Förslag till avgörande av generaladvokat Yves Bot föredraget den 12 september 2013

1 Originalspråk: franska.

2 Dom av den 24 november 2010 i mål C‑40/10, kommissionen mot rådet (REU 2010, s. I‑12043).

3 Förordning om anpassning med verkan från och med den 1 juli 2009 av lönerna och pensionerna för tjänstemän och övriga anställda i Europeiska unionen och av de på dessa löner och pensioner tillämpliga korrigeringskoefficienterna (EUT L 348, s. 10).

4 EGT L 56, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 39.

5 EUT L 124, s. 1.

6 EUT L 311, s, 1, nedan kallade tjänsteföreskrifterna.

7 Rådets dokument 17946/10 ADD 1 av den 17 december 2010.

8 Rapport från kommissionen till rådet om undantagsklausulen (artikel 10 i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna), KOM(2011) 440 slutlig (nedan kallad rapporten om undantagsklausulen).

9 Rådets dokument 16281/11 av den 31 oktober 2011 (beslut antaget genom skriftligt förfarande avslutat den 4 november 2011).

10 Meddelande från kommissionen till rådet om ytterligare upplysningar till rapport från kommissionen om undantagsklausulen av den 13 juli 2011, KOM(2011) 829 slutlig (nedan kallat meddelandet).

11 Förslag till rådets förordning om anpassning med verkan från och med den 1 juli 2011 av löner och pensioner för tjänstemän och övriga anställda i Europeiska unionen och av de på dessa löner och pensioner tillämpliga korrigeringskoefficienterna, KOM(2011) 820 slutlig (nedan kallat förslaget till förordning).

12 Beslut 2011/866/EU om kommissionens förslag till rådets förordning om anpassning med verkan från och med den 1 juli 2011 av löner och pensioner för tjänstemän och övriga anställda i Europeiska unionen och av de på dessa löner och pensioner tillämpliga korrigeringskoefficienterna (EUT L 341, s. 54) (nedan kallat det omtvistade beslutet).

13 Republiken Tjeckien, Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Konungariket Spanien, Konungariket Nederländerna och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland.

14 Irland, Republiken Frankrike och Republiken Lettland.

15 Dessa medlemsstater är följande: Konungariket Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Republiken Italien, Storhertigdömet Luxemburg, Konungariket Nederländerna och Förenade kungariket. I samma bestämmelse föreskrivs, efter uppräkningen av länderna, att rådet efter förslag från kommissionen i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 65.3 i tjänsteföreskrifterna får anta ett nytt urval som representerar minst 75 % av unionens bruttonationalprodukt (BNP) och som ska tillämpas från och med året efter det att det har antagits.

16 Rådet har hänvisat till domstolens dom av den 11 november 1981 i mål 60/81, IBM mot kommissionen (REG 1981, s. 2639; svensk specialutgåva, volym 6, s. 225), och förstainstansrättens dom av den 10 juli 1990 i mål T-64/89, Automec mot kommissionen (REG 1990, s. II-367).

17 Domstolen har upprepade gånger konstaterat att den rättsliga unionen bygger på att det har upprättats ett fullständigt system med talemöjligheter och förfaranden, som är avsett att göra det möjligt för domstolen att pröva lagenligheten av de rättsakter som antas av unionens institutioner, organ och byråer (se, framför allt, dom av den 14 juni 2012 i mål C‑533/10, CIVAD, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

18 Se dom av den 18 november 1970 i mål 15/70, Chevalley mot kommissionen (REG 1970, s. 975; svensk specialutgåva, volym 1, s. 497), punkt 6, och av den 26 november 1996 i mål C-68/95, T. Port (REG 1996, s. I-6065), punkt 59, samt beslut av den 1 oktober 2004 i mål C‑379/03 P, Pérez Escolar mot kommissionen, punkt 15. I dessa avgöranden konstateras att enskilda kan väcka talan om ogiltigförklaring mot en av en institution antagen rättsakt som inte riktas till dem, eftersom de berörs direkt och personligen av rättsakten, men att de även har möjlighet att väcka passivitetstalan mot en institution som har underlåtit att anta en rättsakt som skulle ha berört dem direkt och personligen.

