Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 4 februari 2016

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, s. 77).

3 Konvention undertecknad i Genève den 28 juli 1951 (Förenta nationernas fördragssamling, volym 189, s. 150, nr 2545 (1954)).

4 Beträffande innehållet i denna bestämmelse, se ovan punkt 23.

5 Det ska påpekas att Alfredo Rendón Maríns dotter, som har polskt medborgarskap, endast nämns i redogörelsen för de faktiska omständigheterna i begäran om förhandsavgörande. När det däremot gäller skälen till att Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) hänskjutit frågor till domstolen hänvisar den endast till det minderåriga barn som har spanskt medborgarskap.

6 Beslutet avslutades med slutsatsen att CS ska utvisas på grund av brottmålsdomen.

7 I denna nya artikel fastställs villkoren för beviljande av uppehållstillstånd på grund av familjeband. Det föreskrivs uttryckligen att uppehållstillstånd kan beviljas en förälder till ett minderårigt barn som är spansk medborgare, om föräldern är underhållsskyldig för barnet och bor tillsammans med det.

8 Godkänd genom kungligt dekret 557/2011 av den 20 april 2011 om godkännande av förordningen om lag 4/2000 om utlänningars fri- och rättigheter i Spanien och om deras integration i samhället sedan denna ändrats genom lag 2/2009 (Real Decreto 557/2011 por el que se aprueba el Reglamento de la Ley Orgánica 4/2000, sobre derechos y libertades de los extranjeros en España y su integración social, tras su reforma por Ley Orgánica 2/2009) (BOE nr 103 av den 30 april 2011, s. 43821).

9 Se ovan punkt 23.

10 Se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i målet Djabali ( C‑314/96, EU:C:1997:248, punkt 16). Se även dom Djabali ( C‑316/96, EU:C:1998:104, punkterna 17–23). Det är möjligt för domstolen att i förevarande mål tillhandahålla en användbar tolkning av unionsrätten på grundval av beskrivningen av de rättsliga och faktiska omständigheterna i begäran om förhandsavgörande. Se artikel 94 i rättegångsreglerna.

11 Beträffande skillnaden mellan dessa båda processuella frågor, se generaladvokaten Wahls förslag till avgörande i målet Gullotta och Farmacia di Gullotta Davide & C. ( C‑497/12, EU:C:2015:168, punkterna 16 och 22). Se även Naômé, C., Le renvoi préjudiciel en droit européen – Guide pratique, Larcier, Bryssel, 2010 (andra utgåvan), s. 85 och 86.

12 Se generaladvokaten Wahls förslag till avgörande i målet Gullotta och Farmacia di Gullotta Davide & C. ( C‑497/12, EU:C:2015:168, punkt 17 och där angiven rättspraxis), i vilka han anger att domstolens behörighet [är] avgränsad genom det system för rättslig prövning som stadgas i fördragen, vilket endast är tillgängligt när de villkor som föreskrivs i de relevanta bestämmelserna är uppfyllda.

13 Dom UGT‑Rioja m.fl. ( C‑428/06–C‑434/06, EU:C:2008:488, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

14 Ibidem (punkt 40).

15 Det ska erinras om att de förutsättningar som i artikel 267 FEUF uppställs för domstolens behörighet ska vara uppfyllda inte endast vid den tidpunkt då den nationella domstolen ställer sin fråga till domstolen, utan under hela förfarandet. Se generaladvokaten Wahls förslag till avgörande i målet Gullotta och Farmacia di Gullotta Davide & C. ( C‑497/12, EU:C:2015:168, punkt 19). Se artikel 100 i domstolens rättegångsregler, i vilken följande föreskrivs: 1. En begäran om förhandsavgörande är anhängig vid domstolen intill dess att den hänskjutande domstolen har återkallat sin begäran. … 2. Domstolen får dock när som helst konstatera att förutsättningarna för dess behörighet inte längre är uppfyllda.

16 Se, bland annat, dom Zabala Erasun m.fl. ( C‑422/93–C‑424/93, EU:C:1995:183, punkt 29), dom Djabali ( C‑314/96, EU:C:1998:104, punkt 19) och dom García Blanco ( C‑225/02, EU:C:2005:34, punkt 28).

17 C‑200/02, EU:C:2004:639.

18 C‑34/09, EU:C:2011:124.

19 Se, bland annat, dom Betriu Montull ( C‑5/12, EU:C:2013:571, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

20 Ibidem (punkt 41 och där angiven rättspraxis).

21 C‑200/02, EU:C:2004:639.

22 C‑34/09, EU:C:2011:124.

23 Vad gäller CS situation ska det påpekas att hon reste in lagligen till Förenade kungariket med ett tidsbegränsat uppehållstillstånd i egenskap av maka till en brittisk medborgare. Hon har senare erhållit permanent uppehållstillstånd i denna medlemsstat.

24 Se nedan punkterna 81–88.

25 Se även punkt 13 ovan.

26 Se ovan punkterna 46 och 47.

27 Beträffande skyldigheten att fatta ett utvisningsbeslut, se ovan punkterna 13 och 67.

28 Denna artikel avser såväl olaglig som laglig invandring.

29 I protokoll nr 25 om utövandet av delade befogenheter anges att [n]är unionen vidtar åtgärder på ett visst område ska … tillämpningsområdet för detta befogenhetsutövande endast omfatta de delar som styrs av unionsakten i fråga och således inte omfatta hela området.

30 Se mitt förslag till avgörande i målet McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:345).

31 Se dom Singh ( C‑370/90, EU:C:1992:296), dom Carpenter ( C‑60/00, EU:C:2002:434), dom Eind ( C‑291/05, EU:C:2007:771) och dom McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:2450).

