis att detta syftar till att garantera män och kvinnor samma förutsättningar i arbetslivet, särskilt i fråga om arbetsförhållanden inklusive de villkor som gäller för uppsägning. Domstolen hänvisade härefter till att man redan i Marshall I fastställt att direktivet i artikel 5 innehåller ett generellt och otvetydigt förbud mot all diskriminering på grund av kön, särskilt vid uppsägning, och att det därmed kan åberopas mot en statlig myndighet som agerar i egenskap av arbetsgivare, för att undvika tillämpningen av varje nationell regel som står i strid med direktivets bestämmelser. Vidare beskrevs att artikel 6 i direktivet ålägger medlemsstaterna en skyldighet att vidta de åtgärder som krävs för att alla som anser sig ha blivit diskriminerade skall kunna få sin sak prövad i domstol och att dessa åtgärder måste vara sådana att direktivets syfte uppnås och att enskilda tillförsäkras sina rättigheter inför nationella domstolar.

Domstolen hänvisade härefter till att man i målet 14/83 Von Colson and Kamann 1984 ECR 1891, p 18, slagit fast att artikel 6 i jämställdhetsdirektivet inte föreskriver någon viss åtgärd som måste följa vid en kränkning av diskrimineringsförbudet utan att medlemsstaten i varje enskilt fall får välja en lämplig lösning för att uppnå direktivets syfte. Man påpekade emellertid härefter att eftersom direktivet syftar till att uppnå verkligt jämlika villkor så kan direktivet inte anses korrekt genomfört om inte de åtgärder som vidtas innebär att jämlikhet uppnås. De måste därför innebära att den enskilde garanteras verkligt och effektivt rättsligt skydd och ha en verkligt avhållande effekt gentemot arbetsgivaren. För att kunna uppnå detta krävs, menade domstolen, att hänsyn tas till omständigheterna i det enskilda fallet.

Den återknöt därefter till det aktuella fallet och konstaterade att när överträdelsen består av en diskriminerande uppsägning i strid mot direktivet artikel 5 så kan jämställdhet inte uppnås på annat sätt än genom att den drabbade återanställs eller genom att denne erhåller ekonomisk kompensation för den skada som uppkommit. Om man väljer att tillgripa ekonomisk ersättning för att uppnå direktivets syfte måste denna vara adekvat, på så sätt att den gör det möjligt att ge den drabbade full ersättning enligt tillämpliga nationella regler.

Domstolens svar på den första och andra frågan blev att det inte står i överensstämmelse med direktivet att i nationell rätt lägga fast en gräns för vilken ersättning som kan utgå, att ersättningen skall fullt ut korn-

den förlust som uppkommit och att det, för att kunna uppnå pensera jämlikhet, måste anses utgöra en väsentlig del av ersättningen att denna omfattar också ränta på skadeståndsbeloppet.

Som svar på den tredje frågan slog domstolen fast att den som drabbats av skada som en följd av en diskriminerande uppsägning kan

62 EG-domstolens domar

åberopa direktivets bestämmelser gentemot statlig myndighet i

en dennas egenskap av arbetsgivare, för att därmed åsidosätta nationell

en regel som sätter en gräns för det belopp kan utgå ersättning

som som för uppkommen skada.

I sitt resonemang kring den tredje frågan konstaterade domstolen inledningsvis att bestämmelserna i direktivet enskilda rättigheter

ger som kan åberopas direkt inför nationell domstol gentemot staten och myndigheter som är ett utflöde staten. Eng. "the State and authori-

av ties which are an emanation of the State Domstolen betonade härefter att medlemsstaternas frihet att beroende på omständigheterna välja mellan olika lösningar för att uppnå direktivets syfte inte kunde medföra att den enskilde förlorade rätten att kunna förlita sig på direktivets bestämmelser när som i det aktuella fallet den nationella myndigheten saknar handlingsfrihet vid tillämpningen den valda lösningen.

av

Domstolen hänvisade därefter till att det särskilt av domen i Francovich p 17 framgått att statens möjlighet att välja mellan flera olika möjliga sätt att uppnå syftet med ett direktiv inte kunde frånta den enskilde möjligheten att inför nationell domstol kräva sådana rättigheter vilkas innehåll kan utläsas tillräckligt exakt i direktivets bestämmelser.

5.4 Förenade målen C-46/93 och C-48/93

ECR I-1029 du

1996 Brasserie

och Factortame III

pêcheur

dom meddelad den 5 mars 1996

5.4.1 Bakgrund

Målen hänsköts till domstolen tysk respektive engelsk domstol

av som önskade ett förhandsavgörande, enligt artikel 177 Romfördraget, angående tolkningen av principen om statens ansvar för skada har

som vållats enskilda till följd av sådana överträdelser gemenskapsrätten

av som kan tillskrivas medlemsstaten, dvs. den s.k. Francovich-principen.

Bakgrunden i det tyska målet var följande. Det franska bolaget Brasserie du pêcheur tvingades under 1981 att upphöra med export

av

till Tyskland eftersom tyska myndigheter ansåg att bolagets öl inte uppfyllde de renhetskrav gällde enligt tysk lag. Kommissionen,

som som ansåg att de tyska bestämmelserna stred mot artikel 30 i Romfördraget, väckte talan mot Tyskland om fördragsbrott. Domstolen fann

EG-domstolens domar 63

att importförbudet var oförenligt med artikel 30 Mål 178/84 1987 ECR 1227.

Bakgrunden i det engelska målet var följande. Enligt en engelsk lag om handelssjöfart som trädde i kraft den 1 april 1989 skulle ett nytt register upprättas för brittiska fiskefartyg och registreringen av fartyg gjordes enligt lagen beroende av vissa villkor om nationalitet, bosättning och hemvist för ägarna. Bolaget Factortame Ltd m.fl. väckte med anledning härav i december 1988 talan mot Storbritannien vid engelsk domstol och gjorde gällande att den lagen oförenlig med

nya var gemenskapsrätten, särskilt artikel 52 i Romfördraget. Sedan engelska domstolar begärt förhandsavgöranden från domstolen förklarade denna dels i dom den 19 juni 1990 Factortame I mål C-213/89 1990 ECR I-2433 att nationell domstol i ett mål som rör gemenskapsrätten är skyldig att tillgripa interimistiska åtgärder även om den nationella lagen inte tillåter detta, dels i dom den 25 juli 1991 Factortame II mål C- 221/89 1991 ECR I-3905 att kraven angående nationalitet etc. i det

registreringssystemet stred mot gemenskapsrätten. Medan det nyss nya nämnda målet pågick väckte kommissionen i augusti 1989 talan om fördragsbrott mot Storbritannien. Genom beslut av domstolens ordförande i oktober l989 bifölls ansökan om ett temporärt upphävande av lagens villkor nationalitet mål C-246/89 R 1989 ECR 3125.

om Domstolen fastställde härefter i dom den 4 oktober 1991 mål C-246/89 1991 ECR I-4585 att de villkor för registrering som hade ifrågasatts stred mot gemenskapsrätten. Redan innan domstolen slutligt avgjort målet påstått fördragsbrott antogs i Storbritannien bestämmelser om

om ändring det nya registreringssystemet för att detta skulle stå i över-

av ensstämmelse med gemenskapsrättens regler.

I det aktuella tyska målet nedan kallat Brasserie du pêcheur

nu väckte det franska bolaget Brasserie du pêcheur talan mot tyska staten och yrkade ersättning för den faktiska skada som bolaget mellan åren 1981 1987 hade åsamkats på grund av den tyska importrestriktionen.

-

I det aktuella engelska målet nedan kallat Factortame III fram-

nu ställde kärandena skadeståndsyrkanden avseende de kostnader och förluster hade drabbat dem från det att den lagen om handels-

som nya sjöfart trädde i kraft och till dess att bestämmelserna ändrades. En av kärandena yrkade även att ersättningen skulle inkludera skadestånd av "påföljdskaraktär eng. exemplary damages for unconstitutional behaviour.

De nationella domstolarna ställde ett antal frågor till domstolen vilka besvarades gemensamt för båda målen.

64 EG-domstolens domar

5.4.2 Statens för överträdelser hänförli till

ansvar ga

den nationella lagstiftaren

Den första frågan från båda de nationella domstolarna var om den princip som lagts fast i Francovich att medlemsstaterna är skyldiga att

ersätta skada som har vållats enskilda genom sådana överträdelser av gemenskapsrätten som kan tillskrivas medlemsstaten också är

tillämplig när den ifrågasätta överträdelsen hänför sig till den nationella lagstiftaren. Domstolen svarade på den frågan och konstaterade därvid sammanfattningsvis att den fastlagda principen gäller varje fall då en medlemsstat överträder gemenskapsrätten, oavsett vilket organ i medlemsstaten som ansvarar för den handling eller underlåtenhet

som utgör överträdelsen. Domen p 32

I det resonemang som ledde fram till svaret inledde domstolen med att slå fast att principen om statens ansvar för brott mot gemenskapsrätten gäller oavsett om överträdelsen, som var fallet i Francovich,

avser en bestämmelse som inte har direkt effekt eller om den avser en gemenskapsrättslig bestämmelse som har direkt effekt och således kan åberopas av den enskilde inför nationell domstol Att det måste förhålla sig så motiverades med att eftersom det är fast rättspraxis att medborgarnas möjlighet att inför nationell domstol åberopa sådana bestämmelser som har direkt effekt endast utgör ett minimiskydd och inte ensamt är tillräckligt för att säkerställa en riktig och fullständig tillämpning fördraget så skulle gemenskapsrättens fulla verkan äventyras

av om enskilda inte hade möjlighet att skadestånd när deras rättigheter har kränkts genom en överträdelse av gemenskapsrätten. Rätten till skadestånd måste därför omfatta såväl det fallet som förelåg i Francovich underlåtenhet att implementera ett direktiv som inte har direkt effekt som det fallet att överträdelsen avser en rättighet som är tillförsäkrad genom en gemenskapsrättslig norm som har direkt effekt.

Domstolen konstaterade att de i de aktuella målen ifrågasätta gemenskapsbestämmelserna, nämligen artiklarna 30 och 52 i Romfördraget, har direkt effekt och att överträdelsen av sådana bestämmelser enligt vad som nyss angetts kan ge rätt till skadestånd.

Domstolen tog härefter upp frågan om sin kompetens. Detta

egen som svar på en invändning från den tyska regeringen, som gjort gällande att en allmän rätt till ersättning för enskilda endast kan tillskapas genom lagstiftning och att det skulle vara oförenligt med den kompetensfördelning som enligt fördraget gäller mellan gemenskaps-

I den svenska översättningen har här p 18 och 20 felaktigt använts uttrycket direkt tillämplig i stället för "direkt effekt.

EG-domstolens domar 65

institutionerna och medlemsstaterna mellan institutionerna själva

resp. att erkänna sådan rätt på grundval av domstolspraxis.

en

Domstolen konstaterade emellertid att frågan existensen och

om omfattningen medlemsstats för kränkning av gemenskaps-

av en ansvar regler gäller tolkningen Fördraget vilket omfattas domstolens

av av behörighet. Eftersom fördraget inte innehåller några regler som tydligt och klart konsekvenserna medlemsstats fördragsbrott måste

anger av en det, menade domstolen, åligga den att avgöra sådan fråga med

en tillämpning allmänt erkända tolkningsmetoder. Detta i enlighet med

av det uppdrag givits artikel 164. Därvid skulle särskilt be-

som genom aktas fördragets grundläggande principer och i förekommande fall de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar.

Domstolen pekade särskilt på att artikel 215 andra stycket i Romfördraget, reglerar gemenskapens utomobligatoriska skadestånds-

som

uttryckligen hänvisar till allmänna principer som är gemenansvar,

för medlemsstaternas rättsordningar och att den princip som samma reglerats i artikel 215 bara är ett uttryck för en allmänt omfattad rättsuppfattning i medlemsstaterna rättsstridig handling eller underlå-

att en tenhet upphov till ersättningsskyldighet för uppkommen skada.

ger Domstolen konstaterade vidare att den rättsliga regleringen av statens skadeståndsansvar i ett stort antal nationella rättsordningar på ett avgörande sätt utvecklats i rättspraxis.

Domstolen konstaterade att det mot den här bakgrunden som

var den i Francovichdomen slagit fast att principen statens ansvar för

om skada har åsamkats individer sådana överträdelser av

som genom gemenskapsrätten medlemsstaten för utgör del av för-

som ansvarar en dragets system eng. inherent in the treaty och menade vidare att denna princip gäller i varje situation då medlemsstat överträder

en gemenskapsrätten oavsett vilken institution ansvarar för över-

som trädelsen.

Som ytterligare argument hänvisade domstolen till kravet att

ett gemenskapsrätten måste tillämpas enhetligt. Om vill uppnå en

man enhetlig tillämpning kan möjligheten att ersättning för skada självfallet inte göras beroende olika nationella regler om kompetens-

av fördelning mellan den lagstiftande, den dömande och den verkställande makten. Här påpekade domstolen särskilt att staten är att betrakta som

enhet när krav framställs med anledning överträdelser av interen av nationella förpliktelser, oavsett vilken del statsapparaten bär det

av som konkreta ansvaret.

66 EG-domstolens domar

5.4.3 Förutsättningar för statens skadeståndsansvar

Domstolen inledde sina överväganden i denna del att på

genom samma sätt som i Francovich konstatera att gemenskapsrätten föreskriver att staten ansvarar för överträdelser men att förutsättningarna för att detta ansvar skall medföra rätt till skadestånd varierar beroende på vilket slags överträdelse orsakat skadan.

som

Man konstaterade härefter att det för att kunna bestämma under vilka förutsättningar rätt till skadestånd finns är nödvändigt att först beakta de gemenskapsrättsliga principer utgör grunden för statens

som ansvar, nämligen dels principen gemenskapsrättens fulla verkan

om och om det effektiva skyddet för de rättigheter gemenskapsrätten

som skall garantera, dels skyldigheten att solidariskt samverka före-

som skrivs i artikel

Domstolen menade vidare att det relevant att hänvisa till befint-

var lig rättspraxis avseende gemenskapens utomobligatoriska Den

ansvar. noterade att artikel 215 andra stycket hänvisar till de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar" och konstaterade att det inte utan särskilda skäl kan komma ifråga att olika villkor skulle gälla för medlemsstaternas och gemenskapsinstitutionernas skadeståndsansvar. En sådan ordning skulle innebära att skyddet för den enskildes rättigheter skulle kunna variera beroende på det

om var en gemenskapsinstitution eller en nationell myndighet som var ansvarig för skadan.

Domstolen påpekade att den praxis som har utvecklats beträffande artikel 215, angående skadestånd på grund normgivningsåtgärder,

av innebär att beaktar bl.a. komplexiteten hos den situation skall

man som regleras, svårigheter vid tillämpningen eller tolkningen rättsakten

av och i synnerhet vilka valmöjligheter normgivaren haft vid utfonnningen av reglerna. Vid utvecklandet sin praxis avseende

av gemenskapsinstitutionemas utomobligatoriska skadeståndsansvar, särskilt när det gäller normgivning som innefattar val ekonomisk politik, har

av domstolen således fäst avseende vid den stora valfrihet

som gemenskapsinstitutionema förfogar över.

Domstolen förklarade att den restriktiva på gemenskapens

synen ansvar för norrngivningsåtgärder grundas på två omständigheter. För det första är det väsentligt, även när det är möjligt att pröva lagligheten

av vidtagna åtgärder i domstol, att utövandet normgivningsmakt inte

av hindras att kan förvänta sig skadeståndskrav så snart

av man gemenskapens allmänna intresse kräver lagstiftningsåtgärder står i mot-

som sats till enskilda intressen. För det andra så kan inte gemenskapsinstitutionerna, i ett sammanhang där lagstiftaren har stor handlingsfrihet och detta är avgörande för att kunna genomföra gemenskaps-

en

EG-domstolens domar 67

politik, ådra sig inte den aktuella institutionen uppenbart och ansvar om allvarligt överskridit gränserna för sina befogenheter. Se förenade målen 83/76, 94/76, 4/77, 15/77, 40/77 HNL and others 1978 ECR 5-6. 1209 p Efter att ha påpekat detta konstaterade emellertid domstolen att den nationella lagstiftaren, liksom gemenskapsinstitutionema, inte alltid har stor valfrihet när åtgärder skall vidtas inom ett område regleras av som gemenskapsrätten. Gemenskapsrätten kan således ibland direkt ålägga den nationella lagstiftaren att åstadkomma ett visst resultat. Man tog exempel omständigheterna i Francovich-målet där situationen var som den att artikel 189 ålägger medlemsstaterna en skyldighet att inom viss angiven tid vidta alla nödvändiga åtgärder för att åstadkomma exakt det resultat direktivet föreskriver. I ett sådant fall, menade domstolen, som saknar det betydelse för medlemsstatens för underlåtenhet att ansvar införliva direktivets bestämmelser att det är den nationella lagstiftaren har att vidta nödvändiga åtgärder. som Domstolen sammanfattade sitt resonemang med konstaterandet att medlemsstat vidtar åtgärder på ett område där den har stor handnär en lingsfrihetz motsvarande den gemenskapens institutioner har när - som de genomför gemenskapens politik så måste förutsättningarna för att medlemsstaten skall ådra sig i princip de samma som de ansvar vara gäller för gemenskapsinstitutionema i motsvarande situation. som beskrivit förutsättningarna i det tyska och i det engelska Sedan man målet konstaterade domstolen att den nationella lagstiftaren i båda fallen stod inför valsituationer motsvarande dem som gemenskapsinstitutionema ställs inför när det antas nonnativa rättsakter för att uppfylla gemenskapens mål och att gemenskapsrätten, under sådana förhållanden, rätt till ersättning när tre villkor är uppfyllda; ger

den rättsregel överträtts skall vara avsedd att skapa rättigheter som för enskilda, överträdelsen skall vara tillräckligt allvarlig’ och

2 Iden svenska översättningen sägs p 47 "inom ett område där den dvs. medlemsstaten min anm. förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. " Vid jämförelse med den engelska versionen "in afield where en wide discretion och den franska "dans Iequel dispose d un large has a pouvoir d appreciation " framstår det här valda uttrycket som mer korrekt.

‘I den svenska översättningen används uttrycket att överträdelsen är tillräckligt kIar. Vid jämförelse med den engelska versionen "the breach en must be sujficiently serious" och den franska "que Ia violation soit suflisamment caractérisée bör emellertid det här valda uttrycket vara att föredra.

68 EG-domstolens domar

det skall finnas ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och den skada de drabbade åsamkats.

De nu angivna villkoren måste, enligt domstolen, för det första anses uppfylla kravet att de gemenskapsrättsliga skall ha full normerna verkan och att enskilda skall garanteras effektivt skydd för de rättigheter gemenskapsrätten förlänar. För det andra måste dessa villkor anses i sak överensstämma med de krav domstolen lagt fast beträffande artikel 215 i sin praxis rörande gemenskapens för skada ansvar som drabbar enskilda genom gemenskapsinstitutionernas rättsstridiga normativa rättsakter. Domstolen tillämpade härefter de uppställda villkoren på förhållandena i de aktuella målen. Den konstaterade att det första villkoret uppfyllt eftersom de var fördragsregler som de nationella lagstiftarna påstods ha överträtt artiklarna 30 och 52 i Romfördraget enligt vad som fastslagits i tidigare avgöranden av domstolen båda är avsedda att skapa rättigheter för enskilda. När det gällde det andra villkoret, enligt domstolen är relevant som både när gemenskapens enligt artikel 215 och medlemsstaternas ansvar ansvar för överträdelse av gemenskapsrätten skall fastställas, det var avgörande kriteriet för att bedöma om överträdelsen är tillräckligt allvarlig huruvida gemenskapens institutioner eller medlemsstaten kunde anses ha uppenbart och allvarligt åsidosatt gränserna för sin handlingsfrihet. Bedömningen av om överträdelsen var tillräckligt allvarlig, och det andra villkoret således kunde anses uppfyllt, skulle enligt domstolen göras av den behöriga nationella domstolen men man angav här vissa hållpunkter för denna bedömning. De omständigheter den natiosom nella domstolen skulle kunna beakta bl.a.; var hur tydlig och exakt den överträdda regeln är det mått av handlingsfrihet som regeln lämnat den nationella eller gemenskapsrättsliga institutionen den avsiktliga eller oavsiktliga karaktären den begångna överav trädelsen eller orsakade skadan frågan om en felaktig rättstillämpning varit ursäktlig eller oursäktlig

" I den svenska översättningen används uttrycket "rattsvillfarelse. Den engelska versionens error of law och den franska "erreur de droit" tyder dock snarare att avsikten varit att allmänt tala juridiska misstag. mera om

EG-domstolens domar 69

den omständigheten att en av en gemenskapsinstitution intagen ståndpunkt kan ha bidragit till en underlåtenhet eller till antagandet/upprätthållandet nationella bestämmelser eller praxis som strider av mot gemenskapsrätten.

Härefter betonade dock domstolen att en överträdelse alltid måste anses tillräckligt allvarlig den fortsätter domstol fastslagit att om trots att en det rör sig ett fördragsbrott eller det finns ett förhandsavgörande om eller fast rättspraxis hos domstolen i den aktuella frågan av vilken en det framgår att agerandet utgör en överträdelse. Såvitt gällde bedömningen av de aktuella fallen konstaterade domstolen att den inte kunde ersätta de nationella domstolarnas bedömningar med sin bedömning eftersom endast de nationella domegen stolarna behöriga att utreda de faktiska omständigheterna och bevar skriva de aktuella överträdelsema i de där anhängiga målen. Domstolen ansåg sig emellertid kunna bidra att peka på ett antal omstängenom digheter de nationella domstolarna i de aktuella fallen skulle kunna som ta hänsyn till. När det slutligen gällde det tredje villkoret konstaterade domstolen att det åligger den nationella domstolen att avgöra om det i det aktuella fallet finns ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och den drabbat enskilda. skada som Sammanfattningsvis uttalade domstolen att de ovan angivna och nu diskuterade tre villkoren är såväl nödvändiga tillräckliga för att ge som upphov till rätt till gottgörelse för enskilda att detta inte hindrar en men att staten kan ådra sig skadeståndsansvar under mindre restriktiva förutsättningar på grundval bestämmelser i nationell rätt. av

5.4.4 Kan rätten till skadestånd göras beroende av

att det begåtts ett avsiktligt eller oaktsamt fel

Den tredje frågan ställdes den tyska domstolen var om den som av nationella domstolen, i enlighet med den nationella lagstiftning som den tillämpar, kan låta rätten till ersättning bli beroende av att det begåtts ett avsiktligt eller oaktsamt fels hos det organ som ansvarar för överträdelsen.

5 I den svenska översättningen används här det något förbryllande uttrycket "avsiktlig eller vårdslös Culpa Den engelska versionen talar om "reparation conditional the existence of fault whether intentional or negligent " och upon den franska "subordonner Ia réparation du préjudice å l existence d unefaute intentionnelle ou de négligence

70 EG-domstolens domar

Domstolen inledde sitt svar med konstaterandet att det utredav ningen i målet framgått att begreppet fau1t eng./ faute"fr.° inte har samma betydelse i de olika rättsordningama. Man pekade härefter

på att det av svaret på den föregående frågan framgått att när överen trädelse av gemenskapsrätten begåtts medlemsstat inom av en ett område där det ges stort utrymme för handlingsfrihet så är existensen av en rätt till ersättning bl.a. beroende att överträdelsen har varit tillav räckligt allvarlig.

Domstolen a :gav att det härav följer att vissa objektiva och subjektiva faktorer inom för nationell rättsordning anknyter till som ramen en begreppet "fault", faute kan relevanta för att bestämma - — vara om en viss överträdelse av gemenskapsrätten är allvarlig. Domstolen hänvisade här till de omständigheter angetts under 56 och 57 i som p domen.

Domstolen fastslog härefter att skyldigheten att ersätta förlust eller skada som vållats enskilda inte kan göras beroende förutsättning av en baserad på någon form felbegrepp eng. concept of fault, fr. la av notion de faute går utöver vad är att beteckna tillsom som som en räckligt allvarlig överträdelse gemenskapsrätten. Att ställa av upp en sådan ytterligare förutsättning, domstolen, skulle detsamma angav vara som att ifrågasätta den rätt till ersättning har sin grund i gemenskasom pens rättsordning. Den engelska versionen domen lyder; "The av obligation to make reparation for loss damage caused to individuals or cannot, however, depend upon condition based concept of a on any fault going beyond that of sufficiently serious breach Community

a of

law. Imposition of such supplementary condition would be a tantamount to calling in question the right to reparation founded the on Community legal order. " Domen 79. p

Sammanfattningsvis blev därmed svaret till den nationella domstolen följande.

Inom ramen för den nationella rättsordning tillämpas kan rätten som till ersättning för förlust eller skada inte göras beroende att det beav gåtts något fel avsiktligt eller oavsiktligt- hos det ansvariga - organet,

" Den svenska översättningen använder genomgående ordet culpa". Ordvalet framstår dock som tveksamt. Culpa-begreppet i svensk rätt har olika innebörd i straff- resp. civilrätten och i skadeståndsrätten kan det närmast beskrivas som oaktsamt vållande. Detta är en snävare betydelse än vad måste som anses vara domstolens avsikt jfr de engelska och franska texterna i not 6 talar ovan som om avsiktliga eller oaktsamma fel. Det torde korrekt att även vara mera svenska tala om "fel".

EG-domstolens domar 71

utöver att det varit fråga om ett tillräckligt allvarligt brott mot gemenskapsrätten.

5.4.5 Prövningen av skadeståndsanspråk

Domstolen behandlade även frågan om tillämplig lag vid bestämmande

ersättning. Med hänvisning till Francovich-domen p 41-43 förav klarade den att staten med förbehåll för fastställandet av själva rätten

- v till ersättning har sin grund direkt i gemenskapsrätten och under

som förutsättning att de tre villkor ovan angetts är uppfyllda- måste

som ersätta den förlust har uppkommit med tillämpning av nationella

som skadeståndsregler. Detta förutsatt att den nationella lagen inte miss-

dessa ersättningskrav jämfört med inhemska krav och att reggynnar lema inte är utformade så att de i praktiken gör det omöjligt eller orimligt svårt att få ersättning.

Som exempel på en situation när den nationella lagen kan få sättas

sidan pekade domstolen på att det i nationell rätt kan finnas begränsningar i statens utomobligatoriska skadeståndsansvar när det gäller lagstiftningsverksamhet kan göra det praktiskt omöjligt eller orimligt

som svårt för enskilda att få ut den ersättning som gemenskapsrätten garanterar dem.

Vid prövning av förutsättningarna i de aktuella målen konstate-

en rade domstolen såvitt gällde det tyska målet följande. Ersättning för skada orsakats att en lag strider mot grundlagen kan enligt tysk

som av rätt endast utgå den aktuella lagen är avsedd att reglera ett enskilt

om fall. Att upprätthålla ett sådant krav skulle emellertid innebära att det blir omöjligt eller orimligt svårt att få ersättning eftersom lagstiftning i regel riktar sig mot kollektivet. Även sådan begränsning inte

om en strider mot kravet att villkoren inte får vara mindre förmånliga än när det gäller motsvarande inhemska krav så måste det därför anses hindra de nationella domstolarna från att säkerställa gemenskapsrättens fulla effektivitet och garantera enskilda deras rättigheter. När lagstiftaren är ansvarig för den aktuella överträdelsen måste därför detta krav sättas åt sidan.

På sätt måste, menade domstolen, villkoret i engelsk rätt att

samma

förutsättning för skadestånd är att det bevisligen förekommit makten missbruk i offentlig tjänsteutövning göra det omöjligt eller orim-

anses ligt svårt att full ersättning för förlust eller skada orsakad av Överträdelse gemenskapsrätten är hänförlig till lagstiftaren, eftersom

av som sådant missbruk enligt engelsk rätt inte kan förekomma hos lagstifta-

ren.

72 EG-domstolens domar

5.4.6 Skadeståndets bestämmande

Den tyska och den engelska domstolen ställde även frågan vilka omständigheter som bestämmer omfattningen den ersättning av som en medlemsstat kan skyldig att utge. vara Domstolen konstaterade inledningsvis att det för att effektivt skydda enskildas rättigheter måste krävas att ersättningen motsvarar förlusten eller skadan uppkommit och att det i avsaknad relevanta som av gemenskapsregler åligger varje medlemsstat att inom sin nationella rättsordning fastställa de kriterier bestämmer ersättningens omfattsom ning. Även här uppställde domstolen emellertid kravet dessa kriteatt rier inte får missgynna den enskilde jämfört med vad gäller vid som liknande ersättningsanspråk grundade på inhemsk rätt och de inte att heller får utformade så att det i praktiken blir omöjligt eller orimvara ligt svårt att skadestånd. Som ytterligare hållpunkter för den nationella domstolens bedömning, i synnerhet för att den nationella domstolen skall kunna bestämma omfattningen av förlusten eller skadan som grundar rätt till ersättning, angav domstolen att den nationella domstolen kunde beakta den om drabbade visat rimlig aktsamhet för att hindra förlusten/skadan eller för att minska dess omfattning och därvid särskilt notera denne i tid om utnyttjat alla de rättsmedel som finns. Domstolen framhöll att det är en allmän princip inom gemenskapens rättsordningar den har skaatt som dats måste visa rimlig aktsamhet för att begränsa skadans omfattning om han inte vill riskera att själv bära förlusten. Den tyska domstolen hade särskilt frågat den nationella rättsom ordningen generellt kan begränsa skyldigheten att ersätta skada till sådana särskilt rättsligt skyddade privata intressen exempelvis som egendom, eller om ersättningen också skall täcka utebliven vinst. Detta mot bakgrund av att möjligheten att marknadsföra produkter från andra medlemsstater inte enligt tysk rätt ingår bland ett företags skyddade

tillgångar.

Domstolens blev att det kan inte tillåtas att utebliven vinst helt svar utesluts ersättningsgill skada eftersom det, särskilt vid ekonomiska som och kommersiella tvister, skulle innebära att det i praktiken blir omöjligt att ersättning för uppkommen skada. Den engelska domstolen hade i sin andra fråga till domstolen särskilt räknat ett antal olika typer förluster och därefter frågat upp av vilka överväganden gemenskapsrätten kräver att den nationella domstolen skall göra när den prövar sådana skadeståndsanspråk. Domen p 14 Domstolen konstaterade att det när det gäller de olika typer av skador den engelska domstolen syftat på inte finns några särskilda som kriterier föreskrivna i gemenskapsrätten och att den nationella dom-

EG-domstolens domar 73

stolen därmed har att bedöma uppkomna skador enligt den nationella lag tillämpas, med förbehåll för de krav som enligt vad som ovan som angetts uppställts. När det särskilt gällde skadestånd av påföljdskaraktär "exemplary damages, de skadetyper som den engelska domstolen som var en av nämnt, uttalade domstolen att sådant skadestånd enligt engelsk rätt grundas på att myndigheten har agerat överdrivet pressande, godtyckligt eller författningsstridigt och att ett sådant handlande skulle kunna i sig innebära eller kvalificera en överträdelse av gemenskapsrätten. Det kunde därmed inte uteslutas att ett sådant skadestånd av påföljdskaraktär skulle kunna beviljas inom för ett anspråk som ramen framställts grundat på gemenskapsrätten när ett sådant skadestånd skulle möjligt anspråket grundade sig på nationell rätt. vara om Domstolens blev därmed sammanfattningsvis följande; svar Den ersättning medlemsstaterna skall utge till enskilda för försom lust eller skada orsakats överträdelse av gemenskapsrätten som av måste adekvat i förhållande till den faktiska skadan. I avsaknad av vara gemenskapsrättsliga bestämmelser åligger det varje medlemsstat att i enlighet med sin nationella rättsordning fastställa kriterier som gör det möjligt att bestämma skadeståndets storlek. Dessa kriterier får inte vara mindre förmånliga än vid motsvarande nationella krav. De får heller inte innebära att det blir omöjligt eller orimligt svårt för den enskilde att få ersättning. Det är inte förenligt med gemenskapsrätten att uppställa generella begränsningar så att ersättning endast utgår for skada som har drabbat särskilda rättsligt erkända intressen och ersättning är utesluten för utebliven vinst. Skadestånd påföljdskaraktär kan utgå detta av om förekommer inom den nationella rätten.

5.4.7 Skadeståndsansvarets begränsning i tiden

En frågorna från den tyska domstolen skadeståndet skall omav var om fatta förlust uppkommit i tiden före det att domstolen genom ett som avgörande konstaterat att det föreligger ett fördragsbrott. Domstolen svarade på frågan genom att inledningsvis upprepa att skadeståndsskyldighet uppkommer när de tre förutsättningar som ovan angetts är uppfyllda, att dessa förutsättning är att överträdelsen är en av tillräckligt allvarlig och att det därvid är viktig men inte en nöden vändig förutsättning att det finns dom som slagit fast att det föreen ligger ett fördragsbrott. Mot den bakgrunden konstaterade domstolen att det skulle innebära att rätten till ersättning så som denna garanterats enligt gemenskapens rättsordning äventyrades man godtog att om

74 EG-domstolens domar

skadeståndsskyldigheten begränsas till enbart skador uppkommit som efter domen. En ordning där enbart förluster uppkomna efter dom en ersattes skulle dessutom, menade domstolen, strida principen mot om gemenskapsrättens effektivitet eftersom det skulle utesluta all rätt till skadestånd så länge det påstådda fördragsbrottet inte prövats domstolen. av Rättigheter för enskilda har sin grund i gemenskapsrättsliga besom stämmelser som har direkt effekt i de nationella rättsordningama kan inte vara beroende sig kommissionens bedömning

vare av av lämplig-

heten av -att enligt artikel 169 eller domstolen fastställt agera av att överträdelsen genom dom. Den tyska regeringen hade i ett särskilt yttrande till domstolen begärt att domstolen skulle begränsa den ersättningsskyldighet kunde som komma att åläggas Förbundsrepubliken Tyskland till omfatta endast att den förlust eller skada uppkommer efter det dom avkunnats i som att målet, förutsatt att de drabbade inte tidigare väckt talan eller framställt motsvarande krav. Domstolen påpekade med anledning härav att det måste hållas i minnet att om den nationella domstolen finner förutsättningar för att att ålägga ett skadeståndsansvar är uppfyllda så kommer staten att ersätta uppkommen skada inom för sin nationella skadeståndsrätt, ramen vilket innebär att sådana materiella och processuella villkor som uppställs enligt den nationella rätten kan ta hänsyn till de krav prinsom cipen rättssäkerhet uppställer. Domstolen poängterade dock om även här att de villkor den nationella rätten uppställer inte får som vara mindre förmånliga än de gäller vid motsvarande nationella krav som och att de inte får innebära att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att få ersättning. Med hänvisning till det sagda fann domstolen att det inte fanns anledning för den att vidta några åtgärder för att begränsa domens verkan i tiden.

