Förslag till avgörande av generaladvokat Verica Trstenjak föredraget den 2 juni 2010
1 Originalspråk: tyska.
2 Förfarandet för förhandsavgörande regleras enligt Lissabonfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen av den 13 december 2007 (EUT C 306, s. 1) numera i artikel 267 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
3 EGT L 65, s. 8; svensk specialutgåva, område 17, volym 1 s. 3.
4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/101/EG av den 16 september 2009 om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 48 andra stycket i fördraget avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga inom gemenskapen (EUT L 258, s. 11).
5 EGT L 291, 1979.
6 EGT L 395, s. 40; svensk specialutgåva, område 17, volym 1, s. 103.
7 Se Behrens, P., Gesellschaftsrecht, i Handbuch des EU-Wirtschaftsrechts (utgiven av Manfred A. Dauses), E. III, punkt 3, s. 3.
8 Se Rondinelli, M., Il proceso di armonizzazione del diritto societario europeo, Percorsi di diritto societario europeo, Turin 2000, s. 38, som har hänvisat till det nära samband som finns mellan harmoniseringen av bolagsrätten inom Europeiska unionen och etableringsfriheten. Se även Grünwald, A., Europäisches Gesellschaftsrecht, Wien 1999, s. 12, och Mustaki, G./Engammare, V., Droit européen des sociétés, Basel 2009, s. 105.
9 Enligt Rondinelli, M. (ovan fotnot 8), s. 38, är syftet med en tillnärmning av lagstiftningarna att se till att beslut om lokaliseringsorten och kapitalrörelser inte fattas utifrån ekonomiska överväganden utan utifrån var de mest fördelaktiga bolagsrättsliga ramvillkoren finns.
10 Se Habersack, M., Europäisches Gesellschaftsrecht, tredje upplagan, München 2006, 5 §, punkt 1, s. 82.
11 Motsvarar artikel 50.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
12 Se Hempel, K., Kommentar zu EU- und EG-Vertrag (utgiven av Heinz Mayer), artikel 44, punkt 19, s. 19, Rondinelli, M. (ovan fotnot 8), s. 42.
13 Systemet för den europeiska bolagsrätten som ett rättsområde inom vilket det i vart fall även finns en gemenskapsrättslig del omfattar i hög grad enbart kapitalbolag (se Behrens, P., ovan fotnot 7, punkt 15, s. 8). Etableringsfriheten (artiklarna 43 EG, 48 EG) samt artikel 44.2 g EG gäller visserligen som grundläggande behörighetsbestämmelse inom bolagsrätten inom Europeiska unionen för samtliga bolag som bedriver verksamhet i vinstsyfte, även offentligrättsliga bolag. Bortsett från verkan av de grundläggande friheterna regleras den europeiska bolagsrätten för handelsbolag emellertid enbart i en rättsakt, nämligen stadgan för den europeiska ekonomiska intressegrupperingen (se Grundmann, S., Europäisches Gesellschaftsrecht, Heidelberg, 1 §, punkt 12, s. 6). Skälet till att tyngdpunkten i lagstiftningen läggs på aktiebolag är att denna typ av bolag på grund av sin struktur kan betraktas som den optimala bolagsformen för företag som utövar verksamhet inom gemenskapen (se Grünwald, A., ovan fotnot 8, s. 13).
14 Se, avseende principen om åtskiljande av bolagets förmögenhet och aktieägarnas förmögenhet, Kraft, A./Kreutz, P., Gesellschaftsrecht, tionde upplagan, Berlin 1997, s. 50 och följande sida, samt, avseende åtskiljande av bolagets förmögenhet och bolagsmännens förmögenhet när det gäller kapitalbolag, Kocbek, M., Zakon o gospodarskih družbah (ZGD) s komentarjem, andra upplagan, GV Založba 2002, volym I, s. 127.
15 I de nationella rättsordningarna föreskrivs ansvarsbegränsning för kapitalbolag, varvid formuleringarna skiljer sig åt. I vissa rättsordningar anges att ansvaret gentemot borgenärerna för bolagets skyldigheter är begränsat till bolagets förmögenhet. I andra rättsordningar föreskrivs att aktieägare enbart ansvarar upp till ett visst belopp eller att de inte ansvarar personligen. Därmed avses att aktieägare inte ansvarar gentemot bolagets borgenärer, det vill säga utåt (se Schwarz, G. C., Europäisches Gesellschaftsrecht, första upplagan, Baden-Baden 2000, punkt 289, s. 187). Tyskland: I 1 § första stycket i den tyska aktiebolagslagen (Aktiengesetz) (AktG) och 13 § andra stycket i den tyska lagen avseende bolag med begränsat ansvar (Gesetz betreffend die Gesellschaften mit beschränkter Haftung) (GmbHG) föreskrivs att ansvaret för bolagets förpliktelser gentemot borgenärerna är begränsat till bolagets tillgångar. Frankrike: I artikel L. 223-1 första stycket i den franska handelslagen (Code de Commerce) föreskrivs att ett bolag med begränsat ansvar (société à responsabilité limitée) grundas av en eller flera personer som enbart ansvarar för förluster upp till ett belopp motsvarande deras andelar. Av artikel L. 225-1 i den franska handelslagen framgår likaså att aktieägarna i aktiebolaget (société anonyme) enbart ansvarar för förluster upp till ett belopp motsvarande deras andelar. Österrike: I 48 § i förbundslagen avseende aktiebolag (Bundesgesetz über Aktiengesellschaften) (AktG) och i 61 § andra stycket i lagen om bolag med begränsat ansvar (GmbHG) föreskrivs att ansvaret för bolaget skyldigheter gentemot borgenärerna är begränsat till bolagets tillgångar. Slovenien: I artikel 7.2 i lagen om handelsbolag (Zakon o gospodarskih družbah – ZGD-1) fastställs att det i lag föreskrivs när och på vilket sätt aktieägarna ansvarar vid sidan av bolaget. Enligt artikel 168.2 ZGD-1 ansvarar ett aktiebolag för sina skyldigheter gentemot borgenärerna med sina samtliga tillgångar. Enligt 168. 3 ZGD-1 ansvarar aktieägarna inte för bolagets förpliktelser gentemot borgenärerna. Enligt artikel 472 ansvarar inte heller bolagsmännen för de skyldigheter som har uppkommit för ett bolag med begränsat ansvar (se i detta avseende Kocbek, M., ovan fotnot 14, volym I, s. 122, 530 och volym II, s. 336). Förenade kungariket: Kapitalbolag såsom public company limited by shares och private company limited by shares regleras i lagen om kapitalbolag (Companies Act 2006). Det förstnämnda är jämförbart med det tyska aktiebolaget, den sistnämnda med det tyska bolaget med begränsat ansvar (se Just, C., Die englische Limited in der Praxis, München 2005, s. 4). I artikel 1.1 i lagen om kapitalbolag föreskrivs att ett bolag är ett limited company när bolagsmännens ansvar begränsas genom bolagsordningen och att ansvaret får vara begränsat genom andelar (shares) eller genom ett garantibelopp (guarantee). Spanien: I artikel 1 i lag 2/1995 av den 23 mars 1995 om bolag med begränsat ansvar (Ley de Sociedades de Responsabilidad Limitada) föreskrivs att bolagets kapital är sammansatt av andelar som består av bolagsmännens andelar och att bolagsmännen inte ansvarar för bolagets förpliktelser. Samma sak föreskrivs i artikel 1 i lag 1564/1989 om aktiebolag (Ley de Sociedades Anónimas).