32 Se dom Ruiz Zambrano ( C‑34/09, EU:C:2011:124).

33 Beträffande detta slag av undantagssituationer, se dom McCarthy ( C‑434/09, EU:C:2011:277, punkt 47), dom Iida ( C‑40/11, EU:C:2012:691, punkt 71), dom Dereci m.fl. ( C‑256/11, EU:C:2011:734, punkt 64), dom Iida ( C‑40/11, EU:C:2012:691, punkt 71), och dom Alokpa och Moudoulou ( C‑86/12, EU:C:2013:645, punkt 32).

34 Denna uppehållsrätt har beviljats föräldrar till en unionsmedborgare i låg ålder när dessa i princip inte kunde göra gällande att de var underhållsberättigade släktingar i uppstigande led, eftersom de inte uppfyllde de villkor för uppehållsrätt som föreskrivs i direktiv 90/364/EEG av den 28 juni 1990 om rätt till bosättning (EGT L 180, s. 26; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 58) (vilket har ersatts och upphävts genom direktiv 2004/38). Se dom Zhu och Chen ( C‑200/02, EU:C:2004:639, punkterna 43–46).

35 Se dom Zhu och Chen ( C‑200/02, EU:C:2004:639). Se även dom Garcia Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:539).

36 Se dom Zhu och Chen ( C‑200/02, EU:C:2004:639, punkt 45). Se även dom Alokpa och Moudoulou ( C‑86/12, EU:C:2013:645, punkt 28).

37 Se ovan punkterna 77 och 78.

38 Se skäl 2 i direktiv 2004/38.

39 C‑200/02, EU:C:2004:639.

40 C‑200/02, EU:C:2004:639.

41 Ibidem (punkterna 19, 20 och 25–27). Det ska erinras om att domstolen i sin dom i målet Baumbast och R ( C‑413/99, EU:C:2002:493, punkt 75) redan tidigare hade slagit fast att när ett barn enligt artikel 12 i [rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 33)] har rätt att bosätta sig i en medlemsstat för att följa den allmänna skolundervisningen där skall den bestämmelsen tolkas så att oavsett dennes nationalitet har den förälder som handhar ansvaret för barnets dagliga omvårdnad rätt att bosätta sig tillsammans med barnet för att underlätta utövandet av barnets rätt, även om föräldrarna under vistelsen i värdlandet skilt sig eller den förälder som är unionsmedborgare inte längre är att anse som migrerande arbetstagare i värdlandet.

42 Dom Zhu och Chen ( C‑200/02, EU:C:2004:639, punkt 19).

43 Ibidem (punkt 26).

44 Ibidem (punkt 26).

45 Se, bland annat, dom Baumbast och R ( C‑413/99, EU:C:2002:493, punkt 91).

46 Av de handlingar i målet som domstolen innehar framgår att Alfredo Rendón Maríns dotter är född i Spanien år 2003. Jag kan således inte utesluta att hon inte har erhållit permanent uppehållsrätt i denna medlemsstat i enlighet med artikel 16.1 i direktiv 2004/38. I det fallet är, såsom den polska regeringen helt korrekt har påpekat, hennes uppehållsrätt inte underkastad villkoren i kapitel III i direktivet och således inte villkoren i dess artikel 7.1 b.

47 Dom Zhu och Chen ( C‑200/02, EU:C:2004:639, punkt 30) och dom Alokpa och Moudoulou ( C‑86/12, EU:C:2013:645, punkt 27).

48 Dom Zhu och Chen ( C‑200/02, EU:C:2004:639, punkt 45) och dom Alokpa och Moudoulou ( C‑86/12, EU:C:2013:645, punkt 28). Min kursivering.

49 Dom Zhu och Chen ( C‑200/02, EU:C:2004:639, punkterna 46 och 47) och dom Alokpa och Moudoulou ( C‑86/12, EU:C:2013:645, punkt 29).

50 Se, bland annat, dom van Duyn ( 41/74, EU:C:1974:133, punkt 18), dom Bonsignore ( 67/74, EU:C:1975:34, punkt 6), dom Rutili ( 36/75, EU:C:1975:137, punkt 27), dom Bouchereau ( 30/77, EU:C:1977:172, punkt 33), dom Calfa ( C‑348/96, EU:C:1999:6, punkt 23), dom Orfanopoulos och Oliveri ( C‑482/01 och C‑493/01, EU:C:2004:262, punkterna 64 och 65), dom kommissionen/Spanien ( C‑503/03, EU:C:2006:74, punkt 45), dom kommissionen/Tyskland ( C‑441/02, EU:C:2006:253, punkt 34) och dom kommissionen/Nederländerna ( C‑50/06, EU:C:2007:325, punkt 42).

51 Se kommissionens rapport till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av direktiv 2004/38/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (KOM(2008) 840 slutlig, s. 8), i vilken det anges att [i] kapitel VI i direktivet föreskrivs att medlemsstaterna har rätt att vägra inresa för eller utvisa [unions]medborgare och deras familjemedlemmar, vilket dock omfattas av stränga materiella skyddsklausuler och rättssäkerhetsgarantier för att säkra en rättvis balans mellan medlemsstaternas och [unions]medborgarnas intressen. När det särskilt gäller nekad inresa till en medlemsstat för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar som är tredjelandsmedborgare, se dom kommissionen/Spanien ( C‑503/03, EU:C:2006:74, punkterna 43 och 45).

52 Se, bland annat, dom Bonsignore ( 67/74, EU:C:1975:34, punkt 6) och dom kommissionen/Tyskland ( C‑441/02, EU:C:2006:253, punkt 93).

53 Se, bland annat, dom Rutili ( 36/75, EU:C:1975:137, punkt 28), dom Bouchereau ( 30/77, EU:C:1977:172, punkt 35), dom Orfanopoulos och Oliveri ( C‑482/01 och C‑493/01, EU:C:2004:262, punkt 66) och dom Jipa ( C‑33/07, EU:C:2008:396, punkt 23).

