Förslag till avgörande av generaladvokat

1. Med denna begäran om förhandsavgörande har den känsliga frågan ställts huruvida de gemenskapsrättsliga reglerna om konkurrens gäller de fria yrkena.

2. Vid Nederlandse Raad van State (Nederländerna) har talan väckts i en tvist om lagligheten av ett reglemente som antagits av det nederländska advokatsamfundet. Genom det omtvistade reglementet förbjuds advokater som utövar sitt yrke i Nederländerna att ha ett integrerat samarbete med medlemmarna i yrkesgruppen revisorer. Det ankommer på domstolen att uttala sig om huruvida bestämmelserna i fördraget om konkurrens gäller och, i förekommande fall, utgör hinder för ett sådant förbud mot samarbete.

3. Målet ingår i ett sammanhang med begäran om förhandsavgörande i två andra fall, som i målet Arduino (C-35/99) hänskjutits av Pretore di Pinerolo (Italien), och i målet Conte (C-221/99) av Giudice di pace di Genova (Italien). De italienska domstolarna skall bedöma huruvida de yrkesmässiga taxorna för tjänster som advokater och arkitekter utför i sina länder är förenliga med de gemenskapsrättsliga reglerna om konkurrens.

4. Även om de tre målen har identiska frågeställningar, medför de skillnader som kännetecknar bestämmelserna som är tilllämpliga på dem och de faktiska omständigheterna i dessa mål att jag inför domstolen föredrar olika förslag till avgörande. Detta förslag till avgörande avser begäran från Raad van State i målet Wouters m.fl. (C-309/99).

I — Tillämpliga nationella bestämmelser

A — Den nederländska grundlagen

5. Artikel 134 i den nederländska grundlagen avser bildandet av offentliga organ och den rättsliga regleringen av dessa. I artikeln föreskrivs följande:

B — Nederlandse Orde van Advocaten

6. De nederländska myndigheterna har med tillämpning av den ovannämnda bestämmelsen antagit lagen av den 23 juni 1952 om bildande av Nederlandse Orde van Advocaten (det nederländska advokatsamfundet) och om fastställande av reglemente för samfundet och disciplinregler för advokater och åklagare (nedan kallad Advocatenwet).

7. Enligt Advocatenwet (lagen om advokatyrket) utgör samtliga i Nederländerna registrerade advokater det nederländska advokatsamfundet (nedan kallat advokatsamfundet). Samtliga advokater som är registrerade vid en och samma underrätt utgör vidare advokatkretsen i den ifrågavarande domsagan.

8. Advokatsamfundet och domsagornas advokatkretsar leds av Algemene Raad (advokatrådet) respektive Raden van toezicht (tillsynsnämnder). Medlemmarna i advokatrådet väljs av representationen, som i sin tur väljs i samband med de olika advokatkretsarnas möten.

9. I artikel 26 i Advocatenwet föreskrivs följande:

10. I artikel 28.1 i Advocatenwet föreskrivs följande:

11. Enligt artikel 29 i Advocatenwet är bestämmelserna bindande för advokatsamfundets medlemmar samt för besökande advokater, det vill säga personer som inte är registrerade som advokater i Nederländerna, men som har rätt att utöva sin yrkesverksamhet i en annan medlemsstat under advokats eller motsvarande titels namn.

12. I artikel 30 i Advocatenwet finns bestämmelser om tillsynen av den behörighet att utfärda rättsakter som advokatsamfundsorganens ledning har. I artikeln föreskrivs att bestämmelser antagna av representationen, advokatrådet eller andra av advokatsamfundets organ kan suspenderas eller upphävas genom kungligt beslut i den utsträckning som de är rättsstridiga eller strider mot allmänintresset.

C — 1993 års Samenwerkingsverordening

13. Representationen för det nederländska advokatsamfundet antog år 1993 ett reglemente kallat Samenwerkingsverordening (reglemente om samarbetsförhållanden, nedan kallat SWV eller reglementet).

14. Enligt artikel 1 i detta reglemente avses med begreppet samarbetsförhållande allt samarbete inom ramen för vilket deltagarna för gemensam räkning och under gemensam risk utövar sin yrkesverksamhet eller med syfte på det delar beslutsmakten eller det slutgiltiga ansvaret sinsemellan.

15. Enligt artikel 4 i reglementet är det tilllåtet för en advokat att ingå ett samarbetsförhållande med andra advokater som är registrerade i Nederländerna och, under vissa villkor, med advokater som är registrerade i andra stater.

16. Om däremot en advokat önskar ingå ett samarbetsförhållande med medlemmar av en annan yrkesgrupp, måste denna yrkesgrupp godkännas av advokatrådet.

17. I artikel 8 i reglementet föreskrivs vidare att alla samarbetsförhållanden måste obligatoriskt ha ett kollektivt namn för alla kontakter med omvärlden och det kollektiva namnet får inte vara sådant att det kan vara vilseledande.

18. Det framgår av redogörelsen för skälen till reglementet att advokaternas samarbete med notarier, skatterådgivare och patentombud redan tidigare har tillåtits. Godkännandet av dessa tre yrkesgrupper gäller fortfarande. Revisorerna anges däremot som exempel på en yrkesgrupp med vilken advokaterna inte har rätt att ingå ett integrerat samarbete.

II — De faktiska omständigheterna och förfarandet

19. Fem personer har väckt talan i målet vid den nationella domstolen, nämligen J.C.J. Wouters, J. W. Savelbergh, bolaget Arthur Andersen & Co. Belastingadviseurs (skatterådgivare), bolaget Arthur Andersen & Co. Accountants (revisorer) och bolaget Price Waterhouse Belastingadviseurs BV (skatterådgivare).

20. J.C.J. Wouters var registrerad som advokat i Amsterdams advokatsamfund. Den 1 januari 1991 blev han delägare i bolaget Arthur Andersen & Co. Belastingadviseurs.

21. I november 1994 informerade J.C.J. Wouters tillsynsnämnden i Rotterdam om sin avsikt att etablera sig som advokat i denna domsaga och där utöva verksamhet under namnet Arthur Andersen & Co., advocaten en belastingadviseurs.

22. Genom beslut av den 27 juli 1995 avvisade Rotterdams tillsynsnämnd denna begäran.

23. Vad J.W. Savelbergh beträffar är han registrerad i Amsterdams advokatsamfund.

24. Under våren 1995 informerade J.W. Savelbergh tillsynsnämnden i denna domsaga om att han hade för avsikt att ingå ett integrerat samarbete med bolaget Price Waterhouse Belastingadviseurs BV, som är en gren av den internationella gruppen Price Waterhouse, och i vilken inte endast skatterådgivare utan även revisorer ingår.

25. Den 5 juli 1995 förklarade tillsynsnämnden i Amsterdam att J.W. Savelberghs planerade samarbete stred mot artikel 4 i reglementet.

26. Genom två beslut av den 21 och den 29 november 1995 avslog advokatsamfundets råd J.C.J. Wouters', J.W. Savelberghs och bolaget Price Waterhouse Belastingadviseurs BV:s klagomål över de ovannämnda besluten.

27. De fem sökandena väckte då talan inför Arrondissementsrechtbank te Amsterdam (nedan kallad Rechtbank). Sökandena gjorde bland annat gällande att advokatsamfundets rådsbeslut var oförenliga med bestämmelserna i fördraget om konkurrens, om etableringsrätt och om friheten att tillhandahålla tjänster.

28. Den 7 februari 1997 förklarade Rechtbank att den talan som väckts av Arthur Andersen & Co. Belastingadviseurs och Arthur Andersen & Co. Accountants inte kunde tas upp till sakprövning. Rechtbank godtog inte heller de av J.C.J. Wouters, J.W. Savelbergh och bolaget Price Waterhouse Belastingadviseurs BV åberopade argumenten, eftersom den fann dem grundlösa.

29. Rechtbank ansåg att fördragets konkurrensregler inte var tillämpliga i förevarande fall.

30. Rechtbank godtog inte heller sökandenas argumentering att reglementet skulle vara oförenligt med etableringsrätten (artikel 52 i EG-fördraget (nu artikel 43 EG i ändrad lydelse)) och med friheten att tillhandahålla tjänster (artikel 59 i EG-fördraget (nu artikel 49 EG i ändrad lydelse)).

31. Sökandena i målet vid den nationella domstolen överklagade Rechtbanks beslut till Raad van State.

32. Svarande i målet är advokatsamfundets råd. Advokatrådet har i sin sakframställning stöd av Raad van de Balies van de Europese Gemeenschap (Europeiska gemenskapens advokatråd, nedan kallat CCBE), som är en sammanslutning enligt belgisk rätt som har tillåtits intervenera i målet vid den nationella domstolen.

33. Genom beslut som fattades den 10 augusti 1999 fastställde Raad van State att den talan som väckts av bolagen Arthur Andersen & Co. Belastingadviseurs och Arthur Andersen & Accountants inte kunde upptas till sakprövning. Raad van State ansåg vad avser de övriga sökandenas talan att avgörandet av tvisten i målet vid den nationella domstolen var beroende av tolkningen av flera bestämmelser i gemenskapsrätten.

III — Tolkningsfrågorna

34. Nederlandse Raad van State har därför beslutat att förklara målet vilande och att hänskjuta följande frågor till domstolen:

IV — Föremålet för tolkningsfrågorna

35. I begäran om förhandsavgörande från Raad van State har fem grupper av frågor väckts.

36. Den första gruppen frågor avser tolkningen av artikel 85.1 i fördraget och består i att avgöra huruvida ett advokatsamfund, som det nederländska advokatsamfundet, bryter mot denna bestämmelse då det antar en bindande regel enligt vilken advokater som utövar verksamhet på den berörda medlemsstatens territorium förbjuds att ingå ett integrerat samarbete med medlemmar i yrkesgruppen revisorer.

37. Den andra gruppen frågor gäller huruvida ett advokatsamfund, då det antar en bestämmelse som innebär ett sådant förbud mot samarbete, missbrukar en dominerande ställning på den gemensamma marknaden eller inom en väsentlig del av denna, i den mening som avses i artikel 86 i fördraget.

38. Den tredje gruppen frågor har ställts för det fall att den omtvistade bestämmelsen skall anses utgöra en begränsning av konkurrensen eller ett missbruk av en dominerande ställning. Det är i det fallet fråga om att kontrollera huruvida artikel 90.2 i fördraget skall tolkas så att tillämpningen av de gemenskapsrättsliga konkurrensreglerna på ett advokatsamfund som antar en sådan bestämmelse kan motarbeta den särskilda uppgift som myndigheterna har tilldelat samfundet.

39. Den fjärde gruppen frågor gäller bestämmelserna i artiklarna 5, 85 och 86 i fördraget i förening och syftar till att fastställa huruvida en medlemsstat åsidosätter dessa bestämmelser när den ger ett advokatsamfund befogenhet att anta tvingande bestämmelser som reglerar möjligheten för de advokater som utövar sitt yrke på dess territorium att ingå ett integrerat samarbete med revisorer, medan den berörda medlemsstaten inte förbehåller sig möjligheten att sätta sina egna regler i stället för de regler som antagits av samfundet.

40. Den femte gruppen frågor slutligen avser frågan huruvida bestämmelserna i fördraget om etableringsrätt (artikel 52) och om friheten att tillhandahålla tjänster (artikel 59) utgör hinder för ett advokatsamfund att anta en bestämmelse som den som här är i fråga i målet vid den nationella domstolen.

V — Artikel 85.1 i fördraget

41. Enligt artikel 85.1 i fördraget förbjuds alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstater och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden.

42. Sökandena i målet vid den nationella domstolen anser att förutsättningarna för att tillämpa denna bestämmelse är uppfyllda i förevarande fall. De har framfört följande argument.

43. Advokatsamfundet, CCBE, kommissionen och flertalet intervenerande regeringar har intagit en motsatt ståndpunkt. De anser att artikel 85.1 i fördraget inte har åsidosatts. Det förbud mot samarbete som utfärdats genom reglementet har till syfte att säkerställa att en advokat handlar oberoende och för att tillvarata partsintressen. Förbudet kan således, på ett eller annat sätt, inte angripas eller förbjudas genom artikel 85.1 i fördraget.

44. Nu skall först det personliga och därefter det materiella tillämpningsområdet för artikel 85.1 undersökas. Det förstnämnda ger möjlighet att fastställa huruvida advokatsamfundet kan betecknas som en företagssammanslutning. Det sistnämnda syftar till att kontrollera huruvida det omtvistade förbudet mot samarbete kan begränsa konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna. Det är nödvändigt att inledningsvis kommentera själva begreppet företag.

A — Begreppet företag

45. I sitt beslut om hänskjutande har Raad van State uttryckligen konstaterat att de advokater som är registrerade i Nederländerna är företag i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget.

46. Den hänskjutande domstolen har erinrat om att begreppet företag inom ramen för gemenskapsrättens regler om konkurrens omfattar varje enhet som utövar ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens rättsliga form och sättet för dess finansiering. Den hänskjutande domstolen har ansett att de nederländska advokaterna omfattas av denna definition, eftersom de mot ersättning erbjuder sina tjänster på en bestämd marknad, nämligen marknaden för utförande av juridiska tjänster.

47. De intervenerande parterna har inte ifrågasatt Raad van States bedömning på denna punkt. I den mån som den hänskjutande domstolen inte har ställt någon fråga till domstolen om tolkningen av begreppet företag, utgår jag från den principen att advokater som är registrerade i Nederländerna ingår i den personkrets (ratiorte personae) på vilken artikel 85.1 i fördraget är tillämplig.

48. Jag skall dock för fullständighetens skull precisera att de nederländska advokaternas situation kan visa sig vara mer komplicerad med avseende på bestämmelserna i fördraget.

49. Det framgår nämligen av handlingarna som ingetts till domstolen att i Nederländerna registrerade advokater har rätt att utöva sin verksamhet under två olika rättssystem. De kan vara verksamma som oberoende aktörer eller som löntagare. De regler i fördraget som gäller yrket kan emellertid vara olika beroende på om advokaten befinner sig i den förstnämnda eller sistnämnda situationen.

50. Den verksamhet som en advokat utövar är traditionellt inriktad på två väsentliga uppgifter, nämligen dels juridisk rådgivning (som innefattar rådgivning, förhandling och utarbetande av vissa rättsakter), dels bistånd och företrädande av klienten inför domstolar och andra myndigheter.

51. Då en advokat utövar sin verksamhet som oberoende aktör erbjuder han tjänster på en bestämd marknad, nämligen marknaden för juridiska tjänster. Han begär och uppbär ersättning av sina klienter som vederlag för utförda tjänster. Han tar dessutom på sig den ekonomiska risk som är förenad med utövandet av verksamheten, eftersom han i fall då utgifterna inte balanseras av intäkterna själv står för förlusterna. I enlighet med de kriterier som fastställts i domstolens rättspraxis skall en advokat således i detta fall betecknas som företag i den mening som avses i gemenskapsrättens regler om konkurrens.

52. En advokat som utövar sin verksamhet som löntagare befinner sig däremot i en annan situation. Två tänkbara händelseförlopp kan inträffa i detta avseende.

53. Det faktum att det finns två skilda rättssystem i Nederländerna kan dessutom inverka på tolkningen av begreppet företagssammanslutning. Det är nämligen svårare att veta huruvida en yrkesorganisation som omfattar både företag och anställda utgör en företagssammanslutning i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget.

54. Eftersom det inte ställts någon tolkningsfråga i den meningen till domstolen ankommer det inte på mig att ta ställning i dessa olika frågor. En sådan undersökning är under alla förhållanden omöjlig att genomföra, eftersom handlingarna inte innehåller någon uppgift som ger möjlighet att exakt ange de anställda advokaternas ställning i Nederländerna.

55. Jag utgår således från principen att i Nederländerna registrerade advokater utgör företag i den mening som avses i gemenskapsrättens regler om konkurrens.

