Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek föredraget den 7 september 2017

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 2006, s. 1) (nedan kallat mervärdesskattedirektivet). Den aktuella skattekontrollen avser perioden 1 januari 2007–31 december 2011. Av begäran om förhandsavgörande framgår det inte klart vilka bestämmelser i mervärdesskattedirektivet som berörs. De återgivna bestämmelserna från direktiv 2006/112 motsvarar hursomhelst i huvudsak artikel 22 punkterna 1, 2, 4 och 8 i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter – Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund (EGT L 145, 1977, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 28).

3 Monitorul Oficial al României, del 1, nr 941 av den 29 december 2003, omtryckt och ändrad, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet.

4 Se, exempelvis, dom av den 27 oktober 2016, Audace m.fl. ( C‑114/15, EU:C:2016:813, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

5 Se, exempelvis, dom av den 12 februari 2015, Surgicare ( C‑662/13, EU:C:2015:89, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

6 Såsom EU-domstolen också har gjort i liknande mål, se särskilt dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105), där den hänskjutande domstolen endast hänvisade till stadgan, utan att ange några specifika bestämmelser i mervärdesskattedirektivet. Se förslaget till avgörande av generaladvokat Cruz Villalón i målet Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2012:340, punkt 56).

7 Se dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 19).

8 Se dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 21).

9 K. Lenaerts och J.A. Gutiérez-Fons, The Place of the Charter in the EU Constitutional Edifice, i S. Peers, T. Hervey, J. Kenner och A. Ward, The EU Charter of Fundamental Rights: A Commentary (C.H. Beck, Hart, Nomos, 2014), s. 1560–1593, 1568.

10 Detta hindrar naturligtvis inte att en bestämmelse i fördragen eller i sekundärrätten som ger uttryck för en grundläggande rättighet även genererar skydd för den däremot svarande grundläggande rättigheten i unionsrätten (som, till exempel, bestämmelsen om likabehandling i rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet, EGT L 303, 2000, s. 16, och rättelse i EGT L 2, 2001, s. 42).

11 Se dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 22).

12 Detta är en förenklad presentation som jag gör med förevarande mål i åtanke och som inte på något sätt täcker in alla tänkbara scenarier eller den invecklade debatt rörande stadgans tillämplighet som de föranlett. Se, exempelvis, förslag till avgörande av generaladvokaten Jacobs i målet Konstantinidis ( C‑168/91, EU:C:1992:504, punkt 42 och följande punkter), förslag till avgörande av generaladvokaten Poiares Maduro i målet Centro Europa 7 ( C‑380/05, EU:C:2007:505, punkt 15 och följande punkter), förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Ruiz Zambrano ( C‑34/09, EU:C:2010:560, punkt 156 och följande punkter), förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Scattolon ( C‑108/10, EU:C:2011:211, punkt 110 och följande punkter), förslag till avgörande av generaladvokaten Cruz Villalón i målet Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2012:340, punkt 25 och följande punkter), eller förslag till avgörande av generaladvokaten Saugmandsgaard Øe i de förenade målen SEGRO och Horváth ( C‑52/16 och C‑113/16, EU:C:2017:410, punkt 122 och följande punkter).

13 Denna (återigen, tämligen förenklade) indelning fokuserar på det enskilda fallet på det nationella planet och karaktären av den rättskälla som tillämpas. Det finns naturligtvis en mängd andra kategoriseringar och angreppssätt. Se, exempelvis, D. Sarmiento, Who is Afraid of the Charter? The Court of Justice, national courts and the new framework of fundamental rights protection in Europe Common Market Law Review, vol. 50, 2013, s. 1267–1304, L. F. M Besselink, The Member States, the National Constitutions and the Scope of the Charter, Maastricht Journal of European and Comparative Law, vol. 8, 2001, s. 68–80, P. Eeckhout, The EU Charter of Fundamental Rights and the Federal Question, Common Market Law Review, vol. 39, 2002, s. 945–994, M. Dougan, Judicial Review of Member State Action Under the General Principle and the Charter: Defining the Scope of Union Law, Common Market Law Review, vol. 52, 2015, s. 1201–1245, F. Fontanelli, The Implementation of European Union Law by Member States under Article 51(1) of the Charter of Fundamental Rights, Columbia Journal of European Law, vol. 20 (2014), s. 193–247.

