Förslag till avgörande av generaladvokat Verica Trstenjak föredraget den 13 mars 2008

1 Originalspråk: tyska.

2 Dom av den 6 februari 2007 i mål T-23/03 (REG 2007, s. II-289, nedan kallad den överklagade domen).

3 Förstainstansrättens dom av den 10 maj 2001 i de förenade målen T-186/97, T-187/97, T-190–T-192/97, T-210/97, T-211/97, T-216–T-218/97, T-279/97, T-280/97, T-293/97 och T-147/99, Kaufring m.fl. (REG 2001, s. II-1337).

4 Se Dollen, M., Nacherhebung, Erstattung und Erlass von Abgaben nach dem neuen Zollkodex, Europäische Zeitschrift für Wirtschaftsrecht, nummer 24/1993, s. 754 och följande sida; Berr, C./Trémeau, H., Le droit douanier, fjärde upplagan, Paris 1997, s. 219.

5 Rådets förordning (EEG) nr 1697/79 av den 24 juli 1979 om återbetalning i efterhand av importtullar eller exporttullar som inte uppburits från den skattskyldige för varor som deklarerats med tullbestämmelser innehållande en skyldighet att betala sådana tullar.

6 Se Müller-Eiselt, P., Nacherhebung – Erlass – Erstattung – Gedanken zum Vertrauensschutz in die Zollerhebung, Vertrauensschutz in der Europäischen Union, Köln 1998, s. 106.

7 Dom av den 12 mars 1987 i de förenade målen 244/85 och 245/85, Cerealmangimi och Italgrani mot kommissionen (REG 1987, s. 1303), punkt 10, och av den 18 januari 1996 i mål C-446/93, SEIM (REG 1996, s. I-73), punkt 41. Sack, J., Zollrecht, Handbuch des EU-Wirtschaftsrechts, volym 1, C. II, punkt 82, s. 27, nämner endast artikel 905 i tillämpningsförordningen för tullkodexen som en mycket viktig allmän skälighetsregel för praxis, uppenbarligen av det skälet att denna bestämmelse själv innehåller villkoret för tillämpning särskild situation. Andra författare som Müller-Eiselt, P. (se ovan fotnot 6), s. 106, nämner endast eller huvudsakligen artikel 239 i tullkodexen som den avgörande bestämmelsen. Det vore dock mer korrekt att tillämpa artikel 239.1 andra strecksatsen i tullkodexen jämförd med artikel 905 i tillämpningsförordningen för tullkodexen som rättslig grund för eftergift eller återbetalning av importtullar till följd av en särskild situation.

8 Dom av den 26 mars 1987 i mål 58/86, Coopérative agricole d’approvisionnement des Avirons (REG 1987, s. 1525), punkt 22.

9 Domstolens dom av den 25 februari 1999 i mål C-86/97, Trans-Ex-Import (REG 1999, s. I-1041), punkt 21, och av den 7 september 1999 i mål C-61/98, De Haan Beheer (REG 1999, s. I-5003), punkt 52. Domstolens dom av den 10 maj 2001 i de ovan i fotnot 3 nämnda förenade målen Kaufring m.fl., punkt 218.

10 Enligt Huchatz, W., Lehrbuch des Europäischen Zollrechts (utgivare Witte, P./Wolffgang, H.-M.), Hamm 2007, s. 414, är det domstolens och kommissionens uppgift att tolka detta oklara rättsbegrepp. Artikel 239 i tullkodexen har två syften. Genom denna artikel utvidgas för det första de fall som föreskrivs i artiklarna 236, 237 och 238 genom en förteckning över enskilda fall som är fastställd i tillämpningsförordningen för tullkodexen (artikel 900 i tillämpningsförordningen för tullkodexen), i vilka återbetalning eller eftergift också är möjlig. Den omständigheten att denna förteckning fastställdes i tillämpningsförordningen för tullkodexen gör det möjligt för kommissionen att, inom ramen för dess delegerade lagstiftningsbefogenheter enligt artikel 202 tredje strecksatsen EG, uppta ytterligare fall i denna förteckning, till exempel på grundval av förslag från nationella tullförvaltningar eller på grundval av domstolens rättspraxis. För det andra har den nationella förvaltningen befogenhet att utöver de situationer som nämns i artiklarna 236–238 och artikel 900 i tillämpningsförordningen för tullkodexen bevilja återbetalning eller eftergift i särskilda situationer om det föreligger omständigheter vid vilka varken oriktigheter eller uppenbar vårdslöshet kan tillskrivas den person det gäller (artikel 899.2 i tillämpningsförordningen för tullkodexen). Förteckningen över de situationer i vilka återbetalning beviljas i tullkodexen och tillämpningsförordningen för tullkodexen är emellertid inte uttömmande, eftersom det förekommer ytterligare situationer som kan medföra återbetalning. På så sätt kan skälighetsaspekter komma i fråga och rättvisa uppnås i det enskilda fallet. Även här har gemenskapsdomstolarnas bedömning i det enskilda fallet en särskild betydelse. Huchatz, W., Zollkodex (utgivare Witte, P.), fjärde upplagan, München 2006, artikel 239, punkt 30, har till exempel anfört att rättspraxis, framför allt domstolens rättspraxis (även avseende tidigare rätt), kan beaktas för att fylla ut begreppet särskilda situationer, i den mening som avses i artikel 239.1 andra strecksatsen i tullkodexen och artikel 905 i tillämpningsförordningen för tullkodexen.

