Förslag till avgörande av generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 27 februari 2018

1 Originalspråk: spanska.

2 Jag använde denna nybildning, hämtad från den italienska terminologin, i mitt förslag till avgörande i målet IRCCS – Fondazione Santa Lucia ( C‑189/15, EU:C:2016:287). Även om den italienska ordning som var föremål för den i målet aktuella begäran om förhandsavgörande hade liknande egenskaper i förhållande till denna, förekom inte i det fallet problemen avseende dess klassificering som statligt stöd.

3 EUT L 250, 2015, s. 122.

4 Domen Tyskland/kommissionen, T-47/15, EU:T:2016:281. Den tyska regeringen har överklagat denna dom till domstolen, vid vilken målet fortfarande är anhängigt (mål C‑405/16 P Tyskland/kommissionen).

5 Dom av den 9 mars 1994, C‑188/92 (nedan kallad domen TWD), EU:C:1994:90.

6 Dom av den 13 mars 2001, PreussenElektra ( C‑379/98, EU:C:2001:160).

7 Dom av den 19 december 2013, Association Vent De Colère! m.fl. ( C‑262/12, EU:C:2013:851).

8 Lag genom vilken infördes en ny reglering på det rättsliga området marknadsföring av el från förnybara källor, av den 28 juli 2011 (BGBl. 2011 I, s. 1634) (nedan kallad 2012 års EEG-lag).

9 BGBl. 2009 I, s. 2101.

10 BGBl. 2012 I, s. 1754.

11 BGBl. 2010 I, s. 134.

12 BGBl. 2013 I, s. 310.

13 Statligt stöd – Tyskland – Statligt stöd SA.33995 (2013/C) (ex 2013/NN) – stöd för elektricitet från förnybara energikällor och energiintensiva användare – Uppmaning att inkomma med synpunkter med tillämpning av artikel 108.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUT C 37, 2014, s. 73).

14 Beslut av den 9 juni 2015, Stahlwerk Bous/kommissionen ( T-172/14, ej publicerat, EU:T:2015:402), WeserWind/kommissionen ( T-173/14, ej publicerat, EU:T:2015:416), Dieckerhoff Guss/kommissionen ( T-174/14, ej publicerat, EU:T:2015:415), Walter Hundhausen/kommissionen ( T-175/14, ej publicerat, EU:T:2015:423), Georgsmarienhütte/kommissionen ( T-176/14, ej publicerat, EU:T:2015:414), Harz Guss Zorge/kommissionen ( T-177/14, ej publicerat, EU:T:2015:395), Friedrich Wilhelms-Hütte Eisenguss/kommissionen ( T-178/14, ej publicerat, EU:T:2015:409), Schmiedewerke Gröditz/kommissionen ( T-179/14, ej publicerat, EU:T:2015:401), och Schmiedag/kommissionen ( T-183/14, ej publicerat, EU:T:2015:396).

15 Beslut av den 9 juni 2015, WeserWind/kommissionen ( T-173/14, ej publicerat, EU:T:2015:416), Dieckerhoff Guss/kommissionen ( T-174/14, ej publicerat, EU:T:2015:415), Walter Hundhausen/kommissionen ( T-175/14, ej publicerat, EU:T:2015:423), Friedrich Wilhelms-Hütte Eisenguss/kommissionen ( T-178/14, ej publicerat, EU:T:2015:409), och Schmiedewerke Gröditz/kommissionen ( T-179/14, ej publicerat, EU:T:2015:401),

16 Beslut av den 9 juni 2015, Stahlwerk Bous/kommissionen ( T-172/14, ej publicerat, EU:T:2015:402), Georgsmarienhütte/kommissionen ( T-176/14, ej publicerat, EU:T:2015:414), Harz Guss Zorge/kommissionen ( T-177/14, ej publicerat, EU:T:2015:395), och Schmiedag/kommissionen ( T-183/14, ej publicerat, EU:T:2015:396).

17 Beslut av den 9 juni 2015, Georgsmarienhütte/kommissionen ( T-176/14, EU:T:2015:414), punkt 24. I de övriga tre besluten finns en punkt med identisk lydelse.

18 Domarna T-103/15, T-108/15, T-109/15, T-294/15, T-319/15, T-605/15, T-737/15, T-738/15 och T-743/15.

19 Dom T-47/15, Tyskland/kommissionen.

20 Trots att den tyska regeringen hade väckt talan mot beslut 2015/1585 vid tribunalen, ansåg BAFA att det hade en skyldighet att verkställa det, eftersom det var tvingande, i enlighet med artikel 288 FEUF, och att ett stöd i strid med unionsrätten skulle återkallas genom ett administrativt beslut, utan att det, i enlighet med artikel 48.2 i den tyska förvaltningsprocesslagen, förelåg berättigade förväntningar för mottagaren.

