SOU 1999:74

Demokratin och det gemensamma bästa

Typ: SOU
Källa: urn.kb.se

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

. LLEMTDVKBÅTIVQ

l j Q y

Deokratin

och det

gemensamma

bästa

ÅSTATEN§7ÖF§Tl:|"Cu/v ,,ETE,3N.'N95Ä i A.-. S OU 19 9 9 I7 4

/âo/Å

90a SOU

Demokratin och det

gemersamma

bästa

Lars F Eklund

Demokratiutredningens 25

skrift nr

TTTTTTTTTTTTTTT GA

SOU och Ds somingår i 1999 års nummerserie kan köpas från Fakta Info Direkt.

Beställningsadress: Fakta Info Direkt, Kundservice

Box 6430, 113 82 Stockholm

Tel: 08-587 671 00, Fax: 08-587 671 71

E-post: order@faktainfo.se

Omslag: Aristoteles, romersk kopia grekiskt original från slutet 300-talet fKI.

av av

Kunsthistorisches Museum, Wien. Foto: AKG Berlin. Grafisk formgivning: Susan Nilsson, Jupiter ISBN 91-7610-864-3 Elanders Gotab, Stockholm 1999 ISSN O375-25OX

Förord

Demokratiutredningen har ambitionen stimulera till eftertanke

att

den svenska folkstyrelsens framtid. Därför utges bland annat om skrifter demokratins värdegrund med olika ideolo-

som tar upp giska infallsvinklar. I den här publikationen reflekterar kommu-

nalpolitiker kring förtroendeuppdragets moraliska kärna. På kommitténs hemsida www.demokratitorget.gov.se kan

debatten föras Vidare.

Ledamöterna i Demokratiutredningen har inte tagit ställning

till författarens åsikter.

Erik Amnå Huvudsekreterare

Demokratin och det

bästa

gemensamma

Lars F Eklund

1 Inledning

Denna har egentligen sin upprinnelse i seminarium för

essä ett

politiker från olika partier gick stapeln för år

yngre som av ett par sedan. Vid detta seminarium framkastades frågan det möjligen

om kunde så, att den politiska gemenskapen staten oavsett

vara - -

den gestaltades lokal, regional, nationalstatlig eller överstat-

nivå möjligen hade specifikt ändamål tillkom den

- ett eget som politiska gemenskapen intentionerna i de olika poli-

per se, oavsett

tiska agendor uppträder offentlighetens agora Den be-

som störtning dessa politikers anleten, med något undantag,

som unga

uttryck för inför denna fråga kan närmast beskrivas som gav massiv. Stämningen i lokalen blev nästan, obehaglig. Står

stollen och antyder det skulle finnas något är överordnat

att som våra fina partiprogram, är överordnat det vi vill

som

Är inte det odemokratiskt För outtalade hördes

att vara

frågorna anmärkningsvärt tydligt.

Det finns anledning reflektera över häftigheten i auditoriets

att reaktion. Till deltagarnas heder skall först sägas att alla verkade,

än intuitivt, frågans filosofiska och tänkbara om ana pregnans implikationer. Ingen svarade med något formalistiskt

nonsens av

den offentliga verksamhetens ändamål framgår RF 1:2". typen av Samtidigt måste fråga sig hur det kommer sig det från

man att unga svenska politiker markeras så starkt avståndstagande inför

ett en tanke åtminstone från och med Aristoteles varit bärande

som en ingrediens i klassisk och kristen västerländsk politisk filosofi, dvs.

DEMOKRATIN OCH DET GEMENSAMMA BÄSTA

ijust den tradition levererat så mycket det tankegods som av ur Vilket vår demokratis centrala idéer sprungit.

Hos någon seminariedeltagare kanske det fanns teoretiskt ett

grundat avståndstagande från ontologi i allmänhet och teleologi i

synnerhet. Hos något fler fanns säkert insikten föreom att komsten substantiellt, specifikt ändamål för av ett staten som sådan skulle utgöra instrument för s.k. "benchmarking: ett en objektiv måttstock utifrån vilken det partiprogrammets och egna det handlandets kvaliteter och brister kunde analyseras och egna bedömas etiskt begripligt obehaglig insikt för många. - en nog Främst verkar dock det emotionellt häftiga avståndstagandet ha

bottnat i något nämligen följande: genuin chock inför

annat, tanken att även demokratisk skulle ha objektivt ändaen stat ett mål, förpliktigande värde, överordnat våra viljor. I land ett egna ett

där uttrycket politik är vilja torde så nära kungsord

att vara ett

kan komma, givet monarkens kringskurna yttrandefrihet, så

man framstår den gamla aristoteliska tanken helt enkelt politisksom filosofiskt kätteri.

För Aristoteles däremot detta objektiva ändamål, detta var

telos för den politiska gemenskapen sådan, helt grund-

som av läggande karaktär i den politiska filosofin. I Politiken är det just strävan efter detta ändamål utgör definitionen på, och möjsom

liggör identifikationen genuin politisk gemenskap -i

av, en distinktion till andra gemenskaper och associationer - och ett genuint politiskt i distinktion till olika former styre - av vanstyre. Aristoteles bekant genuina politiska styrelseformer anger som tre monarki, aristokrati och demokrati till vilka korresponderar - tre

former tyranni, oligarki och pöbelvålde ochlokrati.

av vanst -

Vad skiljer de genuina styrelseformerna från är just,

som vanst att medan i dess olika former strävar efter enskilds vanstyret en eller särintressen, så strävar de genuina styrelseformerna en grupps

efter det är den politiska gemenskapens specifika ändamål

som eller "telos. Detta specifika ändamål beskriver Aristoteles det som gemensamma goda, eller det oftare översätts, det som gemensamma bästa, to koinön agathon alt. tö koinön sumpherön.

LARS F EKLUND

Det torde inte kontroversiellt hävda detta begrepp

vara att att inte direkt stått i för de liberala politiska teorier

centrum som präglat så mycket av 1980-talets och det tidiga 90-talets offentliga samtal har det många håll nära fallit i glömska,

- snarare nog alternativt medvetet tillbakavisats. I sammanhang där den aristotelisk-thomistiska filosofiska traditionen förblivit levande

en realitet t.ex. i den katolska socialläran i den thomistiskt

- samt

inspirerade personalismen har begreppet däremot behållit sin

centrala roll. Därtill har, i den kommunitära diskursens kölvatten, ett förnyat intresse för detta begrepp, för så många andra

som aspekter klassisk etik och politisk filosofi, kunnat märkas i allt

av vidare kretsar.

Mot bakgrund denna förnyade aktualitet, och med tanke

den betydelse begreppet -i olika språkdräkter, såsom Bonum

stora Commune, The Common Good, Das Gemeinwohl har spelat i

den västerländska politiska filosofins idéhistoria så kan det i

en utredning vår demokrati finnas anledning reflektera

om egen att över dess innebörd och implikationer. Detta inte minst med tanke

det faktum strävan efter det begreppet står för, i bred

att som en politisk-filosofisk tradition rekvisit för

angetts som ett att en politisk gemenskap skall kunna kalla sig "demokratisk i genuin

mening, -ja, för alls autentisk politisk gemenskap.

att vara en Kanske finns här lärdomar dra Det är detta denna

att om som text, med utgångspunkt i den aristotelisk-thomistiska filosofin, i det följande skall handla.

DEMOKRATIN OCH DETGEMENSAMMA BÄSTA

2 Det bästa: en skiss av

gemensamma

dess innebörd

Det bästa mycket komplext begrepp delvis

gemensamma är ett av heuristisk karaktär, inte lånar sig så väl till enkla definitioner.

som Någon sådan återfinnes mig veterligen heller inte hos Aristoteles,

den centrala roll begreppet har i hans politiska filosofi. Därav trots skall inte dra slutsatsen att begreppet är tom fras tvärt-

man en -

Ett sätt närma sig dess betydelse är tänka de värden om. att att

uppstår i genuin dialog, ett samtal, inte kan som t.ex. en men som uppstå i två monologer. Det handlar alltså typer av

separata om

genuint mänskliga värden är betydelse för de enskilda

som av var för sig, för i dialog, inte kan nås dem

t.ex. parterna en men som av

och för sig, endast samverkan delvar en utan genom - genom aktighet i något gemensamt gott.

Det säger sig självt sådana gemensamma goda finns i ett

att otal analoga former, beroende kontexten. Ett sätt att beskriva

bästa innefattar med avseende den polivad det gemensamma tiska gemenskapen, vilket är vad intresserar här, återfinnes

som oss i det Andra Vatikankonciliets dokument "Gaudium et Spes. En-

ligt detta dokument innefattar det bästa i detta

gemensamma sammanhang "alla de det samhälleliga livets förhållanden

som tillåter människorna, familjerna och gemenskaperna full-

att mera ständigt och lättare nå sin fullbordan." Den thomistiske socialfilosofen Joseph M. de Torre har med överensstämmande

en men något annorlunda formulering beskrivit det bästa

gemensamma

en politisk och rättslig ordning och ett ekonomiskt och

som socialt sammanhang, varje enskild och de olika

som ger gemen-

skaperna optimala möjligheter att realisera sig, fullgöra sina upp-

gifter och det de är. Bakom dessa formuleringar

vara anar man ganska substantiella idéer människans och samhällets be-

skaffenhet det finns anledning att belysa ytterligare.

som

LARS F EKLUND

3 Det gemensamma bästa: dess

antropologiska och etiska grundvalar

John H Hallowell skrev sin tid insiktsfullt det ...bakom

att varje politiskt system återfinnes dominerande uppfattning

en om människans natur och meningen med människans existens. Denna uppfattning är oftare underförstådd än uttalad, även den

men om inte är uttalad, så är den alltid fundamental.

Detsamma gäller naturligtvis även för politiska filosofier, inklusive den aristotelisk-thomistiska, och så även för begreppet "det

bästa". Professor Hallowells insikt människogemensamma om

grundläggande roll för politiska systems gestaltning här

synens vidgad till omfatta politiska filosofier är, vill jag hävda,

att mycket viktig för diskussionen vår demokrati. Detta inte minst

om eftersom lever i tid då filosofisk skepticism och etisk

en relativism ofta framställs demokratins logiska följeslagare. Det

som finns i den situationen all anledning uppmärksamma, inte

att att alla filosofiska uppfattningar vad människa är, och

om en om meningen med hennes existens, förmår leverera intellektuellt hållbara grundvalar för ett i västerländsk mening fritt och demokratiskt samhälle tanke värd ha i bakhuvudet då går

- en att nu över till att studera den filosofiska antropologi och etik i

som aristotelisk-thomistisk tradition utgör grundvalarna för uppfattningen det bästa. Det är ett i sammanhanget

om gemensamma underlättande faktum den aristotelisk-thomistiska traditionens

att uppfattningar människan och meningen med hennes existens är

av förhållandevis explicita.

