Förslag till avgörande av generaladvokat Nils Wahl föredraget den 13 maj 2015

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57), i ändrad lydelse.

3 Överenskommelse av den 27 juli 1950 om Rhenskepparnas sociala trygghet, ändrad den 13 februari 1961 och den 30 november 1979.

4 I begäran om förhandsavgörande i mål C‑72/14 hänvisas till en enhet som kallas både AAA och AAAA, vilket verkar vara ett rent misstag.

5 Se, för ett liknande resonemang, dom Elchinov (C‑173/09, EU:C:2010:581, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

6 Se, bland annat, dom Torrekens (C‑28/68, EU:C:1969:17, punkt 6) jämförd med dom Brusse (C‑101/83, EU:C:1984:187, punkt 11). Kommissionen har emellertid gjort gällande att X och T.A. van Dijk omfattades av luxemburgsk lagstiftning, oavsett om den bedömningen grundas på Rhenskepparöverenskommelserna eller förordning nr 1408/71.

7 Gerechtshof te ’s-Hertogenbosch har ansett att X var rhenskeppare. Hoge Raad har inte uttalat sig beträffande T.A. van Dijk.

8 Se dom Balazs och Casa Judeţeană de Pensii Cluj (C‑401/13 och C‑432/13, EU:C:2015:26, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

9 Se dom Hoorn (C‑305/92, EU:C:1994:175, punkt 10).

10 I artikel 7.2 c i förordning nr 1408/71 föreskrivs att, utan hinder av artikel 6, ska fortfarande vissa bestämmelser i de konventioner om social trygghet som medlemsstaterna ingått före denna förordnings tillämpningsdatum, förutsatt att de är mer gynnsamma för förmånstagarna eller om de tillkommit av särskilda historiska omständigheter och deras verkan är tidsbegränsad, under förutsättning att dessa bestämmelser finns på förteckningen i bilaga III, gälla.

11 Se, bland annat, dom Walder (C‑82/72, EU:C:1973:62), dom Rönfeldt (C‑227/89, EU:C:1991:52), dom Hoorn (C‑305/92, EU:C:1994:175), dom Thévenon (C‑475/93, EU:C:1995:371), dom Naranjo Arjona m.fl. (C‑31/96– C‑33/96, EU:C:1997:475), dom Gómez Rodríguez (C‑113/96, EU:C:1998:203), dom Thelen (C‑75/99, EU:C:2000:608), dom Kaske (C‑277/99, EU:C:2002:74), dom Martínez Domínguez m.fl. (C‑471/99, EU:C:2002:523), dom Habelt m.fl. (C‑396/05, C‑419/05 och C‑450/05, EU:C:2007:810), dom Landtová (C‑399/09, EU:C:2011:415), dom Wencel (C‑589/10, EU:C:2013:303) samt dom Balazs och Casa Judeţeană de Pensii Cluj (C‑401/13 och C‑432/13, EU:C:2015:26).

12 C‑23/92 EU:C:1993:339, punkterna 23–25.

13 Ibidem, punkt 25 (min kursivering). Se även dom Walder (C‑82/72, EU:C:1973:62, punkterna 6 och 9).

14 187/73, EU:C:1974:57.

15 Ibidem, punkterna 18–21, som bekräftas i dom Frascogna (C‑157/84, EU:C:1985:243, punkt 13).

16 28/68, EU:C:1969:17.

17 Förordning (EEG) nr 3 av den 25 september 1958 om social trygghet för migrerande arbetare (EGT 30, s. 561).

18 Öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 (EGT L 266, s. 1).

19 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, s. 6).

20 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, s. 1; rättelse EUT 2004 L 200, s. 1). Genom denna förordning upphävdes och ersattes förordning nr 1408/71 med verkan från det datum då förordning nr 883/2004 trädde i kraft (den 1 maj 2010).

21 Överenskommelse av den 23 december 2010 om undantag enligt artikel 16.1 i förordning nr 883/2004 beträffande tillämplig lagstiftning på rhenskeppare.

22 I domen Brusse (C‑101/83, EU:C:1984:187) slog domstolen fast att en arbetstagare åtnjöt rättigheter enligt förordning nr 1408/71 på grund av en bilateral överenskommelse, som träffats med stöd av artikel 17 i förordningen.

23 C‑202/97, EU:C:2000:75.

24 Rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 74, s. 1; svensk specialutgåva, område 5 volym 1, s. 106, i ändrad lydelse).

25 C‑202/97, EU:C:2000:75.

26 C‑202/97, EU:C:2000:75.

27 Se dom Banks m.fl. (C‑178/97, EU:C:2000:169), dom Herbosch Kiere (C‑2/05, EU:C:2006:69) och dom Format Urządzenia i Montaże Przemysłowe (C‑115/11, EU:C:2012:606).