21 Beslut av den 18 april 2013, Adiamix ( C‑368/12, ej publicerat, EU:C:2013:257), punkterna 21 och 22.

22 Artikel 267 FEUF. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 november 2012, Pringle ( C‑370/12, EU:C:2012:756), punkt 39 och där angiven rättspraxis.

23 Dom av den 22 oktober 1987, Foto-Frost ( C‑314/85, EU:C:1987:452), punkterna 14 och 15. Se även dom av den 10 januari 2006, IATA och ELFAA ( C‑344/04, EU:C:2006:10), punkterna 27 och 30, samt dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./Europaparlamentet och rådet ( C‑583/11 P, EU:C:2013:625), punkt 95.

24 Dom TWD, punkt 17.

25 Dom av den 14 mars 2017, A m.fl. ( C‑158/14, EU:C:2017:202), punkt 70, i vilken hänvisas till domen TWD, punkt 18, och dom av den 15 februari 2001, Nachi Europe ( C‑239/99, EU:C:2001:101). Enligt dess punkt 70 [kan e]n begäran om förhandsavgörande som rör giltigheten av en unionsakt … således avvisas endast för det fall den fysiska eller juridiska person som hade kunnat väcka talan om ogiltigförklaring av en unionsakt, trots att det var uppenbart att en sådan talan hade kunnat tas upp till sakprövning, inte har gjort detta inom den utsatta tidsfristen och gör gällande att denna akt är olaglig inom ramen för ett nationellt förfarande för att förmå den nationella domstolen att hänskjuta frågan om nämnda akts giltighet till EU-domstolen för ett förhandsavgörande, och på så sätt kringgå den laga kraft som denna rättsakt erhållit gentemot vederbörande efter utgången av talefristen.

26 Domen TWD, punkt 16: tidsfristerna för väckande av talan skall säkerställa rättssäkerheten genom att hindra ett ifrågasättande under obegränsad tid av gemenskapsåtgärder som medför rättsverkningar. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 1997, Wiljo ( C‑178/95, EU:C:1997:46), punkt 19, och dom av den 15 februari 2001, Nachi Europe ( C‑239/99, EU:C:2001:101), punkt 29.

27 Dom av den 22 oktober 2002, National Farmers’ Union ( C‑241/01, EU:C:2002:604), punkt 36.

28 Dom TWD, punkt 18: Att i sådana fall tillåta att den berörda personen vid den nationella domstolen kan motsätta sig beslutets genomförande under åberopande av beslutets rättsstridighet, skulle nämligen göra det möjligt för den berörda personen att kringgå den laga kraft som beslutet får gentemot den personen efter utgången av tidsfristen för väckande av talan. Se, för ett liknande resonemang, senare dom av den 15 februari 2001, Nachi Europe ( C‑239/99, EU:C:2001:101), punk 30, dom av den 27 november 2012, Pringle ( C‑370/12, EU:C:2012:756), punkt 41, samt dom av den 5 mars 2015, Banco Privado Português och Massa Insolvente do Banco Privado Português ( C‑667/13, EU:C:2015:151), punkterna 28 och 30.

29 Dom TWD, punkterna 17–25, dom av den 30 januari 1997, Wiljo ( C‑178/95, EU:C:1997:46), punkterna 15–25, och dom av den 15 februari 2001, Nachi Europe ( C‑239/99, EU:C:2001:101), punkterna 29–40.

30 Lydelsen i artikel 263 fjärde stycket hade, till följd av Lissabonfördraget, till syfte att förstärka fysiska och juridiska personers rättsliga skydd mot unionsakter, genom att utvidga villkoren för upptagande till sakprövning av talan om ogiltigförklaring av rättsakter som direkt påverkar enskilda och som inte omfattar genomförandeåtgärder. Domstolen fann emellertid att denna utvidgning av villkoren för upptagande till sakprövning inte ledde till att TWD-undantaget undanröjdes. Se ovan, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 2011, Venezia vuole vivere m.fl./kommissionen ( C‑71/09 P, C‑73/09 P och C‑76/09 P, EU:C:2011:368), samt dom av den 14 mars 2017, A m.fl. ( C‑158/14, EU:C:2017:202), i vilken punkt 69 har följande lydelse: Denna utvidgning av villkoren för att en talan om ogiltigförklaring ska kunna upptas till sakprövning innebär emellertid inte att det är omöjligt att vid nationell domstol ifrågasätta giltigheten av en unionsakt när det inte är uppenbart att den talan om ogiltigförklaring som en av parterna i målet vid tribunalen skulle ha kunnat väcka vid denna domstol hade kunnat tas upp till sakprövning.

