Förslag till avgörande av generaladvokat Priit Pikamäe föredraget den 9 september 2020

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 243, 2009, s. 1.

3 Se ställningstagandet av generaladvokaten Sharpston i målet Vo ( C‑83/12 PPU, EU:C:2012:170, punkt 42) och hennes förslag till avgörande i målet Vethanayagam m.fl. ( C‑680/17, EU:C:2019:278, punkt 37).

4 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Koushkaki ( C‑84/12, EU:C:2013:862, punkterna 44–55).

5 EUT L 218, 2008, s. 60.

6 Meloni, A. förklarar i The Community Code on Visas: harmonisation at last?, European Law Review, 2009, volym 34, s. 671, att frågan om införandet av en skyldighet att motivera ett avslag på en ansökan om visering inte var förhandlingsbar för Europaparlamentet, som med stöd av kommissionen och några medlemsstater betraktade dessa bestämmelser som en hörnsten i garantierna för viseringssökande. En stor majoritet av medlemsstaterna ansåg däremot att ett avslag på en ansökan om visering inte skulle motiveras och motsatte sig införandet av en rätt att överklaga, eftersom de fruktade att de nationella domstolarna skulle bli överhopade med överklaganden. Genom att dessa skyldigheter infördes kunde viseringskodexen avhjälpa en svaghet i den tidigare ordningen, nämligen att det saknades ett enhetligt förhållningssätt i fråga om vilka rättigheter och rättsmedel som stod till buds för en viseringssökande som fick avslag på sin ansökan.

7 Dom av den 13 december 2017, El Hassani ( C‑403/16, EU:C:2017:960, punkt 42).

8 Dom av den 4 juni 2013, ZZ ( C‑300/11, EU:C:2013:363, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

9 Dom av den 13 december 2017, El Hassani ( C‑403/16, EU:C:2017:960, punkt 42).

10 Se ovan punkt 41.

11 Jarass, H. anger i Charta der Grundrechte der Europäischen Union, tredje upplagan, 2016, artikel 47 i stadgan, punkterna 5, 48 och 49, att artikel 47 i stadgan i princip endast är tillämplig på domstolsförfarandet, medan artikel 41.2 i stadgan föreskriver rättigheter inom ramen för det administrativa förfarandet. Artikel 47 i stadgan kan emellertid åberopas om artikel 41 i stadgan inte är tillämplig, vilket är fallet när medlemsstaterna tillämpar unionsrätten. Författaren menar att artikel 47 i stadgan medför en skyldighet att tillräckligt motivera förvaltningsbeslut som påverkar den berörda personens ställning. Myndigheten får avstå från att lämna en sådan motivering av skäl som rör statens säkerhet. Se även Lemke, S., Europäisches Unionsrecht, sjunde upplagan, Baden-Baden 2015, artikel 47 i stadgan, punkt 4, s. 807, där författaren förespråkar att artikel 47 i stadgan ska vara tillämplig när medlemsstaterna tillämpar unionsrätten. Brouwer, E. R. gör i Wanneer een staat een visum weigert namens een andere staat - Vertegenwoordigingsafspraken in het EU-visumbeleid en het recht op effectieve rechtsbescherming, SEW Tijdschrift voor Europees en Economisch recht, 2015 (april), s. 165, en analys av avsaknaden av motivering i ett beslut om avslag på ansökan om visering mot bakgrund av artikel 47 i stadgan. Hoffmann, H. gör i The EU Charter of Fundamental Rights, Oxford 2014, punkt 47.67, s. 1219, en analys av rätten att erhålla en motivering av en administrativ rättsakt mot bakgrund av kravet på ett effektivt domstolsskydd i artikel 47 i stadgan.

12 Dom av den 4 juni 2013, ZZ ( C‑300/11, EU:C:2013:363, punkt 51).

13 Se dom av den 15 februari 2016, J.N ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 53). Se, för ett liknande resonemang, Van Drooghenbroeck, S./Rizcallah, C., Charte des droits fondamentaux de l’Union européenne – Commentaire article par article, Bruylant, Bryssel 2018, s. 1099 och 1103.