B — Begreppet företagssammanslutning

56. Den första tolkningsfrågan gäller begreppet företagssammanslutning.

57. Raad van State har frågat huruvida artikel 85.1 i fördraget skall tolkas så, att begreppet företagssammanslutning är tilllämpligt på ett advokatsamfund som det nederländska advokatsamfundet, då detta med stöd av den befogenhet att utfärda rättsakter det har givits genom lag antar bindande regler genom vilka advokater förbjuds att ingå ett integrerat samarbete med revisorer i syfte att säkerställa att advokaten handlar oberoende och för att tillvarata partsintressen.

58. Den hänskjutande domstolen står inför följande problem.

59. Den har förklarat att det nederländska advokatsamfundet enligt redogörelsen för skälen till Advocatenwet är skyldigt att utöva sin befogenhet att utfärda allmänna rättsakter i ett syfte av allmänintresse. Advokatsamfundet skall säkerställa medborgarnas tillgång till rättstillämpning och till domstolarna. Inte desto mindre har advokatsamfundet enligt artikel 26 i Advocatenwet uttryckligen till uppgift att bevaka advokaternas rättigheter och intressen. Advokatsamfundet skall således även utöva sin befogenhet att utfärda allmänna rättsakter för att främja sina medlemmars kollektiva och individuella intressen.

60. Den hänskjutande domstolen har mot bakgrund av dessa förhållanden fastställt flera frågor och frågar domstolen huruvida

61. Begreppet företagssammanslutning har inte fastställts genom fördraget. I regel omfattar sammanslutningen företag inom samma sektor och åtar sig att företräda och försvara deras gemensamma intressen med avseende på andra ekonomiska aktörer, regeringsorgan och allmänheten.

62. Begreppet företagssammanslutning fyller dock en särskild funktion i artikel 85.1 i fördraget.

63. Talan har ofta väckts hos domstolen i tvister om sammanslutningar av rent affärsmässig karaktär. CNSD-målet är det första mål i vilket domstolen tillämpat begreppet företagssammanslutning på en yrkesorganisation.

64. Det skall med hänsyn till detta måls betydelse för den förevarande tvisten erinras om de huvudsakliga omständigheterna i detsamma.

65. Tullombuden i Italien är fria yrkesutövare. För att få bedriva verksamhet krävs innehav av ett tillstånd och registrering i det nationella yrkesregistret. På distriktsnivå övervakas tullombudens verksamhet av distriktsstyrelser, som kontrolleras av Nationella rådet för tullombud (CNSD). Enligt den italienska lagstiftningen hade CNSD bland annat till uppgift att fastställa tariffen för tullombudens arbetspresta tioner.

66. En av frågorna som väcktes genom tvisten bestod i att fastställa huruvida CNSD var en företagssammanslutning i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget. Domstolen tog fram två definitionskriterier från sin tidigare rättspraxis, som är knutna till sammansättningen och till den rättsliga ramen för enhetens verksamheter.

67. Vad avser det första kriteriet ansåg domstolen att CNSD:s medlemmar var representanter för professionella tullombud.

68. Vad avser det andra kriteriet har domstolen konstaterat att ingen bestämmelse i den berörda nationella lagstiftningen hindrar (CNSD:s medlemmar) från att agera uteslutande i yrkets intresse.

69. CNSD har följaktligen ansetts vara en företagssammanslutning av det skälet att

70. Det framgår av denna dom att en enhet inte skall betecknas som företagssammanslutning i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget, då den dels består av en majoritet myndighetsföreträdare, dels enligt den nationella lagstiftningen är skyldig att fatta sina beslut med beaktande av ett visst antal kriterier av allmänintresse.

71. Dessa två kriterier kan tillämpas på advokatsamfundet.

72. I Advocatenwet föreskrivs beträffande sammansättningen att advokatsamfundet och advokatkretsarnas sammanslutningar skall ledas av advokatrådet respektive tillsynsnämnderna. Medlemmarna i tillsynsnämnden skall väljas bland medlemmarna i den berörda advokatkretsens sammanslutning. Medlemmarna i advokatrådet skall väljas av en representation av ombud som själva skall väljas vid mötena hos de olika advokatkretsarnas sammanslutningar. Bestämmelserna i artikel 24 första stycket i Advocatenwet bekräftar att endast advokater kan väljas i egenskap av medlemmar i advokatrådet, i representationen av ombud och i tillsynsnämnderna.

73. Vad avser det andra kriteriet innehöll de synpunkter som inkommit från parterna under det skriftliga förfarandet föga information. Under det muntliga förfarandet anmodade jag företrädarna för advokatsamfundet och den nederländska regeringen att precisera sina förklaringar. Frågan ställdes till dem huruvida det i nederländsk rätt finns bestämmelser av bindande karaktär genom vilka advokatsamfundet åläggs att beakta kriterier av allmänintresse när det utövar sin befogenhet att utfärda allmänna rättsakter.

74. Enligt min mening är dessa båda svar inte övertygande.

75. Enligt domstolens rättspraxis skall advokatsamfundet således betecknas som företagssammanslutning i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget.

76. Majoriteten av de intervenerande parterna har dock ifrågasatt att det går att komma fram till en sådan slutsats. De har åberopat tre rader av synpunkter som i stort motsvarar den hänskjutande domstolens betänkligheter i tolkningsfrågorna. De intervenerande parternas argument är följande.

77. Parternas första argument som hämtats från advokatsamfundets stadga kan inte godtas.

78. Vad avser det andra argumentet har jag redan konstaterat att advokatsamfundets ledningsorgan uteslutande består av företrädare för privata ekonomiska aktörer och att myndigheterna inte har förbehållit sig möjligheten att ingripa i deras beslutsprocess. Advokatsamfundet kan under dessa omständigheter inte anses som ett statligt organ enligt gemenskapsrätten.

79. Även parternas tredje argument saknar grund. Det vilar på den förutsättningen att en enhet, som har en uppgift av allmänintresse, på grund av den särskilda uppgift som den har givits, automatiskt omfattas av tillämpningsområdet för konkurrensrätten.

80. Denna förutsättning är dock felaktig.

81. Genom det sista argument som framförts av vissa intervenienter ombeds slutligen domstolen att göra ett slags funktionell tolkning av begreppet företagssammanslutning. Intervenienterna har föreslagit att domstolen skall göra åtskillnad mellan de olika verksamheterna som advokatsamfundet utövar i förhållande till arten av det intresse som eftersträvas genom åtgärden samt betrakta enheten som en företagssammanslutning enbart då den verkar i medlemmarnas exklusiva intresse.

82. Jag kan inte ansluta mig till denna synpunkt.

83. Å ena sidan har domstolen i nuvarande skede av resonemanget endast att fastställa det personliga tillämpningsområdet för konkurrensrätten. Det är helt enkelt fråga om att fastställa på vilka aktörer artiklarna 85 och 90 i fördraget är tillämpliga.

84. Å andra sidan bygger de intervenerande parternas uppfattning enligt min mening på en förväxling mellan två skilda frågor, nämligen frågan om att avgränsa det personliga tillämpningsområdet för konkurrensrätten och frågan om att fastställa en konkurrensbegränsning eller att eventuellt rättfärdiga en åtgärd.

85. Jag anser under alla förhållanden att det kriterium som de intervenerande parterna har föreslagit inte kan användas vad beträffar de fria yrkesutövarna.

86. Jag anser därför att artikel 85.1 i fördraget inte kräver att de olika verksamheterna som advokatsamfundet utövar delas upp. Om ett advokatsamfund, såsom i förevarande fall, uteslutande består av företrädare för yrkeskåren och inte är skyldigt enligt lag att fatta sina beslut med hänsyn till ett visst antal kriterier av allmänintresse, skall det anses som en företagssammanslutning i fråga om verksamheterna i sin helhet, oberoende av föremålet för och syftet med den vidtagna åtgärden. Det faktum att advokatsamfundet enligt lag har befogenhet att utfärda allmänna rättsakter och vidta disciplinära åtgärder påverkar inte denna bedömning.

87. Det framgår av dessa överväganden att reglementet är ett beslut av en företagssammanslutning i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget.

C — Konkurrensbegränsningen

88. Den andra tolkningsfrågan syftar till att fastställa huruvida reglementet genom att förbjuda advokaterna att ingå ett integrerat samarbete med revisorer har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen.

89. Domstolen gör i allmänhet bedömningen av huruvida ett avtal är förenligt med artikel 85.1 i fördraget i två steg.

90. Domstolen granskar först om avtalet har till syfte att begränsa konkurrensen. Domstolen företar för detta ändamål en objektiv undersökning av de mål som eftersträvas med avtalet, mot bakgrund av det ekonomiska sammanhang i vilket det skall tillämpas. Om avtalet har ett konkurrensbegränsande syfte är det förbjudet enligt artikel 85.1, utan att dess faktiska verkningar behöver beaktas. Samma överväganden gäller för beslut av företagssammanslutningar.

91. I det fall då avtalet inte specifikt har till syfte att begränsa konkurrensen granskar domstolen om det har till resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen. I detta avseende är både faktiska konkurrensbegränsande verkningar och rent potentiella verkningar förbjudna enligt artikel 85.1 i fördraget, förutsatt att de är tillräckligt påtagliga.

92. Det kriterium som används för att fastställa huruvida ett avtal kan begränsa konkurrensen består i de två fallen av att undersöka hurudana konkurrensförhållandena skulle vara / avsaknad av avtalet.

93. Bedömningen av om ett beteende är förenligt med artikel 85.1 skall dessutom göras i målets ekonomiska och juridiska sammanhang, med hänsyn till arten av produkter eller tjänster samt till strukturen av och de faktiska villkoren på den berörda marknaden.

a) Föremål för reglementet

94. I förevarande mål anser sökandena i målet vid den nationella domstolen att reglementet har till syfte att begränsa konkurrensen på marknaden för juridiska tjänster i Nederländerna. Sökandena har framfört många faktiska omständigheter i syfte att visa att advokatsamfundet har antagit det omtvistade reglementet enbart i syfte att motarbeta revisionsbyråernas ansträngningar att komma in på marknaden i fråga.

95. Det skall på denna punkt erinras om att förfarandet enligt artikel 234 EG grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EG-domstolen, men att det endast är den nationella domstolen som är behörig att bedöma de faktiska omständigheterna i målet. Domstolen är endast behörig att uttala sig om tolkningen eller giltigheten av en gemenskapsrättslig bestämmelse med stöd av de faktiska omständigheter som den nationella domstolen anger i beslutet om hänskjutande.

b) Reglementets verkningar

96. Raad van State har däremot anmodat domstolen att undersöka huruvida reglementet medför restriktiva verkningar för konkurrensen på den nederländska marknaden för juridiska tjänster.

97. Advokatsamfundet, CCBE och vissa intervenerande regeringar anser att denna fråga skall besvaras nekande. De har till stöd för sin ståndpunkt huvudsakligen åberopat beslut 1999/267, som kommissionen har fattat i målet IMA.

98. De intervenerande parterna anser att även om kommissionens resonemang gäller patentrådgivare är det tillämpligt på alla fria yrken. I den utsträckning som det omtvistade förbudet mot samarbete har till syfte att säkerställa att en advokat handlar oberoende och för att tillvarata partsintressen, omfattas det således inte av det materiella tillämpningsområdet för artikel 85.1 i fördraget.

99. Genom den argumentation som parterna har framfört uppmanas domstolen i huvudsak att välja en förnuftig tolkning (rule of reason). Samtliga yrkesregler som har till syfte att garantera att den för advokatyrket utmärkande etiken iakttas skulle genom denna förnuftiga tolkning inte omfattas av förbudet i artikel 85.1 i fördraget.

100. Det skall innan denna uppfattning behandlas erinras om att bestämmelserna i fördraget om konkurrens är sammanfogade enligt en exakt struktur. I artikel 85.1 uppställs principen om förbud mot konkurrensbegränsande avtal. I artiklarna 85.3 och 90.2 föreskrivs möjligheter att på deras respektive tillämpningsområden göra undantag från denna princip.

101. Teorin om en förnuftig tolkning (rule of reason) har utvecklats i amerikansk avtalsrätt. I Förenta staterna är alla hinder mot konkurrens utan särskiljande av grad eller motiv förbjudna genom Section 1 i Sherman Act. I denna lagstiftning föreskrivs inte, till skillnad från i artikel 85 i fördraget, någon möjlighet för myndigheterna att undanta ett avtal från tillämpningen.

102. I gemenskapsrättens regler om konkurrens kan den förnuftiga tolkningen ha flera betydelser. Det är emellertid inte nödvändigt att i förevarande fall erinra om den vetenskapliga debatt som har gällt definitionen av detta begrepp eller lämpligheten av att införa begreppet i gemenskapsrätten.

103. För ändamålet med förevarande mål tar jag endast fasta på att domstolen i vissa domar har tillämpat den förnuftiga tolkningen i begränsad utsträckning. Domstolen har, när den ställts inför särskilda kategorier avtal, gjort en utvärdering av avtalets verkningar beträffande konkurrensen och ansett att, då utvärderingen visade sig vara positiv, de nödvändiga klausulerna för genomförandet av avtalet inte omfattades av förbudet i artikel 85.1 i fördraget. Domstolen har sålunda fastställt att:

104. Det framgår av dessa olika domar att den förnuftiga tolkningen i gemenskåpens konkurrensrätt, oberoende av all terminologisk debatt, är strängt begränsad till en rent konkurrensmässig utvärdering av avtalets verkningar. Då avtalet taget i sin helhet kan stärka konkurrensen på marknaden omfattas de klausuler som är absolut nödvändiga för att genomföra avtalet inte av förbudet i artikel 85.1 i fördraget. Det enda legitima mål som enligt denna bestämmelse får eftersträvas är således uteslutande av konkurrensmässig art.

105. De intervenerande parternas och kommissionens uppfattning går dock i förevarande fall vida utöver ramen för den konkurrensmässiga utvärdering som medges enligt domstolens rättspraxis.

106. Det är i detta avseende beklagligt att kommissionen inte har redogjort för det juridiska resonemang som ligger bakom dess ställningstagande. I likhet med vad som har påpekats i doktrinen är det möjligt att beslut 1999/267 i målet IMA mer förklaras av omsorgen att undvika att yrkesregler som samfundsorganen har antagit i de olika medlemsstaterna tillkännages. Det är nämligen känt att kommissionen i gemenskapsrättens nuvarande läge har exklusiv behörighet att anta beslut om undantag enligt artikel 85.3 i fördraget.

107. Med hänsyn till dessa olika faktorer anser jag att det bortses från syftet med och uppbyggnaden av bestämmelserna i fördraget i de intervenerande parternas argument.

108. Följaktligen föreslår jag att domstolen tillbakavisar de intervenerande parternas argument.

109. Innan jag preciserar min ståndpunkt är det viktigt att understryka att det inte är möjligt att lita till endast en tolkning av bestämmelserna i fördraget för att undersöka de regler som yrkesorganisationerna har antagit.

110. I sitt förslag till avgörande i målet Pavlov har generaladvokaten Jacobs understrukit att [p]å grund av de fria yrkenas heterogena karaktär och de särdrag som de marknader där de aktualiseras företer kan inga generella formler tillämpas. Jag ansluter mig helt och hållet till den bedömningen.

111. En av utmaningarna med problematiken med tillämpningen av gemenskapsrättens regler om konkurrens på de fria yrkena består av att visa på lösningar som respekterar uppbyggnaden av och strukturen i bestämmelserna i fördraget. I det avseendet anser jag att det är nödvändigt att tillämpa de gemenskapsrättsliga konkurrensreglerna på ett fördelningsmässigt sätt. Det kan i detta perspektiv vara ändamålsenligt att hänvisa till en tolkningsmall som omfattar följande tre riktlinjer.

112. För det första kan det inte uteslutas att vissa yrkesregler med hänsyn till kännetecknen för marknaden för juridiska tjänster kan stärka konkurrensen i den mening som avses i domstolens nuvarande rättspraxis.

113. För det andra erinrar jag om att det i gemenskapsrättens regler om konkurrens inte finns några brott som per se kan bli föremål för ett undantag enligt artikel 85.3 i fördraget.

114. Artikel 90.2 i fördraget slutligen avser specifikt de företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Det är således möjligt att yrkesregler som syftar till att i det allmännas intresse bevara vissa för advokatyrket väsentliga kännetecken omfattas av tilllämpningsområdet för denna bestämmelse. Föremålet för den femte tolkningsfrågan är för övrigt just detta.