31 Dessa restriktioner föreligger inte när sökanden är en medlemsstat, som alltid åtnjuter rätt att väcka talan om ogiltigförklaring.

32 Se, särskilt, dom av den 23 februari 2006, Atzeni m.fl. ( C‑346/03 och C‑529/03, EU:C:2006:130), punkterna 30–34, dom av den 8 mars 2007, Roquette Frères ( C‑441/05, EU:C:2007:150), punkterna 35–48, dom av den 29 juni 2010, E och F ( C‑550/09, EU:C:2010:382), punkterna 37–52, dom av den 18 september 2014, Valimar ( C‑374/12, EU:C:2014:2231), punkterna 24–38, dom av den 5 mars 2015, Banco Privado Português och Massa Insolvente do Banco Privado Português ( C‑667/13, EU:C:2015:151), punkterna 27–32, dom av den 28 april 2016, Borealis Polyolefine m.fl. ( C‑191/14, C‑192/14, C‑295/14, C‑389/14 och C‑391/14–C‑393/14, EU:C:2016:311), punkt 57, och dom av den 14 mars 2017, A m.fl. ( C‑158/14, EU:C:2017:202), punkterna 71–75.

33 I dom av den 5 mars 2015, Banco Privado Português och Massa Insolvente do Banco Privado Português ( C‑667/13, EU:C:2015:151), anges i punkt 30 att TWD-undantaget endast [är] tillämpligt i förhållande till en part som vid en nationell domstol gör gällande att en unionsrättsakt är olaglig trots att parten – utan tvivel – hade kunnat väcka en talan om ogiltigförklaring av denna rättsakt enligt artikel 263 FEUF, men underlåtit att göra det inom föreskriven frist. Den omständigheten att den portugisiska staten, som inte ifrågasatt lagligheten av beslut 2011/346 vid den nationella domstolen, inte väckt talan om ogiltigförklaring av beslutet vid tribunalen saknar följaktligen betydelse för frågan huruvida frågorna rörande giltigheten av beslutet kan tas upp till sakprövning.

34 Kommissionens beslut av den 20 juli 2010 om det statliga stöd C 33/09 (f.d. NN 57/09, CP 191/09) som Portugal har genomfört i form av en statlig garanti till BPP (EUT L 159, 2011, s. 95).

35 Dom av den 12 december 2014, Banco Privado Português och Massa Insolvente do Banco Privado Português ( T-487/11, EU:T:2014:1077).

36 Målet gällde inskrivningen av staten Portugals fordran i BBP:s likvidationsbalansräkning, med ett belopp på 24 462.921,24 euro, jämte ränta, som motsvarade återbetalning av det påstått olagliga stöd som beviljats BPP, till vilket företag staten hade beviljat ett lån på 450 miljoner euro.

37 Detta slog domstolen fast i dom av den 10 januari 2006, Cassa di Risparmio di Firenze m.fl. ( C‑222/04, EU:C:2006:8), punkterna 72 och 74, genom att ange att begäran om förhandsavgörande hade framställts av den nationella domstolen på eget initiativ och inte på initiativ av någon av parterna i målet vid den hänskjutande domstolen med möjlighet att väcka talan om ogiltigförklaring av det aktuella beslutet, men utan att ha gjort det. Generaladvokaten Jacobs angav i sitt förslag till avgörande ( C‑222/04, EU:C:2005:655), punkt 63, att [d]ärmed föreligger inte i förevarande mål det potentiella rättegångsmissbruket av en part som borde ha ifrågasatt beslutet direkt vid domstolen, men som inte gjorde det, vilket jag anser utgör kärnan i TWD-målet.

38 Vidare kan den nationella domstolen själv tillämpa TWD-undantaget genom att inte begära förhandsavgörande. I domen av den 18 juli 2007, Lucchini ( C‑119/05, EU:C:2007:434), punkt 56, angav domstolen att det var med rätta som den hänskjutande domstolen beslutade att inte fråga domstolen huruvida beslut 90/555 var giltigt. Lucchini kunde ha väckt talan mot beslutet inom en månad från det att beslutet offentliggjordes enligt artikel 33 i EKSG-fördraget, men gjorde det inte.

39 Barav, A., Déviation préjudicielle, Le renvoi préjudicielle dans le droit de l’Union européenne, Bruylant, Bryssel, 2011, sidorna 217–282, Ritleng, D., Pour une systématique des contentieux au profit d’une protection juridictionnelle effective, Mélanges en hommage à Guy Isaac, 50 ans de droit communautaire, Presses de l’Université des sciences sociales de Toulouse, 2005, volym 2, s. 735, Martínez Capdevila, C., The action for annulment, the preliminary reference on validity and the plea of illegality: Complementary or alternative means?, Yearbook of European Law, 2006, volym. 25, s. 451, Schwensfeier, R., The TWD principle post-Lisbon, European Law Review, 2012, s. 156.