14 Dom av den 17 november 2011, Gaydarov ( C‑430/10, EU:C:2011:749, punkt 41). Se även dom av den 17 mars 2011, Peñarroja Fa ( C‑372/09 och C‑373/09, EU:C:2011:156, punkt 63), och dom av den 4 juni 2013, ZZ ( C‑300/11, EU:C:2013:363, punkt 53).

15 Se dom av den 12 juli 1989, Belardinelli m.fl./domstolen ( 225/87, EU:C:1989:309, punkt 7), i vilken domstolen erinrade om sin fasta praxis, enligt vilken uttagningskommittén i ett uttagningsprov med många deltagare, för att ta hänsyn till de praktiska svårigheter som kan uppstå i ett uttagningsprov med många deltagare, i ett första skede har möjligheten att endast underrätta sökandena om kriterierna och resultatet av urvalsförfarandet och senare ge individuella förklaringar till de sökande som uttryckligen begär det.

16 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 1998, kommissionen/Sytraval och Brink’s France ( C‑367/95 P, EU:C:1998:154, punkt 63), dom av den 10 juli 2008, Bertelsmann och Sony Corporation of America/Impala ( C‑413/06 P, EU:C:2008:392, punkt 166), dom av den 16 november 2011, Bank Melli Iran/rådet ( C‑548/09 P, EU:C:2011:735, punkt 93), dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa ( C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 139), dom av den 11 juli 2013, Team Relocations m.fl./kommissionen ( C‑444/11 P, ej publicerad, EU:C:2013:464, punkt 120), och dom av den 28 mars 2017, Rosneft ( C 72/15, EU:C:2017:236, punkt 122).

17 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 1998, kommissionen/Sytraval och Brink’s France ( C‑367/95 P, EU:C:1998:154, punkt 63), dom av den 22 juni 2004, Portugal/kommissionen ( C‑42/01, EU:C:2004:379, punkt 66), dom av den 10 juli 2008, Bertelsmann och Sony Corporation of America/Impala ( C‑413/06 P, EU:C:2008:392, punkt 166), dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa ( C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 140), dom av den 11 juli 2013, Team Relocations m.fl./kommissionen ( C‑444/11 P, ej publicerad, EU:C:2013:464, punkt 120), och dom av den 28 mars 2017, Rosneft ( C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 122).

18 Förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Koushkaki ( C‑84/12, EU:C:2013:232).

19 Förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Koushkaki ( C‑84/12, EU:C:2013:232, punkt 51).

20 Förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Koushkaki ( C‑84/12, EU:C:2013:232, punkt 51).

21 Förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Koushkaki ( C‑84/12, EU:C:2013:232, punkt 52).

22 Det enda syftet med de rättsliga grunder i fördraget som möjliggjort antagandet av viseringskodexen är, såsom den tjeckiska regeringen har angett i sitt svar på domstolens frågor, att enhetliggöra medlemsstaternas förfaranden på ett särskilt område, inte att införa en allmän rätt till inresa i medlemsstaterna.

23 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet El Hassani ( C‑403/16, EU:C:2017:659).

24 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet El Hassani ( C‑403/16, EU:C:2017:659, punkt 98).

25 Förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Fahimian ( C‑544/15, EU:C:2016:908).

26 Förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Fahimian ( C‑544/15, EU:C:2016:908, punkt 29).

27 Enligt definitionen av Von Jhering, R. i Der Geist des römischen Rechts auf verschiedenen Stufen seiner Entwicklung, del III, första avsnittet, Leipzig 1865, s. 316, citerad av Hacker, P i Verhaltensökonomik und Normativität, Tübingen 2017, s. 234.

