Förslag till avgörande av generaladvokat Philippe Léger föredraget den 8 april 2003

1 Originalspråk: franska.

2 Dessa svåra frågor har även tidigare varit föremål för ett livligt intresse i doktrinen. Se biand annat Toner, H., Thinking the unthinkable? State Liability for Judicial Acts after Factortame (III), i Yearbook of European Law, 1997/17, s. 165, och Anagnostaras, G., The principle of State Liability for Judicial Breaches: The impact of European Community Law, European Public Law, volume 7/2, 2001, s. 281.

3 Dom av den 19 november 1991 i de förenade målen C-6/90 och C-9/90, Francovich m.fl. (REG 1991, s. I-5357; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-435).

4 Dom av den 5 mars 1996 i de förenade målen C-46/93 och C-48/93, Brasserie du pêcheur och Factortame (REG 1996, s. I-1029).

5 Mål som är anhängigt vid domstolen och som gäller sättet för återbetalning av nationella skatter som, eftersom de strider mot gemenskapsrätten, uppburits felaktigt (dom av den 9 december 2003, ännu ej publicerad i rättsfallssamlingen).

6 Mål C-453/00, Kühne & Heitz, dom av den 13 januari 2003, ej publicerad i rättsfallssamlingen.

7 I artikel 23.1 i den federala grundlagen föreskrivs att förbundsstaten (der Bund), delstaterna (die Länder), distrikten (die Bezirke), kommunerna (die Gemeinden) och de andra offentligrättsliga sammanslutningarna (Körperschaften) och organismerna (Anstalten) ansvarar för de skador som deras organ har vållat genom felaktigt eller rättsstridigt agerande vid verkställande av lagar.

8 Federal lag om skadeståndsansvar för förbundsstaten (des Bundes), delstaterna (die Länder), distrikten (die Bezirke), kommunerna (die Gemeinden) oen de andra offenligrättsliga sammanslutningarna (Körperschaften) och organismerna (Anstalten) för skada som följer av tillämpning av lagar (BGBl., nr 1949/20).

9 Denna domstol, benämnd förvaltningsdomstol, är den enda behöriga domstolen för förvaltningsrättsliga tvister. Domstolen aktualiseras efter en intern kontroll inom förvaltningen. Dess avgöranden kan inte överklagas. Även om den inte utgör Överrättsinstans till någon annan domstol inom dess behörighetsområde har den rollen av en högsta domstolsinstans (nedan även kallad högsta förvaltningsdomstolen).

10 Den utgör författningsdomstolen.

11 Det gäller högsta domstolen för tvister på privaträttens område, på området för social trygghet, det arbetsrättsliga området liksom på det straffrättsliga området. I denna domstolsordning befinner sig Ober Gerichtshof på en högre nivå än andra förstainstans- eller andrainstansdomstolar.

12 BGBl., 1956/54.

13 BGBl. I, 2001/34.

14 EGT L 257, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 33.

15 Se beslutet om hänskjutande.

16 Dom av den 15 januari 1998 i mål C-15/96, Schöning- Kougebetopoulou (REG 1998, s. I-47).

17 Det är en förstainstansdomstol på det privaträttsliga området.

18 Första frågan i beslutet om hänskjutande.

19 Det är detta som i huvudsak framgår av första, tredje och fjärde frågorna i beslutet om hänskjutande.

20 Andra och femte frågorna i beslutet om hänskjutande.

21 Tredje och fjärde frågorna i beslutet om hänskjutande.

22 Jag har redan kort uttalat mig i denna i riktning i mitt förslag till avgörande i målet Hedley Lomas (dom av den 23 maj 1996 i mål C-5/94, Hedley Lomas, REG 1996, s. I-2553, punkt 114).

23 Rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens (EGT L 283, s. 23; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 121).

24 Punkt 37.

25 Ibidem (punkt 35). Denna formulering har domstolen ständigt återgett bland annat i domen i de ovannämnda förenade målen Brasserie du pêcheur och Factortame (punkt 31), i dom av den 26 mars 1996 i mål C-392/93, British Telecommunications (REG 1996, s. I-1631), fiunkt 38, domen i det ovannämnda målet Hedley Lomas punkt 24), dom av den 8 oktober 1996 i de förenade målen C-178/94, C-179/94 och C-188/94—C-190/94, Dillenkofer m.fl. (REG 1996, s. I-4845), punkt 20, av den 17 oktober 1996 i de förenade målen C-283/94, C-291/94 och C-292/94, Denkavit m.fl. (REG 1996, s. I-5063), punkt 47, av den 2 april 1998 i mål C-127/95, Norbrook Laboratories (REG 1998, s. I-1531), punkt 106, av den 24 september 1998 i mål C-319/96, Brinkmann (REG 1998, s. I-5255), punkt 24, av den 4 juli 2000 i mål C-424/97, Haim (REG 2000, s. I-5123), punkt 26, av den 18 januari 2001 i mål C-150/99, Stockholm Lindöpark (REG 2001, s. I-493), punkt 36, och av den 28 juni 2001 i mål C-118/00, Larsy (REG 2001, s. I-5063) punkt 34.

26 Domen i de ovannämnda förenade målen Francovich m.fl. (punkt 31). Domstolen hänvisade till dom av den 5 februari 1963 i mil 26/62, Van Gend & Loos (REG 1963, s. 1; svensk specialutgåva, volym 1, s. 161), och av den 15 juli 1964 i mål 6/64, Costa (REG 1964, s. 1141; svensk specialutgåva, volym 1, s. 211).