11 Se den grundläggande domen av den 13 november 1984 i de förenade målen 98/83 och 230/83, Van Gend & Loos mot kommissionen (REG 1984, s. 3763), punkterna 15–17, i vilken mottagandet av ogiltiga ursprungsintyg inte ansågs utgöra en särskild situation, med motiveringen att en sådan situation kan anses ingå i de yrkesmässiga risker som ett tullombud genom själva beskaffenheten av sina åtaganden är utsatt för. Se vidare dom av den 11 december 1980 i mål 827/79, Acampora (REG 1980, s. 3731), punkt 8, av den 27 juni 1991 i mål C-348/89, Mecanarte (REG 1991, s. I-3277), punkt 24, och av den 17 juli 1997 i mål C-97/95, Pascoal & Filhos (REG 1997, s. I-4209), punkterna 57–60.

12 Rengeling, H.-W./Middeke, A./Gellermann, M., Handbuch des Rechtsschutzes in der Europäischen Union, München 2003, 28 §, punkterna 22 och 24, s. 500 och följande sida. Dom av den 6 mars 2003 i mål C-41/00 P Interporc mot kommissionen (REG 2003, s. I-2125), punkt 15, och av den 29 april 2004 i mål C-496/99 P, kommissionen mot CAS Succhi di Frutta (REG 2004, s. I-3801), punkt 48.

13 Domstolens dom av den 12 juli 1984 i mål 218/83, Les Rapides Savoyards m.fl. (REG 1984, s. 3105), punkt 26, avseende frihandelsavtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet, undertecknat den 22 juli 1972, av den 7 december 1993 i mål C-12/92, Huygen m.fl. (REG 1993, s. I-6381), punkterna 24–25, avseende avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Republiken Österrike, undertecknat den 22 juli 1972 och av den 5 juli 1994 i mål C-432/92, Anastasiou m.fl. (REG 1994, s. I-3087), punkt 38, rörande avtal av den 19 december 1972 om upprättande av en associering mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Republiken Cypern. Se även dom av den 14 maj 1996 i de förenade målen C-153/94 och C-204/94, Faroe Seafood m.fl. (REG 1996, s. I-2465), punkt 19.

14 Se domen i de ovan i fotnot 13 nämnda förenade målen Faroe Seafood m.fl., punkt 20, och av den 9 februari 2006 i de förenade målen C-23/04–C-25/04, Sfakianakis (REG 2006, s. I-1265), punkt 23.

15 Se ovan fotnot 13, punkt 27.

16 Prieß, H.-J., Zollkodex (se ovan fotnot 10), artikel 27, punkt 41.

17 Se generaladvokaten Légers förslag till avgörande av den 20 oktober 2005 i de ovan i punkt 14 nämnda förenade målen C-23/04–25/04, Sfakianakis (REG 2006, s. I-1265), punkt 33.

18 Domen i det ovan i fotnot 13 nämnda målet Huygen m.fl., punkt 27.

19 Fotnot 11, punkt 37.

20 Dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen C-204/00 P, C-205/00 P, C-211/00 P, C-213/00 P, C-217/00 P och C-219/00 P, Aalborg Portland m.fl. (REG 2004, s. I-123), punkt 48, och av den 2 oktober 2003 i mål C-194/99 P, Thyssen Stahl mot kommissionen (REG 2003, s. I-10821), punkt 33. I Lenaerts, K./Arts, D./Maselis, I., Procedural Law of the European Union, andra upplagan, London 2006, s. 453, punkt 16-003, påpekas att domstolen inte är behörig att fastställa de faktiska omständigheterna. Den omständigheten att överklagandet endast avser rättsliga frågor betyder att förstainstansrätten är ensam behörig för dessa. Därav följer att en klagande varken kan ifrågasätta de faktiska omständigheter som fastställts av förstainstansrätten eller framföra faktiska omständigheter som inte fastställts av förstainstansrätten i första instans.