28 Alexy, R., Grundrechte als subjektive Rechte und als objektive Normen, Der Staat, 1990, nr 29, s. 53.

29 Förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Koushkaki ( C‑84/12, EU:C:2013:232, punkt 47).

30 Förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Fahimian ( C‑544/15, EU:C:2016:908, punkt 27).

31 Förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Fahimian ( C‑544/15, EU:C:2016:908, punkt 28).

32 EUT L 251, 2003, s. 12.

33 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2006, parlamentet/rådet ( C‑540/03, EU:C:2006:429, punkt 60), och dom av den 4 mars 2010, Chakroun ( C‑578/08, EU:C:2010:117, punkt 41).

34 Meloni, A., EU visa policy: What kind of solidarity? Maastricht Journal of European and Comparative Law, 10/2017, vol. 24, nr 5, s. 652.

35 Förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Koushkaki ( C‑84/12, EU:C:2013:232, punkt 51).

36 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet El Hassani ( C‑403/16, EU:C:2017:659, punkt 99).

37 Palosaari, T. understryker i From Thin to Thick foreign policy europeanization: Common Foreign and Security Policy and Finland, European Foreign Affairs Review, 12/2016, Vol. 21, Nr 4, s. 583, den mellanstatliga karaktären på unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik och områdets traditionella förhållande till statens suveränitet. Koutrakos, P. hävdar i Judicial review in the EU’s common foreign and security policy, International and Comparative Law Quarterly, 01/2018, vol. 67, nr 1, s. 1, att det är brukligt att betrakta utrikes- och säkerhetspolitiken som ett område som präglas av suveräna viljor och nationella intressen.

38 Carli, E. understryker i La politica di sicurezza e di difesa comune dell’Unione europea, Torino 2019, s. 16 och 393, kravet på enhällighet vid beslutsfattandet i rådet, vilket enligt författaren framhäver den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens mellanstatliga karaktär.

39 Se förklaring nr 13 om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i bilaga till slutakten från den regeringskonferens där Lissabonfördraget antogs.

40 Dumas, P., L’accès des ressortissants des pays tiers au territoire des États membres de l’Union européenne, Bryssel 2013, s. 146. Balleix, C., La politique migratoire de l’Union européenne, Paris 2013, s. 47.

41 Meloni, A., EU visa policy: What kind of solidarity?, Maastricht Journal of European and Comparative Law, 10/2017, vol. 24, nr 5, s. 653.

42 Dumas, P., L’accès des ressortissants des pays tiers au territoire des États membres de l’Union européenne, Bryssel 2013, s. 144. Delcour, L., The EU’s visa liberalisation policy – What kind of transformative power in neighbouring regions?, The Routledge Handbook of the Politics of Migration in Europe, kapitel 32, London 2019, s. 410.

43 Förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Koushkaki ( C‑84/12, EU:C:2013:232, punkt 49).

44 Se generaladvokaten Szpunars liknande synpunkter i målet Fahimian ( C‑544/15, EU:C:2016:908, punkt 58).

45 Mungianu, R., Frontex: Towards a Common Policy on External Border Control, European Journal of Migration and Law, vol. 15, nr 4, 2013, s. 360. García Andrade, P., EU external competences in the field of migration: How to act externally when thinking internally, Common Market Law Review, 02/2018, vol. 55, nr 1, s. 163. Mazille, C., L’accès des étrangers au territoire de l’Union et l’exigence de sécurité publique, Revue française de droit administratif, 11/2017, nr 5, s. 929.

46 Dom av den 19 december 2013, Koushkaki ( C‑84/12, EU:C:2013:862).

47 Dom av den 19 december 2013, Koushkaki ( C‑84/12, EU:C:2013:862, punkt 56).

48 Dom av den 19 december 2013, Koushkaki ( C‑84/12, EU:C:2013:862, punkt 57).

49 Dom av den 13 december 2017, El Hassani ( C‑403/16, EU:C:2017:960, punkt 36).

50 EUT L 375, 2004, s. 12.

51 Dom av den 4 april 2017, Fahimian ( C‑544/15, EU:C:2017:255, punkt 42). Det finns även skäl att nämna domen av den 10 september 2014, Ben Alaya ( C‑491/13, EU:C:2014:2187, punkt 33), som också avser tolkningen av direktiv 2004/114.