28 Se, för ett liknande resonemang, dom Bouman (C‑114/13, EU:C:2015:81, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

29 Se, exempelvis, dom FTS (C‑202/97, EU:C:2000:75, punkt 53).

30 Se, för ett liknande resonemang, dom Bouman (C‑114/13, EU:C:2015:81, punkterna 25–27). Även i det målet anförde kommissionen utan framgång att de aktuella handlingarna hade bindande verkan, se generaladvokaten Szpunars förslag till avgörande i mål Bouman (C‑114/13, EU:C:2014:123, punkt 28). Se även dom Adanez-Vega (C‑372/02, EU:C:2004:705, punkt 48 jämförd med punkt 36).

31 Detta förhållande kan uppenbarligen inte klarläggas av domstolen. Det har emellertid inte undgått min uppmärksamhet att Adminstrative Centre for the Social Security of Rhine Boatmen har utfärdat vissa standardformulär i anslutning till Rhenskepparöverenskommelserna. Dessa formulär ingår som bilagor till beslut nr 2 av den 2 mars 1989, beslut nr 3 av den 13 oktober 1989 och beslut nr 5 av den 27 mars 1990 (ersatt av beslut nr 7 av den 26 juni 2007). Samtliga dessa formulär och beslut kan laddas ned från hemsidan tillhörig Central Commission for the Navigation of the Rhine (http://www.ccr-zkr.org).

32 Dom Cilfit m.fl. (C‑283/81, EU:C:1982:335 punkt 16).

33 Se, bland annat, dom Hoffmann-La Roche (C‑107/76, EU:C:1977:89, punkt 5) och dom Pedro IV Servicios (C‑260/07, EU:C:2009:215, punkt 32).

34 283/81, EU:C:1982:335.

35 Se, för ett liknande resonemang, dom Parfums Christian Dior (C‑337/95, EU:C:1997:517, punkt 25) och yttrande 1/09 från domstolen (EU:C:2011:123, punkterna 84–85).

36 Enligt domstolen består dessa i de juridiska texternas olika språkversioner samt användningen av en speciell terminologi och speciella tolkningsmetoder, se dom Cilfit m.fl. (C‑283/81, EU:C:1982:335, punkterna 16–20).

37 Se Rasmussen, H.The European Court’s Acte Clair Strategy in C.I.L.F.I.T. Or: Acte Clair, of Course! But What does it Mean?, 9 EL Rev. (1984), s. 242–243.

38 283/81, EU:C:1982:335.

39 Se generaladvokaten Stix-Hackls förslag till avgörande i mål Intermodal Transports (C‑495/03, EU:C:2005:215, punkt 84). Tidigare domaren Edward använde uttrycket inte idealiskt, se Edward, D., CILFIT and Foto-Frost in their Historical and Procedural Context, i Maduro, M. och Azoulai, L. (red.): The Past and Future of EU Law. The Classics of EU Law Revisited on the 50th Anniversary of the Rome Treaty 2010, Hart, 2010, s. 179.

40 Se generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i mål Wiener SI (C‑338/95, EU:C:1997:352, särskilt punkterna 18–21).

41 Se generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomers förslag till avgörande i mål Gaston Schul Douane-expediteur (C‑461/03, EU:C:2005:415, punkterna 2–4).

42 Se generaladvokaten Tizzanos förslag till avgörande i mål Lyckeskog (C‑99/00, EU:C:2002:108, punkterna 60–76, särskilt punkt 65).

43 283/81, EU:C:1982:335.

44 Förenade målen 28/62–30/62, EU:C:1963:6, punkt 38.

45 I domen Hoffmann-La Roche (C‑107/76, EU:C:1977:89, punkterna 5 och 6) bekräftade domstolen att skyldigheten att begära ett förhandsavgörande inte är tillämplig på en domstol i sista instans vid ett interimistiskt förfarande, förutsatt att det står vardera parten fritt att inleda ett förfarande i huvudsaken, under vilket en begäran om förhandsavgörande kan göras till EU-domstolen. Se även dom Morson och Jhanjan(35/82 och 36/82, EU:C:1982:368, punkterna 9 och 10).

46 Se generaladvokaten Capotortis förslag till avgörande i mål Cilfit m.fl. (C‑283/81, EU:C:1982:267, särskilt punkt 4).

47 Emellertid bör även nämnas domen Parfums Christian Dior (C‑337/95, EU:C:1997:517, punkt 30). Domstolen fastslog genom denna dom att en nationell domstol i sista instans, som enligt en bestämmelse i internationell lag är skyldig att hänskjuta en rättslig tolkningsfråga till en särskilt inrättad domstol (in casu Beneluxdomstolen), är befriad från skyldighet att begära ett förhandsavgörande enligt artikel 267.3 FEUF, förutsatt att den internationella domstolen enligt samma bestämmelse är skyldig att begära ett förhandsavgörande av EU-domstolen och faktiskt också gör det.

48 C‑495/03 EU:C:2005:552, punkt 35.

49 Se dom Gaston Schul Douane-expediteur (C‑461/03, EU:C:2005:742, punkt 19).

50 Se Lenaerts, K., Maselis, I. och Gutman., K. (Nowak., J., red.): EU Procedural Law, första upplagan, Oxford 2014, s. 102, som återger kommissionsordföranden Thorns svar den 25 juli 1983 på en fråga i parlamentet (EGT C 268, s. 25) och kommissionens välkända talan om fördragsbrott mot kungariket Sverige angående Högsta domstolens påstådda åsidosättande av artikel 267.3 FEUF, motiverat yttrande 2003/2161 av den 13 oktober 2004, C(2004) 3899). Se även, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Tizzanos förslag till avgörande i mål Lyckeskog (C‑99/00, EU:C:2002:108, punkt 65).