5.5 Mål C-392/93 ECR I-1631

1996 British Telecommunications

dom meddelad den 26 1996 mars

Bakgrund

Målet avsåg begäran enligt artikel 177 i Romfördraget fören om handsavgörande rörande tolkningen artikel 8 i direktiv 90/531/EEC av

EG-domstolens domar 75

förfarandet vid upphandling inom vatten-, energi-, transport- och om telekommunikationsområdena. I Storbritannien hade artikel 8 i det aktuella direktivet genomförts föreskrifter som trädde i kraft genom 1992. British Telecommunications gjorde gällande att Storbritannien i den nationella författningen implementerat direktivet felaktigt genom att exkludera vissa tjänster från direktivets tillämpningsområde. Den nationella domstolen ställde fyra frågor till domstolen. Den sista frågan, är den är av intresse, var följande. Om en som som nu medlemsstat har begått ett fel vid implementeringen av artikel 8 i direktiv 90/53l/EEC, är då den staten enligt gemenskapsrätten skyldig ersätta den skada detta fel orsakat och under vilka förutsättatt som ningar uppkommer ett sådant skadeståndsansvar

5.5.2 Statens ansvar vid felaktigt genomförande av

ett direktiv

Domstolen påminde först att principen statens skadeståndsom om för förlust och skada drabbar enskilda på grund av överansvar som trädelser gemenskapsrätten för vilka staten ansvarar utgör en viktig av del fördraget och att denna princip gäller för varje fall då en medav lemsstat överträder gemenskapsrätten. Domstolen hänvisade därvid till refererade målen Francovich och Brasserie/Factortame III de två ovan och beskrev de förutsättningar för lagts fast i den även tre ansvar som domen p 50-51. senare Domstolen konstaterade härefter att samma förutsättningar gäller medlemsstat ett felaktigt sätt implementerar ett direktiv till om en nationell rätt påpekade samtidigt att restriktiv inställning till men en statens är befogad i sådan situation. Skälet för detta angavs ansvar en detsamma domstolen tidigare anfört i Brasserie du pêcheurvara som domen för berättiga strikt inställning till utomobligatoriskt skadeatt en ståndsansvar för gemenskapsinstitutioner eller medlemsstater när de utövar normgivningsmakt inom områden omfattas gemenskapssom av rätten där institutionen eller staten har stor handlingsfrihet. Se men domen p 45 Domstolen förklarade vidare att det är i princip de nationella domstolarna skall avgöra förutsättningarna för att staten skall ådra som om sig skadeståndsansvar är uppfyllda. I detta fall ansåg sig dock domstolen ha tillgång till all nödvändig information för att avgöra om omständigheterna sådana att det inträffade kunde utgöra en tillvar anses räckligt allvarlig överträdelse gemenskapsrätten för att grunda rätt av till ersättning och gjorde därför själv saklig prövning omständigen av heterna i målet.

76 EG-domstolens domar

Domstolen beskrev därvid först, med hänvisning till bl.a. Brasserie/ Factortame III-domen, vad enligt dess praxis som är att anse som en tillräckligt allvarlig överträdelse, nämligen när den aktuella institutionen under utövande normgivningsmakt uppenbart och allvarligt av överträtt gränserna för sin handlingsfrihet, samt vidare att bland de omständigheter domstolen därvid skall beakta tydligheten som är och exaktheten hos den bestämmelse öveiträtts. som Domstolen konstaterade härefter att artikel 8 i det aktuella direktivet var språkligt otydligt utformad och att det möjligt tolka bestämvar att melsen som Storbritannien gjort i god tro och med användning - av argument som inte kunde anses helt sakna relevans. Storbritanniens tolkning som delades andra medlemsstater kunde inte heller enligt av domstolen uppenbart stridande direktivets ordalydelse anses mot eller mot det syfte som bestämmelsen varit avsedd att tillgodose. Till detta skulle läggas att Storbritannien inte hade haft någon ledning hämta att i praxis beträffande den aktuella bestämmelsen och att kommissionen inte heller hade väckt frågan när de engelska föreskrifterna infördes år 1992. Under nu angivna förhållanden fann domstolen den omständigatt heten att medlemsstaten, när direktivet genomfördes, gjorde enligt en domstolens bedömning i och för sig felaktig tolkning artikel 8 inte av kunde utgöra ett tillräckligt allvarligt brott gemenskapsrätten anses mot i den mening detta begrepp givits domstolen i Brasserie/ som av Factortame III. Statens misstag kunde därmed inte enligt gemenskapsrätten grunda någon rätt till ersättning.

5.6 Mål C-5/94 ECR I-2553

1996 Hedley Lornas

dom meddelad den 23 maj 1996

5.6.1 Bakgrund

Målet avsåg begäran enligt artikel 177 i Romfördraget en om förhandsavgörande angående tolkningen artikel 34 och av 36 i Romfördraget och principen statens utomobligatoriska skadeståndsav om ansvar för överträdelse av gemenskapsrätten. Bakgrunden var att jordbruksministeriet för England och Wales hade vägrat att utfärda licens för levande får till export av Spanien. Grunden för denna vägran, vidhölls från april 1990 till januari som

EG-domstolens domar 77

slaktboskap i Spanska slakterier utsattes för

1993, var uppfattningen att

behandling stred mot rådets direktiv 74/577/EEG bedövning som om djur före slakt. Trots att Spanien genomfört direktivet genom en förav ordning det brittiska ministeriet övertygat att vissa spanska var om slakterier inte följde direktivets bestämmelser. Denna uppfattning

grundades på upplysningar ansågs visa att överträdelser förekom. som höll med spanska myndigheter beslutade Kommissionen möten men under inte vidta någon åtgärd enligt artikel 169. I juli 1992 1992 att kommissionen Storbritannien att det generella förbud underrättade om tillämpades brittiska myndigheter stred mot artikel 34 i försom av och det inte kunde berättigat enligt artikel 36. Det draget att anses förbudet upphävdes Storbritannien med verkan from. den

generella av

l januari 1993. 1992 ansökte Hedley Lornas exportlicens för att I oktober om en antal levande får ämnade för slakt vid ett angivet exportera ett visst Licensen utfärdades dock inte, trots att slakteriet enligt spanskt företag. kraven i direktiven och myndigheterna i Stor- Hedley Lornas uppfyllde förfogade något bevis pekade i motsatt riktbritannien inte över som

ning. väckte talan vid brittisk domstol för att få fastställt Hedley Lornas artikel 34 med yrkande skadeatt avslagsbeslutet stred mot samt om

stånd. brittiska High Court of Justice ställde tre frågor till domstolen. Den Den tredje dessa avsåg frågan statens skadeståndsskyldighet. av om

5.6.2 Statens för skada orsakad av en

ansvar

underlåtenhet

myndighets

Domstolen konstaterade inledningsvis att principen om statens ansvar för skada har orsakats enskilda överträdelser av gemensom genom skapsrätten medlemsstat kan hållas ansvarig för utgör en som en del fördragets samt att de förutsättningar under väsentlig av system upphov till rätt till ersättning beror på vilka statens ansvar ger en den överträdelse givit upphov till förlusten eller karaktären av som Francovich 35 och 38, Brasserie/Factortame III 31 och skadan. Se p p

38 Domstolen beskrev därefter de tre villkor för ersättningsskyldighet

uppställts i Brasserie/Factortame III för det fallet att en översom trädelse gemenskapsrätten kan tillskrivas medlemsstat som av en handlar inom ett område där den har stor valfrihet vid utformningen av eng. "wide discretion make legislative choices ". Se domen normer to

p51.

78 EG-domstolens domar

Den konstaterade därefter att dessa tre förutsättningar tillämpvar liga även under sådana omständigheter förelåg i det aktuella målet som och prövade därefter om villkoren kunde uppfyllda. anses vara Det första villkoret ansågs uppfyllt då Storbritanniens vara vägran att bevilja Hedley Lomas exportlicens stred artikel 34 i Romen mot fördraget, som även om den är utformad ett förbud för medlemssom staterna samtidigt ger enskilda rättigheter de nationella domsom stolarna måste skydda.

När det gällde det andra villkoret uttalade domstolen varje att överträdelse av gemenskapsrätten kan för att utgöra tillräckligt vara nog en allvarlig överträdelse, när den ifrågavarande medlemsstaten vid tiden för kränkningen inte möjlighet till några nonnativa val och bara har ges en i hög grad begränsad eller obefintlig handlingsfrihet

Beträffande det tredje villkoret konstaterade domstolen, liksom i de tidigare målen, att det åligger den nationella domstolen att avgöra om det finns något direkt orsakssamband mellan överträdelsen den av skyldighet åvilat staten och den skada drabbat käranden i som som målet vid den hänskjutande domstolen.

5.6.3 Skadeståndets bestämmande

Med hänvisning till Francovich p 41 43 och Brasserie/Factortame III p 67 upprepade domstolen vad där sagts, nämligen till som att rätten ersättning grundas på gemenskapsrätten att det åligger men staten att enligt den nationella skadeståndsrätten ersätta den förlust och skada

som åsamkats, under förutsättning att villkoren enligt vilka ersättning bestäms enligt den nationella lagen inte får mindre förmånliga vara än de som gäller vid motsvarande nationella krav och de inte får att vara sådana att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt få att ersättning.

7Det kan noteras att det i den svenska översättningen domen, av p 28, finns en sista mening som inte återfinns sig i den engelska eller i den franska vare versionen. Den lyder "Det förhåller sig på detta sätt när medlemsstaten var skyldig att rätta sig efter gemenskapsrättslig regel innehåller en som ett förbud."

EG-domstolens domar 79

5.7 Förenade målen C-178/94, C-179/94,

C-188/94, C-189/94 och

C-190/94 ECR I-4845

1996 Dillenkofer m.fl.

meddelad den 8 oktober 1996

dom

5.7.1 Bakgrund

till domstolen tysk domstol önskade ett för- Målen hänsköts av som

enligt artikel 177 i Romfördraget, angående tolkhandsavgörande,

paketresor, semesterpaket och ningen direktiv 90/314/EEC om av EGT L 158, 59, i mål där talan väckts andra paketarrangemang nr s.

Erich Dillenkofer m.fl. mot Tyska staten. av aktuella direktivet innebär b1.a. att arrangör/återförsäljare av Det en kunna visa att det, i händelse obestånd, paketresor är skyldig att av

täcker återbetalning erlagda belopp och hemfinns säkerhet som av

Direktivet skulle genomfört i medlemstransport av resenären. vara december 1992. Tyskland genomförde direktivet staterna senast den 31

trädde i kraft den 1 juli 1994 och som gällde resegenom en lag som

efter den dagen avseende påbörjade efter den kontrakt ingåtts resor som

31 oktober 1994.

paketresor från två olika reseföretag. På Klagandena hade köpt

reseföretagens obestånd hade de dock antingen aldrig påbörjat grund av återvända från semesterorten på egen beeller också tvingats sin resa återbetalning de belopp de betalat kostnad. De hade inte lyckats av

eller ersättning för kostnaderna för sin hemresa. till researrangörema tysk domstol talan mot tyska staten med Klagandena väckte inför

motsvarande de belopp de betalat för icke yrkande om ersättning

för kostnader för återresa. Som grund för talan

genomförda resor eller

artikel 7 i direktivet skulle ha varit genomförd inom anförde de att om dvs. den 31 december 1992 så skulle de den tid föreskrivits, senast som reseföretagets obestånd. De hänvisade särskilt ha varit skyddade mot

till domstolens dom i Francovich punkterna 39 och 40.

bestred yrkandena och hävdade att de förutsättningar Tyska staten

Francovich-målet inte uppfyllda i dessa fall och att som förelåg i var

kunde föranleda skadeståndsansvar för staten att det i vart fall inte

direktiv inom föreskriven tid om det inte underlåta att genomföra ett

dvs. tydlig och väsentlig, överträdelse av förekommit en allvarlig,

gemenskapsrätten för vilken staten kan hållas ansvarig.

80 EG-domstolens domar

Enligt den tyska domstolen förelåg inte enligt tysk rätt någon grund för att bifalla kraven med hänsyn till domstolens men avgörande i Francovich-målet beslutade vilandeförklara man att målet vid tysk domstol och begära förhandsavgörande från domstolen. Man ställde tolv olika frågor till domstolen.

5.7.2 Statens för

ansvar vid sent genomförande av

ett direktiv

Domstolen svarade i denna del på frågorna 8 12 från den nationella domstolen och konstaterade därvid inledningsvis den att springande punkten i dessa frågor underlåtenhet genomföra direkvar om en att ett tiv inom den föreskrivna tiden i sig utgör tillräcklig förutsättning för en att enskilda som drabbats skada skall berättigade till ersättning av vara eller även andra villkor måste beaktas. om Den nationella domstolens frågor gällde det kunde ha någon om betydelse att genomförandeperioden enligt tyska staten visat sig otillräcklig, om statens förutsätter allvarlig, dvs. tydlig ansvar en och väsentlig eng. manifest ana grave, överträdelse av gemenskapsrätten, om överträdelsen måste ha blivit fastställd domstol innan förlusten av eller skadan inträffade, om skadeståndsansvar förutsätter att det begåtts

ett fel eng. fault, handling eller underlåtenhet, genom vid införandet av lagstiftningsåtgärder från statens sida och slutligen skadeståndsom skyldighet kan uteslutas på grund att tysk domstol meddelat dom av en

angående förskottsbetalning.

Domstolen hänvisade inledningsvis till sina tidigare domar där man slagit fast att principen skadeståndsansvar för om statens förlust och skada drabbat enskilda på grund som av överträdelser av gemenskapsrätten för vilka staten kan hållas ansvarig utgör en viktig del av för-

dragets uppbyggnad/system.

Francovich p 35, Brasserie du pêcheur p 31, British Telecom 38, Hedley Lomas p p 24 Man uttalade vidare att förutsättningarna för att statens skall medföra ansvar en rätt till ersättning varierar beroende på arten av den överträdelse av gemenskapsrätten som föranlett förlusten och skadan. Francovich p 38, Brasserie du pêcheur 38, Hedley Lomas 24 p p Därefter beskrevs hur i Brasserie du pêcheur man p 50-51, British Telecom p 39-40 och Hedley Lornas 25-26, p mot bakgrund av omständigheterna i dessa fall, hade fastställt enskilda lidit att som skada

8 Den svenska översättningen domen använder här uttrycket av att det föreligger culpa. Detta är framgått not 7 inte bra som ovan en översättning då ordvalet lätt leder tankarna fel.

EG-domstolens domar 81

har rätt till ersättning tre förutsättningar är för handen; den bestämom melse överträtts måste ha varit avsedd att enskilda rättigheter, som ge överträdelsen måste tillräckligt allvarlig och det måste finnas ett vara direkt orsakssamband mellan överträdelsen den skyldighet som av åvilar staten och den skada åsamkats de skadade. som Domstolen förklarade vidare att det avgörandet i Francovich, av liksom de aktuella målen gällde underlåtenhet att genomföra ett som nu direktiv inom föreskriven tid, kunde stå klart att för att uppnå full anses effekt artikel 189 st 3 så måste det föreligga en rätt till ersättning om av villkor är uppfyllda; det resultat direktivet föreskriver skall tre som innefatta att enskilda erhåller rättigheter, innebörden av dessa rättigheter skall kunna utläsas direktivets bestämmelser och det skall av finnas orsakssamband mellan överträdelsen och den förlust eller ett uppkommit. skada som Domstolen konstaterade härefter att de villkor uppställts i de som olika domarna sakligt sett är desamma eftersom villkoret att det måste fråga tillräckligt allvarlig överträdelse, även om det inte vara om en uttryckligen i Francovich-domen, med hänsyn till omständigangavs heterna i det fallet uppenbart var uppfyllt. Domstolen utvecklade härefter sitt i de tidigare domarna gjorda ut-

talande att de förutsättningar under vilka statens ansvar ger upphov till

rätt till ersättning beror på karaktären av den överträdelse av gemenen skapsrätten orsakat skadan. Innebörden angavs sammanfattningssom vis att dessa förutsättningar måste tillämpas med hänsyn tagen till vara varje enskilt fall. Domstolen fortsatte med exempel från tidigare domar. Å att ge ena sidan kunde därvid överträdelse anses vara tillräckligt allvarlig om en gemenskapsinstitution eller medlemsstat, vid utövandet av sin en norrngivningsmakt, uppenbart och väsentligt har överträtt gränserna för

sin handlingsfrihet. Se HNL and Others 83/76 mfl 1978 ECR 1209, p Brasserie du pêcheur 55 och British Telecom 42 Å andra sidan p p kunde varje överträdelse gemenskapsrätten i sig vara tillräcklig för av bedömas tillräckligt allvarlig överträdelse, medlemsatt som en om staten, när den gjorde sig skyldig till överträdelsen, inte hade till uppträffa några normativa val och hade enbart mycket begränsad gift att en eller ingen handlingsfrihet. Se Hedley Lornas p 28 Mot den här bakgrunden konstaterade domstolen att när som i

Francovich medlemsstat, i strid mot artikel 189 st underlåter att en inom den utsatta tiden vidta några de åtgärder är nödvändiga för av som att uppnå det resultat ett direktiv föreskriver så har den medlemssom uppenbart och väsentligt åsidosatt gränserna för sin handlingsstaten frihet. Följden blir då att sådan överträdelse ger upphov till en rätt en till ersättning för den enskilde de tre villkor som angavs i om

82 EG-domstolens domar

Francovich är uppfyllda; direktivet skall avsett att enskilda vara ge rättigheter, innebörden dessa rättigheter kunna utläsas direktivets av ur bestämmelser och det skall finnas ett orsakssamband mellan överträdelsen av statens skyldigheter och den förlust och skada de som drabbade lidit. Domstolen betonade särskilt att inga andra villkor än de angivna nu tre behöver beaktas och svarade därmed den nationella domstolens frågor nr 10-11 att möjligheten att ersättning för förlust och skada inte kunde vara beroende sig att domstolen tidigare konstateav vare av rat att det föreligger en överträdelse gemenskapsrätten för vilken av staten svarar eller av att det statliga överträdelsen kan tillorgan som skrivas har gjort sig skyldigt till ett uppsåtligt eller oaktsamt fel. Se Brasserie/Factortame III 75-80 samt 94-96. p Domstolens sammanfattande den nationella domstolens svar frågor nr 8 12 blev därmed följande. Om staten underlåter vidta — att några åtgärder för att genomföra ett direktiv så att det föreskrivna resultatet uppnås inom den stipulerade tiden så utgör detta i sig allen varlig överträdelse av gemenskapsrätten. En sådan underlåtenhet ger följaktligen upphov till rätt till ersättning för enskilda drabbas en som av skada under förutsättning att direktivet är avsett enskilda att ge rättigheter vilkas innebörd kan fastställas och det finns ett orsakssamband mellan överträdelsen och den lidna förlusten och skadan.

5.7.3 direktivet 90/314/EEC

Frågan om ger

enskilda rättigheter vilkas innebörd kan

fastställas

Domstolens fann vid en tolkning artikel 7 i direktiv 90/314/EEC av att denna bestämmelse är avsedd att garantera pakteresenärer rätt till en återbetalning av pengar samt hemtransport och att denna rättighet kan utläsas direktivets bestämmelser. ur

5.7.4 Vad krävs för att ett direktiv

genomföra på ett

korrekt sätt

Domstolen inledde här med att uttala att enligt domstolens fasta praxis måste direktivbestämmelser genomföras med ovillkorligt bindande verkan och med sådan noggrannhet, exakthet och tydlighet att de: tillfredsställer kraven på rättssäkerhet. Se C-59/89 1991 ECR I-2607. p 24. Vidare konstaterades att det aktuella direktivet ett exakt angav

EG-domstolens domar 83

datum då alla nödvändiga åtgärder skulle ha vidtagits så att direktivet

skulle full effekt. Domstolen förklarade därefter att den tyska invändningen att införandetiden för kort med hänsyn tagen till svårigheterna att invar troducera det systemet inte omständighet kunde rättfärnya var en som diga underlåtenhet att genomföra direktiv inom den föreskrivna en tiden och att det enligt fast praxis inte möjligt för en medlemsstat att var hänvisa till bestämmelser, praxis eller omständigheter inom sitt eget rättsliga ursäkt för att inte ha uppfyllt skyldigheter eller system som en följt tidsgränser i ett direktiv. Om implementeringsperioden är för kort finns det, fortsatte domstolen, bara möjlighet enligt gemenskapsrätten och det är att vidta en lämpliga åtgärder inom gemenskapen för att den behöriga gemenskapsinstitutionen skall medge den nödvändiga förlängningen av införandeperioden. Se mål 52/75 Kommissionen Italien 1976 ECR v 277, p 12.

5.8 Förenade målen C-283/94, C-291/94

C-292/94 ECR I-5063

och 1996

Denkavit m.fl.

domen meddelad den 17 oktober 1996

5.8.1 Bakgrund

Målen hänsköts till domstolen tysk domstol önskade ett förav som handsavgörande enligt artikel 177 i Romfördraget, angående tolkningen artikel 3 och 5 i rådets direktiv 90/435/EEC ett gemensamt beav om skattningssystem för moderbolag och dotterbolag hemmahörande i

olika medlemsstater. OJ 1990 L 225, p. 6 Artikel 3.1 i direktivet innehåller definition av begreppet a en moderbolag innebär bl.a. att det aktuella bolaget skall inneha som minst 25% kapitalet i ett bolag i medlemsstat. Direktivet av en annan medger 3.2 medlemsstat inskränker tillämpningen av

artikel att en

direktivets bestämmelser att inte tillämpa detta direktiv på genom bolag i den aktuella medlemsstaten som inte, under en sammanhängande period minst 2 år, bibehåller ett innehav som kvalificerar av moderbolag, eller på bolag i medlemsstaten i vilka ett bolag dem som från medlemsstat inte bibehåller ett sådant innehav under en en annan oavbruten period minst två år". Enligt direktivet artikel 5.1 skall av

84 EG-domstolens domar

vinstutdelning från ett dotterbolag till ett moderbolag befriat från vara källskatt. Tyskland hade dock enligt artikel 5.3 givits rätt att längst till mitten av 1996 ta ut källskatt 5%. Direktivet skulle en vara genorrfört i medlemsstaterna senast den l januari 1992. När direktivet genomfördes i tysk rätt i den bestämmelse angavs som avsåg att införliva artikel 3.2 att status moderbolag, i direksom tivets mening, har varje bolag som, när skyldighet att kapitalskatt

betala

inträder, kan visa att det sedan minst 12 månader, utan avbrott, innehaft minst 25% av dotterbolagets aktiekapital. Tyska skattemyndigheter avslog de aktuella bolagens begäran om skatteåterbetalning med motiveringen att bolagen inte- när skattskyldighet inträdde hade innehaft 25% respektive dotterbolags aktie- - av kapital under en sammanhängande tid minst 12 månader. av Sedan målen hamnat i tysk skattedomstol begärde denna genom ett förhandsavgörande svar på i princip tre frågor. Den första huruvida var den tyska lagregel varigenom direktivets artikel 3.2 införlivats kunde anses stå i överensstämmelse med direktivets bestämmelse, när direktivet inte tycktes kräva att den minimiperiod moderbolaget skulle som ha innehaft 25% aktiekapitalet måste ha gått till ända när begäran av om sänkt skatt lämnas in. Den andra frågan ett moderbolag var om som omfattas av direktivets bestämmelser, för det fall att den tyska lagregeln inte stod i överensstämmelse med direktivet, kunde åberopa direktivets bestämmelser direkt mot medlemsstaten till stöd för sin begäran om befrielse från källskatt, dvs. direktivet kunde ha om anses direkt effekt. I ett målen ställdes slutligen frågan enskild av om en kunde berättigad till skadestånd för ränteförlust de drabbats vara som av på grund av statens felaktiga genomförande direktivet. av Domstolen fann som svar på den första frågan att den tyska genomförandebestämmelsen inte stod i överensstämmelse med direktivets regel. Som svar på den andra frågan domstolen att moderbolag angav som uppfyllde kraven på innehav skulle ha möjlighet att åberopa de aktuella bestämmelserna i direktivet direkt vid nationell domstol.

5.8.2 Statens vid

ansvar felaktigt genomförande av

ett direktiv

I ett av målen ställdes även frågan ett moderbolag- för det fall att om Tyskland feltolkat direktivet och med beaktande de kriterier av som fastställts i Francovich hade rätt till skadestånd från den medlemsstat där dotterbolaget finns för de ränteförluster det drabbats på som av grund av det felaktiga genomförandet.

EG-domstolens domar 85

Domstolen inledde sina överväganden genom att återupprepa att principen statens skadeståndsansvar för förlust och skada som om orsakats enskilda följd brott mot gemenskapsrätten för vilka som en av staten utgör grundläggande del av fördragets system. Man svarar en hänvisade därvid särskilt till domarna i Brasserie/Factortame III p 31 och till Dillenkofer p 20. Domstolen fortsatte med att hänvisa till att man i de tidigare domarna, med beaktande omständigheterna i målen, slagit fast att av gemenskapsrätten innebär rätt till ersättning när tre villkor är uppen fyllda. Den aktuella bestämmelsen skall innebära att enskilda erhåller rättigheter, överträdelsen måste tillräckligt allvarlig och det måste vara finnas ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och den uppkomna skadan. Brasserie/Factortame III 51, Dillenkofer p 21 och 23 p Att dessa villkor också gäller när medlemsstat felaktigt implementeen direktiv särskilt framgå British Telecom p 40. rar ett angavs av På i målet British Telecom konstaterade domstolen samma sätt som härefter att principen är att den nationella domstolen bestämmer om förutsättningarna för att staten skall åläggas ett skadeståndsansvar är uppfyllda att domstolen i detta fall förfogade över all information men kunde krävas för att kunna bedöma det rörde sig om en tillsom om räckligt allvarlig överträdelse. Domstolen fortsatte sitt resonemang med att påminna om att en överträdelse enligt domstolens praxis är tillräckligt allvarlig om gemenskapsinstitutionen eller medlemsstaten vid utövandet lagstiftningsav makt ha uppenbart och allvarligt åsidosatt gränserna för sin kan anses handlingsfrihet. Brasserie/Factortame III 55, Dillenkofer p 25 p Vidare påpekades att det vid denna bedömning skulle tas särskild häntill hur tydlig och exakt den överträdda regeln är. Brasserie/ syn Factortame III 56, British Telecom 42, även ovan s. 14 p p se I det aktuella fallet fann domstolen att det skulle beaktas dels att den tyska tolkningen "att innehavsperioden måste ha fullgjorts när skatteförmånen ges hade delats så gott som alla andra medlemsstater som av utnyttjat möjligheten att inskränka tillämpningen av direktivet samt att inga tidigare mål angående tolkningen det aktuella direktivet hade av förekommit kunde tolkningshjälp. Mot den bakgrunden fann som ge domstolen den felaktiga tyska uppfattningen direktivets innebörd att om inte kunde utgöra tillräckligt allvarlig överträdelse av anses en gemenskapsrätten för att grunda rätt till skadestånd. Enligt gemenskapsrätten förelåg därmed ingen skyldighet för en medlemsstat att erenskild för skada kan ha uppkommit på grund av den i målet sätta som aktuella felaktiga tolkningen.

86 EG-domstolens domar

5.9 Förenade målen C-94/95

och

C-95/95 ECR I-OOO

1997 Bonifaci

m.fl. samt målen C-261/95

1997 ECR I-OOO

Palmisani och

ECR I-000 m.fl.

C-373/951997 Maso

domar i samtliga mål meddelade den 10 juli 1997

Dessa mål, som hänsköts till domstolen italienska domstolar och av avgjordes dag, innebär vissa ytterligare preciseringar medsamma av lemsstatemas skadeståndsansvar när ett direktiv har införlivats för sent. De frågor som ställdes de italienska domstolarna avsåg samtliga av tolkningen och tillämpningen direktiv 80/987/EEC harrnoniseav om ring av lagstiftning rörande skyddet för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens, dvs. direktiv i Francovichmålet. Målet C-94/95 samma som är för övrigt en fortsättning på det mål avgjordes tillsammans med som Francovich. Målet C-9/9O Bonifachi m.fl. avsnitt 5.2. se ovan I målen Bonifachi och Masi ställdes frågan ersättning för skada om som orsakats enskilda på grund för ett för sent genomförande av av direktivet kunde fastställas fullständig retroaktiv tillämpning genom en av de för sent men vid tidpunkten för prövningen ersättningskraven av antagna nationella bestämmelser varigenom direktivet genomförts. Domstolens svar blev att det i princip godtagbart att fastställa var ersättningen med tillämpning de antagna genomförandeav numera reglerna, med de eventuella inskränkningar där av ansvaret som stadgas. Detta förutsatte dock att genomförandet skett på riktigt sätt ett och det ålåg vidare den nationella domstolen att till att ersättningen se motsvarade den faktiska skadan. Domstolen att fullständig angav en och korrekt retroaktiv tillämpning genomförandereglema måste av anses uppfylla kravet på hur ersättningen skall bestämmas. Den tillfogade dock att om de skadelidande kan visa att de har åsamkats ytterligare förluster på grund att de inte i rätt tid kunnat den kompensation av som direktivet tillförsäkrar dem skall även denna skada ersättas.

Retroactive application in full of the implementing the measures Directive enables the harmful the belated consequences transposition of that Directive to be remedied, provided that the Directive has been properly transposed. However, for the national court to ensure that reparation of the loss damage sustained by the or beneficiaries adequate. Retroactive and application in

proper full of

the implementing the Directive will that measures suffice for purpose unless the beneficiaries establish the existence complementary loss

of

E G-domstolens domar 87

sustained account the fact that they unable to benefit at the on were appropriate time from the financial advantages guaranteed the Directive with the result that such loss must also be made good." Domen Bonifaci 54 även Maso p 42. p se

I målet Palmisani ställde den italienska domstolen frågan om det kunde strida mot gemenskapsrätten att en medlemsstat föreskriver att anses talan ersättning för skada som vållats av ett för sent genomförande om ett direktiv måste väckas inom ett år från det att direktivet införlivats av med den nationella rättsordningen. Domstolen svarade att gemenskapsrätten inte för närvarande eng. "Community law, stands at as presen" hindrar medlemsstat från att föreskriva en sådan prekluen sionsfrist under förutsättning sådan inskränkning inte gör det att en svårare att få ersättning än vad som skulle gälla vid ett liknande inhemskt krav. Bedömning sådan frist strider mot likhetsav om en principen måste dock enligt domstolen göras av den nationella domstolen med beaktande nationella ersättningsregler. Domstolens utav tryckssätt tyder på därvid skulle kunna komma att få underatt man känna sådan talerättsfrist det enligt allmänna nationella bestämen om melser utomobligatoriskt skadestånd finns möjlighet att föra talan om mot staten för underlåtenhet att i tid genomföra ett direktiv.

5.10 Målen C-334/92 ECR I-6911

1993 Teodoro Miret, C-91/92 1994

Wagner

ECR I-3325 Faccini Dori och C-192/94

1996 ECR1-1296 El Corte Inglés

I dessa tre mål har medlemsstaternas skadeståndsansvar inte varit någon huvudfrågoma men har ändå berörts. av Målet Miret gällde ett lönegarantikrav från en anställd med chefsfunktion. Kravet hade lämnats utan bifall spansk myndighet med av motiveringen att Miret tillhörde företagets ledning, trots att något undantag för denna inte hade gjorts när Spanien genomfört grupp direktivet. Liksom i Francovich fann domstolen att direktivet inte kunde direkt effekt konstaterade därefter att om det visade sig ges men omöjligt att tolka den aktuella nationella bestämmelsen direktivvara konformt, för att därmed tillförsäkra Miret den ersättning han rätteligen berättigad till, så kunde medlemsstaten under de förutsättningar var angetts i Francovich åläggas att ersätta denne för uppkommen som skada.

88 EG-domstolens domar

I målet Faccini Dori, gällde ett direktiv villkor vid hemköp,

som om slog domstolen fast att ett direktiv inte blivit genomfört inom före-

som skriven tid inte kunde direkt effekt i förhållande till privat före-

ges ett tag dvs. horisontellt. Samtidigt konstaterade dock domstolen

- att om det skulle visa sig inte möjligt att uppnå den effekt direktivet

vara som avsett genom en fördragskonform tolkning nationella regler så

av kunde Italien, under de förutsättning angetts i Francovich, åläggas

som att ersätta den skada som drabbat kvinnan i målet på grund att direk-

av tivet inte blivit genomfört.

Också i målet El Corte Inglés, gällde ett direktiv konsu-

som om mentkrediter, fastslog domstolen att ett direktiv inte genomförts i

som rätt tid inte kan tilläggas horisontell direkt effekt. På sätt i

samma som de andra två målen pekade domstolen på möjligheten för den enskilde

att komma till sin rätt genom att föra skadeståndstalan

en mot staten och upprepade därvid de tre förutsättningar för angetts i

ansvar som Francovich.

