Förslag till avgörande av generaladvokat Melchior Wathelet föredraget den 13 september 2016

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 241, 2012, s. 2.

3 EGT L 70, 2000, s. 1.

4 EUT L 241, 2012, s. 4

5 S/2016/355, punkt 73.

6 Se förteckning i bilaga till FN:s generalsekreterares rapport av den 1 februari 2016 med upplysningar om territorier som lämnats i enlighet med artikel 73 e i FN-stadgan (A/71/68).

7 Punkt 117 i den överklagade domen.

8 Punkt 117 i den överklagade domen.

9 Punkt 215 i den överklagade domen. Se även punkterna 146, 165, 171, 198, 205–211 och 215–222 i den överklagade domen.

10 Se punkterna 124–126, 147, 166, 172, 199 och 211 i den överklagade domen.

11 Se artikel 56 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och dom av den 22 februari 2005, kommissionen/max.mobil ( C‑141/02 P, EU:C:2005:98, punkterna 48–51).

12 Se dom av den 21 december 2011, Iride/kommissionen ( C‑329/09 P, EU:C:2011:859, punkt 50).

13 Se punkt 8 i Front Polisarios duplik.

14 Tribunalen angav att den omständigheten att unionen ingår ett avtal med en tredje stat som kan komma att tillämpas på ett omtvistat territorium i vart fall inte strider mot de bestämmelser i unionsrätten eller folkrätten som unionen måste iaktta.

15 Se punkt 87 i den överklagade domen.

16 United Nations Treaty Series, vol. 1155, s. 331. Såväl tribunalen som parterna har hänvisat till, Wienkonventionen, även om den enligt artikel 1 i konventionen endast är tillämplig på traktater mellan stater. Den konvention som är tillämplig på associerings- och liberaliseringsavtal är Wienkonventionen om traktaträtten mellan stater och internationella organisationer eller internationella organisationer sinsemellan, som ingicks i Wien den 21 mars 1986 men som ännu inte har trätt i kraft. Domstolen fann ändå i punkt 37 i dom av den 6 februari 2014, Helm Düngemittel ( C‑613/12, EU:C:2014:52), att den internationella traktaträtten i huvudsak har kodifierats i Wienkonventionen och att bestämmelserna i den konventionen äger tillämpning på en överenskommelse som ingåtts mellan en stat och en internationell organisation, såsom Europa-Medelhavsavtalet med [Arabrepubliken Egypten], i den utsträckning dessa bestämmelser ger uttryck för allmän internationell sedvanerätt. Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 25 februari 2010, Brita ( C‑386/08, EU:C:2010:91, punkterna 40–42 och där angiven rättspraxis) och artikel 3 b i Wienkonventionen. Dessa regler binder [därmed unionens] institutioner och hör till [union]sordningen (dom av den 25 februari 2010, Brita, C‑386/08, EU:C:2010:91, punkt 42). I detta förslag till avgörande hänför jag mig till bestämmelserna i Wienkonventionen.

17 Bland annat frågan om extraterritoriell tillämpning av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna i Västsahara.

18 Se punkt 24 i överklagandet.

19 Se punkt 88.

20 Se bland annat punkterna 27–30 i kommissionens svaromål.

21 Frågan om den förvaltande makten behåller rätten att ingå internationella avtal för ett icke självständigt territoriums räkning och i dess namn togs upp i målet om Östtimor i en tvist mellan Republiken Portugal (i egenskap av förvaltande makt som utvisats från Östtimor av Republiken Indonesien) och Australiens Commonwealth (i egenskap av tredje land som ingått ett internationellt avtal med Republiken Indonesien som var tillämpligt på Östtimor). Internationella domstolen prövande emellertid inte detta mål i sak, eftersom den ansåg att den inte kunde utöva sin behörighet på grund av att Republiken Indonesien inte var part i tvisten. Internationella domstolen fann emellertid att den enda omständigheten [att vissa av generalförsamlingens och säkerhetsrådets resolutioner] anger Portugal som Östtimors förvaltande makt ger inte tillräckligt stöd för slutsatsen att syftet med [dessa] resolutioner … var att fastställa att tredjeländer var skyldiga att enbart föra samtal med Portugal om Östtimors kontinentalsockel. Se dom av den 30 juni 1995, Östtimor (Portugal mot Australien), C.I.J. Recueil 1995, s. 90, punkt 32.

22 Min kursivering.

23 Min kursivering.

24 Se rådets förordning (EEG) nr 1246/73 av den 14 maj 1973 om ingående av ett associeringsavtal mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Republiken Cypern (EGT L 133, 1973, s. 1).

25 Se punkterna 3 och 57 i den överklagade domen och förteckning i bilaga till FN:s generalsekreterares rapport av den 1 februari 2016 med upplysningar om territorier enligt artikel 73 e i FN-stadgan” (A/71/68). Se även, för ett liknande resonemang, skrivelse av den 29 januari 2002 till säkerhetsrådets ordförande från den tillförordnade generalsekreteraren för juridiska frågor, FN:s juridiska rådgivare (S/2002/161), punkt 6. [Konungariket Spaniens] överföring av förvaltningsbefogenheter till [Konungariket] Marocko och [Islamiska Republiken] Mauretanien år 1975 påverkade inte Västsaharas ställning i egenskap av icke självstyrande territorium.

