Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek föredraget den 13 juli 2017

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 2006, s. 1) (nedan kallat mervärdesskattedirektivet).

3 Konvention som har utarbetats på grundval av artikel K.3 i fördraget om Europeiska unionen (EGT C 316, 1995, s. 49) (nedan kallad PIF-konventionen).

4 Rådets förordning av den 18 december 1995 (EGT L 312, 1995, s. 1) (nedan kallad förordning nr 2988/95).

5 Decreto Legislativo 10 marzo 2000, n. 74, Nuova disciplina dei reati in materia di imposte sui redditi e sul valore aggiunto, a norma dell’articolo 9 della legge 25 giugno 1999, n. 205 (Lagstiftningsdekret nr 74 av den 10 mars 2000, om nya bestämmelser avseende brott rörande inkomst- och mervärdesskatt i enlighet med artikel 9 i lag nr 205 av den 25 juni 1999) (GURI No 76 av den 31 mars 2000) (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 74/2000).

6 Decreto Legislativo 24 settembre 2015, n. 158, Revisione del sistema sanzionatorio, in attuazione dell’articolo 8, comma 1, della legge 11 marzo 2014, n. 23 (Lagstiftningsdekret nr 158 av den 24 september 2015, ändring av systemet med påföljder, genomförande av artikel 8.1 i lag nr 23 av den 11 mars 2004) (GURI nr 233 av den 7 oktober 2015, ordinarie tillägget nr 55) (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 158/2015).

7 Decreto Legislativo 18 dicembre 1997, n. 471, Riforma delle sanzioni tributarie non penali in materia di imposte dirette, di imposta sul valore aggiunto e di riscossione dei tributi, a norma dell’articolo 3, comma 133, lettera q), della legge 23 dicembre 1996, n. 662 (lagstiftningsdekret av den 18 december 1997, om ändring av icke straffrättsliga påföljder på området för direkta skatter, mervärdesskatt och skatteuppbörd i enlighet med artikel 3 punkt 113 q i lag nr 662 av den 23 december 1996) (GURI nr 5 av den 8 januari 1998, ordinarie tillägget nr 4).

8 Dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl. ( C‑105/14, EU:C:2015:555, punkt 41).

9 Antagen den 23 maj 1969, United Nations Treaty Series, volym 1155, s. 331. Den nederländska regeringen har gjort gällande att ett traktat ska tolkas ärligt i överensstämmelse med den gängse meningen av traktatens uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrunden av traktatens ändamål och syfte. Utöver sammanhanget ska hänsyn även tas till, bland annat, en överenskommelse mellan parterna rörande tillämpningen av traktaten (artikel 31.1 och 31.3 a i Wienkonventionen). Den nederländska regeringen har också åberopat artikel 31.4 i Wienkonventionen som anger att ett uttryck ska tilläggas en speciell mening, om det fastställts att detta var parternas avsikt.

10 Förklarande rapport rörande konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (av rådet den 26 maj 1977 godkänd text) (EGT C 191, 1997, s. 1).

11 I punkt 1.1 i denna rapport anges att Med inkomster avses inkomsterna från de två första kategorierna av egna medel enligt artikel 2.1 i rådets beslut 94/728/EG av den 31 oktober 1994 om systemet för gemenskapernas egna medel … Med inkomster avses inte inkomsterna från tillämpningen av en enhetlig procentsats på beräkningsunderlaget för medlemsstaternas mervärdesskatt, eftersom mervärdesskatt inte är egna medel som tas ut direkt för gemenskapernas räkning. Till inkomster räknas inte heller inkomsterna från tillämpningen av en enhetlig procentsats på summan av medlemsstaternas bruttonationalprodukt.

