Förslag till avgörande av generaladvokat Verica Trstenjak föredraget den 11 september 2008

1 Originalspråk: tyska.

2 Förstainstansrättens beslut av den 24 april 2007 i mål T-132/06, Gorostiaga Atxalandabaso mot parlamentet.

3 EGT L 248, s. 1.

4 EGT L 357, s. 1.

5 Förstainstansrättens dom av den 22 december 2005 i mål T-146/04, Gorostiaga Atxalandabaso mot parlamentet (REG 2005, s. II-5989).

6 Se, för ett liknande resonemang, Rengeling, H.-W./Middeke, A./Gellermann, M., Handbuch des Rechtsschutzes in der Europäischen Union, München 2003, 26 §, punkt 18, s. 463, Lenaerts, K./Arts, D./Maselis, I., Procedural Law of the European Union, andra upplagan, London 2006, punkt 24-112, s. 577.

7 Förstainstansrättens beslut av den 9 juli 1991 i mål T-48/91, Minic mot revisionsrätten (REG 1991, s. II-479), punkt 11, och av den 8 december 1999 i mål T-79/99, Euro-Lex mot harmoniseringsbyrån (REG 1999, s. II-3555), punkt 10.

8 I sitt yttrande 2/94 av den 28 mars 1996 (REG 1996, s. I-1759) drog domstolen slutsatsen att gemenskapen på gemenskapsrättens dåvarande stadium ännu inte var behörig att ansluta sig till Europakonventionen. EU håller emellertid på att skapa de rättsliga förutsättningar som krävs för en anslutning. I artikel I-9. 2 i Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa (2004/C 310/01) föreskrevs således att unionen skulle ansluta sig till Europakonventionen. Denna behörighet återfinns numera i artikel 6.2 i Fördraget om Europeiska unionen i den genom Lissabonfördraget ändrade lydelsen (EUT C 115, 2008, s. 1). I artikel 17 i tilläggsprotokoll 14 till Europakonventionen av den 13 maj 2004, som i första hand innehåller bestämmelser som reformerar Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, föreskrivs ett tillägg till artikel 59 i Europakonventionen som har följande lydelse: EU kan ansluta sig till denna konvention.

9 Enligt artikel 281 EG har gemenskapen egen status av juridisk person och är i egenskap av folkrättsligt rättssubjekt ur ett folkrättsligt perspektiv i princip endast bunden av internationella avtal som den har ratificerat. Artikel 300.7 EG reglerar i sin tur detta avtals bindande verkan inom gemenskapen genom att ålägga gemenskapsorganen och medlemsstaterna att genomföra och beakta gemenskapsavtal. Gemenskapsavtal som kommit till stånd i enlighet med och med beaktande av bestämmelserna i primärrätten är enligt fast rättspraxis en integrerad del av gemenskapens rättsordning. Förutsättningen och den relevanta tidpunkten för folkrättens giltighet inom gemenskapens rättsordning är att det aktuella avtalet har trätt i kraft, det vill säga att det är folkrättsligt bindande för gemenskapen (se dom av den 30 april 1974 i mål 181/73, Haegeman, REG 1974, s. 449; svensk specialutgåva, volym 2, s. 281, punkt 5, av den 26 oktober 1982 i mål 104/81, Kupferberg, REG 1982, s. 3641, punkterna 11–13, svensk specialutgåva, volym 6, s. 531, och av den 11 september 2003 i mål C-211/01, kommissionen mot rådet, REG 2003, s. I-8913, punkt 57). Lenaerts, K./Van Nuffel, P., Constitutional Law of the European Union, andra upplagan, London 2005, punkt 17-092, s. 740, anser också att ikraftträdandet av ett gemenskapsavtal är avgörande. De har emellertid påpekat att även ett avtal som har ingåtts av medlemsstaterna kan vara bindande för gemenskapen, nämligen när gemenskapen har förpliktat sig att utöva sina befogenheter i överensstämmelse med avtalet. De har i detta avseende hänvisat till Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 och protokollet av den 31 januari 1967 om flyktingars rättsliga ställning som nämns i artikel 63.1 EG utan att emellertid nämna Europakonventionen. Dessutom har Europeiska unionens råd och Europarådet i ett samförståndsavtal av den 10–11 maj 2007 visserligen kommit överens om att samarbeta vad gäller lagstiftningen men samtidigt bekräftat sin självbestämmanderätt.