3.1 Varje person är sitt eget ändamål

Varje människa är enligt denna tradition dvs. till sin

en perso en natur förnuftig varelse utrustad med fri vilja, dvs. med kapacitet

en för fria val, och fölaktli ansvari för sina handlin -i den

1 gen g gar mån de är grundande förnuftet och fritt, valda. Den mänskliga

kännetecknas med andra ord hon, Thomas personen av att som av A uino så har herravälde över sina handlin

q ger, eg na gar.

DEMOKRATIN OCH DET GEMENSAMMA BÄSTA

Detta har sin särskilda betydelse när betänker den starkt teleologiska, ändamåls-orienterade, karaktären ontologin i denna filosofiska tradition. Man tänker sig alltså här allt existe-

att rande till följd sin respektive har inneboende potentialite-

av natur

fullständiga aktualiserande innebär att företeelsen ifråga ter vars nått sitt tel0s, dvs. sin fullbordan enskild företeelse

som av en viss Omne perficitur Det klassiska exemplet är

natur. ens actu.

ekollonets växt, utveckling och fullbordan ek. Observera

som

redan ekollonet till sin är ek -inte eller björk. att natur en en gran Genom realiserandet sina potentialiteter blir det inte ek utan

av en

fullbordad ek. Hade inte ekollonet till dess redan varit en natur en ek, skulle det saknat de potentialiteter krävs för fullbordan

som

ek. Hos ekollon och andra "irrationalia" är denna strävan efter som fullbordan i enlighet med sin naturligtvis inget intentionellt

natur

något följer biogenetisk "programmering, instinkt

utan som av etc.

För mänskliga med herravälde över våra

oss som personer handlingar är det lite annorlunda. Visst s.k. naturliga

rymmer inklinationer, dvs. inneboende tendenser till sådant

som är gott, utvecklande eller perfektivt i förhållande till vår mänskliga natur,

såsom självbevarelse, prokreation, social gemenskap, kunskap och

liknande. Som icke-determinerade förnuftsvarelser utrustade med

kapacitet för fria val måste emellertid, för att kunna nå vårt en telos" medvetet välja handla för

som personer, att ett oss perfektivt sätt något i sin förutsätter förståelse för

- som tur att en vari detta telos består, de naturliga inklinationerna i normal-

som fallet tenderar till. Häri ligger väl mycket såväl människans

av storhet hennes tragik: hon bland varelser kan i kraft

som av ensam

sitt förnuft förstå sitt telos, sitt existentiella mål, hon har av men också, den fria viljan och kapaciteten för fria val, friheten

genom att handla sätt leder bort från dess förverkligande. Det är

som förresten detta, vad konstituerar människans telos

om om som och vilka handlingar för till dess realiserande, den

om som som praktiska vetenskapen etik handlar, enligt denna filosofiska tradition.

LARS F EKLUND

En aspekt denna personalistiska människosyn, vitt-

av vars

gående implikationer kommer att framgå i det följande, förtjänar

att uppmärksammas här. Givet att varje är enskild person en individ, unik och outbytbar, med existentiellt mål eller ett eget "telos, så är varje mänsklig i viss mening sitt person en eget ändamål", reducerbar till medel för något Med ett annat. Thomas Aquinos 0rd: hon inte bara handlar själv, för sig av utan själv. Var och är sui causa, sin ändamålsorsak, en av oss egen men också "causa sui: det ligger i våra händer når vårt egna om telos". Inte minst grund denna frihet beskriver St. Thomas av

den mänskliga perfectissima in natura

personen som tota

Det teleologiska perspektiv präglar detta synsätt det

som - att finns "telos", existentiellt mål för är ett ett personen som person förvisso inte okontroversiellt. Detta är knappast platsen redoatt visa alla aspekter den diskussionen, jag får hänvisa till den av utan omfattande litteraturen. Låt här bara konstatera några väsentoss

liga punkter. Den första dessa det praktiska planet i handling

av är, att - -

så erkänner alla det teleologiska perspektivets giltighet. Alla specifikt mänskliga handlingar, dvs. de förnuftsgrundade och fritt

valda, syftar till tillfredsställa visst ändamål. Varje gång att ett väljer att handla än inte handla, eller handla än snarare att snarare så, så är det med ändamål i sikte. Detta "bevisas i motsägelsen: ett invänder mot ovanstående så har antingen ändamål man man ett med invändningen, eller så handlar irrationellt och poänglöst. man För det andra så är det ändamål sökes inte ekvivalent med som subjektiv intention eller syfte. Ändamålet det en ett är tvärtom av

förnuftet identifierade goda det värde, så vill- - om man som sin attraktionskraft vår vilja väcker och riktar vår genom intention och stimulerar att handla. oss En tredje punkt betydelse är att alla våra ändamålsorienterade av

handlingar de facto är organiserade i ändamålshierarki: "lägre

en ändamål väljs utifrån högre ändamål, realiserande valet de vars av lägre" ändamålen syftar till, eller åtminstone måste överens-

stämma med. De "högre" ändamålen alltså valet de lägre. styr av Det är denna ändamålshierarki möjliggör rationella val som

DEMOKRATIN OCH DET GEMENSAMMA BÄSTA

mellan olika handlingsalternativ. Givet det är attraktionskraften

att i ändamål initierar vårt handlande så kan denna ändamåls-

ett som hierarki infinit: då skulle aldrig med bibehållen rationa-

inte vara

litet kunna från övervägande handlingsalternativ till faktisk

av handling. I praktiken har därför varje människa i ett givet ögonblick högsta ändamål, ändamål utifrån vilket allt hennes

ett ett handlande struktureras.

Aven det är så alla enskilda människors förnufts-

om nu att grundade och fritt valda handlingar alltid de facto är strukturerade efter högsta ändamål, "högsta goda", så säger det förvisso

ett ett inte mycket huruvida det verkligen finns

om ett gemensamt "högsta goda för varelser mänsklig natur, för

oss som av personen

Finns det existentiellt mål för handling och strävan som person. ett

återfinnes hos alla människor, något uppnå för som strävar att dess skull och medel för någonting annat

egen inte som Aristoteles, Thomas Aquino och hela den tradition de står i

det gör det. Alla människor strävar efter lyckan, efter svarar att

bli lyckliga. Lyckan är det högsta goda. Annorlunda uttryckt: det högsta goda måste det gör fullständigt och beständigt

vara som oss

lyckliga. Vad konstituerar då mänsklig lycka Specifikt mänsklig lycka

måste hänga ihop med det specifikt mänskliga, konstitueras det

av specifikt mänskliga goda, för strävar inte efter något gott i allmänhet efter vad för just människor. St.

utan som är gott oss som Thomas säger därför, i Aristoteles efterföljd, lycka, eudaimoni

att eller felicitas, följer fullkomnandet i och

av av oss som personer

aktivitet i enlighet med förnuftet och dygderna. Dygderna genom Hur kom de i bilden Jo, till vår natur förnuftiga och fria

som varelser, dvs. med herravälde över våra handlingar, så

som personer är moraliska varelser eller etiska subjekt och aktörer. Ett etiskt riktigt handlande, dygdigt handlande, är därför inte bara

ett

medel för nå vårt "telos", i sig del vårt fullett att utan en av komnande realiserandet vårt "telos och vår

som personer, av av

lycka.

Vi har tidigare sett hur den enskilde i denna tradition

personen uppfattas själv-ändamål, "sui causa", reducerbar till ett

som som

LARS F EKLUND

medel för något Nu bör det åter uppmärksammas det

annat. att

är personen själv, i egenskap agerande subjekt, enbart

av som

fritt valda handlingar kan realisera sitt "telos, eftergenom ytterst

det fria strävandet efter det högsta goda i sig hör till hennes som existentiella villkor och utgör konstituerande del i hennes

en högsta goda. Man kan inte tvinga någon sträva efter sitt telos",

att lika lite kan "tvinga någon till lycka.

som man

Själva kapaciteten för fria val, själva valfriheten, inte

är nu -

del liberala teoretiker tycks föreställa sig det högsta som en mänskliga goda. Med Lord Actons 0rd: frihet är inte välja vad

att

helst, utan att välja det bör. För nå sitt telos, kan som man att man tillägga. Samtidigt är varje människas fullkomnande eller självförverkligande radikalt fråga hennes fria val i de olika

en om faserna och dimensionerna hennes existens. Eftersom varje

är unik så är det naturligt människors strävan efter sitt person att telos, "aktivitet i enlighet med förnuftet och dygderna",

genom antar myriader olika former alltefter viljor, förut-

av personernas sättningar och talanger. Frihet i strävan efter sitt fullkomnande, efter lyckan, är därför grundläggande villkor för mänsk-

ett en sant

existens, för liv. Det är detta även i miljöer utanför

ett gott som den aristotelisk-thomistiska traditionen sammanfattats i rätten till

Life, Liberty and The Pursuit of Happiness". Alltså: Vad helst det

bästa i övrigt innefattar, så innefattar det respekt för gemensamma

de naturliga rättigheter respekterande utgör de etiska förut-

vars sättningarna för och realiserande

vars ens som person.

3.2 Som sociala varelser förverkligar oss i och genom

gemenskaper

Den mänskliga förverkligar i bestämd mening sig

personen en själv, dvs. källa till sina handlingar, aktör i strävan

som egna som efter sitt existentiella mål hon gör det inte själv, i betydelsen

- men

ensam Till den personalistiska människosyn skisserat hör

ovan också att människan är till sin social varelse. Denna insikt

en natur har sin idéhistoriska bakgrund i Aristoteles människan

syn som

DEMOKRATIN OCH DET GEMENSAMMA BÄSTA

samhällsvarelse, politikon, vilket Thomas Aquino preci-

zoon av

till social och politisk varelse, animal sociale politicum: serar en et

så viktig precisering, vilket skall i det följande. Att

en nog se människan är till sin social varelse, dvs. att hennes sociali-

en natur

inte är något tillfälligt eller vilket de upplysningstida kontet traktsteoretikerna föreställde sig något fritt valt, är stor be-

- av tydelse för förståelsen det bästa. Att människan är

av gemensamma

till sin social varelse innebär att livet tillsammans med en natur andra människor, gemenskapslivet, är något såväl nödvändigt

som

för henne. För realiserandet sitt existentiella mål -ja, för gott av sin existens överhuvudet är människan beroende inter-

taget - av aktion och gemenskap med andra varelser.