16 Rådets förordning (EG) nr 2157/2001 av den 8 oktober 2001 om stadga för europabolag (EGT L 294, s. 1).
17 Ett europeiskt publikt aktiebolag är en juridisk person enligt artikel 1 i förordning nr 2157/2001. I egenskap av juridisk person har således bolaget (och inte samtliga bolagsmän) rättigheter och skyldigheter gentemot tredje man. De enskilda aktieägarnas ansvar, det vill säga bolagsmannens ansvar, är enligt artikel 1.2 i andra meningen i förordningen begränsat till de tecknade aktiernas nominella värde. Av bestämmelsen framgår inte om ansvaret att sätta in insatsen är begränsat till det inre förhållandet eller om det europeiska publika aktiebolagets borgenärer direkt kan utkräva ansvar av aktieägarna. Den omständigheten att bolaget är en juridisk person innebär visserligen inte att ansvar inte kan utkrävas av aktieägarna. Eftersom en juridisk person emellertid själv har skyldigheter och rättigheter krävs i princip en särskild bestämmelse för att ansvar ska kunna utkrävas av bolagsmännen. Borgenärerna har nämligen enbart ett rättsligt förhållande med bolaget och inte med bolagsmännen. Såsom Schröder, A., Europäische Aktiengesellschaft SE (utgiven av Gerhard Manz/Barbara Mayer/Albert Schröder), Baden-Baden 2005, artikel 1 SE-VO, punkterna 25–29, s. 49 och följande sida, mycket riktigt har påpekat finns det ingen rättslig grund för ett allmänt ansvar för aktieägarna gentemot bolagets borgenärer. Artikel 1.2 andra meningen i förordningen innehåller enligt författaren inte någon sådan rättslig grund utan begränsar aktieägarnas skyldighet till att betala insatsen upp till ett visst belopp utan att fastställa om skyldigheten enbart gäller internt eller även externt. Principen om åtskillnad mellan bolag och bolagsmän kan enbart genombrytas i undantagsfall och ansvar åläggas bolagsmän när borgenärernas intressen inte kan iakttas på annat sätt.
18 Denna uppfattning företräds även av Behrens, P. (ovan fotnot 7), punkt 15, s. 8, som har hänvisat till ett flertal egenskaper som kännetecknar aktiebolagsrätten i Europeiska unionen.
19 Se i detta sammanhang Schwarz, G. C., ovan fotnot 15, punkt 289, s. 187, enligt vilken begränsningen av ansvaret till bolagets tillgångar enligt den uppfattning som företräds i doktrinen anses som karakteristisk för de bolag som omfattas av direktiv 68/151.
20 Rådets fjärde direktiv 78/660/EEG av den 25 juli 1978 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om årsbokslut i vissa typer av bolag (EGT L 222, s. 11; svensk specialutgåva, område 17, volym 1, s. 17).
21 Ett enmansbolag är ett kapitalbolag vid vilket samtliga andelar innehas av en fysisk eller en juridisk person. Det rör sig här alltså i praktiken om en ensamföretagare (enmansföretag) som genom sitt bolag med begränsat ansvar deltar i rättsliga förfaranden, vars ansvar emellertid är begränsat till hans insats.
22 Se, för ett liknande resonemang, även Grundmann, S. (ovan fotnot 13), 9 §, punkt 286, s. 127.
23 Se bland annat dom av den 18 januari 1984 i mål 327/82, Ekro (REG 1984, s. 107), punkt 11, av den 19 september 2000 i mål C-287/98, Linster (REG 2000, s. I-6917, punkt 43), och av den 9 november 2000 i mål C-357/98, Yiadom (REG 2000, s. I-9265), punkt 26, av den 6 februari 2003 i mål C-245/00, SENA (REG 2003, s. I-1251), punkt 23, av den 12 oktober 2004 i mål C-55/02, kommissionen mot Portugal (REG 2004, s. I-9387), punkt 45, av den 27 januari 2005 i mål C-188/03, Junk (REG 2005, s. I-885), punkterna 27–30, och av den 7 december 2006 i mål C-306/05, SGAE (REG 2006, s. I-11519), punkt 31.
24 Se domen i det ovan i fotnot 3 nämnda målet Ekro, punkt 14.
25 Enligt Jung, P./Müller-Huschke, W., EU-Kommentar (utgiven av Jürgen Schwarze), andra upplagan, Baden-Baden 2009, artikel 44 EG, punkt 14, framgår av ordalydelsen i artikel 44.2 g EG (samordna och göra … likvärdiga) och dess systematiska sammanhang med behörighetsbestämmelsen i artikel 44.1 EG, som enbart avser antagande av direktiv, att det inte eftersträvas någon harmonisering av lagstiftningarna, utan enbart en tillnärmning. Se, för ett liknande resonemang, även Hempel, K., (ovan fotnot 12), artikel 44, punkt 13, s. 17. Prats Jané, S., Evolución del Derecho societario europeo, Badajoz 2007, s. 13, som betonar den grundläggande skillnaden mellan tillnärmning av lagstiftningen och harmonisering av lagstiftningen. Mustaki, G./Engammare, V. (ovan fotnot 8), s. 105, har påpekat att EG-fördraget enbart uppmanar till en samordning och inte till en tillnärmning av lagstiftningarna, vilket möjliggör för medlemsstaterna att bevara nationella särdrag inom bolagsrätten.