19 Se dom av den 22 maj 1985 i mål 13/83, parlamentet mot rådet (REG 1985, s. 1513; svensk specialutgåva, volym 8, s. 197), punkt 36.

20 Till skillnad från EKSG-fördraget, i vilket underlåtenhet definieras som det avslagsbeslut som skall anses föreligga som en följd av … passivitet (artikel 35) och kan vara föremål för en särskild form av talan om ogiltigförklaring, betraktas passivitetstalan i EG‑fördraget som en självständig form av talan och definieras så, att den syftar till att få fastslagen en överträdelse av fördraget som följer av underlåtenhet att vidta åtgärder (artikel 175 i EG‑fördraget, senare artikel 232 EG, nu artikel 265 FEUF).

21 Det finns inga grundläggande olikheter mellan verkningarna och de preciseras dessutom i en och samma bestämmelse, nämligen artikel 266 första stycket FEUF, där det anges att en ifrågasatt institution ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen. Medan ogiltigförklaring av en rättsakt emellertid resulterar i att rättsakten i fråga omedelbart och retroaktivt avlägsnas ur rättsordningen, innebär ett konstaterande om att en institution gjort sig skyldig till underlåtenhet att den berörda institutionen förpliktas att anta den rättsakt som den tidigare vägrat att anta, vilket dock inte medför en omedelbar förändring av den rättsliga situationen.

22 I denna fråga se, framför allt, Berrod, F., La systématique des voies de droit communautaires, Dalloz, Paris, 2003, Ritleng, D., Pour une systématique des contentieux au profit d’une protection juridictionnelle effective, Mélanges en hommage à Guy Isaac: 50 ans de droit communautaire, PU Toulouse, 2004, s. 735, och Lenaerts, K., La systémique des voies de recours dans l’ordre juridique de l’union européenne, Mélanges en hommage à Georges Vandersanden, Bruylant, Bryssel, 2008, s. 257.

23 Se i denna fråga den ovannämnda avhandlingen av Berrod, F., nr 388, s. 356, och nr 392, s. 359. Berrod, F. sammanfattar den dialektiska spänning som finns mellan de båda formerna av talan genom att hänvisa till den väsenslikhet som förbinder dem, men betonar samtidigt att det icke desto mindre finns en grundläggande skillnad mellan en passivitetstalan och en talan om ogiltigförklaring.

24 Se dom av den 13 oktober 2011 i de förenade målen C‑463/10 P och C‑475/10 P, Deutsche Post och Tyskland mot kommissionen (REU 2011, s. I‑9639), punkt 36 och där angiven rättspraxis.

25 Se beslut av den 14 maj 2012 i mål C‑477/11 P, Sepracor Pharmaceuticals (Ireland) mot kommissionen, punkt 51 och där angiven rättspraxis.

26 Se dom av den 5 december 1963 i de förenade målen 23/63, 24/63 och 52/63, Henricot m.fl. mot Höga myndigheten (REG 1963, s. 439, s. 455).

27 Se, bland annat, domen i det ovannämnda målet IBM mot kommissionen, punkt 10, och beslutet i det ovannämnda målet Sepracor Pharmaceuticals (Ireland) mot kommissionen, punkterna 55 och 56.

28 Förstainstansrättens beslut av den 15 maj 1997 i mål T-175/96, Berthu mot kommissionen (REG 1997, s. II-811), punkterna 21 och 22.

29 Se beslutet i det ovannämnda målet Sepracor Pharmaceuticals (Ireland) mot kommissionen, punkt 58 och där angiven rättspraxis.