12 Domstolen har redan slagit fast att Wienkonventionen, även om själva konventionen inte är bindande vare sig för unionen eller för alla medlemsstater, återspeglar de internationella sedvanerättsliga regler som i sig binder unionens institutioner. De hör till unionsrättsordningen. Se, exempelvis, dom av den 25 februari 2010, Brita ( C‑386/08, EU:C:2010:91, punkterna 42 och 43 och där angiven rättspraxis) eller, för en aktuellare bekräftelse, dom av den 21 december 2016, rådet/Front Polisario ( C‑104/16 P, EU:C:2016:973, punkt 86). För en allmän studie se, exempelvis, Kuijper, P.J. The European Courts and the Law of Treaties: The Continuing Story, i Cannizzaro, E. (redaktör) The Law of Treaties Beyond the Vienna Convention, OUP, 2011, s. 256–278. Domstolen har dock oftast hänvisat till Wienkonventionen med avseende på traktater med tredjestater. Domstolen har också förklarat att reglerna i Wienkonventionen äger tillämpning på en överenskommelse som ingåtts mellan medlemsstaterna och en internationell organisation (dom av den 11 mars 2015, Oberto och O’Leary, C‑464/13 och C‑465/13, EU:C:2015:163, punkt 36). Såvitt jag känner till har Wienkonventionen endast åberopats en gång inom ramen för en konvention mellan medlemsstater som hade ingåtts på grundval av före detta artikel 220 EEG i dom av den 27 februari 2002, Weber ( C‑37/00, EU:C:2002:122, punkt 29) där den hänvisade till den geografiska tillämpningen av konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område) (EGT L 299, 1972, s. 32, i dess lydelse enligt konventionerna om tillträde för nya medlemsstater. Svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 14)

13 I det unionsrättsliga systemet skiljer sig denna roll dock relativt mycket från former av bindande äkta tolkningar i den mening som avses i artikel 31.2 och 31.3 a och b i Wienkonventionen (mer information om dessa bestämmelser finns i exempelvis Villinger, M.E., Commentary on the 1969 Vienna Convention on the Law of Treaties (Martinus Nijhoff, Leiden, 2009) s. 429–432).

14 Se, exempelvis, dom av den 27 november 2012, Pringle ( C‑370/12, EU:C:2012:756, punkt 135), och dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet ( C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkt 59).

15 Se, exempelvis, dom av den 2 mars 2010, Rottmann ( C‑135/08, EU:C:2010:104, punkt 40).

16 Se, särskilt, förklaringar avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s.17) som ursprungligen utarbetades på initiativ av Europeiska konventets presidium som hade upprättat Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

17 För fullständighetens skull kan tilläggas att detsamma skulle vara tillämpligt avseende ett eventuellt argument som bygger på artikel 31.3 a och 31.4 i Wienkonventionen, som har anförts av den nederländska regeringen (se ovan fotnot 9).

18 PIF-konventionen antogs på grundval av artikel K.3.2 c FEUF (i dess lydelse enligt Maastricht-avtalet), som angav att rådet hade rätt att upprätta konventioner som den skulle lägga fram för medlemsstaternas antagande i enlighet med deras respektive konstitutionella krav.

19 Se, exempelvis, dom av den 26 maj 1984, Rinkau ( 157/80, EU:C:1981:120, punkt 8), dom av den 17 juni 1999, Unibank ( C‑260/97, EU:C:1999:312, punkterna 16 och 17), dom av den 11 juli 2002, Gabriel ( C‑96/00, EU:C:2002:436, punkt 41 och följande punkter), samt dom av den 15 mars 2011, Koelzsch ( C‑29/10, EU:C:2011:151, punkt 40).

20 Domstolen har också hänvisat till förklarande rapporter rörande konventioner som har antagits på grundval av den bestämmelsen (av vilka vissa aldrig har trätt i kraft), vilka utgjorde en källa till inspiration för efterföljande sekundärrättsliga akter. Se, exempelvis, dom av den 8 maj 2008, Weiss und Partner ( C‑14/07, EU:C:2008:264, punkt 53), dom av den 1 december 2008, Leymann och Pustovarov ( C‑388/08 PPU, EU:C:2008:669, punkt 74), dom av den 15 juli 2010, Purrucker ( C‑256/09, EU:C:2010:437, punkt 84 och följande punkter), dom av den 11 november 2015, Tecom Mican och Arias Domínguez ( C‑223/14, EU:C:2015:744, punkterna 40 och 41), samt dom av den 25 januari 2017, Vilkas ( C‑640/15, EU:C:2017:39, punkt 50).