52 Dom av den 4 april 2017, Fahimian ( C‑544/15, EU:C:2017:255, punkt 43).

53 Dom av den 19 december 2013, Koushkaki ( C‑84/12, EU:C:2013:862, punkt 60).

54 Dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl. ( C‑127/08, EU:C:2008:449, punkt 57).

55 EUT L 158, 2004, s. 77.

56 Dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl. ( C‑127/08, EU:C:2008:449, punkt 56).

57 Dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl. ( C‑127/08, EU:C:2008:449, punkt 62).

58 Dom av den 8 maj 2013, Ymeraga m.fl. ( C‑87/12, EU:C:2013:291, punkt 34), dom av den 12 mars 2014, O. och B. ( C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 36), och dom av den 18 december 2014, McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:2450, punkt 34).

59 Se ovan punkt 43.

60 Se ovan punkt 50.

61 Förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Fahimian ( C‑544/15, EU:C:2016:908, punkt 56).

62 Förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Fahimian ( C‑544/15, EU:C:2016:908, punkt 59).

63 Förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Fahimian ( C‑544/15, EU:C:2016:908, punkt 61).

64 Dom av den 4 juni 2013, ZZ ( C‑300/11, EU:C:2013:363, punkt 51).

65 Se ovan punkt 43.

66 Caniard, H., Pouvoirs et moyens de l’Agence européenne de garde-frontières et de garde-côtes: Le règlement (UE) 2016/1624 traduit-il un renforcement des moyens et capacités?, De Frontex à Frontex – Vers l’émergence d’un service européen des garde-côtes et garde-frontières, Bryssel 2019, s. 43, där det erinras om att fördragen, trots att unionen tilldelats befogenheter i fråga om området med frihet, säkerhet och rättvisa, innehåller vissa bestämmelser om att befogenheter ska förbehållas staterna.

67 Dom av den 4 juni 2013, ZZ ( C‑300/11, EU:C:2013:363, punkt 54), och dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi ( C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 125).

68 EUT L 188, 2019, s. 25.

69 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet El Hassani ( C‑403/16, EU:C:2017:659, punkt 119).

70 Dom av den 13 december 2017, El Hassani ( C‑403/16, EU:C:2017:960, punkt 42).

71 Se ovan punkt 48.

72 Förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Koushkaki ( C‑84/12, EU:C:2013:232, punkt 56).

73 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet El Hassani ( C‑403/16, EU:C:2017:659, punkt 105).

74 Se ovan punkterna 61–63.

75 Se ovan punkt 62.

76 Eeckhout, P. anger i EU External Relations Law, andra upplagan, Oxford 2012, s. 486, att rådet är den viktigaste institutionen på området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Medan beslutsfattandet vid tillämpningen av EUF-fördraget karakteriseras av en tydlig befogenhetsfördelning mellan rådet, kommissionen och parlamentet, vilket innebär att det krävs ett ständigt samarbete mellan dessa institutioner, råder det ingen tvekan om att rådet kontrollerar den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Författaren förklarar att rådets uppgifter på detta område huvudsakligen är av verkställande karaktär.

77 Dom av den 14 april 2015, rådet/kommissionen ( C‑409/13, EU:C:2015:217, punkt 64), och dom av den 28 juli 2016, rådet/kommissionen ( C‑660/13, EU:C:2016:616, punkterna 31 och 32).

78 Se ovan punkt 61 angående Europaparlamentets underordnade roll på området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

79 Dom av den 19 juli 2016, H/rådet och kommissionen ( C‑455/14 P, EU:C:2016:569, punkt 39), och dom av den 28 mars 2017, Rosneft ( C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 60).