54 Se dom Bonsignore ( 67/74, EU:C:1975:34, punkt 7).

55 Se, bland annat, dom Rutili ( 36/75, EU:C:1975:137, punkt 28), dom Bouchereau ( 30/77, EU:C:1977:172, punkt 35), dom Orfanopoulos och Oliveri ( C‑482/01 och C‑493/01, EU:C:2004:262, punkt 66) och dom Jipa ( C‑33/07, EU:C:2008:396, punkt 23). Det ska erinras om att alla dessa kriterier är kumulativa. Se meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om vägledning till ett bättre införlivande och en bättre tillämpning av direktiv 2004/38 (KOM(2009) 313 slutlig, s. 11).

56 Se, bland annat, dom Bouchereau ( 30/77, EU:C:1977:172, punkt 28) och dom kommissionen/Spanien ( C‑503/03, EU:C:2006:74, punkt 44).

57 Se, för ett liknande resonemang, dom Tsakouridis ( C‑145/09, EU:C:2010:708, punkt 52).

58 I nämnda skäl anges att [u]tvisning av unionsmedborgare och deras familjemedlemmar av hänsyn till allmän ordning eller säkerhet är en långtgående åtgärd, som allvarligt kan skada personer som, efter att ha utnyttjat de rättigheter och friheter som de erhåller genom fördraget, verkligen har integrerats i den mottagande medlemsstaten.

59 C‑34/09, EU:C:2011:124.

60 Dom D’Hoop ( C‑224/98, EU:C:2002:432, punkt 27) och dom Ruiz Zambrano ( C‑34/09, EU:C:2011:124, punkt 40).

61 Vad gäller domstolens konstaterande i domen Grzelczyk ( C‑184/99, EU:C:2001:458, punkt 31) har generaladvokaten Sharpston ansett att [d]etta uttalande [har] lika stor och långtgående betydelse som tidigare milstolpar i domstolens rättspraxis. Faktum är att domstolens beskrivning av unionsmedborgarskap i domen i målet Gryzelczyk [( C‑184/99, EU:C:2001:458)] enligt min uppfattning skulle kunna ha lika stor betydelse som domstolens inflytelserika uttalande i domen i målet Van Gend en Loos [( 26/62, EU:C:1963:1)] att gemenskapen utgör en ny rättsordning inom folkrätten till vars förmån staterna ... har inskränkt sina suveräna rättigheter och som inte enbart medlemsstaterna utan även dessas medborgare lyder under. Se generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande i målet Ruiz Zambrano ( C‑34/09, EU:C:2010:560, punkt 68).

62 Se, beträffande unionsmedborgarskapets räckvidd efter Maastrichtfördraget, O’Leary, S., The evolving Concept of Community Citizenship, From the Free Movement of Persons to Union Citizenship, Haag, London, Boston (Kluwer), 1996.

63 Se mitt förslag till avgörande i målet McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:345, punkterna 39 och 40).

64 Se, bland annat, dom Grzelczyk ( C‑184/99, EU:C:2001:458, punkt 31), dom D’Hoop ( C‑224/98, EU:C:2002:432, punkt 28), dom Baumbast och R ( C‑413/99, EU:C:2002:493, punkt 82), dom Garcia Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:539, punkt 22), dom Orfanopoulos och Oliveri ( C‑482/01 och C‑493/01, EU:C:2004:262, punkt 65), dom Pusa ( C‑224/02, EU:C:2004:273, punkt 16), dom Zhu och Chen ( C‑200/02, EU:C:2004:639, punkt 25), dom Bidar ( C‑209/03, EU:C:2005:169, punkt 31), dom kommissionen/Österrike ( C‑147/03, EU:C:2005:427, punkt 45), dom Schempp ( C‑403/03, EU:C:2005:446, punkt 15), dom Spanien/Förenade kungariket ( C‑145/04, EU:C:2006:543, punkt 74), dom kommissionen/Nederländerna ( C‑50/06, EU:C:2007:325, punkt 32), dom Huber ( C‑524/06, EU:C:2008:724, punkt 69), dom Rottmann ( C‑135/08, EU:C:2010:104), dom Prinz och Seeberger ( C‑523/11 och C‑585/11, EU:C:2013:524, punkt 24) och dom Martens ( C‑359/13, EU:C:2015:118, punkt 21).

65 Se, för ett liknande resonemang, Lenaerts, K. och Gutièrrez-Fons, J.A., Ruiz-Zambrano (C‑34/09) o de la emancipación de la Ciudadanía de la Unión de los límites inherentes a la libre circulación, Revista española de derecho europeo, nr 40, 2011, s. 493–521, s. 518.

66 Unionsmedborgarskapet förutsätter att det föreligger en anknytning av politisk art mellan unionsmedborgarna, även om det inte rör sig om anknytning som avser tillhörighet till ett folk. Denna politiska anknytning enar tvärtom de europeiska folken. Den bygger på deras ömsesidiga åtagande att öppna sina respektive politiska gemenskaper för andra unionsmedborgare och att skapa en ny form av medborgerlig och politisk solidaritet på europeisk nivå. Den kräver inte att det finns ett folk, men grundar sig på förekomsten av ett europeiskt politiskt område, från vilket rättigheter och skyldigheter uppkommer. Se generaladvokaten Poiares Maduros förslag till avgörande i målet Rottmann ( C‑135/08, EU:C:2009:588, punkt 23).

67 Se, för ett liknande resonemang, Azoulai, L., La citoyenneté européenne, un statut d’intégration sociale, Chemins d’Europe. Mélanges en l’honneur de Jean Paul Jacqué, 2010, s. 2–28.

68 Se mitt förslag till avgörande i målet McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:345, punkterna 39 och 40).