21 Förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Taricco m.fl. ( C‑105/14 P, EU:C:2015:293, punkterna 99–102).

22 Rådets beslut av den 21 april 1970 om att ersätta de ekonomiska bidragen från medlemsstaterna med gemenskapernas egna medel (EGT L 94, 1970, s. 19). För nu gällande bestämmelse, se artikel 2.1 b i rådets beslut 2014/335/EU, Euratom av den 26 maj 2014 om systemet för Europeiska unionens egna medel (EUT L 168, 2014, s. 105). Det har uppskattats att för 2015 uppgick inkomsterna från traditionella egna medel till 12,8 procent och från mervärdesskatt 12,4 procent av de totala inkomsterna från egna medel. Se Europeiska kommissionen, Integrerat Finansiellt Redovisningspaket, 2015.

23 Dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl. ( C‑105/14, EU:C:2015:555, punkt 41). Så är fallet i fråga om artikel 2 i förordning nr 2899/95 som hänvisar till inkomster som kommer från de egna medel som uppbärs direkt för gemenskapernas räkning.

24 Artikel 5.3 i PIF-konventionen.

25 Protokoll som upprättats på grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen, till konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (EGT C 313, 1996, s. 2) och andra protokollet, som utarbetats på grundval av artikel K 3 i fördraget om Europeiska unionen, till konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (EGT C 221, 1997, s.12).

26 Dom av den 10 juli 2003, kommissionen/ECB ( C‑11/00, EU:C:2003:395, punkt 89), och dom av den 10 juli 2003, kommissionen/EIB ( C‑15/00, EU:C:2003:396, punkt 120).

27 Se dom av den 15 november 2011, kommissionen/Tyskland ( C‑539/09, EU:C:2011:733, punkt 72), dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 26), dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl. ( C‑105/14, EU:C:2015:555, punkt 38), dom av den 7 april 2016, Degano Transporti ( C‑546/14, EU:C:2016:206, punkt 22), samt dom av den 16 mars 2017, Identi ( C‑493/15, EU:C:2017:219, punkt 19).

28 Dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 27).

29 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl. ( C‑105/14, EU:C:2015:555, punkt 39).

30 Se dom av den 5 april 2017, Orsi och Baldetti ( C‑217/15 och C‑350/15, EU:C:2017:264, punkt 16).

31 Artikel 209a FEG (Maastricht) innehöll bara nuvarande punkterna 2 och 3. Nuvarande punkt 1 lades till genom Amsterdamfördraget, i vad som då var artikel 280 FEG, vilket även var fallet med punkt 4, som innehöll den rättsliga grunden för antagande av gemenskapsåtgärder men föreskrev att [d]essa åtgärder skall inte gälla tillämpningen av nationell straffrätt eller den nationella rättsskipningen. Denna begränsning försvann genom Lissabonfördraget. För en beskrivning av utvecklingen av ordalydelsen i denna punkt genom de olika fördragsversionerna före Lissabonfördraget, se förslag till avgörande av generaladvokaten Jacobs i målet kommissionen/ECB ( C‑11/00, EU:C:2002:556).

32 För mer information om den vidsträckta innebörden av begreppet bedrägerier i artikel 325 FEUF, exempelvis Waldhoff, C., AEUV Art. 325 (ex-Art. 280 EGV) [Bekämpfung von Betrug zum Nachteil der Union] i Calliess, C. och Ruffert, EUV/AEUV Kommentar, femte upplagan, CH. Beck, München, 2016. punkt.4, Magiera Art. 325 AEUV Betrugsbekämpfung i Grabitz E., Hilf M. och Nettesheim M., Das Recht der Europäischen Union (C.H. Beck, München, 2016) punkt 15 och följande punkter, Satzger AEUV Art. 325 (ex-Art. 280 EGV) [Betrugsbekämpfung] i Streinz, EUV/AEUV (CH. Beck, München, 2012) punkt 6; Spitzer H. och Stiegel U., AEUV Artikel 325 (ex-Artikel 280 EGV) [Schutz der finanziellen Interessen der Union] i von der Groeben/Schwarze/Hatje, Europäisches Unionsrecht (Nomos, Baden-Baden, 2015), punkt 12 och följande punkter.

33 Till exempel för information om svårigheterna kring definitionen av bedrägerier, se, Incompatibilités entre systèmes juridiques et mesures d’harmonisation: Rapport final du groupe d’experts chargé d’une étude comparative sur la protection des intérêts financiers de la Communauté, Delmas-Marty M., om Seminar on the Legal Protection of the Financial Interests of the Community, Brussels, November 1993, Oak Tree Press Dublin, 1994. Se även, för en allmän översikt, Study on the legal framework for the protection of EU financial interests by criminal law RS 2011/07 Final Report 4 maj 2012.