Detta gäller naturligtvis för tillgodoseendet grundläggande

av behov, materiella behov, också för realiserandet

men av mera

specifikt mänskliga potentialiteter, relaterande till

personen som förnuftig, fri och moralisk varelse. Härav den naturliga rätten att bilda och ingå i gemenskaper, återkommer till längre fram.

som

Kunskap och visdom, kommunikationsförmåga samt empati,

kärlek, solidaritet och rättvisa är inte bara sådant endast kan

som realiseras interaktion i social kontext: det är också

genom en endast i social kontext de har någon rimlig innebörd över-

en som

huvudtaget. Livet i de samhälleliga gemenskaperna är därför, enligt

Thomas Aquino, inte bara hjälp för livet, utan för ett gott liv

av en

auxilium ad bene vivendum. Vi är här långt bort från - en Thomas Hobbes "Leviathan.

Det ligger intressant ontologisk paradox" att samtidigt

varje mänsklig just för att hon är är som person, en person, mer distinkt unik individ ko eller är, så är hon

en än t.ex. en en gran också social. Hon har sitt förnuft och sin frihet ett

mer genom helt register former för öppenhet visavi och interaktion

annat av

med omgivningen. Samtidigt är hon helt beroende gemenskap

av och interaktion med andra människor för kunna realisera dessa

att

sina specifikt mänskliga potentialiteter. Individualitet och sociali-

tet går hand i hand.

Aristoteles hävdar i följd detta människan än någon

av att mer

varelse social varelse. Som sociala varelser ingår i annan är en

LARS F EKLUND

gemenskaper för i dem sträva efter sådant att gemensamt som bidrar till vårt fullkomnande enskilda men som som personer, inte kan åstadkomma själva och för sig, dvs. strävar efter var en När detta goda åstadnågot gemensamt gott. gemensamma som koms så säga flödar tillbaka den enskilde och bidrar till att dennes utveckling materiellt, emotionellt, intellektuellt och moraliskt så bidrar det inte bara till dennes strävan efter sitt telos, också till dennes möjligheter att, i sin tur, än bättre utan

bidraga till olika goda. Allt har med kunskaps-

gemensamma som

bildning och lärande bra exempel denna reciproci-

att göra är ett mellan den enskildes goda och det goda. tet gemensamma Utifrån aristotelisk-thomistiskt perspektiv grundar sig alltså ett

alla genuina gemenskaper strävan efter

en gemensam ett ändamål: varje gemenskap har, analogt med allt gemensamt gott existerande, ändamålsorsak konstitueras något annat en som av

Det finns anledning att understryka att detta

gemensamt gott. goda, i följd med vad sagts alltid relaterar gemensamma som ovan, till vad för enskilda till deras som är gott personerna som personer, "Pursuit of Happiness. Gemenskapernas roll är alltså i detta

perspektiv alltid i viss mening kompletterande eller

en av "subsidiär" karaktär. Gemenskaperna är till för de som personer ingår i dem inte tvärtom - Synen gemenskaper såsom grundade i en gemensam strävan

efter visst ändamål, ett visst gemensamt gott, är ett gemensamt av

analytisk betydelse för den politiska filosofin. Reflexion kring

stor olika gemenskapers ändamål unik möjlighet att förstå olika ger en gemenskapers roll och deras relation till de enskilda människornas

strävan efter sitt existentiella mål, utan att därvid vilket man eljest är brukligt fastnar i positivism eller historicism. Genom - en

teleologisk analys olika gemenskapers ändamål kan också

av man göra fruktbara distinktioner mellan olika typer gemenskaper, av dessas relationer sinsemellan. och av En sådan klassisk distinktion är den mellan artificiella och

naturliga gemenskaper. Benämningen "artificiell är väl, ehuru

mycket precis i det latin den härrör inte särskilt lyckad med ur, tanke de associationer kan följa modernt språkbruk. Vad som av

DEMOKRATIN OCH DET GEMENSAMMA BÄSTA

som avses är helt enkelt gemenskaper bildas kring ändasom ett mål bildarna/ medlemmarna själva väljer, frimärksom t.ex. en

samlarförening, fackförening eller jaktlag. Även dessa

en ett

gemenskaper är naturligtvis naturliga" i så måtto att de i följd

av vår sociala bildas för ändamål, och i den mån natur ett gemensamt detta ändamål Vad i den aristotelisk-thomistiska är gott. som

traditionen specificerar i strikt mening "naturlig" gemenskap,

en till skillnad från de "artificiella", de naturliga gemenskaperna är att

åsyftar ändamål, goda, inte väljer själva,

gemensamma som utan som är givna, givet sakens natur. Detta är naturligtvis allt än annat okontroversiellt och motiverar längre utläggning. en

Låt ta exemplet familjen, gemenskap delvis Över-

oss en som lappar men inte är ekvivalent med Aristoteles "hushåll", oikia,

"gemenskapen för de dagliga behoven. En familj är, enligt denna

tradition, den gemenskap ändamål är föräldrars vars gemensamma omvårdnad och uppfostran de barnen. Tanken är den av egna att föräldrarna, såsom effektiv orsak till barnets existens, har direkt ett för att under graviditet och år, tills dess barnen kan ansvar unga att fatta beslut för räkning, stödja barnet dess första egen stapplande steg mot sitt "telos" försörjning, omvårdnad, genom uppfostran Eftersom föräldrarna är upphovet till barnets etc. existens har barnet, enligt detta synsätt, legitimt moraliskt ett anspråk naturlig rätt visavi föräldrarna, de efter bästa - en - att förmåga gemensamt axlar detta Föräldrarna har alltså ansvar. naturliga skyldigheter följer och bestäms barnets som av, av,

naturliga rättigheter. Familjens ändamål finis operis är alltså

objektivt eller "naturgivet" och oavhängigt föräldrarnas subjek-

tiva intentioner finis operantis -i den meningen det följer - att

moraliskt nödvändighet barnets naturliga rättigheter

som en av visavi sina föräldrar. Det bör här parentetiskt uppmärksammas att föräldrarnas naturliga skyldigheter visavi sina barn i sin utgör tur grunden för de naturliga rättigheter föräldrarna har visavi den som omgivande samhällsgemenskapen och staten: föräldrar har en naturlig rättighet att inte hindras, utan tvärtom stödjas, i fullgörandet av sina skyldigheter visavi barnen.

LARS F EKLUND

Genom denna skiss vad med naturlig

av som avses en gemenskap och objektivt ändamål för gemenskap, så har också

ett en

det "kitt enligt denna tradition håller ihop gemenantytts att som skaperna inte i första hand handlar affektioner eller "intressen

etiska/ moraliska band kan formuleras i rättigheter utan om som och skyldigheter. Med Aristoteles ord människan

om som moralisk varelse: "...hon kan uppfatta och rätt och orätt,

ensam gott ont, och det är gemenskap i dessa värderingar bildar hushåll och

som stat.

DEMOKRATIN OCH DET GEMENSAMMA BÄSTA

4 Det bästa moraliskt gemensamma som

förpliktigande värde

När föräldrar ignorerar sina barns behov, när fackföreningsmannen inte tillvaratar medlemmarnas legitima intressen eller politiska makthavare ägnar sig berika sig själva än arbeta mera att att för medborgarnas välfärd, så uppfattar de allra flesta detta spontant oetiska beteenden. Däremot kanske sällan tänker som man mera dessa situationer i termer vad gör dem till analoga situatioav som nämligen det i samtliga fall handlar svek moraliska ner, att om av

förpliktelser visavi respektive gemenskaps -familjens, fack-

föreningens och den politiska gemenskapens bästa.

- gemensamma Lite moralfilosofi: Thomas Aquino gjorde observationen av att

alla handlingar väljer, väljer under "det godas aspekt, dvs. alla

objekt söker våra val och vårt handlande söker genom som något uppfattar för Det är det goda attraherar som gott oss. som vår vilja. Vårt praktiska förnuft, dvs. vårt förnuft inriktat som handling, fungerar de facto enligt principen "gör och sträva efter det goda, och undvik det onda. Denna princip har i praktiska sammanhang roll analog till den icke-kontradiktionsen som principen har i teoretiska. Rätt förstådda är detta principer som inte kan motsägas hamnar i inkoherens. Enligt St. utan att man Thomas är det därför den i vårt praktiska förnuft "inbyggda handlingsprincipen att "göra och eftersträva det goda, och undvika det onda utgör den naturliga morallagens första bud utgör som - som

vår grundläggande moraliska förpliktelse, så vill. Det är

om man naturligtvis vårt förnuft kan förstå vad verkgenom som som ligen är gott för människor: och när vårt förnuft oss som genom skapat bild vad är vårt högsta goda", vårt telos", så oss en av som

följer vårt praktiska förnufts grundläggande handlingsprincip

av en moralisk förpliktelse sträva efter det. att Om detta synsätt kan förvisso säga mycket. Här är man avsikten med utläggningen bara den peka på, sätt att att samma varje människa har moralisk förpliktelse enligt sin försom en att, ståelse det, sträva efter sitt existentiella mål, sitt högsta goda, så av har också social varelse och medlem i gemenskap man som en en

LARS F EKLUND

moralisk förpliktelse sträva efter dess goda. I att gemensamma själva verket så är detta i viss mening sak, eftersom en samma perdeltagande i gemenskapens strävande för sonen genom ett gemenfår del i aspekter det mänskliga goda hör till varje samt gott av som fullkomnande, ingen kan åstadkomma ensam, persons men som endast kan åstadkommas och form i interaktion med utan som ta andra människor. Ibland kan i inspirerade strikt individuaman resonemang av en listisk människosyn vad framställs konflikt notera som som en mellan egenintresset och "altruismen, omtanken "den om andre. Ofta finns här starkt materialistisk bottensats i uppen

fattningen det bästa. Utifrån personalistiskt perspektiv

av egna ett detta felsyn. Det är endast i strävan för det är en t.ex. gemensam bästa människan, såsom till sin social och gemensamma som natur moralisk varelse, kan realisera dygder såsom Rättvisan, definisom tionsmässigt ad alterum, dvs. riktad visavi "den andre", och är med klassisk formulering, syftar till att och det som, en ge var en tillkommer honom eller henne. Med andra ord: som omsorg om andras väl- det må uttryckt altruism, rättvisa, kärlek eller vara som solidaritet är för social och moralisk varelse, - en person, som ingalunda något är i konflikt med det autentiska goda, som egna

de viktigaste komponenterna i det. Genuin

utan tvärtom en av självkärlek och krass egoism är inte sak, utan snarare motsamma

satser.