10 Se yttrande 2/94 (ovan fotnot 8), punkt 33, och dom av den 12 november 1969 i mål 26/69, Stauder (REG 1969, s. 419; svensk specialutgåva, volym 1, s. 421), punkt 7, av den 12 juli 1957 i de förenade målen 7/56, 3/57, 7/57, Algera (REG 1957, s. 82, 117), och av den 29 maj 1997 i mål C-299/95, Kremzow (REG 1997, s. I-2629), punkt 14.

11 Se, till exempel, domen i målet Stauder (ovan fotnot 10), punkt 7, dom av den 14 maj 1974 i mål 4/73, Nold (REG 1974, s. 491), av den 13 december 1979 i mål 44/79, Hauer (REG 1979, s. 3727), punkt 15, av den 15 maj 1986 i mål 222/84, Johnston (REG 1986, s. 1651, svensk specialutgåva, volym 8, s. 597), punkt 18, av den 28 mars 2000 i mål C-7/98, Krombach (REG 2000, s. I-1935), punkt 25, av den 6 mars 2001 i mål C-274/99 P, Connolly mot kommissionen (REG 2001, s. I-1611), punkt 37, av den 12 juni 2003 i mål C-112/00, Schmidberger (REG 2003, s. I-5659), punkt 71, av den 27 juni 2006 i mål C-540/03, Parlamentet mot rådet (REG 2006, s. I-5769), punkt 35, av den 18 januari 2007 i mål C-229/05 P, Öcalan mot rådet (REG 2007, s. I-439), punkt 76, av den 26 juni 2007 i mål C-305/05, Ordre des barreaux francophones et germanophone m.fl. (REG 2007, s. I-5305), punkt 29, av den 14 februari 2008 i mål C-450/06, Varec (REG 2008, s. I-581), punkt 44, och av den 8 maj 2008 i mål C-14/07, Weiss und Partner (REG 2008, s. I-3367), punkt 57.

12 Domen i målet Ordre des barreaux francophones et germanophone m.fl. (ovan fotnot 11), punkt 29.

13 Dom av den 1 juli 2008 i de förenade målen C-341/06 P och C-342/06 P, Chronopost och UFEX mot kommissionen (REG 2008, s. I-4777).

14 Ibidem (punkt 46). Domstolen har i detta sammanhang inledningsvis hänvisat till Europadomstolens dom av den 23 april 1996 i mål om överklagande nr 16839/90, Remli mot Frankrike, punkt 48, i vilken det hänvisades till de nationella domstolarnas skyldighet att pröva om principen om opartiskhet iakttagits med avseende på dess konkreta sammansättning. Domstolen hänvisade därefter till sin rättspraxis avseende de aspekter som ska prövas ex officio (se dom av den 2 april 1998 i mål C-367/95 P, Sytraval och Brink’s France, REG 1998, s. I-1719, punkt 67, och av den 20 februari 1997 i mål C-166/95 P, kommissionen mot Daffix, REG 1997, s. I-983, punkt 25). Domstolen har därmed huvudsakligen övertagit Europadomstolens rättspraxis och gett den verkan för gemenskapsrätten.

15 Enligt Calliess, G.-P., Judicial Independence and Impartiality in International Courts, International Conflict Resolution, Tübingen 2006, s. 144, kännetecknas principen om opartiskhet av att de personer som deltar i förfarandet inte påverkas på ett otillbörligt sätt och av att domarna är opartiska i förhållande till dessa personer. Det måste enligt Decaux, E./Imbert, P.-H., La Convention européenne des droits de l’homme (utgiven av Louis-Edmond Pettiti), andra upplagan, artikel 6, s. 260, först undersökas vad en viss domare tänkte under de omständigheter som förelåg i fallet och om han hade ett visst skäl att förfördela klaganden.

16 Se, för ett liknande resonemang, Frowein, J./Peukert, W., Europäische Menschenrechtskonvention, Kehl/Straßburg/Arlington 1985, artikel 6, punkt 94, s. 153. Enligt Krekeler, W., Der befangene Richter, Neue Juristische Wochenschrift, 1981, s. 1633, medför kravet på opartisk neutralitet från domarens sida att han inte i något skede i de förfaranden som handläggs av honom grundar sitt beslut på irrelevanta och subjektiva överväganden. Hans beslut ska endast grunda sig på objektiva omständigheter i ärendet och uteslutande fattas enligt lag, oberoende av den berörda personen.