115. I den mån som jag föreslår att domstolen skall avvisa de intervenerande parternas argument, återstår det att undersöka huruvida reglementet har någon konkurrensbegränsande effekt på den nederländska marknaden för juridiska tjänster.

116. I detta avseende är de argument som sökandena i målet vid den nationella domstolen har framfört övertygande. I avsaknad av ett förbud mot det omtvistade samarbetet kan konkurrensen utvecklas på flera sätt.

117. För det första kan revisorerna, genom att ingå ett integrerat samarbete med advokater, förbättra sina tjänster kvalitativt och kvantitativt.

118. Vice versa kan de advokater som går samman med revisorer även förbättra kvaliteten på och mångfalden av sina tjänster.

119. För det andra har integreringen av dessa olika tjänster i en enda struktur ytterligare fördelar för såväl de berörda yrkesutövarna som konsumenterna.

120. Enligt en undersökning som utförts på det nationella planet är det i detta avseende inte någon enstämmig efterfrågan från företagen till förmån för upprättandet av sådana organisationer med flera yrkesgrupper. I de stater där de tillåts förefaller det som om varje företag individuellt väljer vilken organisationsform som den finner vara bäst anpassad för sina behov (en enda organisation eller flera serviceföretag). Slutsatsen från denna undersökning är dock att det finns en verklig efterfrågan på denna typ av organisationer, som omfattar advokater och medlemmar i yrkeskategorin revisorer.

121. Under dessa förhållanden anser jag att det omtvistade reglementet har till verkan att begränsa konkurrensen inom den gemensamma marknaden. Det utgör hinder för att associativa organisationer uppträder på marknaden, vilka kan erbjuda integrerade tjänster, och för vilka det finns en potentiell efterfrågan från konsumenterna. Det omtvistade reglementet har således till verkan att begränsa eller kontrollera produktionen, avsättningsmöjligheterna, den tekniska utvecklingen eller investeringarna i den mening som avses i artikel 85.1 b i fördraget.

c) Konkurrensbegränsningens påtagliga karaktär

122. Det framgår av fast rättspraxis att det endast är konkurrensbegränsning som påtagligt påverkar marknaden som träffas av förbudet i artikel 85.1 i fördraget.

123. I förevarande fall är det flera faktorer som gör det möjligt att fastställa att reglementet påtagligt begränsar konkurrensen på den nederländska marknaden för juridiska tjänster.

124. För det första gäller det omtvistade reglementet för samtliga advokater som är registrerade i Nederländerna. Reglementet är med stöd av artikel 29 i Advocatenwet även tillämpligt på besökande advokater, det vill säga på personer som har rätt att utöva sin yrkesverksamhet i en annan medlemsstat under advokats eller motsvarande titels namn. Konkurrensen påverkas naturligtvis mindre då samfundsorganen antar ett enskilt beslut med avseende på en enda medlem i yrkeskåren.

125. För det andra har de av det omtvistade reglementet berörda parterna en viktig ställning på den nederländska marknaden för juridiska tjänster.

126. Den begränsning slutligen som reglementet innebär påverkar en väsentlig del av konkurrensen, eftersom den direkt avser de tjänster som aktörerna har rätt att erbjuda på marknaden. Enligt domstolens rättspraxis är den konkurrens som aktörerna kan skapa för tjänsterna en viktig faktor inom ramen för artikel 85.1 i fördraget.

127. Det framgår av dessa överväganden att den konkurrensbegränsning som reglementet ger upphov till är av påtaglig karaktär.

D — Inverkan på handeln mellan medlemsstater

128. Det följer dessutom av fast rättspraxis att för att ett avtal, beslut eller samordnat förfarande skall anses påverka handeln mellan medlemsstater krävs att det på grundval av objektiva rättsliga eller faktiska omständigheter, med tillräcklig grad av sannolikhet kan förutses att det ifrågavarande avtalet, beslutet eller samordnade förfarandet, direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt, kan inverka på mönstret för handeln mellan medlemsstater, på ett sätt som ger upphov till farhågor om att de kan förhindra förverkligandet av den inre marknaden mellan medlemsstater.

129. Villkoret om påverkan av handeln med tjänster mellan medlemsstaterna är även uppfyllt i förevarande fall.

130. För det första är det ostridigt att det omtvistade reglementet täcker hela territoriet i Nederländerna. Domstolen har emellertid vid upprepade tillfällen fastslagit att en konkurrensbegränsande samverkan som berör en medlemsstats hela territorium genom själva sin karaktär har till resultat att förstärka avskärmningen av marknaderna på nationell nivå och hindrar följaktligen den ekonomiska växelverkan som eftersträvas i fördraget.

131. För det andra skall det erinras om att J.C.J. Wouters och J.W. Savelbergh har önskat ingå ett integrerat samarbete med bolag som på grund av de band som förenar dem med andra bolag är av internationell karaktär.

132. Sammanfattningsvis kan det omtvistade reglementet påverka det löpandet utbytet av integrerade tjänster medlemsstaterna emellan.

E — Slutsats

133. Det följer av samtliga överväganden ovan att villkoren för tillämpning av artikel 85.1 i fördraget är uppfyllda i förevarande fall.

134. I nuvarande läge bör således den slutsatsen dras av mitt resonemang att bestämmelserna i artikel 85.1 i fördraget utgör hinder för ett advokatsamfund, såsom det nederländska advokatsamfundet, att anta en bindande regel enligt vilken advokater som utövar sitt yrke på den berörda medlemsstatens territorium förbjuds att ingå ett integrerat samarbete med medlemmarna i yrkeskategorin revisorer.

VI — Artikel 86 i fördraget

135. Den tredje och den fjärde tolkningsfrågan avser tolkningen av artikel 86 i fördraget. Första stycket i denna artikel har följande lydelse:

136. Raad van State har frågat huruvida begreppet företag i artikel 86 i fördraget är tillämpligt på ett advokatsamfund, såsom det nederländska advokatsamfundet, även om det inte självt utövar någon yrkesverksamhet. Om frågan besvaras jakande önskar den hänskjutande domstolen veta huruvida advokatsamfundet missbrukar en dominerande ställning på den gemensamma marknaden, eller på en väsentlig del av denna, om det antar bindande regler enligt vilka advokater som utövar sitt yrke på det nederländska territoriet förbjuds att ingå ett integrerat samarbete med revisorer.

137. Det framgår av rättspraxis att det inte finns något skäl att anta att begreppet företag i artikel 86 skulle ha en annan betydelse än den som begreppet har i artikel 85 i fördraget. Enligt den definition som har givits i domen i målet Höfner och Elser omfattar begreppet företag således varje enhet som utövar ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens rättsliga form och sättet för dess finansiering.

138. Det faktum att en enhet utgör en företagssammanslutning i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget innebär inte med nödvändighet att den även är ett företag enligt gemenskapsrättens regler om konkurrens. Såsom har framgått är utövandet av en ekonomisk verksamhet inte ett nödvändigt villkor för att beteckna ett organ som företagssammanslutning. Om däremot företagssammanslutningen själv utövar en ekonomisk verksamhet skall den även anses som ett företag i den mening som avses i artiklarna 85 och 86 i fördraget.

139. I förevarande fall har sökandena i målet vid den nationella domstolen hävdat att advokatsamfundet, till skillnad från vad som framgår av ordalydelsen av den tredje tolkningsfrågan, självt utövar en ekonomisk verksamhet. Det är huvudsakligen fråga om verksamheter som utövas genom en sammanslutning som kallas Balie Plus.

140. Detta argument saknar relevans.

141. Det är nämligen ostridigt att begreppet företag i ett konkurrensrättsligt sammanhang är relativt. Det måste definieras i varje enskilt fall med beaktande av den specifika verksamhet som granskas. Då en enhet på så sätt samtidigt utövar verksamheter av olika art företar domstolen en sönderdelning av dessa verksamheter. Domstolen undersöker endast huruvida enheten ; fråga om den verksamhet som tas i beaktande skall betecknas som företag.

142. Härav följer att den enda fråga som inställer sig i förevarande fall består i att fastställa arten (ekonomisk eller inte) av den verksamhet som advokatsamfundet utövar när det antar bindande bestämmelser som reglerar möjligheten för advokater som utövar sitt yrke i Nederländerna att ingå ett integrerat samarbete med revisorer.

143. Som Raad van State har framhållit i sin tredje tolkningsfråga är en sådan verksamhet emellertid inte av ekonomisk art. Advokatsamfundet utövar sin befogenhet att utfärda bestämmelser för att organisera advokatyrket i Nederländerna. Advokatsamfundet erbjuder ingen tjänst mot ersättning på marknaden. Det är för övrigt svårt att tänka sig att en privat aktör på eget initiativ kan börja en sådan verksamhet av utfärdande av rättsakter i vinstsyfte.

144. Följaktligen är begreppet företag i den mening som avses i artikel 86 i fördraget inte tillämpligt på ett advokatsamfund som det nederländska advokatsamfundet, om detta antar bindande bestämmelser som reglerar möjligheten för advokater som utövar sitt yrke på det nationella territoriet att ingå ett integrerat samarbete med revisorer.

145. Sökandena i målet vid den nationella domstolen har emellertid anfört en annan möjlighet. De anser att domstolen kan fastställa att det föreligger en kollektiv dominerande ställning för huvudparten av de advokater som är registrerade i Nederländerna.

146. Raad van State har inte i sin begäran om förhandsavgörande vid domstolen begärt någon tolkning av frågan huruvida det föreligger en kollektiv dominerande ställning för huvudparten av nederländska advokater. Föremålet för den tredje tolkningsfrågan begränsas till huruvida advokatsamfundet skall anses vara ett företag i den mening som avses i artikel 86 i fördraget. I den mån som frågan om en kollektiv dominerande ställning kan vara av intresse för det fortsatta förfarandet i målet vid den nationella domstolen skall jag i korthet undersöka den argumentation som sökandena har framfört.

147. Begreppet kollektiv dominerande ställning kan beskrivas på följande sätt.

148. Den exakta betydelsen av begreppet band som skall förena företagen är osäker. Det kan på nuvarande stadium av rättspraxis anses att dessa band kan vara av strukturell, juridisk eller ekonomisk art. Av vissa domar kan det dessutom förefalla att begreppet ekonomiska band bara täcker det ömsesidiga beroende som föreligger mellan medlemmarna i ett oligopol.

149. Domstolen förefaller slutligen att vid upprepade tillfällen ha angett att en kollektiv dominerande ställning kännetecknas av att de berörda ekonomiska aktörerna inte konkurrerar med varandra.

150. Traditionellt syftar en kollektiv dominerande ställning på den situation där de ekonomiska aktörerna har en oligopolistisk ställning på marknaden. Mot bakgrund av de principer som framkommit i rättspraxis kan det dock inte uteslutas att detta begrepp skulle kunna tillämpas på de fria yrkesutövarna.

151. Det kan nämligen uppfattas så att medlemmarna av ett fritt yrke på visst sätt är förenade genom strukturella eller juridiska band i den mening som avses i rättspraxis. Yrkesutövarna är på grund av sin obligatoriska anslutning till ett behörigt samfund samlade i en kollektiv enhet vars syfte är att fastställa och tillämpa gemensamma villkor för yrkets utövande. Dessutom kan de regler som åläggs yrkeskårens medlemmar ibland avsevärt begränsa den konkurrens som genom pris, tjänster eller reklam utövas dem emellan. Det är således möjligt att de yrkesreglerande reglerna kan bedömas som beslut av företagssammanslutningar som när de genomförs kan medföra att de berörda företagen förenas på ett sådant sätt vad gäller deras agerande på en viss marknad att de uppträder som en kollektiv enhet på denna marknad i förhållande till sina konkurrenter, sina handelspartner och konsumenterna.

152. Det kan i ett sådant fall vara nödvändigt att undersöka huruvida yrkesmedlemmarnas beteende är ett missbruk av en kollektiv dominerande ställning i den mening som avses i artikel 86 i fördraget eller om deras beteende tvärtom kan stärka konkurrensen på marknaden. Det kan därefter visa sig vara ändamålsenligt att granska huruvida yrkeskarens beteende kan rättfärdigas objektivt. Man kan slutligen fråga sig huruvida konkurrensbegränsningen som följer av ett missbruk enligt bestämmelserna i artikel 90.2 i fördraget är nödvändig för att säkerställa att de allmännyttiga uppgifter som eventuellt anförtrotts yrkeskårens medlemmar fullgörs.

153. I förevarande fall är det emellertid inte möjligt att ta ställning till dessa olika frågor. Den undersökning som sökandena i målet vid den nationella domstolen har begärt går inte att genomföra, eftersom handlingarna inte innehåller några sådana rättsliga och faktiska omständigheter som krävs för detta ändamål.

154. Jag föreslår följaktligen att domstolen skall besvara den tredje tolkningsfrågan så, att begreppet företag i artikel 86 i fördraget inte är tillämpligt på ett advokatsamfund som det nederländska advokatsamfundet, då detta med stöd av den befogenhet att utfärda rättsakter som det har givits genom lag antar bindande regler genom vilka advokater förbjuds att ingå ett integrerat samarbete med medlemmar i yrkeskategorin revisorer. Den fjärde tolkningsfrågan om ett eventuellt missbruk från advokatsamfundets sida blir under dessa förhållanden meningslös.

VII — Artikel 90.2 i fördraget

155. Den femte tolkningsfrågan avser tolkningen av artikel 90.2 i fördraget. Denna bestämmelse har följande lydelse:

156. Raad van State har frågat om advokatsamfundet kan omfattas av tillämpningsområdet för artikel 90.2. Den nationella domstolen vill närmare bestämt veta huruvida advokatsamfundet kan anses som en enhet som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse i den mån som advokatsamfundet har antagit det omtvistade reglementet i det särskilda syftet att säkerställa att en advokat handlar oberoende och för att tillvarata partsintressen.

157. I artikel 90.2 i fördraget anges sex villkor för tillämpningen. Det föreskrivs att företagen (första villkoret) som anförtrotts (andra villkoret) att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (tredje villkoret) skall vara underkastade reglerna i fördraget / den mån (femte villkoret) tilllämpningen av dessa regler inte hindrar (fjärde villkoret) att de särskilda uppgifter som tilldelats dem fullgörs, med förbehåll för att utvecklingen av handeln (sjätte villkoret) inte påverkas i en omfattning som strider mot gemenskapens intresse.

158. Det skall erinras om de principer som har framkommit i rättspraxis avseende vart och ett av dessa villkor. Jag skall därefter, mot bakgrund av dessa principer, undersöka de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen.

A — Villkoren för tillämpning av artikel 90.2 i fördraget

159. Det första villkoret enligt artikel 90.2 förorsakar inga svårigheter.

160. Det andra villkoret förutsätter att företaget har anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse genom en åtgärd från offentlig myndighet.

161. I fråga om det tredje villkoret definieras i domstolens rättspraxis inte vad som skall förstås med tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

162. I själva verket åligger det medlemsstaterna att fastställa innehållet i sina tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Medlemsstaterna har inom denna ram ett betydande handlingsutrymme, eftersom domstolen endast ingriper för att bestraffa eventuella missbruk, då medlemsstaterna skadar gemenskapens intressen. Artikel 90.2 syftar nämligen till att förena staternas intresse av att använda vissa företag som instrument för den ekonomiska politiken, skatte- eller socialpolitiken med gemenskapens intresse av att konkurrensreglerna iakttas och att enhetligheten på den gemensamma marknaden bevaras.

163. Enligt domstolen har på så sätt följande ansetts omfattas av tillämpningsområdet för artikel 90.2 i fördraget: televisionsföretag som anförtrotts att utföra en tjänst i det allmännas intresse, lufttrafikföretag som ålagts att trafikera flyglinjer som inte är affärsmässigt lönsamma, ett företag som har anförtrotts uppgiften att säkerställa leverans av elektricitet, en fond med ansvar för förvaltningen av ett kompletterande pensionssystem som fyller en väsentlig social funktion i en stats pensionssystem, det förhållandet att ett allmänt tillgängligt telefonnät ställs till användarnas förfogande, befordran och utdelning av post inom hela det nationella territoriet, hanteringen av visst avfall i syfte att bemästra ett miljöproblem och allmän lotstjänst som säkerställs med hänsyn till allmän säkerhet.