30 Se domen i det ovannämnda målet IBM mot kommissionen, punkt 12, och tribunalens dom av den 21 juni 2012 i de förenade målen T‑264/10 och T‑266/10, Spanien mot kommissionen, punkt 13.

31 Se dom av den 16 februari 1993 i mål C-107/91, ENU mot kommissionen (REG 1993, s. I-599), punkt 10 och där angiven rättspraxis.

32 Det bör särskilt påpekas att, på grund av att EKSG-fördraget jämställer tystnad med ett tyst avslag, har passivitetstalan genom en spridningseffekt börjat tillämpas som rättsmedel vid alla avslagsbeslut, även uttryckliga sådana. Se i denna fråga Soldatos, P., L’introuvable recours en carence devant la Cour de justice des Communautés européennes, Cahiers de droit européen, 1969, s. 316 och följande sidor.

33 Se, framför allt, dom av den 23 februari 1961 i mål 30/59, De Gezamenlijke Steenkolenmijnen in Limburg mot Höga myndigheten (REG 1961, s. 1; svensk specialutgåva, volym 1, s. 69), av den 15 december 1988 i de förenade målen 166/86 och 220/86, Irish Cement mot kommissionen (REG 1988, s. 6473), avseende avslag på ett klagomål mot beviljande av stöd, av den 9 december 2004 i mål C-123/03 P, kommissionen mot Greencore (REG 2004, s. I-11647), avseende kommissionens vägran att betala dröjsmålsränta på ett återbetalt bötesbelopp, och av den 18 november 2010 i mål C‑322/09 P, NDSHT mot kommissionen (REU 2010, s. I‑11911), avseende ett beslut att inte inleda ett formellt granskningsförfarande avseende statligt stöd.

34 Dom av den 27 september 1988 i mål 302/87, parlamentet mot rådet (REG 1988, s. 5615; svensk specialutgåva, volym 9, s. 739).

35 Punkt 17.

36 Se Simon, D., Le système juridique communautaire, PUF, Paris, andra utgåvan, 1998, nr 379, s. 402.

37 Se domen i det ovannämnda målet NDSHT mot kommissionen, punkterna 44–56.

38 Se dom av den 8 mars 1972 i mål 42/71, Nordgetreide mot kommissionen (REG 1972, s. 105), punkt 5, som avsåg kommissionens vägran att ändra förteckningen över produkter på vilka systemet med utjämningsbelopp kan tillämpas. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 1992 i de förenade målen C-15/91 och C-108/91, Buckl m.fl. mot kommissionen (REG 1992, s. I-6061), punkt 22, som avsåg kommissionens vägran att återinföra importavgifter på vissa jordbruksprodukter. Se även beslut av den 6 april 2006 i mål C-408/05 P, GISTI mot kommissionen (ej publicerad i rättsfallssamlingen, se upplysning, REG 2006, s. I-52*), punkt 10, och av den 15 december 2011 i mål C‑411/11 P, Altner mot kommissionen (REU 2011, s. I‑206), punkt 7 och där angiven rättspraxis, som avsåg kommissionens vägran att inleda ett fördragsbrottsförfarande. I sistnämnda beslut av domstolen förklaras den omständigheten att talan om ogiltigförklaring inte väckts mot kommissionens vägran med att enskilda inte kan väcka talan mot rättsakter som kommission antar inom ramen för ett fördragsbrottsförfarande i enlighet med artikel 258 FEUF, eftersom dessa rättsakter riktar sig till medlemsstaterna och inte till enskilda. Ytterligare två förklaringar brukar anföras till att talan om ogiltigförklaring inte kan väckas i sådana fall, nämligen att kommissionens motiverade yttranden inte har bindande rättsverkningar och att kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning, både när det gäller att bedöma huruvida ett fördragsbrott föreligger och när det gäller att avgöra om ett fördragsbrottsförfarande ska inledas. Den sistnämnda förklaringen förefaller grunda sig på en förväxling mellan sakprövningsförutsättningar och materiella villkor. Att den berörda institutionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning bör inte leda till att domstolen avvisar vare sig en talan om ogiltigförklaring (i fall av uttryckligt avslag på en begäran om att vidta åtgärder mot fördragsbrott) eller en passivitetstalan (när ställning inte har tagits, trots att den frist har löpt ut som anges i den formella underrättelsen om att åtgärder mot fördragsbrott kommer att vidtas), utan dessa bör i stället betraktas som ogrundade, vilket innebär att institutionens rättsakt eller underlåtenhet att vidta åtgärder inte ska betraktas som rättsstridig.