26 Se ovan punkt 10.

27 C.I.J. Recueil 1975, s. 12.

28 Min kursivering.

29 Tribunalens dom fastställdes genom beslut av den 28 november 1996, Odigitria/rådet och kommissionen ( C‑293/95 P, EU:C:1996:457). Målet avsåg fiskeriavtal som unionen hade ingått med Republiken Senegal och Republiken Guinea-Bissau. I avtalet angavs inget undantag från avtalens territoriella tillämpningsområde för maritima zoner som båda dessa stater gjorde anspråk på. Genom skadeståndstalan kritiserade sökanden rådet och kommissionen för att de inte hade undantagit den omstridda zonen från det aktuella avtalet till dess att Internationella domstolen meddelade sin dom.

30 Se, för ett liknande resonemang, dom R (Western Sahara Campaign UK) v The Commissioners for Her Majesty’s Revenue & Customs and The Secretary of State for the Environment, Food and Rural Affairs [2015] EWHC 2898 (Admin), punkt 39, vilket föranledde det vid domstolen pågående målet Western Sahara Campaign (C‑266/16).

31 Förklaring om de folkrättsliga principerna rörande vänskapliga förbindelser och samarbete mellan stater i enlighet med FN-stadgan, godkänd genom FN:s generalförsamlings resolution 2625 (XXV), av den 24 oktober 1970.

32 Se punkt 75 i den överklagade domen.

33 Tvärtom används exempelvis, enligt kommissionen, vidare begrepp i avtalet om fiskepartnerskap mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Marocko, vilket godkändes genom rådets förordning (EG) nr 764/2006 av den 22 maj 2006 (EUT L141, 2006, s.1) (vatten som omfattas av Konungariket Marockos överhöghet eller jurisdiktion vatten under marockansk jurisdiktion), vilket innebär att parternas avsikt var att avtalet skulle gälla vatten under marockansk jurisdiktion (se artiklarna 2 a och 11 i avtalet), vilket inbegriper vatten i Västsahara.

34 Vikten av denna praxis underströks av Internationella domstolen i dom av den 20 februari 1969 i målen Plateau continental de la mer du nord (Förbundsrepubliken Tyskland mot Konungariket Danmark respektive Förbundsrepubliken Tyskland mot Konungariket Nederländerna), C.I.J. Recueil 1969, s. 3. I den domen hänförde sig Internationella domstolen till praxis hos särskilt berörda stater (punkt 74).

35 Jag har inte tagit med Konungariket Spanien som också finns med på förteckningen i bilaga till FN:s generalsekreterares rapport av den 1 februari 2016 med upplysningar om territorier som lämnats enligt artikel 73 e i FN-stadgan (A/71/68), eftersom landet anser att det sedan den 26 februari 1976 inte längre har något folkrättsligt ansvar för förvaltningen av Västsahara.

36 Se förteckningen i bilaga till FN:s generalsekreterares rapport av den 1 februari 2016 med upplysningar om territorier som lämnats enligt artikel 73 e i FN-stadgan (A/71/68).

37 Förenta staterna förvaltar territorierna Guam, Amerikanska Jungfruöarna och territoriet Amerikanska Samoa. Nya Zeeland förvaltar Tokelau. Republiken Frankrike förvaltar Nya Kaledonien och Franska polynesien. Förenade kungariket förvaltar Anguilla, Bermudas, Gibraltar, Caymanöarna, Falklandsöarna, Turks and Caicos Islands, Brittiska jungfruöarna, Montserrat, öarna Pitcairn och Saint Helena. Västsahara utgör det sjunde icke självstyrande territoriet.

38 Endast Frankrike har en annan praxis. Den franska regeringen förklarade nämligen vid förhandlingen att landets praxis var att traktat som ingåtts av Republiken Frankrike gällde för Nya Kaledonien och Franska polynesien, om det inte uttryckligen angetts att de är undantagna.

39 Se Guidelines on extension of treaties to overseas territories av den 19 mars 2013 från Foreign & Commonwealth Office i Förenade kungariket på webbplatsen https://www.gov.uk/government/publications/guidelines-on-extension-of-treaties-to-overseas-territories. Se även, för ett liknande resonemang, Federal Tax Laws and Issues Related to the United States Territories av den 15 maj 2012 från Joint Committee on Taxation i Förenta staternas kongress, tillgänglig på webbplatsen https://www.jct.gov/publications.html?func=startdown&id=4427. Se även, för ett liknande resonemang, External Relations and International Legal Obligations på Tokelaus regerings webbplats eller (http://www.tokelau.org.nz/About+Us/Government.html).