164. Med stöd av det fjärde villkoret enligt artikel 90.2 kan företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse undgå tillämpningen av konkurrensreglerna om en sådan tillämpning hindrar att de särskilda uppgifter som tilldelats dem fullgörs.

165. Det femte villkoret i artikel 90.2 i fördraget innehåller ett proportionalitetsprov.

166. Det sista villkoret slutligen kräver att [u]tvecklingen av handeln inte (får) påverkas i en omfattning som strider mot gemenskapens intresse.

B — De faktiska omständigheterna i tvisten i målet vid den nationella domstolen

167. I förevarande fall har många intervenienter hävdat att advokatsamfundet omfattas av tillämpningsområdet för artikel 90.2 i fördraget.

168. Jag kan inte ansluta mig till den bedömningen.

169. Vid undersökningen av den tredje tolkningsfrågan konstaterade jag att begreppet företag i artikel 86 i fördraget inte är tillämpligt på advokatsamfundet då detta antar bindande bestämmelser som reglerar möjligheten för advokater som utövar sitt yrke i Nederländerna att ingå ett integrerat samarbete med revisorer.

170. Däremot anser jag att bestämmelserna i artikel 90.2 kan tillämpas på advokater som utövar sin verksamhet i Nederländerna. Villkoren för tillämpning av denna bestämmelse är enligt min mening uppfyllda vad beträffar denna särskilda kategori ekonomiska aktörer.

171. För det första är den nederländske advokaten, då han verkar i sin egenskap av oberoende aktör, ett företag i den mening som avses i gemenskapsrättens regler om konkurrens. Han erbjuder tjänster på marknaden för juridiska tjänster. Han begär och erhåller arvode från sina klienter som ersättning för utförda tjänster. Dessutom tar advokaten på sig den ekonomiska risk som är förenad med utövandet av verksamheten.

172. För det andra anser jag att advokaten kan anses som ett företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse i den mening som avses i artikel 90.2 i fördraget.

173. Det är nämligen ostridigt att Europeiska unionen och dess medlemsstater bygger på rättsstatsprincipen. Gemenskapens rättsordning och de nationella rättsordningarna ger de enskilda rättigheter som blir en del av de enskildas rättsliga arv. I syfte att säkra rättsstatsprincipen har medlemsstaterna inrättat olika institutioner av domstolskaraktär. De har även fastställt principen enligt vilken de enskilda under alla förhållanden skall kunna vända sig till dessa domstolar för att få sina rättigheter erkända och respekterade.

174. Mot bakgrund av den komplicerade beskaffenheten av lagstiftningen och organisationen av domstolsväsendet är de enskilda sällan i stånd att själva försvara de rättigheter som de åtnjuter. En advokat ger dem den hjälp som är absolut nödvändig i detta syfte.

175. Härav följer att en advokat utövar verksamheter som är väsentliga i en rättsstat. Han ger enskilda möjlighet att bättre känna till, förstå och genomföra de rättigheter som de har fått. Advokaten säkerställer med andra ord i en rättsstat att principen om medborgarnas tillgång till lagtillämpning och till domstolarna faktiskt genomförs.

176. Med hänsyn till dessa omständigheter utövar advokaten verksamheter som har ett allmänt ekonomiskt intresse som företer vissa särdrag i förhållande till de allmänna ekonomiska intressen som andra ekonomiska verksamheter uppvisar.

177. Vissa bestämmelser i nederländsk rätt medger dessutom att det kan konstateras att den advokat som är registrerad i Nederländerna faktiskt har anförtrotts sin särskilda uppgift genom en åtgärd från offentlig myndighet.

178. Följaktligen anser jag att en advokat som är registrerad i Nederländerna är ett företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse i den mening som avses i artikel 90.2 i fördraget.

179. För det tredje kan tillämpningen av gemenskapsrättens regler om konkurrens hindra att advokatens särskilda uppgift fullgörs.

180. För att ge advokaterna möjlighet att fullgöra sitt uppdrag av allmän tjänst i den mening som har fastställts här har de statliga myndigheterna tilldelat dem en rad yrkesmässiga rättigheter och skyldigheter. Bland dessa rättigheter och skyldigheter är det tre attribut som i samtliga medlemsstater hör till själva kärnan i yrket som advokat. Det är fråga om skyldigheter som avser advokatens oberoende handlande, iakttagandet av tystnadsplikt och nödvändigheten av att undvika intressekonflikter.

181. Det oberoende handlandet kräver att advokaten kan utöva sin verksamhet för rådgivning, hjälp och representation i klientens exklusiva intresse. Det oberoende handlandet visar sig i förhållande till myndigheterna, andra aktörer och tredje man, av vilka advokaten aldrig får låta sig påverkas. Det visar sig likaså i förhållande till klienten som inte får bli arbetsgivare till sin advokat. Det oberoende handlandet är en väsentlig garanti för medborgaren och den dömande makten. En advokat har således skyldighet att inte åta sig mål eller engagera sig i samarbete som riskerar att äventyra detta.

182. Tystnadsplikten är grunden för det förtroendeförhållande som föreligger mellan advokaten och hans klient. Genom tystnadsplikten åläggs advokaten att inte sprida någon sådan information som hans klient har lämnat till honom. Tystnadsplikten sträcker sig i fråga om tillämpning i tiden (ratione temporis) till tiden efter att advokatens uppdrag avslutats och i fråga om tillämpning med avseende på person (ratione personae) till alla tredje män. Tystnadsplikten är även en principiell garanti för den enskildes frihet och för att rättvisan skall fungera väl, varför den utgör tvingande rätt i de flesta medlemsstaterna.

183. Slutligen har advokaten en lojalitetsplikt gentemot sin klient som tvingar honom att undvika intressekonflikter. Genom denna skyldighet förbjuds advokaten att ge råd, hjälp till eller företräda parter vars intressen står i strid med varandra eller tidigare har stått i strid med varandra. En advokat kan inte heller till förmån för en klient utnyttja information som avser en annan klient, eller som han har skaffat sig från en annan klient.

184. Med hänsyn till dessa kännetecken kan förbudet mot samarbete i det omtvistade reglementet vara nödvändigt för att ge advokaten möjlighet att fullgöra den särskilda uppgift som tilldelats honom.

185. I första hand kan förekomsten av integrerade organisationer som omfattar advokater och revisorer utgöra ett hot mot advokatens oberoende handlande.

186. Vidare kan förekomsten av ett integrerat samarbete mellan advokater och revisorer utgöra ett betydande hinder för att advokatens tystnadsplikt skall kunna iakttas.

187. Följaktligen anser jag att den konkurrensbegränsning som följer av reglementet är nödvändig för att i allmänintresset skydda de kännetecken som i Nederländerna hör till själva kärnan i yrket som advokat.

188. För det fjärde påverkar förbudet mot det omtvistade samarbetet inte utvecklingen av handeln i en omfattning som strider mot gemenskapens intresse.

189. Slutligen återstår det att undersöka huruvida förbudet mot det omtvistade samarbetet i enlighet med proportionalitetsprovet är den lösning som är minst skadlig för konkurrensen.

190. Många omständigheter visar i detta avseende på att konkurrensbegränsningen begränsas till vad som är strikt nödvändigt för att ge de nederländska advokaterna möjlighet att fullgöra sin uppgift.

191. För det första förbjuds enligt det omtvistade reglementet endast de mest intensiva formerna för samarbete mellan advokater och revisorer. Enligt reglementet förbjuds endast bildandet av integrerade organisationer, det vill säga organisationer som innebär att vinsten, beslutanderätten och det slutgiltiga ansvaret delas. Vid sidan av denna särskilda sammanslutningsform har advokaterna och revisorerna rätt att ingå alla andra former av samarbete på den nederländska marknaden.

192. För det andra anser jag att någon garanti för advokatens oberoende handlande och tystnadsplikt inte kan uppnås genom åtgärder som är mindre konkurrensbegränsande.

193. Anhängarna av integrerade organisationer hävdar i allmänhet att flera mekanismer gör det möjligt att säkerställa att den för advokatyrket utmärkande etiken iakttas. De anser att 1) samfundet kan vidta disciplinåtgärder med avseende på advokater som underlåter att uppfylla sina yrkesmässiga skyldigheter, 2) det i avtal uttryckligen kan föreskrivas att medlemmarna i organisationen skall iaktta sina etiska skyldigheter och att 3) en mekanism av kinesisk mur gör det möjligt att hindra all överföring av information mellan advokater och revisorer.

194. Dessa argument är enligt min mening inte övertygande.

195. För det tredje skall det erinras om att domstolen enligt fast rättspraxis anser att det förhållandet att en medlemsstat tilllämpar bestämmelser som är mindre stränga än de som tillämpas av en annan medlemsstat [innebär inte]) att de senare är för långtgående och därmed inte förenliga med gemenskapsrätten. Det är således oväsentligt att andra medlemsstater, som Förbundsrepubliken Tyskland, tillåter integrerat samarbete mellan advokater och revisorer.

196. Då så är fallet anser jag att domstolen inte har tillgång till samtliga de uppgifter som behövs för att själv kunna avgöra frågan om det omtvistade reglementets proportionalitet.

197. Sökandena i målet vid den nationella domstolen har nämligen framfört andra argument för att visa att reglementet är oproportionerligt i förhållande till det mål det eftersträvar. Bedömningen av om dessa argument är välgrundade kräver dock en ingående undersökning av de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen och av de rättsliga förhållanden som utmärker den nederländska rättsordningen. Dessa förhållanden är följande.

198. Dels anser sökandena i målet vid den nationella domstolen att de regler som advokatsamfundet har antagit är diskriminerande. De har erinrat om att advokatsamfundet uttryckligen ger advokater rätt att ingå ett integrerat samarbete med notarier, skatterådgivare och patentombud. Däremot förbjuder advokatsamfundet dem att ingå ett integrerat samarbete med medlemmar i yrkeskategorin revisorer.

199. Dels har sökandena i målet vid den nationella domstolen framlagt en rapport som upprättats i juli 1999 av en arbetsgrupp som bildats inom justitieministeriet och ministeriet för ekonomiska frågor. Sökandena har hävdat att arbetsgruppen har kommit till den slutsatsen att förbudet mot samarbete mellan olika yrkesgrupper, nämligen notarier och revisorer, var oproportionerligt och inte kunde vara objektivt berättigat. Sökandena i målet vid den nationella domstolen har ansett att denna slutsats till fullo kan överföras på det integrerade samarbetet mellan advokater och revisorer. Rapportens ställning och räckvidd diskuterades vid den muntliga förhandlingen. Domstolen har inte heller i denna fråga möjlighet att göra en bedömning.

200. Följaktligen skall dessa olika frågor återförvisas till Raad van State för prövning. Enligt min mening kan den hänskjutande domstolen fastställa att det omtvistade reglementet är förenligt med bestämmelserna i artikel 90.2 i fördraget, om den konstaterar att det finns objektiva skäl att ge advokater som är registrerade i Nederländerna rätt att ingå ett integrerat samarbete med notarier, skatterådgivare och patentombud, men förbjuda advokater som är registrerade i Nederländerna att ingå ett integrerat samarbete med medlemmar i yrkeskategorin revisorer.

201. Jag föreslår således att domstolen skall besvara den femte tolkningsfrågan så, att artikel 90.2 i fördraget inte utgör hinder för ett advokatsamfund, som det nederländska advokatsamfundet, att anta en bindande bestämmelse enligt vilken advokater som utövar sitt yrke på den berörda medlemsstatens territorium förbjuds att ingå ett integrerat samarbete med medlemmarna i yrkeskategorin revisorer, om det visar sig att nämnda bestämmelse är nödvändig för att säkerställa att advokaten handlar oberoende och iakttar tystnadsplikten.

VIII — Artiklarna 5 och 85 i fördraget

202. Den sjätte tolkningsfrågan gäller artiklarna 5, 85 och 86 i fördraget i förening.

203. Raad van State har frågat huruvida en medlemsstat åsidosätter de ovannämnda bestämmelserna, om den ger ett advokatsamfund, som det nederländska advokatsamfundet, befogenhet att anta bindande bestämmelser som reglerar möjligheten för advokater, som utövar sitt yrke på dess territorium, att ingå ett integrerat samarbete med revisorer, medan medlemsstaten inte förbehåller sig möjligheten att sätta sina egna beslut i stället för de bestämmelser som samfundet har antagit.

204. Vid behandlingen av den tredje tolkningsfrågan har jag konstaterat att artikel 86 i fördraget inte är tillämplig på advokatsamfundet. Den sjätte frågan skall således endast avse tolkningen av de samverkande bestämmelserna i artiklarna 5 och 85 i fördraget.

205. I domstolens rättspraxis har i detta avseende följande principer fastställts.

206. Artikel 85 i fördraget berör i sig endast företagens beteende. Den syftar således i princip inte på de lagar eller förordningar som härrör från medlemsstaterna. Enligt artikel 85 jämförd med artikel 5 i fördraget, åläggs medlemsstaterna emellertid att inte vidta eller upprätthålla åtgärder, inte ens i form av lag eller annan författning, som kan förta den ändamålsenliga verkan av konkurrensregler som är tillämpliga på företag. Detta är förhållandet i tre fall, när 1) en medlemsstat ålägger eller främjar ingåendet av avtal, beslut av företagssammanslutningar eller samordnade förfaranden som strider mot artikel 85 i fördraget, 2) en medlemsstat förstärker verkningarna av ett sådant avtal, och 3) en medlemsstat berövar de egna bestämmelserna deras statliga karaktär genom att överlåta ansvaret att fatta beslut om åtgärder på det ekonomiska området på privata aktörer.

207. Vad avser de två första fallen kräver rättspraxis, för att det skall kunna konstateras att en åtgärd i lag eller annan författning är oförenlig med artiklarna 5 och 85 i fördraget, att det föreligger ett samband mellan den statliga åtgärden och ett privat beteende av ett eller flera företag. Syftet med detta krav är att utesluta möjligheten att undersöka statliga åtgärder på grund av de konkurrensbegränsande verkningar som är utmärkande för dem. I sina förslag till avgörande i målen Meng, Reiff, Ohra Schadeverzekeringen och DIP m.fl., har generaladvokaterna Tesauro, Darmon och Fennelly på ett övertygande sätt redogjort för skälen till att rättspraxis förtjänar att godtas på denna punkt. Det är således inte nödvändigt att återkomma till dessa olika argument.

208. Vad avser detta tredje fall har domstolen gjort en principiell invändning med avseende på de lagstiftningsåtgärder genom vilka staten avstår från att spela sin egen roll och ger företagen den befogenhet som krävs för att genomföra sin egen politik.

209. Frågan om delegering av befogenheter på det ekonomiska området har en avgörande betydelse när det gäller de fria yrkena. Generaladvokat Jacobs har i sitt förslag till avgörande i målet Pavlov tydligt redovisat vad som står på spel i denna fråga. Generaladvokat Jacobs har hävdat att

210. Domstolen har således att fastställa kriterier som gör det möjligt att åstadkomma en balans mellan å ena sidan behovet av att tillerkänna de fria yrkena en viss rätt till självreglering och å andra sidan behovet av att föregripa den risk för konkurrensbegränsande beteende som finns latent i tilldelningen av en sådan befogenhet.

211. I detta avseende kan en sådan balans enligt min mening åstadkommas med hjälp av två villkor.

212. Det första villkoret finns redan inbyggt i domstolens nuvarande rättspraxis. Enligt detta krävs att de offentliga myndigheterna skall förbehålla sig befogenheten att själva fastställa innehållet i de principiella reglerna för yrket och särskilt de regler som kan påverka de berörda personernas rättigheter. Denna befogenhet kan utövas på olika sätt. Den kan inträffa i det led som föregår regleringsförfarandet genom föreskrivande att de offentliga myndigheterna har möjlighet att ingripa i förfarandet. Den kan även inträffa i det led som följer regleringsförfarandet genom införandet av en kontroll i efterhand av de reglementen som samfundsorganen antagit.