39 I domen i det ovannämnda målet Buckl m.fl. mot kommissionen talas om en bedömning i förhållande till arten av begäran, medan det i domen i det ovannämnda målet Nordgetreide mot kommissionen talas om föremålet för begäran.

40 Se, bland annat, dom av den 10 december 2002 i mål C-312/00 P, kommissionen mot Camar och Tico (REG 2002, s. I-11355), som avsåg en talan om ogiltigförklaring som riktades mot kommissionens vägran att anta en förordning i enlighet med artikel 16.3 i rådets förordning (EEG) nr 404/93 av den 13 februari 1993 om den gemensamma organisationen av marknaden för bananer (EGT L 47, s. 1) för att ändra den tullkvot som anges i artikel 18 i förordning nr 404/93 i syfte att åtgärda de effekter som hade uppstått för bananproduktionen i Somalia på grund av de exceptionella översvämningarna under åren 1997 och 1998.

41 Se dom av den 13 juli 1971 i mål 8/71, Deutscher Komponistenverband mot kommissionen (REG 1971, s. 705; svensk specialutgåva, volym 1, s. 593), punkt 2. Denna formulering har upprepats i identisk lydelse i domarna i de ovannämnda målen Irish Cement mot kommissionen, punkt 17, Buckl m.fl. mot kommissionen, punkt 17, och ENU mot kommissionen, punkt 10. Se även tribunalens beslut av den 17 november 2010 i mål T‑61/10, Victoria Sánchez mot parlamentet och kommissionen, punkt 38.

42 Dom av den 23 januari 1992 i mål C-301/90, kommissionen mot rådet (REG 1992, s. I-221).

43 Punkt 14.

44 I punkt 11 i förslaget till avgörande inför domen i målet i fråga angav generaladvokaten Jacobs att även om det kan förefalla ovanligt att yrka ogiltigförklaring av en förordning på grund av att den inte innehåller en viss bestämmelse, är problemet i huvudsak det samma oavsett om en förordning är rättsstridig på grund av att den innehåller en särskild bestämmelse eller på grund av att en sådan bestämmelse har utelämnats. Denna förklaring är inte helt övertygande. I ett sådant fall beror rättsstridigheten inte på den förordning som antagits, vilken inte i sig är rättsstridig, utan är resultatet av en underlåtenhet att vidta åtgärder. Jag anser även att antagande av en annan bestämmelse än den som har begärts och underlåtenhet att anta en bestämmelse är två olika saker. Att jämställa den sistnämnda med den förstnämnda innebär att man anser att en delvis underlåtenhet att vidta åtgärder till följd av en begäran utgör ett tyst avslag, vilket jag inte anser är möjligt på grund av det skäl som jag angett ovan i punkt 105.