40 Dom av den 15 februari 2001, Nachi Europe ( C‑239/99, EU:C:2001:101), punkt 29 och där angiven rättspraxis.

41 Domen TWD, punkt 16.

42 I beslut av den 6 oktober 2017, Greenpeace Energy/kommissionen ( C‑640/16 P, ej publicerat, EU:C:2017:752), punkterna 61–63, anges att enskilda som inte direkt och individuellt påverkas av ett beslut av kommissionen om statligt stöd får ifrågasätta dess giltighet vid nationella domstolar och göra gällande att dessa ska begära ett förhandsavgörande. Av detta kan slutsatsen dras att begäran om förhandsavgörande om giltighet är underordnad i förhållande till talan om ogiltigförklaring och att detta är en indikation på att enskilda som påverkas direkt och individuellt bör väcka talan mot kommissionens beslut.

43 Generaladvokaten Jacobs betonade detta på samma sätt i sitt förslag till avgörande TWD ( C‑188/92, EU:C:1993:358), punkterna 17–20.

44 Kommissionen har som exempel angett handelspolitiska beslut (antidumpning), restriktiva åtgärder, rättsakter på områdena miljö, kemi och läkemedel, liksom dem som vidtagits på det jordbruks- och fiskepolitiska området.

45 Enligt domstolens rekommendationer till nationella domstolar om begäran av förhandsavgörande (EUT C 439, 2016, s. 1) är det nödvändigt att beslutet att begära förhandsavgörande fattas i ett skede av målets handläggning där den hänskjutande domstolen kan redogöra, på ett tillräckligt precist sätt, för de rättsliga och faktiska omständigheterna i det nationella målet samt för de rättsfrågor som uppkommer i målet.

46 Rådets beslut 88/591/EKSG, EEG, Euratom av den 24 oktober 1988 om upprättandet av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (EGT L 319, 1988, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 2 s. 89), tredje och fjärde skälen.

47 Domstolen ska pröva denna fråga i sak (huruvida nedsättning av EEG-tilläggsavgiften för energiintensiva företag utgör ett statligt stöd) i två olika mål med olika processuella förutsättningar, a) inom ramen för förevarande begäran om förhandsavgörande och b) inom ramen för Tysklands överklagande av tribunalens dom i vilken kommissionens beslut bekräftades (mål C‑405/16 P). Om, såsom jag anser, Georgmarienhütte och tre andra företag hade en uppenbar direkt behörighet att väcka talan om ogiltigförklaring, är tudelningen av rättsmedlet dysfunktionell. TWD-undantaget stänger dörrarna för denna dysfunktion och tillåter att domstolen uttalar sig om lagligheten av beslut 2015/1585 enbart i samband med överklagandet av tribunalens pilot-dom (som har skjutit upp funktionsstörningen i de övriga målen om ogiltigförklaring, till dess att domstolen avgör frågan genom dom i det överklagande målet).

48 Dom av den 15 februari 2001, Nachi Europe ( C‑239/99, EU:C:2001:101).

49 Dom av den 5 maj 1998, Dreyfus/kommissionen ( C‑386/96 P, EU:C:1998:193), punkt 43, och dom av den 17 september 2009, kommissionen/Koninklijke FrieslandCampina ( C‑519/07, EU:C:2009:556), punkt 48.

50 Dom av den 28 april 2016, Borealis Polyolefine m.fl. ( C‑191/14, C‑192/14, C‑295/14, C‑389/14 och C‑391/14–C‑393/14, EU:C:2016:311), punkt 51, med hänvisning till dom av den 15 juli 1963, Plaumann/kommissionen ( 25/62, EU:C:1963:17, och dom av den 28 april 2015, T & L Sugars och Sidul Açúcares/kommission ( C‑456/13 P, EU:C:2015:284), punkt 63.

51 Ibidem, punkt 53, med hänvisning till dom av den 27 februari 2014, Stichting Woonpunt m.fl./kommissionen ( C‑132/12 P, EU:C:2014:100), punkt 59.

52 Dom av den 19 oktober 2000, Italien och Sardegna Lines/kommissionen ( C‑15/98 y C‑105/99, EU:C:2000:570), punkt 33, och dom av den 17 september 2009, kommissionen/Koninklijke FrieslandCampina ( C‑519/07, EU:C:2009:556), punkt 53.