21 Domen i de ovan i fotnot 20 nämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl., punkt 48.

22 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer av den 11 februari 2003 i de ovan i fotnot 20 nämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl., punkt 38. Dom av den 21 juni 2001 i de förenade målen C-280/99 P–C-282/99 P, Moccia Irme m.fl. mot kommissionen (REG 2001, s. I-4717), punkt 78, och av den 17 december 1998 i mål C-185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen (REG 1998, s. I-8417), punkt 24.

23 Förstainstansrättens dom av den 11 juli 2002 i mål T-205/99, Hyper mot kommissionen (REG 2002, s. II-3141), punkt 63, och av den 27 februari 2003 i mål T-329/00, Bonn Fleisch Ex- und Import mot kommissionen (REG 2003, s. II-287), punkt 46.

24 Förstainstansrättens dom av den 19 februari 1998 i mål T-42/96, Eyckeler & Malt mot kommissionen (REG 1998, s. II-401), punkt 81, och av den 17 september 1998 i mål T-50/96, Primex Produkte Import-Export m.fl. mot kommissionen (REG 1998, s. II-3773), punkt 64, samt domen i det ovan i fotnot 23 nämnda målet Bonn Fleisch Ex- und Import mot kommissionen, punkt 46.

25 I sitt förslag till avgörande av den 28 november 1995 i mål C-58/94, Nederländerna mot rådet (REG 1996, s. I-2169), punkterna 13–15, skiljer generaladvokaten Tesauro också mellan dels funktionen med tillgång till allmänna handlingar för att värna om individens rättigheter inom ramen för det administrativa förfarandet, dels allmänhetens allmänna intresse av att erhålla information om statens verksamhet.

26 I Broberg, M., Access to documents: a general principle of Community law?, European Law Review (2002), s. 196, 197, påpekas att det första verkliga steget för att garantera rätten till insyn i handlingar som innehas av gemenskapsinstitutionerna togs när slutakten till Maastrichtfördraget undertecknades den 7 februari 1992. I förklaring nr 17 i slutakten underströk medlemsstaterna det starka sambandet mellan öppenheten i beslutsprocessen och gemenskapsinstitutionernas demokratiska karaktär. Som svar på förklaring nr 17 införde rådet och kommissionen tillsammans en uppförandekodex för allmänhetens tillgång till rådets och kommissionens handlingar (EGT L 340, s. 41; svensk specialutgåva, område 1, volym 3, s. 86). Likväl integrerades begreppen öppenhet och tillgång till dokument i gemenskapsrätten först när Amsterdamfördraget trädde i kraft. Sedan dess föreskrivs i artikel 1.2 EU-fördraget att besluten i EU bör fattas så öppet … som möjligt. I artikel 255 EG, som nyligen infördes i fördraget, garanteras att varje unionsmedborgare och varje fysisk eller juridisk person som är bosatt eller har sitt säte i en medlemsstat skall ha rätt till tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar. Denna rättighet är även förankrad i artikel 42 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (2000/C 364/01), proklamerad den 7 december 2000. Denna rättighet utformades slutligen närmare inom gemenskapens sekundärlagstiftning genom bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, s. 43).

27 I dom av den 6 juli 1993 i de förenade målen C-121/91 och C-122/91, CT Control (REG 1993, s. I-3873), punkt 48, fastställde domstolen inledningsvis att förfarandet inom ramen för artikel 13 i förordning nr 1430/79, som föregår kommissionens antagande av beslut om återbetalning eller eftergift av importtullar, vilket omfattar olika etapper varav vissa på nationell nivå (företagets ingivande av ansökan, tullmyndighetens första prövning), vissa på gemenskapsnivå (framställande av ansökan vid kommissionen, prövning av ärendet av kommittén för befrielse från tull, samråd med gruppen av experter, kommissionens beslut och underrättelse till den berörda medlemsstaten). Domstolen fastställde vidare att om detta förfarande fortlöper i enlighet med gemenskapslagstiftningen så erbjuder det de berörda alla nödvändiga rättsliga garantier, nämligen garantin för den kontradiktoriska principen.