34 Dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl. ( C‑105/14, EU:C:2015:555, punkt 41).

35 Se exempelvis, definitionen i förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om bekämpning genom straffrättsliga bestämmelser av bedrägerier som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen COM (2012) 363 final. Den ursprungliga rättsliga grunden för förslaget var artikel 325.4 FEUF. Den rättsliga grunden ändrades under förhandlingarna rörande förslaget till artikel 83.2 FEUF (Position of the Council at first reading, rådets dokument 6182/17 av den 7 april 2017).

36 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 september 2007, Collée, C‑146/05 ( EU:C:2007:549, punkt 39), dom av den 8 maj 2008, Ecotrade SpA ( C‑95/07 och C‑96/07, EU:C:2008:267, punkt 71), samt dom av den 17 juli 2014, Equoland ( C‑272/13, EU:C:2014:2091, punkt 39).

37 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2012, EMS-Bulgaria Transport ( C‑284/11, EU:C:2012:458 punkt 74), och dom av den 20 juni 2013, Rodopi-M 91 ( C‑259/12, EU:C:2013:414, punkt 42)..

38 Ovan fotnot 31.

39 Dom av den 21 september 1989, kommissionen/Grekland ( 68/88, EU:C:1989:339, punkterna 24 och 25). Se, för en bekräftelse av denna sakliga överlappning, dom av den 8 juli 1999, Nunes och de Matos ( C‑186/98, EU:C:1999:376, punkt 13), som hänvisar till artikel 5 EG i EG-fördraget och till artikel 209a första stycket i EG-fördraget.

40 Se exempelvis, dom av den 29 mars 2012, Pfeifer & Langen ( C‑564/10, EU:C:2012:190, punkt 52) med avseende på artikel 325 FEUF i samband med åtgärder för att påföra ränta vid återkrav av förmåner som felaktigt erhållits från unionens budget.

41 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 oktober 2010, SGS Belgium m.fl. ( C‑367/09, EU:C:2010:648, punkterna 40 och 42).

42 Se, exempelvis, dom av den 28 oktober 2010, SGS Belgium m.fl. ( C‑367/09, EU:C:2010:648, punkt 41).

43 Se, exempelvis, dom av den 21 september 1989, kommissionen/Grekland ( 68/88, EU:C:1989:339, punkt 24), samt dom av den 3 maj 2005, Berlusconi m.fl. ( C‑387/02, C‑391/02 och C‑403/02, EU:C:2005:270, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

44 Se dom av den 26 februari 2014, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 25), dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl. ( C‑105/14, EU:C:2015:555, punkt 36), och dom av den 17 december 2015, WebMindLicenses ( C‑419/14, EU:C:2015:832, punkt 41).

45 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 april 2016, Degano Trasportii ( C‑546/14, EU:C:2016:206, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

46 Se, exempelvis, dom kommissionen/Italien ( C‑132/06 P, EU:C:2008:412, punkt 37).

47 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2012, EMS-Bulgaria Transport ( C‑284/11 ( EU:C:2012:458, punkt 69), dom av den 20 juni 2013, Rodpi-M 91 ( C‑259/12, EU:C:2013:414, punkt 38 och följande punkter), samt dom av den 17 juli 2014, Equoland ( C‑272/13, EU:C:2014:2091, punkt 46).

48 Ovan punkt 77 i detta förslag till avgörande.

49 Se dom av den 21 september 1989, kommissionen/Grekland, 68/88, EU:C:1989:339, punkterna 24 och 25, och dom av den 8 juli 1999, Nunes och de Matos ( C‑186/98, EU:C:1999:376, punkterna 10 och 11).

50 För ett liknande resonemang, se även Delmas–Marty, M., Incompatibilités entre systèmes juridiques et mesures d’harmonisation, ovan anfört arbete, s. 97, Waldhoff, C., AEUV Art. 325 (ex-Art. 280 EGV) [Bekämpfung von Betrug zum Nachteil der Union] i Calliess, C. och Ruffert, M.. EUV/AEUV Kommentar, femte upplagan. C.H. Beck, München, 2016) punkt 10; Spitzer, H. och Stiegel, U. AEUV Artikel 325 (ex-Artikel 280 EGV) [Schutz der finanziellen Interessen der Union] in von der Groeben/Schwarze/Hatje, Europäisches Unionsrecht (Nomos, Baden-Baden, 2015) punkt 44.

