Förslag till avgörande av generaladvokat Pedro Cruz Villalón föredraget den 14 september 2010
1 Originalspråk: spanska.
2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (EUT L 255, s. 22), som upphäver direktiv 89/48/EEG av den 21 december 1988 (EGT L 19, 1998, s. 16; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 192).
3 Detta är inte de enda fallen där kommissionen har väckt talan om fördragsbrott på denna grund. Domstolen ska också pröva den talan som har väckts mot Portugal (C-52/08) och Nederländerna (C-157/09).
4 Det ska framhållas att även om den latinska typen av notarius publicus – vilken är den som är i fråga i de aktuella målen – alltjämt är den vanligaste i Europa, finns det inom Europeiska unionen också andra varianter på vilka det inte är aktuellt att tillämpa artikel 45.1 EG. Skälet därtill kan vara att notarius publicus är en fullt integrerad del av den offentliga förvaltningen eller att utövandet av notarius publicus-ämbetet inte har bestyrkande verkan i den mening som avses nedan. Skillnaderna i Europa har ökat under de senaste åren då nationalitetskravet har övergetts av några medlemsstater där det latinska notarius publicus-ämbetet finns kvar (Italien och Spanien).
5 Det bör påpekas att även om samtliga parter i de aktuella målen om fördragsbrott utan närmare preciseringar hänför sig till artikel 45 EG så är den bestämmelse som åsyftas i samtliga fall den som utgörs av det första av artikelns två stycken. Det rör sig således om det stycke där tillämpningsområdet för etableringsfriheten definieras negativt genom att det föreskrivs att den inte omfattar verksamhet som är förenad med utövandet av offentlig makt. Det andra stycket har en helt annan innebörd. Det handlar om ett generellt antagande om att ekonomisk verksamhet som inte är förenad med utövandet av offentlig makt trots det kan så att säga utestängas från etableringsfriheten med hjälp av sekundärrättsliga bestämmelser. Jag kommer att ha anledning att återkomma till detta längre fram.
6 Artikel 19 i lagen av den 25:e dagen i stormmånaden år XI.
7 Artikel 9 1 § tredje stycket i den ovannämnda lagen av den 25:e dagen i stormmånaden.
8 Det förfarande som är tillämpligt med avseende på legaliserade handlingar – inscription en faux – regleras för tvistemål i artikel 895 i den belgiska rättegångsbalken.
9 Artikel 19 i den ovannämnda lagen av den 25:e dagen i stormmånaden.
10 Artiklarna 1395 och 1396 i den belgiska rättegångsbalken.
11 Artikel 1 i den ovannämnda lagen av den 25:e dagen i stormmånaden.
12 Artikel 108 i den ovannämnda lagen av den 25:e dagen i stormmånaden.
13 Artikel 1 i förordning nr 45-2590 av den 2 november 1945 (ordonnance no 45-2590 du 2 novembre 1945), artikel 1319 i civillagen (code civil) och artikel 19 i den ovannämnda lagen av den 25:e dagen i stormmånaden.
14 Bland annat avseende gåvor, äktenskapsförord, inteckning eller försäljning av en ännu ej existerande fastighet.
15 Se den ovannämnda lagen av den 25:e dagen i stormmånaden samt speciella bestämmelser i bland annat artikel 850 i den allmänna skattelagen (code général des impôts).
16 Artikel 1 i lag 94-665 av den 4 augusti 1994 samt förordningen från Villers-Cotterêts av 1539, som fortfarande är i kraft och har gett upphov till kravet på att använda franska i offentliga handlingar.
17 Artikel 299 i civilprocesslagen.
18 Artiklarna 306 och 314 i civilprocesslagen.
19 Behörigheten att verkställa verkställbara handlingar och bevis är förbehållen dessa så kallade huissiers enligt artikel 18 i nämnda civilprocesslag.
20 Lag nr 91-650 av den 9 juli 1991.
21 Att notarius publicus-verksamhet är av officiell beskaffenhet bekräftade franska Conseil d’État i sin dom av den 9 juni 2006 (nr 280911), där det slogs fast att artikel 45.1 EG var tillämplig på yrket. Denna slutsats nåddes dock utan något inhämtande av förhandsavgörande från EU-domstolen.