DEMOKRATIN OCH DET GEMENSAMMA BÄSTA

5 Det gemensamma bästa och

auktoriteten i gemenskapen

Synen auktoritet är i den studerade traditionen, skall som se, intimt sammanlänkad med uppfattningen det om gemensamma bästa gemenskapens ändamål. Aristoteles skriveri Politiken: som "I allt är flera ting och har blivit enhet, som sammansatt av en

antingen denna består sammanhängande eller disparata delar,

av där visar det sig det finns något och något styrs." att som styr som

Thomas Aquino applicerar i De Regimine Principum denna

ontologiska princip de mänskliga gemenskaperna:

Om, alltså, det är naturligt för människan leva i gemenskap med att många, så är det nödvändigt det bland människorna finns något att medel genom vilket gemenskapen kan För där många männistyras. skor är tillsammans, och och till sina syften, där skulle var en ser egna gemenskapen brytas upp och skingras där inte också fanns någon om funktion för det rör det bästa. som tog ansvar som gemensamma

Med andra ord: ivarje gemenskap måste det finnas någon form av auktoritet värnar, koordinerar och vägleder medlemmarnas som respektive strävan i enlighet med det bästa. Denna gemensamma auktoritet kan förvisso olika slag, vilket skall återkomma vara av till.

Först dock några för all auktoritet aspekter. Vi gemensamma kan inledningsvis konstatera, eftersom alla genuina

att mänskliga

gemenskaper har till ändamål olika sätt utgöra stöd för att ett varje medlems strävan efter sitt existentiella mål eller självförverk-

ligande så är också den auktoritet finns i varje som person, som gemenskap, och dess utövande, en tjänst i och för gemenskapen

och för dess ändamål och följaktligen för de - ytterst personer som

ingår i gemenskapen. Auktoriteten är precis gemenskapen till

som för dem ingår i den -inte tvärtom. Rätt uppfattad auktorisom är teten alltså inte till för sin skull, och den väljer inte egen gemenskapens ändamål är till för tjäna det. utan att St. Thomas får ordet: "Nu förhåller det sig så med vissa saker

som är inriktade ett ändamål, kan framskrida att man

LARS F EKLUND

antingen riktigt sätt eller felaktigt sätt. Sålunda finns det ett ett gemenskap skillnad mellan rätt och orätt. också i styret av en en En företeelse leds den leds dess tillbörliga ändamål, rätt när mot orätt när den leds otillbörligt ändamål... Om, alltså, en mot ett fria människor den styrande leds gemenskap av av mot gemenskapens bästa, så är det rätt och billigt, som gemensamma styret det anstår fria människor. Om, å andra sidan, inriktade sig ett styre inte bästa, den härskandes på, gemenskapens gemensamma utan bästa, så det orätt och perverst styre." eget vore ett Med "den härskandes bästa" förstås här naturligtvis inte, eget vilket också framgår kontexten, den eller de styrandes egna att efter sitt existentiella mål Eftersom auktoristrävan som personer. och de utövar den, finns i gemenskapen -inte över teten, som

den så ingår deras legitima "pursuit of happiness" i det gemen-

bästa auktoriteten är till för tjäna. Här förstås i samma som att stället alla de personliga, ekonomiska, politiska, sociala typer av och särintressen inte är förenliga med strävan efter

ideologiska som

ändamål, det bästa. Man tänker med

gemenskapens gemensamma

avseende familjegemenskapen föräldrar ignorerar,

t.ex. som misshandlar eller utnyttjar sina barn. Med avseende den

tänker regim bara tar

politiska gemenskapen man t.ex. en som

tillvara viss socialgrupps intressen eller kränker människors en

rättigheter, eller regering låter sig bli stämpeldyna för

en som diverse lobby- och påtryckargruppers särintressen även då de är

oförenliga med det bästa. Det bästa gemensamma gemensamma implicerar alltså, det bör all auktoritet och dess leginoteras, att tima utövande är begränsat till det hör till gemenskapens som ändamål, dess specifika bästa. gemensamma Det nämndes tidigare det finns olika slag auktoritet. att av Detta kan låta truism, låt ändå begrunda två av som en men oss dem, för den bättre förstå den andra. Den första är att genom ena den auktoritet föräldrar har Visavi sina barn, så länge typ av som dessa står under deras omvårdnad. Karaktären den auktoritet

har sina barn grundar sig i omvårdnad och man över att utan med större emotionell och intellektuell

vägledning av Vuxna

mognad, erfarenhet och starkare viljor så kan barnen helt mera

DEMOKRATIN OCH DET GEMENSAMMA BÄSTA

enkelt inte klara sig och kunna utveckla sig. Föräldrarnas auktori-

tet kännetecknas alltså dess funktion kompensera för av att att barnet intellektuellt, moraliskt inte fatta etc. ännu är förmöget att

beslut för räkning. Familjens ändamål, och dess

egen följaktligen

auktoritets, är därför starkt pedagogisk karaktär, dvs. den

av syftar

till att hjälpa barnen växa och så de själva kan att upp mogna att herravälde över de handlingarna" och det livet. egna över egna Föräldraaukoritetens pedagogiska karaktär speglas i de

att naturliga

rättigheter föräldrar har visavi samhälle och inte minst det stat rör "pedagogiska", konkret t.ex. i val barnomsorg och skola. Det av ligger i denna auktoritets den syftar till sitt förnatur att eget svinnande, eftersom den när dess utövande varit adekvat till - slut inte längre behövs. Att när den dagen kommer inte

"släppa

taget" är ett missbruk föräldraauktoriteten motverkar dess av som

syfte och familjegemenskapens ändamål.

Med t.ex. auktoriteten i den politiska gemenskapen det är annorlunda. Till börja med så grundar sig dess karaktär och att innehåll inte de primärt är föremål för denna auktoritets att som utövande, enkannerligen förnuftiga och fria människor, vuxna, skulle oförmögna sina liv. Tvärtom, så förstås vara att styra egna denna auktoritets vad karaktäriserar den essentiellt natur - som bäst betänker, även i gemenskap uteslutande bestående om att en

av synnerligen visa, omdömesgilla och dygdiga så skulle

personer auktoritet nödvändig för gemenskapen i dess en vara att styra

strävan mot dess bästa. Visst kan utövandet gemensamma av

auktoritet i den politiska gemenskapen i undantagsfall kom-

anta pensatoriska former erinrar föräldraauktoriteten som om man tänker här förmyndarinstitutionen. Detta hör emellertid t.ex. inte till den politiska auktoritetens essentiella karaktär. Så heller

dess så typiska och i realiteten dessvärre attribut

oundgängliga

tvångsmakten. Tvärtemot vad många teoretiker, Hobbes, t.ex. tänkt sig, så är tvångsmakten enligt det aristotelisk-thomistiska

synsättet inte den politiska auktoritetens grundkomponent inte ens en del dess definiens. av Detta speglas i Thomas Aquinos berömda definition vad av av lag är: "en förnuftets ordination för det bästa, en gemensamma

LARS F EKLUND

gjord den har hand gemenskapen, och promulgerad".

av som om En lag grundar sig alltså inte tvång, eller rädsla för bestraffning, utan att som personer, förnuftiga och moraliska varelser,

som uppfattar ett förnuftigt och legitimt utfärdat bud till värn för det

bästa såsom bjudande för gemensamma vårt samvete oavsett om det backas tvångsmakt eller inte.

upp av

Vad enligt denna tradition konstituerar den politiska

som auktoritetens kärna framgår tydligast betänker

om man att en gemenskap även under fullständigt optimala förhållanden faktiskt behöver auktoritet, just därför att det är fullt möjligt med-

en att

lemmarna i angelägenhet precis såsom förnuftiga,

en gemensam fria och dygdiga kan komma fram till handlings-

personer alternativ är intellektuellt, moraliskt och sakligt likvärdiga

som ur det bästas synvinkel, icke desto mindre inne-

gemensamma men hållsligt olika. Någon instans måste då kunna val å hela

göra ett

gemenskapens vägnar.

Det centrala ordet för den politiska auktoriteten är alltså inte kompensation eller repression, utan koordination. För männi-

oss skor, till vår sociala varelser, finns, i följd ovanstående,

natur av ingen principiell konflikt mellan den enskildes frihet och förekomsten auktoritet i våra gemenskaper. Det är därtill just därför

av att är personer, gång sociala, förnuftiga och fria

samma varelser, den politiska auktoriteten är naturlig och nödvändig

som

och det faktum att är är också vad bestämmer - personer som denna auktoritets grundläggande karaktär och innebörd.