213. Det andra villkoret avser de rättsmedel som medlemmarna i yrkeskåren har tillgång till. Enligt detta villkor krävs att yrkesutövarna skall ha rätt att överklaga beslut som samfundsorganen har antagit, för att kunna avslöja eventuella konkurrensbegränsande beteenden som förekommer inom yrkeskåren. I det avseendet är ett överklagande hos samfundsorganen enligt min mening inte tillräckligt för att säkerställa en effektiv kontroll från myndigheternas sida. En sådan kontroll kräver att yrkesutövarna har möjlighet att vända sig till de allmänna domstolarna, det vill säga till instanser som ligger utanför yrkeskåren. De olika domstolarnas kontroll måste inte endast avse beslut av individuell karaktär, utan även åtgärder med allmän räckvidd.

214. De faktiska omständigheterna i tvisten i målet vid den nationella domstolen skall undersökas mot bakgrund av dessa två villkor.

A — De nederländska myndigheternas befogenhet att direkt eller indirekt fastställa innehållet i de principiella reglerna för yrkeskåren

215. Vad avser det första villkoret innehåller de handlingar som ingetts till domstolen uppgifter som gäller förekomsten av en förebyggande kontroll och en repressiv kontroll.

216. När det gäller den förebyggande kontrollen har advokatsamfundet framfört att det har förekommit ett nära samarbete med de nederländska myndigheterna under förfarandet för antagande av dess reglementen. Samfundet har angett att förslagen till reglementen systematiskt överlämnas till justitieministern, så att denne skall ha möjlighet att nära följa yrkets utveckling. Raad van State har i sitt beslut om hänskjutande emellertid noterat att bestämmelserna i Advocatenwet inte föreskriver något ingripande av de offentliga myndigheterna vid utarbetandet av advokatsamfundets reglementen.

217. Domstolen har inte tillgång till de uppgifter som krävs för att döma i denna fråga. Den skall således återförvisas till Raad van State för prövning.

218. Om den förebyggande kontroll som utövas av justitieministern inte uppfyller de ovannämnda villkoren följer härav inte med nödvändighet att de nederländska myndigheterna har åsidosatt bestämmelserna i artiklarna 5 och 85 i fördraget. Det återstår att undersöka den repressiva kontrollen som införts genom artikel 30 i Advocatenwet.

219. På denna punkt anser sökandena i målet vid den nationella domstolen att Advocatenwet är oförenlig med artiklarna 5 och 85 i fördraget. De har framhållit att de offentliga myndigheterna inte har möjlighet att själva fastställa bestämmelser som reglerar advokatyrket eller att sätta sina egna beslut i stället för de bestämmelser som samfundsorganen antagit.

220. Jag delar inte denna syn.

221. Enligt min mening är det villkor som fastställts i domstolens rättspraxis — enligt vilket de offentliga myndigheterna skall ha möjlighet att sätta sina egna beslut i stället för de bestämmelser som de privata ekonomiska aktörerna fastställt — endast uttryck för en mer allmän princip som kräver att den kontroll som utövas av myndigheterna skall vara en faktisk kontroll. Befogenheten att direkt sätta sina egna beslut i stället (substitution) är under dessa omständigheter endast ett av flera möjliga sätt att utöva statlig kontroll.

222. Frågan gäller således att fastställa huruvida den upphävnings- och suspensionsbefogenhet som tillkommer staten är en faktisk kontroll. Enligt min mening måste tre faktorer undersökas i detta syfte. De avser 1) förhållandet hur ofta upphävnings- och suspensionsbefogenheten utövas, 2) föremålet för de upphävda eller suspenderade åtgärderna, och 3) den obligatoriska karaktären av skälen som har föranlett upphävningen eller suspensionen.

223. När det gäller de två första faktorerna har advokatsamfundet angett att staten redan tidigare har använt sin befogenhet. Staten har delvis upphävt ett reglemente om praktiktjänstgöring för advokater (år 1955) och suspenderat vissa bestämmelser i ett reglemente om utövandet av yrket såsom anställd (år 1997). Dessutom har staten hotat med att utöva sin befogenhet om advokatsamfundet antar vissa reglementen. Staten har på så sätt hotat att använda sin upphävningsbefogenhet vad avser ett reglemente om utövandet av yrket såsom anställd (år 1977) och vad avser en ändring av reglementet om praktiktjänstgöring som avsåg utländsk arbetsgivare (år 1984).

224. Jag anser inte att dessa uppgifter är tillräckliga för att ge domstolen möjlighet att ta ställning i frågan om den repressiva kontroll som utövas av staten.

225. Uppgifterna om de två första faktorerna ger anledning förmoda att de offentliga myndigheterna utövar en faktisk kontroll över advokatsamfundets verksamhet avseende utfärdandet av reglementen. Dessa uppgifter måste dock, enligt min mening, bekräftas genom andra bevis inför Raad van State. Det avgörande kriteriet i detta avseende består av att kontrollera att staten faktiskt ingriper för att kontrollera att reglementen som är väsentliga för tillträdet till yrket och dess utövande är förenliga med avseende på allmänintresset.

226. Vad avser den tredje faktorn förefaller det svårt att tänka sig att advokatsamfundet, efter statens ingripande, kan anta ett reglemente som är identiskt med det reglemente som varit föremål för ett upphävande eller en suspension. Logiken i det system som fastställts av den nederländska rättsordningen kräver enligt min mening snarare att advokatsamfundet är skyldigt att anta ett nytt reglemente i överensstämmelse med de skäl som har lett till upphävandet eller suspensionen. Om så faktiskt är fallet kan Raad van State fastställa att de offentliga myndigheterna — indirekt — har förbehållit sig befogenheten att bestämma innehållet i reglerna om advokatyrket i Nederländerna.

B — Huruvida det finns rättsmedel tillgängliga för medlemmarna i yrkeskåren

227. Det andra villkoret om förekomsten av rättsmedel som är tillgängliga för medlemmarna i yrkeskåren är uppenbarligen uppfyllt i förevarande fall.

228. På grundval av ovan anförda överväganden föreslår jag således att domstolen skall besvara den sjätte tolkningsfrågan så, att artiklarna 5 och 85 inte hindrar att en medlemsstat ger ett advokatsamfund, såsom det nederländska advokatsamfundet, befogenhet att anta bindande bestämmelser som reglerar möjligheten för de advokater som utövar sitt yrke på dess territorium att ingå ett integrerat samarbete med medlemmar av yrkeskategorin revisorer, under villkoret att 1) myndigheterna i den berörda medlemsstaten förbehåller sig befogenheten att direkt eller indirekt bestämma innehållet i de principiella reglerna för yrket och att 2) medlemmarna av yrkeskåren vid de allmänna domstolarna har ett faktiskt rättsmedel gentemot beslut som har antagits av samfundsorganen.

IX — Artiklarna 52 och 59 i fördraget

229. De tre sista tolkningsfrågorna avser bestämmelserna i fördraget i fråga om etableringsrätten (artikel 52) och friheten att tillhandahålla tjänster (artikel 59).

230. Den sjunde tolkningsfrågan syftar till att fastställa vilka bestämmelser i fördraget som är tillämpliga på denna tvist. Inför de nederländska domstolarna har sökandena i målet vid den nationella domstolen hävdat att tvisten faller under tillämpningsområdet för båda de ovannämnda bestämmelserna. Advokatsamfundet anser tvärtemot att artiklarna 52 och 59 i fördraget inte kan tillämpas samtidigt på en och samma faktiska situation.

231. Med sin åttonde fråga vill den hänskjutande domstolen veta huruvida förbudet mot det omtvistade samarbetet är ett hinder för etableringsrätten och/eller för friheten att tillhandahålla tjänster.

232. Den nionde frågan slutligen avser de skäl som gör det möjligt att rättfärdiga ett eventuellt hinder för den fria rörligheten för personer. Raad van State frågar närmare bestämt huruvida förbudet för integrerat samarbete mellan advokater och revisorer kan liknas vid en säljform i den mening som avses i domen i målet Keck och Mithouard eller huruvida, tvärtom, ett sådant förbud skall prövas med avseende på villkoren som har uppställts i domen i målet Gebhard.

233. Flera intervenienter har under detta förfarande hävdat att tvisten i målet vid den nationella domstolen inte har visat på något inslag av anknytning till gemenskapsrätten och anser att det är fråga om ett rent internt förhållande i Nederländerna. Detta argument skall tas upp vid undersökningen av den sjunde tolkningsfrågan.

A — De bestämmelser som är tillämpliga i målet vid den nationella domstolen

234. Inledningsvis erinrar jag om att bestämmelserna i fördraget i fråga om fri rörlighet för personer och tjänster inte enbart avser åtgärder som vidtagits av offentliga myndigheter. De utsträcks även till åtgärder av annan art som syftar till att kollektivt reglera anställdas arbete och tillhandahållande av tjänster. Artiklarna 52 och 59 i fördraget kan således tillämpas på bestämmelser som antas av sammanslutningar eller organ såsom yrkessamfund.

235. Det kan även erinras om att bestämmelser i fördraget i fråga om etablering och tjänster enligt fast rättspraxis inte är tilllämpliga på rent interna förhållanden, det vill säga på förhållanden som till alla väsentliga delar är begränsade till en enda medlemsstat.

236. I förevarande fall har sökandena i målet vid den nationella domstolen hävdat att för att fastställa de bestämmelser som är tillämpliga på tvisten är det nödvändigt att skilja mellan två objektiva förhållanden, nämligen förhållandet för J.C.J. Wouters och J.W. Savelbergh och förhållandet för företagen Arthur Andersen & Co. Belastingadviseurs och Price Waterhouse Belastingadviseurs BV.

237. Detta argument av sökandena i målet vid den nationella domstolen saknar grund.

238. Bestämmelserna i fördraget om etablering är tillämpliga på fysiska eller juridiska personer som önskar att stadigvarande och kontinuerligt delta i det ekonomiska livet i en annan medlemsstat än ursprungsstaten... på den fria yrkesutövningens område.

239. Ingen uppgift gör det emellertid möjligt att i förevarande fall konstatera att målet vid den nationella domstolen uppvisar ett sådant inslag av anknytning till artikel 52 i fördraget.

240. Däremot är de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om friheten att tillhandahålla tjänster tillämpliga på denna tvist.

241. Härav följer att det omtvistade reglementet endast skall behandlas med avseende på bestämmelserna i artikel 59 i fördraget. Frågan gäller således att fastställa huruvida förbudet mot integrerat samarbete mellan advokater och revisorer är ett hinder för friheten att tillhandahålla tjänster.

B — Huruvida det föreligger ett hinder för friheten att tillhandahålla tjänster

242. Raad van State har i detta avseende frågat domstolen huruvida det är möjligt att på förevarande tvist överföra de kriterier som fastställts i domen i målet Keck och Mithouard.

243. Domen i målet Keck och Mithouard hade till syfte att sätta stopp för den risk för avledning som ligger i den oerhört omfattande definitionen av begreppet åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa importrestriktioner i den mening som avses i artikel 30 i EG-fördraget (nu artikel 28 EG i ändrad lydelse). I syfte att lägga om rättspraxis till de verkliga målsättningarna i fördraget avseende den fria rörligheten för varor har domstolen understrukit följande:

244. Domstolen har på så sätt från tilllämpningsområdet för artikel 30 i fördraget undantagit bestämmelser som inte kan anses hindra tillträdet av varor som importerats till den inhemska marknaden eller försvåra deras tillträde jämfört med inhemska varor. Det väsentliga kriteriet som fastställts genom domen i målet Keck och Mithouard utgörs således av det faktum att det föreligger ett hinder för importvarornas tillträde till marknaden.

245. Frågan om att på området för friheten att tillhandahålla tjänster tillämpa den rättspraxis som fastslagits i domen i målet Keek och Mithouard har uttryckligen ställts i det ovannämnda målet Alpine Investments.

246. Det följer av denna dom att en åtgärd omfattas av tillämpningsområdet för artikel 59 i fördraget om den medför begränsningar i rätten för tjänsteproducenter, som är etablerade på den berörda medlemsstatens territorium, att erbjuda tjänster till klienter som är etablerade på en annan medlemsstats territorium. Den rättspraxis som fastslagits i domen i målet Keek och Mithouard kan således inte överföras på åtgärder som uppställer direkta villkor för aktörernas tillgång till marknaden för tjänster i de andra medlemsstaterna.

247. Detta är emellertid just fallet med det omtvistade reglementet.

248. Följaktligen kan förbudet mot det omtvistade samarbetet inte likställas med en försäljningsform i den mening som avses i domen i målet Keck och Mithouard. Förbudet utgör ett hinder för friheten att tillhandahålla tjänster och skall undersökas med avseende på de villkor som uppställts i artikel 59 i fördraget.

C — Hindrets berättigande

249. I domen i målet Gebhard har domstolen erinrat om att åtgärder som kan hindra eller göra det mindre attraktivt att utöva de grundläggande friheter som garanteras genom fördraget skall uppfylla fyra förutsättningar för att vara förenliga med gemenskapsrätten. De skall 1) vara tillämpliga på ett ickediskriminerande sätt, 2) framstå som motiverade med hänsyn till ett trängande allmänintresse, 3) vara ägnade att säkerställa förverkligandet av den målsättning som eftersträvas genom dem och 4) inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå denna målsättning.

250. Det omtvistade reglementet skall undersökas mot bakgrund av dessa fyra förutsättningar.

251. I detta syfte hänvisar jag i stora delar till vad som anförts ovan vid undersökningen av den femte tolkningsfrågan om tolkningen av artikel 90.2 i fördraget.

252. Raad van State har i sitt beslut om hänskjutande noterat att det omtvistade reglementet uppfyller den första förutsättning som anges i domen i målet Gebhard.

253. Vad avser den andra förutsättningen har Raad van State uttryckligen angett att reglementet har till syfte att säkerställa att en advokat handlar oberoende och för att tillvarata partsintressen. Det följer av punkterna 182 och 186 i detta förslag till avgörande att förbudet mot det omtvistade samarbetet likaså är nödvändigt för att säkerställa att advokatens tystnadsplikt iakttas.

254. Det omtvistade reglementet är således rättfärdigat av tvingande skäl av allmänintresse i den mening som avses i domstolens rättspraxis.

255. Vad avser den tredje förutsättningen har jag redan konstaterat att förbudet mot integrerat samarbete mellan advokater och revisorer är ägnat att säkerställa att den eftersträvade målsättningen förverkligas. Jag ber således domstolen att gå tillbaka till min redogörelse i denna fråga i punkterna 185 och 186 i detta förslag till avgörande.

256. Vad slutligen avser den sista förutsättningen har jag redogjort för skälen till att flera omständigheter gör att det kan anses att det omtvistade reglementet inte går utöver vad som är nödvändigt för att säkerställa att advokaten handlar oberoende och för att skydda hans tystnadsplikt. Jag har emellertid angett att domstolen, enligt min mening, inte förfogar över samtliga de uppgifter som behövs för att själv kunna avgöra frågan om reglementets proportionalitet. Prövningen av denna fråga skall följaktligen ske av den hänskjutande domstolen.

257. På grundval av vad ovan anförts föreslår jag således att domstolen skall besvara de sista tolkningsfrågorna så att artikel 59 i fördraget inte utgör hinder för ett advokatsamfund, såsom det nederländska advokatsamfundet, att anta en bindande bestämmelse enligt vilken advokater som utövar sitt yrke på den berörda medlemsstatens territorium förbjuds att ingå ett integrerat samarbete med revisorer, om den nämnda bestämmelsen är nödvändig för att säkerställa att advokaten handlar oberoende samt för att skydda hans tystnadsplikt.