40 Se, för ett liknande resonemang, skrivelse av den 20 juli 2004 från Förenta staternas presidents verkställande kontor till kongressledamot Joseph R. Pitts, i vilken angavs att Förenta staterna och flera andra länder inte erkänner Marockos suveränitet över Västsahara … [Frihandelsavtalet] gäller för handel med och investeringar på [Konungariket Marockos] territorium såsom det har erkänts internationellt och kommer inte att omfatta Västsahara (The United States and many other countries do not recognize Moroccan sovereignty over Western Sahara […] The [free trade agreement] will cover trade and investment in the territory of Morocco as recognized internationally, and will not include Western Sahara). Skrivelsen finns tillgänglig på kongressens officiella tidnings webbplats (https://www.gpo.gov/fdsys/pkg/CREC‑2004–07–22/pdf/CREC‑2004–07–22-pt2-PgH6615–4.pdf#page=13). Se även, för ett liknande resonemang, svaret som Konungariket Norges utrikesminister gav 11 maj 2010 på en parlamentarisk fråga, i vilket angavs följande: Eftersom [Konungariket] Marocko inte utövar någon suveränitet över Västsahara på ett internationellt erkänt sätt, kan Västsahara inte anses utgöra en del av [Konungariket] Marockos territorium inom ramen för [frihandelsavtalet]. [Avtalet] gäller således inte produkter från Västsahara (Se Folketingets webbplats https://www.stortinget.no/no/Saker-og-publikasjoner/Sporsmal/Skriftlige-sporsmal-og-svar/Skriftlig-sporsmal/?qid=46630). Se även, för ett liknande resonemang, Edsförbundet Schweiz förbundsråds yttrande av den 15 maj 2013, enligt vilket frihandelsavtalen mellan Efta och Marocko och mellan Schweiz och Marocko] enbart gäller på Konungariket Marockos territorium. Västsaharas territorium är, i enlighet med FN:s resolutioner, ett 'icke självstyrande territorium’ som inte ingår i [Konungariket] Marockos territorium. Om varor inte uppfyller ursprungsbestämmelserna i det aktuella avtalet (till exempel på grund av att de har framställts [i] Västsahara) och att vilseledande ursprungsuppgifter upprättats inom ramen för nämnda avtal (ursprung Marocko) ska förmånlig behandling, efter det att detta bekräftats rättsligt genom ett kontrollförfarande, inte medges (se det schweiziska parlamentets webbplats https://www.parlament.ch/fr/ratsbetrieb/suche-curia-vista/geschaeft?AffairId=20133178). Se även, för ett liknande resonemang, svaret den 18 april 2016 från Republiken Islands utrikesminister på en parlamentarisk fråga: Vi tolkar frihandelsavtalet mellan Efta och Marocko på samma sätt som de norska och schweiziska myndigheterna, att [avtalet] inte omfattar produkter från Västsahara (Se det isländska parlamentets webbplats http://www.althingi.is/altext/raeda/145/rad20160418T160934.html).

41 Se, för ett liknande resonemang, artikel 2.1 i frihandelsavtalet mellan Förenta staterna och Marocko, som ingicks den 15 juni 2004 i Washington D.C. (Except as otherwise provided, this Chapter applies to trade in goods of a Party) och artikel 36 i frihandelsavtalet mellan Eftas medlemsstater och Konungariket Marocko, som ingicks den 19 juni 1997 i Genève ([Detta [a]vtal ska tillämpas på parternas territorium, med förbehåll för bestämmelserna i protokoll E där det anges att Konungariket Norge får undanta Svalbard från tillämpningsområdet för frihandelsavtalet).

42 Se punkterna 74, 75 och 81 i den överklagade domen.

43 Se punkt 87 i den överklagade domen.

44 Se ovan punkterna 65 (kommissionen) och 67 (rådet).

45 I artikel 31.1 i Wienkonventionen anges visserligen följande: En traktat skall tolkas ärligt i överensstämmelse med den gängse meningen av traktatens uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrunden av traktatens ändamål och syfte. I artikel 31.3 b föreskrivs emellertid att, utöver sammanhanget, ska hänsyn tas till efterföljande praxis vid traktatens tillämpning, som ådagalägger enighet mellan parterna om traktatens tolkning.

46 Se Air Transport Services Agreement Arbitration (Förenta staterna mot Republiken Italien), 1965, Recueil des sentences arbitrales, vol. XVI, s. 75, s. 99, som grundar sig på Permanenta internationella domstolens rådgivande yttrande av den 12 augusti 1922 om Internationella arbetsorganisationens (ILO) behörighet avseende internationella bestämmelser om arbetsvillkor för lantbruksanställda (CPIJ, serie B, s. 39–41).

47 I artikel 31.1 i Wienkonventionen föreskrivs visserligen följande: En traktat skall tolkas ärligt i överensstämmelse med den gängse meningen av traktatens uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrunden av traktatens ändamål och syfte. I artikel 31.3 b föreskrivs emellertid att, utöver sammanhanget, ska hänsyn tas till efterföljande praxis vid traktatens tillämpning, som ådagalägger enighet mellan parterna om traktatens tolkning.

48 Punkt 61 (min kursivering). Templet Preah Vihear ligger på en klippa med samma namn i den östra delen av bergskedjan Dangrek, vilken markerar gränsen mellan Konungariket Kambodja i söder och Konungariket Thailand i norr. 1904 undertecknade Republiken Frankrike, till vilken Konungariket Kambodja var ett protektorat, och Konungariket Siam, som var det tidigare namnet på Konungariket Thailand, en överenskommelse om inrättandet av en blandad kommission som skulle ha till uppgift att fastställa gränsen mellan de båda territorierna. Enligt denna överenskommelse skulle gränsen följa vattendelaren mellan tillrinningsområdena till Nam Sen och Mekong. Trots den omständigheten att nämnda tempel enligt denna princip skulle hamna på thailändskt territorium, placerade den blandade kommissionen templet på Kambodjas territorium. Efter det att Konungariket Kambodja blev självständigt ockuperade Konungariket Thailand templet år 1954.

49 Se till exempel Crawford, J., Brownlie’s Principles of Public International Law, 8e utgåvan, Oxford University Press, Oxford, 2012, s. 419–421. Även om den blandande kommissionen placerade nämnda tempel på Kambodjas territorium, protesterade aldrig Konungariket Thailand mot den karta som hade tagits fram av denna kommission och förelagts Konungariket Thailand av den franska regeringen. Med hänsyn till att Konungariket Thailand inte protesterade på något vis fann Internationella domstolen att Konungariket Thailands tystnad var detsamma som ett medgivande och att landet sedan inte kunde bestrida Kambodjas suveränitet över nämnda tempel. Se, för detta resonemang, s. 22, 23 och 25–35 i denna dom.