6 Svenska förhållanden

l Inledning

I detta avsnitt beskrivs hur frågan statens skadeståndsansvar vid om överträdelse EG-regler hittills kommit att aktualiseras såvitt avser av svenska förhållanden. Liksom i övriga EU-länder har domstolens avgöranden i Francovich och därefter följande mål också hos oss rönt stor uppmärksamhet och bl.a. givit upphov till ett stort antal artiklar i svensk juridisk fackpress. Frågan statens skadeståndsansvar vid om överträdelse EG-regler har även berörts i några akademiska avhandav lingar under det senaste året. Något referat av vad som skrivits i ämnet lämnas inte här. Exempel finns i den bifogade källförteckningen. Frågan har emellertid även nått det praktiska rättslivet dels genom att enskilda väckt talan mot staten vid svenska domstolar, dels i form av ersättningskrav anhängiggjorts direkt hos Justitiekanslern JK. I som ett vidare perspektiv har frågan om statens skadeståndsansvar när svensk rätt inte står i överensstämmelse med gemenskapsrättens regler bl.a. aktualiserats inom flera departement inom ramen för det fortlöpande lagstiftningsarbetet. I det följande översiktlig bild av ges en dagsläget. Det har inte varit möjligt att göra någon uttömmande inventering. Utöver de exempel här finns det således flera domsom tas upp stolsavgöranden och lagstiftningsärenden där frågan om statens skadeståndsansvar varit aktuell och frågeställningar tillkommer hela nya tiden. Den främsta källan för att få fram information svenska förom hållanden är JK eftersom alla krav på skadestånd mot staten, som grundas på att det förekommit någon form felaktig myndighetsutövning, av handläggs denne antingen i egenskap beslutsmyndighet eller som av av företrädare för staten i rättegång. Härutöver har vissa frågeställningar uppmärksammats att utredningen under hand kontaktats av genom företrädare för departement och myndigheter i sin verksamhet som kommit i kontakt med dessa frågor.

90 Svenska förhållanden SOU 1997: 194

6.2 rådsdirektiv

Sveriges genomförande av

80/987/EEG lönegarantidirektivet

Frågan om skadeståndsansvar för staten vid överträdelse EG-regler av har i Sverige hittills främst aktualiserats med anledning Sveriges av genomförande av direktiv tillnärmning medlemsstaternas lagom av stiftning skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens dir. om 80/987/EEG med ändring enligt dir. 87/164/EEG, det s.k. lönegarantidirektivet. Dessa rättsakter blev genom EES avtalet och därefter genom Sveriges anslutning till EU gällande här i landet. I fördraget med anledning Sveriges anslutning till EU har Sverige av beträffande detta direktiv förbehållit sig möjligheten att i fråga om rätten till ersättning undanta en anställd, eller anställds efterlevande, en som ensam eller tillsammans med nära anförvanter ägde väsentlig en del av arbetsgivarens företag eller verksamhet och hade ett besom tydande inflytande över verksamheten. Undantaget gäller även om arbetsgivaren är en juridisk utan företag eller verksamhet. Se person SFS 1994:1501 s. 2238 Det nu beskrivna förbehållet i fråga om lönegarantidirektivets giltighet utformades i enlighet med de svenska bestämmelser löneom garanti som gällde vid tiden för medlemskapsförhandlingamas slutförande. Sedan anslutningsfördraget förhandlats färdigt ändrades emellertid de svenska lönegarantireglerna så att 12 § förmånsrättslagen 1970:979, FRL fick ändrad lydelse. Se SFS 1994:639, prop. 1993/942208, bet. 1993/94:LU 34. Ändringama trädde i kraft den 1 juli 1994. Ändringen i 12 § sjätte stycket FRL innebar konkursatt om gäldenären var näringsidkare så skulle arbetstagare utesluten en vara från lönegaranti redan att någon honom närstående än genom senare sex månader före konkursansökningen hade ägt minst femtedel en av företaget. Under början av hösten 1995 ingavs ansökningar stämning mot om staten vid ett stort antal tingsrätter i landet. Kärandena, arbetsrunt om tagare som inte medgivits ersättning enligt lönegarantireglerna, gjorde där gällande att de svenska lönegarantireglerna, efter ändringarna den 1 juli 1994, inte stod i överensstämmelse med EG-direktivet och att staten därmed var skyldig att ersätta dem för den skada de drabbats av när de felaktigt uteslutits från rätt till lönegarantiersättning. Staten genom JK bestred inledningsvis käromålen på den grunden att de svenska reglerna inte kunde strida mot det aktuella direkanses tivet. Sedan ingående överläggningar förts mellan JK och företrädare för Justitie-, Arbetsmarknads- och dåvarande Utrikeshandelsdepartementet beslutade emellertid JK att medge bifall till mot staten

Svenska förhållanden 91

framställda skadeståndsyrkanden. Skälen för detta ställningstagande framgår följande utdrag ett beslut av JK den 8 december 1995 av ur dnr 2433-95-40. "Allmänt kan sägas att Sverige bestämmelserna i förmånsgenom rättslagen och lönegarantilagen väl uppfyller de krav som ställs på medlemsstaterna i ifrågavarande direktiv. Av direktivet framgår också medlemsstaterna får göra undantag från lönegarantin för vissa att kategorier arbetstagare. Den lydelsen av 12 § förmånsrättsav nya lagen sträcker sig emellertid längre än vad anges i det undantag som från lönegarantidirektivets tillämpning gäller för Sveriges del som samtliga arbetstagare är närstående till person med genom att som en väsentlig ägarandel undantas från rätten till länegarantiersättning oberoende arbetstagaren själv har haft ett betydande inflytande av om över verksamheten. ingående överväganden och efter överläggningar med före-

Efter

trädare för regeringskansliet har jag kommit till den slutsatsen att Sverige inte kan ha genomfört det ifrågavarande rådsdirektivet anses på riktigt sätt. Med hänsyn till vad EG-domstolen uttalat EGett om rättens innebörd i målen 6 och 9/90 Francovich och Bonifaci Italien och mål C-334/92 Miret Fondo de garantia salarial har jag därför tidigare i antal mål anhängiggjorts vid allmän domstol där omett som ständigheterna varit likartade med de föreligger i detta fall slutsom ligen medgivit till staten framställda skadeståndsyrkanden. "

bifall mot

Mot bakgrund den uppkomna situationen förordade Riksskatteverket av RSV i meddelande 1995-10-24 Dnr 6887-95/708 till kronofogett demyndigheter och tillsynsmyndigheter i konkurs att 12 § sjätte stycket FRL skulle tolkas på ett sådant sätt att regeln korn att överensstämma med direktivet och den anpassning detta Sverige erhållit rätt att av som göra. RSV hemställde även i skrivelse till regeringen 1995-10-05 att en 12 § FRL skulle ändras. I oktober 1996 presenterades inom Arbetsmarknadsdeparteen utarbetad promemoria Löneskyddet vid konkurs förslag till mentet ~ vissa förändringar i anledning dir. 80/987/EEG, Ds 1996:63. av m.m. I denna föreslogs att reglerna i 12 § sjätte stycket FRL skulle ändras så det svenska löneskyddet för närstående till konkursgäldenären med att säkerhet kom att stämma överens med den anpassning av rådets direktiv 80/987/EEG skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens inom solvens gällde för Sverige och intagits i Sveriges anslutningssom som akt till Europeiska unionen. I promemorian föreslogs även att den s.k. karensregeln i 9 § lönegarantilagen 1992:497, LGL skulle uppa

7 ,

i

l 92 Svenska förhållanden sou 1997:194 l l l

hävas och att den i 2 § lag upptagna begränsningen samma av garantin till fordringar anställning med övervägande anknytning till som avser Sverige eller svenska förhållanden endast skulle fordringar i koravse kurser inträffat i ett annat nordiskt land. Även dessa som senare fincringar syftade till att uppnå bättre överensstämmelse mellan en ce svenska reglerna om löneskyddet vid konkurs och EG:s lönegarant.direktiv. Efter remissbehandling och yttrande från lagrådet utarbetades en proposition med i allt väsentligt innehåll promemorian. samma som Ändringama i FRL och LGL trädde i kraft den 1juni 1997.

Fram till september 1997 har JK företrädare för staten vid och som utom rätta medgett framställda skadeståndsanspråk grundade på påstående om bristande överensstämmelse mellan svensk lag och EGs lönegarantidirektiv i sammanlagt 254 ärenden. Sedan lagändringen 12 § LGL trädde i kraft den 1 juni 1997 har det kommit in mycket nya ärenden. Eftersom lagändringen enligt övergångsbestämmelserna inte gavs retroaktiv verkan kan det dock fortfarande förekomma fall där konkurs inträffat under våren 1997. Bland de lönegarantiärenden prövats domstol kan nämnas som av följande två mål som slutligt avgjorts Svea hovrätt respektive Högsta av domstolen. Det är viktigt att notera att det i båda fallen fördes talan om ersättning enligt lönegarantilagen och att det således inte fråga var om skadeståndskrav mot staten. Trots detta är domarna intresse här av eftersom de visar den nära kopplingen mellan skadeståndskrav och krav grundade på materiella ersättningsregler. Domarna illustrerar även att den enskildes utformning sin talan och domstolens tillämpning av av processuella regler är avgörande betydelse för utgången av av en rättslig prövning.

RH 1 996:3 7

En arbetstagare har inte, fastän lönegarantilagen hovrätten i målet av befunnits strida mot gällande EG-direktiv, kunna grunda sin ansetts talan mot staten om att utfå lönefordran enligt lönegarantilagen direkt på direktivet. Målet gällde ett krav från anställd, Christer H, - en som enligt 12 § sjätte stycket FRL i dess lydelse efter den 1 juli 1994 saknade förinånsrätt i konkursen eftersom hans ägde samtliga aktier i mor konkursbolaget. Sedan förvaltaren avslagit begäran ersättning enligt om

Se angående denna regel EFTA-domstolens dom i målet E-l/95 Ulf Samuelsson svenska staten. Domen utgjorde ett rådgivande yttrande begäran av Varbergs tingsrätt i mål T 1157/94. Frågan i målet gällde 9 § om a lönegarantilagen 1992:497 uppenbarligen stred mot art. 10 a i dir. 80/987/EEG lönegarantidirektivet.

l Svenska förhållanden 93

l

lönegarantilagen vilket beslut fastställts av tingsrätten överklagade Christer H tingsrättens dom och yrkade i första hand att målet skulle återförvisas till tingsrätten för fortsatt handläggning och i andra hand att hans talan skulle bifallas. Christer H åberopade i hovrätten till stöd för sin talan om ersättning enligt lönegarantilagen i huvudsak att den aktuella bestämmelsen i FRL stred mot EG:s lönegarantidirektiv, som är tvingande, samt att bestämmelsen gick utöver den anpassning av direktivet som Sverige tillåtits göra. Svea hovrätt, som med stöd av 50 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken genast meddelade dom i målet, konstaterade att den svenska bestämmelsen i 12 § sjätte stycket FRL inte kunde uppfylla direktivets krav och anförde därefter föl-

anses jande; "Eftersom förmånsrättslagen i den aktuella delen inte är förenlig med direktivet uppkommer frågan om Christer H- eller någon annan kan

grunda sin talan mot staten ersättning enligt lönegarantilagen på

om direktivet. Denna principfråga har prövats av EG-domstolen som funnit att direktivet inte har s.k. direkt effekt på det sättet att arbetstagare i

en

domstol kan göra gällande fordran mot en stat som inte har en en genomfört direktivet i sin lagstiftning. Inte heller kan arbetstagare

en med stöd direktivet kräva betalning för en lönefordran från en

av garantiinstitution enligt nationell rätt har inrättats för andra lön-

som tagare. Jfr C-69/90 Andrea Francovich and Others Italian

v. Republic och C-334/92 Teodoro Wagner Miret v. Fondo de Garantia Salarial. "

Hovrätten fann på grund av vad som nu sagts att Christer Hzs talan var uppenbart ogrundad och skulle lämnas utan bifall. Hovrättens slutsats blev således att eftersom direktivet inte hade direkt effekt så kunde det inte åberopas enskild inför svensk domstol som grund för ett krav

av en på lönegarantiersättning.

Högsta domstolens dom den 16 maj 1997 i mål T32 78/96

Frågan i detta mål gällde tolkningen av närståendebegreppet i 12 §

ätte stycket FRL. Konkursförvaltaren och därefter tingsrätten lämnade Owe W:s yrkande ersättning utan bifall med motiveringen att

om denne, som var ordförande i konkursbolagets styrelse med rätt att en-

teckna bolagets firma och tillika förenings- och styrelseordförande sam i den bostadsrättsförening som ägde 100 procent av bolagets aktier,

närstående till bolaget och föreningen enligt 4 kap. 3 § måste anses som 3 och 4 konkurslagen, vars närståendebegrepp skulle tillämpas

p. analogt när det gäller motsvarande bedömning avseende 12 § tredje stycket förrnånsrättslagen. Undantagsregeln i 12 § tredje stycket FRL

94 Svenska förhållanden

motsvarade efter lagändringen den l juli 1994 12 § sjätte stycket FRL. Owe W överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle bifalla hans talan om ersättning enligt lönegarantilagen. Hovrätten,

vars domslut fastställdes av Högsta domstolen, ändrade tingsrättens dom och förpliktade staten att utge ersättning enligt lönegarantilagen till Owe W. Hovrätten konstaterade i sina domskäl inledningsvis att frågan i målet var om föreningen enligt förmånsrättslagen kunde

anses som närstående till Owe W. I sitt fortsatta resonemang om tolkningen

av närståendebegreppet i fönnånsrättslagen hänvisade hovrätten till att konkurslagens närståenderegel enligt praxis ansetts vägledande för tolkningen men konstaterade därefter att Sverige efter sitt inträde i EU är bundet lönegarantidirektivet och att detta, även Owe W inte

av om skulle kunna anses grunda sin rätt direkt direktivet, innebar för-

en pliktelse för svensk domstol till s.k. direktivkonform tolkning vid tillämpning av nationell rätt ligger inom direktivets område. Vid

som en samlad bedömning som innefattade både tolkning den svenska

en av regeln i ljuset av lönegarantidirektivet och en tolkning med utgångspunkt i förarbetena till förmånsrättslagen fann därefter hovrätten att det inte fanns tillräcklig grund för att utesluta Owe W från rätten till lönegaranti. Högsta domstolen, som inte alls nämnde frågan den

om svenska förmånsrättslagens överensstämmelse med EG:s lönegarantidirektiv, konstaterade i sina domskäl sammanfattningsvis att Owe W skulle erhålla betalning enligt lönegarantilagen eftersom det inte fanns skäl att utan stöd i lag tillämpa konkurslagens närståendebegrepp,

som innefattar även vissa juridiska personer, vid tolkning av fönnånsrättslagen.

6.3 Skadeståndskrav inom andra

rättsområden

6.3. l Domstolsavgöranden

Ett exempel på att staten ålagts skadeståndsskyldighet på grund

av bristfällig implementering av ett EG-direktiv på skatteområdet är en dom meddelad i Solna tingsrätt 1997-09-29 Mål T 360/96. Stockholm Lindöpark Aktiebolag som driver en golfbana stämde staten med yrkande om skadestånd på drygt 500 000 kr. Grunden för talan att

var bolaget drabbats av skada på grund av att den svenska mervärdesskattelagen stred mot EG:s mervärdesskattedirektiv. Tingsrätten fann att staten vid Sveriges anslutning till EU den 1 januari 1995 underlåtit att på ett korrekt sätt genomföra det s.k. mervärdesskattedirektivet och

Svenska förhållanden 95

att förutsättningar förelåg att ålägga staten att ersätta käranden på grund därav uppkommen skada. Målet aktualiserar bl.a. de komplikationer uppkommer när allmän domstol skall pröva ett skadestândsanspråk som grundas på påstående felaktigt genomförd eller tillämpad som om skattelagstiftning och betydelsen hur parterna utformar sin talan. av

6.3.2 JK-ärenden

Märkning av ägg Dnr 477-96-40

Det finska företaget Scanegg Suomi Oy begärde skadestånd av staten på grund att vissa bestämmelser märkning ägg i livsmedelsav om av förordningen och föreskrifter meddelats livsmedelsverket enligt som av bolaget stod i strid med EG-rätten. Enligt bestämmelsen i livsmedelsförordningen skulle kom från utlandet och där hönsens burar ägg som inte uppfyllde vissa krav märkas med texten: Uppfyller sv. djurskyddskrav Enligt föreskrifterna skulle förts in till riket från ägg som utlandet märkas med namnet på ursprungslandet. JK avslog framställningen skadestånd med hänvisning till att det inte var fråga om om någon överträdelse av EG-rätten.

Tilldelning av mjölkkvot Dnr 1096-96-40

Statens jordbruksverk meddelade under 1995 beslut om preliminära mjölkkvoter på gårdsnivå. Dessa beslut ändrades sedermera och de nya besluten innebar att vissa mjölkproducenter fick mindre tilldelning av mjölk än tidigare. Två mjölkproducenter gjorde gällande att jordbruksverket inte hade haft rätt att ändra de först meddelade besluten och att de därmed hade brutit mot såväl EG-rätten som den svenska skadeståndslagen. IK avslog framställningen om skadestånd.

Genomförande det s.k. batteridirektivet Dnr 2762-97-40 av Philips ansökte hos Statens naturvårdsverk SNV dispens från om vissa överlåtelseförbud fanns i den svenska batteriförordningen som rörande bärbara hushållsapparater, t.ex. Skäggtrimmer, tandborstar SNV avslog Philips ansökan. Efter överklagande upphävde länsm.m. rätten SNV:s beslut och Philips rätt att sälja apparaterna på den gav svenska marknaden. Länsrätten ansåg att EG:s batteridirektiv gav en sådan rätt för Philips att direktivet inte hade genomförts på ett men korrekt sätt i den svenska batteriförordningen. Philips har därefter begärt ersättning staten för skada drabbat bolaget på grund av det av som

96 Svenska förhållanden

felaktiga genomförandet direktivet. Ärendet hos JK är ännu inte

av avslutat.

Sociala förmåner studiestöd Dnr 626-97-40

- En brittisk medborgare har för egen och för en dotters räkning också

hon brittisk medborgare begärt ersättning staten för kostnader

- av som uppkommit vid försök att till stånd ändring ett beslut

en av av Centrala Studiestödsnämnden angående dottems rätt till svenskt studiestöd för studier i Storbritannien. Ärendet rör bl.a. frågor icke-

om diskriminering och om egenföretagare och deras familjemedlemmar skall omfattas rätten till den sociala förmånen studiestöd. Ärendet

av hos JK är ännu inte avslutat.

Utbyte av utländskt körkort Dnr 1717-97-40

Ärendet ersättningsanspråk med anledning felaktig infor-

avser av mation, lämnad vid myndighetsutövning, reglerna rörande utbyte

om av utländskt körkort. Dessa regler ändrades i samband med Sveriges inträde i EES/EU. Sökanden åberopar gemenskapsrättsliga regler till stöd för sitt anspråk. Ärendet hos JK är ännu inte avslutat.

Punktskatter och avgifter

Energiskatt

Den l januari 1996 ändrades 2 kap. 9a § lagen 1994: 1776 om skatt på energi. Ändringen innebar ett förbud mot användning finsk låg-

av beskattad röd diesel i svenska personbilar. Ett stort antal privatpersoner f.n. ett sjuttiotal har begärt ersättning staten för uppkommen skada

av med hänvisning till att bestämmelsen strider mot EG-rätten. Den gemenskapsrättsliga bestämmelse som närmast avses torde vara artikel 8 i det s.k. mineraloljedirektivet. JK har ännu inte tagit ställning till kraven. Den angivna lagen har åter ändrats SFS

numera genom 1997:592.

F örrättningsavgifter vid bilbesiktning Dnr 2050-96-40

m.m.

En person som importerat en personbil och därvid påförts avgift AB

av Svensk Bilprovning för registreringsbesiktning, ursprungskontroll och jämförande undersökning har begärt att avgiftsbeloppen restitueras. BK har tagit framställningen till prövning ett ärende skade-

upp som om ståndsskyldighet vid överträdelse EG-regler. Frågan gäller närmast

av om bestämmelserna angående besiktning, registrering och avgifter vid privatimport av fordon i fordonskungörelsen, bilregisterkungörelsen

Svenska förhållanden 97

och förordningen förrättningsavgifter för AB Svensk Bilprovning är om förenliga med artiklarna 30, 90 och 92 i Romfördraget.

6.3.3 Frågeställningar aktualiserade av departement och myndigheter

Under utredningsarbetets gång har jag kontaktats företrädare for av flera departement och myndigheter önskat diskutera frågor med som anknytning till statens skadeståndsansvar vid överträdelse av EG-regler. Bakgrunden har i vissa fall varit konkreta ärenden där frågan väckts medan det i övriga fall handlat att söka information för att skaffa en om beredskap inför framtiden. Riksskatteverket RSV har framgått haft frågan direkt som ovan aktuell med anledning lönegarantilagstiftningen. Det finns emellertid av även exempel på att svenska skattebestämmelser blivit ifrågasätta. I ett pågående mål vid EG-domstolen har generaladvokaten nyligen avgett ett yttrande innebörd att den svenska premieskatten på pensionsav försäkringar i utländska bolag strider mot artikel 59 i Romfördraget. Även inom för det allmänna övergripande arbetet med ramen mera skattemyndighetemas hantering frågor avseende EG-rätten har RSV av haft anledning att beakta möjligheten att bristande genomförande av EG-direktiv eller tillämpning svensk skattelag i strid mot gemenav skapsrätten kan ådra staten ersättningsskyldighet. RSV har i en promemoria 1996-10-22 Dnr 7809-96/900 behandlat några frågeställningar berör skattemyndighetemas hantering frågor hänförliga som av till EG-rätten. För att åstadkomma enhetlig rättstillämpning har man en där bl.a. utgångspunkten vid skattemyndighetemas beslutsangett att fattande och handläggning bör att EG-direktiv skall anses ha invara förlivats i den svenska lagstiftningen. Inom Kommunikationsdepartementet har frågan om statens skadeståndsansvar diskuterats med anledning pågående arbete med nya av regler sjöfartsavgifter och inrikes transporter där de gamla reglernas om förenlighet med artiklarna 12 och 30 i Romfördraget ifrågasätts. En frågeställning den omständigheten att genomförandet av en lagvar om ändring dröjt på grund att utskottsbehandlingen i riksdagen dragit ut av tiden kunde giltig ursäkt vid ett eventuellt ersättningskrav. vara en Näringsdepartementet har haft frågan statens skadeståndsuppe om i anslutning till bestämmelserna statsstöd i artiklarna 92 och ansvar om 93 i Romfördraget. De frågor diskuterats är bl.a. huruvida enskilda som kan berättigade till skadestånd vid felaktig tillämpning av regler vara statsstöd och de problem uppkommer när gemenskapsrättens om som regler skall samordnas med svensk rätt.

98 Svenska förhållanden

På Finansdepartementet har frågan kommit upp bl.a. med anledning av att EG-kommissionen ifrågasatt utformningen den svenska lagen

av 1992:1528 om offentlig upphandling LOU. I den lagen finns i 7 kap. bestämmelser skadestånd vid brott mot lagens regler

om men enligt kommissionen måste lagen även utrymme för skadestånd när

ge beslut som fattas med stöd LOU står i strid med gemenskapsrätten.

av

Utanför myndighetsområdet kan nämnas att Systembolaget Aktiebolag ställt frågan om bolaget kan åläggas skadeståndsskyldighet med anledning av de tillståndsbeslut som fattas enligt det avtal upprättats

som enligt 5 kap. l § alkohollagen 1994:1738.

Som redan framhållits är det ovan nämnda endast exempel på ärenden som avgjorts och frågeställningar väckts. Det är också viktigt

som att observera att frågan om ett eventuellt skadeståndsansvar för staten ofta kommer in som ett andrahandsyrkande när ersättning i första hand begärs enligt olika speciallagar. Av JK:s ärenden framgår också att det ibland kan tveksamt prövningen ett visst krav bör ske uti-

vara om av från förutsättningen att anspråket grundas på påstående överträdelse

om av EG-regler eller enligt den svenska skadeståndslagens regler.

SOU 1997: 194 99

7 Situationen i EU-länder

övriga

l Inledning

En kortfattad beskrivning hur reglerna det allmännas skadeav om ståndsansvar är utformade i övriga nordiska länder samt i bl.a. Tyskland, Österrike, Frankrike och England finns i betänkandet SOU 1993:55 kapitel Allmänt sett kan konstateras att EU länderna uppvisar olika ansvarsmodeller. Det förekommer således att skadeståndsansvaret är lagreglerat även att det enbart har utformats i praxis. men En koppling skadeståndsansvaret till begrepp motsvarande det av svenska myndighetsutövning förekommer i flera länder liksom krav på någon fonn fel eller försummelse förutsättning för av som en Möjligheten att föra skadeståndstalan mot staten med anledning ansvar. lagstiftarens eller domstolars beslut varierar. av För att försöka få samlad bild det nuvarande rättsläget i meden av lemsländema har förfrågan sänts ut till justitieministeriema i samten liga medlemsländer med begäran viss information. Svar har inom kommit från elva länder. Det har emellertid visat sig vara svårt att utifrån dessa någon säker bild dagsläget i övriga EG-länder. De bege av tydande olikheter finns mellan rättssystemen tillsammans med den som allmänna osäkerhet råder angående den exakta innebörden av den som domstolen sjösatta principen medlemsstaternas skadeståndsav om vid överträdelse EG-regler gör det svårt att tolka den inforansvar av mation lämnats. Det följande är därför endast en kort sammansom fattande översikt av vad som framkommit.

De frågor ställdes till medlemsstaterna var följande; som

Är gällande nationella skadeståndsregler förenliga med de principer statens skadeståndsansvar EG-domstolen slagit fast i om som F rancovich och följande domar

Har EG-domstolens avgöranden i Francovich och följande föranlett

några utrednings- eller lagstiftningsåtgärder

100 Situationen i övriga E U-länder

Har det efter Francovich förekommit mål i nationell domstol där enskilda yrkat skadestånd staten på grund brott mot gemenskapsav av rätten

7.2 Uppfyller gällande nationella

skadeståndsregler gemenskapsrättens

krav

Uppfattningen varierar mellan medlemsländerna huruvida den nationella lagstiftningen står i överensstämmelse med de principer medom lemsstaternas skadeståndsansvar domstolen lagt fast. som

Danmark

I det danska svaret konstaterar att dansk rätt saknar i lag fastlagda man generella regler om statens skadeståndsansvar för skador orsakade av lagstiftaren men att det kan antas att staten för olagligt utansvarar färdade regler enligt allmänna bestämmelser utomobligatoriskt om skadestånd som i dansk rätt förutsätter culpa vilket får stå i anses överensstämmelse med domstolens avgöranden

Finland

I det finska svaret noteras inledningsvis att medlemsstaternas skadeståndsansvar enligt domstolen baserar sig direkt på gemenskapsrätten och att det därmed inte går på frågan finska skadeståndsatt svara om regler är förenliga med gemenskapsrätten. Härefter konstaterar man rent allmänt att de finska reglerna, frånsett viss rättspraxis, är i stort sett identiska med de svenska, att det varken den finska skadeståndsur lagen och dess förarbeten eller rättspraxis framgår i vilken utsträckur ning skadeståndsansvaret omfattar fel lagstiftaren att det hittills av men varit klart att det allmänna inte kan åläggas ett ersättningsansvar på grund av riksdagens lagstiftningsåtgärder. Domstolens avgöranden i Francovich och följande liksom fiera domar meddelade Europaav domstolen i Haag Marck 13.6.1979, A 31 och Norris 26.10.1988, A 142 innebär emellertid att kan få ändra denna tolkning. Här hänman visar man även till den finska regeln i 3 kap. 5 § skadeståndslagen, som motsvarar den svenska 3 kap. 7 § SkL.

l Hänvisning sker därvid till en artikel i Ugeskrift for Retsvaesen 1996 B, s. 257 ff.

Situationen i övriga E U-länder 101

Belgien Av svaret från Belgien framgår att det saknas allmänna lagregler eller praxis reglerar frågan om lagstiftarens ansvar för författningar som som bryter mot överordnade regler, särskilt EG-regler. Den belgiska uppfattningen är dock att det bör vara möjligt att tillämpa de allmänna regutomobligatoriskt skadestånd art. 1382 och 1383 Civil Code lema om i ett sådant fall. Detta har skett när det gäller myndigheters norrnativa rättsakter. Det sägs vidare att det inom belgisk doktrin förekommer den uppfattningen att de belgiska reglerna skall tillämpas vid en eventuell prövning lagstiftarens för överträdelse av gemenskapsrätten av ansvar eftersom dessa den enskilde ett starkare skydd än det som domger stolen fastställt i sina avgöranden. Man menar sammanfattningsvis att det inte går att säga att den belgiska lagstiftningen inte står i överensstämmelse med den princip medlemsstaternas skadeståndsom som domstolen etablerat. ansvar

Luxemburg Lagstiftningen i Luxemburg förefaller överensstämma med den belgiska.

Österrike Lagstiftningen i Österrike har stora likheter med den svenska. I sitt svar konstaterar att den österrikiska lagstiftningen avviker från de prinman ciper domstolen uppställt i Francovich och följande dels genom att som ansvaret enligt österrikisk rätt inte är knutet till begreppet "fault", dels med tanke på att skadeståndsskyldighet inte kan åläggas på grund av högsta domstolens avgöranden eller lagstiftningsåtgärder.

Storbritannien Av svaret framgår att det pågår arbete inom regeringskansliet som syftar till att undersöka vilka effekter domstolens avgöranden i Francovich och följande kan ha på lagstiftningen i Storbritannien. Arbetet är inte tänkt att utmynna i någon officiell rapport några ändringar i men om den nuvarande processordningen visar sig nödvändiga kommer vara detta givetvis att offentliggöras. Man uppger dock att den allmänna uppfattningen är att gällande lagstiftning står i överensstämmelse med de principer domstolen lagt fast i sina avgöranden. som Som ett led i sitt pågående arbete skickade man i december 1996 från Lord Chancellors Department ut enkät som för svensk räkning en besvarades denna utredning. Det framgår de frågor som där ställav av des att framför allt är intresserade av processuella frågor, t.ex. om man

102 Situationen i övriga EU-länder

det finns särskilda talefrister, det finns regler innebär om som att ersättningen kan sättas ner om den skadelidande inte sökt förhindra eller minska skadan och det gäller andra regler för krav på grund brott om av mot EG-regler än för andra skadeståndskrav mot Man ville staten. emellertid även veta bl.a. vilka typer skador ersätts och det av som om finns någon beloppsbegränsning när det gäller skadeståndets storlek.

Det har till dags dato inte varit möjligt att fram någon sammanställning eller någon sammanfattande analys de inkommit. av svar som

Irland

Av svaret framgår att det inte finns något i lag reglerat skadeståndsansvar för staten enligt Irländsk rätt. Den nationella praxis referesom ras ger vid handen att det endast i situationer där fel blivit begångna medvetet eller oaktsamhet kunnat komma i fråga av att utge ersättning grund av myndighetsfel. Kravet på uppsåtligt eller oaktsamt fel uppges innebära att det framstår orealistiskt att ersättning skulle kunna som utkrävas för skada har sin grund i lagstiftningsåtgärd. Detta som en måste väl tolkas så att irländsk skadeståndsrätt ställer betydligt upp striktare förutsättningar för statens än dem domstolen ansvar som tillämpat i Francovich och följande.

Frankrike

Av svaret framgår att statens skadeståndsansvar enligt fransk rätt grundas på rättspraxis och att franska domstolar i ett antal avgöranden prövat skadeståndskrav mot staten med beaktande domstolens av avgöranden i Francovich och följande. Genom dessa avgöranden har fransk rätt kommit att överensstämma med gemenskapsrätten. Den viktigaste de franska domarna är den i målet Arizona av Tobacco Products et SA Philip Morris France meddelades som av Conseil dEtat den 28 februari 1992. Domstolen prövade där frågan om franska statens för överträdelse ansvar av ett gemenskapsrättsligt direktiv och ålade staten att utge skadestånd till tobaksbolagen. Ytterligare två viktiga avgöranden nämns målet som är Dangeville där dom meddelades den l juli 1992 La Cour administrative dappel av de Paris och målet Société United Distillers France där La Chambre

commerciale de Cour de cassation i ett utslag den 21 februari 1995 hänfört sig till de principer domstolen utvecklat i Francovich och som därvid konstaterat att justitieministeriets beakta vägran att innebörden av en dom från EG-domstolen fick anses utgöra ett allvarligt fel.

1997: 194 Situationen i övriga E U-länder 103 SOU

Tyskland

Enligt tysk rätt Se SOU 1993:55 avsnitt 6.5 bär staten ett ansvar för fel och försummelse vid myndighetsutövning i viss mån liknar det som gäller enligt svensk rätt. En inskränkning här bör noteras är som som emellertid att det för rätt till skadestånd krävs att överträdelsen avsett enskilt fall. "The state responsible only for breaches of official ett duties the excercise which expressly directed at third party and

of a

has the aim of protecting right of the third party" Denna

therefore a

förutsättning för enligt tysk rätt har domstolen uttalat sig om i ansvar Brasserie/Factortame III. I domen sägs att den nationella domstolen måste bortse från sådant krav när den prövar frågan ersättning ett om på grund överträdelse gemenskapsrätten för vilken lagstiftaren av en av Att tillämpa den skulle nämligen hindra den nationella domansvarar. stolen från skyldigheten gemenskapsrätten full effektivitet genom att ge garantera ett effektivt skydd för enskilda rättssubjekts rättigheter. att 72 Den tyska skadeståndslagen är således i denna del inte

Domen p

förenlig med gemenskapsrättens lqav.

Italien

Av framgår att det i den italienska konstitutionen art. 28 finns svaret bestämmelse reglerar för tjänstemäns och andra en som statens ansvar offentligt anställdas handlande. Ansvaret är komplext och bl.a. konmed användning den i italiensk rätt existerande skillnaden struerat av mellan individual rights" och legitimate interests".

Portugal

framgår skadeståndsansvar enligt portugisisk rätt Av svaret att statens grundas på 22 i konstitutionen samt på bestämmelser i särskild art. en lag 48051 den 21 november 1967 som behandlar

Decree-Law av

olagligt handlande och uppsåtliga och oaktsamma fel av offentliga

tjänstemän.

3Se generaladvokaten Tesauros yttrande i Brasserie/Factortame III under p 4. Jämför även domen i samma mål p 71.