69 Se Azoulai, L., a.st., s. 6.

70 Se, bland annat, dom Martínez Sala ( C‑85/96, EU:C:1998:217).

71 Se, bland annat, dom Baumbast och R ( C‑413/99, EU:C:2002:493), dom Trojani ( C‑456/02, EU:C:2004:488) och dom Bidar ( C‑209/03, EU:C:2005:169).

72 Se, bland annat, dom Collins ( C‑138/02, EU:C:2004:172), dom Ioannidis ( C‑258/04, EU:C:2005:559) och dom Vatsouras och Koupatantze ( C‑22/08 och C‑23/08, EU:C:2009:344).

73 C‑200/02, EU:C:2004:639.

74 C‑135/08, EU:C:2010:104.

75 C‑34/09, EU:C:2011:124.

76 C‑200/02, EU:C:2004:639.

77 I målet Zhu och Chen ( C‑200/02, EU:C:2004:639) var barnet fött i en region i Förenade kungariket (Nordirland) och förflyttade sig endast inom landet när det flyttade till Cardiff, i Wales.

78 C‑135/08, EU:C:2010:104, punkterna 38–42. Det ska erinras om att domstolen i denna dom uttalade sig om en åtgärd genom vilken en medlemsstat (i förevarande fall Tyska förbundsrepubliken, delstaten Bayern) avsåg att återkalla det tyska medborgarskap som Janko Rottmann genom bedrägligt handlande hade förvärvat till följd av naturalisering efter det att han hade lämnat Österrike och flyttat till Tyskland. Den tyska och den österrikiska regeringen samt kommissionen ansåg emellertid att [i] en sådan situation som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, kan inte den omständigheten att den berörde har använt sig av sin rätt till fri rörlighet före naturaliseringen i sig utgöra ett gränsöverskridande inslag, som är av betydelse för återkallelsen av beslutet om naturalisering. När domstolen bemötte argumentet höll den med om att man skulle bortse från Janko Rottmanns tidigare utövande av rätten till fri rörlighet och blickade framåt, i stället för bakåt mot det förflutna. För ett liknande resonemang, se generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande i målet Ruiz Zambrano ( C‑34/09, EU:C:2010:560, punkt 94).

79 Dom Rottmann ( C‑135/08, EU:C:2010:104, punkt 48). Detta mål var inte det första mål som avsåg unionsmedborgarskap där det antingen var svårt att urskilja inslaget av verklig rörlighet över gränsen eller där ett sådant inslag inte existerade. I det tidigare målet Garcia Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:539), som avsåg byte av efternamn för barnen, var föräldrarna spanska och belgiska medborgare som hade etablerat sig i Belgien. Deras båda barn, vilka hade både spanskt och belgiskt medborgarskap, var födda i Belgien och hade aldrig hade lämnat denna medlemsstat. Inte heller i målet Zhu och Chen ( C‑200/02, EU:C:2004:639) hade barnet någonsin lämnat Förenade kungariket. Se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande i målet Ruiz Zambrano ( C‑34/09, EU:C:2010:560, punkt 77). Se även dom Garcia Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:539) och dom Zhu och Chen ( C‑200/02, EU:C:2004:639).

80 Dom Micheletti m.fl. ( C‑369/90, EU:C:1992:295, punkt 10), dom Mesbah ( C‑179/98, EU:C:1999:549, punkt 29), dom Zhu och Chen ( C‑200/02, EU:C:2004:639, punkt 37) och dom Rottmann ( C‑135/08, EU:C:2010:104, punkt 39).

81 Dom Rottmann ( C‑135/08, EU:C:2010:104, punkt 41).

82 Se, för ett liknande resonemang, dom Bickel och Franz ( C‑274/96, EU:C:1998:563, punkt 17) (beträffande nationella bestämmelser på det straffrättsliga och straffprocessuella området), dom Garcia Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:539, punkt 25) (beträffande nationella bestämmelser som reglerar personnamn), dom Schempp ( C‑403/03, EU:C:2005:446, punkt 19) (beträffande nationella bestämmelser om direkt beskattning) och dom Spanien/Förenade kungariket ( C‑145/04, EU:C:2006:543, punkt 78) (beträffande nationella bestämmelser om vem som har rösträtt och är valbar vid val till Europaparlamentet). Domen Kaur ( C‑192/99, EU:C:2001:106) som avsåg definitionen av begreppet medborgare har kommenterats på följande sätt: I domen Kaur konstaterade domstolen … att medlemsstaterna vid utövandet av sin behörighet inom området medborgarskap vederbörligen ska beakta unionsrätten. Vikten av detta konstaterande framgår av den prejudicerande domen i målet Rottmann [( C‑135/08, EU:C:2010:104)], se, Barnard, C., The Substantive Law of the EU. The Four Freedoms, Oxford (University Press, Oxford), 2010, fjärde utgåvan, s. 476.

83 Se, beträffande denna dom, Mengozzi, P., Complémentarité et coopération entre la Cour de justice de l’Union européenne et les juges nationaux en matière de séjour dans l’Union des citoyens d’États tiers, Il Diritto dell’Unione Europea, 1/2013, s. 29–48, särskilt s. 34.

84 Dom Rottmann ( C‑135/08, EU:C:2010:104, punkt 45 och där angiven rättspraxis). Se även, för en analys av de principer som utvecklats i rättspraxis på området, Pudzianowska, D., Warunki nabycia i utraty obywatelstwa Unii Europejskiej. Czy dochodzi do autonomizacji pojęcie obywatelstwa Unii?, Ochrona praw obywatelek i obywateli Unii Europejskiej, utg. Baranowska, G., Bodnar, A., Gliszczyńska-Grabias, A., Warszawa, 2015, s. 141–154.