28 Dom av den 28 mars 2000 i mål C-7/98, Krombach (REG 2000, s. I-1935), punkterna 25 och 26, och av den 15 oktober 2002 i de förenade målen C-238/99 P, C-244/99 P, C-245/99 P, C-247/99 P, C-250/99 P–C-252/99 P och C-254/99 P, PVC II (REG 2002, s. I-8375), punkt 316.

29 Se dom av den 6 mars 2001 i mål C-274/99 P, Connolly mot kommissionen (REG 2001, s. I-1611), punkterna 37 och 38.

30 Se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 29 juni 1995 i mål T-30/91, Solvay mot kommissionen (REG 1995, s. II-1775), punkt 81, och domstolens dom av den 2 oktober 2003 i mål C-199/99 P, Corus UK mot kommissionen (REG 2003, s. I-11177), punkterna 125–128.

31 Se dom av den 13 februari 1979 i mål 85/76, Hoffmann-La Roche mot kommissionen (REG 1979, s. 461; svensk specialutgåva, volym 4, s. 315), punkterna 9 och 11, av den 8 juli 1999 i mål C-51/92 P, Hercules Chemicals mot kommissionen (REG 1999, s. I-4235), punkt 75, och av den 15 oktober 2002 i de förenade målen C-238/99 P, C-244/99 P, C-245/99 P, C-247/99 P, C-250/99 P–C-252/99 P och C-254/99 P, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen (REG 2002, s. I-8375), punkt 315.

32 Ovan fotnot 31, punkterna 80–82.

33 För att en talan om ogiltigförklaring skall anses välgrundad krävs att en väsentlig formföreskrift åsidosatts, varvid det inte görs någon skillnad mellan väsentliga och oväsentliga formföreskrifter, det som är av betydelse är hur väsentligt åsidosättandet är. Frågan huruvida det föreligger ett väsentligt åsidosättande av formen skall bedömas med hänsyn till situationen i det enskilda fallet, eftersom åsidosättandet av en och samma bestämmelse beroende på omständigheterna kan vara allvarligare eller mindre allvarligt. I allmänhet anses en formföreskrift vara väsentlig när formfelet kan ha haft inflytande på den materiella utformningen av beslutet eller när formföreskriften just antogs för att skydda den berörda personen (Rengeling, H.-W./Middeke, A./Gellermann (ovan fotnot. 12), 7 §, punkt 98, s. 139). Domstolen har i dom av den 10 juli 1980 i mål 30/78, Distillers Company mot kommissionen (REG 1980, s. 2229), punkt 26, och i domen i det ovan i fotnot 20 nämnda målet Thyssen Stahl mot kommissionen, punkt 31, fastställt att rätten till försvar har åsidosatts när kommissionens administrativa förfarande skulle ha kunnat leda till ett annat resultat på grund av kommissionens felaktiga handlande.

34 Generaladvokaten Mischos förslag till avgörande av den 25 oktober 2001 i de förenade målen C-244/99 P och C-251/99 P och dom av den 15 oktober 2002, PVC (REG 2002, s. I-8375), punkt 331.

35 Ovan fotnot 22, punkterna 28-30.

36 Enligt Rengeling, H./Middeke, A./Gellermann, M. (ovan fotnot 12), 28 §, sidorna 502–504, ingår bland de förfaranderegler på vars åsidosättande överklagandet kan grundas utöver förfarandebestämmelserna i fördragen, domstolens stadga och rättegångsregler även allmänna gemenskapsrättsliga principer som avser förfarandet. I överklagandet kan lika mycket åsidosättandet av parternas rätt till försvar göras gällande som överträdelser av principerna om bevisbördan eller bevisningen. Vad gäller förstainstansrättens prövning av huruvida bestämmelserna om bevisbördan har tillämpats riktigt, se dom av den 8 juli 1999 i mål C-49/92 P, Anic (REG 1999, s. I-4125), punkt 96, av den 6 januari 2004 i de förenade målen C-2/01 P och C-3/01 P, BAI och kommissionen mot Bayer (REG 2004, s. I-23), punkterna 47, 61 och 117, av den 6 april 2006 i mål C-551/03 P, General Motors mot kommissionen (REG 2006, s. I-3173), punkterna 51 och 52, och av den 25 januari 2007 i de förenade målen C-403/04 P och C-405/04 P, Sumitomo Metal Industries och Nippon Steel mot kommissionen (REG 2007, s. I-729), punkt 39.