22 Artikel 1 i lag av den 9 december 1976.
23 Artiklarna 37 och 45 i den ovannämnda lagen.
24 Se, till exempel, lagen av den 25 september 1905 om inskrivning av rättigheter avseende fast egendom.
25 Storhertigens förordning av den 7 oktober 2000.
26 Artikel 310 och följande artiklar i den nya civilprocesslagen.
27 Artikel 6 i den ovannämnda lagen av den 9 december 1976.
28 Artikel 292 i civilprocesslagen och tredje stycket i lagen av den 25 juli 1871, RGBl. 75/1871.
29 Artikel 5 i den ovannämnda lagen.
30 Artikel 292 i civilprocesslagen.
31 Bewilligungs- bzw. Exekutionsgericht. Se punkt 17 och följande punkter i lagen av den 27 maj 1896, RGBl. 79/1896.
32 Punkterna 35–37 i den ovannämnda lagen av den 27 maj 1896.
33 Artiklarna 1 och 20 första stycket i lagen av den 24 februari 1961, BGBl. I., s. 97.
34 Artiklarna 415 och 794, första stycket, punkt 5, och artikel 797 andra stycket i civilprocesslagen.
35 Vorsorgende Rechtspflege på tyska enligt ovannämnda artikel 1 i lagen av den 24 februari 1961.
36 Artikel 14 andra stycket i den ovannämnda lagen av den 24 februari 1961.
37 Artikel 15 första stycket i den ovannämnda lagen av den 24 februari 1961.
38 Artikel 14 första stycket punkt 2 i den ovannämnda lagen av den 24 februari 1961.
39 Se, bland annat, fallen med utfästelse av gåva (artikel 518 BGB), äktenskapsförord (artikel 1408 BGB) eller arvsavstående (artikel 2346 BGB).
40 Artikel 415 andra stycket i civilprocesslagen.
41 Artikel 794 första stycket punkt 5 i civilprocesslagen.
42 Det finns flera behöriga myndigheter, bland annat delgivningsmannen (Gerichtsvollzieher), de domstolar som ska pröva ansöka om verkställighet (Vollstreckungsgericht), de allmänna domstolarna (Prozessgericht) och fastighetsregistret (Grundbuchamt).
43 Artiklarna 732 och 797 tredje stycket i civilprocesslagen.
44 Artikel 1 i den ovannämnda lagen av den 24 februari 1961.
45 I detta fall är notarius publicus en tjänsteman som ingår i den offentliga förvaltningen.
46 Artikel 17 i den ovannämnda lagen av den 24 februari 1961.
47 Artiklarna 10a och 11 i den ovannämnda lagen av den 24 februari 1961.
48 Artikel 1 första stycket i lag 2830/2000.
49 Det är till exempel fallet vid upprättande av bolag, gåvor mellan levande personer eller överlåtelse av fast egendom.
50 Artikel 438 i ovannämnda lag 2830/2000.
51 Artikel 933 och följande artiklar i ovannämnda lag 2830/2000.
52 Dom av den 11 juli 1995 i mål C-266/94, kommissionen mot Spanien (REG 1995, s. I-1975), punkterna 17 och 18.
53 Se bland annat dom av den 9 november 1999 i mål C-365/97, kommissionen mot Italien (REG 1999, s. I-7773), punkt 36, och av den 5 juni 2003 i mål C-145/01, kommissionen mot Italien (REG 2003, s. I-5581), punkt 17.
54 Se Tomuschat, Chr., Der Vorbehalt der Ausübung öffentlicher Gewalt in den Berufsfreiheitsregelungen des EWG-Vertrages und die freie Advokatur im Gemeinsamen Markt, i Zeitschrift für ausländisches öffentliches Recht und Völkerrecht, 27 (1967), s. 53 och följande sidor.
55 Artikel 46.1 EG. Denna bestämmelse har tolkats av domstolen varvid den har gjort en proportionalitetskontroll i varje enskilt fall, vilket framgår av en riklig rättspraxis. Bland några av de senast avkunnade domarna, se dom av den 12 september 2006 i mål C-196/04, Cadbury Schweppes och Cadbury Schweppes Overseas (REG 2006, s. I-7995), punkt 61 och följande punkter, av den 3 oktober 2006 i mål C-452/04, Fidium Finanz (REG 2006, s. I-9521), punkt 46. Angående principen och dess roll vid överväganden avseende friheterna, se Tridimas, T., The General Principles of EU Law, andra upplagan, Ed. Oxford University Press, Oxford, 2006, s. 193 och följande sidor, samt Galetta, D.-U., Principio di proporzionalità e sindacato giurisdizionale nel diritto amministrativo, Giuffrè Editore, Milano, 1998, s. 103 och följande sidor.