85 C‑135/08, EU:C:2010:104.

86 Min kursivering. Dom Rottmann ( C‑135/08, EU:C:2010:104, punkterna 39–46). Se Mengozzi, P., a.st., s. 33.

87 C‑135/08, EU:C:2010:104, punkt 42.

88 C‑34/09, EU:C:2011:124, punkt 42.

89 Se nedan punkt 125 och följande punkter.

90 C‑135/08, EU:C:2010:104. Beträffande denna dom se Kochenov, D., och Plender, R., EU Citizenship: From an Incipient Form to an Incipient Substance? The Discovery of the Treaty Text”, European Law Review, vol. 37, nr 4, s. 369–396.

91 C‑34/09, EU:C:2011:124.

92 C‑34/09, EU:C:2011:124.

93 Se ovan punkt 109.

94 Se skäl 18 i direktiv 2004/38.

95 Punkterna 42–45.

96 Se, bland annat, dom Micheletti m.fl. ( C‑369/90, EU:C:1992:295), dom Singh ( C‑370/90, EU:C:1992:296), dom Bickel och Franz ( C‑274/96, EU:C:1998:563), dom D’Hoop ( C‑224/98, EU:C:2002:432), dom Kaur ( C‑192/99, EU:C:2001:106), dom Baumbast och R ( C‑413/99, EU:C:2002:493), dom Garcia Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:539), dom Zhu och Chen ( C‑200/02, EU:C:2004:639), dom Schempp ( C‑403/03, EU:C:2005:446), dom Spanien/Förenade kungariket ( C‑145/04, EU:C:2006:543) och dom Rottmann ( C‑135/08, EU:C:2010:104).

97 Beträffande domen Rottmann ( C‑135/08, EU:C:2010:104), se Lenaerts, K., The concept of EU citizenship in the case law of the European Court of Justice, ERA Forum, 2013, s. 369–583, särskilt s. 575 där det anges att [d]enna dom har berett vägen för den dom som domstolen meddelade i målet Ruiz Zambrano [( C‑34/09, EU:C:2011:124)]. Se även Barnard, C., The Substantive Law of the EU. The Four Freedoms, Oxford (Oxford University Press), 2010, s. 424, där det anges att [d]et råder ingen tvekan om att denna dom från EU-domstolen, särskilt punkt 42 i den, förebådade den principiellt viktiga och mycket omtvistade dom som meddelades i målet Ruiz Zambrano [( C‑34/09, EU:C:2011:124)].

98 C‑34/09, EU:C:2011:124.

99 Det ska till exempel erinras om att domstolen i domen García Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:539) ansåg att det var av föga betydelse huruvida de olika efternamnen var ett resultat av de berördas dubbla medborgarskap. Avgörande var i stället att dessa olika efternamn kunde medföra avsevärda problem för de berörda unionsmedborgarna, vilket utgjorde ett hinder för den fria rörligheten som endast kunde vara motiverat om det grundade sig på sakliga överväganden och var proportionerligt i förhållande till det eftersträvade legitima målet. Se dom McCarthy ( C‑434/09, EU:C:2011:277, punkt 52) och, för ett liknande resonemang, dom Grunkin och Paul ( C‑353/06, EU:C:2008:559, punkterna 23, 24 och 29). Min kursivering.

100 Sarmiento, D., och Sharpston, E., European Citizenship and its New Union: time to move on?, i Kochenov, D. (utg.), EU Citizenship and Federalism: The Role of Rights, Cambridge University Press, som kommer att ges ut.

101 C‑34/09, EU:C:2011:124.

102 Se dom McCarthy ( C‑434/09, EU:C:2011:277, punkt 47), dom Dereci m.fl. ( C‑256/11, EU:C:2011:734, punkt 64), dom Iida ( C‑40/11, EU:C:2012:691, punkt 71) och dom Alokpa och Moudoulou ( C‑86/12, EU:C:2013:645, punkt 32). I dessa domar konstaterade domstolen emellertid, såsom jag betonade i mitt förslag till avgörande i målet McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:345, punkt 98), att situationerna i fråga inte omfattades av unionsrätten. De unionsmedborgare som berördes i de målen hade antingen aldrig utövat sin rätt till fri rörlighet, eftersom de hela tiden varit bosatta i den medlemsstat där de var medborgare och, åtgärderna i fråga i princip inte medförde att de förlorade möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som tillkommer dem till följd av medborgarskapet (bland annat hade Helena Patricia McCarthy alltid bott i Förenade kungariket, där hon var medborgare. Hon kunde därför stanna kvar där ensam även om hennes make, som var jamaicansk medborgare, nekades uppehållsrätt i egenskap av familjemedlem som är tredjelandsmedborgare), eller hade varken åtföljts av eller återförenats med familjemedlemmar som är tredjelandsmedborgare vid sina resor till en annan medlemsstat och uppfyllde inte villkoren i artikel 3.1 i direktiv 2004/38. Domstolen påpekade särskilt att Yoshikazu Iida inte hade ansökt om rätt att uppehålla sig med sin maka och sin dotter i den mottagande medlemsstaten, Republiken Österrike, utan i deras ursprungsmedlemsstat, Förbundsrepubliken Tyskland, att dessa båda unionsmedborgare inte hade avskräckts från att utöva sin rätt till fri rörlighet och att Yoshikazu Iida själv i varje fall hade viss uppehållsrätt såväl enligt nationell rätt som enligt unionsrätten (dom Iida, C‑40/11, EU:C:2012:691, punkterna 73–75).

103 Dom Dereci m.fl. ( C‑256/11, EU:C:2011:734, punkt 67), dom Iida ( C‑40/11, EU:C:2012:691, punkt 71), dom Ymeraga m.fl. ( C‑87/12, EU:C:2013:291,punkt 36) och dom Alokpa och Moudoulou ( C‑86/12, EU:C:2013:645, punkt 32). Vad gäller domen i målet Dereci m.fl. var Murat Dereci en turkisk medborgare vars maka och tre barn var österrikare och alltid hade uppehållit sig i Österrike, där han ville bo tillsammans med dem. I denna situation förlorade varken de tre barnen eller modern möjligheten att åtnjuta kärnan i sina rättigheter, eftersom dessa barn, till skillnad från vad som var fallet i målet Ruiz Zambrano ( C‑34/09, EU:C:2011:124), inte var beroende av sin far för sitt uppehälle och således kunde stanna kvar i Österrike.