45 Se beslut av den 13 december 2000 i mål C-44/00 P, Sodima mot kommissionen (REG 2000, s. I-11231), punkt 24. Se även domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Greencore, punkt 45, och tribunalens beslut av den 24 mars 2011 i mål T‑36/10, Internationaler Hilfsfonds mot kommissionen (REU 2010, s. II‑1403), punkt 38, och av den 13 november 2012 i mål T‑278/11, ClientEarth m.fl. mot kommissionen, punkt 32. Dessa båda beslut innehåller ett relevant exempel på en bestämmelse i vilken uteblivet besked från en institution inom den fastställda tidsfristen jämställs med ett avslag. Det rör sig om artikel 8.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, s. 43), där det föreskrivs att om inget besked ges av institutionen inom den föreskrivna tidsfristen på en bekräftande ansökan om att beviljas tillgång till en handling skall ansökan anses ha avslagits. Denna typ av bestämmelse återfinns emellertid företrädesvis inom området personalmål, även om den också förekommer inom andra områden. Se, för olika exempel, Mariatte, F., och Muñoz, R., Contentieux de unionen européenne / 2 – Carence – Responsabilité, Lamy Axe droit, Paris, 2011, s. 29.

46 Domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Greencore, punkt 45. Jag känner inte till några avgöranden av domstolen eller tribunalen där detta undantag tillämpats på grundval av exceptionella omständigheter.

47 Dom av den 13 juli 2004 i mål C-27/04, kommissionen mot rådet (REG 2004, s. I-6649).

48 Artikel 126.8 och 126.9 FEUF.

49 Punkt 32 i domen.

50 Dom av den 30 september 2003 i mål C-76/01 P, Eurocoton m.fl. mot rådet (REG 2003, s. I-10091).

51 Punkterna 58 och 59.

52 Punkt 64.

53 Dom av den 17 juli 2008 i mål C-521/06 P, Athinaïki Techniki mot kommissionen (REG 2008, s. I-5829), punkt 42.

54 Meddelandet och förslaget till förordning.

55 Se grundens rubrik mellan punkterna 38 och 39 i kommissionens ansökan.

56 Kommissionen har, inom området statligt stöd, hänvisat till domen av den 29 oktober 1980 i mål 138/79, Roquette Frères mot rådet (REG 1980, s. 3333; svensk specialutgåva, volym 5, s. 405), punkt 25, av den 17 november 1987 i de förenade målen 142/84 och 156/84, British American Tobacco och Reynolds Industries mot kommissionen (REG 1987, s. 4487; svensk specialutgåva, volym 9, s. 247), punkt 62, av den 10 mars 1992 i mål C-174/87, Ricoh mot rådet (REG 1992, s. I-1335), punkt 68, och av den 15 juni 1993 i mål C-225/91, Matra mot kommissionen (REG 1993, s. I-3203; svensk specialutgåva, volym 14, s. I‑213), punkt 25, samt, inom området dumpning, till förstainstansrättens dom av den 28 oktober 1999 i mål T-210/95, EFMA mot rådet (REG 1999, s. II-3291), punkt 57.

57 Rådet har som exempel hänvisat till domen av den 10 juli 2008 i mål C-413/06 P, Bertelsmann och Sony Corporation of America mot Impala (REG 2008, s. I-4951).

58 Rådet har hänvisat dels till prognoserna från GD Ekonomi och finans i mars 2011, där det förutsågs att lönerna i 17 av de 19 berörda medlemsstaterna skulle komma att sänkas, dels till dokument A65/11/12, Forecast of the trend in purchasing power of national officials to July 2011, som Eurostat gav ut i mars 2011.

59 Europaparlamentets och rådets förslag till förordning om skärpning av den ekonomiska övervakningen och övervakningen av de offentliga finanserna i medlemsstater som har, eller hotas av, allvarliga problem i fråga om sin finansiella stabilitet i euroområdet (KOM(2011) 819 slutlig) och Europaparlamentets och rådets förslag till förordning om gemensamma bestämmelser för övervakning och bedömning av utkast till budgetplaner och säkerställande av korrigering av alltför stora underskott i medlemsstater i euroområdet (KOM(2011) 821 slutlig).

60 Jag använder här den terminologi som K. Lenaerts föreslog i sin avhandling Le juge et la constitution aux États-Unis d’Amérique et dans l’ordre juridique européen, Bruylant, Bryssel, 1988, nr 298, s. 343.