26 Se, för ett liknande resonemang, även Schwarz, G. C. (ovan fotnot 15), punkt 201, s. 129.
27 I doktrinen görs det gällande att samordningsbefogenheter ska utövas med iakttagande av proportionalitetsprincipen i den mening som avses i artikel 5 tredje stycket EG. Delvis görs det gällande att kravet på nödvändighet i den mening som avses i artikel 44.2 g EG konkretiseras genom subsidiaritetsprincipen (se Behrens, P., ovan fotnot 7, punkt 6a, s. 4). Schwarz, G. C., ovan fotnot 15, punkt 198, s. 128, anser däremot att detta utgör ett uttryck för subsidiaritetsprincipen i ett tidigt skede.
28 I dom av den 12 juli 1979 i mål 244/78, Union Laitière Normande (REG 1979, s. 2663), punkt 5, har domstolen uppgett att artikel 234 EG visserligen inte medger en bedömning av grunderna för att begära förhandsavgörande, men att det på grund av nödvändigheten att komma fram till en ändamålsenlig tolkning av gemenskapsrätten kan bli nödvändigt att kort beskriva den rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs. Enligt Lenaerts, K., Arts, A. och Maselis, I., Procedural Law of the European Union, andra upplagan, s. 188, punkt 6-021, finns det inte något som hindrar domstolen från att redogöra för sin uppfattning av omständigheterna i målet vid den nationella domstolen och några aspekter av den nationella rätten som utgångspunkt för en ändamålsenlig tolkning av de tillämpliga gemenskapsrättsliga bestämmelserna och principerna.
29 Se bland annat dom av den 15 december 1993 i mål C-292/92, Hünermund m.fl. (REG 1993, s. I-6787; svensk specialutgåva, volym 14, s. I-467), punkt 8, av den 23 mars 2006 i mål C-237/04, Enirisorse (REG 2006, s. I-2843), punkt 24, av den 31 januari 2008 i mål C-380/05, Centro Europa 7 (REG 2008, s. I-349), punkterna 49 och 50, och av den 16 december 2008 i mål C-213/07, Michaniki (REG 2008, s. I-9999), punkt 51.
30 Se bland annat domen i det ovan i fotnot 29 nämnda målet Michaniki, punkt 52.
31 Se punkt 39 i detta förslag till avgörande.
32 Se punkt 43 i detta förslag till avgörande.
33 Se, för ett liknande resonemang, Hempel, K. (ovan fotnot 12), artikel 44, punkt 13, s. 17.
34 Se, för ett liknande resonemang, även Grünwald, A. (ovan fotnot 8), s. 13, som har påpekat att EU-direktiven på bolagsrättens område enbart anknyter till det formella kriteriet juridisk form. Med hänsyn till denna omständighet samt mot bakgrund av skillnader vad gäller användningen av aktiebolag skiljer sig graden av harmonisering avsevärt i de olika medlemsstaterna. Schwarz, G. C. (ovan fotnot 15), punkt 282, s. 182, har anfört att EU-direktiven på bolagsrättens område inte omfattar alla bolag som omfattas av etableringsfriheten. Direktiven är enbart tillämpliga på vissa bolagsformer som angetts i de enskilda medlemsstaterna. Den lagstiftningsteknik som består i en förteckning föredras alltså framför allmänna begrepp som behöver tolkas. I artikel 1 i det berörda direktivet eller förslaget till direktiv anges samtliga juridiska former på bolag för vilka samordningsåtgärderna ska gälla.
35 Se, för ett liknande resonemang, Werlauff, E., EU-Company Law, andra upplagan, Köpenhamn 2003, s. 40. Författaren har för det första anfört att direktivbestämmelserna på det bolagsrättsliga området inte medför någon skyldighet för medlemsstaterna att som en grundläggande egenskap i definitionen av aktiebolag föreskriva att bolagets ansvar ska vara begränsat till bolagsförmögenheten, trots att motsvarande bestämmelser återfinns i ett flertal nationella rättsordningar. Författaren har för det andra påpekat att gällande direktivbestämmelser inte hindrar medlemsstaterna att genom lag eller rättspraxis behålla bestämmelser som i vissa fall enligt principen om ansvarsgenombrott (tyska: Haftungsdurchgriff, danska: ansvarsgenombrott, engelska: principle of lifting the veil) kräver att bolagsmännen ska åläggas direkt ansvar för bolagets skulder.
36 Se även Grundmann, S. (ovan fotnot 13), 9 §, punkt 288, s. 128.
37 Se punkterna 9 och 10 i den grekiska regeringens skrivelse.
38 Se dom av den 16 december 1997 i mål C-104/96, Coöperatieve Rabobank (REG 1997, s. I-7219), punkterna 22–24, i vilken domstolen erkände den nationella lagstiftarens lagstiftningsbehörighet i brist på en uttrycklig bestämmelse i direktiv 68/151. Målet rörde frågan huruvida begränsningar även kan föreskrivas i den nationella lagstiftningen befogenheter för det företrädande organet i enskilda fall när en tredje man inte hade kännedom om ett åsidosättande. Domstolen besvarade denna fråga jakande med motiveringen att gemenskapslagstiftaren inte haft för avsikt att reglera dessa fall (intressekonflikt och företagande av rättshandling med sig själv) och att det fanns en lucka. Denna lucka skulle slutas i den nationella lagstiftningen.
39 Se punkt 54 i detta förslag till avgörande.
40 Se Grundmann, S. (ovan fotnot 13) 9 §, punkt 311, s. 136, som uppenbarligen delar denna uppfattning. Författaren har bedömt frågan huruvida medlemsstaterna har rätt att fastställa undantag från den principiella ansvarsbegränsningen för kapitalbolag. Författaren anser att man även skulle kunna argumentera att det saknas behörighet att förbjuda den nationella lagstiftaren att föreskriva ytterligare ansvarsgenombrott och att direktivet ska tolkas i denna mening (i enlighet med primärrätten). Författaren har föreslagit en prövning mot bakgrund av de primärrättsliga bestämmelserna om etableringsfrihet. Habersack, M. (ovan fotnot 10), 1 §, punkt 3, s. 1, har påpekat att de grundläggande friheterna sätter gränser för den nationella lagstiftarens handlingsutrymme oberoende av sekundärrätten.