14 Med K. Lenaerts terminologi i Exploring the Limits of the EU Charter of Fundamental Rights, European Constitutional Law Review, vol. 8, 2012, s. 375–403, på s. 378.

15 För denna diskussion, se F. Jacobs, Human Rights in the European Union: The Role of the Court of Justice European Law Review, vol. 26, 2001, s. 331–341. Se även det nyligen avfattade förslaget till avgörande av generaladvokaten Saugmandsgaard Øe i de förenade målen SEGRO och Horváth ( C‑52/16 och C‑113/16, EU:C:2017:410).

16 Artikel 291.1 FEUF.

17 För en diskussion kring detta, se till exempel P. Eeckhout, The EU Charter of Fundamental Rights and the Federal Question, Common Market Law Review, vol. 39, 2002, s. 945–994, på s. 976. Se även, allmänt, X. Groussot, L. Pech och G.T. Petursson, The Scope of Application of EU Fundamental Rights on Member States’ Action: In Search of Certainty in EU Adjudication, Eric Stein Working Paper 1/2011.

18 Dom av den 19 november 1998, SFI ( C‑85/97, EU:C:1998:552, punkt 31).

19 Se ovan fotnot 6.

20 Dessa bestämmelser var artiklarna 2, 250.1 och 273 i direktiv 2006/112, se dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 25). För ett liknande synsätt, se även dom av den 12 februari 2015, Surgicare ( C‑662/13, EU:C:2015:89, punkt 20)

21 Dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 27).

22 I en något annorlunda kontext (rörande EU-domstolens praxis om den inre marknaden), se S. Weatherill, i M. Adams m.fl. (red.), Judging Europe’s Judges: The Legitimacy of the Case Law of the European Court of Justice, Hart Publishing, Oxford, 2013), s. 87.

23 I förslaget till avgörande av generaladvokaten Cruz Villalón i målet Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2012:340, punkterna 40–41 och 60–63) föreslogs ett angreppssätt baserat på inslaget av unionsrätt i nationell rätt, eller till och med dess företräde framför den sistnämnda, i varje enskild situation, vilket skulle innebära att man skilde på situationer där förverkligande av (målen med) unionsrätten var causa till antagandet av nationella bestämmelser och situationer där användandet av dessa bestämmelser för det nationella genomförandet av unionsrätten är en underordnad occasio. Av utgången i det målet framgår emellertid att detta angreppssätt inte godtogs av EU-domstolen i stor avdelning.

24 Se, exempelvis, dom av den 10 juli 2014, Julián Hernández m.fl. ( C‑198/13, EU:C:2014:2055, punkterna 36 och 46 och där angiven rättspraxis).

25 Se exempelvis, dom av den 6 mars 2014, Siragusa ( C‑206/13, EU:C:2014:126, punkt 24), dom av den 10 juli 2014, Julián Hernández m.fl. ( C‑198/13, EU:C:2014:2055, punkt 34), och dom av den 6 oktober 2016, Paoletti m.fl. ( C‑218/15, EU:C:2016:748, punkt 14). Se även andra mål från tiden före stadgan såsom dom av den 29 maj 1997, Kremzow ( C‑299/95, EU:C:1997:254, punkt 16) och dom av den 18 december 1997, Annibaldi ( C‑309/96, EU:C:1997:631), punkterna 21–23).

26 Flera av EU-domstolens domar refererar till dessa kriterier: Se dom av den 8 november 2012, lida ( C‑40/11, EU:C:2012:691, punkt 79), dom av den 8 maj 2013, Ymeraga m.fl. ( C‑87/12, EU:C:2013:291, punkt 41), dom av den 6 mars 2014, Siragusa ( C‑206/13, EU:C:2014:126, punkt 25), och dom av den 10 juli 2014, Julián Hernández m.fl., C‑198/13 ( EU:C:2014:2055, punkt 37).

27 Se, i detta sammanhang, D. Thym, Blaupausenfallen bei der Abgrenzung von Grundgesetz und Grundrechtecharta, Die Öffentliche Verwaltung, 2014, s. 941–951, på s. 944.