37 Se även generaladvokatens Kokotts förslag till avgörande av den 8 september 2005 i mål C-293/04, Beemsterboer Coldstore Services (REG 2006, s. I-2263), punkt 47.

38 Se även Alexander, S., Zollkodex (ovan fotnot 10), innan artikel 220, punkt 4, enligt vilken gäldenären för tullskulden har bevisbördan för de faktiska omständigheter som ligger till grund för ansökan om återbetalning.

39 Se förstainstansrättens dom av den 6 juli 1993 i den ovan i fotnot 27 nämnda domen, punkt 39, enligt vilken det ankommer på den importör som vill erhålla återbetalning av importtullen och inte på kommissionen att bevisa att den importerade produkten härrör från en AVS-stat för vilken det i gemenskapen föreskrivs förmånsbehandling.

40 Det framgår sålunda av rättspraxis att kommissionen vid sin bedömning av huruvida omständigheterna i ett fall ger upphov till en särskild situation, där ingen klar försumlighet och inget bedrägeri kan tillskrivas den berörda personen i den mening som avses i artikel 239.1 i tullkodexen, skall ta ställning till samtliga relevanta sakuppgifter (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 15 maj 1986 i mål 160/84, Oryzomyli Kavallas m.fl. mot kommissionen, REG 1986, s. 1633, punkt 16, samt förstainstansrättens dom av den 9 november 1995 i mål T-346/94, France-aviation mot kommissionen (REG 1995, s. II-2841), punkterna 34 och 36.

41 Se ovan punkt 70.

42 Ovan fotnot 11, punkterna 15–17.

43 Domen i det ovan i fotnot 24 nämnda målet Eyckeler & Malt mot kommissionen, punkterna 189–191, och domen i de ovan i fotnot 9 nämnda förenade målen Kaufring m.fl., punkt. 218.

44 I domen i de ovan i fotnot 9 nämnda förenade målen Kaufring m.fl., punkt 231, fastställde förstainstansrätten att det endast är de misstag som kan hänföras till de behöriga myndigheternas aktiva handlande och som den betalningsskyldige inte rimligen kunde ha upptäckt som kan ge rätt till avstående från uppbörd av tullar i efterhand. Detta mål rörde ett antal överträdelser vid införlivandet av associeringsavtalet och de därur härledda reglerna för associeringen från de turkiska myndigheternas sida samt kommissionens allvarliga överträdelser vid övervakningen av genomförandet av dessa bestämmelser. I dom av den 7 juni 2001 i mål T-330/99, Rotermund, REG 2001, s. II-1619), punkt 58, var den särskilda situationen, i den mening som avses i artikel 239 i tullkodexen, ett resultat av att det förekom ett bedrägligt handlande som inte rimligen kunde förklaras på annat sätt än att en anställd vid destinationsortens tullkontor aktivt hade medverkat, och förstainstansrätten drog mot bakgrund av detta slutsatsen att kommissionen inte kunde anse att en särskild situation endast kunde föreligga om sökanden kunde framlägga ett definitivt och formellt bevis för en sådan medverkan. Ovannämnd rättspraxis omtalas även i dom av den 14 december 2004 i mål T-332/02, Nordspedizionieri (REG 2004, s. II-4405), punkt 58.

45 Enligt principen exceptio est strictissimae interpretationis. Avseende domstolens snäva tolkning av undantagsbestämmelser, se bland annat dom av den 13 september 2007 i mål C-307/05, Del Cerro Alonso m.fl. (REG 2007, s. I-7109), punkt 39, av den 23 februari 2006 i de förenade målen C-346/03 och C-529/03, Atzeni & Lilliu (REG 2006, s. I-1875), punkt 79, och av den 1 april 2004 i mål C-286/02, Bellio Fratelli (REG 2004, s. I-3465), punkt 46.

46 Domstolens dom av den 11 november 1999 i mål C-48/98, Söhl & Söhlke (REG 1999, s. I-7877), punkt 52. Förstainstansrättens dom i det ovan i fotnot 23 nämnda målet Bonn Fleisch Ex- och Import mot kommissionen, punkt 63.