104 Se ovan punkt 106.

105 Dom Micheletti m.fl. ( C‑369/90, EU:C:1992:295, punkt 29) och dom Rottmann ( C‑135/08, EU:C:2010:104, punkt 39).

106 Dom Garcia Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:539, punkt 21) och dom Zhu och Chen ( C‑200/02, EU:C:2004:639, punkt 21). Se även generaladvokaten Tizzanos förslag till avgörande i målet Zhu och Chen ( C‑200/02, EU:C:2004:307, punkterna 47–52).

107 Se punkterna 107–122 i detta förslag till avgörande. Enbart den omständigheten att de inte har utövat sin rättighet att fritt röra sig och uppehålla sig i unionen betyder inte att de i egenskap av unionsmedborgare inte har denna rättighet.

108 Se, för ett liknande resonemang, dom Dereci m.fl. ( C‑256/11, EU:C:2011:734, punkt 67), dom Iida ( C‑40/11, EU:C:2012:691, punkt 71), dom Ymeraga m.fl. ( C‑87/12, EU:C:2013:291, punkt 36) och dom Alokpa och Moudoulou ( C‑86/12, EU:C:2013:645, punkt 32).

109 Möjligheten att Alfredo Rendón Marín och hans båda barn skulle kunna flytta till Polen, den medlemsstat där hans dotter är medborgare, vilken har påpekats av flera av de intervenerande medlemsstaterna, är rent abstrakt. Alfredo Rendón Marín gjorde vid förhandlingen gällande att han inte har några band till familjen till dotterns mor (som så vitt han vet inte bor i Polen) och att han inte talar polska.

110 C‑34/09, EU:C:2011:124. Se, för ett liknande resonemang, dom Dereci m.fl. ( C‑256/11, EU:C:2011:734, punkt 67), dom Iida ( C‑40/11, EU:C:2012:691, punkt 71), dom Ymeraga m.fl. ( C‑87/12, EU:C:2013:291, punkt 36) och dom Alokpa och Moudoulou ( C‑86/12, EU:C:2013:645, punkt 32).

111 Se, för ett liknande resonemang, dom O. m.fl. och B. ( C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

112 Se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande i de förenade målen O. och B. och S. och G. ( C‑456/12 och C‑457/12, EU:C:2013:842, punkt 49).

113 Se ovan punkt 114.

114 Dom Rottmann ( C‑135/08, EU:C:2010:104, punkt 42).

115 Dom Ruiz Zambrano (( C‑34/09, EU:C:2011:124, punkt 42).

116 Se generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande i målet Ruiz Zambrano ( C‑34/09, EU:C:2010:560, punkt 95).

117 Beträffande detta begrepp, som har sitt ursprung i tysk rätt, se, bland annat, Häberle, P., Die Wesensgehaltsgarantie des Art. 19 Abs. 2 GG, tredje utgåvan, C.F. Müller, Karlsruhe, 1983, och Schneider, L., Der Schutz des Wesensgehalts von Grundrechten nach Art. 19 Abs. 2 GG, Duncker & Humblot, Berlin, 1983. Se i den polska doktrinen, för en analys av begreppet istota praw i wolności i artikel 33.3 i den polska författningen, Wojtyczek, K., Granice ingerencji ustawodawczej w sferę ochrony praw człowieka w Konstytucji RP, Cracovie, 1999, s. 203–214, och Łabno, A., Ograniczenia wolności i praw człowieka na podstawie artikel 31 Konstytucji III RP, Prawa i wolności obywatelskie w Konstytucji RP, utg. Banaszak, B., Preisner, A., Warszawa, 2002, s. 693–709. I den spanska doktrinen se, bland annat, De Otto, I., La regulación del ejercicio de los derechos fundamentales. La garantía de su contenido esencial en el artículo 53.1 de la Constitución, Obras Completas, universitetet i Oviedo och Centro de Estudios Políticos y Constitucionales, Oviedo, 2010, s. 1471, Cruz Villalón, P., Derechos Fundamentales y Legislación (1991), La curiosidad del jurista persa, y otros estudios sobre la Constitución, CEPC, andra utgåvan, Madrid, 2006, och Jiménez Campo, J., Derechos fundamentales. Concepto y garantías, 1999, utg. Trotta, 1999.

118 Se artikel 4.4 i den tjeckiska stadgan om de grundläggande rättigheterna, artikel 8.2 i den ungerska konstitutionen, artikel 31.3 i den polska konstitutionen, artikel 18.3 i den portugisiska konstitutionen, artikel 49.2 i den rumänska konstitutionen och artikel 13.4 i den slovakiska konstitutionen.

119 Se, bland annat, dom Volker und Markus Schecke och Eifert ( C‑92/09 och C‑93/09, EU:C:2010:662, punkt 50). Se även Wróbel, A., Art. 52, Karta Praw podstawowych Unii Europejskiej. Komenstarz, Wróbel, A., utg. Wydawnictwo C.H. Beck, 2013, s. 1343–1384, särskilt s. 1352.

120 Beträffande slutgiltigt förlorad rösträtt på grund av en brottmålsdom, se dom Delvigne ( C‑650/13, EU:C:2015:648, punkterna 46–48). Vad gäller begränsningar i utövandet av äganderätten, se dom Hauer ( 44/79, EU:C:1979:290, punkterna 23 och 30), dom Schräder HS Kraftfutter ( 265/87, EU:C:1989:303, punkt 15), dom Standley m.fl. ( C‑293/97, EU:C:1999:215, punkt 54) och dom Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen ( C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkt 355).