56 Se bland annat Henssler, M. och Filian, M., Die Ausübung hoheitlicher Gewalt im Sinne des Art. 45 EG, Europarecht, 2005, s. 192 och följande sidor.
57 Se den rättspraxis som anges i fotnot 55.
58 Dom av den 21 juni 1974 i mål 2/74, Reyners (REG 1974, s. 631; svensk specialutgåva, volym 2, s. 309).
59 Domen i det ovannämnda målet, punkt 47.
60 Domen i det ovannämnda målet, punkt 45.
61 Dom av den 15 mars 1988 i mål C-147/86, kommissionen mot Grekland (REG 1988, s. 1637; svensk specialutgåva, volym 9, s. 439), punkt 8.
62 Domen i det ovannämnda målet, punkt 49.
63 Förbundsrepubliken Tyskland anser att domstolen i dom av den 5 oktober 1994 i mål C-55/93, Van Schaik (REG 1994, s. I-4837), kom fram till att en ekonomisk verksamhet utgjorde en del av utövandet av offentlig makt. Domstolen slog där fast, närmare bestämt i punkt 16, att en medlemsstats beviljande av tillstånd för bilverkstäder etablerade i andra medlemsstater innebär en utvidgning av befogenheter för utövande av offentlig makt utanför det nationella territoriet. Domstolen nådde slutsatsen att det var rätten att utfärda tillstånd, och inte den ekonomiska verksamhet som tillstånden avsåg, som var en del i utövandet av offentlig makt.
64 Domen i det ovannämnda målet Reyners.
65 Domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Grekland.
66 Dom av den 5 december 1989 i mål C-3/88, kommissionen mot Italien (REG 1989, s. 4035; svensk specialutgåva, volym 10, s. 269).
67 Dom av den 13 juli 1993 i mål C-42/92, Thijssen (REG 1993, s. I-4047).
68 Dom av den 22 oktober 2009 i mål C-438/08, kommissionen mot Portugal (REG 2009, s. I-10219), och domen i det ovannämnda målet Van Schaik.
69 Dom av den 26 april 1994 i mål C-272/91, kommissionen mot Italien (REG 1994, s. I-1409).
70 Dom av den 29 oktober 1998 i mål C-114/97, kommissionen mot Spanien (REG 1998, s. I-6717), av den 9 mars 2000 i mål C-355/98, kommissionen mot Belgien (REG 2000, s. I-1221), av den 31 maj 2001 i mål C-283/99, kommissionen mot Italien (REG 2001, s. I-4363), och av den 13 december 2007 i mål C-465/05, kommissionen mot Italien (REG 2007, s. I-11091).
71 Dom av den 29 april 2010 i mål C-160/08, kommissionen mot Tyskland (REG 2010, s. I-3713).
72 Dom av den 29 november 2007 i mål C-404/05, kommissionen mot Tyskland (REG 2007, s. I-10239), och i mål C-393/05, kommissionen mot Österrike (REG 2007, s. I-10195).
73 Det betyder inte att domstolen har tigit vad gäller verksamheter som kan omfattas av artikel 45.1 EG. Se domen i det ovannämnda målet Van Schaik, eller även inom ramen för artikel 39.4 EG om den fria rörligheten för arbetstagare, där det såsom obiter dictum förekommer hänvisningar till verksamheter som hypotetiskt sett skulle kunna delta i utövandet av offentlig makt, som till exempel polisen och vissa ämbetsmän i domen av den 30 september 2003 i mål C-405/01, Colegio de Oficiales de la Marina Mercante Española (REG 2003, s. I-10391).
74 I de olika språkversionerna av denna bestämmelse används för övrigt utan åtskillnad två uttryck som i teorin kan ha olika nyanser, nämligen auktoritet och offentlig makt. Det talas till exempel om auktoritet i den franska versionen (l’exercice de l’autorité publique), den engelska versionen (the exercise of official authority), den portugisiska versionen (exercício da autoridade pública), den rumänska versionen (exercitării autorităţii publice) och den maltesiska versionen (l-eżerċizzju ta’ l-awtorità pubblika), medan uttrycket offentlig makt har valts i den spanska versionen (ejercicio del poder público), den tyska versionen (Ausübung öffentlicher Gewalt), den italienska versionen (esercizio dei pubblici poteri) och den svenska versionen (utövandet av offentlig makt).