28 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juni 1996, Maurin ( C‑144/95, EU:C:1996:235, punkterna 11 och 12), dom av den 6 mars 2014, Siragusa ( C‑206/13, EU:C:2014:126, punkterna 26 och 27), dom av den 22 maj 2014, Érsekcsanádi Mezőgazdasági ( C‑56/13, EU:C:2014:352, punkterna 50–56) och dom av den 8 december 2016, Eurosaneamientos m.fl., C‑532/15 och C‑538/15 ( EU:C:2016:932, punkt 54).

29 Förslag till avgörande av generaladvokaten Wathelet i målet Berlioz Investment Fund ( C‑682/15, EU:C:2017:2, punkt 44).

30 Se, exempelvis, dom av den 13 april 2000, Karlsson m.fl. ( C‑292/97, EU:C:2000:202, punkt 35), och dom av den 13 juni 2017, Florescu m.fl. ( C‑258/14, EU:C:2017:448, punkt 48). För en diskussion kring detta, se förslag till avgörande av generaladvokaten Saugmandsgaard Øe i målet Associação Sindical dos Juízes Portugueses ( C‑64/16, EU:C:2017:395, punkterna 52 och 53) och förslag till avgörande av generaladvokaten Bot in målet Florescu m.fl. ( C‑258/14, EU:C:2016:995, punkt 70).

31 Se, exempelvis, dom av den 21 december 2011, N.S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkterna 65–68), och dom av den 16 februari 2017, C. K. m.fl. ( C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 53).

32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 maj 2017, Berlioz Investment Fund ( C‑682/15, EU:C:2017:373, punkterna 38 och 39). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Wathelet i målet Berlioz Investment Fund ( C‑682/15, EU:C:2017:2, punkt 45).

33 Se, särskilt, dom av den 13 juni 2017, Florescu m.fl. ( C‑258/14, EU:C:2017:448, punkterna 47 och 48).

34 Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslutet).

35 Dom av den 5 april 201, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkterna 84 och 88).

36 Dom av den 22 december 2010, DEB ( C‑279/09, EU:C:2010:811, punkt 33 och följande punkter).

37 Se, exempelvis, dom av den 5 november 2014, Mukarubega ( C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

38 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2008, Sopropé ( C‑349/07, EU:C:2008:746, punkt 38) och dom av den 3 juli 2014, Kamino International Logistics och Datema Hellmann Worldwide Logistics ( C‑129/13 och C‑130/13, EU:C:2014:2041, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

39 Se, exempelvis, dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105), dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl. ( C‑105/14, EU:C:2015:555), och dom av den 5 april 2017, Orsi och Baldetti ( C‑217/15 och C‑350/15, EU:C:2017:264). Se även mitt förslag till avgörande i målet Scialdone (C‑574/15).

40 Se, dom av den 17 december 2015, WebMindLicenses ( C‑419/14, EU:C:2015:832, punkt 67), där EU-domstolen förklarade att en … efterbeskattning på mervärdesskatteområdet till följd av ett konstaterande av rättsmissbruk … [utgör] en tillämpning av artiklarna 2, 250.1 och 273 i mervärdesskattedirektivet samt av artikel 325 FEUF. Den utgör således en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan.

41 Se, exempelvis, dom av den 28 juli 2016 Astone ( C‑332/15, EU:C:2016:614, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

42 Se, exempelvis, dom av den 17 juli 2008, kommissionen/Italien ( C‑132/06, EU:C:2008:412, punkt 37), dom av den 29 juli 2010, Profaktor Kulesza, Frankowski, Jóźwiak, Orłowski ( C‑188/09, EU:C:2010:454, punkt 21), och dom av den 26 februari 2013 Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 25).

43 Se, exempelvis, dom av den 29 mars 2012, Belvedere Costruzioni ( C‑500/10, EU:C:2012:186, punkt 24 och följande punkter) (rörande preskriptionstider och principen om en rimlig frist för indrivning av mervärdesskattefordringar), och dom av den 12 februari 2015, Surgicare ( C‑662/13, EU:C:2015:89, punkt 33) (avseende tillämpliga nationella administrativa förfaranden vid misstanke från skattemyndighetens sida att förfarandemissbruk föreligger). Se även, med avseende på tullsatser, dom av den 18 december 2008, Sopropé ( C‑349/07, EU:C:2008:746, punkt 34 och följande punkter) (rörande bestämmelser om allmänna frister för delgivning i Portugals allmänna lag om skatter och avgifter), och dom av den 3 juli 2014, Kamino International Logistics och Datema Hellmann Worldwide Logistics ( C‑129/13 och C‑130/13, EU:C:2014:2041, punkt 28 och följande punkter) (angående rätten att yttra sig).