53 Se dom av den 19 oktober 2000, Italien och Sardegna Lines/kommissionen ( C‑15/98 och C‑105/99, EU:C:2000:570), punkt 34, dom av den 17 september 2009, kommissionen/Koninklijke FrieslandCampina ( C‑519/07 P, EU:C:2009:556), punkt 54, och dom av den 9 juni 2011, Comitato Venezia vuole vivere m.fl./kommissionen ( C‑71/09 P, C‑73/09 P och C‑76/09 P, EU:C:2011:368), punkterna 53 och 56.

54 Beslut av den 9 juni 2015, Stahlwerk Bous/kommissionen ( T-172/14, ej publicerat, EU:T:2015:402), beslutet Georgsmarienhütte/kommissionen ( T-176/14, ej publicerat, EU:T:2015:414), beslutet Harz Guss Zorge/kommissionen ( T-177/14, ej publicerat, EU:T:2015:395), och beslutet Schmiedag/kommissionen ( T-183/14, ej publicerat, EU:T:2015:396).

55 Beslut av den 9 juni 2015, Georgsmarienhütte/kommissionen ( T-176/14, ej publicerat, EU:T:2015:414), punkt 24. I de övriga tre besluten finns en identisk punkt.

56 Tribunalen hade, den 10 december 2014, bett kommissionen att inge texten i beslut 2015/1585, så att sökandeföretagen skulle kunna ta ställning till den, vilket de kunde ske den 6 januari 2015. Tribunalen bad samma dag parterna att inkomma med synpunkter beträffande antagandet av detta beslut. Se dom av den 9 juni 2015, Georgsmarienhütte/kommissionen ( T-176/14, EU:T:2015:414), punkterna 13–16.

57 Vid förhandlingen bekräftades även att sökandeföretagen kunde få tillgång till en icke-konfidentiell version, på engelska, av beslut 2015/1585, vilken publicerades i december 2014 på kommissionens webbplats.

58 Artikel 60 i tribunalens rättegångsregler.

59 Domen TWD, punkt 18.

60 Beslut av den 18 april 2013, C‑368/12, ej publicerat, EU:C:2013:257.

61 Dom av den 4 maj 2016, Philip Morris Brand m.fl. ( C‑547/14, EU:C:2016:325), punkt 48.

62 Se, särskilt, dom av den 13 april 2000, Lehtonen och Castors Braine ( C‑176/96, EU:C:2000:201), punkt 23, beslut av den 18 april 2013, Adiamix ( C‑368/12, ej publicerat, EU:C:2013:257), punkt 24, och dom av den 4 maj 2016, Philip Morris Brand m.fl. ( C‑547/14, EU:C:2016:325), beslut 49.

63 Beslut av den 18 april 2013, Adiamix ( C‑368/12, ej publicerat, EU:C:2013:257), punkt 25.

64 Sidan 11 i beslutet om hänskjutande.

65 Dom av den 17 mars 1993, Sloman Neptun ( C‑72/91 och C‑73/91, EU:C:1993:97), punkt 18, dom av den 15 juli 2004, Pearle m.fl. ( C‑345/02, EU:C:2004:448), punkt 33, dom av den 19 december 2013, Association Vent De Colère! m.fl. ( C‑262/12, EU:C:2013:851), punkt 15, dom av den 16 april 2015, Trapeza Eurobank Ergasias ( C‑690/13, EU:C:2015:235), punkt 17, dom av den 21 december 2016, kommissionen/Hansestadt Lübeck ( C‑524/14 P, EU:C:2016:971), punkt 40, dom av den 27 juni 2017, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania ( C‑74/16, EU:C:2017:496), punkt 38, och dom av den 13 september 2017, ENEA ( C‑329/15, EU:C:2017:671), punkt 17.

66 Dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl. ( C‑39/94, EU:C:1996:285), punkt 60, dom av den 29 april 1999, Spanien/kommissionen ( C‑342/96, EU:C:1999:210), punkt 41, dom av den 17 juli 2008, Essent Netwerk Noord m.fl. ( C‑206/06, EU:C:2008:413), punkt 79, dom av den 16 april 2015, Trapeza Eurobank Ergasias ( C‑690/13, EU:C:2015:235), punkt 20, och dom av den 27 juni 2017, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania ( C‑74/16, EU:C:2017:496), punkt 65.

67 Dom av den 15 mars 1994, Banco Exterior de España ( C‑387/92, EU:C:1994:100), punkt 13, dom av den 19 september 2000, Tyskland/kommissionen ( C‑156/98, EU:C:2000:467), punkt 25, dom av den 19 maj 1999, Italien/kommissionen ( C‑6/97, EU:C:1999:251), punkt 15, dom av den 3 mars 2005, Heiser ( C‑172/03, EU:C:2005:130), punkt 36, och dom av den 27 juni 2017, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania ( C‑74/16, EU:C:2017:496), punkt 66.