104 Situationen i övriga E U-länder SOU 1997: 194

7.3 Har EG-domstolens

avgöranden

föranlett

några utrednings- eller lagstiftningsåtgärder

I Storbritannien pågår, beskrivits, översyn gällande som ovan en av lagstiftning med syfte att tillförsäkra enskilda skadelidande fullstänen dig prövning av ersättningskrav mot staten. Härutöver förekommer såvitt kunnat utrönas inte något pågående lagstiftnings- eller utredningsarbete i medlemsstaterna med anledning domstolens avgöranden i av Francovich och följande. Det har inte i något medlemsland genomförts ändringar i nationella skadestândsregler med anledning av domstolens avgöranden i Francovich och följande.

7.4 Har det vid nationella domstolar

framställts skadeståndskrav mot staten

grundade på påstående om överträdelser

av gemenskapsrätten

Franska domstolar har, beskrivits, i flera fall prövat skadesom ovan ståndskrav mot staten grundade på påstående brott om mot gemenskapsrätten. Belgiska domstolar har prövat ersättningskrav haft sin som grund i att nationella regler ansetts strida mot gemenskapsrätten De belgiska domstolarna har emellertid därvid tillämpat 1382 och 1383 art. i den belgiska Code Civile. Detta med hänsyn till den redovisade ovan uppfattningen att den nationella rätten den enskilde starkare ger ett skydd än det gemenskapsrätten garanterar. I Österrike flera mål som är under prövning vid domstol men inga avgöranden har ännu meddelats. I Storbritannien är de mest kända målen de upphov till domsom gett stolens avgöranden i Factortame III, British Telecommunications och Hedley Lomas. Härutöver kan nämnas målet R Secretary State

v of for

the Home Department, ex p Gallagher. Court of Appeal fann där att ett beslut om avvisning misstänkt terrorist fattades av en som utan att denne givits vissa möjligheter att försvara sig måste anses utgöra ett brott mot gemenskapsrätten. Krav på skadestånd ogillades dock med motiveringen att överträdelsen inte kunde tillräckligt allvarlig. anses Det finns ytterligare mål är anhängiga vid engelska domstolar. som

3 The tribunal of labour of Liége den 6 april 1995 C.D.S. 1995, 337 och Cour ofAppeal of Liége den 25 januari 1994 Pas., 1993, II, 50. p.

Situationen i övriga EU-länder 105

Även i Nederländerna har det förekommit mål där statens skadestånds-

prövats mot bakgrund avgörandet i Francovichf ansvar av I tyska domstolar har handlagts de mål som resulterat i domstolens avgöranden i Brasserie du pécheur, Dillenkofer och Denkavit.

För få fram bild rättstillämpningen i de olika länderna, som

att en av skulle kunna till hjälp för svenska domstolar, det värde att

vara vore av

gå igenom de nämnda nationella domarna. En sådan närmare ovan genomgång ställer emellertid stora krav på kunskaper om de olika rättsordningama och det finns risk att de avsevärda olikheter som finns

processuellt och materiellt- skulle göra det svårt att dra några säkra slutsatser. Man bör hålla i minnet att även gemenskapsrätten syftar

om till uppnå enhetligt rättsskydd för medlemsstaternas medborgare

att ett så innebär detta inte att förhållandena måste identiska i medlems-

vara staterna.

4Ett kommenterat referat ett mål avgjorts District court of Utrecht

av som av den 25 oktober 1995 M.A.C. Lubsen-Brandsma Staat der Nederlanden en

v de Gemeente Abcoude finns att läsa via internet. Adressen är:

http://www.unimaas.nl/-egmilieu/dossier/lubsen.htm

SOU 1997: 194 107

VI ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

8 Medlemsstatemas skadeståndsansvar

vid överträdelse av gemenskapsrätten

sammanställning av de kriterier som

-

domstolen de tidigare beskrivna

genom

domarna fastställt

l Inledning

I föregående kapitel har refererats de viktigaste avgöranden genom vilka domstolen hittills fastställt och närmare preciserat omfattningen medlemsstaternas för skada drabbar enskilda på grund av ansvar som överträdelser gemenskapsrätten som kan tillskrivas det allmänna. av av I detta kapitel följer sammanställning de kriterier som domstolen en av uppställt. Inledningsvis finns det skäl att åter peka på vissa grundläggande överväganden ligger bakom domstolens ställningstaganden. som De grundläggande fördrag samtliga EU-länder anslutit sig till som innebär bl.a. att varje medlemsstat är skyldig att tillämpa gemenskapssolidariskt och enhetligt. Medlemsstaterna är också ålagda att rätten upprätthålla ett effektivt skydd för de rättigheter som gemenskapsrätten tillförsäkrar enskilda medborgare. Eftersom medlemsstaterna genom att inträda i unionen lovat att följa de regler gemenskapen beslutat är som det naturligt den medlemsstat bryter mot dessa regler kan bli att som skyldig att utge ersättning till enskild härigenom åsamkas en som skada. Domstolen har också vid upprepade tillfällen understrukit att principen rätt till ersättning för skada drabbar enskilda på om som grund överträdelse gemenskapsrätten utgör väsentlig del av av av en fördragets system. Den tanke ligger bakom detta, och som konkresom tiserades första gången i Francovich, är att gemenskapsrätten för att fullt genomslag måste kunna garantera att den enskilde tillförsäkras sina rättigheter även en enskild medlemsstat brustit i genomförande om eller tillämpning gemenskapsrätten. En rätt till skadestånd utgör av

108 Sammanställning domstolens kriterier av

därmed en nödvändig ingrediens för att tillgodose kravet på gemenskapsrättens fulla genomslag.

Det är samtidigt viktigt att hålla i minnet att den sanktionsform som behandlas här, dvs. möjligheten för den enskilde att erhålla skadestånd

när en medlemsstat brutit mot gemenskapsrättsliga regler, endast utgör en av flera metoder för att garantera enskilda deras rättigheter och sätta tryck på medlemsländerna att uppfylla sina skyldigheter enligt gemenskapsrättens bestämmelser. När det gäller överträdelser direkt effekav tiva gemenskapsrättsliga regler har den enskilde således i första hand

tillgång till alla de nationella rättsmedel står till som buds vid ett motsvarande krav grundat på nationell lag. Domstolen har vidare slagit fast att nationell domstol, för att upprätthålla effektivt skydd för ett gemenskapsrättens regler, kan skyldig att skapa möjligheter för vara den enskilde att komma till sin rätt går utöver vad nationell rätt som stadgar I ett övergripande perspektiv bör också nämnas artikel mera 169 och 170 som ger kommissionen resp. en medlemsstat rätt att föra talan mot medlemsstat fördragsbrott samt den därtill kopplade om vitessanktionen i artikel 171

Ett belysande uttalande finns i generaladvokaten Tesauros yttranden i Brasserie/Factortame III p 34 och i British Telecom p 30. "The principle of the State s financial liability must be applied remedy which both as a alternative and additional to substantive protection; consequently, be must applied in the event of infringements both of provisions without direct eflect,...and of provisions which be relied upon." Han hänvisade may so härefter till domstolens uttalande i målet Foster innebörd att direktivav en bestämmelse med direkt effekt kan föranleda skadeståndsskyldighet för staten.

2 Exempel mål där domstolen ställt krav nationell domstol utöver att eller bortse från nationell rätt för att tillforsäkra enskilda deras rättigheter är UNECTEF 222/86 1987 ECR 4097, Factoname C-213/89 1990 ECR 2433, Marshall C-271/91 1993 1-4367 och Emmott C-208/90 1991 ECR l-4269. Se vidare Hartley s. 230 ff.

3 Se angående frågan om skadeståndssanktionens roll bl.a. Quitzow i JT 1996-

97 nr s. 682.

Sammanställning domstolens kriterier 109 SOU 1997: 194 av

överträdelser kan rätt till

8.2 Vilka grunda

skadestånd för enskilda

avgöranden beskrivits i kapitel är de hittills viktigaste De som som behandlat frågan statens skadeståndsansvar, omfattar där domstolen om följ ande typer överträdelser. av

har underlåtit att över huvud taget genomföra ett En medlemsstat beslutat direktiv Francovich, Faccini Dori och El Corte Inglés.

har för genomfört ett beslutat direktiv En medlemsstat sent

Dillenkofer.

medlemsstat har genomfört ett direktiv ett felaktigt sätt En Telecom, Denkavit och Miret.

British

direktiv att ha nationell 4. En medlemsstat har brutit mot ett genom en förskrift förenlig med direktivets bestämmelser Marshall som inte är

II.

medlemsstat har fattat ett beslut står i strid En myndighet i en som fördragsregel Hedley Lomas. med en

medlemsstat har brutit mot Romfördraget att stifta en lag En genom står i strid med bestämmelser i fördraget Brasserie/Factortame som III.

exemplen sätta in andra typer rättsakter eller åt- Genom att i ovan av åtgärder kan konstruera ytterligare ett antal olika gärder/brist på man skulle innebära att medlemsstat gör sig skyldig till situationer som en gemenskapsrättsliga regler. Domstolen har inte uttalat överträdelser av på tyder på att medlemsstaternas för uppkomna sig ett sätt som ansvar skador skulle begränsat till att omfatta enbart de situationer som vara torde skadestånd kunna komma i fråga vid alla hittills prövats. Tvärtom överträdelser EG-rätten. Det är emellertid inte alla övertyper av av trädelser grundar rätt till ersättning utan frågan om en viss översom leda till skadestånd måste i varje enskilt fall prövas utifrån trädelse kan de olika kriterier närmare skall beskrivas. som nu skall precisera vilka överträdelser kan upphov till Om man som ge skadeståndsskyldighet för det allmänna kan först konstatera att det man måste fråga överträdelser gemenskapsrättsliga regler som är vara om av dvs. främst fördragsbestämmelser eller bestämmelbindande för staten, återfinns i förordningar, direktiv eller beslut riktade till staten. ser som bortser här från den osäkerhet ligger i domstolens uppfattning Jag som för viss rättsakt är bindande inte är dess rubriatt det avgörande om en

l 10 Sammanställning domstolens kriterier av

cering utan dess innehåll. Enligt artikel 189 5 skall rekommendast tioner och yttranden inte bindande. Domstolen har vara ansett sig kunna avge yttranden enligt artikel 177 beträffande rekommendationer men har slagit fast att rekommendation en inte kan skapa rättigheter som en enskild kan åberopa vid domstol. Se mål C-322/88 Grimaldi 1989 ECR 4407. Nationella domstolar måste emellertid, bakgrund mot av den grundläggande lojalitetsprincipen, beakta innehållet i rekommen-

dationer. Att överträdelse icke bindande rättsakt en av en skulle kunna ge upphov till skadeståndsskyldighet for det allmänna torde dock kunna anses uteslutet.

Domstolen har vidare uttryckligen påpekat för att ansvar uppkommen skada kan åläggas den regel oavsett om som överträdelsen gäller har direkt effekt eller ej.‘ Om på de man ser ovan redovisade domarna kan konstatera att Francovich avsåg man en direktivbestämmelse som inte ansågs ha direkt effekt eftersom den i visst avseende bedömdes sakna klarhet och precision medan de i Marshall och Denkavit aktuella direktivbestämmelserna befanns ha direkt effekt. I domen Telecome där frågan bl.a. felaktigt genomförande var om av direktiv i nationell rätt behandlades inte frågan direktivets om eventuella direkta effekt domstolen och i målen Brasserie/Factortame av III och Hedley Lornas det i samtliga fall fråga överträdelser var om av

direkt effektiva fördragsregler.

När det gäller själva överträdelsen visar domstolens avgöranden att denna kan bestå av en aktiv handling likaväl passivitet och som av att

såväl felaktig tillämpning gemenskapsrättslig regel

av en som tillämpning av nationell regel inte står i överensstämmelse en som med gemenskapsrätten liksom underlåtenhet att beakta relevant en gemenskapsrättslig regel kan ge upphov till ett ersättningsansvar. När det

gäller direktiv har det framgått varit brister i genomförandet som ovan som föranlett krav på ersättning. Att inte alls, för

sent eller felaktigt

genomföra ett direktiv är överträdelser kan grunda till skadesom rätt stånd. Det kan påpekas att domstolen i Dillenkofer uttryckligen under-

känt invändning att genomförandet direktiv en om av ett omöjliggjorts på grund av att det fastställts för kort genomförandeperiod. en Ytterligare en aspekt frågan vilka överträdelser kan grunda av som rätt till ersättning är frågan vilka kan ådra det allmänna organ som ett skadeståndsansvar. Omfattar ansvaret överträdelser hänförliga till såväl den verkställande den dömande och den lagstiftande makten Och som hur avgränsat vilka ingår i dessa man organ som begrepp

4 Se särskilt domstolens uttalande i Brasserie/Factoitame III p 16-22 samt generaladvokatens yttrande citerats i not 1 som ovan.

Sammanställning domstolens kriterier ll 1 SOU 1997: 194 av

därvid tilldragit sig särskilt intresse är överträdel- En fråga som om vilka den nationella lagstiftaren kan ådra det allmänna ser för ansvarar I Brasserie/Factortame III målet således en

ersättningsskyldighet. var

ställdes till domstolen skadeståndsskyldighet för av de frågor som om uppkomma på grund ett fel begånget den nationella staten kunde av av Domstolen uttalade därvid 32, avsnitt 5.4.2 lagstiftaren. domen p se

den i Francovich målet fastlagda principen om medlems-

ovan att

skadeståndsskyldighet gäller varje fall då medlemsstat staternas en oavsett vilket i medlemsstaten som

överträder gemenskapsrätten, organ

den handling eller underlåtenhet utgör överträdelsen. ansvarar för som kunde inte, fortsatte domstolen, med hänsyn till det grundläggande Det skall tillämpas enhetligt, komma i fråga att

kravet att gemenskapsrätten

regler kompetensfördelningen mellan den lagstiflåta nationella om dömande och den verkställande makten avgöra skyldigheten tande, den enskilda för uppkommen skada. Domstolen hänvisade vidare att ersätta brutit internationell förpliktelse enligt intertill att en stat som mot en nationell betraktas enhet oavsett vilken del av statsrätt som en överträdelsen kan tillskrivas och att detta borde gälla i apparaten som rättsordning ålägger alla än högre grad inom gemenskapens som

inklusive de lagstiftande, att solidariskt tillämpa nationella organ, regler. Domstolens beskrivna uppfattning, som

gemenskapsrättens nu

innehåll i denna del, innebär således att en

utgör gemenskapsrättens

drabbas skada på grund överträdelse av gemenenskild som av av en tillskrivas det allmänna skall ha rätt till skapsrätten som kan samma

överträdelsen består i att en enskild tjänsteman ersättning oavsett om felaktigt eller i att ett nationellt parlament beslutat en tillämpat lagen

regel strider mot gemenskapsrätten. som frågan vilka överträdelser kan föranleda För att kunna besvara som skadeståndsskyldighet måste även ta ställning till vilka organ som man begreppet staten och vilkas åtgärder därmed omkan anses ingå i medlemsstaternas skadeståndsansvar. Vad gäller när överfattas av inte är myndighet till vilket trädelsen sker hos ett organ som en men myndighetsuppgifter Vad gäller när överträdelsen staten överlåtit vissa kommunal Domstolen har inte diskuterat detta i sker hos en myndighet

frågan ersättningsskyldighet har däremot i

relation till om men den exakta omfattningen av den samband med resonemang om kan icke genomförda direktiv utförligt vertikala direkta effekt som ges vilka omfattas begreppet staten. behandlat frågan om organ som av bör kunna tillämpas analogt när det gäller att ta Dessa resonemang till frågan överträdelse ett visst organ kan ge upphov ställning om en av

till skadeståndsansvar för staten. domstolen anfört i sina avvägningar Det viktigaste argument som utsträckning icke genomfört direktiv bör angående frågan i vilken ett

l 12 Sammanställning domstolens kriterier av

ges vertikal direkt effekt är att tillämpningen måste sådan vara att den förhindrar att staten utnyttjar sin underlåtenhet egen att följa gemenskapsrättens regler. Samma bör relevant argument vara när det gäller att avgränsa tillämpningsområdet för statens ersättningsansvar vid brott mot gemenskapsrätten. I domen Marshall samt i flera avgöranden därefter, har domstolen slagit fast att ett icke genomfört direktiv inte kan ha direkt effekt gentemot en enskild, dvs. horisontellt, att enskild måste kunna men en förlita sig på ett direktiv gentemot Detta gäller staten. enligt vad som angavs i Marshall I oavsett i vilken kapacitet uppträder; staten som arbetsgivare eller offentlig myndighet. En som offentlig inrättning är därför inte vid sådan bedömning betrakta en att som ett enskilt rättssubjekt även om den inte utövar myndighet i utan agerar en avtalssituation -i detta fall som arbetsgivare. I generaladvokatens yttrande i målet talade denne att staten måste förstås vidsträckt och om domstolen använde sig synonymt uttrycken staten och av "offentlig myndighet. Storbritanniens invändning att det skulle innebära en orättvis skillnad mellan privat och offentligt anställda de att ge senare möjlighet att åberopa ett felaktigt eller inte alls genomfört direktiv direkt inför nationell domstol bemötte domstolen med konstaterandet att denna orättvisa enkelt kunde undvikas att medlemsstaten uppfyllde genom sina skyldigheter och genomförde direktivet korrekt genom nationell lagstiftning.

I senare mål har domstolen ytterligare försökt

klarlägga vad som

omfattas begreppet "staten". I Johnston Chief Constable av v. of the RUC, mål 222/84 1986 ECR 1651 fann domstolen att en polisman, när han handlar i tjänsten, är ett utflöde och därför av staten inte skall kunna utnyttja statens underlåtenhet korrekt att genomföra gemenskapsrätten. I Fratelli Costanzo Comune Milano, mål v. 103/88 1989 ECR 1839 ställde den nationella domstolen frågan fråga nr 4 om administrativa myndigheter, inklusive kommunala sådana, har samma skyldighet som nationell domstol att direktiv direkt en ge ett effekt och med åsidosättande nationell lag tillämpa av direktivets bestämmelser när detta genomförts felaktigt eller inte alls genomförts. Domstolens blev att de allmänna förutsättningarna för svar om att en direktivbestämmelse skall kunna direkt effekt för handen ges är dvs. att den är ovillkorlig och tillräckligt exakt tiden för samt att genomförande löpt ut så är alla administrativa inklusive organ, decentraliserade myndigheter, såsom kommuner, skyldiga att tillämpa den och att åsidosätta nationella regler strider som mot den. Det ansågs således vara utan betydelse att det aktuella organet i ett sådant fall inte bär något ansvar för statens här lagstiftarens underlåtenhet korrekt att genomföra direktivet.

SOU 1997: 194 Sammanställning domstolens kriterier l 13 av

I målet Foster British Gas, C-188/89 1990 ECR I-33l3, ställdes v. frågan bolaget British Gas skulle ha varit en del av staten om anses innan det blev privatiserat. Med hänvisning till den fördelning av jurisdiktion gäller mellan EG-domstolen och nationella domstolar, ensom ligt vilken domstolen avgör gentemot vilka kategorier av organ som ett direktiv kan ha direkt effekt medan den nationella domstolen i det enskilda fallet avgör ett visst ingår bland dessa kategorier, utom organ talade sig domstolen inte direkt huruvida nationaliserad industri om en skall del staten. I stället domstolen, efter att ha anses som en av gav hänvisat till sina tidigare uttalanden i frågan, allmän beskrivning av en de förutsättningar borde uppfyllda för att det i ett visst fall som vara skulle kunna föreligga vertikal direkt effekt. anses en Efter ha hänvisat till sina tidigare uttalanden i målen Becker och att Marshall I domstolen att den i ett flertal domar slagit fast att angav direktiv kan åberopas gentemot organisationer eller sammanslutningar underkastade statens överhöghet authority eller kontroll som är eller har särskilda maktbefogenheter utöver dem som föreligger som enligt vanliga regler i privaträttsliga förhållanden. se domen p 18 Härefter exemplifierade domstolen vilka typer av organ som ansetts ligga inom den givna definitionen, nämligen skattemyndigheter, lokala och regionala myndigheter, konstitutionellt oberoende ansvariga organ för ordning och säkerhet samt offentliga inrättningar som tillhandahåller offentlig sjukvård. I domslutet sammanfattade domstolen, i den engelska versionen, enligt följande; "Article 5 1 of Council Directive

upon a body, whatever its legal form, which has been made responsible, adopted by the State, for providing a public pursuant to a measure service under the control of the State and has for that purpose special beyond those which result from the normal rules applicable in powers relations between individuals. "

sammanfattar de kriterier här uppställs domstolen Om man som av finner man följande;

Det aktuella organets juridiska form är utan betydelse.

Organet skall tillhandahålla någon form offentlig service. av

för tillhandahålla den aktuella offentliga servicen Ansvaret att skall ha ålagts enligt ett statligt beslut.

Det skall finnas statlig kontroll. en

Organet skall ha givits särskild makt utöver vad som gäller i rätts-

förhållanden mellan enskilda.

1 14 Sammanställning av domstolens kriterier

I litteraturen har de uppställda kraven tolkats så vertikal direkt att effekt inte kan göras gällande gentemot ett statligt företag sysslar som med normal industriproduktion, statlig stiftelse grundad en genom testamentsförordnande eller privatiserad nationell industri. Det bör en dock, som författaren påpekat, observeras att uttryckssättet i domen

p

20 "in any event " vid handen att det kan finnas utrymme för ger utvidgande modifieringar frågan uppkommer i mål. om nya

8.3 Närmare för

om förutsättningarna

statens skadeståndsansvar

8.3.1 Domstolen ställer tre krav för rätt till

ersättning

De överträdelser kan ådra det allmänna ett skadeståndsansvar som är, enligt vad beskrivits, brister vid införandet eller tillämpningen som nu av bindande gemenskapsrättsliga regler för vilka staten, med den definition som givits i Foster och inklusive åtgärder hänförliga till lagstiftaren, ansvarar. För att ersättningsskyldighet skall uppkomma i det enskilda fallet måste emellertid den aktuella överträdelsen kvalifivara cerad på visst sätt.

Domstolen uppställer tre krav uttryckligen nödvändiga som anges vara och tillräckliga för att det skall uppkomma rätt till ersättning; en

Den regel som överträtts skall avsedd att skapa rättigheter för vara enskilda.

Överträdelsen skall tillräckligt allvarlig. vara Det skall finnas ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och skadan.

Dessa tre villkor uppställdes redan i Francovich med något - annan utformning De återkom i Brasserie/Factortame III och har därefter upprepats i de mål där skadeståndsfrågan varit till bedömning. I uppe Dillenkofer har domstolen uttalat att de tre krav som ovan angetts är

5 Se t.ex. Hartley, s. 219 ff.

° I Francovich angavs det andra kravet inte uttryckligen. Detta förklaras att av överträdelsen i en situation där ett beslutat direktiv inte alls genomförts alltid anses tillräckligt allvarlig. Vidare var det forsta kravet kompletterat med uttrycket att innebörden av den aktuella rättigheten skall kunna utläsas direkav tivets bestämmelser. Detta utgör uppenbarligen endast ett förtydligande.

SOU 1997: 194 Sammanställning domstolens kriterier l 15 av

generellt giltiga och att enskilda lidit skada har rätt till ersättning som dessa tre villkor är uppfyllda. om Den närmare innebörden det tredje kravet på direkt kausalitet av - — behandlas i det följande inte särskilt. Det har inte närmare diskuterats domstolen endast hänvisat till att det åligger den nationella av som domstolen att göra denna bedömning i det enskilda fallet.

8.3.2 Den överträtts skall vara avsedd att

regel som

rättigheter för enskilda skapa

Francovich föreskrev det aktuella direktivet att anställda skulle I till betalning obetalda löneanspråk. Syftet med den garanteras en rätt av aktuella direktivbestämmelsen i Dillenkofer enligt domstolen att var skydda konsumenter och tillförsäkra dem återbetalning eller återresa reseföretagets insolvens. I British Telecom uttalade sig domstolen vid inte uttryckligen beträffande detta krav utan övergick snabbt till frågan överträdelsen tillräckligt allvarlig. Det förefaller dock klart att om var den aktuella direktivbestämmelsen är avsedd att skapa rättigheter bl.a. arbetar i telekommunikationssektom. Även i Denkavit för företag som gick domstolen direkt över till att bedöma frågan om överträdelsen var tillräckligt allvarlig. Det aktuella direktivet emellertid utan tvekan ger rättigheter för enskilda, i form vissa skatteförmåner för föreskrifter om moderbolag och dotterbolag hemmahörande i olika medlemsstater, som det uppenbarligen måste åligga nationella domstolar att skydda. Också det i Marshall aktuella jämställdhetsdirektivet är uppenbart avsett att skapa rättigheter för enskilda. Brasserie/Factortame III 54 konstaterade domstolen

I domen p

med hänvisning till tidigare avgöranden att de fördragsregler som Tyskland och Storbritannien brutit mot art 30 art 52 uppenbarresp. avsedda skapa rättigheter för enskilda det åligger den ligen är att som nationella domstolen att skydda. I Hedley Lornas konstaterade domstolen på motsvarande sätt, med hänvisning till tidigare avgöranden, att den i målet aktuella artikel 34 trots att den primärt föreskriver ett förbud för medlemsstaterna också upphov till rättigheter för enskilda. ger Domstolens uttryckssätt tyder på att det bedömt är om den man aktuella gemenskapsrättsliga bestämmelsen generellt sett kan anses avsedd skapa rättigheter för enskilda. Prövningen det första vara att av kriteriet innefattar därmed inte bedömning om avsikten varit att en av skapa rättigheter för just den enskilda eller juridiska person som yrkar ersättning i det aktuella målet. Denna fråga i stället få prövas som synes del det tredje kriteriet, dvs. vid bedömningen om ett direkt en av av orsakssamband föreligger mellan statens överträdelse och den upp-

l 16 Sammanställning domstolens kriterier SOU 1997: av 194

komna skadan. Det sagda kan illustreras den tidigare nämnda nu av Francovich domen. Efter att i Francovich I ha slagit fast medatt en lemsstat är förpliktad att betala ersättning för den skada drabbar som enskilda som en följd statens underlåtenhet att genomföra det aktuav ella direktivet fann domstolen i den domen Andrea senare att Francovich inte tillhörde den anställda direktivet varit grupp av som avsett att skapa rättigheter för. Detta måste uppfattas så att han, trots att de två första kraven uppfyllda, inte hade rätt till ersättning från var staten på grund av den bristande implementeringen eftersom det inte fanns ett direkt orsakssamband mellan överträdelse och den statens skada som drabbat honom.

Det kunde förefalla mera praktiskt och rimligt att vid prövningen av huruvida den överträdda regeln syftar till att skapa rättigheter för enskilda också pröva den begär ersättning faktiskt tillhör den om som skyddade kretsen. När det gäller Francovich förefaller det onekligen

som om domstolen när den första domen meddelades den var av uppfattningen att mr Francovich tillhörde den krets direktivet som avser att skydda.

8.3.3 Överträdelsen skall

vara tillräckligt allvarlig

De närmare förutsättningarna för att enskild skall berättigad till en vara ersättning är enligt domstolen beroende karaktären den av av överträdelse som orsakat skadan. När det gäller bedöma det andra att kriteriet, dvs. frågan Överträdelsen kan tillräckligt allvarlig om anses gör domstolen därvid skillnad mellan det fallet medlemsstaten

att haft

stor handlingsfrihet vid utformningen eller tillämpningen av en viss regel och det fallet att den aktuella gemenskapsrättsliga regeln inte ger utrymme för någon egentlig handlingsfrihet. Det krävs betydligt mera för att överträdelse skall tillräckligt allvarlig för en anses att grunda rätt till ersättning när medlemsstaten haft stor handlingsfrihet vid utforrn-

ningen eller tillämpningen den aktuella regeln än när helt sakav man nat eller haft mycket begränsad möjlighet att välja hur viss regel en skall genomföras eller tillämpas.

Särskilt i en situation när medlemsstaten har stor handlingsfrihet vid utformningen eller tillämpningen viss gemenskapsrättslig regel av en har domstolen ansett det relevant att hänvisa till den praxis vara som finns angående gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar enligt artikel 215. I denna regel sägs att gemenskapens skyldighet att ersätta uppkommen skada skall bedömas enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar. Detta bör enligt domstolen tas till intäkt för att det inte särskilda utan

SOU 1997: 194 Sammanställning domstolens kriterier l 17 av

skäl bör komma i fråga att låta olika villkor gälla för den enskildes rätt till ersättning beroende det är medlemsstat eller en gemenom en skapsinstitution skall ersätta uppkommen skada. som Enligt den praxis utvecklats avseende skadeståndskrav enligt som artikel 215, grundade på gemenskapsinstitutionemas normgivning, fäster domstolen vid sin bedömning ersättningsskyldighet föreav om ligger avseende vid

l hur komplex den situation är skall regleras, som 2 det varit svårt att tolka eller tillämpa den aktuella rättsakten och om 3 vilken handlingsfrihet den aktuella gemenskapsinstitutionen haft när man utformat normen.

Domstolen har visat restriktiv inställning när det gäller att ålägga en gemenskapen för norrngivningsåtgärder enligt artikel 215. För ansvar ådra sig skadeståndsansvar i ett sammanhang där normgivaren har att handlingsfrihet har det krävts att den aktuella institutionen uppenstor bart och allvarligt överskridit gränserna för denna hand1ingsfrihet.7 När det gäller medlemsstaternas skadeståndsansvar enligt Francovich-doktrinen konstaterade domstolen i Brasserie/Factoitame III sammanfattningsvis när medlemsstat vid genomförande eller att en tillämpning gemenskapsregler har handlingsfrihet som av samma gemenskapens institutioner typiskt sett har när de genomför gemenskapens politik så skall också samma förutsättningar som ovan angetts beträffande krav enligt artikel 215 gälla vid bedömning meden av om lemsstaten kan åläggas skadeståndsskyldighet. En överträdelse skall därmed även i detta fall tillräckligt allvarlig om medlemsstaten anses uppenbart och allvarligt har åsidosatt gränserna för sin handlingsfrihet. Detta uttryckssätt har återkommit i senare domar. Vilken är då innebörden detta uttryck Domstolen har angett att av när den nationella domstolen i denna situation skall bedöma om en överträdelse är tillräckligt allvarlig för att grunda rätt till skadestånd så bör den beakta bl.a.;

l hur tydlig och exakt den överträdda regeln är,

2 det mått handlingsfrihet givits den nationella eller gemenav som skapsrättsliga institutionen,

3 överträdelsen skett avsiktligt eller oavsiktligt, om 4 felaktig rättstillämpning varit ursäktlig eller oursäktlig och om en

7 Se t.ex. mål 83/76 och 94/76 Bayerische HNL et al, refererad i Rasmussen 5.703, 445 ff med hänvisning till ytterligare rättsfall. s.

l 18 Sammanställning av domstolens kriterier SOU 1997: 194

5 om en av en gemenskapsinstitution intagen ståndpunkt kan ha bidragit till att en medlemsstat handlat i strid mot gemenskapsrätten.