61 För en analys av dessa tvister mot bakgrund av fördelningen och regleringen av behörighetsförhållandena mellan institutioner, se den ovannämnda avhandlingen av Lenaerts, K., nr 295–307, s. 340 och följande sidor.

62 Sedan 1972 har fem metoder tillämpats i enlighet med följande bestämmelser: rådets beslut av den 20 och 21 mars 1972, rådets beslut 81/1061/Euratom, EKSG, EEG av den 15 december 1981 om ändring av metoden för anpassning av lönerna för tjänstemän och övriga anställda i gemenskaperna (EGT L 386, s. 6), rådets beslut 87/530/Euratom, EKSG, EEG av den 20 oktober 1987 om komplettering av metoden för anpassning av lönerna för tjänstemän och övriga anställda i gemenskaperna (EGT L 307, s. 40), rådets förordning (EKSG, EEG, Euratom) nr 3830/91 av den 19 december 1991 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkoren för övriga anställda i dessa gemenskaper vad beträffar närmare föreskrifter om anpassning av löner (EGT L 361, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 2, s. 149–154), rådets förordning (EG, Euratom) nr 2181/2003 av den 8 december 2003 om övergångsbestämmelser som skall antas inom ramen för reformen av tjänsteföreskrifterna, särskilt när det gäller löner och pensioner (EUT L 327, s. 1) och rådets förordning (EG, Euratom) nr 723/2004 av den 22 mars 2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna (EUT L 124, s. 1).

63 Punkt 63 i domen.

64 Punkt 71 i domen.

65 Dom av den 5 juni 1973 i mål 81/72, kommissionen mot rådet (REG 1973, s. 575). I punkt 9 i denna dom slog domstolen fast att rådet genom [sitt beslut av den 21 mars 1972], vilket fattades inom ramen för den behörighet som det har getts genom artikel 65 i tjänsteföreskrifterna beträffande löner till personalen, har påtagit sig skyldigheter som det har förbundit sig att iaktta under den period som rådet självt har fastställt.

66 Dom av den 26 juni 1975 i mål 70/74, kommissionen mot rådet (REG 1975, s. 795). I punkt 20 i denna dom konstaterade domstolen att rådet genom sitt beslut av den 20 och 21 mars 1972 hade för avsikt att förbinda sig att under en bestämd period iaktta fastställda kriterier vid tillämpningen av artikel 65 [i tjänsteföreskrifterna].

67 Punkt 74 i domen.

68 Punkt 75 i domen.

69 Domen av den 24 november 2010 i det ovannämnda målet kommissionen mot rådet, punkt 77.

70 Ibidem punkt 79.

71 Ibidem punkt 80.

72 Diskussionerna mellan kommissionen och rådet har alla kännetecken av en dialog mellan döva.

73 Det kunde i artikel 10 till exempel ha föreskrivits att undantagsklausulen ska tillämpas om rådet (eller parlamentet) anser att en allvarlig och plötslig ekonomisk kris föreligger.

74 Punkt 78 i domen.

75 Punkt 79 i domen.

76 Lenaerts, K. (ovan fotnot 21), nr 305, s. 354.

77 Se, för ett liknande resonemang, avhandling av Ritleng, D., Le contrôle de la légalité des actes communautaires par la Cour de justice et le Tribunal de première instance des Communautés européennes, 1998, nr 683, s. 583.

78 Se dom av den 21 juni 1988 i de förenade målen 32/87, 52/87 och 57/87, ISA m.fl. mot kommissionen (REG 1988, s. 3305), punkt 8 och där angiven rättspraxis.

79 Se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 15 december 1994 i mål T-489/93, Unifruit Hellas mot kommissionen (REG 1994, s. II-1201), punkt 84, och av den 14 december 2011 i mål T‑52/09, Nycomed Danmark mot EMA (REU 2011, s. II‑8133), punkt 103. Se även den ovannämnda avhandlingen av Ritleng, D., nr 193, s. 182.