41 Dom av den 4 december 1997 i mål C-97/96, Daihatsu (REG 1997, s. I-6843).
42 Ibidem punkt 18. Däri anförde domstolen följande: [A]rtikel 54.3 g skall läsas såväl mot bakgrund av artiklarna 52 och 54 i EG-fördraget, av vilka det framgår att samordningen av bolagsrättslig lagstiftning ingår i det allmänna handlingsprogrammet för upphävande av begränsningar i etableringsfriheten, som mot bakgrund av artikel 3 h i EG-fördraget, enligt vilken gemenskapens verksamhet skall innefatta tillnärmning av medlemsstaternas nationella lagstiftning i den utsträckning som den gemensamma marknadens funktion kräver det.
43 Se sidorna 5 och 7 i beslutet om hänskjutande.
44 Jämför dom av den 12 december 1990 i mål C-241/89, SARPP (REG 1990, s. I-4695), punkt 8, av den 2 februari 1994 i mål C-315/92, Verband Sozialer Wettbewerb, Clinique (REG 1994, I-317; svensk specialutgåva, volym 15, s. I-13), punkt 7, av den 4 mars 1999 i mål C-87/97, Consorzio per la tutela del formaggio Gorgonzola (REG 1999, s. I-1301), punkt 16, av den 7 september 2004 i mål C-456/02, Trojani (REG 2004, s. I-7573), punkt 38, och av den 17 februari 2005 i mål C-215/03, Oulane (REG 2005, s. I-1215), punkt 47.
45 Se bland annat dom av den 13 april 2000 i mål C-251/98, Baars (REG 2000, I-2787), punkt 22, av den 21 november 2002 i mål C-436/00, X och Y (REG 2002, s. I-10829), punkt 37, av den 12 september 2006 i mål C-196/04, Cadbury Schweppes och Cadbury Schweppes Overseas (REG 2006, s. I-7995), punkt 31, och av den 13 mars 2007 i mål C-524/04, Test Claimants in the Thin Cap Group Litigation (REG 2007, s. I-2107), punkt 27, av den 23 oktober 2007 i mål C-112/05, kommissionen mot Tyskland (REG 2007, s. I-8995), punkt 13, av den 6 december 2007 i mål C-298/05, Columbus Container Services (REG 2007, s. I-10451), punkt 29, av den 17 juli 2008 i mål C-207/07, kommissionen mot Spanien (ej publicerad i rättsfallssamlingen), punkt 60, av den 22 december 2008 i mål C-282/07, Truck Center (REG 2008, s. I-10767), punkt 25, av den 18 juni 2009 i mål C-303/07, Aberdeen Property Fininvest Alpha (REG 2009, s. I-5145), punkt 34, och av den 21 januari 2010 i mål C-311/08, SGI (REU 2010, s. I-487), punkt 27. Beslut av den 4 juni 2009 i de förenade målen C-439/07 och C-499/07, KBC Bank m.fl. (REG 2009, s. I-4409), punkt 70.
46 Se till exempel domen i det ovan i fotnot 45 nämnda målet Baars, punkt 22, i vilken det var fråga om en gemenskapsmedborgare som var bosatt i en medlemsstat och som ägde samtliga aktier i ett bolag etablerat i en annan medlemsstat. Domstolen slog fast att en skattskyldig som äger 100 procent av aktierna i ett bolag som har sitt säte i en annan medlemsstat helt klart omfattas av fördragets bestämmelser om etableringsfrihet.
47 Se, för ett liknande resonemang, Randelzhofer/Forsthoff, Das Recht der Europäischen Union (utgiven av Grabitz/Hilf), artikel 43, punkt 115, s. 31, och Ress/Ukrow, artikel 56, punkt 156, s. 68. Se även generaladvokaten Albers förslag till avgörande av den 14 oktober 1999 i mål C-251/98, Baars (REG 2000, s. I-2787), punkt 33, där generaladvokaten anförde att gränsen mellan den rena investeringen av kapital i form av aktier i ett företag som är etablerat i en annan medlemsstat och etablering i en annan medlemsstat torde dras där aktieägaren inte längre eftersträvar en vinst, genom att understödja en viss företagsverksamhet som andra personer utför, enbart genom att investera sitt kapital, utan själv är verksam i företaget. En sådan verksamhet i företaget förutsätter förutom aktieägarens rösträtt att denna deltar på ett sätt som ger honom ett substantiellt inflytande på bolagets beslut i verksamhetsfrågor. Härvid ska man utgå från de bolagsrättsliga reglerna i den stat där företaget är etablerat. Se senast domarna i de ovan i fotnot 45 nämnda målen SGI, punkterna 36 och 37, och Aberdeen Property Fininvest Alpha, punkterna 34 och 35.
48 Se Randelzhofer/Forsthoff (ovan fotnot 47), artikel 43, punkt 115, s. 31, och Ress/Ukrow, artikel 56, punkt 156, s. 68. De sistnämnda har påpekat att ett innehav på högst 25 procent av kapitalet enligt domstolens praxis eventuellt kan räcka för att ett bestämmande inflytande ska anses föreligga när andelsinnehavaren på annat sätt utövar ett dominerande inflytande på bolaget genom att sammansluta sig med andra andelsinnehavare. Enligt domstolens praxis räcker emellertid ett innehav på enbart 10 procent av rösträtterna i allmänhet inte för att utöva ett bestämmande inflytande över bolagets beslut och avgöra dess verksamhet.
49 Se domen i det ovan i fotnot 45 nämnda målet Baars, punkt 19.
50 Se domarna i de ovan i fotnot 45 nämnda målen X och Y, punkt 37, kommissionen mot Tyskland, punkt 14, kommissionen mot Spanien, punkterna 35–39 och punkt 61, och dom av den 26 mars 2009 i mål C-326/07, kommissionen mot Italien (REG 2009, s. I-2291), punkterna 38 och 39.
51 Se s. 4 i beslutet om hänskjutande.
52 Se Troberg/Tiedje, i Kommentar zum Vertrag über die Europäische Union und zur Gründung der Europäischen Gemeinschaft (utgiven av Hans von der Groeben/Jürgen Schwarze), artikel 48, punkt 1, s. 1596.