51 Om inte, förstås, en dag bedömningen av likställigheten (eller likvärdigheten) inte längre skedde internt (inom en medlemsstat) utan externt (genom jämförelse av betraktelsesätten mellan medlemsstaterna). Pragmatiskt kan en sådan lagändring mycket väl bli nödvändig en dag, om fler och fler nationella rättssystem harmoniseras, och lämpliga nationella referenspunkter att jämföra mot i praktiken försvinner. Systematiskt skulle ett sådant sätt att bedöma lämpligheten av förfaranden eller påföljder kanske vara bättre för att främja tanken om likhet som bör vara en ingående del av den nationella tillämpningen av unionsrätten, snarare än att utgöra ett test som i verkligheten ytterligare understryker de eventuella skillnader som föreligger.

52 Det är i ett sådant specifikt sammanhang som jag har förstått att den italienska författningsdomstolen fann att det inte var möjligt att jämföra artikel 10 bis och 10 ter i det i förevarande mål aktuella lagstiftningsdekretet. Se den italienska författningsdomstolens dom av den 12 maj 2015, 100/2015 (IT:COST:2015:100). Mer övergripande har domstolen också i rättspraxis fastställt att direkt och indirekt beskattning inte kunde jämföras, även om sammanhanget, även här, var ett annat (även i detta fall rörde det mervärdesskatteområdet, men inte medlemsstaternas utdömande av påföljder). Se dom av den 15 mars 2007, Reemtsma Cigarettenfabriken ( C‑35/05, EU:C:2007:167, punkterna 44 och 45).

53 Dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl. ( C‑105/14, EU:C:2015:555, punkt 48). På liknande sätt förklarade domstolen i dom av den 29 mars 2012, Pfeifer & Langen ( C‑564/10, EU:C:2012:190, punkt 52) att medlemsstaterna, enligt artikel 325 FEUF, och i avsaknad av särskild unionslagstiftning, när det i deras nationella rätt föreskrivs att ränta ska utgå vid återkrav av förmåner av samma slag som erhållits på ett otillbörligt sätt från deras nationella budget, … därför [är] skyldiga att på motsvarande sätt påföra ränta vid återkrav av förmåner som erhållits på ett otillbörligt sätt från unionens budget.

54 Se, angående relevansen av svårigheten att fastställa en överträdelse, dom av den 25 februari 1988, Drexl ( 299/86, EU:C:1988:103, punkterna 22 och 23).

55 Se ovan i detta förslag punkterna 52–84.

56 Dom av den 17 juli 2008, kommissionen/Italien ( C‑132/06, EU:C:2008:412, punkt 37), dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 25), och dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl. ( C‑105/14, EU:C:2015:555, punkt 36).

57 Dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 26), och dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl. ( C‑105/14, EU:C:2015:555, punkt 37).

58 Se även ovan punkterna 77 och 83.

59 Dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl. ( C‑105/14, EU:C:2015:555, punkt 39). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer i målet kommissionen/rådet ( C‑176/03, EU:C:2005:311, punkt 43).

60 Dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 34), och dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl. ( C‑105/14, EU:C:2015:555, punkt 39).

61 Jämförelsevis bör noteras att inte alla medlemsstater har infört straffrättsliga påföljder för beteenden som rör underlåtelse att betala mervärdesskatt inom den lagstadgade tidsfristen. Det verkar finnas stora skillnader i detta hänseende.

62 Det kan också tilläggas att den närbesläktade frågan om principen ne bis in idem för närvarande är föremål för prövning i målet Menci. Mot bakgrund av betydelsen av de frågor som har uppkommit till följd av Europeiska domstolen för mänskliga rättigheters dom av den 15 november 2016, A och B/Norge (CE:ECHR:2016:1115JUD002413011, stora kammaren) när det gäller tolkningen av artikel 50 i stadgan, har målet översänts till stora avdelningen och den muntliga förhandlingen återupptagits Se domstolens beslut (stora avdelningen) av den 25 januari 2017, Menci ( C‑524/15, ej publicerat, EU:C:2017:64).