121 För det fallet att skyddet för det väsentliga innehållet i de grundläggande rättigheterna däremot ska ses som absolut, kan detta väsentliga innehåll i intet fall begränsas. Beträffande huruvida skyddet för det väsentliga innehållet i de grundläggande rättigheterna ska ses som relativt eller absolut, se, bland annat, Alexy, R., A Theory of Constitutional Principles, Oxford, 2010, s. 192–196. Det hävdas i polsk doktrin att rättigheternas väsentliga innehåll under alla omständigheter endast kan fastställas i ett konkret fall. Se Łabno, A., Ograniczenia wolności i praw człowieka na podstawie art. 31 Konstytucji III RP, Prawa i wolności obywatelskie w Konstytucji RP, utg. Banaszak, B., Preisner, A., Warszawa, 2002, s. 708.

122 Se, analogt, generaladvokaten Cruz Villalóns förslag till avgörande i målet Delvigne ( C‑650/13, EU:C:2015:363, punkterna 115–116). Vad gäller detta begrepp, som har sitt ursprung i tysk rätt, se, bland annat, Häberle, P., a.a., och Schneider, L., a.st. I den spanska doktrinen se, bland annat, De Otto, I., a.st., s. 1471.

123 Ibidem.

124 När det gäller barn i låg ålder kan en begränsning av uppehållsrätten föreligga i flera år innan de är tillräckligt gamla för att utöva denna rättighet oberoende av sina föräldrar.

125 Se, analogt, generaladvokaten Cruz Villalóns förslag till avgörande i målet Delvigne ( C‑650/13, EU:C:2015:363, punkterna 115 och 116). Se även generaladvokaten Bots förslag till avgörande i målet Schrems ( C‑362/14, EU:C:2015:627, punkterna 175–177 och 185).

126 Beträffande den terminologi som domstolen använde i domen Ruiz Zambrano ( C‑34/09, EU:C:2011:124) respektive den som unionslagstiftaren har använt i stadgan, se exempelvis den spanska (la esencia de los derechos (vinculados al estatuto de ciudadano de la Unión)/el contenido esencial de esos derechos (y libertades)), den tyska (der Kernbestand der Rechte, (die der Unionsbürgerstatus verleiht)/der Wesensgehalt dieser Rechte und Freiheiten), den engelska (the substance of the rights (attaching to the status of European Union citizen)/the essence of those rights (and freedoms)), den italienska (dei diritti connessi(allo status di cittadino dell’Unione)/ il contenuto essenzialedi detti diritti (e libertà)), respektive den polska versionen (istota praw (związanych ze statusem obywatela Unii)/istota praw i wolności (uznanych w Karcie)).

127 Det ska emellertid påpekas att domstolen, vid prövningen av huruvida begränsningar i äganderätten är proportionerliga, även har använt andra begrepp, exempelvis rättighetens väsen. Se, beträffande begränsningar i utövandet av äganderätten, dom Hauer ( 44/79, EU:C:1979:290, punkterna 23 och 30), dom Schräder HS Kraftfutter ( 265/87, EU:C:1989:303, punkt 15), dom Standley m.fl. ( C‑293/97, EU:C:1999:215, punkt 54) och dom Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen ( C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkt 355).

128 Se dom Carpenter ( C‑60/00, EU:C:2002:434, punkt 44).

129 Se, för ett liknande resonemang, Lenaerts, K., Civis Europaeus Sum: from the Cross-border Link to the Status of Citizen of the Union, Constitutionalising the EU Judicial System: Essays in Honour of Pernilla Lindh, /Cardonnel, P., /Rosas, A., et /Wahl, N. (utg.), Hart, Oxford, Hart, 2012, s. 213–232.

130 Se, för ett liknande resonemang, dom Rottmann ( C‑135/08, EU:C:2010:104, punkterna 54 och 55).

131 Ibidem (punkt 56).

132 C‑34/09, EU:C:2011:124.

133 Se ovan punkt 130.

134 C‑34/09, EU:C:2011:124.

135 41/74, EU:C:1974:133.

136 Beträffande principen att skyddsklausuler i unionsrätten ska tolkas restriktivt, se dom van Duyn ( 41/74, EU:C:1974:133, punkt 18).

137 Se, bland annat, dom van Duyn ( 41/74, EU:C:1974:133, punkt 18), dom Bonsignore ( 67/74, EU:C:1975:34, punkt 6), dom Rutili ( 36/75, EU:C:1975:137, punkt 27), dom Bouchereau ( 30/77, EU:C:1977:172, punkt 33), dom Calfa ( C‑348/96, EU:C:1999:6, punkt 23), dom Orfanopoulos och Oliveri ( C‑482/01 och C‑493/01, EU:C:2004:262, punkterna 64 och 65), dom kommissionen/Spanien ( C‑503/03, EU:C:2006:74, punkt 45), dom kommissionen/Tyskland ( C‑441/02, EU:C:2006:253, punkt 34) och dom kommissionen/Nederländerna ( C‑50/06, EU:C:2007:325, punkt 42).

138 Dom Orfanopoulos och Oliveri ( C‑482/01 och C‑493/01, EU:C:2004:262, punkt 65). Denna rättspraxis har integrerats i direktiv 2004/38, där det i skäl 1 anges bland annat att rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium är en primär, individuell rätt som unionsmedborgarskapet ger varje unionsmedborgare.

139 Se artikel 4.3 FEU.

140 Dom Rutili ( 36/75, EU:C:1975:137, punkt 51) och dom Oteiza Olazabal ( C‑100/01, EU:C:2002:712, punkt 30).

141 Se, för ett liknande resonemang, Néraudau-d’Unienville, E., Ordre public et droit des étrangers en Europe. La notion d’ordre public en droit des étrangers à l’aune de la construction européenne, Bruylant, 2006, s. 424.