53 Se, bland annat, dom av den 31 mars 1993 i mål C-19/92, Kraus (REG 1993, s. I-1663; svensk specialutgåva, volym 14, s. I-167), punkt 32, av den 30 november 1995 i mål C-55/94, Gebhard (REG 1995, s. I-4165), punkt 37, av den 9 mars 1999 i mål C-212/97, Centros (REG 1999, I-1459, punkt 34, av den 1 februari 2001 i mål C-108/96, Mac Quen m.fl. (REG 2001, s. I-837), punkt 26, och av den 17 oktober 2002 i mål C-79/01, Payroll m.fl. (REG 2002, s. I-8923), punkt 26, av den 14 oktober 2004 i mål C-299/02, kommissionen mot Nederländerna (REG 2004, s. I-9761), punkt 15, av den 30 september 2003 i mål C-167/01, Inspire (REG 2003, s. I-10155), punkt 133, av den 21 april 2005 i mål C-140/03, kommissionen mot Grekland (REG 2005, s. I-3177), punkt 27, och av den 10 mars 2009 i mål C-169/07, Hartlauer (REG 2009, s. I-1721), punkt 33. Innehållet i artikel 43 EG är i stor sett detsamma som innehållet i artikel 31 i EES-avtalet som EFTA-domstolen är behörig att tolka (med avseende på EFTA/EES-länderna). I överensstämmelse med kravet på en enhetlig rättspraxis inom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet har EFTA-domstolen tillämpat domstolens ovannämnda praxis på denna avtalsbestämmelse. Se bland annat dom av den 26 juni 2007 i mål E-2/06, ESA mot Norge (REG 2007, s. 163), punkt 64, och av den 7 maj 2008 i mål E-7/07, Seabrokers mot Norge (REG 2008, s. 171), punkt 50. Se, avseende kravet på homogenitet och behovet av en dialog mellan domstolen och EFTA-domstolen, Baudenbacher, C., The EFTA Court, the ECJ, and the latter’s Advocates General: a tale of judicial dialogue, Continuity and change in EU law: essays in honour of Sir Francis Jacobs, 2008, s. 120 och följande sida.
54 Se Schwarz, G. C. (ovan fotnot 15), punkt 136, s. 89.
55 Se, för ett liknande resonemang, Mustaki, G./Engammare, V. (ovan fotnot 8), s. 40, Prats Jané, S. (ovan fotnot 25), s. 94, och Forsthoff, U./Schulz, M., Gläubigerschutz bei EU-Auslandsgesellschaften, Grenzüberschreitende Gesellschaften (utgiven av Heribert Hirte/Thomas Bücker), andra upplagan, Berlin 2006, punkt 38, s. 82, med hänvisningar till domstolens praxis. Som ett klassiskt exempel på en inskränkning av etableringsfriheten i den mening som avses i artikel 43.1 EG har Jung, P., EU-Kommentar (utgiven av Jürgen Schwarze), andra upplagan, Baden-Baden 2009, artikel 48 EG, punkt 21, till exempel angett avgifter för registrering av bolag eller deras filialer i handelsregistret.
56 Ulmer, P., Schutzinstrumente gegen die Gefahren einer Geschäftstätigkeit inländischer Zweigniederlassungen von Kapitalgesellschaften mit fiktivem Auslandssitz, Juristenzeitung 1999, s. 665, har påpekat att den Cassis de Dijon-formel som utvecklades inom ramen för den fria rörligheten för varor även gäller inom ramen för etableringsfriheten, vilket har erkänts i domstolens senare praxis. Se även Habersack, M. (ovan fotnot 10), 3 §, punkt 4, s. 4, som har hänvisat till räckvidden av begreppet inskränkning av etableringsfriheten som domstolen utvecklat i domarna i målen Kraus och Gebhard.
57 I detta sammanhang ska domstolens dom av den 27 september 1988 i mål 81/87, Daily Mail (REG 1988, s. 5483; svensk specialutgåva, volym 9, s. 693), punkt 25, beaktas, enligt vilken artiklarna 43 EG och 48 EG på gemenskapsrättens nuvarande stadium, inte ger ett bolag, som bildats i överensstämmelse med lagstiftningen i den medlemsstat där det har sitt stadgeenliga säte, rätt att flytta sätet för bolagsledningen till en annan medlemsstat. Domstolen har i domen i det ovan i fotnot 53 nämnda målet Centros däremot erkänt att bolag har rätt att öppna en filial i en annan medlemsstat. Se i detta avseende Maranelli, K., Il diritto comunitario di stabilimento delle società, Percorsi di diritto societario europeo, Turin 2000, s. 122 och följande sida.
58 Se s. 4 i beslutet om hänskjutande.
59 Se Grundmann, S. (ovan fotnot 13) 9 §, punkt 311, s. 137, som också har anfört att ett lagstadgat genombrott för ansvarsbegränsning innebär en inskränkning, men har formulerat detta annorlunda. Han anser att etableringsfriheten med säkerhet främjas i vart fall i gränsöverskridande situationer när ett genombrott för ansvarsbegränsning inte behöver befaras utomlands. Müller-Graff, P.-C., EUV/EGV-Kommentar (utgiven av Rudolf Streinz), artikel 48, punkt 22, s. 692, har diskuterat bestämmelserna om ansvarsgenombrott av hänsyn till skyddet för borgenärerna inom ramen för bedömningen av frågan huruvida inskränkningar i samband med att ett bolag flyttar till annan medlemsstat är förenliga med artikel 43 EG. Han anser att detta kan vara motiverat i vissa fall. Författaren utgår således uppenbarligen från att bestämmelserna om ansvarsgenombrott utgör en inskränkning i etableringsfriheten i den mening som avses i artikel 43 EG. Ulmer, P. (ovan fotnot 56), s. 665, anser uppenbarligen också att ansvarsgenombrott utgör en inskränkning i etableringsfriheten som emellertid är proportionerlig.
60 Se Skouris, V., Das Verhältnis von Grundfreiheiten und Grundrechten im europäischen Gemeinschaftsrecht, Die Öffentliche Verwaltung, 2006, s. 94, som har påpekat att en tendens till parallellisering kan skönjas vad gäller förhållandet mellan grundläggande friheter (nyckelord: enhetlig dogmatik vad gäller grundläggande rättigheter). Vid en prövning avseende hinder möjliggörs detta av kombinationen av de särskilda hinder som eventuellt föreskrivs för den berörda grundläggande friheten och den allmänna rättsfiguren tvingande hänsyn till allmänintresset. Den så kallade Gebhard-formeln (ovan fotnot 70 i detta förslag till avgörande) som har använts vid flera tillfällen hänför sig inte specifikt till en grundläggande frihet, utan är tillämplig på samtliga grundläggande friheter.
61 Dom av den 24 november 1993 i de förenade målen C-267/91 och C-268/91, Keck och Mithouard (REG 1993, s. I-6097; svensk specialutgåva, volym 14, s. I-431).