27 Domen i de ovannämnda förenade målen Francovich m.fl. (punkt 32). Domstolen hänvisade till dom av den 9 mars 1978 i mål 106/77, Simmenthal (REG 1978, s. 629; svensk specialutgåva, volym 4, s. 75), punkt 16, och av den 19 juni 1990 i mål C-213/89, Factortame m.fl. (REG 1990, s. I-2433; svensk specialutgåva, volym 10, s. 435), punkt 19.

28 Domen i de ovannämnda förenade målen Francovich m.fl. (punkt 33).

29 Ibidem (punkt 36).

30 Punkt 22.

31 Här ger frågan om statens skadeståndsansvar för dess högsta domstolsinstansers ageranden upphov till en problematik som skiljer sig påtagligt från problematiken kring statens ansvar för hur dess lägre domstolsinstanser eller alla dess domstolar agerar.

32 Se förslaget till avgörande av generaladvokaten Tesauro i domen i de ovannämnda förenade målen Brasserie du pêcheur och Factortame (punkt 34).

33 Punkt 32 jämförd med punkt 31. Denna formulering har upprepats och utsträckts av domstolen i dom av den 1 juni 1999 i mil C-302/97, Konle, REG 1999, s. I-3099, punkt 62, domen i det ovannämnda målet Haim, punkt 27, och i det ovannämnda målet Larsy, punkt 35, pä följande sätt: Det ankommer på varje medlemsstat att försäkra sig om att enskilda får ersättning för skada som de vållas genom att gemenskapsrätten inte iakttas, oavsett vilken offentlig myndighet som har gjort sig skyldig till denna överträdelse och oavsett vilken offentlig myndighet som, enligt den berörda medlemsstatens rätt, i princip har att utge ersättningen. Denna precisering riktar sig särskilt till federala medlemsstater.

34 Domen i de ovannämnda förenade målen Brasserie du pêcheur och Factortame (punkt 33). Se även dom av den 21 februari 1991 i de förenade målen C-143/88 och C-92/89, Zuckerfabrik Süderdithmarschen och Zuckerfabrik Soest (REG 1991, s. I-415; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-19), punkt 26.

35 Domstolen underlät inte att påpeka i den berömda domen i det ovannämnda målet Van Gend & Loos att [e]nskilda intressenters vaksamhet för att tillvarata sina rättigheter innebär en effektiv kontroll som läggs till den kontroll som artiklarna 169 och 170 överlämnar åt kommissionens och medlemsstaternas omsorg (punkt 25).

36 Domen i de ovannämnda förenade målen Brasserie du pêcheur och Factortame (punkt 34).

37 I gemenskapsrätten kan statens skadeståndsansvar göras gällande direkt av de enskilda. Så är inte fallet i internationell rätt eftersom hänsynstagandet till de enskildas intressen säkerställs av staten genom diplomatiskt skydd för dess medborgare. Statens skadeståndsansvar görs således endast indirekt gällande av de enskilda.

38 Se i detta hänseende Nguyen Quoc Dinh, Droit international Public, LGDJ, sjätte upplagan, helt omarbetad av Daillier, P., och Pellet, A.. 1999 (s. 740—751), och Brownlie, L, System of the Law of Nations, State Responsability, Pan I, Clarendon Presse-Oxford, 1983 (s. 144).

39 Se fotnot 42 i generaladvokaten Tesauros förslås till avgörande i de ovannämnda förenade målen Brasserie du pêcheur och Factortame.

40 På grundval av denna princip har vissa franska förvaltningsdomstolar funnit att staten är skadeståndsansvarig för överträdelse av gemenskapsrätten, samtidigt som de har undvikit art uttryckligen fastslå en princip om sådant skadeståndsansvar för lagstiftarens agerande. Se, för ett liknande resonemang, mitt förslag till avgörande i det ovannämnda målet Hedley Lomas (punkterna 118—125).

41 Punkt 126 jämförd med punkt 113.

42 Ibidem (punkt 112).

43 Se bilaga till resolutionen (Doc A/Res/56/83).

44 Ett statligt organ definieras i artikel 4.2 som varje person eller enhet som har denna status enligt nationell rätt i staten.

45 Dessa bestämmelser skall jämföras med de på samma område som antogs provisoriskt år 1973 enligt vilka, ett statligt organs agerande skall anses som en handling av denna stat enligt internationell rätt, oavsett om detta organ hör till den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten eller till annan makt, oavsett om dess funktion är internationell eller nationell och oavsett om dess ställning i staten är överordnad eller underordnad. Se Yearbook of the International Law Commission, 1973, volym 2, s. 197.

46 Italienskvenezuelanska tribunalen, dom av den 3 maj 1930 i mål Martini (RSA, volym 2, s. 978). Denna dom gavs inom ramen för en tvist om genomförandet av ett avtal om koncession som Republiken Venezuela beviljat ett italienskt företag för att det skulle exploatera kolgruvor. Den venezuelanska staten hölls ansvarig för ett avgörande av den federala kassationsdomstolen (Venezuela), som bedömdes vara delvis oförenligt med en internationell skiljedom som givits i enlighet med en internationell överenskommelse som denna stat ingått.

47 Begreppet déni de justice avser olika fall såsom att utlänningar vägras tillträde till domstolar, överdrivet långdraget eller, tvärtom, osedvanligt snabbt förfarande, uppenbart illvilligt agerande gentemot en part eller utländsk medborgare, ett slutligt avgörande som är oförenligt med statens internationella skyldigheter eller uppenbart orättfärdigt liksom vägran att säkerställa att ett avgörande som gynnar en utlänning verkställs (se ovannämnda Nguyen Quoc Dinh).