44 Det råder ingen brist på exempel, inom olika områden av unionsrätten, som bekräftar att behörighetskriterier som grundar sig på de samhälleliga verkningarna av en bestämmelse är svåra (eller till och med omöjliga) att tillämpa i praktiken, för att inte tala om risken för att denna samhälleliga inverkan kan ändras, vilket i själva verket innebär att en nationell bestämmelse över tid kan komma in under, och falla ut från, unionsrättens tillämpningsområde. Som ett exempel kan nämnas skyldigheten att bedöma huruvida en nationell åtgärd har en väsentlig påverkan på saluföringen för att avgöra om den utgör ett annat krav som är anmälningspliktigt enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34 av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter (EGT L 204, 1998, s. 37) (se mitt förslag till avgörande i målet M. och S. ( C‑303/15, EU:C:2016:531, punkterna 63–66).

45 Se, exempelvis, beslut av den 28 november 2013, Sociedade Agrícola e Imobiliária da Quinta de S. Paio Lda, ( C‑258/13, EU:C:2013:810, punkt 23). Det målet, liksom DEB-målet, gällde juridiska personers tillgång till rättshjälp. EU-domstolen förklarade emellertid att till skillnad från … målet DEB, i vilket domstolen tolkade artikel 47 i stadgan inom ramen för en skadeståndstalan mot staten som väckts med stöd av unionsrätten, innehåller beslutet om hänskjutande inte någon konkret omständighet som gör det möjligt att anse att Sociedade Agrícola gjort en ansökan om rättshjälp i samband med en talan som avser skydd av rättigheter som företaget tillerkänns enligt unionsrätten.

46 Dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 29), och dom av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 60). Se, exempelvis, dom av den 30 maj 2013, F. ( C‑168/13 PPU, EU:C:2013:358, punkterna 52–55).

47 Vilket tar oss tillbaka dit vi började, med målet Åkerberg Fransson i punkt 29 ovan.

48 Se dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson, C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 27.

49 Till skillnad från vad som var fallet i domen av den 17 juli 2014, YS m.fl. ( C‑141/12 och C‑372/12, EU:C:2014:2081, punkt 68), där EU-domstolen underströk att tolkningsfrågan hade ställts endast med avseende på artikel 41 i stadgan.

50 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2015, WebMindLicenses ( C‑419/14, EU:C:2015:832, punkt 83). Trots att administrativa sanktioner för försenad betalning påfördes i det nu aktuella fallet finns det inte några uppgifter i begäran om förhandsavgörande eller i parternas inlagor som ger vid handen att dessa sanktioner skulle ha varit av straffrättslig karaktär.

51 Se dom av den 22 november 2012, M. ( C‑277/11, EU:C:2012:744, punkterna 81–84), där EU-domstolen uttalade att principen om iakttagande av rätten till försvar följde av artikel 41 i stadgan och slog fast att det följer av ordalydelsen i sig att denna bestämmelse har en allmängiltig tillämpning.

52 Se dom av den 21 december 2011, Cicala ( C‑482/10, EU:C:2011:868, punkt 28), dom av den 17 juli 2014, YS m.fl. ( C‑141/12 och C‑372/12, EU:C:2014:2081, punkt 67), dom av den 5 november 2014, Mukarubega ( C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 44), dom av den 17 december 2015, WebMindLicenses ( C‑419/14, EU:C:2015:832, punkt 83), och dom av den 9 mars 2017, Doux ( C‑141/15, EU:C:2017:188, punkt 60).