62 Se, för ett liknande resonemang, Forsthoff, U., Mobilität von Gesellschaften im Binnenmarkt – Spielraum für Erstreckung deutschen Rechts auf EU-Auslandsgesellschaften, Grenzüberschreitende Gesellschaften (utgiven av Heribert Hirte/Thomas Bücker), andra upplagan, Berlin 2006, punkterna 38, 39, s. 82 och följande sida.
63 I vart fall utgör sådana nationella bestämmelser som avser bolagets identitet hinder för tillträde till marknaden. Detta ska inte påverkas av gränsöverskridandet. Bestämmelser som påverkar bolagets identitet kan inte uppfattas som en del av lokaliseringsvillkoren, eftersom de inte åläggs de ekonomiska aktörerna utifrån, utan innebär en ändring av formen hos den som har rätt till etableringsfrihet, det vill säga bolaget. Idén om identitetsskydd kommer till uttryck i domstolens praxis (se dom av den 5 november 2002 i mål C-208/00, Überseering (REG 2002, s. I-9919), punkt 80 och följande punkt.
64 Se i detta avseende Forsthoff, U. (ovan fotnot 62), punkterna 73 och 74, s. 544 och följande sida. Habersack, M. (ovan fotnot 10), 3 §, punkt 7, s. 13, anser att artiklarna 43 EG och 48 EG innehåller ett förbud mot inskränkning i den mån som det rör sig om marknadstillträde och därmed om etableringsfriheten som sådan. Vad gäller verksamhet som utövas av ett bolag som tidigare varit etablerat i en annan medlemsstat omfattas denna däremot av allmänna nationella bestämmelser. Följaktligen omfattas bland annat inte de hinder – som de tvingande men icke-diskriminerande bestämmelserna i nationell näringsrätts-, konkurrensrätts- och arbetsrättslagstiftning innebär – av det område som skyddas av etableringsfriheten. De utgör rena försäljningsformer i den mening som avses i rättspraxis från domen i målet Keck. En undersökning av den nationella lagstiftningen mot bakgrund av proportionalitetsprincipen ska således inte företas. Nationell lagstiftning kan göras gällande gentemot bolag som är etablerade i andra medlemsstater om den inte är diskriminerande.
65 Se dom av den 10 maj 1995 i mål C-384/93, Alpine Investments (REG 1995, s. I-1141), punkt 37. Domen avsåg ett nationellt förbud mot så kallad cold calling som enligt domstolens uppfattning uppställde direkta villkor för tillgången till marknader för tjänster i andra medlemsstater. Domstolen drog därför slutsatsen att det kunde utgöra ett hinder för handeln med tjänster inom gemenskapen. Detta visar att domstolen i första hand uppfattar de grundläggande friheterna som ett instrument för att öppna marknader. Se vidare dom av den 11 april 2000 i de förenade målen C-51/96 och C-191/97, Deliège (REG 2000, s. I-2549), punkt 60 och följande punkt.
66 Se dom av den 13 maj 2003 i mål C-463/00, kommissionen mot Spanien (REG 2003, s. I-4581), punkt 61, i samband med den fria rörligheten för kaptal. Däri anförde domstolen att nationella bestämmelser som innebär hinder mot investeringstransaktioner ska anses utgöra en restriktion av kapitalrörelserna i den mening som avses i artikel 56 EG. Enligt domstolen var de ifrågavarande hindren för investeringstransaktionerna utan åtskillnad tillämpliga på såväl personer som var bosatta i medlemsstaten som på personer som inte var det, det kunde inte desto mindre konstateras att de påverkade situationen som sådan för en person som ville förvärva en andel i ett företag, och de kunde således medföra att investerare i andra medlemsstater avstod från att göra sådana investeringar och påverkade följaktligen tillträdet till marknaden. Se även dom meddelad samma dag i mål C-98/01, kommissionen mot Förenade kungariket (REG 2003, s. I-4641), punkt 47.
67 I den allmänna administrativa lagstiftningen kännetecknas ett villkor av att en viss osäker händelse är avgörande för när en administrativ rättsakt ska börja gälla och upphöra att gälla. Det är härvid inte enbart osäkert när händelsen kommer att inträffa utan även om den över huvud taget kommer att inträffa. Ett åläggande innehåller däremot till skillnad från ett villkor en egen materiell bestämmelse, nämligen en skyldighet för den som gynnas av den administrativa rättsakten att vidta, tolerera eller underlåta vissa åtgärder. Den administrativa rättsakt som är kopplad till åläggandet har, oberoende av om åläggandet kommer att uppfyllas eller inte, direkt rättslig verkan. Den uppskjutande villkorliga administrativa rättsakten har däremot först rättslig verkan när villkoret uppfylls. Ett åläggande medför skyldigheter och kan genomföras med tvång. Det uppskjutande villkoret innebär ingen skyldighet och kan därför inte genomföras. Se i detta avseende Maurer, H., Allgemeines Verwaltungsrecht, elfte upplagan, München 1997, punkt 6 och följande punkt, s. 315 och följande sida.
68 Se punkterna 70–73 i detta förslag till avgörande.
69 Se domar i de ovan i fotnot 53 nämnda målen Kraus, punkt 32, och Gebhard, punkt 37.
70 Se dom av den 12 juni 2003 i mål C-112/00, Schmidberger (REG 2003, s. I-5659), punkt 74.
71 Se punkt 56 i detta förslag till avgörande.
72 Se bland annat dom av den 18 juni 1991 i mål C-260/89, ERT (REG 1991, s. I-2925; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-209), punkt 41, av den 6 mars 2001 i mål C-274/99 P, Connolly mot kommissionen (REG 2001, s. I-1611), punkt 37, av den 22 oktober 2002 i mål C-94/00, Roquette Frères (REG 2002, s. I-9011), punkt 25, domen i det ovan i fotnot 70 nämnda målet Schmidberger, punkt 71, dom av den 27 juni 2006 i mål C-540/03, parlamentet mot rådet(REG 2006, s. I-5769), punkt 35, och av den 18 januari 2007 i mål C-229/05 P, PKK och KNK mot rådet (REG 2007, s. I-439), punkt 76.
73 EGT C 364, s. 1.
74 Se dom av den 14 februari 2008 i mål C-244/06, Dynamic Medien (REG 2008, s. I-505), punkt 42, av den 11 december 2007 i mål C-438/05, International Transport Workers’ Federation och Finnish Seamen’s Union (REG 2007, s. I-10779), punkt 43, och av den 27 juni 2006, i det ovan i fotnot 72 nämnda målet parlamentet mot rådet, punkt 38.