48 Detta är fallet bland annat vad gäller tvister om privat- och familjeliv (med hänsyn till bestämmelserna i artikel 8 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter), om skydd för egendom (med hänsyn till bestämmelserna i artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1) eller om yttrandefrihet (med hänsyn till bestämmelserna i artikel 10 i denna konvention). Beträffande yttrandefriheten, se bland annat Europadomstolens dom av den 26 april 1979 i mål Sunday Times mot Förenade kungariket angående ett avgörande av House of Lords. I det avgörandet, där House of Lords tillämpade begreppet Contempt of Court, hade publicering av tidningsartiklar om ett läkemedel förbjudits under den tid som en rättegång som denna produkt givit upphov till pågick (serie A nr 30).

49 Se, vad gäller denna punkt, Pettiti, L.-E.; Decaux E., och Imbert, P.-H., Commentaire artide par artide de la convention européenne des droits de l'homme, Economica, andra upplagan, 1999, s. 462.

50 Se även, för ett liknande resonemang, Barav, A., Responsabilité et irresponsabilité de l'État en cas de méconnaissance du droit communautaire, Liber Amicorum Jean Waline, s. 435, Simon D., La responsablité de l'État saisie par le droit communautaire, AJDA, juli—augusti 1996, s. 494, och Dubois., L., La responsabilité de l'État législateur pour les dommages causés aux particuliers par la violation du droit communautaire et son incidence sur la responsabilité de la Communauté, RFDA, maj—juni 1996, s. 585.

51 Detta uttryck har använts av Grévisse, F., och Bonichot, J.-C, i Les incidences du droit communautaire sur l'organisation et ľexercice de la fonction juridictionelle dans les États membres. L'Europe et te droit, Mélanges en hommage à Jean Boulouis, Dalloz, 1991, s. 297 och följande sidor.

52 Barav, A., La plénitude de compétence du juge national en sa qualité de juge communautaire. L'Europe et le droit, Mélanges en hommage à lean Boulouis, Dafloz, 1991, s. 1 och följande sidor.

53 Dessa två grundläggande gemenskapsrättsliga principer fastslogs av domstolen i domarna i de två ovannämnda berömda målen Van Gend & Loos och Costa.

54 Jag tar inte upp den nationella domstolens roll vad gäller bedömningen av en sekundärrättslig gemenskapsakts giltighet. Jag koncentrerar mig på den situation som är aktuell i tvisten vid den nationella domstolen, nämligen att den nationella domstolen tillämpat nationell rätt som påstås strida mot gemenskapsrätten.

55 Se bland annat dom av den 4 februari 1988 i mål 157/86, Murphy m.fl. (REG 1988, s. 673; svensk specialutgåva, volym 9, s. 349), punkt 11.

56 Se bland annat dom av den 10 april 1984 i mål 14/83, Von Colson och Kamann (REG 1984, s. 1891; svensk specialutgåva, volym 7, s. 577), punkt 26, av den 13 november 1990 i mål C-106/89, Marleasing (REG 1990. s. I-4135; svensk specialutgåva, volym 10, s. 575), punkt 8, av den 14 juli 1994 i mål C-91/92, Faccini Dori (REG 1994, s. I-3325; svensk specialutgåva, volym 16, s. II) punkt 26, av den 26 september 1996 i mål C-168/95, Arcaro (REG 1996, s. I-4705), punkt 41, och av den 11 juli 2002 i mål C-62/00, Marks & Spencer (REG 2002, s. I-6325), punkt 24.

57 Dom av den 16 december 1993 i mål C-334/92, Wagner Miret (REG 1993, s. I-6911; svensk specialutgåva, volym 14, I-477), punkt 21.

58 Domen i det ovannämnda målet Arcaro (punkt 42), vari det hänvisas till dom av den 8 oktober 1987 i mål 80/86, Kolpinghuis Nijmegen (REG 1987, s. 3969; svensk specialutgåva, volym 9, s. 213), punkterna 13 och 14.

59 Punkt 24 jämförd med punkt 16. Man kunde redan i dom av den 19 december 1968 i mål 13/68, Salgoil (REG 1968, s. 661; svensk specialutgåva, volym 1, s. 367), finna uppgifter som pekade i denna riktning.

60 Se Wathelet, M., och Van Raepenbusch, S., La responsabilité des États membres en cas de violation du droit communautaire. Vers un alignement de la responsabilité de l'État sur celle de la Communauté ou l'inverse?, Cahiers de droit européen, I-2, 1997, s. 13, s. 17.

61 Av dom av den 11 juni 1987 i mål 14/86, Pretore di Salò (REG 1987, s. 2545; svensk specialutgåva, volym 9, s. 111), punkt 20, framgår att ett direktiv... inte i sig och utan hänsyn till en medlemsstats nationella lagstiftning som antagits för dess genomförande kan utgöra grundval för straffrättsligt ansvar eller en skärpning av det straffrättsliga ansvaret för dem som bryter mot dess bestämmelser. Se även dom av den 26 februari 1986 i mål 152/84, Marshall (REG 1986, s. 723; svensk specialutgåva, volym 8, s. 457), punkt 48, och domen i det ovannämnda målet Kolpingnuis Nijmegen (punkterna 9 och 13). Domstolen har förtydligat att avsikten med denna rättspraxis är att undvika att en medlemsstat kan dra fördel av att inte följa gemenskapsrätten. Se domen i det ovannämnda målet Faccini Dori (punkt 22), dom av den 7 mars 1996 i mål C-192/94, El Corte Inglés (REG 1996, s. I-1281), punkt 16, och domen i det ovannämnda målet Arcaro (punkterna 36 och 42).

