Förslag till avgörande av generaladvokat Verica Trstenjak föredraget den 29 oktober 2009

1 Originalspråk: tyska.

2 EGT L 95, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169.

3 Dom av den 3 oktober 2000 i mål C-9/99, Échirolles Distribution (REG 2000, s. I-8207), punkterna 22–26.

4 Dom av den 10 maj 2001 i mål C-144/99, kommissionen mot Nederländerna (REG 2001, s. I-3541).

5 Dom av den 9 september 2004 i mål C-70/03, kommissionen mot Spanien (REG 2004, s. I-7999), punkt 17.

6 Grönbok om översynen av konsumentregelverket (KOM(2006) 744 slutlig).

7 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om konsumenträttigheter (KOM(2008) 614 slutlig).

8 Se nionde skälet i direktivet.

9 I den juridiska doktrinen uppfattas avtalsfriheten som den viktigaste följden av parternas autonomi och därmed som en individuell rätt. Beträffande partsautonomin se, i tysk doktrin, ur komparativrättslig synvinkel, Larenz, K., och Wolf, M., Allgemeiner Teil des bürgerlichen Rechts, nionde upplagan, München 2004, punkt 2. I österrikisk doktrin, se Koziol, H., och Welser, R., Grundriss des bürgerlichen Rechts. Band I: Allgemeiner Teil – Sachenrecht – Familienrecht, elfte upplagan, Wien 2000, s. 84. I fransk doktrin, se Aubert, J.-L., och Savaux, É., Les obligations. 1. Acte juridique, tolfte upplagan, Paris 2006, s. 72, punkt 99. I spansk doktrin, se Díez-Picazo, L./Gullón, A., Sistema de derecho civil, volym I, tionde upplagan, Madrid 2002, sidorna 369 och 370. Enligt Basedow, J., Die Europäische Union zwischen Marktfreiheit und Überregulierung – Das Schicksal der Vertragsfreiheit, Sonderdruck aus Bitburger Gesprächen Jahrbuch 2008/I, München 2009, s. 103, är avtalsfriheten erkänd som en allmän princip i gemenskapsrätten. I dom av den 9 mars 2006 i mål C-499/04, Werhof (REG 2006, s. I-2397), punkt 23, har domstolen förklarat att ett avtal i allmänhet kännetecknas av principen att båda parter är fria att ingå avtal med varandra.

10 Jämför mitt förslag till avgörande av den 14 maj 2009 i mål C-40/08, Asturcom, punkt 47.

11 Jämför dom av den 27 juni 2000 i de förenade målen C-240/98–C-244/98, Océano Grupo Editorial och Salvat Editores (REG 2000, s. I-4941), punkt 25, och av den 26 oktober 2006 i mål C-168/05, Mostaza Claro (REG 2006, s. I-10421), punkt 25. Där har domstolen inom ramen för en tolkning av artiklarna 6 och 7 i direktiv 93/13 uttalat att det genom direktivet införda skyddssystemet grundas på tanken att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, i fråga om såväl förhandlingsposition som informationsnivå, vilket medför att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg, utan att kunna påverka villkorens innehåll.

12 Se, för ett liknande resonemang, Tilmann, I., Die Klauselrichtlinie 93/13/EWG auf der Schnittstelle zwischen Privatrecht und öffentlichem Recht – Eine rechtsvergleichende Untersuchung zum Europarecht, München 2003, s. 8. Basedow, J., a.a.. (ovan fotnot 9), s. 102, som påpekar att gemenskapens lagstiftning i fråga om avtalsrätt har sin grund i rättspolitiska önskemål om att rätta till vissa missförhållanden inom näringslivet med hjälp av lagstiftning. Av detta drar författaren slutsatsen att det gemenskapsrättsliga konceptet med avtalsfrihet inte är en individuell rätt, utan ett ordningspolitiskt regelverk: Under förutsättning att konkurrensen motverkar ett alltför orimligt utövande av ekonomisk makt ligger partsautonomin och avtalsfriheten i det allmännas intresse. Om bristerna i marknadens funktion inte medger att konkurrens åstadkommes är statliga ingrepp i avtalsfriheten legitima.