50 Se beslut av den 14 januari 2003 från en skiljedomstol, sammansatt av Republiken Frankrikes regering och FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur (Unesco) om skattesystemet för pensioner som utbetalats till pensionerade tjänstemän vid Unesco med hemvist i Frankrike, Recueil des sentences arbitrales, vol. XXV (2003), s. 233, punkt 74. Min kursivering.

51 Se ovan punkterna 63–65.

52 Denna dom om Europa–Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och staten Israel, å andra sidan, undertecknat i Bryssel den 20 november 1995 (EGT L 147, 2000, s. 3) (nedan kallat associeringsavtalet mellan EG och Israel), avsåg export till unionen av produkter som tillverkats på Västbanken.

53 Internationella domstolen slog nämligen fast följande i punkt 78 i sitt rådgivande yttrande av den 9 juli 2004 om de juridiska följderna av uppförandet av en mur på ockuperat palestinskt territorium, C.I.J., Recueil 2004, s. 136: Territorierna mellan Gröna linjen … och Palestinas tidigare östra gräns enligt mandat ockuperades av Israel år 1967 under en väpnad konflikt mellan Israel och Jordanien. Enligt folkrättslig sedvanerätt rörde det sig således om ockuperade territorier där Israel var en ockupationsmakt. Händelser som sedan inträffat på dessa territorier … har inte förändrat denna situation. Samtliga dessa territorier (inbegripet östra Jerusalem) är fortfarande ockuperade territorier och Israel är fortfarande en ockupationsmakt.

54 Punkt 96 i den överklagade domen, i vilken hänvisas till punkterna 44–53 i dom av den 25 februari 2010, Brita ( C‑386/08, EU:C:2010:91).

55 Punkt 101 i den överklagade domen.

56 Punkt 102 i den överklagade domen.

57 Min kursivering. Det är väl känt att tribunalen använde orden är tillämpligt i stället för var tillämpligt som verkade vara tribunalens utgångspunkt i punkterna.

58 Se dom av den 8 oktober 1974, Union syndicale – Service public européen m.fl./rådet ( 175/73, EU:C:1974:95), och dom av den 8 oktober 1974 Syndicat général du personnel des organismes européens/kommissionen ( 18/74, EU:C:1974:96), dom av den 28 oktober 1982, Groupement des Agences de voyages/kommissionen ( 135/81, EU:C:1982:371), och dom av den 18 januari 2007, PKK och KNK/rådet ( C‑229/05 P, EU:C:2007:32), samt beslut av den 14 november 1963, Lassalle/parlamentet ( 15/63, EU:C:1963:47).

59 Det första villkoret är att enheten i fråga ska ha stadgar och en intern struktur som ger enheten tillräcklig självständighet för att kunna handla som en ansvarig enhet i rättsliga sammanhang (se punkterna 53 och 54 i den överklagade domen).

60 Punkt 49 i den överklagade domen.

61 Min kursivering.

62 Se ovan fotnot 58.

63 Punkt 112.

64 Se, för ett liknande resonemang, Europaparlamentets resolutioner som anges i punkt 37 i den överklagade domen samt resolutionerna från den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen, vilka anges i fotnot 79 i Front Polisarios svarsskrivelse.

65 Principen om ständig suveränitet över naturresurser definieras som rätten för folk och nationer att använda och förfoga över naturresurser i deras territorier för att säkerställa sin utveckling och välmåga (skrivelse av den 29 januari 2002 till säkerhetsrådets ordförande från biträdande generalsekreteraren för rättsliga frågor, FN:s juridiska rådgivare (S/2002/161), punkt 14). I punkt 244 i dom av den 19 december 2005 i målet Väpnad verksamhet på Kongos territorium (Demokratiska republiken Kongo mot Uganda), C.I.J., Recueil 2005, s. 168, fann Internationella domstolen att denna princip hänförde sig till folkrättslig sedvanerätt.

66 Se, för ett liknande resonemang, skrivelse av den 29 januari 2002 till säkerhetsrådets ordförande från biträdande generalsekreteraren för rättsliga frågor, FN:s juridiske rådgivare (S/2002/161), punkt 24, där följande anges: Om resurserna i ett icke självstyrande territorium exploateras till gagn till folket i dessa territorier, och i deras namn, eller i samråd med folkets företrädare, ska denna exploatering anses vara förenlig med de förpliktelser som åligger förvaltande makt enligt stadgan och med generalförsamlingens resolutioner, liksom med den där angivna principen om 'ständig suveränitet över naturresurser’.

67 Rådgivande yttrande av den 9 juli 2004 om de juridiska följderna av uppförandet av en mur på ockuperat palestinskt territorium, C.I.J. Recueil 2004, s. 136, punkt 41.

68 Till exempel Republiken Benin, Republiken Jemen, Demokratiska folkrepubliken Algeriet, Republiken Kap Verde, Demokratiska folkrepubliken Laos, Grenada, Republiken Tunisien, Islamiska republiken Iran och Republiken Zambia.

69 Se FN:s generalförsamlings resolutioner om Västsaharafrågan av den 21 november 1979 (A/RES/34/37), punkt 7 och av den 11 november 1980 (A/RES/35/19), punkt 10.