80 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 maj 2008 i mål C-442/04, Spanien mot rådet (REG 2008, s. I-3517), punkt 49 och där angiven rättspraxis.

81 Se dom av den 1 juli 2008 i de förenade målen C-341/06 P och C-342/06 P, Chronopost och La Poste mot UFEX m.fl. (REG 2008, s. I-4777), punkt 143 och där angiven rättspraxis, samt beslut av den 25 april 2002 i mål C-323/00 P, DSG mot kommissionen (REG 2002, s. I-3919), punkt 43.

82 Punkt 4, s. 5.

83 Punkt 4.2, s. 7.

84 Idem.

85 BNP-tillväxt, inhemsk efterfrågan, lagerstock, nettoexport, privat konsumtion, offentlig konsumtion, totala investeringar och inflation (HIKP) i unionen.

86 Saldot i de offentliga finanserna och den offentliga skulden i unionen.

87 Total sysselsättning, arbetslöshet, löner och socialförsäkringsavgifter i unionen.

88 Indikatorn för tilltron till ekonomin (Economic Sentiment Indicator) och förväntade sysselsättningsmöjligheter i unionen.

89 Punkt 1 sjätte stycket, s. 3.

90 Punkt 3 fjärde stycket, s. 11.

91 Punkt 3 nionde stycket, s. 12.

92 Denna eftersläpning förklaras av den omständigheten att det internationella indexet för Bryssel, i enlighet med bestämmelserna i artikel 1.2 och 1.4 i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna, beaktar den konstaterade utvecklingen mellan juni månad föregående år och juni månad innevarande år och att de särskilda indikatorer som fastställts av Eurostat visar utvecklingen av reallönerna för nationella tjänstemän i central statsförvaltning mellan juli månad föregående år och juli månad innevarande år. Domstolen beaktade i punkt 70 i domen denna eftersläpning och påpekade att den löneutveckling i medlemsstaterna som skett mellan juli månad föregående år och juli månad innevarande år återspeglar de beslut beträffande tjänstemännens löner som myndigheterna i dessa medlemsstater har fattat med hänsyn till den ekonomiska situation som rådde under denna period.

93 Se punkt 40 i rådets duplik i mål C‑63/12.

94 Se punkt 251 ovan.

95 Se rapporten om undantagsklausulen, punkt 5.2.5 femte stycket, s. 23.

96 I skäl 8 i det omtvistade beslutet påpekade rådet att den finansiella krisen medför betydande finanspolitiska korrigeringar, bland annat justeringar av nationella tjänstemäns löner i ett stort antal medlemsstater.

97 Ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr …/2013 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen.

98 Se artikel 1.53 i ståndpunkten, genom vilken bilaga XI till tjänsteföreskrifterna ändras så att det infogas en ny undantagsklausul (ny artikel 11). Om BNP-utvecklingen är mellan -0,1 % och ‑ 1 % ska 33 % av den särskilda indikatorns värde beaktas omedelbart, medan resterande 67 % överförs till den 1 april år n + 1. Om BNP-utvecklingen är mellan - 1 % och - 3 %, ska indikatorns värde i sin helhet överföras till den 1 april år n + 1. Om BNP minskar med mer än 3 %, görs ingen uppdatering så länge den sammanlagda ökningen av BNP, mätt från och med innevarande år, inte uppvisar ett positivt värde. I skäl 4 i ståndpunkten anges att denna automatiska krisklausul syftar till att lösa de problem som tillämpningen av denna metod tidigare har orsakat.

99 Enligt statistik från Eurostat uppgick den reala BNP-tillväxten till 1,6 % 2011. Tabellen över den reala BNP-tillväxten (i volym) finns på Internet på adressen http://epp.eurostat.ec.europa.eu/portal/page/portal/product_details/dataset?p_product_code=tec00115.