X — Förslag till avgörande

258. Mot bakgrund av vad ovan anförts föreslår jag således att domstolen skall besvara frågorna från Raad van State på följande sätt:

1 Originalspråk: franska.

2 Frågan är föremål för diskussion inom doktrinen. Se bland annat Ehlermann, C, Konkurrens och fria yrken: antagonism eller förenlighet? i Revue du marché commun et de l'Union européenne, 1993, s. 136, Misson, L. och Baert, F., Är advokaternas arvoden lagstridiga? i Journal des tribunaux, 1995, s. 485, Idot, L., Några kommentarer avseende tillämpningen av de gemenskapsrättsliga reglerna om konkurrens på yrkessammanslutningar i journal des tribunaux de droit européen, april 1997, s. 73, Nvssens, H., Konkurrens och yrkessammanslutningar: ljuder Jerikos basuner? i Revue ae droit commercial belge, 1999, s. 475, och Van den Bossche, A.-M., Voor economische vrijheid en mededingingsrecht: hoe vrij is de plichtenleer in het beperken van de economische keuzevrijheid van vrije beroepers? i Tijdschrift voor Privaatrecht, 2000, s. 13.

3 Se mitt förslag till avgörande som denna dag föredragits i målet Arduino (C-35/99, dom av den 19 februari 2002, REG 2002, s. I-1529, s. I-1532) och mitt förslag till avgörande som föredragits den 12 juli 2001 i målet Conte (C-221/99, dom av den 29 november 2001, REG 2001, s. I-9359, s. I-9361).

4 Jag kommer i fortsättningen i detta förslag till avgörande att beteckna denna typ av samarbete som integrerat samarbete. Det är fråga om ett samarbete som innebär att vinsterna, förlusterna, beslutanderätten och det slutgiltiga ansvaret delas.

5 Detta begrepp som uppenbarligen är karakteristiskt för den nederländska rättsordningen förefaller beteckna ett försvar där klientens intressen tillvaratas.

6 Den första tolkningsfrågan i a, b och c samt den andra tolkningsfrågan.

7 Den tredje och den fjärde tolkningsfrågan.

8 Den femte tolkningsfrågan.

9 Den sjätte tolkningsfrågan.

10 Den sjunde, den åttonde och den nionde tolkningsfrågan.

11 Den tyska, den danska, den franska, den nederländska, den Eortugisiska och den svenska regeringen samt regeringen i iechtenstein har i enlighet med EG-sradgan för domstolen inkommit med skriftliga synpunkter. Den luxemburgska regeringen har framfört muntliga synpunkter.

12 Fransk översättning (s. 10).

13 Dom av den 23 april 1991 i mål C-41/90, Höfner och Elser (REG 1991, s. I-1979; svensk specialutgåva, volym 11, s. 135), punkt 21.

14 Se beslutet om hänskjutande (fransk översättning, s. 6 och 10), det nederländska advokatsamfundets skriftliga synpunkter (punkt 27) och den nederländska regeringens skriftliga synpunkter (punkt 19).

15 Dom av den 18 juni 1998 i mål C-35/96, kommissionen mot Italien (REG 1998, s. I-3851), punkterna 36—38, och dom av den 12 september 2000 i de förenade målen C-180/98—C-184/98, Pavlov mil. (REG 2000, s. I-6451), punkterna 73—77.

16 Dom av den 16 september 1999 i mål C-22/98, Becu m.fl. (REG 1999, s. I-5665), punkterna 24—26.

17 Punkt 112.

18 Frågan ställdes i målet Pavlov. Det var dock inte nödvändigt att avgöra den för att besvara de tolkningsfrågor som ställdes till domstolen (se generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i detta mål, punkt 125).

19 Beslutet om hänskjutande (fransk översättning, s. 5 och 11).

20 Waelbroeck, M., och Frignarli, A., Commentaire J. Megret, Le droit de ta CE, volym 4, Konkurrens, Brysseluniversitetets förlag, Bryssel, 1997, andra upplagan {punkt 128).

21 Kommissionen har fattat tre beslut om de fria yrkesutövarna, nämligen beslut 93/438/EEG av den 30 juni 1993 om ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EEG-fördraget (IV/33.407 — CNSD) (EGT L 203, s. 27), beslut 95/188/EG av den 30 januari 1995 om ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EG-fördraget (IV/33.686 — COAPI) (EGT L 122, s. 37) och beslut 1999/267/EG av den 7 april 1999 om tillämpning av artikel 85 i EG-fördraget (IV/36147 — Uppförandekodex för sammanslutningen av auktoriserade, inför Europeiska parentverket behöriga ombud) (delgivet med nr K(1999)494) (EGT L 106, s. 14). Det sistnämnda beslutet har delvis upphävts genom förstainstansrättens dom av den 28 mars 2001 i mål T-144/99, Sammanslutningen av auktoriserade, inför Europeiska patenrverket behöriga ombud mot Europeiska kommissionen (REG 2001, s. II-1087).

22 Domen i CNSD-målet (punkt 34).

23 Bland annat dom av den 17 november 1993 i mål C-185/91, Reiff (REG 1993, s. I-5801; svensk specialutgåva, volym 14, s. 419), dom av den 9 juni 1994 i mål C-153/93, Delta Schiffahrts- und Speditionsgesellschaft (REG 1994, s. I-2517), dom av den 5 oktober 1995 i mål C-96/94, Centro Servizi Spediporto (REG 1995, s. I-2883), och dom av den 17 oktober 1995 i de förenade målen C-140/94—C-142/94, DIP m.fl. (REG 1995, s. I-3257).

24 Domen i CNSD-målet (punkt 41).

25 Ibidem (punkt 42).

26 Ibidem (punkt 42).

27 Ibidem (punkt 42).

28 Ibidem (punkt 41).

29 Ibidem (punkt 43).

30 Ibidem (punkt 44).

31 Se även domen i Pavlov-målet (punkt 87).

32 Artikel 18 första stycket och artikel 22 första stycket i Advocatenwet.

33 Artikel 22 andra stycket i Advocatenwet.

34 Artikel 19 första stycket i Advocatenwet.

35 Artikel 20 första stycket i Advocatenwet.

36 Se beslutet om hänskjutande (fransk översättning, s. 5) och de skriftliga synpunkterna från sökandena i målet vid den nationella domstolen (punkt 43).

37 Beslutet om hänskjutande (fransk översättning, s. 5 och 11).

38 Domen i CNSD-målet (punkt 44).

39 Dom av den 30 januari 1985 i mål 123/83, BNIC (REG 1985, s. 391), punkt 17. Se även domen i CNSD-målet (punkt 40) och domen i Pavlov-målet (punkt 85).

40 Dom av den 29 oktober 1980 i de förenade målen 209/78—215/78 och 218/78, Van Landewyck m.fl. mot kommissionen (REG 1980, s. 3125), punkterna 87 och 88, och dom av den 8 november 1983 i de förenade målen 96/82—102/82, 104/82, 105/82, 108/82 och 110/82, IAZ m.fl. mot kommissionen (REG 1983, s. 3369), punkterna 19 och 20.

41 Dom av den 15 maj 1975 i mål 71/74, Frubo mot kommissionen (REG 1975, s. 563), punkt 30, dom i det ovannämnda målet Van Landewyck m.fl. mot kommissionen (punkt 88), och dom i det ovannämnda målet IAZ m.fl. mot kommissionen (punkt 20).

42 Domen i Pavlov-målet (punkterna 84 och 87). Domstolen har tagit fasta på en motsvarande utformning vad avser begreppet företag. Domstolen har fastslagit att bestämmelserna i artikel 86 i fördraget är tillämpliga på verksamheten för utfärdande av bestämmelser i ett offentligt företag för telekommunikationer (dom av den 20 mars 1985 i mål 41/83, Italien mot kommissionen (REG 1985, s. 873; svensk specialutgåva, volym 8, s. 131), punkterna 16—20.

43 Se domen i CNSD-målet (punkt 7) samt generaladvokaten Cosmas förslag till avgörande i detta mål (punkt 71).

44 Domen i det ovannämnda målet Höfner och Elser (punkt 21).

45 Så är fallet med organ som ansvarar för förvaltningen av vissa obligatoriska sociala trygghetssystem, som bygger på principen om nationell solidaritet (dom av den 17 februari 1993 i de förenade målen C-159/91 och C-160/91, Poucet och Pistre (REG 1993, s. I-637; svensk specialutgåva, volym 14, s. 27), punkt 18, och med organ vars verksamhet utgör en sådan uppgift av allmänintresse som ingår i väsentliga statliga uppgifter och som genom sin natur, sitt syfte och de regler som gäller för den har anknytning till utövandet av typiska offentligrättsliga maktbefogenheter (dom av den 19 januari 1994 i mål C-364/92, SAT Fluggesellschaft (REG 1994, s. I-43; svensk specialutgåva, volym 15, s. 43), punkt 30, och dom av den 18 mars 1997 i mål C-343/95, Diego Cali & Figli (REG 1997, s. I-1547), punkterna 22 och 23.

46 Se generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande i det ovannämnda målet Poucet och Pistre (punkt 8).

47 Se generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i målet Albany (dom av den 21 september 1999 i mål C-67/96, REG 1999, s. I-5751, punkt 312).

48 Se bland annat dom av den 16 november 1995 i mål C-244/94, Federation française des sociétés d'assurances m.fl. (REG 1995, s. I-4013), punkt 20, domen i det ovannämnda målet Albany (punkt 86) och domen i Pavlov-målet (punkt 118).

49 Se förhandlingsrapporten i det ovannämnda målet BNIC (punkt 1.1), domen (punkt 16) samt kommissionens beslut 82/896/EEG av den 15 december 1982 om ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EEG-fördraget (IV/29.883 — UGAL/BNIC) (EGT L 379, s. 1, punkterna 2 och 3 i skälen).

50 Punkt 184. Dessa överväganden beträffande det materiella (ratione materiae) tillämpningsområdet för konkurrensreglerna kan överföras på det personliga tillämpningsområdet för samma regler.

51 Se även Bach, A., kommentar avseende domarna av den 17 november 1993 i det ovannämnda målet Reiff, i mål C-2/91, Meng (REG 1993, s. I-5751; svensk specialutgåva, volym 14, s. 407), och i mål C-245/91, Ohra Schadeverzekeringen (REG 1993, s. I-5851), i Common Market Law Review, 1994, s. 1357, fotnot på sidan 14. Författaren har angett att det förefaller mycket mer berättigat att, i stället för att förutsätta att bestämmelser som antagits av en delegerad myndighet har antagits i allmänintresset, förutsätta att denna typ av bestämmelser överensstämmer med de ekonomiska intressena hos dem som deltar i utarbetandet av bestämmelserna och skapar restriktiva villkor för dem som är nyanlända på marknaden och för utlänningar (fri översättning).

52 Se bland annat domen i de: ovannämnda målet IAZ m.fl. mot kommissionen. I detta mål hade Anseau ingått ett avtal med vissa fabrikanter och importörer av tvättmaskiner i syfte att säkerställa att maskinerna överensstämde med de krav som uppställts i belgisk rätt för att garantera vattenförsörjningens kvalitet. Avtalet hade emellertid genomförts så att parallell import till Belgien förhindrats. Domstolen fastställde att avtalet har till syfte att påtagligt begränsa konkurrensen inom den gemensamma marknaden, oaktat att det även eftersträvar målet att skydda allmänbälsan (punkt 25, min kursivering). Det mal av allmänintresse som eftersträvas genom avtalet har således inte hindrat domstolen från att fastställa att Anseau är en företagssammanslutning i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget (punkterna 19—21 i domen).

53 Dom av den 30 juni 1966 i mål 56/65, Société technique minière (REG 1966, s. 337 och särskilt s. 359; svensk specialutgåva, volym 1, s. 251).

54 Dom av den 28 mars 1984 i de förenade målen 29/83 och 30/83, CRAM och Rheinzink (REG 1984, s. 1679), punkt 26.

55 Dom av den 13 juli 1966 i de förenade målen 56/64 och 58/64, Consten och Grundig mot kommissionen (REG 1966, s. 429 och särskilt s. 496; svensk specialutgåva, volym 1, s. 277).

56 Dom av den 27 januari 1987 i mål 45/85, Verband der Sachversicherer mot kommissionen (REG 1987, s. 405; svensk specialutgåva, volym, 9, s. 9), punkt 39.

57 Dom av den 26 november 1975 i mål 73/74, Groupement des fabricants de papiers peints de Belgique m.fl. mot kommissionen (REG 1975, s. 1491; svensk specialutgåva, volym 2, s. 525), punkt 10, och dom i det ovannämnda målet BNIC (punkt 22).

58 Domen i det ovannämnda målet Verband der Sachversicherer mot kommissionen (punkterna 39 —43).

59 Dom av den 15 juli 1970 i mål 41/69, ACF Chemiefarma mot kommissionen (REG 1970, s. 661; svensk specialutgåva, volym 1, s. 457), punkt 128.

60 Dom av den 1 februari 1978 i mål 19/77, Miller mot kommissionen (REG 1978, s. 131), punkt 7.

61 Domen i det ovannämnda målet Consten och Grundig mot kommissionen (s. 496—498).

62 Domen i det ovannämnda målet Société technique minière (s. 359 och 360), och dom av den 28 februari 1991 i mål C-234/89, Delimitis (REG 1991, s. I-935; svensk specialutgåva, volym 11, s. 65), punkt 13.

63 Förstainstansrättens dom av den 27 oktober 1994 i mål T-35/92, Deere mot kommissionen (REG 1994, s. II-957; svensk specialutgåva, volym 16, s. 2), punkt 61.

64 Domen i det ovannämnda målet Société technique minière (s. 360), dom av den 25 november 1971 i mål 22/71, Béguelin (REG 1971, s. 949), punkt 17, dom av den U december 1980 i mål 31/80, L'Oréal (REG 1980, s. 3775), punkt 19, dom av den 11 juli 1985 i mål 42/84, Remia m.fl. mot kommissionen (REG 1985, s. 2545; svensk specialutgåva, volym 8, s. 277), punkt 18, och dom av den 10 december 1985 i mål 31/85, ETA (REG 1985, s. 3933), punkt 11.

65 Domen i det ovannämnda målet Société technique minière (s. 359 och 360), och förstainstansrättens dom av den 22 oktober 1997 i de förenade målen T-213/95 och T-18/96, SCK och FNK mot kommissionen (REG 1997, s. II-1739), punkt 134.

66 Domen i det ovannämnda målet Société technique minière (s. 360).

67 Domen i Pavlov-målet (punkt 91).

68 Dom av den 12 december 1995 i mål C-399/93, Oude Luttikhuis m.fl. (REG 1995, s. I-4515), punkt 10, och Pavlov-domen (punkt 91).

69 Skriftliga synpunkter från sökandena i målet vid den nationetia domstolen (punkterna 81—93).

70 Se bland annat dom av den 19 december 1968 i mål 13/68, Salgoil (REG 1968, s. 672; svensk specialutgåva, volym 1, s. 367), dom av den 16 mars 1978 i mål 104/77, Oehlschläger (REG 1978, s. 791), punkt 4, dom av den 16 ¡uli 1998 i mål C-235/95, Dumon och Froment (REG 1998, s. I-4531), punkt 25, och dom av den 5 oktober 1999 i de förenade målen C-175/98 och C-177/98, Lirussi och Bizzaro (REG 1999, s. I-6881), punkt 37.

71 Se bland annat domen i det ovannämnda målet Oehlschläger (punkt 4), dom av den 2 juni 1994 i mål C-30/93, ACATEL Electronics Vertriebs (REG 1994, s. I-2305), punkt 16, och dom av den 20 mars 1997 i mål C-352/95, Phytheron International (REG 1997, s. I-1729), punkt 11.

72 Beslutet om hänskjutande (fransk översättning, s. 13).

73 Punkt 38 i skälen.

74 Ibidem.

75 Detta förefaller även vara kommissionens officiella ståndpunkt. Se, för ett liknande resonemang, Bicho, M.-J., Fria yrkesutövare: principiella perspektiv på kommissionens åtgärder i fråga om tillämpning av konkurrensregler i Competition Policy Newsletter, Number 2, June, s. 24, samt XXIXe Rapport sur la politique de concurrence 1999, punkt 138.

76 Fasquelle, D., Droit américain et droit communautaire desententes. Étude de la règle de raison, Paris, Joly förlag, 1993, s. 25.

77 Kovar, R., Gemenskapsrättens regler om konkurrens och rimlighetsregeln, i Revue trimestrielle de droit européen, 1987, s. 237 (s. 238).