63 Se förklaringen till artikel 8 (om ändring av artikel 10 ter i lagstiftningsdekret nr 74/2000) i motiveringen som bifogades utkastet till lagstiftningsdekret (Schema di Decreto Legislativo concernente la revisione del sistema sanzionatorio), av den 26 juni 2015.

64 Se ibidem, förklaring till artikel 11 (om ändring av artikel 13 i lagstiftningsdekret nr 74/2000).

65 Detta är kanske också anledningen till att det i flera av medlemsstaternas rättsordningar föreskrivs en möjlighet till åtalseftergift i fråga om underlåtelse att betala fiskala, skattemässiga eller sociala avgifter om skulden betalas i sin helhet innan talan väcks.

66 Dom av den 20 juni 2013, Rodopi ( C‑259/12, EU:C:2013:414, punkt 40).

67 Se, med avseende på överträdelser av formkrav, dom av den 17 juli 2014, Equoland ( C‑272/13, EU:C:2014:2091, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

68 Se, exempelvis, dom av den 9 mars 1978, Simmenthal ( 106/77, EU:C:2016:49, punkt 17), samt dom av den 14 juni 2012, ANAFE ( C‑606/10, EU:C:2016:348, punkt 73) och där angiven rättspraxis.

69 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 mars 2012, Belvedere Costruzioni ( C‑500/10, EU:C:2012:186, punkt 23).

70 Innan stadgan trädde i kraft ansågs principen att straffrättsliga bestämmelser inte ska ha retroaktiv verkan vara en allmän rättsprincip, vars tillämpning skulle säkerställas av domstolen. Se, exempelvis, dom av den 10 juli 1984, Kirk ( 63/83, EU:C:1984:255, punkt 22), dom av den 13 november 1990, Fédesa m.fl. ( C‑331/88, EU:C:1990:391, punkt 42), dom av den 7 januari 2004, X ( C‑60/02, EU:C:2004:10, punkt 63), dom av den 15 juli 2004, Gerekens och Procola ( C‑459/02, EU:C:2004:454, punkt 35), samt dom av den 29 juni 2010, E och F ( C‑550/09, EU:C:2010:382, punkt 59).

71 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juni 2008, Intertanko m.fl. ( C‑308/06, EU:C:2008:312 punkt 70), och dom av den 28 mars 2017, Rosneft ( C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 162).

72 Se, exempelvis, dom av den 3 maj 2007, Advokcaten voor de Wereld ( C‑303/05, EU:C:2007:261, punkt 50), dom av den 31 mars 2011, Aurubis Balgaria ( C‑546/09, EU:C:2011:199, punkt 42), och dom av den 28 mars 2017, Rosneft ( C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 162)

73 Se dom av den 28 mars 2017, Rosneft ( C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 167 och där angiven rättspraxis).

74 Se, exempelvis, dom av den 27 januari 2004, X ( C‑60/02, EU:C:2004:10, punkt 63), och dom av den 28 juni 2012, Caronna ( C‑7/11, EU:C:2012:396, punkt 55).

75 Se Europadomstolen för de mänskliga rättigheternas dom av den 21 oktober 2013, Del Río Prada/Spanien [GC], (CE:ECHR:2013:1021JUD004275009, 85 § och följande paragrafer, som bland annat hänvisade till Europadomstolens dom av den 12 februari 2008, Kafkaris/Cypern [GC] CE:ECHR:2008:0212JUD002190604, 142 §).

76 Se, dom av den 3 maj 2005, Berlusconi m.fl. ( C‑387/02, C‑391/02 och C‑403/02, EU:C:2005:270, punkt 68), dom av den 8 mars 2007, Campina ( C‑45/06, EU:C:2007:154, punkt 32), dom av den 11 mars 2008, Jager ( C‑420/06, EU:C:2008:152, punkt 59), samt dom av den 4 juni 2009, Mickelsson och Roos ( C‑142/05, EU:C:2009:336, punkt 43).

77 Europadomstolen för de mänskliga rättigheterernas dom (stora kammaren) av den 17 september 2009, Scoppola/Italien (nr 2) (CE:ECHR:2009:0917JUD001024903, 105–109 §).