70 Se exempelvis avtalet om Mauretanien och Västsahara som undertecknades i Alger den 10 augusti 1979 mellan Islamiska republiken Mauretanien och Front Polisario, kompromissavtalet mellan Konungariket Marocko och Front Polisario om icke avgjorda frågor om identifiering, vilket undertecknades i London den 19 och den 20 juli 1997 och kompromissavtalet mellan Konungariket Marocko och Front Polisario om förläggning av trupper, krigsfångar och politiska fångar, vilket undertecknades i Lissabon den 29 augusti 1997.

71 Se dom av den 30 april 1974, Haegeman ( 181/73, EU:C:1974:41, punkt 5), dom av den 30 september 1987, Demirel ( 12/86, EU:C:1987:400, punkt 7), dom av den 15 juni 1999, Andersson och Wåkerås-Andersson ( C‑321/97, EU:C:1999:307, punkt 25), dom av den 23 september 2003, Ospelt och Schlössle Weissenberg ( C‑452/01, EU:C:2003:493, punkt 27), dom av den 10 januari 2006, IATA och ELFAA ( C‑344/04, EU:C:2006:10, punkt 36), och dom av den 28 oktober 2010, Établissements Rimbaud ( C‑72/09, EU:C:2010:645, punkt 19).

72 EUT L 247, 2012, s. 7.

73 Dom av den 13 februari 2014, Ungern/kommissionen ( C‑31/13 P, EU:C:2014:70, punkt 54) och där angiven rättspraxis.

74 Se dom av den 9 augusti 1994, Frankrike/kommissionen ( C‑327/91, EU:C:1994:305, punkt 15).

75 Dom av den 9 augusti 1994, Frankrike/kommissionen ( C‑327/91, EU:C:1994:305, punkt 16).

76 Beträffande begreppet direkt verkan fann domstolen i punkt 54 i dom av den 21 december 2011, Air Transport Association of America m.fl. ( C‑366/10, EU:C:2011:864) att för att fördragsbestämmelser som åberopas i syfte att pröva en unionsrättsakts giltighet ska vara tillämpliga, är det nödvändigt att de till sitt innehåll framstår som ovillkorliga och tillräckligt precisa. I punkt 55 i domen angav domstolen att [e]tt sådant villkor är uppfyllt när den åberopade bestämmelsen innebär en klar och precis skyldighet, vars fullgörande eller verkningar inte är beroende av någon ytterligare rättsakt, vilket är detsamma som att det inte får finnas några mellanliggande regler enligt vad som krävs genom det andra kriteriet för begreppet direkt inverkan.

77 C.I.J. Recueil, s. 12.

78 Se punkterna 98 och 108–128.

79 Min kursivering.

80 Det rör sig om två fördrag och ett avtal som ingicks med Konungariket Spanien år 1767, 1861 respektive år 1900, ett fördrag som ingicks år 1836 med Förenta staterna och två fördrag som ingicks med Förenade kungariket åren 1856 och 1895.

81 Det rör sig om artikel 8 i 1860 års Tétouanfördrag, som avslutade Marockos första krig (1859–1860).

82 Se, beträffande den okränkbara rätten till självbestämmande såsom en tvingande folkrättslig bestämmelse (jus cogens) och en skyldighet erga omnes som åligger alla aktörer, inte minst stater och internationella organisationer, under alla omständigheter, punkt 259 nedan och där angiven rättspraxis.

83 Rätten till självbestämmande för Västsaharas folk bekräftades nyligen av säkerhetsrådet. Se resolution 2285 (2016) av den 29 april 2016 (S/RES/2285).

84 Se FN:s generalförsamlings resolutioner A/RES/34/37, punkt 7 och A/RES/35/19, punkt 10.

85 Se punkt 8 i svarsinlagan.

86 Min kursivering. Medlemsstater som har eller utövar ansvaret att förvalta territorier där folket ännu inte själv förvaltar territoriet till fullo … ska godta att skyldigheten att i möjligaste mån främja välstånd för [befolkningen i Västsahara] är ett bindande uppdrag … och, i detta syfte, … skydda befolkningen mot övergrepp [och] utveckla dess förmåga till självförvaltning, ta hänsyn till befolkningens politiska aspirationer och bistå i en progressiv utveckling av fria politiska institutioner. Min kursivering.

87 Se förteckning i bilaga till FN:s generalsekreterares rapport av den 1 februari 2016 med upplysningar om territorier enligt artikel 73 e i FN-stadgan (A/71/68).

88 Audiencia Nacionals beslut nr 40/2014 av den 4 juli 2014, sala de lo penal, pleno (Nationella domstolen, avdelningen för brottmål, stora avdelningen) i ordinarie förfarande nr 80/2013. Beslutet finns tillgängligt på webbplatsen http://www.ligaproderechoshumanos.org/documentos/20140710_sala_penal_audiencia_nacional.pdf.

89 Idem.

90 Punkt 105 i den överklagade domen. Min kursivering.

91 EGT L 109, 2001, s. 2.

92 Huvudsakligen tomater, vitlök, gurka, zucchini, clementiner, jordgubbar och kemiskt ren fruktos (Se artikel 1 i genomförandeförordning nr 812/2012 med bilaga).