17 Se även Kanska, K., Towards Administrative Human Rights in the EU – Impact of the Charter of Fundamental Rights, European Law Journal, 2004, s. 313, som har anfört att kravet på opartiskhet härrör från denna romerskrättsliga maxim. Marriott, A., Conflicts of Interest – A Way Forward?, bilaga nr 8 (till Betriebs-Berater 2003, häfte 47), s. 3, kopplar principerna om ett tvistlösningsorgans oavhängighet och opartiskhet till denna maxim. I den romerskrättsliga principen anges uttryckligen att ingen må vara domare i sin egen sak (se Liebs, D., Lateinische Rechtsregeln und Rechtssprichwörter, München 1998, s. 145).

18 Dom av den 15 december 2005 i mål om överklagande nr 73797/01, Kyprianou mot Cypern, punkt 118.

19 Dom av den 24 maj 1989 i mål om överklagande nr 10486/83, Hauschildt mot Danmark, punkt 48, och av den 16 december 2003 i mål om överklagande nr 57067/00, Grieves mot Förenade Konungariket, punkt 69.

20 Dom av den 22 oktober 2007 i mål om överklagande nr 21279/02 och nr 36448/02, Lindon, Otchakovsky och July mot Frankrike, punkterna 75 och 76, av den 4 oktober 2007 i mål om överklagande nr 63610/00 och nr 38692/05, Forum Maritime S.A. mot Rumänien, punkt 116, av den 10 augusti 2006 i mål om överklagande nr 75737/01, Schwarzenberger mot Tyskland, punkt 38, av den 16 december 2003 (ovan fotnot 19), Grieves mot Förenade Konungariket, punkt 69 och av den 1 oktober 1982 i mål om överklagande nr 8692/79, Piersack mot Belgien, serie A nr 53, punkt 30.

21 Se domen (ovan fotnot 20), Piersack mot Belgien, punkt 30, och dom av den 23 juni 1981 i mål om överklagande nr 6878/75 och nr 7238/75, serie A nr 43, s. 25, Le Compte, Van Leuven och De Meyere mot Belgien, punkt 58. Reid, K., A practitioner’s Guide to the European Convention on Human Rights, andra upplagan, punkt IIA-090, s. 114 och följande sida, har påpekat att det i praxis är mycket svårt att vederlägga denna presumtion, vilket innebär att det för att kunna dra slutsatsen att domaren är partisk inte räcker att domaren har en negativ uppfattning vad gäller det fall som domaren ska avgöra.

22 Dom av den 25 februari 1997 i mål om överklagande nr 22107/93, Findlay mot Förenade Konungariket, punkt 73.

23 Se dom av den 26 september 1995 i mål om överklagande nr 18160/91, serie A, nr 325-A, Diennet mot Frankrike, punkt 36, och domen i målet Hauschildt mot Danmark (ovan fotnot 19), punkt 47, i vilka Europadomstolen i brist på bevisning för att de berörda nationella domarna var personligen partiska endast gjorde en objektiv bedömning av opartiskheten.

24 Domen i målet Schwarzenberger mot Tyskland (ovan fotnot 20), punkt 42. Koering-Joulin, R., La notion européenne de tribunal indépendant et impartial au sens de l’article 6 par. 1 de la Convention européenne des droits de l’homme, Revue de science criminelle et de droit pénal comparé, 1990, s. 772, har i samband med de rättsstatliga kraven på en domstols sammansättning använt begreppet strukturell opartiskhet.

25 Domen i målet Lindon, Otchakovsky och July mot Frankrike (ovan fotnot 20), punkt 77, domen i målet Kyprianou mot Cypern (ovan fotnot 18), punkt 58, domen i målet Grieves mot Förenade Konungariket (ovan fotnot 19), punkt 69, dom av den 9 juni 1998 i mål om överklagande nr 22678/93, Incal mot Turkiet, punkt 71, domen i målet Findlay mot Förenade Konungariket (ovan fotnot 22), punkt 73 och domen i målet Hauschildt mot Danmark (ovan fotnot 19), punkt 48.

26 Ovan fotnot 20, punkt 42.

27 Domen i målet Schwarzenberger mot Tyskland (ovan fotnot 20), punkt 42, domen i målet Hauschildt mot Danmark (ovan fotnot 19), punkt 50 och dom av den 12 juni 2006 i mål om överklagande nr 32045/03, Romero Martin mot Spanien.