13 Se ovan punkt 2.

14 Kommissionens rapport av den 27 april 2000 om tillämpningen av rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, KOM(2000) 248 slutlig, s. 17.

15 Jämför bland annat dom av den 18 oktober 1990 i de förenade målen C-297/88 och C-197/89, Dzodzi (REG 1990, s. I-3763; svensk specialutgåva, volym 10, s. 531), punkterna 33 och 34, av den 8 november 1990 i mål C-231/89, Gmurzynska-Bscher (REG 1990, s. I-4003), punkterna 18 och 19, av den 17 juli 1997 i mål C-28/95, Leur-Bloem (REG 1997, s. I-4161), punkt 24, av den 29 januari 2008 i mål C-275/06, Promusicae (REG 2008, s. I-271), punkt 36, och av den 12 februari 2008 i mål C-2/06, Kempter (REG 2008, s. I-411), punkt 42.

16 Jämför bland annat dom av den 13 mars 2001 i mål C-379/98, PreussenElektra (REG 2001, s. I-2099), punkt 38, av den 22 maj 2003 i mål C-18/01, Korhonen m.fl. (REG 2003, s. I-5321), punkt 19, av den 5 februari 2004 i mål C-380/01, Schneider (REG 2004, s. I-1389), punkt 21, av den 19 april 2007 i mål C-295/05, Asemfo (REG 2007, s. I-2999), punkt 30, och av den 23 april 2009 i de förenade målen C-261/07 och C-299/07, VTB-VAB (REG 2009, s. I-2949), punkt 32.

17 Jämför bland annat dom av den 16 december 1981 i mål 244/80, Foglia mot Novello (REG 1981, s. 3045; svensk specialutgåva, volym 6, s. 243), punkt 18, av den 15 juni 1995 i de förenade målen C-422/93–C-424/93, Zabala Erasun m.fl. (REG 1995, s. I-1567), punkt 29, av den 15 december 1995 i mål C-415/93, Bosman (REG 1995, s. I-4921), punkt 61, och av den 12 mars 1998 i mål C-314/96, Djabali (REG 1998, s. I-1149), punkt 19, samt domarna i målen PreussenElektra (ovan fotnot 16), punkt 39, och Schneider (ovan fotnot 16), punkt 22, samt dom av den 1 april 2008 i mål C-212/06, Gouvernement de la Communauté française och Gouvernement wallon (REG 2008, s. I-1683), punkt 29, och domen i målet VTB-VAB (ovan fotnot 16), punkt 33.

18 Se s. 11 i beslutet om hänskjutande.

19 Se s. 12 i beslutet om hänskjutande.

20 Jämför Brandner, H.E., Maßstab und Schranken der Inhaltskontrolle bei Verbraucherverträgen, Monatsschrift für Deutsches Recht, 4/1997, s. 314, och Auslegungszuständigkeit des EuGH bei der Inhaltskontrolle von Entgeltklauseln der Banken bei Verbraucherverträgen, Monatsschrift für Deutsches Recht, 1/1999, s. 8, enligt vilken EG-domstolen har tolkningsbehörighet i den mån artikel 4.2 i direktiv 93/13 sätter andra gränser för domstolsprövningen än den nationella införlivandelagstiftningen.

21 Se, för ett liknande resonemang, Pfeiffer, T., i Das Recht der Europäischen Union (utgiven av E. Grabitz/M. Hilf), volym IV, A5, artikel 8, punkt 9, s. 3.

22 Pfeiffer, T., a.a. (ovan fotnot 21), punkt 13, s. 3, som uppenbarligen är av samma åsikt, anför att en bestämmelse ska anses vara strängare även när strängare regler gäller inom ramen för en materiell domstolsprövning.