75 Se bland annat domen i det ovan i fotnot 72 nämnda målet ERT, punkt 41, dom av den 29 maj 1997 i mål C-299/95, Kremzow (REG 1997, s. I-2629), punkt 14, och av den 3 september 2008 i de förenade målen C-402/05 P och C-415/05 P, Kadi och Al Barakaat International Foundation mot rådet och kommissionen (REG 2008, s. I-6351), punkt 284.
76 Se domen i det ovan i fotnot 70 nämnda målet Schmidberger, punkt 74, i samband med en inskränkning av den fria rörligheten för varor. Se vidare dom av den 13 december 2007 i mål C-250/06, United Pan-Europe Communications Belgium m.fl. (REG 2007, s. I-11135), punkt 41 (kulturpolitik och yttrandefrihet som inskränkning av den fria rörligheten för tjänster), domen i det ovan i fotnot 74 nämnda målet Dynamic Medien, punkt 42, och dom av den 14 oktober 2004 i mål C-36/02, Omega (REG 2004, s. I-9609), punkt 35 (den mänskliga värdigheten som inskränkning av den fria rörligheten för tjänster).
77 Uttryckligen erkänd i dom av den 8 april 1992 i mål C-62/90, kommissionen mot Tyskland (REG 1992, s. I-2601), punkt 23. Se vidare dom av den 19 oktober 2004 i mål C-200/02, Chen (REG 2004, s. I-9925), punkt 16, och av den 25 juli 2008 i mål C-127/08, Metock m.fl. (REG 2008, s. I-6241), punkt 79.
78 Enligt artikel 8 (skydd för privatlivet) punkt 1 i Europakonventionen har var och en rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
79 Enligt artikel 7 (Respekt för privatlivet och familjelivet) i stadgan om de grundläggande rättigheterna har var och en rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer.
80 Se mitt förslag till avgörande av den 14 april 2010 i det anhängiga målet C-271/08, kommissionen mot Tyskland, punkterna 187 och 188. Skouris, V. (ovan fotnot 60), s. 93, anser inte att de grundläggande friheterna och de grundläggande rättigheterna står i hierarkisk relation till varandra. Författaren har anfört olika faktorer i domstolens praxis till stöd för att de grundläggande friheterna och de grundläggande rättigheterna har samma rang till exempel att de grundläggande friheterna till sin karaktär liknar de grundläggande rättigheterna och att överensstämmelse föreligger mellan de grundläggande friheterna och de grundläggande rättigheterna.
81 Se mitt förslag till avgörande i mål C-271/08, kommissionen mot Tyskland, punkt 189.
82 Se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i fotnot 76 nämnda målet Omega, punkt 36, domen i det ovan i fotnot 74 nämnda målet International Transport Workers’ Federation och Finnish Seamen’s Union, punkt 75, och domen i det ovan i fotnot 74 nämnda målet Dynamic Medien, punkt 42.
83 Se dom av den 8 mars 2001 i mål C-405/98, Gourmet International (REG 2001, s. I-1795), punkt 33, av den 13 januari 2000 i mål C-220/98, Estée Lauder (REG 2000, s. I-117), punkt 30 och följande punkt, och av den 26 juni 1997 i mål C-368/95, Familiapress (REG 1997, s. I-3689), punkt 28 och följande punkt.
84 Enligt Craig, P./De Búrca, G., EU Law, fjärde upplagan, Oxford 2008, s. 492, får domstolen enligt artikel 234 EG visserligen tolka fördraget, men inte uttryckligen tillämpa detta i målet vid den nationella domstolen. Avgränsningen mellan tolkning och tillämpning är kännetecknande för kompetensfördelningen mellan domstolen och de nationella domstolarna. Det ankommer följaktligen på domstolen att tolka fördraget och på den sistnämnda domstolen att tillämpa tolkningen i det konkreta fallet.
85 Se s. 4 i beslutet om hänskjutande.
86 Se punkt 10 i den grekiska regeringens skrivelse.
87 Se punkt 66 i detta förslag till avgörande.
88 Förmögenhetsrätter: rätt till utdelning, rätt att erhålla nya aktier, rätt till andel vid likvidation, rätt till ränta under uppbyggnadstiden (det vill säga ränta för den tid som krävs för förberedelse och uppbyggnad till dess att företaget påbörjar sin verksamhet, rätt att använda bolagets anläggningar). Medbestämmanderätt: rätt till att bli kallad och rätt att få ta del av dagordningen, rätt att framställa en begäran och rätt att yttra sig, rätt att få företrädas i bolagsstämman, rösträtt och valrätt i bolagsstämman, rätt att angripa beslut som inte är förenliga med lag eller bolagsordningen. Skyddsrätter: informationsrätt som omfattar rätt till insyn och rätt till upplysning, kollektiv rätt till representation i styrelsen, minoritetsaktieägares rätt till skydd genom att väcka talan om upplösning av ett bolag och rätt till särskild prövning och rätt att kalla till bolagsstämma, samt övriga talerätter som omfattar rätten att överklaga, att få fastställt att bolagsstämmans beslut är ogiltiga samt ansvarstalan.
89 Se Mustaki, G./Engammare, V. (ovan fotnot 8), s. 189. Såsom Schmidt, K., Gesellschaftsrecht, fjärde upplagan, Köln/Berlin/Bonn/München 2002, s. 837, mycket riktigt har anfört är bolagsstämman platsen för aktieägardemokrati, där aktieägare kan utöva sina rättigheter i bolagets angelägenheter.
90 Grundmann, S. (ovan fotnot 13), 11§, punkt 394, s. 180, har hänvisat till de skillnader som finns i medlemsstaterna vid tillsättning och avsättning av organ. Skillnader föreligger inledningsvis vad gäller behörigheten att utse ledamöter i det ledningsorganet redan av det skälet att både en ledning bestående av ett organ och en ledning bestående av två organ kommer att väljas. Oberoende av ovannämnda garanteras i det första fallet inte bolagsstämmans rätt att tillsätta och avsätta ledamöter i organen i samtliga medlemsstater. I det andra fallet är bolagsstämman normalt sett enbart behörig att tillsätta ledamöter i det övervakande organet, den har således enbart indirekt inflytande.
91 Se Grundmann, S. (ovan fotnot 13), 11 §, punkt 394, s. 180.
92 Se, för ett liknande resonemang, Schroeder, W., EUV/EGV – Kommentar (utgiven av Rudolf Streinz), artikel 30 EG, artikel 52, s. 476.