28 Domen i målet Schwarzenberger mot Tyskland (ovan fotnot 20), punkt 42, domen i målet Diennet mot Frankrike (ovan fotnot 23), punkt 38, och dom av den 16 juli 1971, serie A nr 13, s. 40, Ringeisen mot Österrike, punkt 97. Domstolen drog samma slutsats i domen i målet Chronopost och UFEX mot kommissionen (ovan fotnot 13), punkterna 56–60. I denna dom fastställde domstolen att endast den omständigheten att det i den dömande sammansättningen ingår en domare som ingick i en annan dömande sammansättning som hade att pröva samma mål i sig inte räcker för att anse att den dömande sammansättningen är rättsstridig. Domstolen har därmed huvudsakligen anslutit sig till generaladvokaten Sharpstons rättsliga uppfattning (se förslaget till avgörande av den 6 december 2007 i samma mål, punkterna 58 och 59).

29 Se domen i målet Lindon, Otchakovsky och July mot Frankrike (ovan fotnot 20), punkt 79, i vilken det rörde sig om två domare som handlade två domstolsförfaranden, varvid det första beslutet hade vunnit laga kraft. Europadomstolen fastslog att varje domare var bunden av det första beslutets materiella rättskraft, vilket innebar att dess deltagande inte påverkade det andra beslutet.

30 Cremer, W., Kommentar zu EUV/EGV (utgiven av Calliess/Ruffert), tredje upplagan, 2007, artikel 231, punkt 1, Rengeling, H.-W./Middeke, A./Gellermann, M., Handbuch des Rechtsschutzes in der Europäischen Union, München 2003, 7 §, punkt 107, s. 144.

31 Se, för ett liknande resonemang, Cremer, W. (ovan fotnot 30), artikel 231, punkt 1.

32 Fotnot 13, punkt 53.

33 Se punkt 11 i detta förslag till avgörande.

34 Se dom av den 13 juli 1966 i de förenade målen 56/64 och 58/64, Consten och Grundig mot kommissionen (REG 1966, s. 429; svensk specialutgåva, volym 1, s. 277), av den 23 oktober 1974 i mål 17/74, Transocean Marine Paint Association mot kommissionen (REG 1974, s. 1063, svensk specialutgåva, volym 2, s. 357), punkt 21, och av den 6 mars 1979 i mål 92/78, Simmenthal mot kommissionen (REG 1979, s. 777), punkt 107 och följande punkt.

35 Domstolen har i fast rättspraxis förklarat att gemenskapsinstitutionernas rättsakter i princip presumeras vara giltiga och därmed ha rättsverkan, så länge de inte har återkallats eller förklarats vara ogiltiga inom ramen för en talan om ogiltigförklaring eller till följd av en begäran om förhandsavgörande eller invändning om rättsstridighet (se dom av den 15 juni 1994 i mål C-137/92 P, kommissionen mot BASF m.fl., REG 1994, s. I-2555, punkt 48, svensk specialutgåva, volym 15, s. I-201, av den 8 juli 1999 i mål C-245/92 P, Chemie Linz mot kommissionen, REG 1999, s. I-4643, punkt 93, och av den 5 oktober 2004 i mål C-475/01, kommissionen mot Grekland, REG 2004, s. I-8923, punkt 18).

36 Dom av den 13 november 1990 i mål C-331/88, Fedesa m.fl. (REG 1990, s. I-4023), punkt 34, och av den 12 november 1998 i mål C-415/96, Spanien mot kommissionen (REG 1998, s. I-6993), punkt 32.

37 Punkt 55 i överklagandet.

38 Domstolens dom av den 25 oktober 1977 i mål 26/76, Metro mot kommissionen (REG 1977, s. 1875; svensk specialutgåva volym 3, s. 431), punkt 4, av den 15 december 1988 i de förenade målen 166/86 och 220/86, Irish Cement mot kommissionen (REG 1988, s. 6473), punkt 16, av den 5 maj 1998 i mål C-180/96, Förenade kungariket mot kommissionen (REG 1998, s. I-2265), punkt 28 och följande punkt, av den 11 januari 1996 i mål C-480/93 P, Zunis Holding m.fl. mot kommissionen (REG 1996, s. I-1), punkt 14. Förstainstansrättens dom av den 18 september 1997 i de förenade målen T-121/96 och T-151/96, Mutual Aid Administration Services mot kommissionen (REG 1997, s. II-1355), punkt 48, av den 27 november 1997 i mål T-224/95, Tremblay m.fl. mot kommissionen (REG 1997, s. II-2215), punkt 49, och av den 16 september 1998 i mål T-188/95, Waterleiding Maatschappij mot kommissionen (REG 1998, s. II-3713), punkterna 88–141), samt förstainstansrättens beslut av den 16 mars 1998 i mål T-235/95, Goldstein mot kommissionen (REG 1998, s. II-523), punkt 41. Se dessutom Cremer, W. (ovan fotnot 20), artikel 230, punkt 19, Lenaerts, K./Arts, D./Maselis, I. (ovan fotnot 6), punkt 7-016, s. 212.