142 Se, bland annat, dom van Duyn ( 41/74, EU:C:1974:133), dom Bonsignore ( 67/74, EU:C:1975:34), dom Rutili ( 36/75, EU:C:1975:137), dom Bouchereau ( 30/77, EU:C:1977:172), dom Calfa ( C‑348/96, EU:C:1999:6), dom Orfanopoulos och Oliveri ( C‑482/01 och C‑493/01, EU:C:2004:262), dom kommissionen/Spanien ( C‑503/03, EU:C:2006:74), dom kommissionen/Tyskland ( C‑441/02, EU:C:2006:253) och dom kommissionen/Nederländerna ( C‑50/06, EU:C:2007:325).

143 Vad gäller Alfredo Rendón Marín avser jag här naturligtvis situationen med avseende på sonen, som är spansk medborgare. Det ska erinras om att jag med avseende på dottern, som är polsk medborgare, ovan har dragit slutsatsen att deras situation omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2004/38. Om den hänskjutande domstolen emellertid skulle anse att Alfredo Rendón Marín och hans dotter inte uppfyller de villkor som anges i direktivet (se ovan punkt 106), är bedömningen i punkt 146 och följande punkter tillämplig även på situationen för Alfredo Rendón Marín och hans båda barn.

144 I det fallet att direktiv 2004/38 inte skulle vara tillämpligt. Se ovan punkt 106.

145 Se artikel 3.1 i direktiv 2004/38.

146 C‑34/09, EU:C:2011:124.

147 C‑34/09, EU:C:2011:124.

148 C‑34/09, EU:C:2011:124.

149 Enligt de handlingar som domstolen innehar tog Court of Appeal som en förmildrande omständighet hänsyn till att CS har vårdnaden om ett minderårigt barn. I annat fall hade påföljden utan tvekan blivit längre.

150 Se även ovan punkt 13.

151 Domstolen har slagit fast att [d]et ankommer på den behöriga nationella myndigheten att beakta den särskilda rättsliga ställningen hos de personer som omfattas av [unionsrätten] och den grundläggande betydelsen av principen om fri rörlighet för personer, vid bedömningen av hur förefintliga legitima intressen skall avvägas, se dom Orfanopoulos och Oliveri ( C‑482/01 och C‑493/01, EU:C:2004:262, punkt 96).

152 Dom Orfanopoulos och Oliveri ( C‑482/01 och C‑493/01, EU:C:2004:262), dom Tsakouridis ( C‑145/09, EU:C:2010:708), och dom I. ( C‑348/09, EU:C:2012:300).

153 Se även artiklarna 27 och 28 i direktiv 2004/38.

154 Dom Orfanopoulos och Oliveri ( C‑482/01 och C‑493/01, EU:C:2004:262, punkt 95), dom Tsakouridis ( C‑145/09, EU:C:2010:708, punkt 48), och dom I. ( C‑348/09, EU:C:2012:300, punkt 30).

155 Begreppet allvarligt hot mot allmän ordning och säkerhet i artikel 28.2 i direktiv 2004/38 är tillämpligt på unionsmedborgare eller deras familjemedlemmar, oavsett medborgarskap, som har permanent uppehållsrätt. Min kursivering.

156 I artikel 28.3 i direktiv 2004/38 används detta begrepp med avseende på beslut om utvisning av underåriga unionsmedborgare. Det anges även att underåriga får utvisas om det är nödvändigt för barnets bästa.

157 Dom Tsakouridis ( C‑145/09, EU:C:2010:708, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

158 Ibidem (punkt 44 och där angiven rättspraxis).

159 För ett liknande resonemang, ibidem (punkterna 45 och 46).

160 Se dom Oteiza Olazabal ( C‑100/01, EU:C:2002:712).

161 Se dom I. ( C‑348/09, EU:C:2012:300).

162 Domstolen har slagit fast att även om förekomsten av ett sådant hot tyder på en benägenhet hos den berörda personen att uppföra sig på samma sätt även i framtiden, är det dock också möjligt att det tidigare uppförandet i sig uppfyller villkoren för att kunna anses utgöra ett hot mot den allmänna ordningen. Se, för ett liknande resonemang, dom Bouchereau ( 30/77, EU:C:1977:172, punkt 29).

163 Se, för ett liknande resonemang, dom Tsakouridis ( C‑145/09, EU:C:2010:708, punkt 50). Se även Europadomstolens dom av den 3 oktober 2014 i målet Jeunesse mot Nederländerna (GC), nr 12738/10, 114–122 §§ den 3 oktober 2014.

164 Det krävs mycket starka skäl för att motivera ett avlägsnande av en unionsmedborgare som lagligt har tillbringat den större delen av, om inte hela, sin barndom och ungdom i den mottagande medlemsstaten. Se dom Tsakouridis ( C‑145/09, EU:C:2010:708, punkt 53) och, för ett liknande resonemang, bland annat Europadomstolens dom av den 23 juni 2008 i målet Maslov mot Österrike (GC), nr 1638/03, 61 § och följande paragrafer, Europadomstolen 2008.

165 Se även Europadomstolen Jeunesse mot Nederländerna (GC), nr 12738/10, 118 §, den 3 oktober 2014.

166 Ibidem, 118 §. Se även Europadomstolen Neulinger och Shuruk mot Schweiz (GC), 135 §, Europadomstolen 2010, och Europadomstolen X. mot Lettland (GC), nr 27853/09, 96 §, Europadomstolen 2013.

167 Ibidem, 118 §. Se även Europadomstolen Tuquabo-Tekle m.fl. mot Nederländerna nr 60665/00, 44 §, den 1 december 2005.

168 Se, för ett liknande resonemang, dom Tsakouridis ( C‑145/09, EU:C:2010:708, punkt 54).

169 C‑200/02, EU:C:2004:639.

170 C‑34/09, EU:C:2011:124.