51 C‑6/90 och C‑9/90, EU:C:1991:428.

52 C‑224/01, EU:C:2003:513. I domen hänvisas uttryckligen till skyldigheten att hänskjuta enligt artikel 267.3 FEUF, se punkt 55.

53 Se, implicit, dom kommissionen/Spanien (C‑154/08, EU:C:2009:695, punkterna 64–66, se även punkt 126) och, för ett liknande resonemang, yttrande 1/09 från domstolen (EU:C:2011:123, punkterna 84–87). Angående ett aktuellt exempel, se pågående mål C‑160/14, Ferreira da Silva e Brito m.fl.

54 Europadomstolen har vid en rad tillfällen fastslagit att en nationell domstol, som i ett mål där det enligt nationell rätt saknas rättsmedel mot domstolens avgörande, vägrar att begära ett förhandsavgörande av EU-domstolen angående tolkningen av unionsrätten i den aktuella frågan, är skyldig att ange skälen härför mot bakgrund av de undantag som EU-domstolen har fastställt i rättspraxis. Den nationella domstolen är således skyldig att redovisa att den har funnit frågan irrelevant, att den unionsrättsliga bestämmelsen redan har tolkats av EU-domstolen eller att den korrekta tillämpningen av unionsrätten är så uppenbar att det inte finns utrymme för något rimligt tvivel. Se, exempelvis, Europadomstolens beslut av den 10 april 2012 i mål Vergauwen m.fl. mot Belgien (dec) (nr 4832/04, § 90, och där angiven rättspraxis) (icke officiell översättning).

55 Se, bland annat, avgöranden av House of Lords (Förenade kungariket) i mål Regina mot London Boroughs Transport Committee [1992] 1 CMLR 5, särskilt punkt 45; Court of Appeal (England and Wales) (Förenade kungariket) i mål Mighell mot Reading & Another [1998] EWCA Civ 1465, punkt 35; House of Lords i mål Three Rivers DV mot Bank of England (No 3) [2000] 3 CMLR 205; Högsta domstolen, Sverige, NJA 2004, s. 735; Vestre Landsret (Danmark), i egenskap av sista instans i UfR [2007] 54, som överlämnats av Højesteret (Danmark) genom beslut i extraordinär ordning (UfR [2011], 539), till följd av domen Mickelsson och Roos (C‑142/05, EU:C:2009:336); Supreme Court (Förenade kungariket) i mål The Office of Fair Trading mot National plc m.fl. [2009] UKSC 6, särskilt punkt 49, och de portugisiska beslut som är centrala i domstolens pågående mål C‑160/14, Ferreira da Silva e Brito m.fl.

56 Hoge Raad har hänvisat till sin egen rättspraxis, särskilt dom av den 11 oktober 2013, nr 12/04012 (ECLI:HR:2013:CA0827), i vilken den fastslog att någon betydelse inte kunde tillmätas ett E 101-intyg, som hade utfärdats för en rhenskeppare. T.A. van Dijk har även åberopat Hoge Raads dom av den 9 december 2011, nr 10/03927 (ECLI:HR:2011:BQ2938), med en förmodligen liknande bedömning av ett E 106-intyg.

57 Se generaladvokaten Stix-Hackls förslag till avgörande i mål Intermodal Transports (C‑495/03, EU:C:2005:215, punkt 110).

58 Angående samma uppfattning, se Edward, D., ovan angivet arbete, s. 178.

59 Se, särskilt, Broberg, M., och Fenger, N., Preliminary References to the European Court of Justice, andra upplagan, 2014, Oxford, s. 240–246.

60 Se dom Intermodal Transports (C‑495/03, EU:C:2005:552, punkt 33). Min kursivering.

61 Dom Elchinov (C‑173/09, EU:C:2010:581, punkt 27 och där omnämnd rättspraxis).

62 Se, för ett liknande resonemang, dom Intermodal Transports (C‑495/03, EU:C:2005:552, punkt 37). Nya exempel på nationella avgöranden i kölvattnet av en sista domstolsinstans vägran att hänskjuta en fråga till EU-domstolen är Sofiysky gradski sad (Sofias stadsdomstol) (Bulgarien), dom av den 3 januari 2014 i mål nr 1782/2013, Pretsiz 2 EOOD mot bulgariska staten; Ustavno sodišče Republike Slovenije (konstitutionsdomstol) (Slovenien), dom av den 21 november 2013 (SI:USRS:2013:Up.1056.11); Alkotmánybíróság (konstitutionsdomstol) (Ungern), beslut av den 19 maj 2014 i mål nr 3165/2014 samt Bundesverfassungsgericht (konstitutionsdomstol) (Tyskland), beslut av den 28 augusti 2014 i mål nr 2 BvR 2639/09.