39 Förstainstansrätten har hänvisat till domen av den 16 februari 1965 i mål 14/64, Barge mot höga myndigheten (REG 1965, s. 74). Se dessutom domstolens dom av den 11 maj 1989 i de förenade målen 193/97 och 194/87, Maurissen m.fl. mot revisionsrätten (REG 1989, s. 1045), punkt 26, och förstainstansrättens dom av den 27 oktober 1994 i mål T-64/92, Chavane de Dalmassy m.fl. mot kommissionen (REGP 1994, s. I-A-227 och s. II-723), punkt 25, enligt vilken en talan mot ett bekräftande beslut ska avvisas endast om det bekräftade beslutet blivit slutligt gentemot sökanden på grund av att talan inte väckts inom tidsfristen.

40 Fast rättspraxis, se exempelvis domstolens dom av den 5 februari 1987 i mål C-145/85, Denkavit (REG 1987, s. 565), punkt 11, av den 7 december 1993 i mål C-12/92, Huygen (REG 1993, s. I-6381), punkt 31, av den 17 oktober 2002 i mål C-208/01, Parras Medina (REG 2002, s. I-8955), punkt 19, av den 5 oktober 2006 i mål C-105/02, kommissionen mot Tyskland (REG 2006, s. I-9659), punkt 89, och i mål C-377/03, kommissionen mot Belgien (REG 2006, s. I-9733), punkt 95, samt av den 18 december 2007 i mål C-314/06, Société Pipeline Méditerranée et Rhône (REG 2007, s. I-12273), punkt 23.

41 Dom av den 15 december 1994 i mål C-195/91 P, Bayer mot kommissionen (REG 1994, s. I-5619), punkt 32, och beslut av den 18 januari 2005 i mål C-325/03 P, Zuazaga Meabe mot harmoniseringsbyrån (REG 2005, s. I-403), punkt 25.

42 Se domen i målet Gorostiaga Atxalandabaso mot parlamentet (ovan fotnot 5), punkt 147.

43 Se punkt 67 i ansökan i mål T-132/06.

44 Se punkterna 94–98 (särskilt punkt 96) i ansökan i mål T-132/06.

45 Se punkterna 66–69 i ansökan i mål T-132/06.

46 Se, för ett liknande resonemang, Wakefield, J., The right to good administration, Alphen 2007, s. 23, Lais, M., Das Recht auf eine gute Verwaltung unter besonderer Berücksichtigung der Rechtsprechung des Europäischen Gerichtshofs, Zeitschrift für europarechtliche Studien, 2002, häfte 3, s. 453 och s. 454, och Dutheil de la Rochère, J., The EU Charter of Fundamental Rights, Not Binding but Influential: the Example of Good Administration, Continuity and change in EU law: essays in honour of Sir Francis Jacobs, 2008, s. 169, som utgår från en samling av flera principer. Lenaerts, K./Van Nuffel, P. (ovan fotnot 9), punkt 17-069, s. 713, har i vart fall utgått från ett flertal rättsliga principer som anges under beteckningen principer om god förvaltningssed. Martínez Soria, J., Die Kodizes für gute Verwaltungspraxis, Europarecht, 2001, häfte 5, s. 685, har påpekat att begreppet god förvaltningssed används på olika sätt. Gemensamt för dessa uppfattningar är att de sammanfattar de administrativa myndigheternas skyldigheter att vidta åtgärder gentemot medborgare. Denna sammanfattning är inte slutgiltig utan är öppen för nya aspekter vad gäller förhållandet mellan de administrativa myndigheterna och medborgare.

47 Dom av den 12 maj 1971 i mål 55/70, Reinarz mot kommissionen (REG 1971, s. 379), punkterna 19 och 21.

48 Förstainstansrättens dom av den 6 juli 2000 i mål T-62/98, Volkswagen mot kommissionen (REG 2000, s. II-2707), punkt 245.