23 Domen i målet Océano Grupo Editorial och Salvat Editores (ovan fotnot 11), punkt 28, dom av den 21 november 2002 i mål C-473/00, Cofidis (REG 2002, s. I-10875), punkt 32, och domen i målet Mostaza Claro (ovan fotnot 11), punkt 27.

24 Se s. 9 i beslutet om hänskjutande.

25 Kommissionens förslag av den 3 september 1990 till rådets direktiv om oskäliga villkor i konsumentavtal, KOM(90) 322 slutlig.

26 Rådets gemensamma ståndpunkt av den 22 september 1992 om antagande av direktivet om oskäliga villkor i konsumentavtal, Dok. 8406/1/92, EGT C 283, s. 1, nr 2.

27 Se, för ett liknande resonemang, Schmidt-Salzer, J., Leistungsbeschreibungen insbesondere in Versicherungsverträgen und Schranken der Inhaltskontrolle (AGB-Gesetz und EG-Richtlinie über missbräuchliche Klauseln in Verbraucherverträgen) i Festschrift für Hans Erich Brandner zum 70. Geburtstag, Köln 1996, s. 268.

28 Se, för ett liknande resonemang, Pfeiffer, T., a.a. (ovan fotnot 21) artikel 4, punkt 23, s. 7, och Schmidt-Salzer, J., a.a. (ovan fotnot 27), s. 265.

29 Se, för ett liknande resonemang, Kohtes, S., Das Recht der vorformulierten Vertragsbedingungen in Spanien, Frankfurt am Main 2004, s. 52.

30 Se, för ett liknande resonemang, Tilmann, I., a.a. (ovan fotnot 12), s. 12, fotnot 64.

31 Se, för ett liknande resonemang, bland annat Brandner, H.E., Neufassung des EG-Richtlinienvorschlags über missbräuchliche Klauseln in Verbraucherverträgen, Zeitschrift für Wirtschaftsrecht, 21/92, s. 1591, samma författare a. a. (ovan fotnot 20), s. 314, och Damm, R., Europäisches Verbrauchervertragsrecht und AGB-Recht, Juristenzeitung, 4/1994, s. 162. I den juridiska doktrinen har förmodats att de betänkligheter som den tyska regeringen framförde i rådet kan ha bidragit till att villkor i konsumentavtal som rör prissättning och kvalitet enligt artikel 4.2 i direktiv 93/13 har undantagits från den materiella domstolsprövningen, på samma sätt som i 8 § i den tyska lagen om allmänna avtalsvillkor (AGBG). Den tyske lagstiftaren har därför låtit 8 § i AGBG kvarstå oförändrad och ansett att en anpassning till artikel 4.2 i direktiv 93/13 inte behövs.

32 Enligt Kapnopoulou, E., Das Recht der missbräuchlichen Klauseln in der Europäischen Union, Tübingen 1997, s. 105, tyder ordalydelsen i nittonde skälet i direktivet klart på att avtalsvillkor som beskriver avtalets huvudföremål kan vara oskäliga.

33 Coester, M., i J. von Staudingers Kommentar zum Bürgerlichen Gesetzbuch, trettonde upplagan, Berlin 1998, § 8 AGBG, punkt 17, s. 179, anför att artikel 4.2 i direktiv 93/13 på området för konsumentavtal undantar den huvudsakliga prestationen och förhållandet mellan pris och kvalitet från den materiella domstolsprövningen.

34 Se s. 9 i beslutet om hänskjutande.

35 I ett förfarande för förhandsavgörande är endast de nationella domstolarna behöriga att fastställa de faktiska omständigheterna. Jämför dom av den 12 maj 1998 i mål C-367/96, Kefalas (REG 1998, s. I-2843), punkt 22.