47 I Alexander, S., Zollkodex (ovan fotnot 10), Art. 220, punkt 72, erinras om att omfattningen av de utredningar som skall göras av en gemenskapsinspektion endast är beroende av det föremål som skall undersökas och att tredjeland godtar utredningarna. Den omständigheten att det inom ramen för det administrativa samarbetet enligt artikel 81.1 andra strecksatsen i tillämpningsförordningen för tullkodexen möjligtvis kan krävas att gemenskapsinspektioner godtas eller att gemenskapen kan medverka i utredningar som görs av myndigheter i tredjeland enligt artikel 94.6 andra meningen i tillämpningsförordningen för tullkodexen innebär inte att gemenskapsinspektioner med egna utredningar inte skall anses tillhöra ett system för administrativt samarbete. Se, för en jämförelse OLAF:s befogenheter inom den Europeiska Unionen, Weitendorf, S., Die interne Betrugsbekämpfung in den Europäischen Gemeinschaften durch das Europäische Amt für Betrugsbekämpfung (OLAF), Europäisches und internationales Integrationsrecht, volym 15, Hamburg 2006, s. 243, samt Kuhl, L., Les pouvoirs d’enquête de l’OLAF, La protection des intérêts financiers de l’Union et le rôle de l’OLAF vis-à-vis de la responsabilité pénale des personnes morales et des chefs d’entreprises et admissibilité mutuelle des preuves, Bryssel 2005, s. 90, varvid författarna har påpekat att harmoniseringsbyrån även inom ramen för kontroller i medlemsstaterna är beroende av medverkan från myndigheterna där. Utredningar på plats kan endast genomföras med de nationella myndigheternas förhandsgodkännande och medverkan.

48 Enligt artikel 49 i förstainstansrättens rättegångsregler kan rätten när som helst under rättegången, efter att ha hört generaladvokaten, besluta om åtgärder för processledning och bevisupptagning. De åtgärder som vidtas för processledningen är avsedda att under bästa möjliga förhållanden säkerställa beredningen av mål, rättegångens förlopp och avgörande av tvister. Enligt fast rättspraxis ankommer det på förstainstansrätten att bedöma huruvida åtgärder för bevisupptagning har betydelse för tvistens lösning. Se förstainstansrättens dom av den 22 februari 2000 i mål T-138/98, ACAV m.fl. mot rådet (REG 2000, s. II-341), punkt 72, och av den 16 maj 2001 i mål T-68/99, Toditec mot kommissionen (REG 2001, s. I-1443), punkt 40. Förstainstansrätten har således ett utrymme för skönsmässig bedömning inom ramen för de gränser som rättegångsreglerna sätter.

49 Se punkt 105 ovan.

50 När förstainstansrätten har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna, är domstolen enligt artikel 225 EG behörig att pröva förstainstansrättens rättsliga bedömning av dessa omständigheter och de rättsliga följderna därav (se, för ett liknande resonemang, Lenaerts, K./Arts, D./Maselis, I. (ovan fotnot 20), s. 457, punkt 16-007. Såsom domstolen har fastslagit vid flera tillfällen, utgör en sådan rättslig bedömning nämligen en rättsfråga som i sig kan underställas domstolens kontroll inom ramen för ett överklagande. Se dom av den 3 mars 2005 i mål C-499/03 P, Biegi Nahrungsmittel och Commonfood mot kommissionen (REG 2005, s. I-1751), punkt 41, av den 19 oktober 1995 i mål C-19/93 P, Rendo m.fl. mot kommissionen (REG 1995, s. I-3319), punkt 26, och dom av den 29 april 2004 i mål C-470/00 P, Parlamentet mot Ripa di Meana m.fl. (REG 2004, s. I-4167), punkt 41.

51 Punkt 108 i överklagandet.

52 Se ovan punkt 83.

53 Se ovan punkt 85.

54 Se domen i de ovan i fotnot 9 nämnda förenade målen Kaufring m.fl., punkt 257, och domen i det ovan i fotnot 24 nämnda målet Eyckeler & Malt mot kommissionen, punkt 165, samt domstolens dom av den 15 januari 1986 i mål 175/84, Krohn mot kommissionen (REG 1986, s. 753), punkt 17.

55 Domen i de ovan i fotnot 9 nämnda förenade målen Kaufring m.fl., punkt 258.

56 Detta framgår av artikel 67.1 jämförd med artikel 80 a i tillämpningsförordningen för tullkodexen som hänför sig till förmånsbehandling i tullhänseende för utvecklingsländer. Se vidare förteckningen över ursprungsintyg och intyg om fri omsättning som medför förmånsbehandling i Lux, M., Das Zollrecht der EG, Köln 2003, s. 136. Intyg om förmånsbehandling för varor från Turkiet har förkortningen A.TR medan formulär A används för varor från utvecklingsländer, som omfattas av Allmänna preferenssystemet (GSP) som gemenskapens autonoma handelsinstrument med tredjeländer.