49 Dom av den 15 februari 2001 i mål C-99/98, Österrike mot kommissionen (REG 2001, s. I-1101), punkt 73.

50 Dom av den 23 oktober 1986 i mål 321/85, Schwiering mot revisionsrätten (REG 1986, s. 3199), punkt 18, förstainstansrättens dom av den 15 december 1999 i de förenade målen T-33/98 och T-34/98, Petrotub och Republica mot rådet (REG 1999, s. II-3837), punkt 133.

51 Dom av den 28 maj 1980 i de förenade målen 33/79 och 75/79, Kuhner mot kommissionen (REG 1980, s. 1677), punkt 25, förstainstansrättens dom av den 6 november 1994 i mål T-450/93, Lisrestal m.fl. mot kommissionen (REG 1994, s. II-1177), punkt 42.

52 Förstainstansrättens dom av den 18 september 1995 i mål T-167/94, Nölle mot rådet och kommissionen (REG 1995, s. II-2589), punkt 73.

53 Wakefield, J (ovan fotnot 46), s. 23 har påpekat att de bestämmelser som omfattar principen om god förvaltningssed har olika status inom gemenskapsrättens hierarki och därför inte är lika relevanta. Medan vissa endast utgör förhållningsregler utgör andra ett rättsligt bindande åtagande. Enligt min mening stöds denna ståndpunkt av den definition som den dåvarande ombudsmannen Jacob Söderman, på grund av att det saknades en legaldefinition av begreppet missförhållande i den mening som avses i artikel 195.1 EG, framlade i sin årsrapport till Europaparlamentet år 1997 och som har använts sedan dess. Definitionen har följande lydelse: Administrativa missförhållanden föreligger när ett offentligt organ underlåter att agera i enlighet med en regel eller princip som är bindande för det. Såsom jag redan anfört i mitt förslag till avgörande av den 28 mars 2007 i mål C-331/05 P, Internationaler Hilfsfonds mot kommissionen (REG 2007, s. I-5475), punkt 68, kan man av definitionen sluta sig till att det med missförhållande i princip inte bara är åsidosättande av bindande rättsprinciper som avses, utan också alla överträdelser av de principer för vederbörlig myndighetspraxis som vanligen hänförs till så kallad soft law¸ eftersom de inte är juridiskt bindande. Det ska vidare hänvisas till generaladvokaten Slynns förslag till avgörande av den 23 oktober 1983 i mål 64/82, Tradax mot kommissionen (REG 1984, s. 1359, 1387), i vilket generaladvokaten förklarade att han inte anser att det är en allmän rättsprincip att det som krävs enligt god förvaltningssed nödvändigtvis är rättsligt bindande. En väl fungerande arkivering kan visserligen utgöra en väsentlig del av en god förvaltning, det finns emellertid ingen rättsligt verkställbar rättighet till en sådan arkivering. Generaladvokaten fann i detta sammanhang att lagstiftning och god förvaltning delvis kan täcka varandra men inte nödvändigtvis betyder samma sak.

54 Enligt Kanska, K. (ovan fotnot 17), s. 304, var gemenskapsdomstolarnas rättspraxis konventets viktigaste inspirationskälla vid utkastet av artikel 41 i stadgan. Av konventets förklaringar till stadgan, vilka inte är rättsligt bindande, framgår att denna bestämmelse grundar sig på existensen av en rättslig gemenskap, vars karakteristiska kännetecken har utvecklats genom rättspraxis i vilken särskilt principen om god förvaltningssed har fastställts (se bland annat domstolens dom av den 31 mars 1992 i mål C-255/90 P, Burban, REG 1992, s. I-2253, samt förstainstansrättens dom i målet Nölle (ovan fotnot 52), och av den 9 juli 1999 i mål T-231/97, New Europe Consulting m.fl., REG 1999, s. II-2403). Denna rättighet, i den form som beskrivs i de första två styckena i artikel 41 i stadgan, framgår av rättspraxis (domstolens dom av den 15 oktober 1987 i mål 222/86, Heylens, REG 1987, s. 4097, punkt 15, av den 18 oktober 1989 i mål 374/87, Orkem, REG 1989, s. 3283, och av den 21 november 1991 i mål C-269/90, TU München, REG 1991, s. I-5469, samt domen i målet Lisrestal (ovan fotnot 51), och domen i målet Nölle (ovan fotnot 52), och – avseende motiveringsskyldigheter – av artikel 253 EG. Avseende gemenskapsdomstolarnas betydelse vid utvecklingen av allmänna rättsprinciper i gemenskapens processrätt, se Schwarze, J., European Administrative Law, första upplagan, London 2006, s. 59 och följande sida.