62 Punkt 23.

63 Dom av den 9 november 1983 i mål 199/82, San Giorgio (REG 1983, s. 3595; svensk specialutgåva, volym 7,s. 389) punkt 12.

64 Denna mekanism med domstolsförelägganden till förvaltningen hade långt ifrån uppnåtts i vissa medlemsstater med hänsyn till den traditionella maktfördelningsprincipen.

65 Domstolen har närmare angett att [o]m det resultat som anges i direktivet inte kan uppnås genom tolkning [medför gemenskapsrätten enligt]... domen i... målen... Francovich m.fl skyldighet för medlemsstaterna att ersätta de skador som de har orsakat enskilda på grund av att ett direktiv inte har införlivats. Se bland annat domarna i de ovannämnda målen Faccini Dori (punkt 27) och El Corte Inglês (punkt 22). Denna rättspraxis uppkom i fall där det var uteslutet att ett direktiv hade direkt effekt på grund av avsaknad av horisontell direkt effekt (det vill säga i förhållandet mellan enskilda).

66 Domstolen har funnit att gemenskapsrätten under vissa förutsättningar (i synnerhet då möjlighet saknas till domstolsprövning i två instanser) utgör hinder för tillämpning av en nationell förfaranderegel som förbjuder den nationella domstol vid vilken talan har väckts att på eget initiativ och inom ramen för sin behörighet bedöma om en nationell rättsakt är förenlig med en gemenskapsrättslig bestämmelse som inte inom en viss tidsfrist åberopats av den enskilde. Se dom av den 14 december 1995 i mål C-312/93, Peterbroeck (REG 1995, s. I-4599) punkt 21. Domstolen har dessutom funnit att då domstolarna enligt nationell rätt ex officio skall komplettera rättsliga grunder som stöds av en intern bestämmelse av tvingande oeskaffenhet som inte har framförts av parterna, föreligger en sådan skyldighet även då det är fråga om tvingande gemenskapsbestämmelser. Domstolen tillade att detsamma gäller då nationell rätt ger domstolen en möjlighet — och tnte en skyldighet — att ex officio tillämpa den tvingande rättsregeln. Se dom av den 14 december 1995 i de förenade målen C-430/93 och C-431/93, Van Schijndel och Van Veen (REG 1995, s. I-4705), punkterna 13 och 14.

67 Se domen i det ovannämnda målet Simmenthal (punkt 16).

68 Dom av den 15 maj 1986 i mål 222/84, Johnston (REG 1986, s. 1651; svensk specialutgåva, volym 8, s. 597) punkt 18. Att en sådan princip är av grundläggande art har upprepats vid flera tillfallen. Se bland annat dom av den 3 december 1992 i mål C-97/91, Oleificio Borelli mot kommissionen (REG 1992, s. I-6313; svensk specialutgåva, volym 13, s. I-205), punkt 14, av den 11 januari 2001 i mål C-l/99, Kofisa Italia (REG 2001, s. I-207), punkt 46, och i mål C-226/99, Siples (REG 2001, s. I-277), punkt 17, av den 27 november 2001 i mål C-424/99, kommissionen mot Österrike (REG 2001, s. I-9285), punkt 45, och av den 25 juli 2002 i mål C-50/00 P, Unión de Pequeños Agricultores mot rådet (REG 2002, s. I-6677), punkt 39.

69 Punkt 3.

70 Ibidem.

71 Se Rideau, J., Le droit au juge dans l'Union européenne, LGDJ, Paris 1998, och särskilt, Picod, F., Le droit au juge en droit communautaire, s. 141—170.

72 Rättspraxis från Cour de cassation (Frankrike) vittnar särskilt om detta vad gäller huruvida anställningsavtal skyddas om arbetsgivarens juridiska situation förändras. Bestämmelserna i denna fråga i artikel L. 122-12 i code du travail (lagen om arbete) har, genom en ändring av rättspraxis, tolkats i extensiv riktning av Cour de cassation i enlighet med den tolkning som domstolen gjort beträffande rådets direktiv 77/187/EEG av den 14 februari 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter (EGT L 61, s. 26; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 91). Se Cour de cassations dom av den 16 mars 1990 (Bull. civ. Ass. Plén. n° 3) efter domstolens dom av den 10 februari 1988 i mål 324/86, Tellerup (REG 1988, s. 739; svensk specialutgåva, volym 9, s. 357) liksom flera domar av Cour de cassation, däribland dom av den 22 januari 2002 (Bull.civ. 2002, V, n° 25, s. 22) efter domstolens dom av den 26 september 2000 i mål C-175/99, Mayeur (REG 2000, s. I-7755). Man kan även nämna rättspraxis från Bundesgerichtshof (Tyskland) angående rätt att häva avtal som ingåtts vid hemförsäljning. De tyska bestämmelserna i denna fråga tolkades extensivt i enlighet med den tolkning som domstolen gjort av rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (EGT L 372, s. 31; svensk specialutgåva, område 15, volym 7, s. 83). Se Bundesgerichtshofs dom av den 9 april 2002 (XI ZR 91/99, Neue Juristische Wochenschrift 2002, s. 1881) efter domstolens dom av den 13 december 2001 i mål C-481/99, Heininger (REG 2001, s. I-9945).