36 Se punkt 49 ovan.

37 Jämför dom av den 27 mars 1963 i de förenade målen 28/62–30/62, Da Costa (REG 1963, s. 60; svensk specialutgåva, volym 1, s. 171), och av den 12 februari 1998 i mål C-366/96, Cordelle (REG 1998, s. I-583), punkt 9. Se, för ett liknande resonemang, även Craig, P./De Búrca, G., EU Law, fjärde upplagan, Oxford 2008, s. 492, enligt vilka artikel 234 EG visserligen ger EG-domstolen behörighet att tolka fördraget men inte att tillämpa detta på målet vid den nationella domstolen. Avgränsningen mellan tolkning och tillämpning är utmärkande för fördelningen av behörighet mellan EG-domstolen och de nationella domstolarna. Fördelningen innebär att EG-domstolen tolkar fördraget medan de senare tillämpar denna tolkning i det konkreta fallet. Enligt Schima, B., Kommentar zu EU- und EG-Vertrag (utgiven av H. Mayer), tolfte häftet, Wien 2003, artikel 234 EGV, punkt 40, s. 12, ankommer det på den nationella domstolen att tillämpa en gemenskapsnorm i den konkreta tvisten. Författaren medger dock att det inte alltid är lätt att skilja mellan tillämpning och tolkning av en norm.

38 Se, för ett liknande resonemang, Nassall, W., Die Anwendung der EU-Richtlinie über missbräuchliche Klauseln in Verbraucherverträgen, Juristenzeitung, 14/1995, s. 690.

39 Se, för ett liknande resonemang, Schlosser, P., i J. von Staudingers Kommentar zum Bürgerlichen Gesetzbuch, trettonde upplagan, Berlin 1998, Einleitung zum AGBG, punkt 33, s. 18, enligt vilken det är uteslutet att ställa tolkningsfrågor till EG-domstolen om huruvida vissa villkor i närmare beskrivna avtalstyper är oskäliga. Se, för ett liknande resonemang, Whittaker, S., Clauses abusives et garanties des consommateurs: la proposition de directive relative aux droits des consommateurs et la portée de l’harmonisation complète, Recueil Dalloz, 17/2009, s. 1153, med hänvisningar till domstolens rättspraxis. Jämför även dom av den 1 april 2004 i mål C-237/02, Freiburger Kommunalbauten (REG 2004, s. I-3403), punkt 22, och av den 4 juni 2009 i mål C-243/08, Pannon (REG 2009, s. I-4713), punkt 43. Domstolen har där konstaterat att den med stöd av den befogenhet att tolka gemenskapsrätten som den tilldelats genom artikel 234 EG kan göra en tolkning av de allmänna kriterier som gemenskapslagstiftaren använt för att definiera begreppet oskäligt avtalsvillkor. Domstolen kan däremot inte uttala sig om tillämpningen av dessa allmänna kriterier på ett visst avtalsvillkor som ska prövas utifrån omständigheterna i målet. I punkterna 27–30 i sitt förslag till avgörande av den 25 september 2003 i målet Freiburger Kommunalbauten gjorde generaladvokaten Geelhoed det riktiga påpekandet att det skulle strida mot gemenskapslagstiftarens avsikt att överlåta åt de nationella myndigheterna att bedöma vilka villkor som ska anses oskäliga om gemenskapsdomstolen ändå skulle göra en bedömning av dessa villkor. Som argument för att de nationella domstolarna ska ha ansvaret framförde generaladvokaten behörighetsfördelningen mellan gemenskapen och medlemsstaterna, användandet av rättsmedlen på ett ekonomiskt sätt och olikheterna mellan de nationella rättssystemen.

40 Enligt Pfeiffer, T., a.a. (ovan fotnot 21), artikel 4, punkt 40, s. 11, kan frågan huruvida ett villkor avser avtalets huvudföremål bedömas endast med hänsyn till avtalet i dess helhet och dess reglering enligt nationell lagstiftning, för vars tolkning återigen de nationella domstolarna ansvarar. Å andra sidan kan domstolen i ett förfarande för förhandsavgörande åtminstone klara ut de abstrakta kriterierna för vad som är huvudföremålet för ett avtal.