93 Dom av den 2 februari 1988, Kwekerij van der Kooy m.fl./kommissionen ( 67/85, 68/85 och 70/85, EU:C:1988:38), dom av den 24 mars 1993, CIRFS m.fl./kommissionen ( C‑313/90, EU:C:1993:111), och dom av den 9 juli 2009, 3F/kommissionen ( C‑319/07 P, EU:C:2009:435).

94 Denna dom meddelades i ett mål avseende en talan om ogiltigförklaring mot två förordningar genom vilka kommissionen avslutade en gynnsam importordning för import av ris från utomeuropeiska länder och territorier (ULT).

95 Se FN:s generalförsamlings resolutioner av den 21 november 1979, A/RES/34/37, punkt 7, och av den 11 november 1980, A/RES/35/19, punkt 10.

96 Se Europadomstolens dom av den 8 juli 2003, Hatton m.fl. mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2003:0708JUD00360229710, punkt 128), och dom av den 10 november 2004, Taşkin m.fl. mot Turkiet (CE:ECHR:2004:1110JUD004611799, punkt 119).

97 Dom av den 1 mars 2016, National Iranian Oil Company/rådet ( C‑440/14 P, EU:C:2016:128, punkt 77). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 10 januari 2006, IATA och ELFAA ( C‑344/04, EU:C:2006:10, punkt 80), dom av den 1 februari 2007, Sison/rådet ( C‑266/05 P, EU:C:2007:75, punkt 33), dom av den 16 december 2008, Arcelor Atlantique och Lorraine m.fl. ( C‑127/07, EU:C:2008:728, punkt 57), dom av den 8 juni 2010, Vodafone m.fl. ( C‑58/08, EU:C:2010:321, punkt 52), dom av den 17 oktober 2013, Schaible ( C‑101/12, EU:C:2013:661, punkt 47), och dom av den 28 november 2013, rådet/Manufacturing Support & Procurement Kala Naft ( C‑348/12 P, EU:C:2013:776)

98 Se dom av den 10 mars 1998, Tyskland/rådet ( C‑122/95, EU:C:1998:94, punkterna 77 och 79) och förstainstansrättens dom av den 6 juli 1995, Odigitria/rådet och kommissionen ( T‑572/93, EU:T:1995:131, punkt 38).

99 Dom av den 21 november 1991, Technische Universität München ( C‑269/90, EU:C:1991:438, punkt 14) och dom av den 22 december 2010, Gowan Comércio Internacional e Serviços ( C‑77/09, EU:C:2010:803, punkt 57).

100 Inom ramen för denna typ av förfarande, utgör skyldigheten att i förväg pröva alla relevanta omständigheter, vilken skyldighet kan kopplas till principen om god förvaltning (se dom av den 29 mars 2012, kommissionen/Estland, C‑505/09 P, EU:C:2012:179, punkt 95, och dom av den 7 april 2016, Holcim (Rumänien)/kommissionen, C‑556/14 P, EU:C:2016:207, punkt 80), en processuell garanti för de personer som berörs av det beslut som institutionen avser att anta för att utgöra en motvikt till det stora utrymme för skönsmässig bedömning som institutionen har på det aktuella området.

101 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi ( C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 114).

102 Se dom av den 7 september 2006, Spanien/rådet ( C‑310/04, EU:C:2006:521, punkterna 120–123), dom 16 december 2008, Arcelor Atlantique och Lorraine m.fl. ( C‑127/07, EU:C:2008:728, punkterna 57–59), dom av den 8 juli 2010, Afton Chemical ( C‑343/09, EU:C:2010:419, punkterna 33 och 34), och dom av den 17 oktober 2013 Schaible ( C‑101/12, EU:C:2013:661, punkterna 48–50).

103 Se dom av den 7 september 2006, Spanien/rådet ( C‑310/04, EU:C:2006:521, punkterna 122, 133 och 134) och dom av den 8 juli 2010, Afton Chemical ( C‑343/09, EU:C:2010:419, punkt 34).

104 Se dom av den 7 september 2006, Spanien/rådet ( C‑310/04, EU:C:2006:521, punkt 99), dom av den 16 december 2008, Arcelor Atlantique och Lorraine m.fl. ( C‑127/07, EU:C:2008:728, punkt 59), dom av den 17 oktober 2013 Schaible ( C‑101/12, EU:C:2013:661, punkterna 48–51), och dom av den 1 mars 2016, National Iranian Oil Company/rådet ( C‑440/14 P, EU:C:2016:128, punkterna 77–88).

105 Dom Spanien och Italien/rådet ( C‑274/11 och C‑295/11, EU:C:2013:240, punkt 54).

106 Se punkt 55 i dom av den 24 juni 2014, parlamentet/rådet ( C‑658/11, EU:C:2014:2025), i vilken domstolen fann, i förhållande till artikel 218.6 andra stycket a led v FEUF, att det [g]enom Lissabonfördraget har … uppställts krav på att parlamentet ska godkänna ingåendet av internationella avtal just vad gäller avtal som rör områden som på det interna planet omfattas av det ordinarie lagstiftningsförfarandet, som föreskrivs i artikel 294 FEUF, eller av det särskilda lagstiftningsförfarandet, men enbart om parlamentets godkännande krävs enligt förfarandet.