73 Domstolen har funnit att skyldigheten att ex officio tilllämpa gemenskapsrätten inte gäller i det fall den nationella domstolen i så fall skulle tvingas gå utöver tvistens ramar så som dessa har angivits av parterna eller att pröva omständigheter som inte har åberopats ( se domen i de ovannämnda förenade målen Van Schijndel och Van Veen, punkterna 20—22). Det sistnämnda klargörandet är huvudsakligen intressant för de högsta domstolarna eftersom de vanligtvis endast har behörighet att pröva rättsfrågor och inte sakfrågor. Begränsningarna av de högsta domstolarnas behörigheter hindrar emellertid inte vissa av dem från att göra en kontroll i tidigare led som avser både sak- och rättsfrågor genom att underkänna en lägre domstols dom i sak för att denna inte tillräckligt efterforskat huruvida, med hänsyn till vissa faktiska omständigheter som de själva inte får bedöma, tillämpning av gemenskapsrätten borde ha lett till en annan utgång. Se i detta hänseende Canivet, G., Le rôle de la Cour de cassation française dans la construction d'une Europe du droit, i L'Europe du droit. Conférence des notariats de l'Union européenne, Bryssel, 2002, s. 153.

74 Detta allmänna schema har delvis reviderats på vissa specifika områden som infördes, enligt Amsterdamfördraget, i tillämpningsområdet för gemenskapsrätten. Det gäller alla de områden som omfattas av avdelning IV i G-fördraget (visering, asyl, invandring, civilrättsligt samarbete). I artikel 68.1 EG föreskrivs nämligen att endast de domstolar, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel, är behöriga att hänskjuta tolkningsfrågor inom dessa nya gemenskapsrättsliga områden. Denna exklusiva behörighet hör samman med att en skyldighet att begära förhandsavgörande införts för deras del. Detta system förstärker än mer de högsta domstolarnas framträdande ställning vad gäller genomförandet av gemenskapsrätten.

75 Dom av den 6 oktober 1982 i mål 283/81, Cilfit m.fl. (REG 1982, s. 3415; svensk specialutgåva, volym 6, s. 513).

76 Ibidem (punkt 7).

77 I avvaktan på att ett lagförslag skall träda i kraft (European Convention on Human Rights Bill, 2001).

78 Konungariket Belgien, Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Konungariket Spanien, Republiken Italien, Storhertigdömet Luxemburg, Republiken Österrike, Republiken Finland och Konungariket Sverige.

79 Journal des tribunaux, 1991, s. 141. Se även generaladvokaten Velus intressanta förslag till avgörande i detta mål (Journal des tribunaux, 1992, s. 142—152) liksom kommentarerna till denna dom i europeisk doktrin (bland annat i European Review of Prívate Law 2, 1994, s. 111—140).

80 Giurisprudenza di merito, 2002, s. 360.

81 Se i detta hänseende mitt förslag till avgörande i mål C-87/01 P, kommissionen mot CCRE (anhängigt vid domstolen), punkterna 51—53.

82 Se artikel 27 i Wienkonventionen från 1969 om traktaträtt.

83 Se rådgivande yttrande av den internationella domstolen av den 29 april 1999 angående en tvist mellan Förenta nationerna och den malaysiska staten efter det att myndigheter, däribland domstolar, i denna stat hade kränkt den immunitet mot rättsliga förfaranden som en person hade rätt att göra gällande på grundval av 1946 års konvention om Förenta nationemas privilegier och immunitet (punkt 63).

84 Se bland annat dom av den 26 februari 1976 i mål 52/75, kommissionen mot Italien (REG 1976, s. 277; svensk specialutgåva, volym 3, s. 41), punkt 14, av den 12 februari 1987 i mål 390/85, kommissionen mot Belgien (REG 1987, s. 761), punkt 7, av den 12 mars 1987 i mål 9/86, kommissionen mot Belgien (REG 1987, s. 1331), punkt 5, och, nyligen, av den 8 mars 2001 i mål C-276/98, kommissionen mot Portugal (REG 2001, s. I-1699), punkt 20, och av den 7 november 2002 i mål C-352/01, kommissionen mot Spanien (REG 2002, s. I-10263), punkt 8.

85 Se bland annat dom av den 5 maj 1970 i mål 77/69, kommissionen mot Belgien (REG 1970, s. 237), punkt 15, och av den 18 november 1970 i mål 8/70, kommissionen mot Italien (REG 1970, s. 961), punkt 9, angående en fördragsbrottssituation som kunde hänföras till parlamentets agerande. Detta skall jämföras med domstolens fasta rättspraxis rörande den nationella domstolens skyldighet att tolka den nationella rätten direktivkonformt på grund av medlemsstaternas skyldighet till följd av ett direktiv att åstadkomma det resultat som föreskrivs i detta samt deras plikt, enligt artikel 5 i... fördraget.., att vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att denna skyldighet uppfylls, åligger alla myndigheter i medlemsstaterna, däribland de rättskipande myndigheterna inom ramen för deras behörighet (se domen i det ovannämnda målet Marks & Spencer, punkt 24. Se även dom av den 14 december 2000 i mål C-344/98, Masterfoods och HB, REG 2000, s. I-11369, punkt 49).

86 Det var vad Cour de cassation (Belgien) ansåg i domen i det ovannämnda målet De Keyser i enlighet med generaladvokaten Velus förslag till avgörande på denna punkt (Journal des tribunaux, 1992, s. 142).

87 Punkt 42.

88 Dom av den 4 juli 2000 i mål C-352/98 P, Bergaderm och Goupil mot kommissionen (REG 2000, s. I-5291), punkterna 39—47.

89 Se i detta hänseende dom av den 17 december 1998 i mål C-185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen (REG 1998, s. I-8417), och av den 15 oktober 2002 i de förenade målen C-238/99 P, C-244/99 P, C-245/99 P, C-247/99 P, C-250/99 P—C-252/99 P och C-254/99 P, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen (REG 2002, s. I-8375).