78 Ovannämnde D. Fasquelle, s. 31.

79 Ovannämnde R. Kovar, s. 238.

80 Se Wils, G., Rule of reason: en rimlighetsregel i gemen-skapsrätten?, i Cahiers de droit européen, 1990, s. 19, samt Bellamy, C. och Child, G., Common Market Law of Competition, London, Sweet & Maxwell, 1993, fjärde upplagan, punkt 2-062 ff.

81 Se i detta avseende hänvisningarna i den ovannämnda Commentaire J. Megret (punkt 172).

82 Dom av den 25 oktober 1977 i mål 26/76, Metro mot kommissionen (REG 1977, s. 1875; svensk specialutgåva, volym 3, s. 431), punkterna 20—22.

83 Dom av den 8 juni 1982 i mål 258/78, Nungesser och Eisele mot kommissionen (REG 1982, s. 20151, punkterna 54—58.

84 Domen i det ovannämnda målet Remia m.fl. mot kommissionen (punkterna 17—20).

85 Dom av den 28 januari 1986 i mål 161/84, Pronuptia (REG 1986, s. 353; svensk specialutgåva, volym 8, s. 403), punkterna 14—27.

86 Dom av den 15 december 1994 i mål C-250/92, DLG (REG 1994, s. I-5641), punkterna 28—45.

87 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 oktober 1983 i mål 107/82, AEG mot kommissionen (REG 1983, s. 3151; svensk specialutgåva, volym 7, s. 287), punkterna 33— 36.

88 Den luxemburgska regeringen har under det muntliga förfarandet emellertid hävdat att reglementet har positiva verkningar på konkurrensen. Den luxemburgska regeringen har gjort gällande att reglementet, genom dess förbud för advokater att slå sig ihop med revisorer, gör det möjligt att förhindra att utövandet koncentreras till några stora internationella firmor och, till följd därav, upprätthålla ett tillräckligt (om inte ett betydande) antal ekonomiska aktörer på marknaden. Jag delar i stor utsträckning den luxemburgska regeringens farhågor. Faran rör att sådana koncentrationstransaktioner uppkommer är med hänsyn till storleken på vissa advokatbyråer och revisionsbolag reell. Från rättslig synpunkt skall dock denna problematik undersökas med avseende på andra bestämmelser i gemenskapsrätten. De strukturella koncentrationerna omfattas av tillämpningsområdet för rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer (EGT L 395, s. 1). Vad avser beteendet hos de integrerade organisationerna skall det undersökas med avseende på bestämmelserna i artikel 86 i fördraget.

89 Ovannämnde H. Nyssens (punkt 4.1.2).

90 Artikel 9.1 i förordning nr 17, Första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 13, 1962, s. 204). Kommissionen har den 27 september 2000 till rådet överlämnat Förslag till rådets förordning om genomförandet av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget och om ändring av förordningarna (EEG) nr 1017/68, (EEG) nr 2988/74, (EEG) nr 4056/86 och (EEG) nr 3975/87 (Förordning om tillämpning av artiklarna 81 och 82 i fördraget) [KOM/2000/0582 slutlig— CNS 2000/0243] (EGT C 365 E, s. 284). Artikel 1 i förslaget syftar särskilt till att förklara att artikel 81.3 EG skall vara direkt tillämplig.

91 Punkt 64.

92 Punkt 89.

93 Förslaget till avgörande i målet Pavlov (punkt 86).

94 Se emellertid domen i det ovannämnda målet Sammanslutningen av auktoriserade, inför Europeiska patentverket behöriga ombud mot Europeiska kommissionen (punkterna 72—79).

95 Den ovannämnde H. Nyssens (punkt 4.1.1).

96 Förstainstansrättens dom av den 15 juli 1994 i mål T-17/93, Matra Hachette mot kommissionen (REG 1994, s. II-595), punkt 85.

97 Domen i det ovannämnda målet Verband der Sachversicherer mot kommissionen (punkt 15).

98 Domen i det ovannämnda målet Metro mot kommissionen (punkt 43), och dom i det ovannämnda målet Remia m.fl. mot kommissionen (punkt 42).

99 Förstainstansrättens dom av den 11 juli 1996 i de förenade målen T-528/93, T-542/93, T-543/93 och T-546/93, Métropole Télévision m.fl. mot kommissionen (REG 1996, s. II-649), punkt 118. Se även, på denna punkt, domen i det ovannämnda målet SCK och FNK mot kommissionen (punkt 194).

100 Se kommissionens beslut 1999/152/EG av den 20 maj 1998 om att förklara en företagskoncentration förenlig med den gemensamma marknaden och med EES-avtalets funktionssätt (Ärende nr IV/M.1016 — Price Waterhou-se/Coopers & Lybrand) [delgivet med nr K(1998) 1388] (Text av betydelse för EES) (EGT nr L 50, s. 27), punkt 20 fr. i skälen.

101 Nallet, H., Les réseaux pluridisciplinaires et les professions du droit. Franska dokumentationen, Paris, 1999, s. 77 ff.

102 Se, för ett liknande resonemang, på ett helt annat område, dom av den 6 april 1995 i de förenade målen C-241/91 P och C-242/91 P, RTE och ITP mot kommissionen (REG 1995, s. I-743), punkterna 48—58.

103 Se bland annat dom av den 9 juli 1969 i mål 5/69, Völk (REG 1969, s. 295; svensk specialutgåva, volym 1, s. 409), punkt 7, och domen i Pavlov-målet (punkterna 94—97).

104 Beslut 1999/152 (punkt 70 i skälen).

105 Den ovannämnde H. Nallet (s. 21).

106 Se i detta avseende domen i Pavlov-målet (punkterna 94—97).

107 Domen i det ovannämnda målet Metro mot kommissionen (punkterna 20—22).

108 Dom av den 17 juli 1997 i mål C-219/95 P, Ferriere Nord mot kommissionen (REG 1997, s. I-4411), punkt 20. Se även, bland andra domar, domarna i de ovannämnda målen Société technique minière (s. 359), Consten och Grundig mot kommissionen (s. 495), L'Oréal (punkt 18) och DLG (punkt 54).

109 Domarna i de ovannämnda målen Miller mot kommissionen (punkt 15), och Ferriere Nord mot kommissionen (punkt 19).

110 Dom av den 10 december 1985 i de förenade målen 240/82—242/82,261/82, 262/82, 268/82 och 269/82, Stichting Sigarettenindustrie m.fl. mot kommissionen (REG 1985, s. 3831), punkt 49.

111 Domen i CNSD-målet (punkt 48). Se även dom av den 17 oktober 1972 i mål 8/72, Vereeniging van Cementhandelaren mot kommissionen (REG 19/2, s. 977), punkt 29, dom av den 16 juni 1981 i mål 126/80, Salonia (REG 1981, s. 1563; svensk specialutgåva, volvm 6, s. 129), punkt 14, och domen i det ovannämnda målet Remia m.fl. mot kommissionen (punkt 22), samt förstainstansrättens dom av den 21 februari 1995 i mål T-29/92, SPO m.fl. mot kommissionen (REG 1995, s. II-289), punkt 129, och domen i det ovannämnda målet SCK och FNK mot kommissionen (punkt 179).

112 Beslutet om hänskjutande (fransk översättning, s. 23).

113 Tredje tolkningsfrågan.

114 Fjärde tolkningsfrågan.

115 Förstainstansrättens dom av den 10 mars 1992 i de förenade målen T-68/89, T-77/89 och T-78/89, SIV m.fl. mot kommissionen (REG 1992, s. II-1403; svensk specialutgåva, volym 12, s. 303), punkt 358.

116 Domen i ovannämnt mål (punkt 21).

117 Se bland annat dom av den 16 juni 1987 i mål 118/85, kommissionen mot Italien (REG 1987, s. 2599), punkt 7, CNSD-domen (punkt 36) och Pavlov-domen (punkt 75).

118 Se generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande i de ovannämnda målen Poucet och Pistre (punkt 8), och SAT Fluggesellschaft (punkt 9).

119 Domarna i de ovannämnda målen Van Landewyck m.fl. mot kommissionen (punkterna 87 och 88), och IAZ m.fl. mot kommissionen (punkterna 19 och 20).

120 Förstainstansrättens dom av den 2 juli 1992 i mål T-61/89, Dansk Pelsdyravlerforening mot kommissionen (REG 1992, s. II-1931; svensk specialutgåva, volym 13, s. 2/II0001), punkt 50.

121 Skriftliga synpunktet från sökandena i målet vid den nationella domstolen (punkt 121).

122 Se generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i det ovannämnda målet Albany (punkt 207).

123 Enligt uttrycket av Idot, L., En ny invasion eller bekräftelse av området för konkurrensrätten? Med anledning av viss senare utveckling..., i Europe, januari 1996, s. 1 (punkt 24).

124 Se bland annat dom av den 16 juni 1987 i det ovannämnda målet kommissionen mot Italien (punkt 7), och domen i det ovannämnda målet Diego Cali & Figli (punkterna 16—18).

125 Skriftliga synpunkter trån sökandena i målet vid den nationella domstolen (punkterna 121—124).

126 Dom av den 31 mars 1998 i de förenade målen C-68/94 och C-30/95, Frankrike m.fl. mot kommissionen (REG 1998, s. I-1375), punkt 221, och dom av den 16 mars 2000 i de förenade målen C-395/96 P och C-396/96 P, Compagnie maritime belge transports m.fl. mot kommissionen (REG 2000, s. I-1365), punkterna 36, 41 och 42.

127 Dom av den 27 april 1994 i mål C-393/92, Almelo (REG 1994, s. I-1477; svensk specialutgåva, volym 15, s. 1/10089), punkt 42, dom i det ovannämnda målet Centro Servizi Spediporto (punkt 33), dom i det ovannämnda målet DIP m.fl. (punkt 26) , och dom av den 17 juni 1997 i mål C-70/95, Sodemare m.fl. (REG 1997, s. I-3395), punkt 46.

128 Korah, V., Compagnie Maritime Beige, Collective Dominant Position aita Exclusionary Pricing i Mélanges en bommage à Michel Waelbroeck, Bruylant, Bryssel, 1999, s. 1101 (s. 1110).

129 Förstainstansrättens dom av den 7 oktober 1999 i mål T-228/97, Irish Sugar mot kommissionen (REG 1999, s. II-2969), punkterna 50—52. Denna dom är för närvarande föremål för ett överklagande i målet C-497/99 P, Irish Sugar mot kommissionen.

130 Dom av den 16 mars 2000 i det ovannämnda målet Compagnie maritime belge transports m.fl. mot kommissionen (punkterna 43—48).

131 Ibidem (punkterna 42 och 45).

132 Ibidem (punkt 45), och förstainstansrättens dom av den 25 mars 1999 i mål T-102/96, Gencor mot kommissionen (REG 1999, s. II-753), punkterna 273—276.

133 Se, för ett liknande resonemang, Muñiz Fernández, P., Increasing powers and increasing uncertainty: collective dominance and pricing abuses, i ELRev, 2000, s. 645 (s. 648 och 649).

134 Dom av den 16 mars 2000 i det ovannämnda målet Compagnie maritime belge transports m.fl. mot kommissionen (punkt 43).

135 Ibidem (punkt 44).

136 Dom i det ovannämnda målet Centro Servizi Spediporto (punkt 34), och dom i det ovannämnda målet DIP m.fl. (punkt 27).

137 Se, för ett liknande resonemang, fotnoten på sidan 81 i generaladvokaten Fennellys förslag till avgörande i det ovannämnda målet Sodemare m.fl.

138 Se, i detta avseende, Politique de la concurrence et professions liberales, OECD, Paris, 1985 (punkt 69).

139 Se, i detta avseende, förstainstansrättens dom av den 8 oktober 1996 i de förenade målen T-24/93—T-26/93 och T-28/93, Compagnie maritime belge transports m.fl. mot kommissionen (REG 1996, s. II-1201), punkt 65.

140 Dom av den 16 mars 2000 i det ovannämnda målet Compagnie maritime belge transports m.fl. mot kommissionen (punkt 44).

141 Se domen i det ovannämnda målet DLG (punkterna 49—52), och punkt 112 i detta förslag till avgörande.

142 Se dom av den 14 november 1996 i mål C-333/94 P, Tetra Pak mot kommissionen (REG 1996, s. I-5951), punkt 37, och förstainstansrättens dom av den 12 december 1991 i mål T-30/89, Hilti mot kommissionen (REG 1991, s. II-1439), punkterna 102—119. Se även kommissionens beslut 2000/12/EG av den 20 juli 1999 beträffande ett förfarande enligt artikel 82 i EG-fördraget och artikel 54 i EES-avtalet (Ärende nr IV/36.888 — Fotbolls-VM 1998) [delgivet med nr K(1999) 2295] (Text av betydelse för EES) (EGT L 5, s. 55, punkterna 105—114 i skälen).

143 Se, för ett liknande resonemang, domen i Pavlov-målet (punkt 77).

144 Dom av den 21 mars 1974 i mål 127/73, BRT II (REG 1974, s. 313; svensk specialutgåva, volym 2, s. 2491, punkt 20.

145 Dom i det ovannämnda målet BRT II (punkt 20), och dom av den 11 april 1989 i mål 66/86, Ahmed Saeed Flugreisen och Silver Line Reisebüro (REG 1989, s. 803; svensk specialutgåva, volym 10, s. 9), punkt 55.

146 Dom av den 14 juli 1981 i mål 172/80, Züchner (REG 1981, s. 2021; svensk specialutgåva, volym 6, s. 181), punkt 7, och dom av den 2 mars 1983 i mål 7/82, GVL mot kommissionen (REG 1983, s. 483; svensk specialutgåva, volym 7, s. 49), punkterna 29—32.

147 Dom av den 23 oktober 1997 i mål C-159/94, kommissionen mot Frankrike (REG 1997, s. I-5815), punkt 66.

148 Domen i det ovannämnda målet Almelo (punkt 47).

149 Dom av den 23 oktober 1997 i det ovannämnda målet kommissionen mot Frankrike (punkt 66).

150 I ovannämnt mål (punkterna 98—111).

151 Se, i detta avseende, kommentar av L. Gyselen avseende domarna av den 21 september 1999 i det ovannämnda målet Albany, i de förenade målen C-115/97—C-117/97, Brentjens' (REG 1999, s. I-6025), och i mål C-219/97, Drijvende Bokken (REG 1999, s. I-6121) i Common Market Law Review, 2000, s. 425 (s. 445).

152 Dom av den 10 december 1991 i mål C-179/90, Merci convenzionali porto di Genova (REG 1991, s. I-5889; svensk specialutgåva, volym 11, s. 507), punkt 27, dom av den 1/juli 1997 i mål Ć-242/95, GT-Link (REG 1997, s. I-4449), punkt 53, och dom av den 18 juni 1998 i mål C-266/96, Corsica Ferries France (REG 1998, s. I-3949), punkt 45.

153 Dom av den 19 maj 1993 i mål C-320/91, Corbeau (REG 1993, s. I-2533; svensk specialutgåva, volym 14, Tillägg, s. 77), punkt 19.

154 Domen i det ovannämnda målet Corsica Ferries France (punkt 45).

155 Ibidem (punkt 60).

156 Blum, F., Från Sacchi till Franzén via la Crespelle: senare rättspraxis avseende artikel 90, i Gazette du Palais, 1999, nr 20, s. 12 (s. 21).

157 Dom av den 19 mars 1991 i mål C-202/88, Frankrike mot kommissionen (REG 1991, s. I-1223), punkt 12, och dom i det ovannämnda målet Albany (punkt 103).

158 Dom av den 30 april 1974 i mål 155/73, Sacchi (REG 1974, s. 409; svensk specialutgåva, volym 2, s. 269), punkterna 13—15.

159 Domen i det ovannämnda målet Ahmed Saeed Flugreisen och Silver Line Reisebüro (punkt 55).

160 Domen i det ovannämnda målet Almelo (punkt 48), och dom av den 23 oktober 1997 i mål C-157/94, kommissionen mot Nederländerna (REG 1997, s. I-5699), punkt 41.