57 Domstolens dom av den 7 september 1999 i mål C-61/98, De Haan Beheer (REG 1999, s. I-5003), punkt 36, och domen i det ovan i fotnot 23 nämnda målet Hyper mot kommissionen, punkt 126.

58 Se domen i det ovan i fotnot 23 nämnda målet Hyper mot kommissionen, punkt 128.

59 Punkt 240 i överklagandet.

60 Se ovan punkt 148.

61 I punkt 254 i överklagandet har klaganden åberopat treårsfristen i artikel 218.3 i tullkodexen, som emellertid till skillnad från vad klaganden anfört inte är någon preskriptionsfrist. I denna bestämmelse fastställs i stället en särskild frist, inom vilken ett belopp som motsvarar tullskulden skall bokföras. Den gäller för andra situationer än då en tullskuld normalt sett uppkommer och således även för den uppbörd av avgifter i efterhand enligt artikel 220 i tullkodexen som klaganden uppenbarligen avser (se Alexander, S., Zollkodex, ovan fotnot 10, artikel 218, punkt 6).

62 Se till exempel Gallra Rodrigo, S., Derecho aduanero español y comunitario, Madrid 1995, s. 312, och Bleihauer, H.-J., Lehrbuch des Europäischen Zollrechts (ovan fotnot 10), s. 416. Den sistnämnda har utgått från att en bokföring i efterhand enligt artikel 220 i tullkodexen i anslutning till ett (för gäldenären fördelaktigt) beslut om eftergift eller återbetalning av importtullar enligt artikel 239 i tullkodexen först blir aktuell när tullskulden enligt artikel 242 i tullkodexen åter kan utkrävas, till följd av att eftergiften eller återbetalningen skett av misstag. Det är emellertid uppenbarligen inte fråga om en sådan situation i förevarande fall, eftersom det före kommissionens beslut inte hade antagits något fördelaktigt beslut om eftergift eller återbetalning enligt artikel 239 i tullkodexen vad gäller de omtvistade varucertifikaten. Det är inte heller fråga om en sådan situation, i vilken enligt Huchatz, W., Lehrbuch des Europäischen Zollrechts (ovan fotnot. 10), s. 379 och följande sida, en bokföring i efterhand enligt artikel 220 i tullkodexen allmänt kommer i fråga. Detta är för det första fallet när tullbeloppet inte bokförts av tullmyndigheterna inom de frister som föreskrivs i artiklarna 218 och 219 i tullkodexen, för det andra när tullbeloppet bokförts med ett belopp som är mindre än det som lagligen skulle betalas.

63 Se Alexander, S., Zollkodex (ovan fotnot 10), innan artikel 220, punkt 8, som hänvisar till de olika villkoren för eftergift eller återbetalning enligt artikel 239.1 andra strecksatsen i tullkodexen och för att avstå från uppbörd i efterhand enligt artikel 220.2 b i tullkodexen. Denna omständighet gör det nödvändigt att genomföra parallella förfaranden.

64 Dom av den 6 juli 1983 i mål 117/81, Geist mot kommissionen (REG 1983, s. 2191), punkt 7, förstainstansrättens dom av den 18 december 1992 i mål T-43/90, Díaz García mot parlamentet (REG 1992, s. II-2619), punkt 54, av den 20 september 2000 i mål T-261/97, Orthmann mot kommissionen (REGP 2000, s. I-A-181 och s. II-829), punkterna 33 och 35, och av den 3 december 2003 i mål T-16/02, Audi mot harmoniseringsbyrån (REG 2003, s. II-5167), punkterna 97 och 98.

65 Se ovan punkterna 70, 112–115.

66 Se fotnot 23 ovan, punkterna 115–117.

67 Se ovan, punkterna 163 och 169.

68 Ovan fotnot 24.

69 Domstolens dom av den 16 juni 1992 i mål C-187/91, Belovo (REG 1992, s. I-4937), punkt 14, och av den 5 oktober 1988 i mål 210/87, Padovani (REG 1988, s. 6177), punkt 6.