90 Se i denna fråga domstolens yttrande av den 28 mars 1996 angående ett förslag att gemenskapen skulle ansluta sig till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (yttrande 2/94, REG 1996, s. I-1759, punkterna 20, 21, 34 och 35).

91 Se generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i det ovannämnda målet Peterbroeck (punkt 23). Medlemsstaterna delar även denna regel på det straffrättsliga området genom principen [ne] bis in idem (se dom av den 11 februari 2003 i de förenade målen C-187/01 och C-385/01, Gözütok och Brügge, REG 2003, s. I-1345).

92 Se bland annat dom av den 10 juli 1997 i mål C-261/95, Palmisani (REG 1997, s. I-4025), punkt 33, av den 1 december 1998 i mål C-326/96, Levez (REG 1998. s. I-7835), punkt 39, och av den 16 maj 2000 i mål C-78/98, Preston m.fl. (REG 2000, s. I-3201), punkt 56.

93 Se den rättspraxis som citeras i fotnot 92.

94 Rättskraften är i princip relativ. I fransk rätt, se artikel 1351 i code civile; Tomasin, D., Essai sur l'autorité de la chose jugée en matière civile (comprenant des éléments de droit comparé), Paris, 1975, och Couchez, Procédure civile, Armand Colin, elfte upplagan 2000, s. 165. I spansk rätt, se Oliva Santos, A., Sobre la cosa juzgada (Civil, contencioso-administrativa y penal, con examen de la jurisprudencia del Tribunal Constitucional), Editorial Centro de Estudios Ramón Areces, SA, s. 44—57. I tysk rätt, se 322 § ZPO och 121 § VmGo. I österrikisk rätt, se 411 § ZPO. Absolut rättskraft inträder i allmänhet endast beträffande avgöranden som innebär ogiltigförklaring av en rättsakt inom ramen för en laglighetskontroll. Se bland annat Chapus, R., Droit du contentieux administratif, andra upplagan, Montchrestien, Paris, 1990, s. 587—600. Denna regel kan jämföras med den som är tillämplig i gemenskapernas rättsordning inom ramen för en talan om ogiltigförklaring grundad på artikel 230 EG.

95 Effektivitetsprincipen innebär att förfarandena för att väcka talan som ar avsedda att tillvarata rättigheter som för enskilda följer av gemenskapsrätten inte får göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva dessa rättigheter.

96 Punkt 37.

97 Punkt 36.

98 Denna slutsats strider inte mot vad domstolen fastslagit i dom av den 1 juni 1999 i mål C-126/97, Eco Swiss (REG 1999, s. I-3055), punkterna 43—48. I detta mål begränsade de nationella processuella bestämmelserna möjligheten att yrka ogiltigförklaring av en skiljedom vars giltighet ifrågasatts på grundval av artikel 85 EG. Denna skiljedom meddelades efter en mellandom i skiljeförfarandet som var rättskraftigt avgjord eftersom talan om ogiltigförklaring inte väckts mot den inom en viss tid. Även om domstolen godtog denna processuella bestämmelse med stöd av principer som styrde det nationella rättsväsendet, exempelvis rättssäkerhetsprincipen och principen om att rättskraften i avgöranden respekteras, vilket utgör ett uttryck för förstnämnda princip, kan man inte därav sluta sig till att det skulle vara på samma sätt inom ramen för en skadeståndstalan eftersom denna varken har till syfte eller nödvändigtvis som verkan att ändra, ompröva eller upphäva ett domstolsavgörande.

99 Detta krav på opartisk domstol finns även i utkastet till Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (artikel 47).

100 Se bland annat dom av den 1 oktober 1982 i mål Piersak (serie A, nr 11), 31 §, av den 26 oktober 1984 i målet De Cubber (serie A, nr 86), av den 24 maj 1989 i målet Hauschildt (serie A, nr 154, 46 §), eller av den 8 februari 2000 i målet Mc Gonnel (serie A, nr 2112). Se i detta hänseende mitt förslag till avgörande i det ovannämnda målet Baustahlgewebe mot kommissionen (punkt 67).

101 Punkt 49.

102 Punkt 50.

103 Se domen i de ovannämnda förenade målen Brasserie du pêcheur och Factortame (punkt 51).

104 Ibidem (punkterna 66 och 74).

105 Se bland annat domarna i de ovannämnda målen Francovich m.fl. (punkterna 40 och 44) och Dillenkofer m.fl. (punkterna 33—46) liksom dom av den 15 juni 1999 i mål C-140/97, Rechberger m.fl. (REG 1999, s. I-3499), punkterna 22 och 23.

106 Se, fór ett liknande resonemangs generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande i de ovannämnda förenade målen Brasserie du pêcheur och Factortame (punkterna 71—72).

107 Punkt 42.

108 Se domen i de ovannämnda förenade målen Brasserie du pêcheur och Factortame (punkt 42).

109 Punkt 38.

110 Se domen i de ovannämnda förenade målen Francovich m.fl. (i punkt 46 hänvisas till att införlivande inte skett i detta mål).