55 Den Europeiska ombudsmannen påpekade, i sitt tal av den 2 februari 2000 inför det konvent i vilket han arbetade för, att rätten till god förvaltning skulle inbegripas, att denna princip måste genomföras genom antagandet av en bestämmelse för säkerställande av god förvaltningspraxis. I Europaparlamentets rapport om situationen vad gäller de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen framhölls också att det för att i praxis genomföra artikel 41 i stadgan krävs att en kodex för god förvaltningssed antas (rapporten Cornillet av den 21 juni 2001, situationen vad gäller de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen, A5-0223/2001, s. 113 och följande sida). Efter en förfrågan från den Europeiska ombudsmannen ställd till alla gemenskapsorgan och gemenskapsinstitutioner visade det sig att det inte fanns några sådana bestämmelser. Den Europeiska ombudsmannen utarbetade därefter en mönsterkodex för god förvaltningssed och sände denna till gemenskapsorganen och gemenskapsinstitutionerna med ett förslag om att anta motsvarande förfarandebestämmelser. Dessa bestämmelser skulle offentliggöras i form av beslut i Europeiska unionens officiella tidning. Medan de decentraliserade organen antog mönsterkodexen offentliggjorde kommissionen förfarandebestämmelser under rubriken Kodex för god förvaltningssed, dock inte som beslut utan i bilagan till deras arbetsordning (EGT L 308, 2000, s. 26–34).

56 Se, för ett liknande resonemang, även Lais, M. (ovan fotnot 46), s. 461, som med avseende på rätten till god förvaltning eller de enskilda elementen av vilka denna består har anfört att i första hand de gränser och hinder som har utvecklats av domstolen eller det innehåll som har formulerats av domstolen gäller.

57 Europaparlamentet, resolution av den 6 september 2001 om särskild rapport från Europeiska ombudsmannen till Europaparlamentet efter undersökningen på eget initiativ av om de olika gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen antagit någon kodex för god förvaltningssed som är tillgänglig för allmänheten C5-0438/2000 – 2000/2212(COS).

58 Enligt Lenaerts, K./Van Nuffel, P. (ovan fotnot 9), punkt 17-140, s. 783, hör resolutioner till de övriga akter som inte anges i artikel 249 EG som gemenskapsorganen kan anta. De har emellertid påpekat att dessa akter inte alltid syftar till att medföra rättsverkningar. Schoo, J., EU-Kommentar (utgiven av Jürgen Schwarze), första upplagan, Baden-Baden 2000, artikel 189 EG, punkt 11, s. 1732, anser att politiska resolutioner och uppmaningar till andra organ att vidta åtgärder hör till de akter som Europaparlamentet antar som politiskt diskussionsforum, emellertid inte som lagstiftande organ. Resolutionen av den 6 september 2001 som är en anmodan till kommissionen att inom ramen för gemenskapens lagstiftningsförfarande göra bruk av dess initiativrätt kan klassificeras som en sådan politisk akt.

59 Se punkterna 49, 50 och 86 i ansökan. Förstainstansrätten har tidigare prövat åsidosättanden mot principen om god förvaltningssed och därvid själv hänvisat till artikel 41 i stadgan. Se förstainstansrättens dom av den 30 januari 2002 i mål T-54/99, max.mobil mot kommissionen (REG 2002, s. II-313), punkt 48, avseende rätten till en snabb och opartisk handläggning av ett klagomål, och dom av den 13 juli 2005 i mål T-242/02, Sunrider mot HABM (REG 2005, s. II-2793), punkt 51, i samband med principen om iakttagande av en rimlig tidsfrist som utgör en beståndsdel av principen om god förvaltningssed.

60 Förstainstansrätten har i detta sammanhang åberopat gemenskapsdomstolarnas rättspraxis som redan nämnts i punkt 118 i domen i målet Gorostiaga Atxalandabaso mot parlamentet (ovan fotnot 5) avseende den allmänna principen om rätten till försvar, enligt vilken en person ska ha möjlighet att ta ställning till varje handling som institutionen avser att göra gällande mot honom.