100 Se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 26 februari 2002 i mål C-23/00 P, rådet mot Boehringer (REG 2002, s. I-1873), punkterna 51 och 52, och av den 23 mars 2004 i mål C-233/02, Frankrike mot kommissionen (REG 2004, s. I-2759), punkt 26, samt tribunalens dom av den 25 april 2013 i mål T‑526/10, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl. mot kommissionen, punkt 20.

101 Se, bland annat, punkterna 46–53 i generaladvokaten Jääskinens förslag till avgörande inför domen av den 7 mars 2013 i mål C‑547/10 P, Schweiz mot kommissionen, samt Bouveresse, A., Recevabilité et moyens d’annulation, note sous TUE, 24 avril 2013, affaire T‑256/10, Revue Europe, com. 257.

102 Se ovan punkterna 123–127.

103 Det bör preciseras att de argument som anförts av Irland och Republiken Frankrike inte kan ändra denna slutsats.

104 Se artikel 250 FEUF.

105 Rådets dokument 18771/11 av den 16 december 2011 (bilaga B.7 i kommissionens svaromål i mål C‑66/12).

106 Rådets dokument 18665/11 av den 16 december 2011 (bilaga B.8 i kommissionens svaromål i mål C‑66/12).

107 Dessa var Konungariket Belgien, Republiken Grekland, Republiken Italien, Storhertigdömet Luxemburg, Republiken Polen och Republiken Portugal.

108 Se artikel 3.3 i ovannämnda protokoll (nr 36).

109 Sysselsättningskommittén och kommittén för socialt skydd.

110 Det bör påpekas att det i artikel 218.11 FEUF, vilken avser inhämtande av domstolens yttrande om huruvida ett planerat avtal är förenligt med fördragen, inte heller anges någon särskild majoritetsregel.

111 Det bör särskilt påpekas att principen om maktfördelningen i unionens institutionella system är annorlunda utformad än i de nationella rättsordningarna. Se, för ett liknande resonemang, Georgopoulos, T., Doctrine de séparation des pouvoirs et intégration européenne, La prise de décision dans le système de unionen européenne, 2011, s. 3.

112 Dom av den 22 maj 1990 i mål C-70/88, parlamentet mot rådet (REG 1990, s. I-2041; svensk specialutgåva, volym 10, s. 425), punkt 26.

113 Ibidem punkt 14.

114 Artikel 13.2 FEU.

115 Dom av den 29 september 1998 i mål C-191/95, kommissionen mot Tyskland (REG 1998, s. I-5449), punkt 48, och av den 13 december 2001 i mål C-1/00, kommissionen mot Frankrike (REG 2001, s. I-9989), punkt 80.

116 I artikel 128.3 andra meningen i arbetsordningen föreskrivs att i början av nästföljande sammanträdesperiod kan talmannen begära att kammaren beslutar om huruvida talan bör vidhållas.

117 Dom av den 9 november 1995 i mål C-426/93, Tyskland mot rådet (REG 1995, s. I-3723).

118 Punkt 18.

119 Domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Tyskland, punkt 37.

120 Dom av den 11 september 2003 i mål C-211/01, kommissionen mot rådet (REG 2003, s. I-8913), punkt 52.

121 Domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Tyskland, punkt 47, och domstolens dom av den 12 september 2006 i mål C-131/03 P, Reynolds Tobacco m.fl. mot kommissionen (REG 2006, s. I-7795), punkt 56, samt förstainstansrättens dom av den 15 januari 2003 i de förenade målen T-377/00, T-379/00, T-380/00, T-260/01 och T-272/01, Philip Morris International m.fl. mot kommissionen (REG 2003, s. II-1), punkt 79.

122 Se, bland annat, dom av den 17 februari 2011 i mål C‑251/09, kommissionen mot Cypern, punkterna 13–17.