41 Enligt artikel 4.2 i direktiv 93/13 undantas enligt min mening inte alla aspekter av ett avtalsvillkor angående priset från domstolsprövningen. Privilegiet är därför inte utsträckt till ett sådant villkor i dess helhet utan endast till frågan huruvida förhållandet mellan prestation och motprestation är skäligt. Vad avser andra aspekter går villkoret inte fritt från en domstolsprövning. Enligt bilagan till direktivet anses rätten att ensidigt och i efterhand bestämma eller höja priser under vissa förutsättningar utgöra ett oskäligt villkor som därmed kan bli föremål för domstolsprövning (se punkt l). Jämför även Pfeiffer, T., a. a. (ovan fotnot 21), artikel 4, punkt 31, s. 9, och Kapnopoulou, E., a. a. (ovan fotnot 32), s. 109.

42 Jämför dom av den 12 december 1990 i mål C-241/89, SARPP (REG 1990, s. I-4695), punkt 8, av den 2 februari 1994 i mål C-315/92, Verband Sozialer Wettbewerb, Clinique (REG 1994, I-317; svensk specialutgåva, volym 15, s. I-13), punkt 7, av den 4 mars 1999 i mål C-87/97, Consorzio per la tutela del formaggio Gorgonzola (REG 1999, s. I-1301), punkt 16, av den 7 september 2004 i mål C-456/02, Trojani (REG 2004, s. I-7573), punkt 38, och av den 17 februari 2005 i mål C-215/03, Oulane (REG 2005, s. I-1215), punkt 47.

43 Det framstår inte som nödvändigt att i detta fall göra närmare avgränsningar mellan de olika kriterierna, eftersom utgångspunkten är att artikel 8 i direktivet är tillämplig med följd att medlemsstaterna på grund av det bemyndigandet har möjlighet att utvidga omfattningen av den materiella domstolsprövningen.

44 Se, för ett liknande resonemang, Kapnopoulou, E., a. a. (ovan fotnot 32), s. 103, 113, Baier, K., Europäische Verbraucherverträge und missbräuchliche Klauseln, Hamburg 2004, s. 32, Kohtes, S., a.a. (ovan fotnot 29), s. 52, Nassall, W., a. a. O. (ovan fotnot 38), s. 690, Damm, R., a.a. (ovan fotnot 31), s. 170. Se, för ett liknande resonemang, även generaladvokaten Tizzanos förslag till avgörande av den 23 januari 2001 i mål C-144/99, kommissionen mot Nederländerna, där domstolen meddelade dom den 10 maj 2001 (REG 2001, s. I-3541), punkt 27.

45 Frågan huruvida artikel 4.2 även definierar det materiella tillämpningsområdet för direktiv 93/13 eller endast inskränker omfattningen av den materiella domstolsprövningen besvaras inte entydigt i den juridiska doktrinen. Det finns dock en tendens till förmån för det senare. Kapnopoulou, E., a.a. (ovan fotnot 32) påpekar å ena sidan att rådets avsikt med ändringen i kommissionsförslaget måste ha varit att från direktivets tillämpningsområde föra bort alla villkor som avser avtalets huvudföremål och förhållandet mellan kvaliteten och priset (s. 79). Å andra sidan behandlar författaren bestämmelsen som en inskränkning av oskälighetsprövningen (s. 103). Tilmann, I., a.a. (ovan fotnot 30), s. 12, gör uppenbarligen en åtskillnad mellan bestämmelser som reglerar direktivets tillämpningsområde och bestämmelser som lägger fast omfattningen av den materiella domstolsprövningen. Coester, M., a.a. (ovan fotnot 33), punkt 16, s. 179, utgår i samband med artikel 4.2 tydligt från att det är fråga om ett undantag från den materiella domstolsprövningen. Se, för ett liknande resonemang, även Kohtes, S., a.a. (ovan fotnot 29), s. 52, Schulte-Nölke, H., Verbraucherrecht i Europarecht (utgiven av Reiner Schulze/Manfred Zuleeg), Baden-Baden 2006, s. 965, och Huet, J., Propos amers sur la directive du 5 avril 1993 relative aux clauses abusives, La Semaine Juridique, 1/1994, études et chroniques nr 309, s. 2, där denna bestämmelse undersöks i samband med omfattningen av den materiella domstolsprövningen.