107 Tvärtemot vad kommissionen har gjort gällande angavs inte i någon av de resolutioner från FN:s säkerhetsråd som citerats i det nu aktuella målet att FN:s säkerhetsråd hade att ta ställning till Västsaharafrågan enligt kapitel VII i FN-stadgan, med rubriken Inskridande i händelse av hot mot freden, fredsbrott och angreppshandlingar. Detta har bekräftats av FN:s juridiske rådgivare som påpekade att säkerhetsrådet inte hade att pröva ett eventuellt åsidosättande av principen om Västsaharas folks ständiga suveränitet över Västsaharas naturresurser [Se skrivelse av den 29 januari 2002 till ordföranden för FN:s säkerhetsråd från biträdande generalsekreteraren för rättsliga frågor, FN:s juridiske rådgivare (S/2002/161), punkt 13].

108 Se punkt 226 i den överklagade domen.

109 Se punkt 225 i den överklagade domen.

110 Frågan huruvida tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den ansåg att dessa båda frågor var relevanta är föremålet för den femte grunden.

111 Dom av den 21 december 2011, Air Transport Association of America m.fl. ( C‑366/10, EU:C:2011:864, punkt 107), i vilken domstolen fann följande: De sedvanerättsliga principer … kan åberopas av en enskild i samband med domstolens prövning av en unionsrättsakts giltighet i den mån dessa principer, för det första, kan påverka unionens befogenhet att anta denna rättsakt … och den aktuella rättsakten, för det andra, kan påverka den enskildes rättigheter enligt unionsrätten eller skapa skyldigheter för den enskilde i enlighet med denna rätt.

112 Punkt 244 i den överklagade domen.

113 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2006, Spanien/rådet ( C‑310/04, EU:C:2006:521, punkterna 99, 120 och 122).

114 Se punkterna 147, 166, 172, 199 och 211 i den överklagade domen.

115 Rådets beslut 2014/198/Gusp av den 10 mars 2014 om undertecknande och ingående av avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade republiken Tanzania om villkoren för överföring av misstänkta pirater och egendom som i detta sammanhang har beslagtagits från den EU-ledda marina styrkan till Förenade republiken Tanzania (EUT L 108, 2014, s. 1).

116 Dom av den 21 december 2011, Air Transport Association of America m.fl. ( C‑366/10, EU:C:2011:864, punkt 101) och dom av den 14 juni 2016, parlamentet/rådet ( C‑263/14, EU:C:2016:435, punkt 47).

117 Se dom av den 24 november 1992, Poulsen och Diva Navigation ( C‑286/90, EU:C:1992:453, punkt 9), dom av den 16 juni 1998, Racke ( C‑162/96, EU:C:1998:293, punkt 45) och dom av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen ( C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkt 291).

118 Rådgivande yttrande av den 9 juli 2004 om de rättsliga följderna av uppförandet av en mur på ockuperat palestinskt territorium, C.I.J. Recueil 2004, s. 136, punkt 155. Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 5 februari 1970 i målet Barcelona Traction, Light and Power Company, Limited (Belgien mot Spanien), C.I.J. Recueil 1970, s. 3, punkt 33.

119 Rådgivande yttrande av den 9 juli 2004 om de rättsliga följderna av uppförandet av en mur på ockuperat palestinskt territorium, C.I.J. Recueil 2004, s. 136, punkt 159.

120 Enligt artikel 53 i Wienkonventionen [förstås] med en tvingande allmän folkrättsnorm [(jus cogens)] en norm, vilken av det internationella statssamfundet som helhet är godtagen och erkänd som en norm från vilken ingen avvikelse är tillåten och vilken kan ändras endast genom en senare allmän folkrättsnorm av samma karaktär.

121 De normer som erkänns som tvingande allmänna folkrättsnormer är desamma som de som erkänts som skyldigheter som är allmängiltiga (erga omnes). Se Crawford, J., Brownlie’s Principles of Public International Law, 8:e upplagan, Oxford University Press, Oxford, 2012, s. 595.

122 Internationella domstolens dom av den 5 februari 1970 i målet Barcelona Traction, Light and Power Company, Limited (Belgien mot Spanien), C.I.J. Recueil 1970, s. 3, punkt 34. Min kursivering.

123 Se Internationella domstolens dom av den 30 juni 1995, Timor oriental (Portugal mot Australien), C.I.J. Recueil 1995, s. 90, punkt 29, och dom av den 3 februari 2006 i målet om väpnade aktiviteter på Kongos territorium (ny ansökan 2002) (Demokratiska republiken Kongo mot Rwanda), C.I.J. Recueil 2006, s. 6, punkt 64, samt rådgivande yttrande av den 9 juli 2004 om de rättsliga följderna av uppförandet av en mur på ockuperat palestinskt territorium, C.I.J. Recueil 2004, s. 136, punkt 155. Se även rapporten från FN:s folkrättskommissions arbetsgrupp, med rubriken Fragmentering av folkrätten: svårigheter till följd av folkrättens diversifiering och utvidgning, A/CN.4/L.702, 18 juli 2006, punkt 33.

124 Se exempelvis FN:s generalsekreterares rapport av den 19 april 2016 om Västsaharas situation, S/2016/355, punkterna 54–82.

125 Se rådets slutsatser av den 25 juni 2012 om mänskliga rättigheter och demokrati, EU:s strategiska ram för mänskliga rättigheter och demokrati och EU:s handlingsplan om mänskliga rättigheter och demokrati, 11855/12, Bilaga III, punkt I.1, s. 11. Se även, för ett liknande resonemang, gemensamt meddelande av den 28 april 2015 från kommissionen till Europaparlamentet och rådet, JOIN(2015) 16 final, s. 24.

126 Beslutet finns endast på engelska på Europeiska ombudsmannens webbplats (http://www.ombudsman.europa.eu/cases/decision.faces/en/64308/html.bookmark).