DEMOKRATIN OCH DET GEMENSAMMA BÄSTA

6 Det civila samhället, den politiska

gemenskapen och den representativa

demokratin

Efter att ha diskuterat frågan auktoriteten och dess nödvändiga

om roll i de olika gemenskaperna så kan det lämpligt att, innan

vara kommer in denna essäs avslutande del innehållet i det

om gemensamma bästa enligt den aristotelisk-thomis-

som staten tiska traditionen har ändamål, kort belysa traditions

som samma

det civila samhället, den politiska gemenskapen och den syn representativa demokratin detta eftersom den politiska

- gemenskapens bästa därigenom kan förstås bättre.

gemensamma

Som nämnt så bildar alltså människor, sociala

ovan som varelser, olika gemenskaper för i dem tillsammans sträva efter

att sådant med avseende vår och strävan

som är gott - vars ens efter sitt existentiella mål, inte kan förverkligas den

men som av

enskilde Varje genuin gemenskap är alltså kompletterande

ensam. eller subsidiär i förhållande till den enskilde. Dessa gemenskapers ändamål, dess bästa, i flertalet fall någon speci-

gemensamma avser

fik, begränsad, aspekt vad behöver för vårt självförverkligan-

av de, såsom barnens omvårdnad och uppfostran i familjen, försörj-

ning och materiell trygghet alla olika sammanslutningar

genom det ekonomiska området, kunskapsinhämtning och intellektuell

utveckling olika organisationer och institutioner för ut-

genom bildning Det är i den aristotelisk-thomistiska traditionen

osv.

alla dessa gemenskaper, organisationer och institu-

summan av tioner kallas det civila samhället.

som

Det civila samhälle tar form människornas själv-

som genom

organisation byggs alltså i detta perspektiv ontologiskt underifrån

och uppåt", från den enskilde i familj och hushåll till större och

komplexa och i den meningen högre gemenskaper, i

mera - takt med det ändamål, det goda, kräver

att gemensamma som avses

större och komplex gemenskap för kunna förverkligas.

en mer att Eftersom alla gemenskaper ytterst syftar till de enskilda

personer-

goda så uppfattas här varje ny/ större gemenskapsnivå alltså nas såsom kompletterande och subsidiär visavi de mindre, dvs. den

LARS F EKLUND

större och komplexa gemenskapen skulle inte behövas, ha

mer något ändamål, de mindre tillfyllest för möjliggöra de

om var att enskildas självförverkligande. Detta även den

resonemang avser

politiska gemenskapen. Vad specifikt skiljer den politiska gemenskapen "staten"

som i generisk mening från det civila samhällets alla sammanslut-

ningar är det i skolastisk filosofi beskrivits skillnaden

som som mellan "societas imperfecta och "societas perfecta. Vad

en en dessa begrepp är inte skillnader i funktionalitet/ dysfunk-

avser tionalitet, kvalitativ skillnad i omfattningen det

utan snarare en av

goda respektive gemenskap har ändamål. Medan

gemensamma som det civila samhällets sammanslutningar och syftar till till-

var en att

godose någon begränsad aspekt vad behöver för vårt självför-

av verkligande som personer något begränsat gemensamt gott så

- -

är den autentiska politiska gemenskapen den gemenskap i vilken och och de civilsamhälleliga gemenskaper i vilka

- var en av oss lever och verkar, kan finna allt det behöver för vår strävan efter vårt existentiella mål, dvs. hela samhällsgemenskapens Gemen-

Bästa skrivet med versaler, så vill. samma om man

Det kan värt att notera den dynamiska den politiska

vara syn

gemenskapens gestaltning följer innehållet i den politiska

som av

gemenskapens bästa beskrivet enligt Analogt

gemensamma ovan. med hur människor i det civila samhället bildar "kom-

nivåer av

pletterande gemenskaper för tillgodose olika specifika behov,

att

så faller det sig naturligt även politiska gemenskaper i givna

att

lägen måste utveckla kompletterande gemenskapsnivåer för

nya att

människorna i den politiska gemenskapen verkligen skall kunna

finna allt det behövs för de skall kunna förverkliga sig

som att som

inte oviktig observation i regionernas, Europeiska

personer: en

Unionens och globaliseringens tidevarv. Det är knappast någon

slump länder och politiska miljöer där den aristotelisk-thomis-

att tiska traditionen varit levande ofta uppvisat och uppvisar

- - stor sympati för såväl regionalisering, för olika former federa-

som av

tiva politiska projekt, liksom för världsamfundets organisationer.

Den andra sidan detta mynt är just nivåers kompletterande

av nya eller subsidiära karaktär: de nivåerna är till för de ändamål, de

nya

DEMOKRATIN OCH DET GEMENSAMMA BÄSTA

aspekter det bästa, de befintliga nivåerna

av gemensamma som själva inte kunde tillgodose de är i detta perspektiv inte till för

- att ersätta dem, eller beröva dem kompetens områden de "klarar

av.

Av denna det civila samhället och den politiska

syn gemen-

skapen, såsom ontologiskt gestaltade underifrån och uppåt" i

subsidiära nivåer, kan bättre förstå hur det kom sig det

att

genuint representativa politiska styret först tog teoretisk gestalt i

just denna politisk-filosofiska tradition. Utifrån männi-

synen skan social varelse så är den politiska gemenskapen en

som

naturlig gemenskap och den politiska auktoriteten ett nödvändigt komplement till vår kapacitet förnuftiga och fria

som personer att, med herravälde över våra handlingar, styra våra liv.

egna egna Den auktoritet utövas i politisk gemenskap utövas så att

som en säga delegation" från de enskilda för det specifika

personerna, ändamål gemenskapen har och de enskilda inte

som personerna kan åstadkomma och för sig. Det vill säga delegationen

var en uppåt del människornas självbestämmande som personer

av en av

är direkt relaterad till, och begränsas ifrågavarande gemenskaps

av, ändamål. Det inte är "delegerat" förblir hos och

som personerna, det är delegerat är "utlånat -inte bortskänkt.

som

Enligt denna traditions personalistiska uppfattning männi-

av skan så är alla människor, såsom varelser mänskliga

av samma natur, jämlika etiska subjekt och samhällsmedlemmar omnia

som natura sunt och följaktligen är ingen naturen

pares - person av politiskt överordnad någon Den politiska auktoriteten vilar

annan. i den politiska gemenskapen helhet, hos "folket", och det till-

som kommer detta inom den naturliga rättens råmärken fritt gestalta

att formerna för auktoritetens utövande och att utse dem skall

som utöva den. Eftersom Thomas Aquino i idéhistorisk litteratur

av ofta beskrivs företrädare för monarki så kan det värt att

som vara påpeka, när Thomas för "monarkisk princip

att argumenterar en så handlar det inte monarki eller republik statsformer,

om som heller att förespråka envälde framför demokrati: vad det hand-

om lar det i politisk gemenskap inte bör finnas flera for-

om är att en mellt likvärdiga politiska auktoriteter, såsom i de romerska

t.ex.

LARS F EKLUND

med två konsuler, med triumvirat eller under systemen - som senantiken flera parallella innehavare kejsarmakten. Sådana

- av system motverkar, enligt Thomas, just den enighetsskapande och koordinerande funktion för det bästa är

gemensamma som auktoritetens kärna leder de till splittring och interna

- snarare strider. Ivarje politisk gemenskap bör det bara finnas högsta

auktoritet, statsledning.

Detta utesluter naturligtvis inte att denna auktoritet uppbärs

av ett består flera Det utesluter heller inte

organ som av personer. att olika aspekter den högsta auktoriteten är fördelade olika

t.ex. kung, parlament och författningsdomstol. Vad

organ, som

utesluts det i politiska gemenskap samtidigt finns två

är att samma

kungar, två parlament och två författningsdomstolar...

Enligt Thomas Aquino så kan auktoriteten i den politiska

gemenskapen utövas antingen, där gemenskapens storlek så med-

direkt medborgarna och erinrar här att för ger, av - om Aristoteles just aktiv delaktighet i själva definitionen

var styret

medborgare eller någon förvaltar auktoriteten såsom en - av som vicegerentis populi", folkets vikarie eller ställföreträdare. Det

som är just med utgångspunkt i denna makthavarna så-

syn, synen som på delegation vikarierande utövare den auktoritet

av som vilar i gemenskapen i dess helhet, makthavarna bäst kan för-

som

stås kontinuerligt ansvariga inför gemenskapen, inför folket.

som Det med utgångspunkt i dessa synsätt 1500- och 1600-

var som talens spanska och italienska thomister, såsom bland andra Francisco de Vitoria, Francisco Suarez och kardinal Roberto Bellarmino de Olde Schoolmen" John Locke så ofta refere-

- som rar till argumenterade mot idéerna bakom de då framväxande

absoluta monarkierna.

I många andra teorier, såsom när det gäller gamla

romarnas "Lex Regia, Thomas Hobbes Leviathan och Rousseau s

suveräna uppfattas auktoritetens folkliga förankring

stat, annorlunda. Bland alla avsevärda skillnader mellan dessa teorier finns

ett

gemensamt drag. I samtliga uppfattas nämligen folket i eller

form och definitivt överlämna auktoriteten till annan permanent

därigenom konstituerad suverän, odelbar, absolut och en per-

DEMOKRATIN OCH DET GEMENSAMMA BÄSTA

statsmakt. Auktoriteten har utgått från folket och manent kommer inte tillbaka Även den så konstituerade statsmakten

om är "demokratisk i så måtto att makthavarna väljs, så vilar auktoriteten inte längre i gemenskapen, i folket, utan i statsmakten.

Den politiska auktoriteten är enligt dessa teorier inte ställ-

en företrädande funktion i den politiska gemenskapen,

utan snarare något svävar ovanför den, i suveränitet uppfattad ett sätt

som en

drastiskt uttryckt, erinrar pojkes relation till sitt som, om en

modelljärnvägssamhälle. Princeps legibus solutus... Quod princeps placuit legis habet vigorem... Politik är vilja. Det vill säga det

att jag vill, det vill... demokratisyn där auktoriteten uppfattas

I en

detta sätt skulle alltså "folkviljan, enkannerligen den politiska

majoritetens vilja, suverän, oinskränkt och absolut i för-

vara hållande till folket, i bemärkelsen den politiska gemenskapens medlemmar. I sådan demokratisyn finns inget utrymme för ett

en "det bästa auktoriteten är underordnad och

gemensamma som -

skulle, i maktens ögon, kunna reduceras till medel personerna

än självändamål när helst majoritetsviljan så behagar.

snarare

Några frågor praktiska konsekvenser får kanske ställas: Är

det inte just sådan demokratisyn, ontologiskt absurd och poli-

en tiskt kryptotalitär, i grund och botten utgör det ideologiska

som huvudspåret bakom vårt svenska folkstyre, än i dag utgör

eget som dess dominerande metaideologi Varför dessa konvulsioner

annars inför tillkomsten RF:s rättighetskatalog sådan den är -lik-

av - nu

inför inkorporationen Europakonventionen de mänsk-

som av om

liga rättigheterna och inför varje aspekt internationellt

annan av samarbete den svenska suveräniteten" i kanten

som anses nagga

sådan elementär begränsning den politiska majori- Inte ens en av

tetsviljans suveränitet grundlagsskydda t.ex. den naturliga

som att

och grundläggande rätten till liv finner etablissemangets gehör.