53 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Wathelet i målet Boudjlida ( C‑249/13, EU:C:2014:2032, punkt 47) där han resonerar som följer: Jag anser inte att det vore konsekvent och i överensstämmelse med domstolens rättspraxis att betrakta ordalydelsen i artikel 41 i stadgan som en möjlighet att frångå regeln i artikel 51 däri så att medlemsstaterna inte skulle vara skyldiga att tillämpa en artikel i stadgan trots att de tillämpar unionsrätten. Således är jag böjd att förespråka att artikel 41 i stadgan ska vara tillämplig på medlemsstaterna när de tillämpar unionsrätten…. Se även, vad gäller denna debatt, förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Bensada Benallal ( C‑161/15, EU:C:2016:3, punkterna 28–32) och i målet M ( C‑560/14, EU:C:2016:320, punkt 27), samt förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet N. ( C‑604/12, EU:C:2013:714, punkt 36).

54 Artikel 298 FEUF.

55 Såsom rätten till tillgång till handlingar (artikel 42), rätten att vända sig till Europeiska ombudsmannen vid missförhållanden (artikel 43), eller rätten att göra framställningar till Europaparlamentet (artikel 44). Även alla dessa rättigheter är på ett logiskt sätt begränsade med avseende på sina adressater.

56 Artikel 51.2 i stadgan och artikel 6.1 FEU.

57 En del författare har uttryckligen kopplat detta faktum till oviljan hos medlemsstaterna: Syftet med en sådan avfattning är att försäkra medlemsstaterna om att de inte kommer att behöva beakta principen om god förvaltning i rent nationella administrativa förfaranden, inbegripet dem som involverar tillämpning av gemenskapsrätten – J. Dutheil de la Rochère, The EU Charter of Fundamental Rights, Not Binding but Influential: the Example of Good Administration i A. Arnull, m.fl. (red.), Continuity and Change in EU Law: Essays in Honour of Sir Francis Jacobs, Oxford University Press, 2007, s. 157–172 på s. 170. Se även K. Kanska, Towards Administrative Human Rights in the EU. Impact of the Charter of Fundamental Rights European Law Journal, vol. 10, 2004, s. 296–326, på s. 310.

58 Beträffande denna fråga, se Hofmann H. och Mihaescu C., The relation between the Charter’s Fundamental Rights and the unwritten general principles of EU law: Good administration as the test case European Constitutional Law Review, vol. 9, 2013, s. 73–101, på s. 73.

59 Se, allmänt, B. C. Mihaescu Evans, The right to good administration at the crossroads of the various sources of fundamental rights in the EU integrated administrative system, vol. 7, Luxembourg Legal Studies, Nomos, 2015. Det finns ganska begränsat med rättspraxis från tiden före stadgan där den allmänna principen om god förvaltningssed tillämpas specifikt på nationella administrativa förfaranden. Se dom av den 21 juni 2007, Laub ( C‑428/05, EU:C:2007:368, punkt 25).

60 Se, exempelvis, dom av den 8 maj 2014, N. ( C‑604/12, EU:C:2014:302, punkterna 49 och 50) där EU-domstolen slog fast att rätten till god förvaltning i artikel 41 i stadgan återspeglar en allmän unionsrättslig princip och konstaterade att när en medlemsstat genomför unionsrätten, är de krav som följer av rätten till god förvaltning – bland annat vars och ens rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och inom skälig tid – tillämpliga i ett förfarande för beviljande av alternativt skydd, såsom det som är aktuellt i det nationella målet, som genomförs av den behöriga nationella myndigheten. Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2012, M. ( C‑277/11, EU:C:2012:744, punkt 85 och följande punkter) och förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet LS Customs Services ( C‑46/16, EU:C:2017:247, punkt 77).

61 Se, exempelvis, dom av den 15 oktober 1987, Heylens m.fl. ( 222/86, EU:C:1987:442, punkt 15), dom av den 5 november 2014, Mukarubega ( C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 45 och följande punkter), och dom av den 11 december 2014, Boudjlida ( C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkterna 30–34).

62 Se, dom av den 22 oktober 2013, Sabou ( C‑276/12, EU:C:2013:678, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

63 Förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Mellor ( C‑75/08, EU:C:2009:32, punkt 25).

64 Se, i detta avseende, dom av den 7 januari 2004, Aalborg Portland m.fl./kommissionen ( C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, EU:C:2004:6, punkt 68). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Léger i målet BPB Industries and British Gypsum/kommissionen ( C‑310/93 P, EU:C:1994:408, punkt 112 och följande punkter). För en allmän redogörelse för detta ursprung, se H.P. Nehl, Principles of Administrative Procedure in EC Law, Hart Publishing, Oxford, 1999, s. 45 och följande sidor.