Domarna i British Telecom och Denkavit illustrerar hur domstolen anser att de nu angivna omständigheterna kan påverka bedömningen av hur allvarligt man bör se på viss överträdelse. en I British Telecom, som gällde ett felaktigt implementerat direktiv, konstaterade domstolen inledningsvis att de tre kriterier för bedömningen av om rätt till ersättning föreligger hade ställts i som upp Brasserie/Factortame III även skulle gälla i ett fall detta. Man fortsom satte med att säga att en restriktiv inställning till att ålägga medlemsstaterna ett skadeståndsansvar här måste motiverad, anses av samma skäl som domstolen tidigare anfört beträffande gemenskapsinstitutionemas skadeståndsansvar för normgivningsåtgärder inom områden där institutionerna har stor handlingsfrihet. Domstolen hänvisade därvid till ett antal tidigare domar. Se domen 40 p Domstolen markerade härefter rollfördelningen mellan domstolen och nationella domstolar att framhålla att det principiellt är genom en uppgift för den nationella domstolen att i det enskilda fallet bedöma om förutsättningarna för att skadeståndsansvar skall uppkomma föreligger. Efter att ha konstaterat att all nödvändig information för att kunna göra en bedömning huruvida överträdelsen kan tillräckligt allvarlig anses fanns tillgänglig i målet uttalade sig emellertid domstolen också i denna fråga. Domstolen fann att det i det aktuella fallet fråga direktivvar om en bestämmelse språkligt oklar. Den kunde således tolkas på det som var sätt som Storbritannien gjort, i god tro och grundat på överväganden som inte kunde anses helt ohållbara. Vidare konstaterade att andra man medlemsstater gjort samma tolkning regeln Storbritannien och av som att denna tolkning inte kunde uppenbart stridande mot bestämanses melsens ordalydelse eller syfte. Ytterligare kunde konstateras att Storbritannien saknat stöd när skulle tolka regeln eftersom domstolen man ännu inte avgjort något mål angående denna och att kommissionen inte hade reagerat när Storbritannien något år tidigare hade genomfört direktivet de i målet aktuella nationella reglerna. genom Vid en samlad bedömning de omständigheter angetts av som nu fann domstolen att det felaktiga genomförandet inte kunde anses som en tillräckligt allvarlig överträdelse, i den mening krävdes för som att kunna ådra staten ett skadeståndsansvar. I domen i Denkavit gjorde domstolen, med hänvisning till de tidigare domarna inklusive British Telecom, motsvarande bedömning en som också den slutade med att den aktuella nationella tolkningen inte

SOU 1997: 194 Sammanställning domstolens kriterier l 19 av

kunde tillräckligt allvarlig överträdelse för att grunda anses utgöra en rätt till ersättning för enskilda. En bedömning måste emellertid göras om den aktuella överannan trädelsen blivit fastställd domstolen eller nationell domstol. En av av överträdelse gemenskapsrättslig regel skall således enligt domav en stolen alltid tillräckligt allvarlig den fortsätter trots att natioanses om nell domstol fastslagit det är fråga ett fördragsbrott eller ett föratt om handsavgörande. Detsamma gäller fast praxis hos domstolen klarom gjort det rör sig överträdelse av gemenskapsrätten. Detta att om en väl med de kriterier domstolen enligt vad tidigare stämmer som som beskrivits ansett bör tillmätas betydelse. Samma stränga bedömning gäller situationen är sådan att överom trädelsen regel är utformad så att medlemsstaten inte har avser en som någon möjlighet göra normativa val och bara mycket begränsad att en eller ingen handlingsfrihet. I sådana fall kan, till skillnad mot vad som beskrivits, varje överträdelse i sig tillräckligt allvarlig för att ovan anses rätt till ersättning. ge situationen enligt domstolen i Francovich liksom i Hedley Sådan var Lomas och Dillenkofer. Även i Faccini Dori och El Corte Inglés synes domstolen har bedömt situationen på detta sätt. I Francovich, Faccini och El Corte Inglés bestod överträdelsen i att medlemsstat helt Dori en hade underlåtit genomföra ett beslutat direktiv och i Dillenkofer att att den inte i rätt tid hade vidtagit alla åtgärder enligt artikel 189 var som nödvändiga för uppnå det resultat det aktuella direktivet föreatt som Hedley Lomas bestod överträdelsen i att nationell myndighet skrev. I gemenskapsrättslig regel, artikel 34, innehåller ett bröt mot en som förbud kvantitativa exportrestriktioner. I samtliga dessa fall direkt mot saknades sådan handlingsfrihet eller valfrihet för de nationella domoch myndigheterna enligt domstolens beskrivna stolarna som ovan kunde motivera ett mildrat ansvar. resonemang

8.4 Kan rätten till skadestånd göras

beroende av att det begåtts ett avsiktligt

eller oaktsamt fel

överväganden redovisats har främst tagit sikte på över- De som ovan trädelsens objektiva sida. En fråga fått stort utrymme i diskussiosom domstolens avgöranden och ligger inom ramen för nerna om som frågan överträdelse kan tillräckligt allvarlig, är om medom en anses lemsstatemas med svensk terminologi bör beskrivas som ansvar strikt eller rätten till ersättning kan göras beroende av att överom

120 Sammanställning domstolens kriterier SOU 1997: 194 av

trädelsen skett med avsikt eller oaktsamhet. Skälet till detta är givetav vis att man inom de flesta medlemsländemas rättssystem har något av subjektivt kriterium när skall pröva frågan det allmännas man om ansvar. Denna fråga diskuterades särskilt domstolen i Brasserie/ av actortame III men togs även bl.a. i Dillenkofer. upp En läsning den svenska språkversionen domarna kan inav av ge trycket att domstolen talar ett strikt för staten. Om om ansvar man utgår från andra språkversioner eng/fra modifieras dock den bilden. För att rätt förstå innebörden domstolens måste av resonemang man sannolikt försöka göra sig fri från den nationella begreppsbildningen och terminologin. Domstolen konstaterar i sitt särskilt Brasserie/ resonemang se Factortame III p 75-80 inledningsvis att det inte går att använda sig av begreppet fau1t eng., "faute" fra.° skall kvalificera — - när man en överträdelse eftersom detta begrepp inte är enhetligt har olika utan innebörd i olika nationella rättsordningar. Domstolen väljer därför att skapa ett eget uttryck för att beskriva vad krävs för som att en överträdelse skall kunna medföra nämligen att överträdelsen ansvar, skall tillräckligt allvarlig. I den engelska versionen "a vara sufficiently serious breach och den franska que violation soit suffisamment caractérisée. Man konstaterar därefter att vissa objektiva och subjektiva omständigheter inom för nationell rättssom ramen en ordning anknyter till begreppet fault/faute etc. kan ha betydelse för att avgöra om en överträdelse är tillräckligt allvarlig. Domstolen hänvisar därvid till de omständigheter tidigare i domen 56-57, under som p se 8.3 ovan angetts vara väsentliga för bedömningen i situationer som kan jämställas med den föreligger vid prövning krav som en av mot gemenskapsinstitutionema enligt artikel 215. I domslutet, punkt konstaterar domstolen sammanfattningsvis; "Pursuant to the national legislation which applies, reparation

of

loss or damage cannot be made conditional fault intentional upon or negligent on the part of the of the State responsible the organ for

8 Av intresse är även generaladvokatens Mr Tesauro yttrande i Brasserie/ Factortame III särskilt p 85 90. - 9I den svenska översättningen används ordet "Culpa" vilket dock, redan som tidigare anmärkts, inte framstår korrekt. Snarare borde svenska som man helt enkelt tala om fel.

° Den svenska översättningen använder här, som tidigare angetts, ordet "klar", vilket dock vid jämförelse med andra språkversioner bör en snarare bytas mot det här valda.

SOU 1997: 194 Sammanställning av domstolens kriterier 121

breach, going beyond that of a sufliciently serious breach of Community law. "

Domstolens resonemang framstår som logiskt och rimligt om man ser till dess syfte, nämligen att uppnå en enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten. För den nationella domstol som skall pröva skadeståndfrågan innebär det givetvis en komplikation att bedömningen inte kan ske med användning av vedertagna nationella begrepp och juridiska konstruktioner. Detta är dock ofrånkomligt om man vill uppnå en rättstillämpning som tillförsäkrar alla medborgare inom gemenskapen samma rätt till ersättning.

8.5 av

Prövningen skadeståndsanspråk

Frågan om rätt till ersättning föreligger i det enskilda fallet skall, enligt vad beskrivits, avgöras enligt gemenskapsrättens regler så

som ovan som dessa utformats av domstolen. Rätten till ersättning är således, som domstolen vid upprepade tillfällen betonat, direkt grundad på gemenskapsrätten. När det blir fråga om att fastställa ersättningen skall detta däremot ske med tillämpning av den nationella rättens process- och skadeståndsregler. Den interna rättsordningen i medlemsstaten avgör således vilken domstol som är behörig, vilken processordning som skall gälla och hur ersättningen skall beräknas.

Domstolen har emellertid fastslagit att den nationella rättsordningen i berörda avseenden måste uppfylla vissa minimikrav. Ett återkommande uttalande är att den nationella rätten inte får ställa upp några processuella eller faktiska förutsättningar som innebär att den enskilde missgynnas i förhållande till vad som gäller när ersättningsanspråket grundas på inhemsk rätt samt att de nationella reglerna inte heller får ha en sådan utformning att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att få ersättning. Se t.ex. Brasserie/Factortame III p 67 samt 83-84 När den nationella lagen visar sig inte kunna uppfylla de minimikrav

domstolen fastslagit blir konsekvensen att den nationella domsom stolen måste åsidosätta den inhemska regeln och i stället fastställa ersättningen med tillämpning av de principer som domstolen utvecklat i de domar där frågan medlemsstaternas skadeståndsskyldighet vid

om brott mot gemenskapsrätten hittills prövats.

När det gäller utformningen av nationella processuella regler har domstolen i Brasserie/Factortame III p 68 särskilt tagit upp att det i nationella rättsordningar kan finnas inskränkningar när det gäller statens ansvar för utomobligatorisk skada som orsakats av åtgärder hänförliga till lagstiftaren som kan vara utformade så att det blir praktiskt omöjligt eller orimligt svårt för enskilda att sina rättigheter tillgodo-

122 Sammanställning domstolens kriterier

av

sedda. I domen anger domstolen, på frågor från den tyska resp. brittiska domstolen, två exempel på regler som inte kan anses uppfylla de krav som uppställts. Den tyska lagens krav att lagstiftarens handling måste kunna hänföras till ett enskilt fall för att ersättning skall kunna medges skulle således göra det i praktiken omöjligt för enskilda skadelidande att rätt till ersättning eftersom lagstiftning i regel till sin natur är generell och inte riktar sig till viss person eller grupp. Den engelska lagens krav att det för att ersättning skall kunna utgå skall ha förekommit maktmissbruk i offentlig tjänst "misfeasance in public office skulle likaledes göra det omöjligt för den enskilde att komma till sin rätt eftersom lagstiftaren per definition aldrig kan göra sig skyldig till en sådan överträdelse.

8.6 Skadeståndets bestämmande

När det gäller skadeståndets materiella omfattning har domstolen också uppställt vissa konkreta krav samt givit exempel på några omständigheter som den nationella domstolen kan ha att beakta.

Ersättningen måste för det första motsvara den faktiskt uppkomna skadan. Ett exempel på hur domstolen prövat om den nationella rättsordningen uppfyllde detta krav är domen i Marshall som gällde tillämpningen av ett direktiv. Domstolen fann där, efter att ha konstaterat att ersättningen måste fullt ut kompensera den förlust som uppkommit, att det stred mot direktivet att i nationell rätt ange en maximigräns för vilken ersättning som kan utgå och att utesluta möjligheten att betala ränta på skadeståndsbeloppet.

Det utgör en allmän princip inom gemenskapens rättsordningar att den som drabbas av skada måste söka begränsa skadans omfattning. Det är därmed, som domstolen påpekat bl.a. i Brasserie/Factortame III p 84 och Dillenkofer, accepterat att den nationella domstolen när man bestämmer omfattningen av den uppkomna förlusten eller skadan beaktar om den drabbade visat rimlig aktsamhet och sökt minimera skadan. Särskilt kan därvid noteras om den drabbade utnyttjat de eventuella rättsmedel som stått till buds.

Som tidigare beskrivits kan en enskild skadelidande framställa skadeståndkrav även om den regel som överträtts är direkt tillämplig och den enskilde skulle ha kunnat åberopa den gemenskapsrättsliga regeln direkt inför nationell domstol. Domstolen har inte uttalat sig specifikt angående denna situation men det förefaller rimligt att kravet på den enskilde att söka minimera skadan, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, skulle kunna medföra att ersättningen kan jämkas eller helt utebli om han inte försökt sina rättigheter tillgodo-

SOU 1997: 194 Sammanställning av domstolens kriterier 123

sedda att inför nationell myndighet åberopa den direkt tillämp-

genom liga regeln. Frågan har dock redan sagts inte såvitt känt prövats av

som domstolen.

Det uppställs emellertid inte något krav att den enskilde skall begära prövning det föreligger ett fördragsbrott eller motsvarande innan

av om han kan framställa krav på ersättning för uppkommen skada. Domstolen har ansett att det skulle strida mot principen om gemenskapsrättens effektivitet att den enskildes rätt till skadestånd skulle vara beroende att kommissionen agerat enligt artikel 169 eller att domstolen

av fastställt överträdelsen dom. Av detta följer att det inte heller

genom kan komma i fråga att begränsa ersättningen till enbart sådana förluster

uppkommit efter det att domstol konstaterat att det föreligger en som överträdelse gemenskapsrätten.

av

En fråga har samband med vad som nyss sagts är om den

som nationella domstolen kan begränsa domens verkan i tiden. I Brasserie/Factortame III begärde den tyska regeringen att domstolen skulle slå fast att skadeståndsskyldigheten kunde begränsas till sådan skada uppkommit efter det att dom meddelats i målet. Domstolen

som uttalade sig emellertid inte direkt i sakfrågan utan hänvisade, på samma

tidigare beskrivits, till att ersättningen skall bestämmas inom sätt som

för den aktuella medlemsstatens nationella skadeståndsrätt. De ramen processuella och materiella villkor där uppställs kunde, menade

som

beakta också krav på rättssäkerhet. Även här påpekade domstolen man, dock sammanfattningsvis att de villkor uppställs inte får vara

som mindre förmånliga än de gäller vid motsvarande nationella krav

som och att de inte får innebära att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att ersättning.

När det gäller frågan vilka typer skador ersätts har dom-

av som stolen, angetts, allmänt uttalat att ersättningen måste vara

som ovan adekvat i förhållande till den faktiska skadan. I avsaknad av några fastställda gemenskapsrättsliga kriterier får frågan bedömas enligt nationell rätt, även här med beaktande gmndkraven att de villkor som upp-

av ställs vid denna typ anspråk inte får vara mindre förmånliga etc. I

av Brasserie/Factortame III har domstolen i sak uttalat att det måste finnas möjlighet att få ersättning för utebliven vinst och att skadestånd av påföljdskaraktär eng. exemplary damages kan utgå om detta förekommer i nationell rätt.

Det kan slutligen finnas skäl att påpeka följande. De krav som domstolen, enligt vad beskrivits, uppställt i fråga om medlems-

som nu staternas för överträdelser gemenskapsrätten utgör minimi-

ansvar av krav. Den enskildes rätt till ersättning kan således utöver vad domstolen angett den enskildes skydd enligt nationell rättsordning i

om en något avseende är omfattande än det som domstolen angett. Det är

mer

124 Sammanställning av domstolens kriterier SOU 1997: 194

även viktigt att minnas att den nationella domstolen vid prövningen

av skadeståndskrav också kan ha att tillämpa och beakta principer och omständigheter som inte kommit att behandlas i de mål som hittills prövats. Exempel på detta skulle kunna vara att det ställs krav på interimistiska åtgärder eller att det blir tvist om hur talefrister skall beräknas. Även här får den nationella domstolen söka lösningen med beaktande av de eventuella krav som gemenskapsrätten ställer.

9 Medlemsstatemas skadestånds-

överträdelse EG-

ansvar vid av

med det allmännas

regler jämfört

skadeståndsansvar enligt svensk

rätt

l Inledning

I föregående kapitel beskrevs närmare de förutsättningar för ansvar

domstolen lagt fast i Francovich och följande domar. Detta kapitel som innehåller en jämförelse mellan det skadeståndsansvar för medlemsstaterna domstolen lagt fast i Francovich m.fl. domar och de

som svenska reglerna i 3 kap. SkL om det allmännas skadeståndsansvar. Vidare behandlas frågan hur de båda regelsystemen förhåller sig till varandra och hur de skall tillämpas av nationell domstol vid prövning

skadeståndslqav grundade på påstående om överträdelse av gemenav skapsrätten.

Det är viktigt att påpeka att både gemenskapsrätten och svensk rätt innehåller också andra regler om skadeståndsansvar för det allmänna än de här behandlas. Gemenskapsinstitutionemas utomobliga-

som toriska skadeståndsansvar enligt artikel 215 har redan behandlats något. I svensk rätt finns utöver skadeståndslagens regler ett antal lagar som innehåller bestämmelser om skadeståndsansvar för det allmänna på speciella områden. Se härom SOU 1993:55 avsnitt 4.4 Efter Sveriges inträde i EU har även tillkommit skadeståndsregler som har sin grund i gemenskapsrättsliga direktiv. Ett exempel på sådana regler är bestämmelser skadeståndsansvar för upphandlande enhet i 7 kap. 6-8

om lagen 1992:1528 om offentlig upphandling. Dessa speciella bestämmelser, ofta tar sikte på situationer är särskilt farliga eller in-

som som gripande för den enskilde eller som har tillkommit för att garantera gemenskapsrättens effektiva genomslag, ålägger i regel ett ansvar som sträcker sig längre än det allmännas ansvar enligt 3 kap. SkL. Om någon sådan speciell skadeståndsregel är tillämplig tar den givetvis over.

126 Medlemsstaternas skadeståndsansvar...

Det kan vidare noteras att det även kan finnas oskriven EG-rätts-

en lig princip att enskilt rättssubjekt har överträtt EG-rätten

om en som kan bli skyldig att ersätta den skada som överträdelsen kan ha åsamkat ett annat enskilt rättssubjekt. Frågeställningen kan förväntas få särskild aktualitet inom kokurrensrätten. Kan t.ex. ett företag i strid med

som artikel 86 har vägrat att leverera varor till ett annat företag bli skyldigt att ersätta det senare företagets skador Frågan korn i mål C-

upp 128/92 Banks v British Coal 1994 ECR I-l209. Generaladvokaten van Gerven ansåg att det fanns en sådan princip. Domstolen korn däremot inte att ta ställning till frågan, eftersom den fann att det

var EKSGs konkurrensregler som var tillämpliga och dessa inte har direkt effekt. Till skillnad från vad som gäller för medlemsstaterna kan nämligen ett enskilt rättssubjekt bara bli ansvarigt vid överträdelse direkt

av effektiva regler, om nu något ansvar över huvud taget kan uppkomma. Frågan om enskilda rättssubjekts eventuella ansvar behandlas inte i denna utredning.

Det är inte utredningens uppgift att göra total inventering för att

en se om det finns svenska lagregler som står i strid med gemenskapsrätten och som därmed skulle kunna ådra Sverige ett skadeståndsansvar. Det är inte heller utredningens uppdrag att kartlägga alla de skadeståndsregler med gemenskapsrättslig anknytning som finns, eller borde finnas, i svensk rätt för att uppfylla gemenskapsrättens krav. Det skadeståndsansvar för medlemsstaterna som domstolen lagt fast

genom Francovich och följande domar är ett allmänt kan

ansvar, som uppkomma oberoende av inom vilket rättsområde den överträdda regeln finns, för brister i utformningen och vid tillämpningen gemenskaps-

av rättsliga regler och nationella regler grundade på gemenskapsrättsliga regler. Detta skadeståndsansvar för medlemsstaterna motsvaras på det nationella planet i svensk rätt närmast av bestämmelserna om det allmännas skadeståndsansvar enligt 3 kap. SkL. Det är således jam-

en förelse mellan dessa allmänna svenska regler och det av domstolen utformade ansvaret som här är intresse.

av

I det enskilda fallet när en skadeståndstalan riktas mot det all-

männa blir det den nationella domstolens uppgift att bedöma om de

omständigheter som käranden åberopar innebär att prövningen huruvida skadeståndsskyldighet föreligger skall ske enligt gemenskapsrätten eller enligt svensk rätt och om det därvid är någon skadeståndsrättslig specialregel eller de allmänna bestämmelserna enligt "Francovich" alternativt skadeståndslagen är tillämpliga. Det för med-

som ansvar lemsstatema som domstolen genom Francovich och följande lagt fast, liksom det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, kan därvid betecknas som en miniminivå. Den enskilde är alltid är garanterad detta skydd men kan härutöver enligt speciella regler tillförsäkrad ett

vara

Medlemsstaternas skadeståndsansvar 127

ännu starkare skydd gemenskapen eller en medlemsstat finner skäl

om att införa mer omfattande skadeståndsregler för särskilda situationer.

Det sagda kan exemplifieras enligt följande. Om en svensk myn-

nu dighet, såsom upphandlande enhet, inte följer bestämmelserna i lagen 1992:1528 offentlig upphandling LOU kan skadeståndsansvar

om åläggas enligt den lagen. Skulle emellertid den svenska lagen inte överensstämma med de direktiv den avsett att implementera, på grund

som

ett fel hänförligt till lagstiftaren, medför detta att staten kan ådra sig av ett skadeståndsansvar, enligt de principer domstolen lagt fast i Francovich och följande. Det kan anmärkas att kommissionen har satt i fråga

LOU utgör korrekt implementering det aktuella direktivet om en av med tanke på att skadeståndsregeln i lagens 7 kap. 6 § endast talar om brott mot den svenska lagens regler och inte, så som direktivet anses kräva, något utrymme för skadestånd när den upphandlande en-

ger heten brutit mot gemenskapsrättens regler om offentlig upphandling. Skadeståndsansvar för staten kan även komma i fråga ett företag

om drabbas skada på grund av att en svensk myndighet tillämpar lagen

av

offentlig upphandling felaktigt. Ersättningsskyldighet förutsätter om dock att de krav domstolen fastställt se kapitel 8 är uppfyllda.

som

När nationell domstol skall avgöra skadeståndsskyldighet

en om föreligger i ett fall där det saknas speciella skadeståndsregler men där kravet grundas på ett saksammanhang som innefattar påstående om överträdelser gemenskapsrätten sker prövningen, som ovan be-

av skrivits, med direkt tillämpning av gemenskapsrättens regler så som dessa utformats domstolen. Den inledande jämförelsen mellan ut-

av formningen det skadeståndsansvar kan åläggas det allmänna

av som enligt gemenskapsrätten och den svenska rättens regler utgår därför

från gemenskapsrätten.

9.2 Allmänt om med att det

syftet ålägga

allmänna ett skadeståndsansvar

Vid allmän jämförelse kan konstateras att det finns betydande lik-

en heter mellan de argument använts för att motivera ett skadestånds-

som

för medlemsstaterna enligt gemenskapsrätten och för det allansvar männa enligt svensk rätt.

Det främsta syftet med det skadeståndsansvar domstolen fast-

som lagt är att tillgodose kravet att enskilda medborgare skall vara garanterade ett effektivt skydd för de rättigheter som de är tillförsäkrade enligt gemenskapsrätten. Med hänvisning till målet van Gend Loos, 26/62 1963 ECR 1 mfl. Genom hotet om ersättningskrav vill man

128 Medlemsstaternas skadeståndsansvar SOU 1997: 194

samtidigt förmå medlemsstaterna att i sina nationella rättsordningar genomföra gemenskapsrätten fullt ut.

De svenska reglerna om det allmännas skadeståndsansvar tillkom genom skadeståndslagen 1972:207 och innebär att stat och kommun ansvarar för skador som vållats genom fel och försummelse vid myndighetsutövning. Se härom närmare SOU 1993:55 bl.a. avsnitt 4.2.1 och 7.3.4 De skäl som anfördes för att införa särskilda regler om det allmännas ansvar var bl.a. den s.k. rättsskyddstanken som poängterar den enskildes beroendeställning och behov av skydd när det allmännas verksamhet innefattar maktutövning mot enskilda, vidare den enskildes behov av ersättning och den möjlighet till fördelning av kostnader som kan uppnås genom att lägga ansvaret på det allmänna samt skadeståndets normbildande funktion gentemot myndigheterna som härigenom får särskild anledning att vidta skadeförebyggande åtgärder.

Även ordvalet skiljer sig och de olika betonats

om argumenten något olika kan man konstatera att det är samma grundläggande värderingar som inom båda rättsordningama lett fram till slutsatsen att det är motiverat med ett skadeståndsansvar för det allmänna.

9.3 Skadeståndsansvarets och

utformning omfattning

9.3.1 Vilka kan ådra det staten/det allmänna

organ

ett skadeståndsansvar

Enligt domstolen kan medlemsstaterna under särskilt angivna förutsättningar ådra sig ett skadeståndsansvar för brott mot gemenskapsrätten. Ansvaret vilar på staten som emellertid definieras mycket vidsträckt så att också överträdelser som kan tillskrivas kommunala och lokala myndigheter omfattas. I Brasserie/Factortame III p 29 betonade domstolen att statens ansvar omfattar handlingar och underlåtenhet som kan tillskrivas såväl lagstiftaren som domstolarna och exekutiva organ. Det framhölls därvid särskilt att staten alltid betraktas enhet när

som en fråga är om brott mot internationella förpliktelser, oavsett vilket organ som faktiskt ansvarar för en överträdelse, och att det skulle strida mot kravet på en enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten om ansvaret kunde växla beroende på hur den enskilda staten fördelat förvaltningsuppgifterna mellan den lagstiftande den dömande och den verkställande makten. Av bl.a. domarna i Marshall I och Fratelli Costanzo kan man sluta sig till att också regionala eller lokala offentliga myndigheter kan ådra en medlemsstat skadeståndsansvar och domen Johnston fram-

av

SOU 1997: 194 Medlemsstaternas skadeståndsansvar 129

går att en enskild tjänsteman kan vara att bedöma som ett utflöde av staten. I domen Foster har domstolen ytterligare preciserat i vilka fall ett direktiv kan ges vertikal direkt effekt, vilket som tidigare framhållits avsnitt 8.2 bör kunna användas som utgångspunkt när man skall bestämma skadeståndsansvarets omfattning. Där sägs att detta i vart fall gäller i förhållande till organ, oavsett legal status, som tillhandahåller offentlig service på grund av ett statligt beslut och med statlig kontroll och som har givits särskilda befogenheter utöver vad som gäller i ett privaträttsligt förhållande.

Gemenskapsrättens innehåll kan endast utläsas av de avgöranden där domstolen hittills haft att pröva frågor om medlemsstaternas skadeståndsansvar och man måste räkna med att domstolen genom framtida avgöranden kan komma att utveckla och modifiera sina ställningstaganden. Det är givet att man därvid kommer att beakta de olikheter som finns mellan medlemsstaterna när det gäller statsorganens uppbyggnad och organisation. Domstolen har att söka uppnå en enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten i de olika medlemsstaterna och enskilda staters förvaltningsorganisation och fördelning av uppgifter mellan dömande, lagstiftande och verkställande organ kan därvid inte, som domstolen poängterat, få påverka den enskildes rättsskydd. Det är viktigt att hålla denna dynamik i minnet när i det närmast följande jimförelser görs mellan gemenskapsrätt och svensk rätt.

Den grundläggande svenska bestämmelsen om det allmännas skadeståndsansvar för fel och försummelse vid myndighetsutövning i 3 kap. 2 § SkL inledningsvis att ansvar kan åläggas staten eller kom-

anger

I ett andra stycke preciseras att med kommun även avses kommumun. nalförbund, församling och kyrklig samfállighet. Ansvaret enligt 3 kap. 2 § omfattar också självständiga medhjälpares vållande när skadan uppkommit i "verksamhet för fullgörande staten eller kommunen

vars sVarar.‘

Den svenska regeln ganska väl överensstämma med gemen-

synes skapsrättens ordning såtillvida att statliga, regionala och lokala myndigheter liksom enskilda tjänstemän och organ som inte är myndigheter

tillhandahåller offentlig service under utövande av särskild men som makt och med någon form offentlig kontroll kan ådra det allmänna

av

Utanför myndighetsutövningens område ansvarar staten och kommunerna

sätt andra arbetsgivare enligt 3 kap. l § SkL för person- eller samma som sakskada arbetstagare vållat fel och försummelse i tjänsten. Den

som genom bestämmelsen behandlas dock inte vidare här eftersom den tar sikte helt andra typer skadefall än dem torde kunna bli aktuella grund av

av som påstådda brott mot gemenskapsrätten.

130 Medlemsstaternas skadeståndsansvar SOU 1997: 194

skadeståndsansvar. Någon mera exakt jämförelse torde vara svår att gora.

När svensk domstol skall pröva ett skadeståndskrav riktat mot

en staten enligt gemenskapsrättens regler måste den avgöra om det organ

bära ansvaret för överträdelsen innefattas i begreppet som uppges staten eller det allmänna med den definition som domstolen lagt

fast i sina avgöranden.

Den svenska lagens tillämpningsområde avgränsas utöver vad som

sagts kravet att skadan skall ha vållats "vid myndighetsnu genom utövning". Något motsvarande begrepp förekommer inte i gemenskapsrätten. De uttalanden som domstolen gjort i målet Foster för att beskriva gemenskapsrättslig regel kan ha vertikal direkt effekt se

när en avsnitt 8.2 överensstämmer emellertid i väsentliga delar med de

ovan

använts försökt ringa in det svenska myndigresonemang som när man hetsutövningsbegreppet. Se härom bl.a. SOU 1993:55 avsnitt 4.3. Även ansvarskonstruktionerna är olika finns det anledning anta att

om

prövning enligt de båda regelsystemen i praktiken ofta skulle leda en till en likartad bedömning. Ett exempel på en situation där bedömningarna eventuellt skulle kunna skilja sig överträdelse av det slag

är en som förelåg i målet Marshall I där en offentlig arbetsgivare ansågs kunna åläggas ett skadeståndsansvar enligt gemenskapsrätten på grund

ett beslut fattats i anledning ett anställningsförhållande. av som av

Det bör även anmärkas att det har diskuterats om det svenska begreppet myndighetsutövning innefattar också beslut om generella lagar eller andra författningar som riktas till en obestämd lqets, s.k. normbeslut Frågan är komplicerad och har viss koppling till taleförbudsregeln i 3 kap. 7 § SkL men problemet bör inte överdrivas. Gemenskapsrättens krav på ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och den uppkomna skadan torde i sak ge samma resultat som en sådan nyanserad bedörrming, med tillämpning av principerna om skyddat intresse och adekvat kausalitet som Bengtsson förespråkar.

En klar skillnad mellan gemenskapsrättens skadeståndsansvar och det allmännas ansvar enligt svensk rätt är emellertid det uttryckliga undantag för skador orsakade beslut av de högsta statsorganen som

av återfinns i 3 kap 7 § SkL. Enligt den bestämmelsen får talan om ersättning enligt 3 kap. 2 § SkL inte föras med anledning av beslut av riksdagen, regeringen eller de högsta domstolarna om inte beslutet blivit upphävt eller ändrat. Även regeln rent lagtekniskt är processuell

om en regel innebär den samtidigt i sak att en enskild skadelidande som huvudregel inte kan få ersättning för skador orsakade av de högsta

2Se härom bl.a. Bengtsson 131 Bengtsson 377 ff. samt Marcusson s.

s. s. 67 ff.

SOU 1997:l94 Medlemsstaternas skadeståndsansvar 131

statsorganen. Ansvaret enligt gemenskapsrätten omfattar, fram-

som hölls bl.a. i Brasserie/Factortame III även fel begåtts lagstif-

som av taren, t.ex. genom underlåtenhet att lagstifta eller beslut att införa

om nationella regler som står i strid med gemenskapsrätten. Domstolen betonade, p 29 ff som ovan beskrivits, att statens omfattar

ansvar handlingar och underlåtenhet som kan tillskrivas såväl lagstiftaren

som domstolarna och exekutiva organ.

I detta sammanhang bör även nämnas gmndlagsbestämmelsen i 11 kap. 14 § regeringsformen enligt vilken domstol eller annat offentligt organ får underlåta att tillämpa en av riksdagen eller regeringen beslutad föreskrift endast om felet är uppenbart. Denna inskränkning gäller dock inte, enligt vad som angetts i prop. l993/94:ll4, Grundlagsändringar inför ett svenskt medlemskap i Europeiska unionen, när en svensk domstol finner att en nationell regel strider mot

en gemenskapsrättslig norm som är direkt tillämplig eller har direkt effekt. I

som propositionen sägs att "Vid ett medlemskap har således svenska domstolar och myndigheter enligt det förhärskande EG-rättsliga synsättet att vid lagkonflikt sätta en svensk regel som strider mot EG-rätten åt sidan eftersom den svenska regeln beslutats av en instans inte

som längre är behörig normgivare. " A. prop. s. 27.

-

En särskild fråga är vem som kan vara part och vem slutligt

som skall åläggas betalningsskyldighet när talan förs ersättning på grund

om av överträdelse av gemenskapsrätten. I de mål enligt artikel 177 där domstolen lagt fast att medlemsstaterna kan åläggas ett skadeståndsansvar vid överträdelse av gemenskapsrätten har domstolen oftast använt uttrycket "the State 1Etat i domamas engelska

resp. resp. franska version för att beskriva bär ansvaret. Så har skett

vem som också i de mål där den aktuella åtgärden vidtagits av en lokal eller regional instans. I domen Marshall II talas dock om "an authority of the State. Svarande i dessa mål har oftast varit staten men iHedley Lornas var svaranden det ministerium som i strid mot gemenskapsrättens regler hade vägrat utfärda licens. Det framgår inte domarna domstolen

av om tagit ställning till huruvida det slutliga betalningsansvaret åvilar det enskilda organet/den lokala myndigheten eller anspråket alltid kan

om riktas direkt mot staten. Det kan noteras att domstolen, när det gäller skadeståndkrav mot gemenskapen enligt artikel 215, att talan kan

anser riktas mot gemenskapen sådan eller direkt mot den institution

som som ansvarar för den aktuella överträdelsen men att det är den felande institutionen företräder gemenskapen inför domstolen. Se t.ex.

som målet 353/88 Briantex 1989 I-3623.

Enligt 3 kap. 2 § SkL är det staten eller kommun skall ersätta

som uppkommen skada. Gränsdragningen mellan statens och kommunens ansvar kan i varje fall i teorin ibland leda till problem. Frågan diskute-

132 Medlemsstaternas skadeståndsansvar SG 1997:194

rades i förarbetena till skadeståndslagen och behandlas ock:å i Bengtsson s. 127 ff. Det som där sägs visar tydligt att det kontiruerligt sker förändringar av den offentliga förvaltningsorganisationen ned därav följande förändringar i ansvarsfördelningen mellan stat och kommun. Såvitt känt har dock den här gränsdragningsfrågan inte föranlett några problem i den praktiska tillämpningen.

När det gäller internationella förpliktelser är det alltid staten som ansvarar. En skadeståndstalan som grundas på påstående om bristande implementering EG-regler måste mot den bakgrunden alltid kinna

av riktas mot staten. Det bör emellertid inte vara något som hindra att talan förs mot en kommun t.ex. om skadan orsakats av en rättstillämpning som står i strid med gemenskapsrätten.

Det framstår som naturligt att en svensk domstol som skall bezluta om skadestånd på grund av en överträdelse av gemenskapsrätten för vilken staten i den vida definition som domstolen angett- ansvarar

får avgöra frågan vilket organ som skall utge ersättning med tillämpning de bedömningsgrunder som gäller enligt svensk rätt. En sidan

av ordning stämmer väl med principen att rätten till ersättning gruidas direkt på gemenskapsrätten medan det är den nationella rättens regler som styr processen och fastställandet av ersättningsbeloppet. Domstolen har inte i de hittills prövade målen uttalat sig särskilt angående detta och det finns inte heller någon gemenskapsrättslig regel som reglerar frågan.

9.3.2 Vilka överträdelser kan till

typer av ge upphov

skadeståndsansvar

Även skälen för särskilda bestämmelser skadeståndsansvar för

om om det allmänna varit likartade är det, typiskt sett, olika situationer som stått i fokus när diskuterat behovet av skadeståndsregler natioiellt

man respektive inom gemenskapsrätten.

De rättsfall där domstolen hittills prövat frågan har i flertalet fal avsett situationer där en medlemsstat inte alls, inte i tid eller på fel sätt genomfört gemenskapsrättsliga regler, dvs. överträdelser av genenskapsrätten som kan tillskrivas lagstiftaren i dennes utövning av normgivningsmakt. Domarna i Marshall och Hedley Lamas visar docl att medlemsstaternas skadeståndsansvar för brott mot gemenskapsrätten även omfattar fall där en myndighet eller en enskild tjänsteman tilämpar regler i strid mot gemenskapsrätten.