46 Se punkt 91 i klagandens inlaga i målet vid den nationella domstolen.

47 Domen i målet kommissionen mot Nederländerna (ovan fotnot 4).

48 Ibidem (punkt 22).

49 Domen i målet kommissionen mot Nederländerna (ovan fotnot 4), punkterna 19 och 20.

50 Förslag till avgörande av generaladvokaten Tizzano i målet kommissionen mot Nederländerna (ovan fotnot 44), punkterna 27 och 28.

51 Ibidem, punkt 29.

52 Se punkt 96 i klagandens inlaga i målet vid den nationella domstolen.

53 Se punkt 86 ovan.

54 Domen i målet kommissionen mot Spanien (ovan fotnot 5).

55 Ibidem, punkt 17.

56 Se punkterna 61–63 ovan.

57 Därmed avses i första hand Grönboken om översyn av konsumentregelverket (KOM(2006) 744 slutlig) och förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om konsumenträttigheter (KOM(2008) 614 slutlig). Dessutom övervägde kommissionen redan i sin rapport av den 27 april 2000 om tillämpningen av rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, KOM(2000) 248 slutlig, s. 17, ett avskaffande av inskränkningen i artikel 4.2 i direktiv 93/13 av domstolsprövningen.

58 Se, för ett liknande resonemang, Riesenhuber, K., Die Auslegung i Europäische Methodenlehre, Berlin 2006, s. 257, punkt 31. Författaren förklarar att den historiska tolkningen av bakgrund och tillkomst har central betydelse i europeisk privaträtt. Vid tolkningen av det syfte som lagstiftaren har velat uppnå måste först avgöras vems vilja som gäller. Demokratiskt legitimerade som lagstiftare är endast de lagstiftningsorgan vars godkännande krävs för rättsakten i det konkreta fallet. Vissa organ är däremot sådana som endast ska höras. Kommissionen har endast en initiativrätt och en möjlighet att dra tillbaka sina förslag; dess förslag kan ändras när som helst under lagstiftningsförfarandet. I den mån kommissionens förslag eller önskemål inte godtas kan (dock inte nödvändigtvis) slutsatser dras e contrario.

59 Ersättningsbestämmelsen till artikel 4.2 i direktiv 93/13 skulle vara artikel 32.3 (allmänna principer) i direktivförslaget. Det nya angreppssättet med fullständig harmonisering är fastlagt i artikel 4 i direktivförslaget.

60 Även direktiv 93/13 bygger på ett minimiharmoniseringskoncept, liksom direktiv 85/577/EEG för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler, direktiv 97/7/EG om konsumentskydd vid distansavtal och direktiv 1999/44/EG om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier. Detta koncept har uttryckligen övergetts i kommissionens förslag av den 8 oktober 2008 till Europaparlamentets och rådets direktiv om konsumenträttigheter, KOM(2008) 614 slutlig. I detta förslag har de fyra nämnda direktiven förts samman till ett enda horisontellt rättsligt instrument. Direktivförslaget bygger på ett koncept med fullständig harmonisering med följd att medlemsstaterna inte ska få anta eller behålla några bestämmelser som avviker från direktivet. Direktivets syfte ska enligt förslaget vara att att bidra till att den inre marknaden fungerar korrekt och att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå genom att tillnärma vissa aspekter av medlemsstaternas lagar och andra författningar avseende avtal mellan konsumenter och näringsidkare.