65 De har hänvisat till artikel 9.1 artikel 43.2 j och artikel 107.2 och 107.4 i den i målet tillämpliga skatteförfarandelagen.

66 De har särskilt gjort gällande att det fanns åtskilliga uppgifter som hade kunnat vara relevanta och som de inte gavs möjlighet att ta del av. De anser att även uppgifter som inhämtats av skattemyndigheten innan den formella skattekontrollen inleds, såsom uppgifter från notarier och banker, från olika databaser, från andra myndigheter, eller som inkommit efter begäran om bistånd från andra medlemsstater, ska omfattas av rätten till tillgång till akten.

67 Makarna Ispas har upprepade gånger, i sina muntliga och skriftliga yttranden, hänvisat till dom av den 25 oktober 2011, Solvay/kommissionen ( C‑109/10 P, EU:C:2011:686, punkterna 54–57).

68 De har hänvisat till artiklarna 9, 43 och 107 i skatteförfarandelagen, återgivna i punkterna 10–12 i förevarande förslag till avgörande.

69 Se, exempelvis, dom av den 5 november 2014, Mukarubega ( C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 54), och dom av den 16 maj 2017, Berlioz Investment Fund ( C‑682/15, EU:C:2017:373, punkt 97 och där angiven rättspraxis).

70 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juli 1999, Hüls|/kommissionen ( C‑199/92 P, EU:C:1999:358, punkt 150). Se även den dom som meddelats av Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna den 27 september 2011, A. Menarini Diagnostics S.r.l. mot Italien CE:ECHR:2011:0927JUD004350908, §§ 38–42. EU-domstolen har följaktligen slagit fast att artikel 48 i stadgan är tillämplig i konkurrensrättsliga förfaranden. Se, exempelvis, dom av den 22 november 2012, E.ON Energie/kommissionen ( C‑89/11 P, EU:C:2012:738, punkterna 72 och 73).

71 Se ovan, fotnot 50.

72 Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (EGT L 1, 2003, s. 1).

73 Se, exempelvis, dom av den 10 september 2013, G. och R. ( C‑383/13 PPU, EU:C:2013:533, punkt 35), dom av den 3 juli 2014, Kamino International Logistics och Datema Hellmann Worldwide Logistics ( C‑129/13 och C‑130/13, EU:C:2014:2041, punkt 75), och dom av den 11 december 2014, Boudjlida ( C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkt 41).

74 Ovan, punkterna 62–65 i detta förslag till avgörande.

75 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2008, Sopropé ( C‑349/07, EU:C:2008:746, punkt 38), och dom av den 3 juli 2014, Kamino International Logistics och Datema Hellmann Worldwide Logistics ( C‑129/13 och C‑130/13, EU:C:2014:2041, punkt 75).

76 EU-domstolen har till exempel slagit fast att kraven på likvärdighet och effektivitet uttrycker rätten till försvar. Se dom av den 5 november 2014, Mukarubega ( C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 52), och dom av den 11 december 2014, Boudjlida ( C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkt 42).

77 Se, exempelvis, dom av den 18 december 2008, Sopropé ( C‑349/07, EU:C:2008:746, punkt 37), och dom av den 17 december 2015, WebMindLicenses ( C‑419/14, EU:C:2015:832, punkt 84) – min kursivering.

78 Se, exempelvis, dom av den 3 juli 2014, Kamino International Logistics och Datema Hellmann Worldwide Logistics ( C‑129/13 och C‑130/13, EU:C:2014:2041 punkt 38 och där angiven rättspraxis).

79 Dom av den 22 oktober 2013, Sabou ( C‑276/12, EU:C:2013:678, punkterna 40 och 41).

80 Ett flertal instrument stödjer detta synsätt, såsom Europarådets ministerkommittés resolution (77) 31 om skydd för enskilda med avseende på åtgärder som vidtas av förvaltningsmyndigheter (princip II), eller Den europeiska kodexen för god förvaltningssed, antagen av Europeiska ombudsmannen (artikel 22).

81 Ovan i detta förslag till avgörande, punkt 71.

82 Dom av den 17 december 2015, WebMindLicenses ( C‑419/14, EU:C:2015:832, punkt 87).