68 Dom av den 3 mars 2005, Heiser ( C‑172/03, EU:C:2005:130), punkt 54 och där angiven praxis.

69 Kommissionen, Energy Prices and Costs in Europe SWD(2014) 20 final, bilaga III. Eurostats uppgifter vid antagandet av beslut 2015/1585 visade att elpriserna i Tyskland för industrikunder var de åttonde lägsta i unionen och för konsumenter lägre än genomsnittet i unionen.

70 Dom av den 16 april 2015, Trapeza Eurobank Ergasias ( C‑690/13, EU:C:2015:235), punkt 22 och där angiven rättspraxis.

71 Dom av den 9 oktober 2014, Ministerio de Defensa och Navantia ( C‑522/13, EU:C:2014:2262), punkterna 42 och 43, dom av den 18 juli 2013, P ( C‑6/12, EU:C:2013:525), punkt 19, dom av den 8 september 2011, kommissionen/Nederländerna ( C‑279/08 P, EU:C:2011:551), punkt 62, dom av den 8 september 2011, Paint Graphos m.fl. ( C‑78/08–C‑80/08, EU:C:2011:550), punkt 49 och följande punkter, och dom av den 8 november 2001, Adria-Wien Pipeline och Wietersdorfer & Peggauer Zementwerke ( C‑143/99, EU:C:2001:598), punkt 48.

72 Dom av den 8 september 2011, Paint Graphos m.fl. ( C‑78/08–C‑80/08, EU:C:2011:550), punkterna 69 och 70, dom av den 6 september 2006, Portugal/kommissionen ( C‑88/03, EU:C:2006:511), punkt 81, dom av den 8 september 2011, kommissionen/Nederländerna ( C‑279/08 P, EU:C:2011:551), dom av den 22 december 2008, British Aggregates/kommissionen ( C‑487/06 P, EU:C:2008:757), och dom av den 18 juli 2013, P ( C‑6/12, EU:C:2013:525), punkterna 27 och flera följande punkter.

73 Riktlinjer för statligt stöd till miljöskydd och energi 2014–2020 (EUT C 200, 2014, s. 1).

74 Skäl 215 i beslut 2015/1585.

75 Dom av den 16 maj 2002, Frankrike/kommissionen ( C‑482/99, EU:C:2002:294), punkt 24, dom av den 19 december 2013, Association Vent De Colère! m.fl. ( C‑262/12, EU:C:2013:851), punkt 16, och dom av den 13 september 2017, ENEA ( C‑329/15, EU:C:2017:671), punkt 20.

76 Se, exempelvis, dom av den 16 maj 2002, Frankrike/kommissionen ( C‑482/99, EU:C:2002:294), punkt 24.

77 Dom av den 19 december 2013, Association Vent De Colère! y otros ( C‑262/12, EU:C:2013:851), punkt 18, dom av den 13 september 2017, ENEA ( C‑329/15, EU:C:2017:671), punkt 22, och beslut av den 22 oktober 2014, Elcogás ( C‑275/13, ej publicerat, EU:C:2014:2314), punkt 23.

78 Dom av den 13 mars 2001, PreussenElektra ( C‑379/98, EU:C:2001:160), punkt 62.

79 Dom av den 7 maj 1998, Viscido m.fl. ( C‑52/97, C‑53/97 y C‑54/97, EU:C:1998:209), punkterna 13 och 14, och dom av den 30 november 1993, Kirsammer-Hack ( C‑189/91, EU:C:1993:907), punkterna 17 och 18.

80 Dom av den 22 mars 1977, Steinike & Weinlig ( 78/76, EU:C:1977:52), punkt 21, dom av den 13 mars 2001, PreussenElektra ( C‑379/98, EU:C:2001:160), punkt 58, och dom av den 13 september 2017, ENEA ( C‑329/15, EU:C:2017:671), punkt 23.

81 Dom av den 16 maj 2002, Frankrike/kommissionen ( C‑482/99, EU:C:2002:294), punkt 23.

82 Dom av den 22 mars 1977, Steinike & Weinlig ( 78/76, EU:C:1977:52), punkt 22.

83 Dom av den 16 maj 2002, Frankrike/kommissionen ( C‑482/99, EU:C:2002:294), punkt 37, dom av den 17 juli 2008, Essent Netwerk Noord m.fl. ( C‑206/06, EU:C:2008:413), punkt 70, dom av den 19 december 2013, Association Vent De Colère! m.fl. ( C‑262/12, EU:C:2013:851), punkt 21, och dom av den 13 september 2017, ENEA ( C‑329/15, EU:C:2017:671), punkt 25.