75 Även om det är unionsrätten som har det sista ordet när det gäller tolkningen av detta begrepp, utgår EU-domstolen, i egenskap av högsta uttolkare av unionsrätten, vid fastställandet av en definition alltid från de olika nationella synsätten vad gäller det aktuella begreppet. Se bland annat Schlag, M., Art. 45, EU-Kommentar (Schwarze, J., Hrs.), 2. Aufl., Nomos, Baden-Baden, 2009.
76 Se bland annat, i en omfattande bibliografi, Passerin d’Entreves, A., La dottrina dello Stato, Giappichelli, Torino, 1962.
77 Härvid har jag uppenbarligen inte beaktat det våld som en annan stat har monopol på, som existerar vid sidan av det förstnämnda våldsmonopolet på grundval av de områden för den suveräna makten som avgränsas enligt folkrätten.
78 I själva verket är det väl känt att suveräniteten är en egenskap som är knuten till staten och som inget av dess organ kan göra anspråk på eftersom dessa liksom staten endast har konstitutionen som grund: Den enda stat som finns är den som föreskrivs i författningen,es gibt nur so viel Staat, wie die Verfassung konsituiert (Häberle, P., Europäische Verfassungslehre, sjätte upplagan, Nomos, Baden-Baden, 2009, s. 187, som tar upp Smends, R. och Arndts, A. idé). Det har sagts att det inte finns någon suverän i en konstitutionell stat, eftersom suveräniteten är en egenskap som tillskrivs staten som helhet. Kriele, M., Einführung in die Staatslehre. Die geschichtlichen Legitimatitätsgrundlagen des demokratischen Verfassungsstaates, Rowohlt Taschenbuch Verlag, Hamburgo, 1975.
79 Ursprunglig legitimitet tillsammans med den legitimitet som uppkommer genom utövandet av densamma i enlighet med processuell logik. Se, för ett resonemang i samma riktning, Luhmann, N., Legitimation durch Verfahren, Ed. Luchterhand, Neuwied/Berlin, 1969.
80 Se, för ett liknande resonemang, till exempel ovannämnda artikel av Tomuschat, Chr., s. 69.
81 Se, beträffande uppfattningen av rättsordningen som en rad tillämpningar som kan härledas tillbaka till en första positiv norm som är ett uttryck för den suveräna makten, bland annat Kelsen, H., Reine Rechtslehre, andra upplagan, Deuticke, Wien, 1960.
82 Det är därför utredningen av huruvida en viss verksamhet är eller inte är en del av utövandet av offentlig makt inte kräver att en ansträngning görs för att hänföra den till ett av de tre maktcentrumen och/eller statliga funktionerna, det vill säga den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten, framför allt den sistnämnda, vilket har framgått av de motstående argumenten i detta mål.
83 Merkl, A., Die Lehre von der Rechtskraft, Deuticke, Leipzig, 1923.
84 I det ovannämnda målet Colegio de Oficiales de la Marina Mercante slog domstolen fast, i ett fall som dock handlade om artikel 39.4 EG, att [e]nligt spansk rätt har kaptener och förste styrmän … rätt att utföra notarie- och civilståndsrelaterade uppgifter, vilka inte kan förklaras endast med att de är nödvändiga för att föra befäl över fartyget. Nämnda uppgifter innefattar således myndighetsutövning i syfte att skydda flaggstatens allmänna intressen (punkt 42).
85 Se Europaparlamentets resolutioner av den 18 januari 1994 och den 23 mars 2006, där det slås fast att notarius publicus-yrket direkt och faktiskt är en del av utövandet av offentlig makt. I resolutionen från år 2006 sägs det uttryckligen att parlamentet anser att artikel 45 i fördraget till fullo skall tillämpas på notarier enligt romersk rätt med motiveringen att [d]essa notariers yrkesutövande innebär att statens myndighetsutövande delvis delegeras. Detta sker ständigt och utgör en stor del av en notaries arbetsuppgifter.
86 Beträffande det konkreta fallet med det portugisiska notarius publicus-yrket, se mitt förslag till avgörande i mål C-52/08, kommissionen mot Portugal (anhängigt vid domstolen), som kommer att läsas upp samma dag som det förevarande förslaget till avgörande.