Skadeståndslagens regler om det allmännas skadeståndsansvar har främst tagit sikte på just situationer där enskilda tjänstemän eller nyndigheter tillämpat gällande rätt på ett felaktigt sätt och fel av lagsifta-

Medlemsstaternas skadeståndsansvar 133

huvudregel, enligt 3 kap. 7 § SkL, undantagits från lagens ren har som tillämpningsområde. Enligt svensk rätt har även felaktiga råd och upplysningar från myndighet under vissa förutsättningar ansetts kunna en ådra det allmänna ett skadeståndsansvar. Se t.ex. SOU 1993:55 avsnitt 5.9. Det är osäkert domstolen skulle kunna finna att en sådan åtom gärd omfattas medlemsstaternas skadeståndsansvar av

9.3.3 De närmare förutsättningarna for

skadeståndsansvar

Den regel överträtts skall avsedd att skapa rättigheter för som vara enskilda

Innebörden det första kravet det utvecklats av domstolen har av som beskrivits i avsnitt 8.3.2 Någon motsvarande förutsättnärmare ovan. ning uppställs inte uttryckligen i den svenska lagen. Det råder emellertid ingen tvekan att det enligt gemenskapsrätten liksom enligt om svensk i varje enskilt fall, för bifall till skadeståndstalan, föruträtt en avsikten varit att skapa rättigheter för just den enskilde som sätts att ställer krav på ersättning Prövningen ett skadeståndskrav som har av sin grund i viss regel inte följts eller feltolkats måste självfallet att en innefatta ställningstagande till frågan vilken krets personer den ett av aktuella regeln avsett att skydda. Domstolens första krav skulle då kunna ett annat sätt att göra del den avgränsning som i ses som en av svensk skadeståndsrätt sker att fastställa kretsen av ersättningsgenom berättigade, bl.a. med tillämpning principen "skyddat intresse". av om Detta allmänna skadeståndsrättsliga problem ansetts vålla särskilda som svårigheter när det gäller det allmännas skadeståndsansvar vid myndighetsutövning har bl.a. utförligt behandlats i Bengtsson s. 347 och tas även i SOU 1993:55 s. 233 ff. upp Även gemenskapsrätten och svensk rätt utformats på olika sätt om förefaller det således inte finnas någonting i domstolens första krav

3 Jämför avsnitt 8.2 där det framgår icke bindande rättsakt inte ansetts att en kunna skapa rättigheter med framgång kan åberopas av en enskild vid som domstol. Se även domstolens bedömning i målet 353/88 Briantex som gällde skadeståndskrav mot gemenskapen enligt artikel 215 där anspråket ett grundades ett påstående om felaktig infonnation.

4 i avsnitt 8.3.2 är det osäkert domstolen avsett att prövningen Som angetts om det första kravet skall omfatta frågan huruvida den aktuella rättssökande av faktiskt tillhör den skyddade kretsen.

134 Medlemsstaternas skadeståndsansvar

som står i strid med de principer om ansvarets avgränsning gäller som

enligt den svenska skadeståndslagen.

Överträdelsen skall tillräckligt allvarlig vara

Domstolens överväganden angående denna förutsättning för har ansvar beskrivits under avsnitt 8.3.4 och 8.4. Som där framgått innefattar ovan bedömningen flera frågeställningar där överträdelsens karaktär och frågan huruvida medlemsstaten kan ha uppenbart och allvarligt anses åsidosatt gränserna för sin handlingsfrihet är centrala. Av särskilt intresse är också domstolens uttalanden, tydligast i domen Brasserie Factortame III, angående möjligheten för den nationella domstolen att upprätthålla ett i nationell rätt uppställt krav att skadan skall ha orsakats av ett avsiktligt eller oaktsamt fel. Det centrala begreppet i den svenska regeln i 3 kap. 2 § SkL är kravet att skadan skall ha vållats "fel eller försummelse". Mar. genom brukar tala om en objektiviserad culpabedömning där frågan skadeom ståndsskyldighet föreligger skall avgöras objektiv begenom en mer dömning den skadegörande handlingen än vad är fallet enligt av som den grundläggande regeln för eget vållande i 2 kap. l § SkL om ansvar Se härom t.ex. SOU 1993:55, 64 För enligt 3 kap. 2 § Skl s. ansvar krävs inte att kan peka ut någon viss oaktsam, flera man person som mindre misstag kumulerade fel kan tillsammans utgöra ett ansvarsgrundande fel och det allmännas omfattar även fall där skadeansvar vållaren kan åberopa sådana subjektiva ursäkter för sitt objektiv culpösa handlingssätt fritar honom från personligt som ansvar. Om man bortser från de termer används och till innebörder som ser av domstolens i de domar i kapitel f resonemang som presenterats finner att detta utmynnar i nyanserad bedömning där objektiva man en och subjektiva omständigheter vägs för avgöra viss samman att om en överträdelse är tillräckligt allvarlig för att grunda rätt till skadestånd Det är viktigt att minnas att domstolen därvid, i avsaknad av gemenskapsrättsliga regler, har utgångspunkt för sin bedömning i de regler en om skadeståndsansvar för staten finns i medlemsländerna. Hur som motsvarande överväganden görs enligt svensk rätt finns beskrivet I SOU 1993:55 151 ff. Vid samlad bedömning kan konstatera s. en man att ansvarskonstruktionema liksom de språkliga uttryckssätten skiljer sig men att det finns grundläggande värdegemenskap mellan de en båda ansvarssystemen. Det torde således inte i praktiken föreligga någon väsentlig skillnad mellan gemenskapsrättens krav på "allvarlig överträdelse och den svenska skadeståndslagens krav på fel eller försummelse. Att domstolen sökt komma ifrån användningen felav ett eller culpabegrepp ansvarskriterium beror redan tidigare besom som

1997:194 Medlemsstaternas skadeståndsansvar 135 SOU

dessa begrepp har olika innebörd i gemenskapens medtonats på att lemsstater. Avsikten har varit att finna ett särskilt ansvarskriterium som kravet pi rättsskydd för den enskilde och samtidigt

kan uppfylla som

kan leda till enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten. en

skall direkt orsakssamband mellan överträdelsen och den

Det finnas ett

uppkomna skadan

på orsakssamband mellan överträdelsen och ska- När det gäller kravet dan har detta inte närmare diskuterats av domstolen som endast angett åligger den nationella domstolen att göra denna prövning. Ett att det motsvarande krav gäller enligt svensk rätt och svensk domstol som en skadeståndskrav grundat på påstående överträdelse skall pröva ett om får, i avsaknad gemenskapsrättsliga regler eller

av gemenskapsrätten av

domstolen, använda sig motsvarande kriterier som i uttalanden av av svensk rätt för att bedöma kravet på adekvat kausalitet är uppfyllt. om

9.3.4 Prövningen av skadeståndsanspråk och

skadeståndets bestämmande

8.5 har beskrivits vissa krav domstolen ställt på I avsnitt ovan som medlemsstaternas rättsordningar när det gäller utformningen av de processuella och materiella regler skall tillförsälcra enskilda skadesom ersättning de är berättigade till. Det centrala uttalandet lidande den som nationell inte får ställa några processuella eller faktiska är att rätt upp innebär att den enskilde missgynnas i förhållande förutsättningar som

ersättningsanspråket grundas på inhemsk rätt

till vad som gäller när de nationella reglerna inte heller får ha sådan utformning att samt att en det i blir omöjligt eller orimligt svårt att ersättning.

praktiken

det gäller frågan vilka typer skador ersätts finns det, si- När av som bedömas bakgrund domstolens hittills meddelade vitt kan mot av inskränkningar i svensk rätt torde kunna anses stå i domar, inga som vad domstolen hittills uttalat i denna del. Enligt regeln i 3 strid med SkL, den svenska regel får tillämpas när skadekap. 2 § som är som ståndet skall beräknas, ersätts personskada, sakskada och ren förmö- Svensk rätt medger även ersättning för ränta och ute-

genhetsskada.

bliven vinst och det finns inte några särskilda preskriptions- eller jämkbör kunna inskränka den enskildes rätt på ett

ningsregler som anses

finns dock frågor domstolen ännu inte haft

oacceptabelt sätt. Det som

ställning till, t.ex. den nationella rättsordningen anledning att ta om för att besluta ersättning även för icke ekonomåste ge utrymme om misk skada eller for indirekta skador.

136 Medlemsstaternas skadeståndsansvar

Det finns emellertid, redan påpekats, svensk regel föresom en som faller svår att förena med gemenskapsrättens krav. Mot bakgrund av domstolens allmänna uttalanden att också överträdelser hänförliga om till lagstiftaren och domstolarna måste kunna föranleda och med ansvar de preciseringar av domstolens inställning skett i Brasserie/ som Factortame III, där vissa tyska och engelska regler bedömts göra det i praktiken omöjligt för enskilda skadelidande att komma till sin rätt, står det klart att gemenskapsrätten inte accepterar att ett krav på ersättning grundat på påstående om överträdelse gemenskapsrätten avvisas av med tillämpning av den svenska regeln i 3 kap. 7 § SkL. Denna bestämmelse som inskränker möjligheten att föra talan ersättning om enligt 3 kap. 2 § med anledning beslut de högsta statsmakterna av av innebär uppenbarligen en begränsning den enskildes rätt inte är av som förenlig med de krav gemenskapsrätten ställer. som

9.4 Förhållandet

mellan gemenskapsrättens

skadeståndsansvar och

skadeståndslagens regler

Jämförelsen mellan de kriterier för domstolen har lagt fast ansvar som och det allmännas skadeståndsansvar enligt svensk rätt visar att det finns olikheter mellan de två ansvarskonstruktionerna. Dessa skillnader förefaller främst ha sin grund i det faktum att domstolen utvecklat sina principer i anslutning till ett antal konkreta avgöranden haft sin som grund i medlemsstaters underlåtenhet eller brister i genomförandet av gemenskapsrättsliga regler medan de svenska bestämmelserna är generellt utformade lagregler som tillkommit med tanke på flera olika typer av skador. Samtidigt finns det framgått grundläggande värdesom en gemenskap mellan de båda systemen också i praktiken som synes ge den enskilde ett likvärdigt rättsskydd. Det handlar också i båda fallen om generella normer men av olika karaktär. Medan den svenska rättens innehåll i princip blivit bestämt redan vid lagens införande är gemenskapsrätten kontinuerligt under utveckling domstolens prövning genom av nya mål. Det är emellertid viktigt att omedelbart slå fast att den omständigheten att det finns olikheter inte med nödvändighet betyder att svensk rätt med hänsyn till gemenskapsrättens företräde måste ändras. Det - är varken möjligt eller nödvändigt att uppnå exakt identitet mellan en gemenskapsrättens skadeståndsansvar för medlemsstaterna, detta som hittills preciserats domstolen, och det skadeståndsansvar åvilar av som det allmänna enligt svensk rätt.

Medlemsstaternas skadeståndsansvar 137

Det allmännas skadeståndsansvar enligt svensk rätt utgår från svensk lagtext och förarbeten och har därutöver kommit att preciseras genom ett stort antal domstolsavgöranden. Det ansvar som gemenskapsrätten ålägger medlemsstaterna finns inte kodifierat i författningstext. Det har skapats genom domstolens avgöranden med start i Francovich år 1991 och det står klart att ansvarets omfattning och

utformning kommer att preciseras och utvecklas ytterligare genom framtida avgöranden av domstolen. Dessutom, vilket är viktigt att minnas, är det som domstolen lagt fast inte en fullständig skadeståndsrättslig reglering. Rätten till ersättning grundas direkt på gemenskapsrätten men härutöver skall prövningen ske enligt nationell rätt i varje medlemsstat- dock med beaktande av de minimikrav som domstolen ålagt de nationella domstolarna att upprätthålla.

Det är inte heller nödvändigt att eftersträva en total överensstämmelse mellan gemenskapsrätten och nationell rätt. Som tidigare beskrivits innebär bl.a. solidaritetsprincipen och principen om gemenskapsrättens företräde att svenska domstolar är skyldiga att se till att enskilda medborgare får det skydd som gemenskapsrätten garanterar dem. En svensk domstol som finner att en nationell lagregel står i strid med gemenskapsrätten kan således, om det inte går att tolka den nationella regeln fördragskonforrnt, vara skyldig att sätta sidan den nationella regeln och om den gemenskapsrättsliga regeln har direkt effekt också tillämpa denna i den nationella regelns ställe. Detta gäller givetvis också i det fallet att den nationella regeln är en skadeståndsregel.

När en svensk domstol skall pröva ett skadeståndskrav som grundas på ett påstående som innefattar att det allmänna gjort sig skyldigt till en överträdelse av gemenskapsrätten skall emellertid den svenska domstolen, under förutsättning att det inte finns någon speciell skadeståndsregel som är tillämplig, pröva frågan om det finns rätt till ersättning med direkt tillämpning av gemenskapsrätten på det sätt domstolen angett i Francovich och därefter följande domar. Prövningen sker i de former som den nationella processordningen föreskriver. Om den svenska domstolen finner att rätt till ersättning föreligger enligt gemenskapsrätten skall ersättningen bestämmas enligt nationella regler. Den svenska domstolen måste därvid sätta åt sidan nationell rätt den

om finner att en viss regel missgynnar ersättningskrav grundade på överträdelser av gemenskapsrätten i förhållande till krav grundade på nationell rätt. Detsamma gäller om en nationell regel är utformad på ett sådant sätt att den i praktiken gör det omöjligt eller orimligt svårt att ersättning. Även det föreligger bristande överensstämmelse

om en mellan svensk lag och gemenskapsrätten kan därmed den enskilde tillförsäkras sin rätt.

138 Medlemsstaternas skadeståndsansvar

Det står inte helt klart hur domstolen har tänkt sig att den nationella domstolen konkret skall hantera framställda krav. Principen är dock att nationella regler processuella och materiella skall tillämpas så snart

- det saknas gemenskapsrättsliga reglerar viss fråga.

normer som en Eftersom domstolen tydligt och vid upprepade tillfällen poängterat att rätten till ersättning är direkt grundad på gemenskapsrätten bör ett ersättningskrav som riktas mot det allmänna, under påstående att

en överträdelse av gemenskapsrätten skett som har orsakat skada, inledningsvis prövas med tillämpning av de kriterier som domstolen uppställt i Francovich och följande. Svenska regler får därefter, med de begränsningar som följer av domstolens uttalanden vilka krav

om som ställs på de nationella reglerna, träda in när det gäller processuella och materiella frågor som domstolen ännu inte funnit skäl att reglera. Vid osäkerhet finns möjligheten att vända sig till domstolen med en begäran om förhandsbesked enligt artikel 177.

En praktiskt viktig fråga är betydelsen av hur den enskilde utformar sin talan. Om ett krav anges ha sin grund i omständigheter som innebär att en myndighet inte beaktat en gemenskapsrättslig regel och därmed orsakat den enskilde skada skall denna talan givetvis inledningsvis prövas enligt gemenskapsrättens regler. Detsamma gäller om den skadelidande gör gällande att skadan är följd av utebliven eller bristfällig implementering av EG-regler. Men hur skall anspråket prövas om yrkandet grundas på ett påstående att en myndighet genom att besluta på visst sätt gjort sig skyldig till fel och försummelse vid myndighetsutövning och den regel myndigheten tillämpat är en svensk författning som den svenska domstolen emellertid finner har sin grund i ett EGdirektiv Denna och liknande frågeställningar som innefattar bl.a. frågorna om vad parterna disponerar över i processen, åberopsbördan och domstolens tolkning av parternas processhandlingar har ännu inte några alldeles givna svar. Problemen bör emellertid inte överbetonas. Med den uppfattning som ovan redovisats torde resultatet för den enskilde, möjligen med undantag för talerättsinskränkningen i 3 kap. 7 § SkL och den osäkerhet som råder om regeln i 3 kap. 2 § SkL omfattar skador orsakade av s.k. norrnbeslut, bli detsamma oavsett kravet

om prövas enligt gemenskapsrätten eller enligt svensk rätt. Samma

typ av frågeställning uppkommer för övrigt redan i dag skadegörande

när en handling av en enskild tjänsteman har sin grund i en felaktigt utformad författning eller arbetsordning och man måste ta ställning till om skadan bör anses ha sin grund i den faktiska handlingen eller i den felaktiga anvisningen. Det sagda visar på vikten att den vill föra

av som en skadeståndstalan, liksom varje kärande i ett dispositivt mål,

noga överväger hur hennes talan bör utformas.

Medlemsstaternas skadeståndsansvar 139

Slutligen bör man hålla i minnet att många skadeståndskrav som riktas mot staten inte har sin grund i någon överträdelse av gemenskapsrättsliga regler utan avser rent interna förhållanden som inte omfattas av domstolens behörighet. Sådana anspråk skall givetvis prövas helt enligt svensk lag.

10 Behöver ändras

skadeståndslagen

för att skall uppfylla sina

Sverige

EU

som medlem i

förpliktelser

10.1 Allmänna synpunkter

Den svenska lagens krav på fel och försummelse förutsättning som för skadeståndsansvar, avgränsningen det allmännas till skaav ansvar dor har vållats "vid myndighetsutövning och utformningen av som kretsen skadeståndsansvariga har i kapitel 9 jämförts med de av ovan tre förutsättningar domstolen i Francovich I och följande avgöransom den fastställt nödvändiga och tillräckliga för att en rätt till ersättvara ning skall finnas vid överträdelse EG-regler. Som framgått av jämav förelsen är domstolens kriterier rättstekniskt utformade på ett delvis sätt än den svenska bestämmelsen det allmännas skadeannat om ståndsansvar i 3 kap. 2 § SkL. Trots detta torde, i ett konkret fall, frågan rätt till ersättning finns oftast komma att besvaras på samma om sätt oavsett det är gemenskapsrätten eller den svenska skadeom ståndslagen tillämpas. Den tveksamhet kan råda gäller främst som som den svenska lagens taleförbud såvitt gäller skador orsakade de av högsta statsmakterna samt osäkerheten huruvida begreppet vid myndighetsutövning omfattar s.k. normbeslut och åtgärder av det slag som föranledde ersättningskrav i Marshall II en offentlig arbetsgivares beslut anställning skulle upphöra. Den sistnämnda frågan torde ha om att samband med att gemenskapsrättens avgränsning främst utgår från det agerande organets övergripande natur medan den svenska bygger på organets uppgift/funktion i den aktuella situationen. Det är naturligt att det finns skillnader mellan den svenska skadeståndslagen och det skadeståndsansvar domstolen fastställt. Att som uppnå total identitet mellan gemenskapsrättens ansvarsförutsättningar och den svenska skadeståndslagens reglering är, redan framhållits, som knappast möjligt inte heller nödvändigt. men När ett skadeståndsanspråk grundas på påstående om överträdelse gemenskapsrätten skall frågan ersättningsskyldighet föreligger, av om redan beskrivits, prövas enligt de av domstolen uppställda tre som

142 Behöver skadeståndslagen ändras

kriterierna med utgångspunkt i principen medlemsstaternas skadeom ståndsansvar vid överträdelse gemenskapsrättens regler. Den av svenska domstolen skall därvid direkt tillämpa gemenskapsrätten. Den svenska lagens utformning är därmed vid denna prövning utan intresse och det saknar således betydelse om det finns skillnader mellan de förutsättningar som domstolen uppställer för att rätt till ersättning skall en

föreligga och de ansvarsförutsättningar den svenska lagen

som uppställer enligt 3 kap. 2 § SkL. Det brukar emellertid sägas att medlemsstaterna, med hänvisning till den s.k. solidaritetsprincipen, är förpliktade att upphäva nationella regler som står i strid med EG-regler och att medlemsstat inte kan been fria sig från denna skyldighet att hänvisa till den enskilde, på genom att grund av gemenskapsrättens företräde, ändå kan komma till sin rätt Den nyss beskrivna ordningen innebär emellertid inte något avsteg från denna princip. Kravet att nationell lag inte får strida mot gemenskapsrätten gäller nämligen bara när den nationella regeln skall tillämpas av den nationella domstolen för att garantera gemenskapsrättens fulla genomslag och ge den enskilde det rättsskydd gemenskapsrätten som kräver. När det gäller statens skadeståndsansvar vid överträdelse av EG-regler är dock rätten till skadestånd grundad direkt på gemenskapsrätten och den nationella domstolen skall därmed inte tillämpa nationell lag utan pröva frågan rätt till ersättning finns med direkt tillämpom ning av gemenskapsrättens regler. Den nationella rättens skadeståndsregler träder däremot in när det gäller att fastställa ersättningens omfattning. I avsaknad av gemenskapsrättsliga förfaranderegler är det vidare de nationella processreglerna som reglerar det rättsliga förfarandet när ett krav på skadestånd skall prövas av nationell domstol. I dessa delar skulle därmed solidaritetsprincipen kunna medföra krav ändringar nationella av bestämmelser som inte står i överensstämmelse med de principer domstolen lagt fast, förutsatt att de nationella reglerna är utformade på ett sätt som omöjliggör en förändrad fördragskonfonn tolkning och tillämpning. Det åligger den nationella domstolen att sätta sidan nationell en regel som gör det omöjligt eller orimligt svårt för den enskilde skadelidande att ersättning. Den beskrivna skyldigheten att tillse att ovan nationell rätt inte strider mot gemenskapsrätten torde samtidigt innebära att en medlemsstat konstaterar att viss nationell regel inte som en upp-

1 Se Gulmann s. 202 ff., särskilt not där det emellertid även framgår att en nationell lag som anses kunna tolkas i enlighet med gemenskapsrätten inte behöver ändras eller upphävas även om hittillsvarande praxis stått i strid med gemenskapsrättens regler.

SOU 1997: 194 Behöver skadeståndslagen ändras 143

fyller detta kravz följd härav bör initiera lagändring. Det kan som en en emellertid därvid inte krävas än att den aktuella bestämmelsen mer justeras så att den inte hindrar eller gör det orimligt svårt för enskilda skadelidande att få ersättning för skador som orsakats av en överträdelse gemenskapsrätten för vilken det allmänna ansvarar. av Det är möjligt att solidaritetsprincipen i detta fall inte sträcker sig längre än till ett krav att nationell domstoli det enskilda fallet måste se till att den enskildes rättsskydd garanteras, om så krävs genom att sätta sidan viss inhemsk regel. Frågan behovet en harmonisering en om av medlemsstaternas sanktionsbestämmelser har diskuterats men har av redan nämnts ännu inte lett till några konkreta resultat inom vare som eller sanktionsrätten. Att det skulle kunna komma ifråga att sig processföra talan fördragsbrott medlemsstat enligt art. 169 eller en om mot en 170 i denna situation framstår som osannolikt. Den uppdelning vid prövningen ersättningsanspråk som nu beav skrivits, där den nationella domstolen först direkt tillämpar gemenskapsrätten och därefter kompletterar med de nationella bestämmelser krävs, utgör den mest logiska och praktiska tolkningen av domsom stolens avgöranden. Alternativet skulle att hävda att den nationella vara domstolen först skall bedöma ett ersättningskrav enligt gemenskapsrättens kriterier och därefter pröva kravet fullt ut enligt den nationella rättsordningens regler eller praxis. Att domstolen, särskilt iBrasserie/ III, uttryckligen diskuterat huruvida nationella bestämmel- F actortame kräver fault kan läggas till grund för bedömningen skulle ser som möjligen kunna tala för den sistnämnda tolkningen. Detsamma anses gäller den omständigheten att det torde åligga nationell domstol, en finner att den nationella rätten den enskilde ett bättre rättssom ger skydd än gemenskapsrätten, att bestämma det föreligger rätt till om skadestånd enligt dessa inhemska regler. Jämför det belgiska exemplet ovan. Att alltid sådan dubbel prövning framstår emellertid göra en orimligt och skulle dessutom i regel meningslöst eftersom den som vara nationella rättens regler, med hänsyn till solidaritetskravet och pringemenskapsrättens företräde, aldrig kan tillåtas inskränka den cipen om enskildes rätt till ersättning. Att den nationella rätten i något sällsynt fall kan komma att träda in redan vid prövningen rätt till ersättav om ning finns får ett exempel på hur inhemska och gemenskapsses som rättsliga regler skall komplettera varandra. Domstolens resonemang om

2Se t.ex. domstolens uttalanden i Brasserie/Factortame III 68-73.

3 Vid den nyligen avslutade regeringskonferensen presenterades ett brittiskt förslag till tre artiklar avsåg att i vissa delar begränsa medlemsnya som staternas skadeståndsansvar vid överträdelse EG-regler. Förslaget kom av emellertid inte att behandlas.

144 Behöver skadeståndslagen ändras

fault-begreppet" bör nog inte heller tolkas som att den nationella domstolen skall pröva frågan om rätt till ersättning föreligger enligt sina inhemska regler. Snarare bör det del i domstolens klarses som en läggande av vad som skall förstås med uttrycket att överträdelsen måste tillräckligt allvarlig. Även det inte de nationella reglerna vara om är som tillämpas vid prövningen av om rätt till ersättning föreligger så utgör ändå medlemsstaternas utomobligatoriska skadeståndsregler, särskilt i avsaknad av gemenskapsregler på området, viktig grund för en domstolens överväganden. Slutsatsen av detta resonemang blir följande. Vid prövningen ett av skadeståndskrav som grundas på påstående om överträdelse av gemenskapsrätten så träder den nationella rättens regler i princip in först sedan frågan om överträdelsen har de kvalifikationer krävs för att som rätt till ersättning skall finnas har prövats med tillämpning de kriav terier som domstolen slagit fast i sina avgöranden.

10.2 Den om det

grundläggande regeln

allmännas 3

skadeståndsansvar- kap.

2 § bör kvarstå oförändrad

SkL

Svaret på frågan om det finns skäl att göra någon ändring i 3 kap. 2 § SkL har egentligen redan givits. I de delar regeln anger förutsättningarna för uppkomsten ett skaav deståndsansvar är den rent nationell regel inte har några krav en som anpassning till gemenskapsrätten. Allmänt kan dock konstateras att den svenska regeln inte på något avgörande sätt skiljer sig från regleringen i övriga medlemsstater och att den även i huvudsak stämmer väl med de krav gemenskapsrätten uppställer. När det gäller frågan vilka typer skador ersätts och hur av som skadeståndet skall beräknas träder emellertid de svenska reglerna och kompletterar gemenskapsrätten för att domstolen skall kunna fastställa ersättningens omfattning. Vilka skador ersätts Hur beräknas ersättningen Finns det skäl för jämkning av skadeståndet Detta är frågor som får besvaras med användning av motsvarande kriterier som i svensk rätt. En jämförelse mellan skadeståndslagens regler- i 3 kap. 2 § men också t.ex. i 3 kap. 6 § och 6 kap. l § SkL och de uttalanden domstolen gjort i de mål hittills prövats inte vid handen att det som ger finns några svenska regler skulle behöva sättas sidan för att tillsom godose gemenskapsrättens krav. Alldeles oavsett vilka krav på regeländringar gemenskapsrätten som kan ställa framstår det emellertid lämpligt att det allmännas som ansvar

Behöver skadeståndslagen ändras 145

för överträdelser av gemenskapsrättens regler så långt det är möjligt överensstämmer med det ansvar för det allmänna som kan utkrävas i motsvarande situationer enligt svensk rätt. Även frågan

om man ser ur detta perspektiv kvarstår emellertid uppfattningen att det saknas skäl att ändra bestämmelsen i 3 kap. 2 § SkL. Mot bakgrund av de olikheter

allmänt sett existerar mellan rättssystemen och den osäkerhet som som ännu råder om det gemenskapsrättsliga skadeståndsansvarets exakta utformning är det inte för närvarande meningsfullt att eftersträva en bättre överensstämmelse än den som redan finns. Gemenskapsrättens dynamiska natur innebär att rättsutvecklingen pågår kontinuerligt och att måste acceptera att regler utformas successivt under en längre

man tidsperiod innan det går att i alla delar bestämma deras exakta innebörd.

Jag föreslår således inte någon förändring av bestämmelsen i 3 kap. 2 § SkL.

10.3 Skadestånd med anledning av beslut av

de högsta statsmakterna och domstolarna

3 7 § bör

kap. SkL upphävas

-

Regeln taleförbud gäller beslut av de högsta statsmakterna och

om som domstolarna har redan nämnts, bl.a. i kapitel 9 ovan. Någon ingående redogörelse för regelns innebörd och bakgrund lämnas inte här. Angående förarbetena till denna bestämmelse, som tillkom under departementsbehandlingen av förslaget till skadeståndslag se prop. 1972:5 s. 336 ff. och 541 ff. En senare redogörelse finns i den promemoria utarbetad Bertil Bengtsson låg till grund för en mindre justering av

av som regeln trädde i kraft år 1990. Ds 1989:12 s. 45 ff. Regeln har

som även behandlats ingående i Bengtsson I s. 152 ff. och Bengtsson 1996. Kritik har även riktats mot bestämmelsen i 3 kap. 7 § SkL. Se t.ex. Westerberg i Svensk rätt i omvandling; Studier tillägnade Hilding Eek, Seve Ljungman, Folke Schmidt, 1976, samt Kleineman i JT 1991-92 s. 90.

Några anmärkningar angående bestämmelsens innebörd och de skäl

anförts för att motivera dess existens bör dock göras. Inledningsvis som skall betonas att regeln i praktiken haft ringa betydelse. Bestämmelsen i 3 kap. 7 § SkL har sällan kommit att tillämpas och det kan ifrågasättas

argumentet att bestämmelsen behövs för att undvika obefogade om krav, ibland anförts ett skäl för att bibehålla den, verkligen är

som som relevant.

Ett viktigare skäl för taleförbudet är, såvitt gäller de högsta statsmakterna, de konstitutionella invändningama mot att man skulle ge

146 Behöver skadeståndslagen ändras

möjlighet att skadeståndsvägen angripa ett riksdags- eller regeringsbeslut. Det har således bl.a. med hänvisning till bestämmelsen i ll kap. 14 § RF ansetts naturligt att möjligheten för en domstol att pröva riktigheten av ett riksdagsbeslut skall vara i hög grad inskränkt. När det gäller regeringsbeslut har man menat att det skulle strida mot en viktig princip i vårt statsskick om det- vid sidan av det konstitutionella ansvaret skulle vara möjligt för enskilda att via en skadeståndsprocess

få till stånd en prövning av om regeringen handlat felaktigt.

När det gäller beslut av de högsta dömande instanserna har det avgörande skälet för ett taleförbud varit praktiska hänsyn. Det är svårt att finna en lämplig instans som kan pröva skadeståndstalan. Man har även betonat att risken för skadeståndsgmndande fel är mycket ringa när en fråga överprövats ända upp i högsta instans. "

I 1989 års promemoria framhölls, utöver de nu nämnda mer traditionella resonemangen, även de senaste årens rättsutveckling som ett argument för att behålla taleförbudet. Efter tillkomsten av lagen 1988:205 rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut kan den en-

om skilde numera få till stånd en domstolsprövning av avgöranden i förvaltningsärenden, även när de beslutats av regeringen. Skälen för att behålla bestämmelsen ansågs således så sent som år 1990 alltjämt bärande.

Det bör observeras att bestämmelsen i 3 kap. 7 § SkL inte utgör något absolut hinder för den enskilde skadelidande. Det finns alltid möjlighet att resning, rättsprövning eller rättelse få till stånd en änd-

genom ring av ett beslut, också när detta meddelats av de högsta instansema. Möjligheten att föra skadeståndstalan står därefter öppen. Det har även hävdats att taleförbudet inte utgör något materiellt hinder och att den enskilde således skulle kunna vända sig till JK med sitt krav. JK har dock i beslut 1982-09-26 C.9 avvisat ett krav på ersättning med hänvisning till bestämmelsen i 3 kap. 7 § SkL.

En ytterligare omständighet som bör nämnas är att det bland EU:s medlemsstater finns både de som har och de som saknar regler som inskränker rätten att föra talan mot beslut av de högsta statsmakterna och domstolama

Den fråga som måste ställas är om det som ovan anförts alltjämt utgör tillräckliga skäl för att behålla den svenska taleförbudsregeln i 3 kap. 7 § SkL. Genom Sveriges medlemskap i EU har situationen för-

Se angående denna fråga Bengtsson 1996 s. 123, särskilt not 10. 5I Belgien, Irland, Italien, Luxemburg, Storbritannien och Tyskland kan staten inte åläggas skadeståndsansvar grund av lagstiftningsåtgärder. I Danmark, Frankrike, Grekland, Nederländerna, Portugal och Spanien är det däremot möjligt att under vissa förutsättningar utkräva ett sådant ansvar.

SOU 1997: 194 Behöver skadeståndslagen ändras 147

ändrats. Medan bestämmelsen om det allmännas skadeståndsansvar i 3 kap. 2 § i huvudsak står i god överensstämmelse med gemenskapsrättens utformning medlemsstaternas ansvar for överträdelse av EG-

av regler så innebär regeln i 3 kap. 7 § SkL helt klart en inskränkning av enskilda skadelidandes inte är förenlig med gemenskapsrättens

rätt som krav.

Enligt sin ordalydelse begränsar emellertid bestämmelsen i 3 kap. 7 § SkL endast möjligheten att föra talan om ersättning enligt 3 kap. 2 § SkL. Krav på ersättning som grundas på påstående om överträdelse gemenskapsrättens regler skall, som ovan beskrivits, såvitt

av gäller frågan om rätt till skadestånd föreligger, prövas enligt gemenskapsrätten och rätten till skadestånd är som domstolen betonat direkt grundad på gemenskapsrätten. Ett sådant krav kan således inte anses

ersättning enligt 3 kap. 2 § SkL och taleförbudsregeln vara en talan om är därför formellt sett inte är tillämplig i dessa fall. Något behov av att ändra regeln för att tillförsäkra enskilda det rättsskydd gemenskapsrätten kräver skulle därmed inte föreligga

En sådan lösning torde vara juridiskt oantastlig men får anses mindre lämplig av flera skäl.