Handlar gnället uppgivande suveränitet" verkligen

om av om Sveriges förhållande till andra länder, eller handlar det i botten

om ett ideologiskt försvar den svenska statsmaktens befogenheter

av visavi den politiska gemenskapens medlemmar, dvs. visavi oss själva Att sådan här demokrati och suveränitetssyn så att säga

en "sitter i väggarna det svenska politiska skulle också,

systemet

LARS F EKLUND

tillsammans med frånvaron aristotelisk-thomistiskt delega-

av ett tionstänkande, kunna ha vis förklaringspotential när det gäller

en vad total oförmåga att hitta intelligenta konsti-

som synes vara en

tutionella formuleringar kompetensfördelningen mellan kom-

munal, regional och statlig gemenskapsnivå. Se där, några saker

att reflektera över...

DEMOKRATIN OCH DETGEMENSAMMA BÄSTA

7 Den politiska gemenskapens

gemensamma bästa

Enligt den aristotelisk-thomistiska traditionen utgör alltså det

bästa den politiska gemenskapens statens

gemensamma - ontologiska och moraliskt normativa ändamål, dess "raison d etre"

så vill. Saknas strävan efter detta ändamål så föreligger om man

autentisk demokratisk politisk gemenskap, och auktoriinte en tetsutövning inte åsyftar det bästa är "oända-

som gemensamma

målsenlig och därför orättfärdig. Detta återspeglas i Thomas

av Aquinos definition vad riktig lag är, vilken berörts Ett

av en ovan. påbud inte är i enlighet med förnuftet och inte värnar det

som som

bästa är enligt Thomas ingen riktig lag,

gemensamma utan snarare

form våld. En sålunda beskaffad "lag förpliktigar inte till en av efterföljd. Vad, substantiellt omfattar då detta

sett, gemensamma bästa är ändamål Efter ha belyst denna traditions

som statens att

teleologiska och personalistiska varje människa själv-

syn som ändamål och såsom social varelse realiserar sig i olika

som gemen-

skaper, efter kring dessa gemenskapers subsi-

samt att ha resonerat diära karaktär, kring auktoritetens nödvändighet och funktioner

och kring det underifrån och upp-perspektiv samt delegations-

tänkande präglar denna tradition, så borde det att sätta

som nu lite kött benen i förhållande till den skiss presenterades i

som avsnitt 2 I det följande kommer detta att ske under rubriker-

ovan.

två principer enligt denna tradition är grundläggande för

na av som

förverkligandet det bästa: solidaritetsprincipen och

av gemensamma

subsidiaritetsprinczpen.

Först bara viktigt konstaterande: Det bästa

ett gemensamma

begrepp med såväl statiska "dynamiska" dimensioner, är ett som något följer å sidan, att det har sin bas i ontologiska

som av, ena realiteter är oföränderliga i tid och människan är

som rum, t.ex. att

och till sin social varelse, å andra sidan en person en natur av att

det med nödvändighet konkret förverkligas under temporalt och rumsligt varierande och föränderliga omständigheter, t.ex. är

den naturliga rätt alla har likvärdiga etiska

vuxna personer - som

subjekt och medlemmar i den politiska gemenskapen till del-

aktighet lika villkor i gemenskapens politiska liv, oföränderlig

LARS F EKLUND

karaktär. Att denna i Sverige konkretiseras i tid och till allmän

rum rösträtt vid från och med 18 års ålder hör till det dynamiska och

föränderliga.

När så till det bästa den poli-

man säger att gemensamma som tiska auktoriteten har värna hör respekt för varje människa

att t.ex.

värna fred och säkerhet stödja social och som person, att samt att ekonomisk utveckling, så är två saker beakta. Den första

att av dessa är det finns dels "konservativ aspekt här, nämligen att

att en

ihärdigt slå vakt de grundläggande värden det

om som gemen-

bästa bygger och åsyftar, dels progressiv aspekt,

samma en

nämligen i föränderlig kontext ständigt bättre och mer

att en adekvat konkret förverkliga dessa värden i det konkreta. Den andra är det alltid kommer "lättare identifiera det

att att vara att om

bästas grundläggande värden direkt kränks eller gemensamma åsidosätts än det kommer att att göra intelligenta utsagor om

vara huruvida det bästa i givet läge i tid och är

gemensamma ett rum optimalt realiserat. Om utvecklar exemplet så är det

ovan, uppenbart i strid med det bästa att utesluta

gemensamma en grupp

i gemenskapen, närkingar, det politiska livet. Huruvida det

t.ex. ur

bästa förverkligas optimalt rösträtt från och gemensamma genom med 18, 20 eller 21 års ålder besvarar inte lika lätt... Detta

man

förhållande är inget konstigt, följd den inbyggda

utan en av

spänning" mellan de ontologiska/ etiska och konkret tid/ rumsliga dimensionerna ligger i själva begreppet det

som gemensamma bästa". Annorlunda uttryckt: Samtidigt "det

som gemensamma bästa till sitt ontologiska och etiskt normativa innehåll är klart och tydligt, så är det i föränderlig värld ständigt aktuell och

en en

öppen fråga hur det bästa optimalt kan förverkligas

gemensamma konkret i given situation. Det är i denna mening begreppet

en som är, sades i inledningen, ett heuristiskt begrepp.

som

7.1 Det gemensamma bästa och solidaritetsprincipen

Solidaritetsprincipen har gamla rötter i den aristotelisk-thomis-

tiska traditionen och i den kanonisk-rättsliga "helhetsförpliktel-

DEMOKRATIN OCH DET GEMENSAMMA BÄSTA

sen" obligatio in solidum. Den grundar sig i människans sociala natur, i människors ömsesidiga beroende varandra och i de av

etiska band, i termer rättigheter och skyldigheter, följer

av som av naturrätten. Den innefattar följaktligen alla medlemmar mänskav

ligheten utan undantag. Solidaritetsprincipen är i denna tradition ett mycket rikt och komplext begrepp förtjänar essä i sig.

som en Det kan här kort erinras de alltför sällan studerade om t.ex. numera förs Aristoteles i Nikomachiska Etiken och resonemang som av av St. Thomas i Summa Theologiae de olika formerna vänskap om av mellan människor, och den enskildes lycka inte kan om att ses isolerad från andra människors lycka. Thomas påpekar särskilt

tydligt nästans väl, i dygder rättvisa och att omsorgen om som karitativ kärlek, i sig del realiserandet vårt existenär en av av eget tiella mål, vår lycka. I det följande skall begränsa till av egen oss vad solidaritetsprincipen har för betydelse med avseende den

politiska gemenskapens bästa:

gemensamma

Det gemensamma bästa omfattar alla

Det bästa innefattar, förstår vad gemensamma som man av som sagts tidigare, alla samhällsmedlemmars bästa, undantag. Det utan handlar alltså inte "det allmännas bästa, förstått något om som separat från och bästa, och heller de breda vars ens om gruppernas bästa. Det handlar heller inte någon, från de enskilda om skild, maximal "aggregering lycka, såsom i utilitarismens av "största möjliga lycka största möjliga antal, allas, utan om vars

och lycka. Det handlar allas optimala möjligheter

ens, om att realisera sig Till det bästa hör alltså som personer. gemensamma en

strikt förpliktelse för auktoriteten i den politiska gemenskapen

att

i sin auktoritetsutövning vägledas varje är själv-

av att person ett ändamål. Staten är till för människorna inte tvärtom. Konkret sker detta dels erkännande och värnande den enskildes genom av

naturliga rättigheter, rättssäkerhet och rättstrygghet, dvs. s.k. legal

rättvisa, dels upprätthållande rättvisan i relationerna genom av

mellan och och mellan de civilsamhälleliga gemenskaperna,

var en s.k. /eommutativ rättvisa, slutligen, och tillsamt, genom att var en

LARS F EKLUND

försäkras delaktighet och sin rättmätiga del det

av gemensamma goda, s.k. distributiv rättvisa. Den sistnämnda formen rättvisa är

av i denna tradition inte egalitär "alla skall ha lika utan propor-

- tionell och grundad behov sjukare är desto större

- man vårdinsats, förtjänst modigare soldat desto finare medalj,

och talang begåvad desto snabbare in forskar-

- mer utbildningen. tydliggöra skillnaden mellan den s.k. "liberala

För att nattväktarstaten" och den aristotelisk-thomistiska taditionens

uppfattning vad hör till den politiska gemenskapens ända-

av som mål, så bör det här understrykas det bästa efter-

att gemensamma -

det inbegriper allt behöver för sträva efter som som personerna att sitt existentiella mål- alltså också innefattar samhälls-

omsorg om medlemmarnas materiella välfärd, hälsa, utbildning Mer

etc. om detta i nästa avsnitt.

Ingen person är överflödig alla räknas, alla hör till

Eftersom det bästa omfattar alla så hör det till dess

gemensamma

förverkligande enligt solidaritetsprincipen att motverka att männi-

skor utestängs från delaktighet, diskrimineras, slås ut, isoleras, alieneras, kränks, ignoreras, förringas eller fördrivs. Mänsklig-

hetens plågsamma uppfinningsrikedom när det gäller att hitta

kriterier såsom etnisk tillhörighet, religion, kön, förståndshandikapp, sjukdom, låg ålder, hög ålder, bristande samhällsnyttighet, fattigdom utifrån vilka medmänniskor bort-

osv. definieras gemenskapen, eller människosläktet helt och

ur ur hållet, överträffas väl bara vår förmåga blunda för det när det

av att sker rakt framför näsan

oss.