87 Se domen i det ovannämnda målet, punkt 47.
88 Se punkterna 13, 20, 27, 34, 42 och 49 ovan.
89 Se punkterna 14, 21, 28, 35, 36, 43 och 50 ovan.
90 Se punkterna 15, 22, 29, 37, 44 och 51 ovan.
91 Se punkterna 16, 23, 30, 38, 45 och 52 ovan.
92 Angående den enskilde, se, I. de Otto, Estudios sobre el Poder Judicial, justitieministeriet, Madrid, 1989.
93 Vissa symboliska särdrag som några medlemsstater har lyft fram kan bekräfta min teori. Som exempel kan nämnas det faktum att notarius publicus i vissa medlemsstater tilldelas och använder statens stämpel. En annan yttring av notarius publicus offentliga funktion är den formulering om verkställande som används i vissa fall, såsom till exempel i Frankrike där den har följande lydelse: En conséquence, la République française mande et ordonne à tous huissiers de justice, sur ce requis, de mettre ledit arrêt (ou ledit jugement, etc.) à exécution, aux procureurs généraux et aux procureurs de la République près les tribunaux de grande instance d’y tenir la main, à tous commandants et officiers de la force publique de prêter main-forte lorsqu’ils en seront légalement requis.
94 Se punkterna 18, 25, 32, 40, 47 och 54 ovan.
95 Se den rättspraxis som anges i fotnoterna 64–73.
96 Ett bevis till styrkande av detta är att artikel 45.1 EG också, visserligen utan framgång, har åberopats för att motivera bestämmelser om bosättning eller permanent infrastruktur i en medlemsstat såsom var fallet i de ovannämnda målen kommissionen mot Tyskland och kommissionen mot Österrike.
97 Se, för ett allmänt resonemang, Davies, G., Nationality Discrimination in the European Internal Market, Ed. Kluwer, Haag, 2003, och Rossi, M., Das Diskriminierungsverbot nach Artikel 12 EGV Europarecht, 2000, s. 197 och följande sidor.
98 I förslaget till avgörande i mål C-303/06, Coleman, där domstolen meddelade dom den 17 juli 2008 (REG 2008, s. I-5603), konstaterade generaladvokaten Maduro att [d]et mest uppenbara sättet på vilket en sådan persons värdighet och självbestämmanderätt kan påverkas är när den personen drabbas direkt på grund av en suspekt egenskap. Att behandla någon sämre på grund av skäl som har med religiös övertygelse, ålder, funktionshinder och sexuell läggning att göra undergräver det särskilda och unika värde som en person har genom att vara människa. Att erkänna varje människas lika värde innebär att vi inte skall göra överväganden av detta slag när vi lägger en börda på någon eller berövar någon en förmån. Med andra ord får dessa egenskaper inte ha någon betydelse för bedömningen, oavsett sammanhanget, av om det är rätt eller fel att behandla någon mindre fördelaktigt (punkt 10).
99 Ett bevis på att detta utgör en särskilt allvarlig typ av diskriminering är den omfångsrika praxis från domstolen i vilken medlemsstaternas försök att rättfärdiga antagandet av bestämmelser som diskriminerar på grund av nationalitet vid upprepade tillfällen har underkänts. Se, bland många andra, dom av den 20 oktober 1993 i de förenade målen C-92/92 och C-326/92, Phil Collins m.fl. (REG 1993, s. I-5145; svensk specialutgåva, volym 14, s. I-351), punkt 33, av den 2 oktober 1997 i mål C-122/96, Saldanha och MTS (REG 1997, s. I-5325), punkterna 26 och 29, av den 16 januari 2003 i mål C-388/01, kommissionen mot Italien (REG 2003, s. I-721), punkterna 19 och 20, av den 5 juni 2008 i mål C-164/07, Wood (REG 2008, s. I-4143), punkt 13, och av den 16 december 2008 i mål C-524/06, Huber (REG 2008, s. I-9705), punkterna 78 och 79.
100 Se dom av den 17 maj 1994 i mål C-18/93, Corsica Ferries (REG 1994, s. I-1783; svensk specialutgåva, volym 15, s. I-113), punkt 19, av den 29 februari 1996 i mål C-193/94, Skanavi och Chryssanthakopoulos (REG 1996, s. I-929), punkt 20, av den 25 juni 1997 i mål C-131/96, Mora Romero (REG 1997, s. I-3659), punkt 10, av den 12 maj 1998 i mål C-336/96, Gilly (REG 1998, s. I-2793), punkt 37, av den 26 november 2002 i mål C-100/01, Oteiza Olazábal (REG 2002, s. I-10981), punkt 25, av den 11 december 2003 i mål C-289/02, AMOK (REG 2003, s. I-5059), punkt 25, och av den 29 april 2004 i mål C-387/01, Weigel (REG 2004, s. I-4981), punkt 57.