84 Domen i mål C‑262/12, EU:C:2013:851, punkt 25, och dom av den 2 juli 1974, Italien/kommissionen ( 173/73, EU:C:1974:71), punkt 35.

85 Dom av den 15 juli 2004, Pearle m.fl. ( C‑345/02, EU:C:2004:448), punkt 41. I detta mål avseende finansieringen av en reklamkampanj för optiker, togs medel för att betala denna reklam ut från privata företag, genom en offentligrättsligrättslig yrkesorganisation. Domstolen slog fast att det rörde sig om statliga medel, eftersom nämnda organisation inte vid någon tidpunkt [hade] haft fri förfoganderätt till de obligatoriska … särskilda avgifterna … avsedda att finansiera den aktuella reklamkampanjen.

86 Dom av den 30 maj 2013, Doux Élevage och Coopérative agricole UKL-ARREE ( C‑677/11, EU:C:2013:348), punkt 36. I detta mål, avseende ett beslut genom vilket myndigheter på ett tvingande sätt utvidgade ett avtal som ingåtts inom ramen för en branschorganisation (produktionsgren för produktion och uppfödning av kalkoner), genom vilket det hade införts en avgift för att finansiera gemensamma åtgärder som beslutats av organisationen, till att omfatta samtliga yrkesutövare inom den produktionsgrenen, fastställde domstolen att det inte rörde sig om statliga medel. De nationella myndigheterna kunde inte faktiskt använda de medel som härrörde från dessa avgifter för att stödja vissa företag, då det var den berörda branschorganisationen som bestämde hur dessa medel skulle användas, enligt de mål som organisationen själv har fastställt. Medlen kontrollerades inte heller fortlöpande av staten och de kunde inte disponeras av de statliga myndigheterna.

87 Dom av den 24 januari 1978, Van Tiggele ( 82/77, EU:C:1978:10), punkterna 25 och 26.

88 Dom av den 17 juli 2008, Essent Netwerk Noord m.fl. ( C‑206/06, EU:C:2008:413), punkt 74, dom av den 19 december 2013, Association Vent De Colère! m.fl. ( C‑262/12, EU:C:2013:851), punkt 35, och dom av den 13 september 2017, ENEA ( C‑329/15, EU:C:2017:671), punkt 26.

89 Dom av den 13 mars 2001, PreussenElektra ( C‑379/98, EU:C:2001:160), punkterna 59–62. Se även dom av den 5 mars 2009, UTECA ( C‑222/07, EU:C:2009:124), punkterna 43–47, avseende obligatoriska avgifter som togs ut av programföretag för filmproduktion, vilka inte ansågs utgöra överföring av statliga medel.

90 Dom av den 13 september 2017, ENEA ( C‑329/15, EU:C:2017:671), punkterna 27–30. Den behöriga polska myndigheten godkände de högsta priser som fick tas ut vid försäljning av el till slutanvändarna, vilket innebar att företagen inte systematiskt kunde övervältra de kostnader som uppstod till följd av denna köpskyldighet på slutanvändarna. I detta syfte förvärvade elleverantörerna, under vissa omständigheter, kraftvärme-el till ett högre pris än det pris de kunde ta ut vid försäljning till slutanvändare, vilket ledde till en merkostnad för leverantörerna. Mot bakgrund av att en sådan merkostnad inte i sin helhet kunde övervältras på slutanvändarna eller finansierades genom en obligatorisk skatt införd av medlemsstaten och eftersom det inte fanns någon ordning för full kompensation ansåg domstolen att elförsörjningsföretagen inte anförtrotts av staten att administrera en statlig resurs, utan finansierade den köpskyldighet de ålagts med egna medel.

91 Dom av den 17 juli 2008, Essent Netwerk Noord ( C‑206/06, EU:C:2008:413), punkterna 69–75.

92 Dom av den 19 december 2013, Association Vent de Colère! m.fl. ( C‑262/12, EU:C:2013:851), punkterna 25 och 26.

93 Beslut av den 22 oktober 2014, C‑275/13, ej publicerat, EU:C:2014:2314, punkt 20.

94 Ibidem, punkterna 30 och 31. Denna sistnämnda precision kan vara relevant för att vederlägga invändningen (som avses i skäl 116 i beslut 2015/1585) enligt vilken EEG-tilläggsavgiften inte utgjorde en särskild avgift (sonderabgabe) i den mening som avses i tysk konstitutionell rätt, eftersom intäkterna från EEG-tilläggsavgiften inte anslogs till statsbudgeten och eftersom myndigheterna inte kan förfoga över medlen, ens indirekt.