161 Domen i det ovannämnda målet Albany (punkt 105).

162 Dom av den 13 december 1991 i mål C-18/88, GB-Inno-BM (REG 1991, s. I-5941; svensk specialutgåva, volym 11, s. 519), punkt 16.

163 Domen i det ovannämnda målet Corbeau (punkt 15).

164 Dom av den 23 maj 2000 i mål C-209/98, Sydhavnens Sten & Grus (REG 2000, s. I-3743), punkt 75.

165 Domen i det ovannämnda målet Corsica Ferries France (punkterna 45 och 60).

166 Domar i de ovannämnda målen Merci convenzionali porto di Genova (punkt 27), och GT-Link (punkterna 52 och 53).

167 Domen i det ovannämnda målet Corbeau (punkt 19).

168 Dom av den 23 oktober 1997 i det ovannämnda målet kommissionen mot Frankrike (punkterna 59 och 95), och domen i Pavlov-målet (punkt 107).

169 Domen i Pavlov-målet (punkt 107). Domstolen har på så sätt avsevärt mildrat kraven i fråga om det fjärde villkoret enligt artikel 90.2 i fördraget. I Början krävde domstolen nämligen bevis på att tillämpningen av konkurrensreglerna var oförenlig med utövandet av företagets särskilda uppgift (se domen i det ovannämnda målet Sacchi, punkt 15, dom av den 3 oktober 1985 i mål 311/84, CBEM (REG 1985, s. 3261), punkt 17, domen i det ovannämnda målet Höfner och Elser, punkt 24, och dom av den 18 juni 1991 i mål C-260/89, ERT (REG 1991, s. I-2925; svensk specialutgåva, volym 11, s. 209), punkt 33.

170 Domen i det ovannämnda målet Almelo (punkt 49). Se även domen i det ovannämnda målet Corbeau (punkt 14).

171 Domen i det ovannämnda målet Sydhavnens Sten & Grus (punkt 80).

172 Enligt R. Kovars uttryck, Domstolen och företagen med ansvar för förvaltningen av en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse. Ett steg i rätt riktning mot en reglerad avreglering (andra delen), i Europe, 1994, s. 2.

173 Domar av den 23 oktober 1997 i det ovannämnda målet kommissionen mot Nederländerna (punkt 69), i mål C-158/94, kommissionen mot Italien (REG 1997, s. I-5789), punkt 6S, och i det ovannämnda målet kommissionen mot Frankrike (punkt 113).

174 Generaladvokaten Rozès förslag till avgörande i målet kommissionen mot Italien (dom av den 7 juni 1983 i mål 78/82, REG 1983, s. 1955; svensk specialutgåva, volym 7, s. 189, punkt VIC), och generaladvokaten Cosmas förslag till avgörande i de ovannämnda målen kommissionen mot Nederländerna, kommissionen mot Italien och kommissionen mot Frankrike (punkt 126) (domar av den 23 oktober 1997).

175 Se punkt 51 i detta förslag till avgörande.

176 Dom av den 23 april 1986 i mål 294/83, Parti écologiste LesVerts mot Europaparlamentet (REG 1986, s. 1339; svensk specialutgåva, volym 8, s. 529), punkt 23, och ingressen till Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EGT C 364, 2000, s. 1).

177 I fråga om gemenskapens rättsordning, se dom av den 5 februari 1963 i mål 26/62, Van Gend & Loos (REG 1963, s. 1 och särskilt s. 23; svensk specialutgåva, volym 1, s. 161).

178 Europadomstolen, domen i målet Schöpfer mot Schweiz av den 20 mai 1998.Recueil des arrêts et décisions 1998-III, s. 1042, punkt 29.

179 Dom av den 3 december 1974 i mål 33/74, Binsbergen (REG 1974. s. 1299; svensk specialutgåva, volym 2, s. 379), punkt 14.

180 Dom av den 18 maj 1982 i mål 155/79, AM & S mot kommissionen (REG 1982, s. 1575; svensk specialutgåva, volym 6, s. 405), punkt 24.

181 Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

182 Domarna i de ovannämnda målen Merci convenzionali porto di Genova (punkt 27), GT-Link (punkt 53), och Corsica Ferries France (punkt 45).

183 Se även ovannämnda Commentaire j. Megret (punkt 290): Det kan inte finnas något skäl till varför organ som uppenbarligen bildats i ett syfte av allmänintresse inte skall omfattas av förmånen i artikel 90.2, av enbart den anledningen att detta inte är följden av en formell rättsakt. Så snart företaget faktiskt utför en verksamhet av allmänintresse, och denna verksamhet omfattas av en offentlig myndighetskontroll, finns det inte någon anledning att vägra företaget rätten att åberopa artikel 90.2.

184 Lambert, P., Règles et usages de la profession d'avocat du barreau de Bruxelles, Bruylant, Bryssel, 1994, tredje upplagan, s. 432. Med ett liknande resonemang anser A. Damien i La profession d'avocat, Gazette du Palais, Litec, Paris, 1991, att tystnadsplikten bygger enbart på det sociala intresset (s. 60).

185 Skriftliga synpunkter från advokatsamfundet (punkt 36 ff).

186 Se punkterna 128—132 i detta förslag till avgörande.

187 Beslutet om hänskjutande (fransk översättning, s. 26).

188 Skriftliga synpunkter från advokatsamfundet (punkterna 216 och 217).

189 Se de skriftliga synpunkterna från sökandena i målet vid den nationella domstolen (punkt 12).

190 Se de skriftliga synpunkterna från advokatsamfundet (punkt 151) samt CCBE:s (Rådet tor advokatsamfunden i den europeiska unionen) resolution om de integrerade formerna för samarbete mellan advokater och personer som inte tillhör yrket, antagen i Aten den 12 november 1999 [http/www.ccbe.org (s. 3)].

191 Ovannämnde H. Nallet anser i ett liknande resonemang att nätverken måste tillhandahålla skriftliga garantier om sättet på vilket de säkerställer att yrkena handlar oberoende sinsemellan och att advokaterna handlar oberoende inom nätverken. Principen skall fortfarande vara ett förbud mot delning av arvodena (s. 107).

192 Dom av den 10 maj 1995 i mål C-384/93, Alpine Investments (REG 1995, s. I-1141), punkt 51, dom av den 12 december 1996 i mål C-3/95, Reisebüro Broede (REG 1996, s. I-6511), punkt 42, och dom av den 1 februari 2001 i mål C-108/96, Mac Quen m.fl. (REG 2001, s. I-837), punkt 33.

193 Det måste emellertid noteras att enligt tysk rätt omfattas revisorer av en yrkesreglering som i stora delar är identisk med yrkesregleringen for advokater. I synnerhet omfattas revisorerna inte av någon informationsskyldighet med avseende på tredje man.

194 Interdisciplinaire Samenwirkung door Notarissen, Rapportinlerministériel du ministere néerlandais de la Justice et du ministère néerlandais de l'Économie (bilaga 13 till de skriftliga synpunkterna från sökandena i målet vid den nationella domstolen).

195 Se särskilt dom av den 16 november 1977 i mål 13/77, GB-Inno-BM (REG 1977, s. 2115; svensk specialutgåva, volym 3, s. 471), punkterna 29—31, dom av den 1 oktober 1987 i mål 311/85, Vereniging van Vlaamse Reisbureaus (REG 1987, s. 3801; svensk specialutgåva, volym 9, s. 187), punkterna 22—24, dom av den 21 september 1988 i mål 267/86, Van Eycke (REG 1988, s. 4769; svensk specialutgåva, volym 9, s. 587), punkt 16, domen i det ovannämnda målet Ahmed Saeed Flugreisen och Silver Line Reisebüro (punkt 48), domen i det ovannämnda målet Meng (punkt 14), domen i det ovannämnda målet Reiff (punkt 14), domen i det ovannämnda målet Ohra Schadeverzekeringen (punkt 10), domen i det ovannämnda målet Delta Schiffahrts- und Speditionsgesellschaft (punkt 14), domen i det ovannämnda målet Centro Servizi Spediporto (punkterna 20 och 21), domen i det ovannämnda målet DIP m.fl. (punkterna 14 och 15), domen i det ovannämnda målet Sodemare m.fl. (punkterna 41 och 42), domen i CNSD-målet (punkterna 53 och 54), domen i det ovannämnda målet Corsica Ferries France (punkterna 35 och 49), och domen i det ovannämnda målet Albany (punkt 65).

196 Se domslutet i de ovannämnda målen Meng och Ohra Schadeverzekeringen.

197 Ovannämnda mål.

198 Förslag till avgörande i de ovannämnda målen Meng och Ohra Schadeverzekeringen.

199 Förslag till avgörande i det ovannämnda målet Reiff.

200 Förslag till avgörande i det ovannämnda målet DIP m.fl.

201 Se särskilt domarna i de ovannämnda målen Corsica Ferries France (punkterna 50—54), och Albany (punkt 66) samt domen i Pavlov-målet (punkterna 99 och 100).

202 Förslag till avgörande i målet Pavlov (punkterna 160—164).

203 Se i detta avseende mitt förslag till avgörande i det ovannämnda målet Arduino.

204 Joliet, R., National Anti-competitive Legislation and Community Law, i Fordham International Lati Journal, 1989, s. 163 (s. 172, fri översättning).

205 Domen i det ovannämnda målet Van Eycke (punkt 19).

206 Domarna i de ovannämnda målen Meng (punkt 20), Ohra Schadeverzekeringen (punkt 13), och Corsica Ferries France (punkt 52).

207 Domarna i de ovannämnda målen Reiff (punkt 22), Delta Schiffahrts- und Speditionsgesellschaft (punkt 21), och Centro Servizi Speaiporto (punkt 27).

208 Domarna i de ovannämnda målen Van Eycke (punkt 19), och Corsica Ferries France (punkt 52).

209 Punkt 57.

210 Punkt 92.

211 Skriftliga synpunkter från advokatsamfundet (punkterna 31 och 197).

212 Fransk översättning (punkt 19).

213 Skriftliga synpunkter från advokatsamfundet (punkterna 33 — 35 och 106).

214 Skriftliga synpunkter från sökandena i målet vid den nationella domstolen (punkt 145).

215 Dom av den 24 november 1993 i de förenade målen C-267/91 och C-268/91, Keck och Mithouard (REG 1993, s. I-6097, svensk specialutgåva, volym 14, s. 431), punkt 16.

216 Dom av den 30 november 1995 i mål C-55/94, Gebhard (REG 1995, s. I-4165), punkt 37.

217 Se bland annat dom av den 12 december 1974 i mål 36/74, Walrave och Koch (REG 1974, s. 1405; svensk specialutgåva, volym 2, s. 409), punkt 17, dom av den 14 ¡uli 1976 i mal 13/76, Donà (REG 1976, s. 1333), punkt 17, dom av den 11 april 2000 i de förenade målen C-51/96 och C-191/97, Deliège (REG 2000, s. I-2549), punkt 47, och dom av den 6 juni 2000 i mål C-281/98, Angonese (REG 2000, s. I-4139), punkterna 30—36.

218 Vad avser artikel 59 i fördrager, se bland annat dom av den 18 mars 1980 i mål 52/79, Debauve m.fl. (REG 1980, s. 833; svensk specialutgåva, volvm 5, s. 79), punkt 9, domen i det ovannämnda målet Höfner och Elser (punkt 37), domen i det ovannämnda målet Reisebüro Broede (punkt 14), och domen i det ovannämnda målet Deliège (punkt 58). Vad avser artikel 52 i fördraget, se bland annat dom av den 20 april 1988 i mål 204/87, Bekaert (REG 1988, s. 2029), punkt 12, och dom av den 3 oktober 1990 i de förenade målen C-54/88, C-91/88 och C-14/89, Nino m.fl. (REG 1990, s. I-3537), punkt 11.

219 Skriftliga synpunkter från sökandena i målet vid den nationella domstolen (punkt 162).

220 Ibidem.

221 Domen i Gebhard-målet (punkt 25, min kursivering).

222 Se de uppgifter som advokatsamfundet har ingett (i punkt 208 i dess skriftliga synpunkter), och som sökandena i målet vid den nationella domstolen inte har bestritt.

223 I sitt heslut om hänskjutande (fransk översättning, s. 23) har Raad van State angett att advokater och skatterådgivare som är etablerade i andra medlemsstater och som ingår i Arthur Andersenkoncernen eller i Price Water-house-koncernen kan ha för avsikt att etablera sig varaktigt på det nederländska territoriet för att utöva sin verksamhet i ett integrerat samarbete med J.C.J. Wouters och J.W. Savelbergh. En sådan situation kan i förekommande fall omfattas av tillämpningsområdet för artikel 52 i fördraget. Emellertid är frågan i förevarande fall hypotetisk, eftersom det inte föreligger någon uppgift i akten som anger att de berörda personerna är parter i förfarandet inför Raad van State.

224 Domen i det ovannämnda målet Alpine Investments (punkt 30). Se även dom av den 17 maj 1994 i mål C-18/93, Corsica Ferries (REG 1994, s. I-1783; svensk specialutgåva, volym 15, s. 1/10113), punkt 30, dom av den 14 juli 1994 i mål C-379/92, Peralta (REG 1994, s. I-3453; svensk specialutgåva, volvm 16, s. 2), punkt 40, dom av den 5 oktober 1994 i mål C-381/93, kommissionen mot Frankrike (REG 1994, s. I-5145; svensk specialutgåva, volym 16, s. 2/10223), punkt 14, domen i det ovannämnda målet Sodemare m.fl. (punkt 37), och dom av den 8 mars 2001 i mål C-405/98, Gourmet International Products (REG 2001, s. I-1795), punkt 37.

225 I sitt beslut om hänskjutande (fransk översättning, s. 23) har Raad van State angett att advokater och skatterådgivare som är etablerade i andra medlemsstater och som ingår i Arthur Andersenkoncernen eller i Price Water-house-koncernen kan ha för avsikt att i samarbete med J.C.J. Wouters och J.W. Savelbergh föreslå integrerade tjänster på det nederländska territoriet eller med utgångspunkt från detta territorium. En sådan situation kan i förekommande fall omfattas av tillämpningsområdet för artikel 59 i fördraget. Emellertid är frågan i förevarande fall hypotetisk, eftersom det inte föreligger någon uppgift i akten som anger att de berörda personerna är parter i förfarandet inför Raad van State.

226 Domen i Keck och Mithouard-målet (punkt 16, min kursivering).

227 Domen i Keek och Mithouard-målet (punkt 17).

228 Se även, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Lenz förslag till avgörande i målet kommissionen mot Grekland (dom av den 26 juni 1995 i mål C-391/92, REG 1995, s. I-1621, punkt 18).

229 Domstolen har redan införlivat kriteriet tillgång till marknaden i området för arbetstagares fria rörlighet. Se dom av den 15 december 1995 i mål C-415/93, Bosman (REG 1995, s. I-4921), punkt 103, och dom av den 27 januari 2000 i mål C-190/98, Graf (REG 2000, s. I-493), punkterna 23—26.

230 Domen i det ovannämnda målet Alpine Investments (punkt 33).

231 Ibidem (punkt 28).

232 Ibidem, (punkt 38, min kursivering).

233 Se även domen i det ovannämnda målet Gourmet International Products (punkt 38).

234 Punkt 37.

235 Fransk översättning (s. 25).

236 Beslutet om hänskjutande (fransk översättning, s. 13).

237 Se domen i det ovannämnda målet Binsbergen (punkterna 12—14), dom av den 28 april 1977 i mål 71/76, Thieffry (REG 1977, s. 765; svensk specialutgåva, volvm 3, s. 359), punkt 12, dom av den 19 januari 1988 i mål 292/86, Guilung (REG 1988, s. 111; svensk specialutgåva, volvm 9, s. 291), punkt 29, domen i Gebhard-målet (punkt 35), och domen i det ovannämnda målet Reisebüro Broede (punkt 38).

238 Domen i det ovannämnda målet Reisebüro Broede (punkt 38).

239 Se punkterna 190—195 i detta förslag till avgörande.

240 Se punkterna 196—199 i detta förslag till avgörande.

241 Se punkt 200 i detta förslag till avgörande.