101 Se Rossi, M., ovannämnda Das Diskriminierungsverbot nach Artikel 12 EGV, s. 208, Epiney, A., The Scope of Article 12 EC: Some Remarks on the Influence of European Citizenship, European Law Journal, 2007. s. 611 och följande sidor, Kadelbach, S., Union Citizenship, i von Bogdandy, A. och Bast, J., Principles of European Constitutional Law, första upplagan, Hart Publishers, Oxford-Portland, 2005, s. 461.
102 Se dom av den 11 januari 2007 i mål C-251/04, kommissionen mot Grekland (REG 2007, s. I-67), punkt 26, och generaladvokaten Mengozzis förslag till avgörande i mål C-382/08, Neukirchinger (anhängigt vid domstolen), som lästes upp den 7 september 2010, särskilt punkterna 60–69.
103 Se van Vormizeele, P.V., ovannämnda Art. 86, i Schwarze, J., EU-Kommentar, Buendía Sierra, J.L., Exclusive rights and state monopolies under EC Law, Oxford University Press, Oxford, 1999, Prosser, T., The Limits of Competition Law. Markets and Public Services, Oxford University Press, Oxford, 2005, och Szyszczak, E., The Regulation of the State in Competitive Markets in the EU, Hart Publishers, Oxford, 2007.
104 Se, bland annat, dom av den 21 september 1988 i mål 267/86, Van Eycke (REG 1988, s. 4769; svensk specialutgåva, volym 9, s. 587), och av den 4 maj 1988 i mål 30/87, Bodson (REG 1988, s. 2479), av den 19 mars 1991 i mål C-202/88, Frankrike mot kommissionen (REG 1991, s. I-1223; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-97), av den 23 april 1991 i mål C-41/90, Höfner och Elser (REG 1991, s. I-1979; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-135), av den 13 december 1991 i mål C-18/88, GB-Inno-BM (REG 1991, s. I-5941; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-519), av den 30 mars 2006 i mål C-451/03, Servizi Ausiliari Dottori Commercialisti (REG 2006, s. I-2941), av den 3 juli 2003 i de förenade målen C-83/01 P, C-93/01 P och C-94/01 P, Chronopost m.fl. mot Ufex m.fl. (REG 2003, s. I-6993), och dom av den 1 juli 2008 i mål C-49/07, MOTOE (REG 2008, s. I-4863).
105 Dom av den 26 mars 1987 i mål 235/85, kommissionen mot Nederländerna (REG 1987, s. 1471). Citatet kommer från artikel 4.1 i det så kallade sjätte mervärdesskattedirektivet, rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter – Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund (EGT L 145, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 28).
106 Domen i det ovannämnda målet, punkt 22.
107 Se, bland annat, O’Leary, S., The Evolving Concept of Community Citizenship. From the Free Movement of Persons to Union Citizenship, Kluwer Law International, Haag, 1996, sidorna 23–30.
108 Dom av den 2 mars 2010 i mål C-135/08, Rottmann (REU 2010, s. I-1449), punkt 42 (min kursivering).
109 Se, till exempel, dom av den 2 oktober 2003 i mål C-148/02, Garcia Avello (REG 2003, s. I-11613), av den 14 oktober 2008 i mål C-353/06, Grunkin och Paul (REG 2008, s. I-7639), eller domen i det ovannämnda målet Rottmann.
110 Dom av den 17 september 2002 i mål C-413/99, Baumbast och R (REG 2002, s. I-7091).
111 Dom av den 20 september 2001 i mål C-184/99, Grzelczyk (REG 2001, s. I-6193), av den 11 juli 2002 i mål C-60/00, Carpenter (REG 2002, s. I-6279), av den 15 mars 2005 i mål C-209/03, Bidar (REG 2005, s. I-2119), av den 26 oktober 2006 i mål C-192/05, Tas-Hagen och Tas (REG 2006, s. I-10451), av den 23 oktober 2007 i de förenade målen C-11/06 och C-12/06, Morgan och Bucher (REG 2007, s. I-9161), och nu senast av den 23 februari 2010 i mål C-480/08, Teixeira (REU 2010, s. I-1107), och i mål C-310/08, Ibrahim (REU 2010, s. I-1065).
112 Se, till exempel, domen i det ovannämnda målet Carpenter och dom av den 19 oktober 2004 i mål C-200/02, Chen (REG 2004, s. I-9925).
113 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1), närmare bestämt artikel 57.