78 Se följande domar från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, vilka avgjorts av stora kammaren: dom av den 17 september 2009, Scoppola/Italien (nr 2) (CE:ECHR:2009:0917JUD001024903, 109 §), och dom av den 18 mars 2014, Öcalan/Turkiet (nr 2) (CE:ECHR:2014:0318JUD002406903, 175 §). Se även Europadomstolen för de mänskliga rättigheternas dom av den 12 januari 2016, Gouarré Patte/Andorra (CE:ECHR:2016:0112JUD003342710, 28 §), av den 12 juli 2016, Ruban/Ukraina (CE:ECHR:2016:0712JUD000892711, 37 §), och dom av den 24 januari 2017, Koprivnikar/Slovenien (CE:ECHR:2017:0124JUD006750313, 49 §).

79 Europadomstolen för de mänskliga rättigheternas dom (stora kammaren) av den 17 september 2009, Scoppola/Italien (nr 2) (CE:ECHR:2009:0917JUD001024903, 108 §).

80 Dom av den 6 oktober 2016, Paoletti m.fl. ( C‑218/15, EU:C:2016:748, punkt 27).

81 Se, särskilt, domare Nicolaous delvis skiljaktiga mening, till vilken domarna Bratza, Lorenzen, Jočienė, Villiger och Sajó har anslutit sig, i domen i målet Scoppola (fotnot 77), samt domare Sajòs skiljaktiga mening i Europadomstolens dom av den 24 januari 2017, Koprivnikar/Slovenien (CE:ECHR:2017:0124JUD006750313). En vidsträcktare tolkning av principen erkändes dock i domare Pinto de Albuquerques anslutande mening, till vilken domaren Vučinić anslöt sig, i Europadomstolen för de mänskliga rättigheternas dom (stora kammaren) av den 18 juli 2013 Maktouf och Damjanović/Bosnien och Hercegovina (CE:ECHR:2013:0718JUD000231208).

82 Således skulle missbruk av lagstiftningsprocessen och antagande av egennyttiga regler till förmån för vissa personer falla utanför en korrekt tillämpning av principen om lex mitior. Sådana personer kunde inte ha varit i god tro och därför inte ha haft berättigade förväntningar. Till skillnad från detta finns det, i fråga om de normala målgrupperna för lagstiftningen, en koppling mellan tillämpbarheten av principen om lex mitior, rättssäkerheten och lagstiftningens förutsebarhet.

83 Det ska återigen anmärkas att Europadomstolen, vid sin bedömning av artikel 7.1 i Europakonventionen, har funnit att inte bara straffbudets formulering vid tidpunkten då gärningen begicks är relevant, utan också, i vissa fall, den tidpunkt då straffbudet antogs och tillkännagavs. Europadomstolen för de mänskliga rättigheternas dom av den 21 oktober 2013, Del Río Prada/Spanien (CE:ECHR:2013:1021JUD004275009, 112 och 117 §), som hänvisar till det faktum att ändringar i rättspraxis (som innebar en förlängning av ett frihetsberövande straff) inte kunde ha förutsetts av sökanden när hon dömdes och när hon underrättades om beslutet att kombinera hennes domar och utdöma maxstraffet.

84 Se, exempelvis, dom av den 13 oktober 2016, Polkomtel ( C‑231/15, EU:C:2016:769, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

85 Se, exempelvis, dom av den 9 mars 2017, Doux ( C‑141/15, EU:C:2017:188, punkt 22 och där angiven rättspraxis), samt dom av den 28 mars 2017, Rosneft ( C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 161).

86 Till skillnad från domen i målet Anafe, rör förevarande mål inte en administrativ instruktion, utan strafflagstiftning. Se dom av den 14 juni 2012, ANAFE ( C‑606/10, EU:C:2012:348, punkt 70 och följande punkter), där domstolen inte godtog att det var möjligt att åberopa berättigade förvändningar hos innehavare av viseringar för förnyad inresa som hade utfärdats av den franska staten i strid med Schengenkodexen.