61 Se, för ett liknande resonemang, Pfeiffer, T., a.a. (ovan fotnot 21), artikel 8, punkt 1, s. 1, och Kapnopoulou, E., a.a. (ovan fotnot 32), s. 162. Long, A., Unfair Contract Terms – New Directive, Implementation and Recent Developments, Community Law in Practice, Trier 1997, s. 148, anför att direktiv 93/13 på grund av de olika meningarna hos medlemsstaterna bygger på minimiharmonisering och därför ger medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning, vilket i sig ligger i linje med subsidiaritetsprincipen. I sin rapport av den 27 april 2000 (ovan fotnot 14), s. 5, hänvisade kommissionen till den minimalistiska karaktären hos direktiv 93/13 enligt artikel 8.

62 Se punkterna 53 och 54 ovan.

63 Se, för ett liknande resonemang, även Kapnopoulou, E., a.a. (ovan fotnot 32), s. 163.

64 Domen i målet Échirolles Distribution (ovan fotnot 3).

65 Ibidem, punkt 24. Jämför även dom av den 14 juli 1998 i mål C-341/95, Bettati (REG 1998, s. I-4355), punkt 75.

66 Se, för ett liknande resonemang, även Bandilla, R., i Das Recht der Europäischen Union (utgiven av E. Grabitz/M. Hilf), volym I, artikel 4 EGV, punkt 7, s. 3. Enligt författaren infördes med hänvisningen i artikel 4.1 EG om att ekonomisk politik ska bedrivas enligt principen om en öppen marknadsekonomi en formulering i fördraget som ska uppfattas som en programförklaring.

67 Domen i målet Échirolles Distribution (ovan fotnot 3), punkt 25.

68 Se, för ett liknande resonemang, även Bandilla, R., a.a. (ovan fotnot 66), volym II, artikel 98 EGV, punkt 2, s. 2. När det i artikel 4.1 EG talas om att föra en ekonomisk politik enligt den tidsplan som anges i fördraget, avses avdelning VII kapitel 1 i fördragets tredje del, som i artiklarna 98–104 innehåller närmare föreskrifter om ekonomisk politik. Som Häde, U., Kommentar zu EUV/EGV (utgiven av C. Calliess/M. Ruffert), tredje upplagan, München 2007, artikel 4, punkt 4, med rätta konstaterar är föremålet för dessa bestämmelser emellertid inte en ekonomisk politik av samma slag som den gemensamma handelspolitiken eller den gemensamma jordbrukspolitiken. Det är i stället huvudsakligen fråga om samordning och övervakning av medlemsstaternas i princip självständiga ekonomiska politik, särskilt inom den monetära unionen med för närvarande femton medlemsstater.

69 Jämför domarna i målen SARPP (ovan fotnot 42), punkt 8, Verband Sozialer Wettbewerb, Clinique (ovan fotnot 42), punkt 7, Consorzio per la tutela del formaggio Gorgonzola (ovan fotnot 42), punkt 16, Trojani (ovan fotnot 42), punkt 38, och Oulane (ovan fotnot 42), punkt 47.

70 Jämför i samband med artikel 81 EG dom av den 21 februari 1973 i mål 6/72, Continental Can mot kommissionen (REG 1973, s. 215; svensk specialutgåva, volym 2, s. 89), punkt 25, av den 1 juni 1999 i mål C-126/97, Eco Swiss (REG 1999, s. I-3055), punkt 36, och av den 20 september 2001 i mål C-453/99, Courage mot Crehan (REG 2001, s. I-6297), punkt 20.

71 Jämför dom av den 13 februari 1979 i mål 85/76, Hoffmann-La Roche (REG 1979, s. 461; svensk specialutgåva, volym 4, s. 315), av den 9 november 1983 i mål 322/81, Michelin (REG 1983, s. 3461; svensk specialutgåva, volym 7, s. 351), punkt 29, och av den 24 januari 1991 i mål C-339/89, Alsthom Atlantique (REG 1991, s. I-107; svensk specialutgåva, volym 11, s. 1), punkt 10.