95 Dom av den 9 november 2017, kommissionen/TV2/Danmark ( C‑656/15 P, EU:C:2017:836), punkterna 59–63. I detta mål hade två reklamföretag (TV2 Reklame och TV2-fonden) skapats, kontrollerats och fått ansvaret för att förvalta intäkterna från försäljningen av reklamutrymme för ett annat offentligt företag (TV2/Danmark) för den danska statens räkning. Dessa intäkter var fortfarande föremål för offentlig kontroll och stod till statens förfogande. Kulturministeriet hade möjlighet att besluta att dessa intäkter skulle användas på ett annat sätt än att överföras till TV2-fonden.

96 Dom av den 17 juli 2008, Essent Netwerk Noord m.fl. ( C‑206/06, EU:C:2008:413), dom av den 19 december 2013, Association Vent De Colère! m.fl. ( C‑262/12, EU:C:2013:851), beslut av den 22 oktober 2014, Elcogás ( C‑275/13, ej publicerat, EU:C:2014:2314), och tribunalens dom av den 11 december 2014, Österrike/kommissionen ( T-251/11, EU:T:2014:1060).

97 I skäl 54 i beslut 2015/1585 anges i detta hänseende följande: [D]et tyska förbundet för energikonsumenter (Bund der Energieverbraucher), som ursprungligen klagat till kommissionen om 2012 års EEG-lag, [hävdade] att den nedsatta EEG-tilläggsavgiften verkligen utgör statligt stöd … och att de energiintensiva användarna skadar tyska företag och konsumenter som måste betala en högre EEG-tilläggsavgift utan att omfattas av liknande nedsättningar.

98 Dom av den 19 december 2013, Association Vent De Colère! m.fl. ( C‑262/12, EU:C:2013:851), punkt 25, dom av den 17 juli 2008, Essent Netwerk Noord m.fl. ( C‑206/06, EU:C:2008:413), punkt 70, och beslut av den 22 oktober 2014, Elcogás ( C‑275/13, EU:C:2014:2314), punkt 32.

99 Dom av den 30 maj 2013, Doux Élevage och Coopérative agricole UKL-ARREE ( C‑677/11, EU:C:2013:348).

100 Dom av den 15 juni 2006, Air Liquide Industries Belgium ( C‑393/04 och C‑41/05, EU:C:2006:403), punkt 46 och där angiven rättspraxis.

101 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Association Vent De Colère! m.fl. ( C‑262/12, EU:C:2013:851), punkt 35.

102 Enligt skäl 106 i beslut 2015/1585 måste de systemansvariga ”– köpa EEG-el som produceras inom deras område, antingen direkt av producenten om den är direkt ansluten till överföringsledningen eller av systemansvariga för distributionssystem till inmatningspriser eller betala marknadspremien. Till följd av detta är EEG-el samt den finansiella bördan av de stöd som föreskrivs av 2012 års EEG-lag centraliserade på var och en av de fyra systemansvarigas nivå, tillämpa det gröna el-privilegiet för de leverantörer som begär det och uppfyller de relevanta villkoren i punkt 39.1 i 2012 års EEG-lag, sinsemellan utjämna mängden EEG-el så att var och en av dem köper samma andel av EEG-el, sälja EEG-elen på spotmarknaden enligt regler som fastställts i 2012 års EEG-lag och dess genomförandebestämmelser, vilket kan utföras gemensamt, gemensamt beräkna EEG-tilläggsavgiften, som ska vara densamma för varje kWh som förbrukas i Tyskland, som skillnaden mellan intäkter från försäljning av EEG-el och kostnader i samband med inköp av EEG-el, gemensamt offentliggöra EEG-tilläggsavgiften i ett särskilt format på en gemensam webbplats, offentliggöra aggregerade uppgifter om EEG-el, jämföra den beräknade EEG-tilläggsavgiften med vad den egentligen skulle ha varit under ett visst år och anpassa tilläggsavgiften för det kommande året, offentliggöra prognoser för flera år i förväg, ta ut EEG-tilläggsavgiften från elleverantörer, (var och en) föra alla finansiella flöden (utgifter och inkomster) som hänger samman med 2012 års EEG-lag i separata bankkonton”.

103 Enligt skäl 39 i beslut 2015/1585 har BNetzA i uppgift att se till att ”– systemansvariga säljer el på spotmarknaden för vilken inmatningspriser har betalats i enlighet med tillämpliga regler …, systemansvariga på rätt sätt bestämmer, fastställer och offentliggör EEG-tilläggsavgiften, systemansvariga på rätt sätt tar ut EEG-tilläggsavgiften för elleverantörer, nätoperatörer tar ut korrekta inmatningspriser och premier från systemansvariga, …”