127 Kommissionen har i punkt 70 i sin svarsinlaga anfört att tribunalen inte förklarade på vilket sätt de mänskliga rättigheterna skulle vara bättre skyddade hos den andra avtalsparten om unionen vägrade att ingå avtalet. Tribunalen kritiserade emellertid inte rådet för att det inte hade vägrat att ingå liberaliseringsavtalet med Konungariket Marocko, utan helt enkelt för att rådet inte hade beaktat den allmänna situationen beträffande de mänskliga rättigheterna i landet och de konsekvenser som avtalet skulle kunna få för de mänskliga rättigheterna (i unionen och i Marocko). Det finns ingenting i tribunalens resonemang som utesluter att rådet, efter denna analys, kunde besluta att ingå det aktuella avtalet.

128 Se, analogt, Europadomstolen, 23 mars 1995, Loizidou/Turkiet (preliminära invändningar) (CE:ECHR:1995:0323JUD001531889), om handlingar som en stat begått inom rättsområdet för Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen) men utanför det egna territoriet; 7 juli 2011, Al-Skeini m.fl./Förenade kungariket (CE:ECHR:2011:0707JUD005572107), och 7 juli 2011, Al-Jedda/Förenade kungariket (CE:ECHR:2011:0707JUD002702108) om handlingar som en stat hade begått på ett territorium utanför Europakonventionens rättsområde. Det är även möjligt att en handling som en stat begått på sitt eget territorium kan få extraterritoriell verkan i strid med Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), [Se Europadomstolen, 7 juli 1989, Soering/Förenade kungariket (CE:ECHR:1989:0707JUD001403888)].

129 Se dom av den 9 september 2008, FIAMM m.fl./rådet och kommissionen ( C‑120/06 P och C‑121/06 P, EU:C:2008:476, punkt 187 och där angiven rättspraxis).

130 Se punkterna 254–258 i detta förslag till avgörande.

131 Tribunalen hade kunnat hänvisa till rättigheter som erkänts och skyddas genom den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som undertecknades i New York (Förenta staterna) den 16 december 1966 och som 168 av FN:s 193 medlemsländer för närvarande har anslutit sig till, däribland alla medlemsstater i unionen och Konungariket Marocko.

132 Se ovan punkterna 257 och 258. Se även, för ett liknande resonemang, Crawford, J., Brownlie’s Principles of Public International Law, 8:e utgåvan, Oxford University Press, Oxford, 2012, s. 589–600 och 642–644.

133 Se ovan punkt 234.

134 Se, beträffande internationella fördrag, dom av den 21 december 2011, Air Transport Association of America m.fl. ( C‑366/10, EU:C:2011:864, punkterna 51–55) och dom av den 16 juli 2015, kommissionen/Rusal Armenal ( C‑21/14 P, EU:C:2015:494, punkt 37). Se, beträffande den folkrättsliga sedvanerätten, dom av den 21 december 2011, Air Transport Association of America m.fl. ( C‑366/10, EU:C:2011:864, punkterna 107 och 110).

135 Se dom av den 24 november 1992, Poulsen och Diva Navigation ( C‑286/90, EU:C:1992:453, punkt 9), dom av den 16 juni 1998, Racke ( C‑162/96, EU:C:1998:293, punkt 45) och dom av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen ( C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkt 291).

136 Se dom av den 3 december 1996, Portugal/rådet ( C‑268/94, EU:C:1996:461, punkterna 23 och 24).

137 Enligt Internationella domstolen angavs principen om ständig suveränitet över naturresurser i generalförsamlingens resolution 1803 (XVII) av den 14 december 1962, för att sedan utvecklas i förklaringen om inrättandet av en ny ekonomisk världsordning (generalförsamlingens resolution 3201 (S.VI) av den 1 maj 1974), och i stadgan om staternas ekonomiska rättigheter och skyldigheter (generalförsamlingens resolution 3281 (XXIX) av den 12 december 1974) [se dom av den 19 december 2005 i målet om väpnade aktiviteter på Kongos territorium (Demokratiska republiken Kongo mot Uganda), C.I.J. Recueil 2005, s. 168, punkt 244].

138 Se dom av den 19 december 2005 i målet om väpnade aktiviteter på Kongos territorium (Demokratiska republiken Kongo mot Uganda), C.I.J. Recueil 2005, s. 168, punkt 244.

139 Se exempelvis FN:s generalförsamlings resolution 48/46 av den 10 december 1992, resolution 49/40 av den 9 december 1994 och resolution 50/33 av den 6 december 1995.

140 Se exempelvis FN:s generalförsamlings resolution 50/33 av den 6 december 2005, resolution 52/72 av den 10 december 1997, resolution 53/61 av den 3 december 1998, resolution 54/84 av den 5 december 1999, resolution 55/138 av den 8 december 2000 och resolution 56/66 av den 10 december 2001.

141 Se ovan punkterna 257–259.

142 Se den rättspraxis från Internationella domstolen som anges ovan i punkt 258.

143 Jag menar att tribunalen inte fann att det omtvistade beslutet stred mot de grundläggande rättigheterna och folkrätten men att rådet hade en processuell skyldighet att undersöka om det omtvistade beslutet var förenligt med de grundläggande rättigheterna och folkrätten innan det antogs.

144 Dom kommissionen/rådet ( C‑425/13, EU:C:2015:483, punkt 94 och där angiven rättspraxis).