En sida detta, är det tid uppmärksammade

annan av senare fenomenet -ibland kallat eliternas flykt och liknande då i

- en eller mening välsituerade så att säga glider ur" en

annan grupper samhällsgemenskap de upplever sig ha allt färre och färre band till,

och därigenom också sin del ansvaret för gemenskapens

ur av

bästa. När resursstarka människor sålunda identigemensamma fierar sig med kvasisamhällen och nätverk i den globala

mer t.ex. ekonomin eller i cyberspace, än de gör med t.ex. familj och släkt,

DEMOKRATIN OCH DET GEMENSAMMA BÄSTA

grannskapet, församlingen eller den politiska gemenskapen, så kommer det bästa stryk. Förtjusningen inför

gemensamma att ta

hierarkier bryts ned" och ersätts nätverk och plana organiatt av sationer kanske svalnar lite när betänker de plana organi-

man att sationerna" ingalunda befinner sig plan, tvärtom

samma utan ofta har så mycket luft emellan sig effekten är socialt disinteg-

att rerande. Då har inte berört problemen kring

- ens vem som

egentligen uppbär auktoriteten, och därigenom det högsta

ansvaret för verksamheten, i plan" organisation. Vilka i realiteten

en som får bära är naturligtvis helt fråga...

ansvaret en annan

I sammanhang då diskuterar sådant delaktighet, isole-

man som ring, marginalisering etc. så är det fundamentalt att hålla klar den stundtals hårfina rågången mellan sådant är effekter männi-

som av

skornas frivilliga självorganisation och fritt samhälles pluralism,

ett och sådant är effekter sociala orättvisor, diskrimi-

som av t.ex.

nering och administrativt styrd segregation. etnisk

Om t.ex. en

boende är starkt kopplat till viss stadsdel, så är det grupps en en oerhörd skillnad detta är frivilligt betingat närhet till

om av t.ex. släkt, kulturella och kommersiella institutioner

som svarar mot

gruppens önskningar, möjligheter till den religionens ut-

egna övande och så vidare, eller det är ofrivilligt, orsakat

om t.ex. av att bostäder bara upplåts till i just denna stadsdel, eller

gruppen att resursproblem vållade diskriminering arbetsmarknaden gör

av att bara just den stadsdelen är ekonomiskt tillgänglig för dem. I det första fallet är situationen bara kvitto samhällets pluralis-

ett tiska karaktär, medan segregation verkar adekvat för

vara en term det fallet. Pluralism i denna mening är i aristotelisk-

senare thomistisk tradition förenlig med det bästa, och

gemensamma respekten för den där den finns är i sig del det

en av gemensamma bästa segregation är det inte.

De mest utsatta har företräde till det offentligas insatser

Det föregående handlade tillhörighet och del-

resonemanget om aktighet kontra exkludering. Här rör det sig dem ehuru

om som,

LARS F EKLUND

de erkänns delaktiga, medlemmar i gemenskapen,

som som av olika skäl befinner sig i socialt och ekonomiskt och en utsatt trängd situation. Leo XIILe skrev i sin berömda socialencyklika Rerum Novarum 1891, medan det bästa omfattar att gemensamma

alla rika och fattiga, hög" "låg" i lika hög grad, så är de

- som mindre bemedlade och berättigade till subsidiära mest utsatta mer insatser den politiska gemenskapen och dess auktoritet för att av komma i åtnjutande sin del det bästa just därav av gemensamma för de har mindre till sitt förfogande. Detta i att egna resurser enlighet med den s.k. distributiva rättvisan, nämnts ovan. som Värnandet det bästa ställer alltså krav det av gemensamma

offentliga vidtaga konkreta, aktiva åtgärder det social-

att politiska området, stimulera tillkomsten arbetstillfällen, att att av

tillgång till utbildning skapas. Att det offentliga lutar sig tillbaka i

förhoppningen "den osynliga handen eller "trickle-downatt effekter hand problemen är helt främmande för denna tar om tradition. Samtidigt är det offentligas roll klart begränsad, vilket

kring i det följande.

skall resonera

7.2 Det gemensamma bästa och subsidiaritetsprincipen

När subsidiaritetsprincipen begrepp myntades i Pius XI:s

som

socialencyklika Quadragesimo Anno 1931, så det, ehuru

var egentligen inte något nytt tankegods som presentermen var ny,

terades. Principen fångar i ord aspekter den

snarare ett av aristotelisk-thomistiska socialfilosofin och den katolska socialläran

varit etablerade sedan länge. Den bygger till sin innebörd som den människo- och samhällssyn skisserats i avsnitten 3 som ovan Det latinska ordet subsidium betyder stöd. Subsidiaritetst.o.m. principen innebär alltså Varje gemenskap och auktoriteten att: i denna gemenskap har subsidiär roll visavi gemenskapens - en medlemmar. Större och "högre gemenskaper har subsidiär en roll visavi mindre och "lägre" gemenskaper. En särskild aspekt av punkt högre nivåer har subsidiär roll visavi lägre nivåer 2 är, att en vad dessas relationer till mellanliggande nivåer: person avser en skall kunna stöd hos vederbörande blivit felt.ex. staten om

DEMOKHATIN OCH DET GEMENSAMMA BÄSTA

behandlad kommunen. Givet gemenskapernas subsidiära och av kompletterande karaktär är det alltså fel beröva den enskilde, att beslutsrätt och handlingsfrihet, där detta inte nödvändigt för är att säkra det bästa. Brottsbalken viss gemensamma ger en vägledning vilka restriktioner kan aktuella i sammanhanget... På om som vara samma sätt vore det fel att större/ högre gemenskapsnivå been rövade mindre/ lägre gemenskaper deras beslutsrätt och

handlings-

frihet, där detta inte nödvändigt för säkra det vore att gemenbästa. Skälet är naturligtvis varje och varje samma att persons gemenskaps fria strävan efter sitt respektive ändamål i sig utgör byggstenar i det bästa den politiska gemensamma som gemenskapen och dess auktoritet har till ändamål värna. Detta, och att

andra aspekter det bästas förverkligande enligt

av gemensamma

subsidiaritetsprincipen, skall belysas i några punkter:

Personen själv är huvudaktören i förverkligandet sitt av existentiella mål

Som förnuftig och fri är varje människa själv den huvudperson saklige agenten per se agunt" -i sin strävan efter sitt "telos - denna aktivitet är ju, belystes i avsnitt 3.1, i sig del som en av dess realiserande. Eftersom den politiska gemenskapen, liksom alla

andra gemenskaper, är till för möjliggöra varje realise-

att persons rande sitt existentiella mål, så skulle den politiska gemenskapen av och dess auktoritet sitt ändamål den berövade de emot eget om

enskilda deras legitima handlingsfrihet. Den politiska

gemenskapens gemensamma bästa bestäms och är i den meningen av, underordnat, de enskildas autentiska bästa. Därför måste subsidi-

aritetsprincipen iakttagas strikt för skall rätt-

att ett styre vara

färdigt.

De civilsamhä//eliga gemenskaperna har rättigheter visavi den offentliga auktoriteten

Eftersom de olika gemenskaper kring olika ändamål människan bildar, till följd sin sociala och för kunna förverkliga av natur att

LARS F EKLUND

sitt existentiella mål, ontologiskt föregår den politiska

gemenskapen, så har inte bara den enskilde naturlig rätt till t.ex. en familjebildning och tillsammans med andra bilda olika sammanatt slutningar och institutioner för goda ändamål. Dessa gemenskaper

har också naturliga rättigheter visavi den politiska gemenskapen

och dess auktoritet, omfattande det krävs -i termer som av respekt för beslutanderätt och relativ autonomi, rätt till det offentligas stöd när så behövs, -för de skall kunna förosv. att

verkliga sina respektive ändamål. Dessa gemenskapers ändamåls

förverkligande, innefattande föräldrars uppfyllande av sina t.ex. skyldigheter visavi sina barn, hör även de i sig till det gemensamma bästas byggstenar. Omsorgen det bästa kräver om gemensamma

därför det offentliga enligt subsidiaritetsprincipen visavi

att agerar det civila samhällets gemenskaper.

Det offentliga och subsidiariteten: sist in men först ut, när det behövs

Att den politiska gemenskapen, och inom den, den "

säga att högsta nivån", har det för trygghet och välfärd är yttersta ansvaret

faktiskt ingen dum formulering. Formuleringen gör tydligt det

att

offentligas är högst verkligt och allvarligt, också att det

ansvar men

är dvs. de gemenskapscirklar männi-

ytterst, att av som omger oss

skor så ligger den politiska gemenskapen, oavsett det är

lokal, regional, statlig eller överstatlig nivå, ganska långt ut i för-

hållande till familj, släkt och andra civilsamhälleliga gemenskaper

och organisationer. Tillämpad de familje-, social- och välfärdspolitiska områdena innebär subsidiaritetsprincipen naturligtvis att

det civila samhällets gemenskaper, sammanslutningar och institutioner skall utföra alla de uppgifter de har rätt till och kan utföra, och det offentliga skall begränsa sig till subsidiära insatser i fall att när det civila samhället inte räcker till. Vilket i och för sig oftast torde fallet. En sällan förbisedd aspekt tanken att det vara av offentliga skall göra så lite möjligt allt det det civila som av som samhället kan utföra självt, det offentliga då kan sätta in är att kraften de områden och i de fall då det offentliga verkligen

DEMOKRATIN OCH DET GEMENSAMMA BÄSTA

behövs. Man tänker då inte minst alla de allt flera människor

- vars levnadsomständigheter olika skäl är sådana den

av att j/ttersta" gemens/eapsringenfaktiskt dr den innersta, de inte har

som tillgång till gemenskaper, nätverk, institutioner och andra s.k.

intermediära strukturer. Tanken det offentliga i vanliga fall

att griper in allra sist, syftar till det offentliga skall kunna

att vara platsförst för dem, där det verkligen behövs.