72 Dom av den 28 februari 1991 i mål C-332/89, Marchandise (REG 1991, s.I-1027; svensk specialutgåva, volym 11, s. 1), punkt 22.

73 Dom av den 21 september 1988 i mål 267/86, Van Eycke (REG 1988, s. 4769: svensk specialutgåva, volym 9, s. 587), punkt 16, domen i målet Marchandise (ovan fotnot 70), punkt 22, och dom av den 17 november 1993 i mål C-2/91, Meng (REG 1993, s. I-5751; svensk specialutgåva, volym 14, s. 407), punkt 14.

74 Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (EGT L 1, 2003, s. 1).

75 Enligt von Tietje, C., i Das Recht der Europäischen Union (utgiven av E. Grabitz/M. Hilf), volym II, artikel 95, punkt 18, s. 6, förutsätter begreppet inre marknaden förekomsten av fri rörlighet för varor, personer och kapital.

76 Se, för ett liknande resonemang, Tassikas, A., Dispositives Recht und Rechtswahlfreiheit als Ausnahmebereiche der EG-Grundfreiheiten: ein Beitrag zur Privatautonomie, Vertragsgestaltung und Rechtsfindung im Vertragsverkehr des Binnenmarkts, Frankfurt (Main) 2002, s. 189; Pfeiffer, T., a.a. (ovan fotnot 21), artikel 8, punkterna 1, 20, och 21, samt Kapnopoulou, E., a.a. (ovan fotnot 32), s. 163.

77 Dom av den 5 oktober 2004 i mål C-442/02, CaixaBank France (REG 2004, s. I-8961), punkt 11, av den 3 oktober 2006 i mål C-452/04, Fidium Finanz (REG 2006, s. I-9521), punkt 46, av den 29 november 2007 i mål C-393/05, kommissionen mot Österrike (REG 2007, s. I-10195), punkt 31, av den 13 december 2007 i mål C-465/05, kommissionen mot Italien (REG 2007, s. I-11091), punkt 17, av den 17 juli 2008 i mål C-389/05, kommissionen mot Frankrike (REG 2008, s. I-5337), punkt 52, och av den 28 april 2009 i mål C-518/06, kommissionen mot Italien (REG 2009, s. I-3491), punkt 63.

78 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 maj 1995 i mål C-384/93, Alpine Investments (REG 1995, s. I-1141), punkt 27, och av den 12 juli 2005 i mål C-403/03, Schempp (REG 2005, s. I-6421), punkt 45, samt domen av den 28 april 2009 i målet kommissionen mot Italien (ovan fotnot 77), punkt 63.

79 Domarna i målen Alpine Investments (ovan fotnot 78), punkterna 35 och 38, och CaixaBank France (ovan fotnot 77), punkt 12.

80 Konsumentskyddet kan enligt fast rättspraxis motivera inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 9 juli 1997 i de förenade målen C-34/95–C-36/95, De Agostini och TV-Shop, REG 1997, s. I-3843, punkt 53, av den 6 november 2003 i mål C-243/01, Gambelli m.fl., REG 2003, s. I-13031, punkt 67, av den 6 mars 2007 i de förenade målen C-338/04, C-359/04 och C-360/04, Placanica m.fl., REG 2007, s. I-1891, punkt 46, och av den 29 november 2007 i mål C-404/05, kommissionen mot Tyskland, REG 2007, s. I-10239, punkt 50, samt domen i målet kommissionen mot Österrike (ovan fotnot 77), punkt 52).

81 Se artikel 5 i konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 (EGT L 266, s. 1; svensk specialutgåva, EGT C 15, 1997, s. 70). För avtal som ingås efter den 17 december 2009, se artikel 6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EGT L 177, s. 6).

82 Jämför domen i målet Alpine Investments (ovan fotnot 78), punkt 51, och dom av den 13 juli 2004 i mål C-262/02, kommissionen mot Frankrike (REG 2004, s. I-6569), punkt 37.