Det är domstolens uttalanden klarlagt att en ersättningstalan

genom måste kunna föras också när lagstiftaren eller den högsta dömande makten bär ansvaret för överträdelse gemenskapsrätten som ska-

en av dat enskild. Att de högsta statsmakternas och dömande instansernas

en eventuella överträdelser gemenskapsrätten kan bli föremål för dom-

av stolsprövning måste vi således acceptera konsekvens av med-

som en lemskapet i EU, oavsett om de konstitutionella invändningar och de praktiska olägenheter motiverat taleförbudsregeln kvarstår. Även

som

regeln i 3 kap. 7 § SkL bibehålls i sin nuvarande form följer det om således vårt medlemskap i EU att svenska domstolar, i mål där talan

av förs ersättning på grund av en påstådd överträdelse av EG-rätten, är

om behöriga och kan skyldiga att pröva om ett beslut av de högsta

vara statsmakterna eller de högsta dömande instanserna innebär en överträdelse gemenskapsrättens regler. De praktiska och konstitutionella

av olägenheter taleförbudet avsett att eliminera kan därmed inte

som längre undvikas.

Så länge bestämmelsen i 3 kap. 7 § finns kvar innebär detta vidare att den drabbas skada på grund av felaktig lagstiftning eller

som av rättstillämpning behandlas olika beroende på om det gäller en över-

° Det kan noteras att regeln i 3 kap. 7 § SkL inte har ansetts lägga hinder i vägen for att pröva sådana skadeståndskrav hos JK eller i domstol där enskilda framställt krav ersättning grund av brister i Sveriges genomförande av EG-regler.

148 Behöver skadeståndslagen ändras SOU 1997: 194

trädelse av gemenskapsrätten eller av nationell rätt. Om riksdagen eller regeringen beslutar en regel som utgör felaktig implementering

en av en gemenskapsrättslig regeln så kan den som härigenom åsamkas skada föra talan om skadestånd mot staten vid svensk domstol och- för-

om utsättningarna är uppfyllda tillerkännas ersättning. Regeln i 3 kap. 7 §

- SkL inskränker däremot möjligheten föra en sådan ersättningstalan t.ex. när skadan har sin grund i att en av regeringen beslutad förordning strider mot lag eller ett beslut av riksdagen eller regeringen visar sig inte stå i överensstämmelse med svensk grundlag. Det enda argument som kan anföras för att motivera den nu beskrivna skillnaden är att hävda att överträdelsen av den överordnade gemenskapsrättsliga regeln är allvarligare och att staten därför vid sådana överträdelser bör åläggas ett större ansvar. Argumentet framstår inte som övertygande och för den enskilde skadelidande torde skillnaden framstå orättvis och

som vara svår att förstå.

Om man upphäver regeln i 3 kap. 7 § SkL tycks det emellertid uppstå en konflikt med lagprövningsreglema. Enligt l1 kap. 14 § RF får domstol underlåta att tillämpa en av riksdagen eller regeringen beslutad föreskrift endast om denna uppenbart står i strid med bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning. Denna begränsning av domstolarnas lagprövningsrätt motiveras av samma konstitutionella skäl som föranlett regeln i 3 kap. 7§ SkL. En domstol skall endast undantagsfall kunna överpröva och sätta åt sidan riksdagens eller regeringens beslut. Bestämmelsen i 11 kap. 14 § RF inskränker dock inte, som ovan avsnitt 9.3.1 beslqivits, svensk domstols möjlighet att åsidosätta en nationell regel som strider mot direkt tillämplig/

en effektiv gemenskapsrättslig norm. Inte heller vid prövning av skadeståndsanspråk som grundas på påstående om överträdelse av EG-regler finns det något uppenbarhetslcrav. Om 3 kap. 7 § SkL upphävs, och det därmed blir möjligt att föra skadeståndstalan också med anledning av alla beslut av de högsta statsmakterna så skulle således detta bara kunna anses stå i strid med lagprövningsreglema när svensk domstol prövar ett krav som grundas på att en svensk regel står i strid med

en överordnad svensk nonn. Det måste emellertid anses vara en principiell skillnad mellan den situationen att en domstol beslutar att inte tillämpa en viss föreskrift på grund av att den strider mot en överordnad regel och att en domstol beslutar om ersättning till en enskild som lidit skada på grund av att en viss föreskrift strider mot en överordnad regel. I det senare fallet åsidosätter inte domstolen riksdagen eller

en av regeringen beslutad regel. Någon reell konflikt med lagprövningsreglema finns därmed inte.

När det gäller de konstitutionella invändningarna mot att upphäva taleförbudet har möjligen även den allmänna samhällsutvecklingen

Behöver skadeståndslagen ändras 149

under de senaste åren medfört ett ändrat förhållningssätt som gör att frågan i dag är mindre kontroversiell än tidigare. Den enskildes rättsskydd har kommit i fokus och det har skett en perspektivförskjuming

innebär att statens auktoritet inte samma sätt som tidigare som kräver att dess institutioner inte skall kunna ifrågasättas. Det framstår i dag naturligt att medborgarna skall ha rätt att få prövat alla åtgär-

som der vidtas mot dem och påverkar dem på olika sätt oavsett vem

som eller vilket fattat beslutet. Utvidgade möjligheter till rätts-

organ som prövning och rättelse är exempel på detta. En bidragande orsak till den

beskrivna utvecklingen torde ha varit den praxis som utvecklats av nu Europadomstolen i Haag liksom av EG-domstolen.

Diskussionen bestämmelsen i 3 kap. 7 § SkL har som framgått

om

åren varit omfattande. Den har konstitutionella implikationer genom och det kan kanske därmed ifrågasättas det är lämpligt att i detta

om sammanhang föreslå någon förändring. Å andra sidan är det,

som ovan framhållits, omöjligt att undvika förändring eftersom en sådan fak-

en tiskt redan kommit till stånd genom Sveriges medlemskap i EU.

Mot bakgrund det sagts framstår det som mest kon-

av som nu sekvent och lämpligt att regeln i 3 kap. 7 § SkL upphävs. Om så sker kommer den nuvarande svårförklarade skillnaden mellan möjligheten att ställa krav med anledning överträdelser av gemenskapsrättsliga

av regler respektive överträdelser svenska rättsregler för vilka de

av högsta statsmakterna att upphöra. I praktiken kommer för-

ansvarar ändringen sannolikt inte någon märkbar effekt. Även det blir

att om möjligt att föra talan också mot beslut och åtgärder av de högsta statsmakterna kommer utrymmet för att vinna framgång med sådana krav alltjämt ytterst begränsat och det är inte troligt att denna för-

att vara ändring, knappast kommer att noteras den enskilde med-

som av borgaren, leder till särskilt många lqav. Den som ägnar sig all-

nya mänt obefogade skadeståndskrav eller krav avsedda att chikanera låter sig knappast hindras processuell regel. Också om ett ersättnings-

av en krav härefter inte kan avvisas utan skall prövas i sak finns det enligt rättegångsbalken möjlighet kravet är uppenbart ogrundat genast

att om meddela dom utan att utfärda stämning.

Jag föreslår därför att bestämmelsen i 3 kap. 7 § SkL upphävs.

150 Behöver skadeståndslagen ändras

10.4 skadeståndskrav

Prövningen av med

anledning av beslut av de högsta

statsmakterna och domstolarna 3

- kap.

10 § SkL bör

justeras

I 3 kap. 10 § SkL regleras frågan vid vilken domstol talan skall väckas

med anledning av överträdelser för vilka de högsta statsmakterna och domstolarna Gällande ordning framstår lämplig även när ansvarar. som det gäller anspråk grundade på påstående överträdelser om av gemenskapsrätten för vilka dessa och när det gäller sådana organ ansvarar krav som kan komma att ställas sedan 3 kap. 7 § SkL upphävts. En justering av regeln bör ske för att klargöra att den även reglerar numera hanteringen av krav grundade på överträdelser gemenskapsrätten. av Det skulle möjligen kunna diskuteras det praktiskt att i de om vore fall där talan skall väckas i högsta domstolen eller regeringsrätten låta dessa instanser avgöra om rätt till ersättning föreligger samtidigt men ge dem rätt att efter denna prövning överlämna målet till underrätt som därefter får fastställa ersättningens närmare omfattning. Något konkret

förslag i denna del har inte tagits fram. Frågan bör övervägas ytterligare

med tanke på vikten konsekventa och praktiska processregler av samt med beaktande vilken omfattning dessa mål kan antas komma av att i praktiken. En möjlighet till överlämnande skulle främst motiveras av önskemålet att inte belasta de högsta instanserna i orimlig omfattning.

10.5 Behov av andra

författningsändringar

De flesta krav på skadestånd riktas mot staten tas inte till som upp prövning av domstol. I stället är det JK har att pröva dessa som anspråk, en ordning ansetts innebära fördelar både för den enskilde som och det allmänna.

Enligt förordningen 1995:1301 handläggning skadeståndsom av anspråk mot staten, reglerar handläggningen samtliga som av utomobligatoriska skadeståndsanspråk riktas skall JK bl.a. som mot staten, handlägga anspråk ersättning för skador riktas mot staten med som stöd av 2 kap 1 § eller 3 kap. l eller 2 § SkL. IK har, utan direkt författningsstöd, bl.a. i de s.k. lönegarantiärendena, även tagit sig uppgiften att pröva skadeståndskrav grundade på överträdelse av gemenskapsrätten. Detta framstår praktiskt och rimligt. Den enskilde kan som givetvis alltid, om han så önskar, föra talan vid domstol hitmen som

SOU 1997: 194 Behöver skadeståndslagen ändras 151

tills torde det ofta vara enklare och snabbare att vända sig direkt till JK. För att klarlägga att handläggningsregler skall gälla för krav

samma grundade på överträdelser gemenskapsrätten när anspråk fram-

av som ställs med stöd skadeståndslagen bör det emellertid i förordningens

av 3 § göras ett tillägg innebörd att JK även är behörig att handlägga

av anspråk på ersättning som grundas på påstående om överträdelse av gemenskapsrättens regler.

Det kan noteras att IK:s kompetens naturliga skäl endast omfattar

av ärenden där staten är part. Krav som grundar sig på åtgärder av kommunala eller andra icke statliga institutioner kan således inte prövas enligt något förenklat förfarande utan får anhängigöras genom ansökan

stämning vid domstol. Så har skett hittills och samma ordning om kommer även att gälla beträffande krav grundade på överträdelser

nu

gemenskapsrätten. Man kan diskutera om ett anspråk som har sin av grund i överträdelse gemenskapsrätten alltid bör anses vara riktat

en av mot staten och därmed omfattas av JK:s behörighet- med hänsyn till

den princip säger att ansvaret för överträdelse av en interna-

som en tionell förpliktelse alltid åvila staten oavsett vilken del av stats-

anses apparaten faktiskt begått felet. En sådan ordning är dock inte

som självklar och kan svår att tillämpa för den enskilde rättssökanden.

vara Det lämpligaste torde att den konkreta ansvarsfördelningen mellan

vara stat och kommun m.fl. får ske på samma sätt i dessa ärenden som när talan förs ersättning enligt 3 kap. 2 § SkL, dvs. enligt de riktlinjer

om

lag och praxis fastställt. som

11 Ekonomiska konsekvenser

Enligt direktiven skall utredaren beakta vad som sägs i de generella direktiven till samtliga kommittéer och särskilda utredare om att pröva offentliga åtaganden dir. 1994:23 och redovisa eventuella regionalpolitiska konsekvenser dir. 1992:50. Några regionalpolitiska konsekvenser finns inte att redovisa. När det gäller uppdraget att förutsättningslöst pröva offentliga åtaganden kan

följande sägas. Det för medlemsstaterna EG-domstolen lagt fast genom ansvar som domarna i Francovich och därefter följande avgöranden innebär att svenska staten, liksom övriga EU-länder, under vissa förutsättningar kan drabbas utgifter i form ersättning till enskilda som lidit skada av av på grund statens överträdelser EG-regler. Till detta kommer de av av kostnader är förbundna med själva prövningen av dessa ersättsom ningsanspråk. Åtagandet att betala skadestånd och att garantera en rättssäker prövning ersättningsanspråk är konsekvens av Sveriges av en EU-medlemsskap och Sverige kan inte ensidigt ändra eller påverka denna ordning. Sverige kan inte heller nationell lagstiftning fullt genom bestämma ersättningens storlek eftersom denna skall fastställas med ut beaktande de riktlinjer EG-rätten genom domstolens avgöranav som den fastställt. Någon möjlighet att avstå från detta offentliga åtagande finns således inte. Det finns emellertid trots det visst utrymme för att påverka utgifter i denna del. Sett i ett längre perspektiv kan Sverige, likstatens övriga EU-länder, politiska beslut förändra gemenskapssom genom rättens innehåll såvitt gäller frågan det allmännas ansvar för överom trädelser EG-regler. Den möjlighet redan i dag står till buds är av som att på ett korrekt sätt genomföra och tillämpa gemenskapsrättens regler och därigenom undvika sådana överträdelser kan upphov till som ge ersättningsansvar. För att uppnå detta krävs hög utbildnings- och en kunskapsnivå när det gäller EG-rätten och dess koppling till svensk rätt i regeringskansliet, inom statsförvaltningen i allmänhet och i dom- stolarna också bland de politiker som deltar i lagstiftning och bemen slutsfattande. Goda kunskaper EG-rättens innehåll hos beslutsom fattarna utgör garanti för den enskilde medborgarens rättssäkerhet en samtidigt staten därmed minimerar utrymmet för sådana fel som som

154 Ekonomiska konsekvenser

kan medföra ersättningsskyldighet och skapar förutsättningar för

en

korrekt bedömning av de ersättningsanspråk som skall prövas.

Författningskommentar

Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen

1972:207

3 kap. 7 §

Skälen för att denna bestämmelse bör upphävas framgår av den allmänna motiveringen avsnitt 10.3. Det finns inte anledning att införa någon övergångsbestämmelse som begränsar möjligheten att föra talan med anledning av beslut som meddelats före regelns upphävande.

3 kap. 10 §

I denna bestämmelse regleras frågan vilken domstol som skall pröva ersättningsanspråk enligt 2 § med anledning av dom eller beslut av högsta domstolen, regeringsrätten, hovrätt eller allmän underrätt och med anledning beslut eller åtgärd av vissa höga ämbetsmän och

av domare. Det andra stycket innebär att forumregler som i de

nya samma fall stadgas i första stycket gäller vid ersättningstalan enligt 3 kap.

som 2 § SkL också skall tillämpas när skadeståndstalan med anledning av

en sådana domar, beslut eller åtgärder sägs i första stycket grundas på

som påstående överträdelse av EG-regler. Härutöver har i paragrafens

om första stycke gjorts några mindre språkliga modemiseringar. Ett alternativ till det föreslagna nya andra stycket skulle kunna vara att helt enkelt ta bort den särskilda hänvisningen till "2 § i första stycket. Denna lösning förutsätter emellertid att det inte kan förekomma någon ersättningstalan med anledning domar, beslut eller åtgärder av de

av

och bestämmelsen skall väckas vid organ personer som anger som

domstol än vad här föreskrivs. Av specialmotiveringen till annan som den ursprungliga regeln i skadeståndslagen framgår att man vid bestämmelsens införande ansåg att uttrycklig begränsning var motive-

en rad. Se prop. 1972:5 s. 552

1997:194 157 SOU

Bilaga 1

Kommittedirektiv

mm

allmännas skadeståndsansvar vid Dir. Det

EG-rätten 1996:31

överträdelse av

Beslut vid regeringssammanträde den 18 april 1996

Sammanfattning av uppdraget

särskild utredare tillkallas med uppdrag att analysera frågan om det En allmännas skadeståndsansvar vid överträdelse Europeiska gemenav EG:s rättsordning. Utredarens huvuduppgift blir att beskriva skapens det skadeståndsansvar medlemsstaterna enligt EG-domstolens avsom har enskilda vid överträdelse EG-rätten samt att föregöranden mot av slå de ändringar kan behöva göras i svensk lag. som

Bakgrund

Det allmännas skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen

kap. 2 § skadeståndslagen 1972:207 finns den grundläggande be- I 3 stämmelsen det allmännas skadeståndsansvar vid myndighetsutövom ning. Enligt den bestämmelsen skall staten eller kommun ersätta personskada, sakskada eller förmögenhetsskada vållas genom fel ren som eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande eller kommunen Förutom staten och kommustaten svarar. kan enligt bestämmelsen åläggas landsting, kommunalnerna ansvar förbund, församlingar och kyrkliga samfálligheter. allmännas förutsätter att skadan har vållats genom fel Det ansvar eller försummelse. Det är således fråga ett slags culpaansvar. Enligt om förarbetena till bestämmelsen bör dock frågan huruvida skadeståndsföreligger avgöras på grundval objektiv bedömning ansvar av en mer det förfarande har orsakat skadan 1972:5 s. 469. Det av som se prop. skadeståndsansvar är avgränsat så att ansvaret gäller för allmännas

158 Bilaga 1

v

skador har vållats vid myndighetsutövning. Det allmännas som skadeståndsansvar omfattar såväl och sakskada person- som ren fönnögenhetsskada. Särskilda regler gäller för det allmännas för skador ansvar som vållats genom beslut bl.a. riksdagen eller regeringen. Enligt 3 kap. av 7 § får sålunda talan inte föras med anledning beslut riksdagen av av eller regeringen eller Högsta domstolen eller Regeringsrätten, av om inte beslutet upphävts eller ändrats. Sådan talan får inte heller föras med anledning av beslut av lägre myndighet, vilket efter överklagande prövats av regeringen, Högsta domstolen eller Regeringsrätten, utan att beslutet upphävts eller ändrats. Bestämmelsen gäller vid sådan även talan mot staten grundas på påstående försummelse rikssom om av dagen eller regeringen att fatta beslut NJA 1978 125.

se s.

Begränsningen av det allmännas skadeståndsansvar enligt 3 kap. 7 § tillkom främst konstitutionella skäl och bakgrund av mot av att regeringens beslut till stor del grundas på diskretionär prövning en se a. prop. s. 336 f.. Vid sidan det särskilda skadeståndsansvaret för fel och försumav melse vid myndighetsutövning gäller för offentlig verksamhet allmänna regler om inom- och utomobligatoriskt skadeståndsansvar.

En medlemsstats skadeståndsskyldighet vid överträdelse E G-rätten av

EG-domstolen har i några förhandsavgöranden enligt artikel 177 i Romfördraget slagit fast att en nationell domstol under vissa förutsättningar kan ålägga staten skadeståndsskyldighet gentemot enskild en som lidit skada på grund statens överträdelse EG-rätten. av av I förenade målen C 6/90 och C 9/90 Francovich och Bonafaci mot Italien 1991 ECR I-5357 förde enskilda talan italis. personer mot enska staten med anledning att Italien hade underlåtit genomföra av att ett direktiv som föreskriver införande lönegarantifond. EG-domav en stolen tog i sitt avgörande ställning till bl.a. frågan enskild kunde om en få ersättning av staten med tillämpning direktivets bestämmelser av direkt effekt, alternativt gottgörelse för den skada lidits på grund som av att direktivets bestämmelser inte kunde tillämpas. I frågan om statens skadeståndsansvar anförde domstolen EGatt rättens system och artikel 5 i Romfördraget innebär att medlemsstaterna i ett fall som detta har principiell skyldighet att ersätta skada en som vållats enskilda statens brott mot EG-rätten. Domstolen framgenom höll att nationella domstolar är skyldiga att upprätthålla de rättigheter som EG-rätten ger enskilda, att skyddet för dessa rättigheter skulle försvagas om enskilda inte kan få gottgörelse när deras rättigheter kränks

Bilaga I 159

överträdelse EG-rätten samt att möjligheten till gottgenom statens av görelse är särskilt viktig när den fulla effektiviteten av EG-reglerna förutsätter agerande medlemsstaten och brist härvidlag medför att av en enskilda inte i nationella domstolar kan göra gällande sin rätt enligt

EG-reglema. central fråga är under vilka betingelser den principiella skyldig- En heten för staten att betala skadestånd enskilda rätt till ersättning. ger Här anförde EG-domstolen inledningsvis att det beror på överträdelsens karaktär. Domstolen konstaterade vidare att underlåtenhet att genomdirektiv skall medföra rätt till ersättning förutsatt att vissa villföra ett kor uppfyllda. För det första måste syftet med direktivet vara att är skapa rättigheter för enskilda. För det andra måste det vara möjligt att bestämma innehållet i dessa rättigheter på grundval direktivet. För av det tredje måste det finnas ett orsakssamband mellan överträdelsen av skyldigheter och den skada lidits. Domstolen anförde vistatens som skadeståndsskyldighet skall prövas enligt nationell rätt dare att statens forum och förfarandet styrs nationella bestämmelser. samt att även av Sådana bestämmelser får dock inte mindre förmånliga än de som vara skulle gälla for motsvarande krav enligt nationell rätt och inte heller sådana att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att vara ersättning. EG-domstolen har även prövat frågan om en medlemsstat senare skadeståndsansvarig den nationella rätten innehåller bekan vara om stämmelser strider primärrätten. I två nyligen avgjorda försom mot enade mål C 46/93 Brasserie du Pêcheur SA mot Förbundsrepubliken och C 48/93 The Queen och Secretary of State for Transport

Tyskland

FactortameLtd och andra prövade EG-domstolen frågan om staten mot skadeståndsskyldig mot enskilda lider skada på grund av att naär som strider Romfördraget. Domstolenfann att staten under tionell lag mot förutsättningar kan bli skadeståndsskyldig för sådana överträdelvissa primärrätten hänför sig till den nationella lagstiftaren. ser av som förutsättningarna för skadeståndsskyldighet anförde dom-

Angående

inledningsvis de är avhängiga vilket slag överträdelse stolen att av av vållat skadan jfr Francovich-målet. När den av gemenskapsrätten som förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig

nationella lagstiftaren

skall förutsättningarna för statens ansvar enligt domstolen i bedömning för EG:s utomobligatoriska skadeståndsprincip vara desamma som situation. Under sådana förhållanden har enskilda ansvar i en jämförbar enligt EG-domstolen rätt till skadestånd, om den EGsom lidit skada har till syfte enskilda rättigheter och regel som har överträtts att ge tillräckligt allvarlig samt det finns ett direkt orsaksöverträdelsen är mellan överträdelsen och den skada har lidits. EG-domsamband som anförde vidare det för skadeståndsskyldighet inte krävs att stolen att

EG-domstolen har konstaterat ett fördragsbrott; skadeståndsskyldighet inträder så snart de av domstolen angivna förutsättningarna är uppfyllda. Enligt EG-domstolen skall skadeståndsskyldigheten med de angivna förbehållen bestämmas enligt nationell rätt. Domstolen framhöll dock att rätten till skadestånd enligt nationell rätt inte får göras beroende av uppsåt eller vårdslöshet men att vissa omständigheter- vilka i anges domen som inom ramen för nationell rättsordning kan anknyta till - en begreppet vårdslöshet är relevanta för att bedöma överträdelsen är om tillräckligt allvarlig. När det gäller vilka regler enligt nationell rätt som skall gälla för beräkningen skadeståndet förklarade EG-domstolen av att ersättningen skall vara adekvat i förhållande till den lidna skadan och vidare att nationella regler utesluter ersättning för utebliven som vinst inte är förenliga med gemenskapsrätten. Liksom i Francovichmålet förklarade EG-domstolen att nationella regler rätt till skadeom stånd inte får vara mindre förmånliga än de gäller för liknande som anspråk som grundar sig på nationell rätt och att de inte i något fall får vara utformade på ett sådant sätt att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att skadestånd. I ett vid EG-domstolen inlett mål C 5/94 The Queenoch Ministry of Agriculture, Fisheries and Food mot Hedley Lomas Ireland Ltd är fråga om statens skadeståndsansvar på grund åtgärder admiav av en nistrativ myndighet vilka strider mot EG-rätten. För svenska statens del har frågan om skadeståndsskyldighet på grund av överträdelse av EG-rätten aktualiserats med anledning de av ändringar i reglerna lönegaranti trädde i kraft den l juli 1994. om som Staten har stämts vid svenska domstolar under påstående att vissa bestämmelser står i strid med EG:s lönegarantidirektiv 80/987/EEG. I en dom den 20 juni 1995 fastslog EFTA-domstolen att direktivet måste tolkas så att det hindrar tillämpning den s.k. karensregeln i 9 § av a första stycket lönegarantilagen 1992:497 i dess dåvarande lydelse. Med anledning härav och även i vissa lönegarantimål rörande tillämpningen av den s.k. närståenderegeln i 12 § sjätte stycket förrnånsrättslagen 1970:979 har Justitiekanslern för statens räkning sett till att skadestånd betalats till ett antal löntagare.

Uppdraget

Det behöver klarläggas hur svensk nationell skadeståndsrätt förhåller sig till EG-rättens principer statens skadeståndsansvar mot den om som lidit skada på grund statens överträdelse EG-rätten. En särskild av av

Bilaga 1 161

utredare skall ges i uppdrag att undersöka detta och att föreslå de lagändringar som kan vara påkallade.

En uppgift för utredaren blir att analysera EG-domstolens praxis och att närmare beskriva EG-rättens innehåll när det gäller förutsättningarna för och räckvidden det allmännas skadeståndsansvar vid

av överträdelse av EG-rätten.

En uppgift blir att gå igenom den svenska regleringen och

annan undersöka det finns bestämmelser som står i strid med EG-rätten.

om Utredaren skall särskilt uppmärksamma bestämmelserna i 3 kap. 2 och 7 skadeståndslagen.

För att skadeståndsskyldighet skall föreligga enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen krävs att skada har vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Utredaren skall överväga dels om kravet på fel eller försummelse som förutsättning för skadeståndsansvar bör justeras när fråga är skadeståndsansvar vid överträdelse EG-rätten, dels

om av

avgränsningen det allmännas ansvar till skador som har vållats om av vid myndighetsutövning har relevans för statens skadeståndsansvar enligt EG-rätten. Utredaren skall vidare undersöka om kretsen av skadeståndsansvariga i 3 kap. 2 § skadeståndslagen behöver modifieras med hänsyn till EG-rätten.

En särskild fråga gäller statens skadeståndsansvar vid överträdelse

EG-rätten kan hänföras till lagstiftaren jfr bl.a. det nämnda av som målet Brasserie du Pêcheur och andra. Utredaren skall mot bakgrund

EG-domstolens praxis överväga den begränsning av det allmännas av skadeståndsansvar föreskrivs i 3 kap. 7 § skadeståndslagen och ta

som ställning till om bestämmelsen behöver ändras.

Om utredaren kommer fram till att det finns bestämmelser om det allmännas skadeståndsansvar i den svenska lagen som inte står i överensstämmelse med EG-rätten, skall utredaren lägga fram förslag till sådana ändringar som behövs.

Utredaren skall också pröva det bör införas särskilda regler om

om det allmännas skadeståndsansvar för överträdelse av EG-rätten och i så fall lägga fram förslag till sådana regler.

Som framgått är i vart fall ett ytterligare avgörande från EG-domstolen staternas skadeståndsansvar att vänta. Att EG-rätten

som avser inom detta område är under utveckling måste beaktas vid utformningen av eventuella nya lagbestämmelser.

Den analys skadeståndsrätten utredaren skall göra kan

av som aktualisera också andra lagändringar än de som berörs i dessa direktiv. Utredaren är i så fall oförhindrad att lägga fram förslag till sådana ändringar.

162 Bilaga 1

Utredaren skall studera hur de aktuella frågorna har lösts i andra medlemsstaters rättsordningar och överväga om någon sådan lösning kan komma i fråga för svensk rätts del.

Att beakta i övrigt för utredaren

Utredaren skall beakta vad som sägs i de generella direktiven till samtliga kommittéer och särskilda utredare om att pröva offentliga åtaganden dir. 1994:23 och att redovisa eventuella regionalpolitiska konsek-

dir. 1992:50. Med hänsyn till uppdragets karaktär torde det venser inte bli aktuellt att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser jfr dir. 1994:124.

Uppdraget skall vara slutfört senast den l maj 1997.

Justitiedepartementet

Bilaga 2

Källförteckning

Litteratur

Allgårdh, 0, m.fl., EU och EG-rätten. En lärobok och handbok i EG-

rätt, Publica, 2 uppl 1995 Andersson, Torbjörn, Remedies for breach of EC law before swedish

courts, i Lonbay/Biondi ed Remedies for Breach of EC law, Wiley

Series in European Law 1997 Andersson, Torbjörn, Rättsskyddsprincipen EG-rätt och nationell

—

sanktions- och processrätt ur ett svenskt civilprocessuellt perspektiv,

IUSTUS förlag, akad.avh. 1997 Bengtsson, Bertil, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen,

Norstedts, 2 uppl 1996 cit. Bengtsson Bengtsson, Bertil, Skadestånd vid myndighetsutövning Norstedts,

1976 cit. Bengtsson I Bengtsson, Bertil, Skadestånd vid myndighetsutövning II, Norstedts,

1978 cit. Bengtsson II Bernitz, Ulf, Europarättens grunder, Juristförlaget 1994 Bramstång, Gunnar, Legalitet och objektivitet inom förvaltningsrätten i

belysning tio utlåtanden, Juristförlaget i Lund 1987

av Brown Jacobs, The Court of Justice of the European Communities,

Sweet and Maxwell, 4th ed, London 1994 Ekström, Monica, The role of the European court of justice in the en-

forcement of unimplemented directives, Institutet för Europeisk rätt

vid Stockholms universitet, nr 21, 1994 Fritz, Maria, m.fl., När tar EG-rätten över, Bokförlaget Juridik

Samhälle, 1996 Gulmann, Claus, m.fl., EU-ret, Jurist- økonomförbundets Forlag, 3

og

uppl 1995 Hartley, T.C., The Foundations of European Community Law, Claren-

don Law Series, 3 uppl 1994 Kylhammar, Anders, The EEC Directive on Product Liability: Its

Implementation in Sweden, Juristförlaget 1994 Marcusson, Lena, Offentlig förvaltning utanför myndighetsområdet,

IUSTUS förlag, akad.avh. 1989

164 Bilaga 2

Nielsen, Ruth, Dansk EF-medlemskab: Konsekvenser for rettskildelzere og retssystem, IUSEF nr.11, Senter for EF-rett Universitetet i Oslo, Universitetsforlaget 1994 Nielsen, Ruth, Retskildeme, Jurist- økonomförbundets Forlag, 4

og reviderede udgave 1995 Oppenheimer, Andrew, ed., The Relationship between European Community Law and National Law: the Cases, Cambridge University Press 1994 Pålsson, Sten m.fl., EG-rätten ny rättskälla i Sverige, Publica 1993 Rasmussen, Hjalte, European Community Case Law, Handelshøjskolens Forlag, Köpenhamn 1993 Usher, John A, Plender and Ushers Cases and Materials the Law of

on the European Communities, Butterworths, 3 uppl 1993 Wiklund, Ola, EG-domstolens tolkningsutrymme: Om förhållandet mellan nonnstruktur, kompetensfördelning och tolkningsutrymme i EG-rätten, Juristförlaget, akad.avh. 1997

Offentligt tryck

Prop. 1972:5 Kungl. Maj:ts förslag till skadeståndslag m.m. Ds 1989: 12 Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen SOU 1993: 14 EG och våra grundlagar Ds 1993:36 Våra gmndlagar och EG förslag till alternativ

- SOU 1993:55 Det allmännas skadeståndsansvar SOU 1994: 10 Anslutning till EU förslag till övergripande lag

-

stiftning Ds 1994:48 Sveriges medlemskap i den Europeiska

Unionen Prop. 1994/95:19 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen

del 1 3

-

Tidskriftsartiklar m.m.