111 Domen i de ovannämnda förenade målen Dillenkofer m.fl. (punkt 26).

112 Domen i det ovannämnda målet Rechberger m.fl. (punkt 51).

113 Domen i det ovannämnda målet Hedley Lomas (punkterna 18, 28 och 29).

114 Se domen i de ovannämnda förenade målen Brasserie du pêcheur och Factortame (punkterna 45, 47, 51 och 55).

115 Domen i det ovannämnda målet Haim (punkt 41). Tvisten vid den nationella domstolen gällde en tandläkare mot en sammanslutning av tandläkare som var förordnade inom den tyska socialförsäkringen. Sammanslutningen hade nekat tandläkaren att skriva in sig i tandläkarregistret för att senare kunna bli förordnad inom socialförsäkringen. Tandläkaren väckte skadeståndstalan mot staten för förvaltningens agerande. Syftet var att få ersättning för skada i form av utebliven vinst som han påstod sig ha lidit. Domstolen angav inte närmare om man befann sig i den första eller den andra situationen som avses i domen í de ovannämnda förenade målen Brasserie du pêcheur och Factortame. Efter att ha preciserat att förekomsten och omfattningen av den berörda medlemsstatens utrymme för skönsmässig bedömning skall fastställas på grundval av gemenskapsrätten och inte på grundval av nationell rätt överlämnade den åt den nationella domstolen att ta ställning härtill (punkt 40).

116 Ibidem (punkt 42).

117 Detta kriterium beaktades i domen i det ovannämnda målet Rechberger m.fl. (punkterna 50 och 51) beträffande ett införlivande av ett direktiv där dess verkningar i tiden felbedömts (att jämföras med domen i de ovannämnda förenade målen Dillenkofer m.fl.) och i domen i det ovannämnda målet Stockholm Lindöpark (punkterna 39 och 40). I dessa två domar preciserade domstolen att den berörda medlemsstaten inte nade något normativt val. Det var således fråga om den första situationen som avses i domen i de ovannämnda målen Brasseri du pêcheur och Factortame.

118 Domen i det ovannämnda målet Haim (punkt 43).

119 Punkt 56.

120 Punkt 39.

121 Punkt 41.

122 Se bland annat dom av den 24 juni 1969 i mål 29/68, Milch-, Fett- und Eierkontor (REG 1969, s. 165), punkt 3, och av den 3 februari 1977 i mål 52/76, Benedetti (REG 1977, s. 163), punkt 26.

123 En nationell domstol kan eller skall hänskjuta en tolkningsfråga, även om den redan har hänskjutit en fråga inom ramen för samma tvist. Denna möjlighet framhölls i domen i det ovannämnda målet Milch-, Fett- und Eierkontor (punkt 3). Domstolen har angett att en ny tolkningsfråga kan vara motiverad när den nationella domstolen stöter på svårigheter då det gäller förståelsen eller tillämpningen av domen, när den ställer en ny rättsfråga till domstolen eller också när den framlägger sådana nya omständigheter som kan medföra att domstolen ändrar sitt svar på en tidigare avgjord fråga (se domen i det ovannämnda målet Pretore di Salò, punkt 12, och beslut av den 5 mars 1986 i mål 69/85, Wünsche, REG 1986, s. 947, punkt 15; svensk specialutgåva, volym 8, s. 947). Denna mekanism har nationella domstolar tillämpat vid upprepade tillfällen. Se bland annat dom av den 13 juli 1978 i mål 8/78, Milac (REG 1978, s. 1721), av den 16 december 1981 i mål 244/80, Foglia (REG 1981, s. 3045; svensk specialutgåva, volym 6, s. 243), av den 12 november 1992 i de förenade målen C-134/91 och C-135/91, Kerafina — Keramische und Finanz-Holding och Vioktimatiki (REG 1992, s. I-5699) och domen i de ovannämnda förenade målen Denkavit m.fl.

124 Se bland annat dom av den 27 mars 1980 i mål 61/79, Denkavit italiana (REG 1980, s. 1205; svensk specialutgåva, volym 5, s. 149), punkt 16, av den 11 augusti 1995 i de förenade målen C-367/93—C-377/93, Roders m.fl. (REG 1995, s. I-2229), punkt 42, av den 13 februari 1996 i de förenade målen C-197/94 och C-252/94, Bautiaa och Société française maritime (REG 1996, s. I-505), punkt 47, och av den 15 september 1998 i mål C-231/96, Edis (REG 1998, s. I-4951), punkt 15.

125 Det är för övrigt i rättssäkerhetens intresse som domstolen har medgivit vissa begränsningar för verkningarna i tiden av dess domar när en rimlig tidsfrist för fullföljd av talan har löpt ut (se domen i det ovannämnda målet Edis, punkt 20. och den rättspraxis som det hänvisas till däri). Det skall med intresse anges att generaladvokat Ruiz-Jarabo Colomer, i punkt 24 i sitt förslag till avgörande i detta mål, framhöll [att domstolens] avgöranden alltså inte [äger] något slags tidslös verkan. Han angav närmare att deras verkan [däremot bör] avse de rättsförhållanden som enligt nationell rätt fortfarande lätt kan bli föremål för tvistigheter eller prövning och följaktligen också för domstolsavgörande.

126 År 1975 ansåg domstolen, i sina förslag avseende Europeiska unionen, att det fanns skäl an i fördraget föreskriva en lämplig garanti för att skydda enskildas rättigheter för det fall artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG) åsidosattes. Den lämnade emellertid frågan öppen huruvida denna garanti skulle utgöras av en talan vid domstolen av parterna i målet vid den nationella domstolen, av ett obligatoriskt fördragsbrottsförfarande eller av en skadeståndstalan mot den berörda medlemsstaten av den skadelidande parten (Bull. EG, suppl. 9/75, s. 18).