80 Se, till exempel, den konstitutionella rätten i Amerikas Förenta stater, där doktrinen om en executive power ger presidenten en mycket omfattande befogenhet på området för utrikes- och försvarspolitik i förhållandet till kongressen (se, för ett liknande resonemang, Prakash, S., and Ramsey, M., The Executive Power over Foreign Affairs, Yale Law Journal, vol. 111, nr 2, november 2001, s. 233), förbundsregeringens roll i tysk författningsrätt (Röben, V., Außenverfassungsrecht, Tübingen 2007, s. 91), och den verkställande maktens rättigheter i fransk konstitutionell rätt (Martin, V., Les relations extérieures, domaine réservé du pouvoir exécutif, Giornale di Storia Costituzionale, 2014, nr 28, s. 77).

81 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet El Hassani ( C‑403/16, EU:C:2017:659, punkt 109).

82 Förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Fahimian ( C‑544/15, EU:C:2016:908).

83 Se ovan punkt 65.

84 Förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Koushkaki ( C‑84/12, EU:C:2013:232, punkt 63). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet El Hassani ( C‑403/16, EU:C:2017:659, punkt 109), där han uttryckte åsikten att det [är] tillräckligt att den nationella domstolen kontrollerar att viseringsansökan inte har avslagits på godtyckliga grunder.

85 Det framgår av domstolens praxis att ett förvaltningsbeslut om att tillåta en undersökning är godtyckligt när det har antagits utan att det föreligger någon faktisk omständighet som kan motivera en sådan undersökning. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2002, HI ( C‑92/00, EU:C:2002:379, punkterna 56–64), och dom av den 22 oktober 2002, Roquette Frères ( C‑94/00, EU:C:2002:603, punkt 55).

86 Dom av den 4 april 2017, Fahimian ( C‑544/15, EU:C:2017:255, punkt 46).

87 Dom av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen ( C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkt 344), och dom av den 4 juni 2013, ZZ ( C‑300/11, EU:C:2013:363, punkt 57).

88 Dom av den 21 december 2011, Cicala ( C‑482/10, EU:C:2011:868, punkt 28), dom av den 17 juli 2014, YS m.fl., ( C‑141/12 och C‑372/12, EU:C:2014:2081, punkt 67), och dom av den 5 november 2014, Mukarubega ( C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 44).

89 Se Lemke, S., Europäisches Unionsrecht (von der Groeben/Schwarze/Hatje), Artikel 47, sjunde upplagan, Baden-Baden 2015, s. 807, där det görs gällande att artikel 41 i stadgan inte är tillämplig på medlemsstaternas förvaltningsprocessrätt, inte ens när de genomför unionsrätten.

90 Förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i de förenade målen YS m.fl. ( C‑141/12 och C‑372/12, EU:C:2013:838, punkt 36).

91 Dom av den 8 maj 2014, H.N. ( C‑604/12, EU:C:2014:302, punkt 49).

92 Dom av den 22 december 2010, DEB ( C‑279/09, EU:C:2010:811, punkterna 30 och 31), beslut av den 1 mars 2011, Chartry ( C‑457/09, EU:C:2011:101, punkt 25), och dom av den 28 juli 2011, Samba Diouf ( C‑69/10, EU:C:2011:524, punkt 49).

93 Se ovan punkt 3.

94 Se ovan punkt 29.

95 Dom av den 15 mars 2017, Aquino ( C‑3/16, EU:C:2017:209, punkt 48), dom av den 13 december 2017, El Hassani ( C‑403/16, EU:C:2017:960, punkterna 25 och 26), och dom av den 19 mars 2020, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal ( C‑406/18, EU:C:2020:216, punkt 26).

96 Dom av den 8 mars 2011, Lesoochranárske zoskupenie ( C‑240/09, EU:C:2011:125, punkt 47), dom av den 15 september 2016, Star Storage m.fl. ( C‑439/14 och C‑488/14, EU:C:2016:688, punkt 46), och dom av den 8 november 2016, Lesoochranárske zoskupenie VLK ( C‑243/15, EU:C:2016:838, punkt 65).