Abrahamsson, Olle, SvJT 1993 s. 805, Domstolsväsendets anpassning till EES och EG Axén, Mats, SvJT 1996 s. 348, Brister i implementeringen av EGdirektiv Axén, Mats, SVJT 1997 s. 163, Statens skadeståndsansvar vid brott mot EG-rätten Barav, Ami, New Law Journal november 22 1991, Damages against the state for failure to implement EC Directives

Bilaga 2 165

Barav, Ami, X Congress of the European Lawyers’ Union UAE Venice 1996, The effectiveness of judicial protection and the role of the national courts Due, Ole, JT 1991-92 407, EF-domstolens retspraksis som integras. tionsfremmende faktor Emiliou, Nicholas, European Law Review oct 1996, s. 399, State Liability Under Community Law: Shedding More Light on the Francovich Principle Fabricius, Jesper, Ugeskrift for Retsvazsen 5 juni 1993, Medlemsstatemes erstatningsansvar för overtraedelse af EF—retten Gerven, Walter, Common Market Law Review 32: 679-702, 1995, van Bridging the between community and national laws: towards a gap principle of homogeneity in the field of legal remedies Heckscher, Sten, SvJT 1991 221, EG och de svenska domstolarna s. Hellner, Jan, JT 1995-96 282, Behöver vi en ny skadeståndsnr a. lag Holst-Christensen, Nina, m.fl., Ugeskrift for Retsvasen 1996 s. 257, Statens erstatningsansvar for udstedelse af love, der strider mod EU-

retten Johansson, Martin mfl., SvJT 1994 23, EFTA-domstolens rådgis. vande yttranden Kleineman, Jan, JT 1994-95 141, Vad en domare bör veta ett rättss. fall statens ansvar vid felaktig rättstillämpning om Malmqvist, Bo, SvJT 1996 193, EG-rätten, Europakonventionen och s. domstolskontrollen över förvaltningen Norberg, Sven, JT 1994-95 369, Reflektioner över svensk rättstradis. europeisk rättsmiljö tion i en Norberg, Sven, SvJT 1995 401, Vad betyder EU-medlemskapet för s. de svenska domstolarna Peczenik, Aleksander, JT 1994-95 306, Svenska lagmotiv i Europeisk s. Union Pehrson, Lars, JT 1991-92 626, EG-samarbetet och den svenska s. rättskälleläran Pehrson, Lars, JT 1996 441, Strängt skadeståndsansvar för meds. lemsstatema vid överträdelse av EG-rätten yQuitzow, C M, JT 1996-97 682, Private enforcement i EG-rätten s. studie medlemsstaternas skadeståndsansvar i samband med en av

överträdelser av gemenskapsregler

Schäder, Göran, Förhandlingarna vid det 34:e nordiska juristmötet i Stockholm 1996, Del 137 ff., Unionens och medlemsstaternas s. kompetens inom EU

166 Bilaga 2

Stenberg, Hans, Advokaten 5/96 EG-domstolens avgörande - s. Factortame III och Brasserie du Pêcheur. Frågor det allmännas om skadeståndsansvar vid överträdelse EG-rätten av Ström, Lena, Advokaten 5/96 Svenska domare är skyldiga att s. tillämpa EG-rätten" Viksten, Runar, Advokaten 6/96 24, EG-rätten och den svenska löne- - s. garantilagstiftningen En kritisk kommentar till tidigare artiklar - av Lena Ström och Hans Stenberg Wiklund, Ola, SvJT 1992 188, Om svenska domstolars självständigs. het i ett EG-rättsligt perspektiv Wiklund, Ola, SvJT 1995 s. 384, Lagstiftaren inför rätta- svenska statens skadeståndsskyldighet för brott mot EG-rätten Wiklund, Ola, JT 1995-96 4 1075, Objektivitet och kritik i EGnr s. rätten Wooldridge, Frank and DSa, Rose M, European Business Law Review July 1996 161, ECJ Decides Factortame No 3 and Brasserie du s Pêcheur

Avgöranden från EG-domstolen

Case 26/62 van Gend en Loos, 1963 ECR 1 Case 6/64 Costa v ENEL, 1964 ECR 585 Case 9/70 Grad 1970 ECR 825 Case 11/70 Intemationale Handelsgesellschaft 1970 ECR 1125 Case 39/72 Comm V Italy 1973 ECR 101 Case 41/74 van Duyn 1974 ECR 1377 Case 43/75 Defrenne 1976 ECR 455 Case 106/77 Simmenthal I 1978 ECR 629 Case 8/81 Becker 1982 ECR 53 Case 14/83 von Colson and Kamann1984 ECR 1891 Case 152/84 Marshall I 1986 ECR 723 Case 222/84 Johnston 1986 ECR 1651 Case 314/85 Foto Frost 1987 ECR 4199 Case C-12/86 Demirel 1987 ECR 3719 Case C-103/88 Fratelli Costanzo1989 ECR 1839 Joined cases C-143/88 och C-92 /89 Süderdithmarschen 1991 ECR I-534 Case C-322/88 Grimaldi 1989 ECR I-4407 Case 353/88 Briantex 1989 I-3623 Case C-106/89 Marleasing 1990 ECR I-4135 Case C-188/89 Foster 1990 ECR I-3313 Case C-213/89 Factortame I 1990 ECR I-2466

Bilaga 2 167

Joined C-6/90 and C-9/9O Francovich resp. Bonifaci and others v

cases

Italian Republic, 1991 ECR 5357 Case C-208/90 Emmot 1991 ECR I-4269 Opinion 1/91 1991 ECR I-6079 Case C-271/91 Marshall 1993 ECR I-4367 Case C-338/91 Steenhorst Neerings 1993 ECR I-5475 Case C-91/92 Faccini Dori, 1994 ECR I-3325 Case C-128/92 Banks British Coal 1994 ECR I-1209

v Case C-334/92 Teodoro Wagner Miret, 1993 ECR I-6911 Joined C-46/93 and C48/93 Brasserie du pêcheur/ Factortame III,

cases

1996 ECR 1-1029 Case C-392/93 British Telecommunications, 1996 ECR I-1631 Case C-479/93 Francovich II, 1995 ECR I-3843 Case C-5/94 Hedley Lornas, 1996 ECR I-2553 Case C-192/94 El corte Inglés 1996 ECR I-1296 Joined C-283/94, C-291/94 och C-292/94, Denkavit, 1996 ECR

cases

I-5063 Case C-334/94 Commission the French Republic, 1996 ECR I-1307

v Joined C-178/94, C-179/94, C-188/94, C-189/94 och C-190/94

cases

Dillenkofer, 1996 ECR I-4845 Joined C-94/95 and 95/95 Bonifaci m.fl., 1997 ECR I-000

cases Case C-261/95 Palmisani, 1997 ECR I-OOO Case C-373/95 Maso mfl., 1997 ECR I-OOO

från EFTA-domstolen

Avgöranden

Case E-1/95 Ulf Samuelsson Svenska staten dom avkunnad den 20

v juni 1995

Avgöranden vid svenska domstolar

NJA I 1978 125 Talan mot staten om skadestånd under påstående att

s. regeringen eller riksdagen förfarit felaktigt genom att försumma att fatta beslut har avvisats med stöd av 3 kap 7 § skadeståndslagen.

NJA I 1994 194 Hovrätt har avvikit från prejudikat Högsta dom-

s. av stolen. Detta har inte ansetts grunda skadeståndsskyldighet för staten.

RH 1996:37 En arbetstagare har inte, fastän lönegarantilagen av hovrätten i målet befunnits strida mot gällande EG-direktiv, ansetts kunna grunda sin talan att utfå lönefordran enligt lönegaranti-

mot staten om lagen direkt på direktivet.

168 Bilaga 2

Dom 1996-06-11, DT 21, Svea hovrätt; Ove Wetterberg staten angående ersättning enligt lönegarantilagen bifall fördragskonform tolk-

ning

J K-beslut Beslut 1995-12-08, Dnr 2433-95-40 m.fl.

1997 Statens offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Den gymnasieskolan stegfor steg.U. 32.Följdlagstiftning till miljöbalken. M. nya - . lnkomstskattelag,del l-lll. Fi. 33. Att läraövergränser.EnstudieavOECD:s . Fastighetsdataregister.Ju. forvaltningspolitiskasamarbete.Fi. . Förbättradmiljöinformation. M. 34.Övervakningavmiljön. M. . Aktivt lönebidrag.Ett effektivarestöd for 35. Ny kurs i trañkpolitiken +bilagor.K. . arbetshandikappade.A. 36.Bekämpandeav penningtvätt.Fi. O Länsstyrelsemasroll i trañk- ochfordonsfrågor.K. 37. Ettteknisktforskningsinstituti Göteborg.U. . Byråkratin i backspegeln.Femtioårav Förändring 38.Myndighet eller marknad. . verksamhetsfonner.Fi. forvaltningsområden.Fi. Statsförvaltningensolika sex barnsochungdomarspsykiskahälsa. 39.Integritet Offentlighet lnfonnationsteknik. Ju. . Rösterom Flexibel förvaltning. Förändringochverksam- 40. Ungaoch arbete.ln. . statsförvaltningens 41 Statenochtrossamfunden hetsanpassningav . struktur.Fi. Rättsligreglering l0. Ansvaretför valutapolitiken.Fi. Grundlag - Skatter,miljö och sysselsättningFi. Lagomtrossamfund . p lT-problem infor 2000-skiftet.Referatoch Lagom Svenskakyrkan.Ku. slutsatserfrånen hearinganordnadav 42. Statenoch trossamfunden IT-kommissionenden l8 december, Begravningsverksamheten.Ku. lT-kommissionensrapportl/97. K. 43. Statenoch trossamfunden I3. Regionpolitikfor hela Sverige.N. Denkulturhistoriskt värdefulla kyrkliga egendomen l4. lT i kulturenstjänst. Ku. ochde kyrkliga arkiven.Ku. 15.Detsvårasamspelet.Resultatstyrningensframväxt 44. Statenoch trossamfunden och problematik. Fi. Svenskakyrkanspersonal.Ku. l6. Att utvecklaindustriforskningsinstituten.N. 45. Statenochtrossamfunden 17.Skatter,tjänsteroch sysselsättning. Stöd,skatteroch finansiering,Ku, + Bilagor. Fi. 46. Statenochtrossamfunden granskning. Statligmedverkanvid avgiftsbetalning.Ku. Granskningav . Denstatligarevisioneni SverigeochDanmark.Fi. 47.Statenochtrossamfunden l9. Bättreinformation konsumentpriser.ln. Denkyrkliga egendomen.Ku. om 20.Konkurrenslagenl993-I996. N. 48.Arbetsgivarpolitik i staten. 2l Växa i lärande.Förslagtill läroplanför barnoch Förkompetensochresultat.Fi. . 6-l6 år. U. 49.Grundlagsskyddför nya medier.lu. unga 22.Aktiebolagetskapital. Ju. 50.Alternativautvecklingsvägarfor EU:s 23 Digital dem0kr@ti.EttseminariumomTeknik, gemensammajordbrukspolitik. Jo. . demokratioch delaktighetden 8november1996 5I. Brister i omsorg anordnat Folkomröstningsutredningen,lT- enfrågaombemötandeaväldre. av kommissionenoch Kommunikationsforsknings- 52. Omsorgmedkunskapoch inlevelse beredningen.lT-kommissionensrapport2/97. K. enfrågaombemötande äldre.av - 24.Välfärd i verkligheten Pengarräckerinte. 53.Avskaffareklamskatten Fi. - 25.Svenskmat- EU-fat.Jo. S4.Ministem och makten. 26. EU:sjordbrukspolitik och denglobalalivsmedels- Hur fungerarministerstyrei praktiken Fi. försörjningen.Jo. 55. Statenochtrossamfunden.Sammanfattningamaav 27.Kontroll Reavinst Värdepapper.Fi. Förslagenfrån de statligautredningarna.Ku. 28. l demokratinstjänst. Statstjänstemannensroll och 56.Folketsområdgivareochbeslutsfattare.

vån offentliga etos.Fi. + Bilaga l och2. Ju. 29.Bampomografifrågan. 57.l medborgarnastjänst. Ju. Ensamladförvaltningspolitik for staten.Fi. lnnehavskriminaliseringm.m. 30. Europaoch staten.Europeiseringensbetydelsefor 58.Personaluthyming.A. svenskstatslörvaltning. Fi. 59.SvenskhemmetVoksenåsensförvaltningsfonn.Ku. 3l. Kristallkulan tretton rösteromframtiden. 60.Betal-TVinom SverigesTelevision. Ku. lT-kommissionensrapport3/97.K. 61.Att växabland betongoch kojor. Ettdelbetänkandeom barnsoch ungdomars

Statens 1997

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

uppväxtvillkor i storstädemasutsattaområdenfrån 90 Ändradorganisationför det statligaplan-, bygg- . Storstadskommittén. och bostadsväsendet.ln. 62. Rosoravbetong. 9 Jaktensvillkor enutredning vissajaktfrågor. . - om En antologi till delbetänkandetAtt växabland Jo. betongoch kojor från Storstadskommittén.S. 92. Medieföretagi Sverige Ägandeoch - 63. Sverigeinför epokskiftet. strukturförändringari press,radio och TV. Ku. lT-kommissionensrapport5/97. K. 93. Hantering fel i utjämningssystemetför av Samhall.En arbetsmarknadspolitiskåtgärd kommuneroch landsting.ln. . + Bilagedel.A 94. Konkunensneutralttransportbidrag.N. 65. Polisensregister.Ju. 95. Forum för världskultur 66. Statsskuldspolitiken.Fi. enrapportomett rikare kulturliv. Ku. - 67.Återkallelse uppehållstillstånd.UD. 96. Lokalförsörjning och fastighetsägande. av 68. GrannIands-TVi kabelnät.Ku. En utvärderingavstatensfastighetsorganisation. 69. Besparingari stonoch smått.U. Fi. 70.Totalförsvaret och frivilligorganisationema 97. Skyddavskogsmark.Behovoch kostnader.M. - uppdrag,stödoch ersättning.Fö. 98. Skyddavskogsmark.Behovoch kostnader. 7 Politik för unga. Bilagor. M. . + 2stbilagor. ln. 99.Enny vattenadministration.Vattenär livet. M. 72. En lagomsocialförsäkringar.S. I00. Nya samverkansfonnerinom denSjöhistoriska 73.Inför ensvenskpolicy omsäkerelektronisk museiverksamheten.Ku. kommunikation.Referatfrånett seminarium I0 Behandlingavpersonuppgifterom . anordnatav IT-kommissionen,Närings och totalförsvarspliktiga.Fö. handelsdepanementetoch SElS den l l december I02. Mat Miljö. Svenskstrategiför EUzs 1996.lT-kommissionensrapport6/97. K. jordbruk framtiden.i .lo. 74. EUzsjordbrukspolitik,miljön och regional 103.Rapportmedförslagomsändningsoner.Ku. utveckling. .lo. l04. Polis fredensi tjänst.UD. 75. Bosättningsbegreppet.Skatterättsligaregler för l05. AgendaZl i Sverige. fysiskapersoner.Fi. Femår efter Rio resultatoch framtid. M. — 76. Invandrarei vårdochomsorg l06. Enfondför ungakonstnärer.Ku. en frågaombemötande äldre.av lO7. Dennyagymnasieskolan - 77.Uppföljning av inkomstskattelagen.Fi. problemoch möjligheter. U. - 78. Medelsförvaltningi kommuneroch landsting.ln. 108.Att lämnaskolanmedrak Om rättentill rygg - 79. Försäkringsmäklare.En lagöversynav skriftspråketochomförskolansoch skolans Försäkringsmäklarutredningen.Fi. möjligheteratt förebyggaochmötaläs- och 80. Reformeradstabsorganisation.Fi. skrivsvårigheter.U. 81.Allmännyttiga bostadsföretag. l09. Myndighetsansvaretför transportav farligt + Bilaga. ln. gods.Fö. 82. Lika möjligheter. ln. ll0. Säkrareobligationer Fi. 83.Om makt och kön i spåren offentliga- av lll. Branschsaneringoch andrametodermot organisationersomvandling.A. ekobrott.Ju. 84.Enhållbarkemikaliepolitik. M. ll2. En samordnadmilitär skolorganisation. 85. Fönnånefter inkomst- Samordnatinkomst H3. Mot halvamakten elva historiskaessäerombegreppför bostadsstödenoch nya kvinnors strategierochmänsmotstånd.A. kvalifikationsregler för rätt till ll4. Styrsystemochjämställdhet.Institutioner i sjukpenninggrundandeinkomst. förändringoch könsmaktensframtid. A. 86. Punktskattekontrollavalkohol, tobak och I15. Ljusnandeframtidellerett långtfarväl mineralolja,m.m.Fi. Den svenskavälfärdsstateni jämförande 87. Kvinnor, mänoch inkomster. belysning.A. Jämställdhetoch oberoende.A. ll6. Barnetsbästai främstarummet.FN:s konvention 88 Upphandlingför utveckling.N. om barnetsrättigheterförverkligas i Sverige.S. . 89. Handelnmedskrot och begagnadevaror.N. ll6. Barnetsbästa enantologi. -

Statens 1997

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

117,Nobelcenteri Stockholm ett informations-och 152.Uppehållstillstånd grundavanknytning.lJD.

—

aktivitetscentrumkring naturvetenskap,kultur och 153.Arbetskraftensfria rörlighet trygghetoch

-

samhälle.Ku. jämställdhet Bilagedel.A.+ 118.Deladestäder. 154.Patientenhar rätt. 119.Entydligareroll för hälso-ochsjukvårdeni 155.Miljösamverkani vattenvården.M.

folkhälsoarbetet. 156.Ettstörreoch bättre Europa EU:sutvidgning: 120.Vuxenpedagogik Sverige.Forskning.i utbildning, Samhällsekonomiskaeffekter. Fi.

utveckling. EnKartläggning.U. 157.Att erövraomvärlden.Förslagtill läroplanfor 121.Skolfrågor Om skolai en ny tid. U. förskolan.U.

- 122.Rättigheteri luftfartyg. K. 158.Vuxenpedagogiki teori och praktik. U. 123.Ett effektivarenäringsforbud.N. 159.Ettutvidgat europeisktområdemedfrihet, I24. lT-kommissionenshearingomdennyamedie-och säkerhetochrättvisa.Ju.

programvaruindustrin,Andrakammarsalen, 160.RegionalakonsekvenseravEU:söstutvidgning.N.

Riksdagen,I997-06-I6. K. 161 Stöd i foräldraskapet.

. 125 Ett svensktinvesterarskydd,Fi, 162.Medborgarskapochidentitet.ln. 126.Bilen, miljön ochsäkerheten.Fi. 163.Översvämningskatastrofeni Polen 127.Straffansvarförjuridiska personer.Del A+B. Ju. stödfrånstatoch näringsliv. N. 128.Verkställighetochkontroll i utlänningsärenden. 164,Medlingsinstitut och lönestatistik.

UD. + st5 bilagor. A. 129.Kollektivtrafik tidi + Bilaga, K. 165.Läkemedeli priskonkurrens.S. 130.Effektivarestatlig inköpssamordning.Fi, 166,Ohälsoforsäkringen.Trygghet ochaktivitet. S. l3I. Lag ompremiepension.Fi. 167.Enlivsmedelsstrategifor Sverige. 132.Antimicrobial FeedAdditives. Jo. 168.Vinstutdelning i aktiebolag.Ju. 133.Antimikrobiella fodertillsatsersammandrag. Jo. 169,Försäkringsmedicinsktcentrum. 134.Fönroendemannainflytande ökadkvalitet och Enresursför utredningochmetodutveckling.S

-

rättssäkerhet.S. 170.Bemötandetaväldre.S. 135 Ledare,makt ochkön.A. l7l. Densvenskflaggadehandelsflottans

. 136.Kvinnorsoch mänslöner varför såolika A. konkurrenskraft.K.

- 137 Glastakoch glasväggar Denkönssegregerade 172.Bidragtill fri svenskTV-produktion. Ku.

.

arbetsmarknaden.A. 173.Miljöhänsyn i standarder.N. 138.Familj, maktochjämställdhet.A. 174.Räknamedmångfald.Förslagtill lag 139.Hemmet,barnenoch makten.Förhandlingarom motetniskdiskriminering i arbetslivetm.m. ln.

arbeteochpengari familjen.A. 175.Förbudmotdiskriminering i arbetslivet grund 140.Fonogramersättning.Ku. avsexuellläggning.A. 141.Boken tiden.i Ku. 176.Förbudmotdiskriminering i arbetslivetav 142.Högkostnadsskyddmot sjuklönekostnader. personermedfunktionshinder.A. I43. Större säkrareEuropa.UD. 177 Byggkvalitetför framtiden.ln.

EU - . 144 Försvaretsfastigheter. 178 Enskildanäringsidkare.

. .

Fonnerför kostnadseffektivoch Översynavskattereglema.Fi.

en

verksamhetsinriktadförvaltning. Fi. 179.Klara spelregler enförutsättningför samverkan

- 145.Förvaltamed miljöansvar.Statsförvaltningens mellanoffentlig och privat hälso-ochsjukvård.S.

arbeteför ekologiskhållbarhet.M. 180.Kämavfall och Beslut.Rapportfrånettseminarium 146.Grunddata i samhälletstjänst.Fi. ombeslutsprocesseni sambandmedlokalisering

- 147.Barnsbilderavåldrande avett slutförvaravanväntkämbränsle.

enfrågaombemötande äldre.av Umeå8-10april 1997.M.

- 148.Utbildningskanalen.U. 18 Redovisningochaktiekapitali euro

. 149.Miljön i ettutvidgat EU. M. ochannanutländskvaluta.Ju. 150.EU:sjordbrukspolitik och östutvidgning.Jo. 182 Ennyplan-, bygg- ochbostadsforskning.ln.

. 151.Foodandtheenvironment,Swedishstrategyfor 183Arbete konstnärer.Ku.

. the futureof EU agriculture.Jo. 184Generellakonstnärsstöd.Ku. .

Statens 1997

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

I85. Nyckeln till MEGA-BYTET. K. I86‘ Bättreochenklareregler.

Smáföretagsdelegationensrapport N. I87. Omsorgomanhöriga

enfrågaombemötandeaväldre.

— I88. Motion och idrott 1997.

ldrottsutredningensintervjuundersökning,ln. 189.Ohälsoförsäkringen.Övergångsbestämmelser.S. 190.KonstnäremasVerksamhetsinriktningoch

ekonomiskaförhållanden.Ku. 19 Utvärderingav verksamhetenvid

.

Delegationenfor utländskainvesteringar

—

Invest SwedenAgency.N. l92. Stegmot enminoritetspolitik.Europarådets

konventionomhistoriskaminoritetsspråk.Jo, l93. Stegmot enminoritetspolitik.Europarädets

konventionför skyddav nationellaminoriteter.Jo. 194.Det allmännasskadeståndsansvarvid överträdelse

avEG-regler.Ju.

Statens 1997

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Invandrarei vårdoch omsorg

en frågaombemötande äldre. 76av Fastighetsdataregister.3 -

Fönnånefter inkomst Samordnatinkomstbegrepp Aktiebolagetskapital. 22 —

för bostadsstödenochnyakvaliñkationsreglerför Bampomograñfrågan.

rätt till sjukpenninggrundandeinkomst. 85 lnnehavskriminaliseringm.m.29

Barnetsbästa främstai rummet.FN:skonvention Integritet Offentlighet Informationsteknik. 39

om barnetsrättigheterförverkligas i Sverige.l 16 Grundlagsskyddför nyamedier.49

Barnetsbästa enantologi.116 Folketsområdgivareoch beslutsfattare. —

Deladestäder.l 18 + Bilaga och1 56

En tydligare roll för hälso-och sjukvårdeni Polisensregister.65

folkhälsoarbetet.1 19 Branschsaneringoch andrametodermotekobrott. l I 1

- Förtroendemannaintlytande ökad kvalitet och Straffansvarförjuridiska personer.DelA+B. 127 —

rättssäkerhet.134 Ett utvidgat europeisktområdemedfrihet,

Högkostnadsskyddmot sjuklönekostnader.142 säkerhetoch rättvisa.159

Barnsbilder avåldrande Vinstutdelning i aktiebolag.168

en frågaombemötande äldre. 147av Redovisningoch aktiekapitali euro -

Patientenharrätt. 154 ochannanutländskvaluta.181

Stöd i föräldraskapet.161 Detallmännasskadeståndsansvarvid överträdelse

Läkemedeli priskonkurrens.165 avEG-regler.194

Ohälsoförsäkringen.Trygghetoch aktivitet. 166

Utrikesdepartementet Försäkringsmedicinsktcentrum.

Enresursfor utredningochmetodutveckling.169 Återkallelseavuppehållstillstånd.67

Bemötandetav äldre, 170 Polisi fredenstjänst.104

Klara spelregler enförutsättningfor samverkan Verkställighetoch kontroll i utlänningsärenden.128 A

mellanoffentlig och privat hälso-och sjukvård.179 StörreEU säkrareEuropa.143

- Omsorg anhöriga Uppehållstillstånd 152 om

på grund avanknytning.

enfrågaombemötande äldre. 187av

-

Ohälsoförsäkringen.Övergångsbestämmelser.189 Försvarsdepartementet

Totalförsvaret och frivilligorganisationema Kommunikationsdepartementet

uppdrag,stödoch ersättning.70 - Länsstyrelsemasroll trafik- och fordonsfrågor.6i Behandlingavpersonuppgifterom

lT-problem inför ZOOO-skiftet.Referatoch slutsatserfrån totalforsvarspliktiga.101

enhearinganordnadavlT-kommissionenden Myndighetsansvaretför transportav farligt gods. 109

18december.lT-kommissionensrapport 1/97.12 Ensamordnadmilitär sko1organisation.l12

Digital dem0kr@ti.EttseminariumomTeknik,

Socialdepartementet demokratioch delaktighetden 8 november 1996

anordnatav Folkomröstningsutredningen,lT- Rösterombarnsoch ungdomarspsykiskahälsa.8

kommissionenoch Kommunikationsforsknings- Välfärd i verkligheten Pengarräckerinte.24

- beredningen.lT-kommissionensrapport2/97. 23 Brister i omsorg Kristallkulan-tretton röster framtiden.

om

enfrågaombemötandeaväldre.51 - lT-kommissionensrapport3/97.31 Omsorgmedkunskapoch inlevelse

Ny kurs trañkpolitikeni + bilagor. 35

enfrågaombemötande äldre.52av - Sverigeinfor epokskiftet. Att växabland betongoch kojor.

lT-kommissionensrapport5/97.63 Ettdelbetänkandeombarnsoch ungdomars

Inför ensvenskpolicy omsäkerelektronisk uppväxtvillkor i storstädemasutsattaområdenfrån

kommunikation.Referatfrånett seminariumanordnatav Storstadskommittén.61

lT-kommissionen,Närings-ochhandelsdepartementet Rosoravbetong.

och SElSden ll december1996. Enantologitill delbetänkandetAtt växabland

lT-kommissionensrapport6/97.73 betongoch kojor från Storstadskommittén.62

Rättigheteri luftfanyg. 122 Enlagom socialförsäkringen72

Statens 1997

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

IT-kommissionenshearingomdennyamedie-och Ett svensktinvesterarskydd.125 programvaruindustrin.Andrakammarsalen, Bilen, miljön och säkerheten.126 Riksdagen,1997-06a16.124 Effektivare statlig inköpssamordning.130 Kollektivtrafik i tid + Bilaga. 129 Lagompremiepension.131 Den svenskflaggadehandelsflottans Försvaretsfastigheter. konkurrenskraft.I7I Formerfor enkostnadseffektivoch Nyckeln till MEGA-BYTET. 185 verksamhetsinriktadförvaltning. 144 Grunddata i samhälletstjänst, 146 Finansdepartementet - Ett störreochbättreEuropa EU:s utvidgnin: lnkomstskattelag,delI-111.2 Samhällsekonomiskaeffekter. l56 Byråkratin i backspegeln.Femtioåravförändring Enskilda näringsidkare. förvaltningsomráden.7 Översyn skattereglema.178 sex av Flexibel förvaltning. Förändringoch verksam-

Utbildningsdepartementet

hetsanpassning statsförvaltningensstruktur. 9av Ansvaretför valutapolitiken.10 Dennyagymnasieskolan stegfor steg,1 - Skatter,miljö och sysselsättning,l I Växa i lärande.Förslagtill läroplanför barnch Detsvårasamspelet.Resultatstymingensframväxt unga6-16år. 21 och problematik.15 Etttekniskt forskningsinstituti Göteborg.31 Skatter,tjänsteroch sysselsättning. Besparingari stonoch smått,69 i + Bilagor. 17 Dennyagymnasieskolan 1I Granskningavgranskning. problemoch möjligheter. 107 — Denstatliga revisioneni Sverigeoch Danmark,18 Att lämnaskolanmed rak Om rätten rygg ~ Kontroll Reavinst Värdepapper.27 skriftspråketochom förskolansoch skolans l demokratinstjänst. Statstjänstemannensroll och möjligheteratt förebyggaochmötaläs-och vårt offentliga etos.28 skrivsvårigheter.108 Europaoch staten,Europeiseringensbetydelseför Vuxenpedagogiki Sverige.Forskning,utbilding, svenskstatsförvaltning.30 utveckling.EnKartläggning.120 Att läraöver gränser.En studieavOECD:s Skolfrágor Om skola i en ny tid. 121 forvaltningspolitiskasamarbete.33 Utbildningskanalen.148 Bekämpande penningtvätt.36av Att erövraomvärlden.Förslagtill läroplan Myndighet eller marknad, förskolan.157 Statsförvaltningensolika verksamhetsforrner.38 Vuxenpedagogiki teori och praktik. 158 Arbetsgivarpolitik i staten. Förkompetensoch resultat.48 Jordbruksdepartementet Avskaffa reklamskatten 53 Svenskmat- EU-fat. 25 Ministem och makten. EUzsjordbrukspolitik och den globala livsmdels- Hur fungerarministerstyrei praktiken 54 forsörjningen.26 1medborgarnastjänst. Alternativa utvecklingsvägarfor EU:s En samladförvaltningspolitik for staten.57 gemensammajordbrukspolitik.50 Statsskuldspolitiken.66 EU:sjordbrukspolitik, miljön och regional Bosättningsbegreppet.Skatterättsligaregler for utveckling. 74 fysiskapersoner.75 Jaktensvillkor utredning vissajaktfrgor. 91 - en om Uppföljning av inkomstskattelagen.77 Mat Miljö. Svenskstrategiför EU:s Försäkringsmäklare.En Iagöversynav jordbruk i framtiden. 102 Försäkringsmäklarutredningen.79 Antimicrobial FeedAdditives. 132 Reformeradstabsorganisation.80 Antimikrobiella fodertillsatsersammandrag Punktskattekontrollavalkohol, tobak och EU:sjordbrukspolitik och östutvidgning.l5 mineralolja,m.m.86 Foodandtheenvironment,Swedish the strategyr Lokalforsörjning och fastighetsägande. future of EU agriculture.151 En utvärderingavstatensfastighetsorganisation.96 Steg minoritetspolitik. Europarådets mot en Säkrareobligationer I 10 konvention historiskaminoritetsspråk.I9 om

1997 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

minoritetspolitik.Europarådets Stöd,skatteroch finansiering.45 Stegmot en

nationellaminoriteter.193 Statenoch trossamfunden konventionför skydd av

Statlig medverkanvid avgiftsbetalning.46

Arbetsmarknadsdepartementet Statenoch trossamfunden

Aktivt lönebidrag.Etteffektivarestödfor Denkyrkliga egendomen.47

arbetshandikappade.5 Statenochtrossamfunden.Sammanfattningamaav

förslagenfrån de statligautredningarna.55 Personaluthyrning.58

arbetsmarknadspolitiskåtgärd SvenskhemmetVoksenåsensforvaltningsform.59 Samhall.En

64 Betal-TV inom SverigesTelevision. 60 + Bilagedel.

kön -i spåren offentliga Grannlands-TVi kabelnät.68 Ommakt och av

Medieföretagi Sverige Ägandeoch organisationersomvandling.83 —

strukturforändringari press,radioochTV. 92 Kvinnor, mänoch inkomster. Jämställdhetoch oberoende.87 Forumfor världskultur

halva makten elvahistoriska enrapportom ettrikarekulturliv. 95 Mot ~ essäerom kvinnorsstrategieroch motstånd.1 13 Nyasamverkansfonnerinom denSjöhistoriska

mäns

ochjämställdhet.Institutioneri museiverksamheten.100 styrsystem

könsmaktensframtid.1 14 Rapportmed forslagomsändningsoner.103 förändringoch Ljusnandeframtid eller långtfarväl Enfond for ungakonstnärer.106

ett

ijämforande Nobelcenteri Stockholm ett informations-och Densvenskavälfärdsstaten — belysning.115 aktivitetscentrumkring naturvetenskap,kultur och

Ledare,maktoch kön. 135 samhälle.117

Kvinnorsoch löner varfor såolika 136 Fonogramersâttning.140

mäns - Glastakoch glasväggar Denkönssegregerade Bokenitiden. 141

Bidrag till fri svenskTV-produktion. 172 arbetsmarknaden.137 Familj, makt ochjämställdhet.138 Arbete konstnärer.183

barnenoch makten.Förhandlingar Generellakonstnärsstöd.184 Hemmet, om

139 KonstnäremasVerksamhetsinriktningoch arbeteochpengari familjen. Arbetskraftensfria rörlighet trygghetoch ekonomiskaförhållanden.190

~ jämställdhet Bilagedel. 153+

Närings- och handelsdepartementet Medlingsinstitut och lönestatistik. + 5stbilagor. 164 Regionpolitik for helaSverige.13

Förbudmotdiskriminering i arbetslivet grund Att utveckla industriforskningsinstituten.16

sexuellläggning.175 Konkurrenslagen1993-1996.20 av Förbudmot diskriminering i arbetslivet Upphandlingfor utveckling.88

av

medfunktionshinder.176 Handelnmedskrot och begagnadevaror.89 personer

Konkurrensneutralttransportbidrag.94

Kultu rdepa rtementet Etteffektivare näringstörbud.123

EU:söstutvidgning.160 lT i kulturenstjänst. 14 Regionalakonsekvenserav

Översvämningskatastrofeni Polen Statenoch trossamfunden - Rättsligreglering stödfrånstatoch näringsliv. 163

Enlivsmedelsstrategiför Sverige.167

Grundlag —

Miljöhänsyn i standarder.173

Lag omtrossamfund —

Svenskakyrkan. 41 Bättreoch enklareregler. - Lag om Statenochtrossamfunden Smáforetagsdelegationensrapport 186

Begravningsverksamheten.42 Utvärderingav verksamhetenvid

Statenoch trossamfunden Delegationenfor utländskainvesteringar

— Denkulturhistoriskt värdefullakyrkliga egendomenoch Invest SwedenAgency.191

dekyrkliga arkiven.43

Statenochtrossamfunden

Svenskakyrkanspersonal.44

Statenochtrossamfunden

Statens 1997

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Inrikesdepartementet

Bättreinformationomkonsumentpriser.19 Ungaoch arbete.40 Politik Förunga. + 2st bilagor. 71 Medelsförvaltningi kommuneroch landsting.78 Allmännyttiga bostadsföretag. + Bilaga. 81 Lika möjligheter. 82 Ändradorganisationför det statligaplan-, byggoch bostadsväsendet.90 Hanteringav fel i utjämningssystemetför kommuneroch landsting.93 Medborgarskapoch identitet.162 Räknamed mångfald.Förslagtill lag motetnisk diskriminering i arbetslivetm.m.174 Byggkvalitet för framtiden,177 Enny plan-, bygg- ochbostadsforskning.182 Motion och idrott 1997. ldrottsutredningensintervjuundersökning.188

Miljödepartementet Förbättradmiljöinfonnation. 4 Följdlagstiftning till miljöbalken. 32 Övervakning miljön. 34

av Enhållbarkemikaliepolitik. 84 Skyddavskogsmark.Behovoch kostnader.97 Skyddavskogsmark.Behovoch kostnader. Bilagor. 98 Ennyvattenadministration.Vattenär livet. 99 Agenda21 i Sverige. Femårefter Rio resultatochframtid. 105

— Förvaltamed miljöansvar.Statsforvaltningens arbeteför ekologisk hållbarhet.145 Miljön i ett utvidgatEU. 149 Miljösamverkan i vattenvården.155 Kämavfall och Beslut.Rapportfrånett seminarium ombeslutsprocesseni sambandmed lokalisering avettslutförvar avanväntkämbränsle. Umeå8-10 april 1997.180

POSTADRESS:10647STOCKHOLM FAX08-6909191,TELEFON08-690919o