93 Se bland annat dom av den 18 november 1987 i mål 137/85, Maizena m.fl. (REG 1987, s. 4587), punkt 15, av den 7 december 1993 i mål C-339/92, ADM Ölmühlen (REG 1993, s. I-6473), punkt 15, av den 11 juli 2002 i mål C-210/00, Käserei Champignon Hofmeister (REG 2002, s. I-6453), punkt 59, av den 7 september 2006 i mål C-310/04, Spanien mot rådet (REG 2006, s. I-7285), punkt 97, och av den 12 december 2006 i mål C-380/03, Tyskland mot parlamentet och rådet (REG 2006, s. I-11573), punkt 144.
94 Medielagstiftningarna skiljer sig åt från medlemsstat till medlemsstat. De har emellertid uppenbara likheter med varandra. Den strängaste påföljden är återkallande av ett sändningstillstånd och påförs i allmänhet först vid upprepning. Vid en överträdelse som sker för första gången ges inledningsvis en varning. Utöver återkallelse av tillstånd kommer även ett tillfälligt upphävande av tillstånd eller utfärdande av ålägganden i efterhand i fråga. Vissa medielagstiftningar ger medieanstalter som utövar kontroll över privata företag som sänder radioprogram möjlighet att påföra böter (se Kühn, F., Rundfunkrecht in Indien und Deutschland, Berlin 2006, s. 208; Bayer, J./Ricke, T., Die Medienaufsicht in Ungarn, Medien und Recht International, 2009, s. 32 och följande sida, Kieserling, H., Das Fernsehrecht Spaniens, Frankfurt am Main 2002, s. 159, Ruhle, E.-O./Freund, N./Kronegger, D./Schwarz, M., Das neue österreichische Telekommunikations- und Rundfunkrecht, Wien 2004, s. 268).
95 Detta har i sin tur inverkan på de mänskliga rättigheterna, framför allt på sådana avseende respekt för mediefriheten. Artikel 10.1 tredje meningen i Europakonventionen ger konventionsstaterna visserligen möjlighet att föreskriva tillstånd (licenser) för att på så sätt kontrollera radio- och TV-program på deras område. Tillstånd och andra begränsningar måste emellertid bedömas mot bakgrund av de krav som fastställs i artikel 10.2. I denna bestämmelse anges att mångfalden i medieutbudet får underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolars auktoritet och opartiskhet.
96 Se bland annat domen i det ovan i fotnot 93 nämnda målet Maizena m.fl., punkt 15, och domarna i de ovan i fotnot 93 nämnda målen ADM Ölmühlen, punkt 15, Käserei Champignon Hofmeister, punkt 59, Spanien mot rådet, punkt 97, samt Tyskland mot parlamentet och rådet, punkt 144.
97 Domstolen har tillerkänt medlemsstaterna handlingsutrymme vid valet av lämpliga åtgärder för att förhindra inskränkningar i de grundläggande friheterna med motiveringen att dessa ensamma har behörighet att upprätthålla den allmänna ordningen och att slå vakt om inre säkerhet (se dom av den 9 december1997 i mål C-265/95, kommissionen mot Frankrike (REG 1997, s. I-6959), punkt 33.
98 Se domen i det ovan i fotnot 45 nämnda målet X och Y, punkt 66.
99 Se domen i det ovan i fotnot 45 nämnda målet X och Y, punkt 68, och domen i det ovan i fotnot 45 nämnda målet kommissionen mot Spanien, punkterna 35–39.
100 Se bland annat domen i det ovan i fotnot 45 nämnda målet kommissionen mot Tyskland, punkt 17, dom av den 28 september 2006 i de förenade målen C-282/04 och C-283/04, kommissionen mot Nederländerna (REG 2006, s. I-9141), punkt 18, domen i det ovan i fotnot 66 nämnda målet kommissionen mot Förenade kungariket, punkterna 38 och 43, dom av den 4 juni 2002 i mål C-483/99, kommissionen mot Frankrike (REG 2002, s. I-4781), punkterna 35 och 40. Samma sak måste för övrigt även gälla för artikel 40 i EES-avtalet, som har samma lydelse som artikel 56 EG. Såsom EFTA-domstolen fastställde i dom av den 23 november 2004 i mål E-1/04, Fokus Bank (ECR 2004, s. 11), punkterna 22 och 23, med hänvisning till domstolens dom av den 23 september 2003 i mål C-452/01, Ospelt och Schlössle Weissenberg (REG 2003, s. I-9743), punkt 28, och generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande av den 10 april 2003, punkterna 72 och 73 i samma mål, är bestämmelserna om fri rörlighet för kapital i EG-fördraget och i EES-avtalet identiska i sak.
101 EGT L 178, s. 5; svensk specialutgåva, område 10, volym 1, s. 44.
102 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 mars 1999 i mål C-222/97, Trummer och Mayer (REG 1999, s. I-1661), punkt 21, domen i det ovan i fotnot 100 nämnda målet kommissionen mot Frankrike, punkterna 36 och 37, domen i det ovan i fotnot 66 nämnda målet kommissionen mot Förenade kungariket, punkterna 39 och 40, och domen i det ovan i fotnot 100 nämnda målet kommissionen mot Nederländerna, punkt 19.
103 Se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 4 juni 2002 i mål C-367/98, kommissionen mot Portugal (REG 2002, s. I-4731), punkt 45, domen i det ovan i fotnot 100 nämnda målet kommissionen mot Frankrike, punkt 41, dom av den 2 juni 2005 i mål C-174/04, kommissionen mot Italien (REG 2005, s. I-4933), punkterna 30 och 31, av den 19 januari 2006 i mål C-265/04, Bouanich (REG 2006, s. I-923), punkterna 34 och 35, domen i det ovan i fotnot 100 nämnda målet kommissionen mot Nederländerna, punkt 20, samt domen i det ovan i fotnot 45 nämnda målet kommissionen mot Tyskland, punkt 19.
104 Se punkt 68 i detta förslag till avgörande.
105 Se fotnot 66 i detta förslag till avgörande.
106 I punkt 74 i detta förslag till avgörande har jag anfört att denna grundläggande frihet inte ska vara ett instrument för ekonomiska aktörer att ändra sina lokaliseringsvillkor i förhållande till nationella konkurrenter. Detta måste även gälla med avseende på den fria rörligheten för kapital.
107 Se punkt 76 i detta förslag till avgörande.
108 Se punkt 78 i detta förslag till avgörande.
109 Se punkt 85 i detta förslag till avgörande.