127 Punkterna 13—17.

128 Se bland annat avgörande av den 23 mars 1999 angående huruvida André Desmots talan mot Frankrike kunde tas upp till prövning i sak (nr 41358/98, punkt 2), av den 25 januari 20001 målet Peter Moosbrugger mot Österrike (nr 44861/98, punkt 2) och dom i huvudsaken av den 22 juni 2000 i mål Coëme m.fl. mot Belgien (nr 32492/96, 32547/96, 33209/96 och 33210/96, 114 §), liksom avgörande av den 4 oktober 2001 angående huruvida målet Nicolas Caiena Santiago mot Spanien kunde tas upp till prövning i sak (nr 60350/00), och av den 13 juni 2002 angående huruvida Lambert Bakkers talan mot Österrike kunde tas upp till prövning i sak (nr 43454/98, punkt 2). I alla dessa mâl fann Europadomstolen att det förhållandet att någon begäran om förhandsavgörande inte hade gjorts inte berodde på godtycke.

129 Den tyska författningsdomstolen anser att EG-domstolen utgör behörig domstol för parterna i den mening som avses i 101 S i den tyska konstitutionen. Härav följer att när en högsta domstolsinstans i strid med artikel 234.3 EG inte begär förhandsavgörande har författningsdomstolen behörighet att upphäva en sådan dom på grund av åsidosättande av konstitutionen. Se exempelvis beslut av den 9 januari 2001 av Bundesverfassungsgericht angående ett avgörande av Bundesverwaltungsgericht rörande jämställdhet mellan kvinnor och män inom täkaryrket (BvR 1036/99).

130 Se i detta hänseende Europadomstolens rättspraxis inom ramen för prövningen av individuella talan grundade på kränkning av artikel 6 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter (bland annat domen i de ovannämnda målen Coëme m.fl. mot Belgien, 155—158 $$). Enligt Europadomstolen kan man inte spekulera i utgången av ett förfarande enligt artikel 6 i nämnda konvention och bifalla en talan om skadestånd för ekonomisk skada. Däremot medger den, med hänsyn till vidden av den ideella skada som lidits, att det inte är tillräckligt att enbart konstatera att de ovannämnda bestämmelserna kränkts utan att viss ersättning skall utgå.

131 Denna princip fastslogs i dom av den 9 juli 1985 i mål 179/84, Bozzetti (REG 1985, s. 2301), punkt 17, varvid det på denna punkt hänvisades till domen i det ovannämnda målet Salgoil (särskilt s. 675). Principen har bekräftats bland annat i dom av den 18 januari 1996 i mål C-446/93, SEIM (REG 1996, s. I-73), punkt 32, och i domen i det ovannämnda målet Dorsch Consult (som den hänskjutande domstolen hänvisat till).

132 Ibidem.

133 Punkt 58.

134 Ibidem.

135 Se bland annat domarna i de ovannämnda målen Konle (punkt 59), Haim (punkt 44) och Stockholm Lindöpark (punkt 38).

136 Se bland annat dom av den 4 december 1974 i mål 41/74, Van Duyn (REG 1974, s. 1337; svensk specialutgåva, volym 2, s. 389), punkterna 5—8, och av den 15 december 1995 i mål C-415/93, Bosman (REG 1995, s. I-4921), punkt 129.

137 Se dom av den 22 november 1995 i mål C-443/93, Vougioukas (REG 1995, s. I-4033), punkterna 38—42. Se även dom av den 23 februari 1994 i mål C-419/92, Scholz (REG 1994, s. I-505), punkt 9.

138 Domen i det ovannämnda målet Scholz (punkt 8).

139 Se bland annat dom av den 12 februari 1974 i mål 152/73, Sotgiu (REG 1974, s. 153; svensk specialutgåva, volym, 2, s. 219), punkt 11, av den 21 november 1991 i mål C-27/91, Le Manoir (REG 1991, s. I-5531), punkt 10, av den 10 mars 1993 i mål C-111/91, kommissionen mot Luxemburg (REG 1993, s. I-817; svensk specialutgåva, volym 14, s. I-35), punkt 9, domen i det ovannämnda målet Scholz, punkt 7, och dom av den 23 maj 1996 i mål C-237/94, O'Flynn (REG 1996, s. I-2613), punkt 17.

140 Punkt 18.

141 Se bland annat dom av den 2 augusti 1993 i de förenade målen C-259/91, C-331/91 och C-332/91, Allué m.fl. (REG 1993, s. I-4309; svensk specialutgåva, volym 14, s. I-305), punkt 15. domen i det ovannämnda målet O'Flynn, punkt 19, liksom dom av den 12 mars 1998 i mål C-187/96, kommissionen mot Grekland (REG 1998, s. I-1095), punkt 19, som gavs några månader innan Verwaltungsgerichtshofs avgörande meddelades.

142 Se domen i det ovannämnda målet Schöning-Kougebetopoulou (punkterna 26 och 27).

143 Detta är för övrigt vad domstolen senare har runnit beträffande en österrikisk lagstiftning som var mindre restriktiv i förhållande till den fria rörligheten för personer. Enligt denna lagstiftning beaktades de tidigare verksamhetsperioder som hade fullgjorts i andra medlemsstater när lärarnas lön bestämdes, men på villkor som var strängare än de som gällde för de perioder som fullgjorts i Österrike. Efter att ha underkänt den påstådda motiveringen avseende lojalitetsbelöning och med hänsyn till att det var fråga om flera arbetsgivare angav domstolen att den omtvistade diskriminerande begränsningen under alla förhållanden inte stod i proportion till ett sådant syfte (se dom av den 30 november 2000 i mål C-195/98, Österreichischer Gewerkschaftsbund, REG 2000, s. I-10497, punkt 50).

144 Se domen i det ovannämnda målet Cilfit m.fl. (punkt 16).