87 Se dom av den 3 maj 2005, Berlusconi m.fl. ( C‑387/02, C‑391/02 och C‑403/02, EU:C:2005:270, punkt 70).

88 Se, exempelvis, dom av den 11 juni 1987, X ( 14/86, EU:C:1987:275, punkt 20), dom av den 8 oktober 1987, Kolpinghuis Nijmegen ( 80/86, EU:C:1987:431 punkt 13), dom av den 26 september 1996, Arcaro ( C‑168/95, EU:C:1996:363, punkt 37), dom av den 12 december 1996, X ( C‑74/95 och C‑129/95, EU:C:1996:491, punkt 24), dom av den 7 januari 2004, X ( C‑60/02, EU:C:2004:10, punkt 61), samt dom av den 3 maj 2005, Berlusconi m.fl. ( C‑387/02, C‑391/02 och C‑403/02, EU:C:2005:270, punkt 74), dom av den 22 november 2005, Grøngaard och Bang ( C‑384/02, EU:C:2005:708, punkt 30). Se, även, avseende rambeslut, dom av den 16 juni 2005, Pupino ( C‑105/03, EU:C:2005:386, punkt 45), och dom av den 8 november 2016, Ognyanov ( C‑554/14, EU:C:2016:835, punkt 64).

89 Dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl. ( C‑105/14, EU:C:2015:555, punkt 51).

90 Dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl. ( C‑105/14, EU:C:2015:555, punkt 52).

91 Dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl. ( C‑105/14, EU:C:2015:555, punkt 53).

92 Se dom av den 8 september 2010, Winner Wetten ( C‑409/06, EU:C:2010:503, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

93 Se dom av den 7 januari 2004, X ( C‑60/02, EU:C:2004:10, punkterna 62 och 63).

94 Det kan dock finnas fördragsbestämmelser som tydligt definierar överträdelserna samt vilka sanktioner som kunde åläggas på grund av dessa och omfattningen av dessa och därvid uppfyller kraven i artikel 49.1 i stadgan. Se dom av den 29 mars 2011, ThyssenKrupp Nirosta/kommissionen ( C‑352/09 P, EU:C:2011:191, punkt 82 och följande punkter) där domstolen förklarade att [v]id tiden för omständigheterna i målet utgjorde artikel 65.1 och 65.5 [i fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen] en tydlig rättslig grund för den sanktion som har ålagts i förevarande mål. Klaganden kunde därför inte vara ovetande om konsekvenserna av företagets agerande.

95 Se, exempelvis, dom av den 28 juni 2005, Dansk Rørindustri m.fl./kommissionen ( C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, EU:C:2005:408, punkt 217), eller dom av den 10 juli 2014, Telefónica and Telefónica de España/kommissionen ( C‑295/12 P, EU:C:2014:2062, punkt 147).

96 Se, allmänt, om förhandsavgörandens begränsning i tiden, Düsterhaus, Dominik Eppur Si Muove! The Past, Present and (possible) Future of Temporal Limitations in the Preliminary Ruling Procedure, Yearbook of European Law, vol. 35, 2016, s. 1–38).

97 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 januari 2004, Kühne & Heitz ( C‑453/00, EU:C:2004:17 punkt 28), och dom av den 18 juli 2007, Lucchini ( C‑119/05, EU:C:2007:434, punkt 63).

98 Det kan tilläggas att detta inte är ett nytt problem och att det inte heller är begränsat till unionens rättsordning. För en jämförande översikt, se, exempelvis, Steiner, E., Comparing the Prospective Effect of Judicial Rulings Across Jurisdictions, Springer, 2015 eller Popelier, P. m.fl. (red.), The Effects of Judicial Decisions in Time, Intersentia, Cambridge, 2014.

99 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 1998, IN CO. GE '90 m.fl. ( C‑10/94–C‑22/97, EU:C:1998:498, punkt 21, och dom av den 19 november 2009, Filipak, C‑314/08, EU:C:2009:719, punkt 83).

100 Se dom av den 28 juli 2016, Association France Nature Environnement ( C‑379/15, EU:C:2016:603, punkt 33), som hänvisar till dom av den 8 september 2010, Winner Wetten ( C‑409/06, EU:C:2010:503, punkt 67).

101 Se, exempelvis, dom av den 21 september 1989, kommissionen/Italien ( 68/88, EU:C:1989:339, punkt 24), dom av den 18 oktober 2001, kommissionen/Irland ( C‑354/99, EU:C:2001:550, punkterna 46–48), samt dom av den 17 juli 2008, kommissionen/Italien ( C‑132/06, EU:C:2008:412, punkt 52).