LARS F EKLUND

8 Den aktive medborgaren och det

bästa

gemensamma

I tidigare avsnitt diskuterades strävan efter det gemensamma ett bästa moralisk förpliktelse. Efter belyst något vad det som att av

bästa betyder i perspektivet den politiska gemen-

gemensamma av

skapen, så kan det sin plats fråga sig vilka förpliktelser

vara att enskilda har, samhällsmedlemmar och medborgare i som som den politiska gemenskapen, visavi det bästa. Den gemensamma aristotelisk-thomistiska traditionen besvarar frågan kanske ett lite överraskande sätt: I första hand uppfyller våra skyldigheter

visavi det bästa vår strävan efter vårt gemensamma genom egen existentiella mål och förverkligandet av som personer, genom

ändamålen för de civilsamhälleliga gemenskaper lever

specifika

Detta så subsidiaritetsprincipen sedd underifrån":

är att säga enskilda bidrar till det bästa främst att som gemensamma genom liv i enlighet med förnuftet och dygderna och

förverkliga ett uppfylla våra respektive skyldigheter visavi de olika

genom att lever i och deras medlemmar. Saken har exempli-

gemenskaper

fierats sålunda: den offentliga auktoriteten, för värna det om att bästa, dömer brottsling till hiskeligt straff, gemensamma en ett då brottslingens hustru det bästa hon agerar mot gemensamma om försöker rädda honom undan straffet Frågan besvaras nekande,

för hennes lojalitet maken och familjen utgör i sig viktiga

mot värden och konstituerande delar det bästa. Svaret, av gemensamma först kan förvåna, får lite relief betänker att som en annan om man vår tids totalitära regimer, undantag, uppmuntrat just angiveri utan och svek inom familjerna. Samhället är bättre utan sådant. Detta

perspektiv uttrycks fikonspråk så, att medan den offentliga

auktoriteten eftersträvar och värnar det bästa materigemensamma ellt, så bidrar de enskilda medborgarna främst formellt och indirekt till det bästa, sina aktiviteter i det gemensamma genom civila samhället. Inte enbart, dock. Av denna traditions demokratisyn, som

skisserats i tidigare avsnitt, så följer också att medborgarna i ett den politiska gemenskapen har direkta förpliktelser visavi det

DEMOKRATIN OCH DET GEMENSAMMA BÄSTA

gemensamma bästa. Hit hör respektera legitim auktoritet, t.ex. att

att följa rättfärdiga lagar och motverka orättfärdiga, St.

- se Thomas betala rättvisa skatter, resonemang ovan - att att utöva

sina politiska rättigheter och beredd axla offentligt

att vara att ansvar samt, inte minst, vaksam makthavarna så de att vara mot att inte överger det bästa till förmån för och gemensamma egensärintressen. Detta förutsätter i sin skaffar sig tur att man kunskap om samhälle och politik odlar de moraliska dygder, såsom samt klokheten, rättvisan, modet och måttfullheten, vilka inte utan man kommer ha mycket bidra med. att att För dem axlar politiskt och utövar auktoritet handsom ansvar lar det underordna egenintresset det bästas om att gemensamma

krav, iakttaga opartiskhet, omutlig, och kunnig.

att att vara flitig Politik är inte bara vilja. Före viljan kommer förståelsen vad att av verksamheten går på, vad är dess ändamål och dess ut av som gränser. Institutioner, maktdelning, "checks and balances i all ära. Utan filosofi förmår visa meningen, ändamålet, med det en som hela, och utan de dygder krävs för dess förverkligande, står som institutionerna skal. Det är del för det som tomma en av ansvaret gemensamma bästa hålla skalet fullt. Svårt, inte hopplöst. att men Yves R Simon får slutordet:

the frequency of abuse should render the of very essence government suspicious, would be only logical consider to suspicious, also, science and and technique and business and art play and love. In truth, the ratio of failures extremely high all

domains of activity which require virtue intrinsic condition of as an success. In civil difficulties serious than government are more elsewhere, and failures often entail dreadful Over consequences. and above lucidity, take fortitude realize the may som to excellent goodness, the -inspiring sublimity, of this reverence institution, civil spite of the overwhelming weight government, of its failures and abuses.

LARS F EKLUND

Författarpresentation

Lars F Eklund är fil lic och kommunalråd kd i Göteborg. Författaren styrelseledamot i idéinstitutet CIVITAS. Han bidrog är till subsidiaritetsutredningen SOU 1994:12 med uppsats om en

subsidiaritetsprincipens bakgrund och innebörd. Tidigare publika-

tioner bl.a. Personalismen och Natarrátten, Timbro 1995, Gemenskaperna och det bästa, CIVITAS 1996, Ingen kris i gemensamma Timbro Prioritet för Pradentia, i

hefol/eningsfrågan, 1997 samt

Dygder duger, HSFR 1998.

som

Referenslitteratur

Aquino, Sancti Thomae de, Samma Theologiae, Torino 1988 Aristoteles, Politiken, Jonsered 1993 Aristoteles, Nikomachiska Eti/een, Göteborg 1988 Carstens, R W, The Medieval Antecedents Constitationalism, New York 1992 Charles, Rodger, The Social Teaching Vatican II, San Francisco 1982 Clarke, Norris C, Person and Being, Milwaukee 1993 Keeping the Common Good in Mind, Studi

Dougherty, Jude

Tomistici 25, Cittá del Vaticano 1984 Finnis, John, Fundamentals Ethics, Georgetown 1983 Hunt ed., Catholicism, Liberalism and Grasso, Bradley 8C Commanitarianism, Lanham 1995 Henle, ed., The Treatise Law, Notre Dame 1993

Robert on

Thomas Man Man: The Science and Art Ethics,

Higgins, as

Rockford 1992 Höffner, Joseph, Christliche Gesellschaftslehre, Kevelaer 1983 Maritain, Jacques, Man and the State, Washington D.C. 1998

DEMOKRATIN OCH DET GEMENSAMMA BÄSTA

Maritain, Jacques, Christianity ana Democracy G The Rights Man

ana Natural Law, San Francisco 1986 Massaro, Thomas, Catholic Social Teaching ana United States

Welfare

Reform, Collegeville 1998

May, William Moral Ahsolates, Milwaukee 1989 McInerny, Ralph, Aqainas Human Action, Washington D.C. 1992 on Messner, Johannes, Freedom Principle of50cial Order, The Modern as Schoolman XXVIII, 1951 Novak, Michael, Free Persons ana the Common Good, Lanham 1989 Porter, Jean, The Recovery Virtae, London 1994 Simon, Yves Philosophy Democratic Government, Notre Dame 1993 Torre, Joseph M de, The Roots ofSociety, Manila 1984

Weigel, George 8CRoyal, Robert, Building the Free Society, Washington D.C. 1993

i KUNGL mm. 1999 -07 O 9 STOCKHOLM

Därför anordnar offentliga semi-

narier runt om i landet.

Till seminarierna bjuder in fors-

kare och idédebattörer att bidra med

sin kunskap och sina värderingar kring

de frågor tycker är värdefulla

att sam-

tala kring.

Varje seminarium dokumenteras i

form skrift.

av en

WWW.

g o v s e

är adressen till Demokratiutredningens webbplats. Här finns möjlighet att föra

fri debatt kring demokratin demo-

en -

kratitorget är öppet for alla.

Ett antal krönikörer kommer att

kommentera demokratiproblem och

andra demokratidebatter.

Här kan Du också informera dig

och föra dialog kring utredningen.

Direktiv fulltext, arbetsplan och

utredningens protokoll är dokument

Demokratiutredningen kommer kan hämta hem.

man fortlöpande under arbetets gång att Här informerar också fortlöpanpublicera en skriftserie med essäer, de om aktuella skrifter och seminarier. debattartiklar, seminarieinlägg och Man kan dessutom ta del debatt-

av forskarantologier. inlägg vid seminarier samt beställa

Den omfattande demokratiforsk- utredningens skrifter. ning som bedrivs vid våra universitet Länkar finns till andra delar nätet

av och högskolor ställs detta vis till för- där demoldatifrågor dryftas olika fogande för alla år intresserade sätt.

som av

demokratifrågor.

Information om titlar, utgivnings-

dag, priser m.m. finns utredningens

Vi svarar gärna frågor och lämnar webbplats.

ytterligare information om utredning-

ens arbete. Adress och telefonnummer

till utredningens kansli finns nästa En av utredningens uppgifter är att sti- sida. mulera det offentliga samtalet.

Demokratiutredningens

skriftserie

Redaktör Erik Amnå

Demokratins räckvidd. Dokumentation från ett seminarium SOU 1998:55 En god affär i Motala. Journalisternas avslöjanden och läsarnas etik SOU 1998:63 Att rösta med händerna. Om stormöten, folkomröstningar och direktdemokrati i Schweiz SOU 1998:85 Gör barn till medborgare Om barn och demokrati under 1900-talet SOU 1998:97 Det unga medborgarskapet. Dokumentation från ett seminarium SOU 1998:101 Lekmannastyre i experternas tid. Dokumentation från ett seminarium SOU 1998:102 Demokrati på europeisk nivå SOU 1998:124 Läsarna och demokratin. Ett brev till det läsande Sverige SOU 1998:134 Lokala Demokratiexperiment. Exempel och analyser SOU 1998:155 10. På Marginalen. En intervjubok från Socialtjänstutredningen SOU 1998:161 11. Allas frihet. Demokratin möter marknaden. Tre ronder SOU 1998:164

DEMOKRATIUTREDNINGENS SKHIFTSERIE

12. EU ett demokratiprojekt Dokumentation från

ett seminarium SOU 1998:145 13. Invandrarskap och medborgarskap.

Dokumentation från ett seminarium SOU 1999:8 14. Att slakta ett får i Guds namn. Om religionsfrihet

och demokrati SOU 1999:9 15. Etik och demokratisk statskonst.

SOU 1999:13 16. Elektronisk demokrati. SOU 1999:12 17. Den skyddade provinsen. En essä om demokratins

värde och värdighet SOU 1999:22 18. Lobbning SOU 1998:146 19. Demokratin i den offentliga sektorns

förändring. Dokumentation från ett seminarium

SOU 1999:40 20. Bemäktiga individerna. Om domstolarna, lagen och

de individuella rättigheterna i Sverige SOU 1998:103 21. Bör demokratin avnationaliseras

SOU 1999:11 22. Globaliseringen och demokratin. Dokumentation

från ett seminarium SOU 1999:56 23. Löser juridiken demokratins problem

SOU 1999:58 24. Representativ demokrati. SOU 1999:64 25. Demokratin och det gemensamma bästa.

Den parlamentariskt sammansatta Demokratidtrledningle

analyserar den svenska folkstyrelsiensförutsättningar:

inför 2000talet. Det sker i ljuset bl.a. globalisering

EUmedlemskapet, förändringarnafi medielandskapet, nya lT-tekniken, förnyelsearbetet inomoffentlig förvaltnin folkrörelsernas förändringar och det sjunkande vald I i tagandet. Vid sekelskiftet ska utredningen .presenter e sammanvägd analys i ett slutbetän

Utredningen vill redänünderarbetefts gångi att fördjupa demokratidebatten genqrn T 0 offentliga seminarier runt om i landet o webbplatsen wwwdemokratitorgetigov s

debatter och möjligheter att infdrmer

4 i

föra dialog kring Demokratiutredningeni i i 0 en skriftserie med essäer; deba seminar

inlägg och forskarantologier. i i