70 Domen i det ovan i fotnot 11 nämnda målet Mecanarte, punkt 19, och dom av den 14 november 2002 i mål C-251/00, Ilumitrónica (REG 2002, s. I-10433), punkt 39.

71 Domstolens dom av den 1 april 1993 i mål C-250/91, Hewlett Packard France (REG 1993, s.I-1819), punkt 12, domen i de ovan i fotnot 13 nämnda förenade målen Faroe Seafood m.fl., punkt 84, och dom av den 19 oktober 2000 i mål C-15/99, Sommer (REG 2000, s. I-8989), punkt 35.

72 Dom i det ovan i fotnot 71 nämnda målet Hewlett Packard France, punkt 13, dom av den 14 maj 1996 i de ovan i fotnot 13 nämnda förenade målen Faroe Seafood m.fl., punkt 83, dom av den 26 november 1998 i mål C-370/96, Covita (REG 1998, s. I-7711), punkterna 25–28, samt dom av den 11 oktober 2001 i mål C-30/00, William Hinto & Sons (REG 2001, s. I-7511), punkterna 68, 69, 71 och 72.

73 Se, för ett liknande resonemang, även Alexander, S., Zollkodex (ovan fotnot 10), artikel 220, punkterna 18 och 65.

74 Se domen i det ovan i fotnot 11 nämnda målet Mecanarte, punkt 23, domen i det ovan i fotnot 70 nämnda målet Ilumitrónica, punkt 42, samt domstolens beslut av den 9 december 1999 i mål C-299/98 P, CPL Imperial 2 och Unifrigo mot kommissionen (REG 1999, s. I-8683), punkt 32.

75 Enligt domstolens uppfattning begränsar sig begreppet misstag inte enbart till de behöriga myndigheternas räkne- eller skrivfel utan omfattar vilket misstag som helst hos det fattade beslutet, såsom att tillämpliga rättsregler tolkas eller tillämpas på ett oriktigt sätt (domen i det ovan i fotnot 11 nämnda målet Mecanarte, punkt 20).

76 Varvid en tredje mans uppsåtliga obefogade handlande består i framställning av ett oäkta dokument eller ändring av ett existerande äkta dokument för att vilseleda i frågan om vem som är dess upphovsman.

77 Domen i det ovan i fotnot 11 nämnda målet Pascoal & Filhos, punkt 59 och följande punkter. I Sack, J. (ovan fotnot 7), volym 1, C. II, punkt 79, s. 26, påpekas att det inom ramen för uppbörd i efterhand inte ges något skydd för berättigade förväntningar vad gäller falska eller förfalskade handlingar, eftersom en uppbörd i efterhand i annat fall praktiskt taget aldrig skulle kunna äga rum i de fallen och incitamentet att använda sådana handlingar skulle öka enormt. Författaren har vidare hänvisat till artikel 904 c i tillämpningsförordningen för tullkodexen.

78 Se beslutet i det ovan i fotnot 74 nämnda målen CPL Imperial 2 och Unifrigo mot kommissionen, punkt 37 och följande punkter, samt förstainstansrättens dom av den 9 juni 1998 i de förenade målen T-10/97 och T-11/97, CPL Imperial 2 och Unifrigo mot kommissionen (REG 1998, s. II-2231), punkt 62 och följande punkter.

79 Domen i det ovan i fotnot 11 nämnda målet Van Gend & Loos, punkterna 16 och 17. Enligt Dolfen, M., Nacherhebung, Erstattung und Erlass von Abgaben nach dem neuen Zollkodex, Europäische Zeitschrift für Wirtschaftsrecht, häfte 24/1993, s. 759, bär endast gäldenären för tullskulden risken för att ett handelsdokument, till exempel avseende varors ursprung, visar sig vara falskt vid en senare kontroll.

80 Storleken på den tullskuld som har lagts på klaganden är kopplad till det ekonomiska värdet av varorna, särskilt de avgifter som dessa varor belastas med. Den omständigheten att importtullen kan uppgå till betydande belopp ingår i de yrkesmässiga risker som den ekonomiska aktören utsätter sig för (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i fotnot 13 nämnda förenade målen Faroe Seafood m.fl., punkt 115). Följaktligen har inte själva storleken på tullskulden, för vilken eftergift begärs, någon betydelse för bedömningen av de villkor som denna eftergift är underkastad (förstainstansrättens dom av den 13 september 2005 i mål T-53/02, Ricosmos BV mot kommissionen, REG 2002, s. II-3171, punkt 161).