97 Se, för ett liknande resonemang, von Danwitz, T., Europäisches Verwaltungsrecht, Köln 2008, s. 277.

98 Alber, S. menar i Europäische Grundrechte-Charta – Kommentar (Stern/Sachs), München 2016, artikel 47, punkterna 55 och 56, s. 711, att det inte närmare anges i artikel 47 i stadgan vilka rättsmedel medlemsstaterna ska föreskriva. Således kan de variera från en medlemsstat till en annan. Den bestämmelsen ställer varken krav på att de harmoniseras eller anpassas till den högsta standarden.

99 Se ovan punkt 46.

100 Schmidt-Assmann, E. förespråkar i Kohärenz und Konsistenz des Verwaltungsrechtsschutzes, Tübingen 2015, s. 55, en skyldighet att lämna upplysningar angående möjligheterna att överklaga för mottagaren av ett förvaltningsbeslut, åtminstone i komplicerade administrativa situationer.

101 Beslut av den 5 mars 1999, Guérin automobiles/kommissionen ( C‑153/98 P, EU:C:1999:123).

102 Beslut av den 5 mars 1999, Guérin automobiles/kommissionen ( C‑153/98 P, EU:C:1999:123, punkt 14).

103 Sander, P., i Charta der Grundrechte der Europäischen Union – GRC‑Kommentar (Holoubek/Lienbacher), artikel 41, punkt 21, Wien 2014, s. 543, och Jarass, H. i Charta der Grundrechte der Europäischen Union, tredje upplagan, München 2016, artikel 47, punkt 49, anser att det inte är möjligt att entydigt ur domstolens praxis härleda en skyldighet att informera mottagaren av ett förvaltningsbeslut om möjligheterna att överklaga beslutet. De lyfter ändå fram betydelsen av Europeiska ombudsmannens och kommissionens kodexar för god förvaltningssed.

104 Den tyska och den polska regeringen har i sina svar på domstolens frågor hänvisat till bestämmelser i deras nationella förvaltningsprocessrätt som i princip möjliggör att tredje man med ett rättsligt intresse deltar i ett domstolsförfarande. Flera medlemsstater har emellertid tagit avstånd från denna möjlighet mot bakgrund av principen om staternas suveräna likställdhet, vilken innebär att en stat inte kan underkastas en annan stats jurisdiktion (par in parem non habet imperium; se Internationella domstolen, dom av den 3 februari 2012, Tyskland mot Italien, Grekland (intervenient), mål om staters immunitet mot domstolsprövning).

105 Jag konstaterar emellertid att den tyska och den polska regeringen i sina svar på domstolens frågor påpekat att ett sådant informationsutbyte mellan medlemsstaternas myndigheter i själva verket kan äga rum. Den polska regeringen anser att en medlemsstat som framställer en invändning mot utfärdandet av en visering enligt artikel 22.2 i viseringskodexen måste motivera sin invändning. Om en sådan motivering saknas, kan den medlemsstat som prövar en viseringsansökan ställa en fråga för att erhålla ytterligare upplysningar (i förekommande fall även relevanta kompletterande handlingar). Den polska regeringen menar att svaren på frågorna och eventuella handlingar kan översändas inom ramen för ett informationsutbyte som kompletterar viseringssamrådet, förutsatt att det inte rör sig om sekretessbelagda uppgifter, för vilka det är nödvändigt att ställa krav på sekretess och använda sig av lämpliga säkra överföringsmetoder. Frågor som kompletterar viseringssamrådet ska besvaras utan oskäligt dröjsmål.

106 Se generaladvokaten Sharpstons liknande resonemang i förslaget till avgörande i målet Vethanayagam m.fl. ( C‑680/17, EU:C:2019:278, punkt 81) angående den mekanism för representation som föreskrivs i artikel 8 i viseringskodexen.